Norska invandrare vänsterröstar – men Høyre har gradvis ökat sin röstandel bland dem
30 juni 2014 23:21 | Politik | Kommentering avstängdNorge har under lång tid haft en mycket lägre invandring än Sverige, men andelen invandrare har under de senaste åren ökat. Tre forskare vid Statistisk sentralbyrå har nu undersökt hur invandrarna röstar. Jag refererar här data ur en artikel i tidningen Klassekampen.
Høyre hade i 2011 års kommunval ett mycket lågt stöd från invandrare från Asien, Afrika och Latinamerika, 13 procent, men i stortingsvalet 2013 ökade partiet den här andelen till 26 procent (att jämföra med valresultatet, 26,8 procent). Bland invandrare från europeiska länder har Høyre till och med en högre röstandel än i befolkningen som helhet.
Vänsterpartierna har fortsatt högt stöd från invandrare från Asien, Afrika och Latinamerika, men här faller uppslutningen snabbt. I kommunvalet 2007 röstade 78 procent på Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti eller Rødt mot 72 procent i kommunvalet 2011 och 64 procent i stortingsvalet 2013.
I motsats till vad som är fallet för resten av befolkningen röstar männen i invandrargruppen mer vänsterorienterat än kvinnorna,
Invandrarna finns till mycket stor del i osloområdet: Där har nu 17 procent av de röstberättigade invandrarbakgrund. Andelen är mycket lägre om man ser till hela landet. Vid stortingsvalet 2005 utgjorde invandrarna bara 3 procent av väljarna. I fjol utgjorde de 6 procent.
I den här undersökningen räknar man inte bara personer som själva har invandrat utan också i Norge födda barn till invandrare till gruppen invandrare. Nämnas bör också att bara häften av de cirka 400.000 personer som har rätt att rösta i kommunvalet har norskt medborgarskap och därmed rätt att rösta i stortingsval.
Anna-Greta Leijon, 75
30 juni 2014 22:16 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängdVår gamla vän Anna-Greta Leijon firade sin 75-årsdag i fredags, den 27 juni – fast hennes riktiga födelsedag inföll först i går, den 30 juni. Både jag och Birgitta är hennes vänner från ganska unga år – jag hade till och med en kort romans med henne när hon liksom jag pluggade i Uppsala – och sedan har vi hållit kontakten på olika sätt: skickat julkort, ringt när vi har känt att det behövdes, träffats med ojämna mellanrum.
Jag hade gräsligt ont särskilt i min högra fot fastän – eller på grund av att? – jag hade mina nya fotriktiga skor på mig, men jag är inte den som sviker en gammal kompis på hennes stora dag.
Så vi infann oss bland många många andra på Ekermanska malmgården, belägen på Ekermalms gränd 3-5 på Söder. När vi hjärtligt hade gratulerat festföremålet, hittade jag en stol att sitta och vila benen i i det lusthus, där de två tavlor, målade av festföremålet självt och priser i ett speciellt födelsedagslotteri, ställdes ut. Men vi hörde inte till vinnarna vid dragningen som kom senare.
Många kom till det lilla lusthuset för att titta på Anna-Gretas målningar, och där inne och lite senare på lusthusets trappa fick jag tillfälle att hälsa på gradvis nyanlända, till exempel Lena Hjelm-Wallén och hennes make Ingvar, och där fick jag också en pratstund med min gamle vän från studentförbundstiden och inte minst Socialdemokraternas programkommission, Anders Ferm.
Vid det bord i serveringstältet där vi sen fick plats satt bland andra en gammal laboremuskompis från Uppsala, Göran Andersson, som jag hann prata ganska mycket med. Jag träffade förstås också hans fru, den förra statssekreteraren Gun-Britt Andersson, en annan god vän från uppsalatiden.
Alldeles bakom mig, vid bordet intill, satt Ingrid Iremark, som jag senast såg på en OD-middag men som jag förstås känner från hennes tid i statsministerns kansli – numera är hon generalkonsul på Åland.
Det skulle kunna bli en hel Gala Peter-sida av det här, men jag väljer att avsluta med att nämna att vid bordsändan på samma bord satt Leif G W Persson.
Tal skulle inte hållas, men två av Anna-Gretas nu vuxna barn, Britta och Kalle, höll ett mycket roligt och trevligt stafettal till sin mor – Anna-Gretas tredje barn, sonen Svante, befann sig tyvärr utomlands.
Men yngste sonen Kalles far, Leif Backéus, fanns bland gratulanterna. (För er som inte vet: Anna-Greta och han är inte ett par längre.)
Efter kaffet tog vi med en hjärtlig trekram farväl av festföremålet och tog oss, i mitt fall haltande, tillbaka till Öregrund.
Sommar i P1 med Anders Bárány
30 juni 2014 15:36 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarerJag pluggade i Uppsala i början av 1960-talet, samtidigt som Anders Bárány, men jag tror inte att vi möttes då, vilket inte är så konstigt mot bakgrund av att våra studiebanor är helt olika – men jag minns honom heller inte från någon förgrening av det mycket livaktiga föreningslivet bland studenterna. Senare har vi rimligen – eftersom han är en framstående företrädare för Vetenskapsakademien – setts i samband med nobelprishögtidligheterna, men vi känner inte varann.
Hans vetenskapliga meriter kan jag, eftersom jag är humanist och han doktor i teoretisk fysik, inte bedöma, men hans Sommar-program i dag hade heller inte fokus på det. Vi fick en del glimtar av hans familjeliv, men stommen i hans berättelse var historien om hans farfar Robert, som i första världskriget hamnade i rysk fångenskap. Robert Bárány var före inkallelsen bosatt i Wien, huvudstad i Österrike-Ungern, men hade av namnet Bárány (Lamm) att döma rötter i Ungern. Dock var den här familjen judisk, och när Robert fick nobelpriset i fysik, ifrågasattes detta – möjligen på rasistiska grunder – av kolleger och konkurrenter i Wien.
Fast dess förinnan hade meddelandet om nobelpriset aktivt bidragit till att befria Robert Bárány från den fångenskap han hölls i i den asiatiska delen av det dåtida Ryssland.
Facit av alltsammans blev att familjen Bárány, innan nazisthelvetet på allvar bröt ut, emigrerade till Sverige och bosatte sig i Uppsala.
Eftersom Anders Bárány bland annat har arbetat med atomfysik, kan det ju hända – men det är en gissning – att vi inte är helt överens om nyttan med kärnkraft.
Fast jag gillar i högsta grad den musik han spelade. Jazz, till exempel ”West End Blues” med Louis Armstrong, ”Jumpin’ at the Woodside” med Count Basie, ”Man With a Horn” med Anita O’Day, ”Now Is the Time” med Charlie Parker. Olle Adolphsons klassiker ”Signatur Karlsson – Evig vår”. Lotte Lenya med ”Wie Man Sich Bettet So Liegt Man”. Och klassiker från både mina och Báránys yngre år: Bob Dylan med ”The Times They Are A-Changin’”, Muddy Waters med ”They Call Me Muddy Waters”, Janis Joplin med ”One Night Stand” och Peps Persson med ”Nils-Udes Blueskatarr”.
Sommar i P1 med Fredrik Wikingsson
29 juni 2014 16:31 | Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängdBåde jag och Fredrik Wikingsson finns bland femtontalet kända elever på Wikipedias sida om Hedbergska skolan i Sundsvall, den som på min tid hette Högre allmänna läroverket. Det är inte det enda som förenar oss. Vi har båda bott i Juniskär 18 kilometer söder om det ursprungliga Sundsvall – numera är min gamla hemby inkorporerad i staden.
Men vi har aldrig träffats. Förklaringen är enkel: Vi hör till olika generationer. När Fredrik bodde i min gamla hemby och gick i min gamla skola, hade jag för länge sen flyttat till Uppsala.
Fredrik Wikingsson är tillsammans med sin parhäst Filip Hammar känd främst via en rad program i TV – men han träffade sin blivande parhäst när båda jobbade på Aftonbladet.
Det finns en sorts galenskap i deras programmakande, och den galenskapen präglade också Wikingssons Sommar-program i dag.
Redan formen – programmet gjordes på äldreboendet Granngården i Trollhättan med Fredriks 90-åriga farmor Kerstin Wikingsson och en del andra gamlingar närvarande – avvek från dem som är gängse i det här sammanhanget, och Fredrik inte bara hyllade henne och berättade historier med personlig anknytning till henne utan fick också inpass från henne.
Just mot den här bakgrunden var det djärvt av honom – samtidigt så typiskt av honom – att inte dra sig för att berätta sådant som att han i yngre dar i smyg provade farmors kläder och smycken, till och med stal en behå av henne. Det är bäst att tillägga, att Fredrik Wikingsson så vitt jag vet är heterosexuellt gift.
Men han har en påtaglig dragning åt det aparta, ibland till historier som i vart fall inte väcker min entusiasm. Som den från lumpartiden i Östersund då killen som körde traktorn med andra värnpliktiga på släp snabbstoppade på vägen och pulsade ner i en djup snödriva intill och sket.
Över huvud taget präglades han Sommar-program av abnormala beteenden och oväntade reaktioner. Jag är nog inte någon själsfrände till Fredrik Wikingsson.
Det senare gäller också musiken. Någon gång knyter han i sitt program an till farmor och de andra åldringarna, som när han spelar ”Min soldat” (fast i en märklig version) och ”Drömmen om Elin” med Tommy Körberg. Det är annars glest mellan de artister jag för min del känner för – Fleetwood Mac, Emmylou Harris, Wilco – och ibland, som i fallet ”Hey Jude”, väljer han också avvikande versioner. Om en låt och artist tycks vi dock vara helt ense: ”It’s All Over Now Baby Blue” med Bob Dylan.
Sommar i P1 med Ingalill Mosander
29 juni 2014 15:35 | Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängdIngalill Mosander är en känd journalist, känd bland annat från Aftonbladet och Gokväll i TV. Just därför är jag lite besviken på bristen på fokus i hennes Sommar-program i P1.
Åtskilligt av det hon har att berätta är värt att ta del av, men det blir lite för många disparata inslag, och till min förvåning lyckas hon inte ens när hon berättar om Costa Concordias dramatiska förlisning och hennes och maken Jan Mosanders – också han känd journalist – räddning i en till att börja med konstrande livbåt riktigt förmedla känslan av den panik hon och alla andra drabbades av. Lustigt nog tycker jag det tänder till först när hon i sin yrkesroll ringer en lite trög jourhavande på Aftonbladets redaktion.
Fast hon försöker verkligen bjuda på sig själv: Ger glimtar av sin uppväxt i ett arbetarhem, som lät henne studera vidare. Berättar om författare hon har mött i sin egenskap av bokintroduktör.
Jag uppskattade verkligen historierna om mötena med Margaret Atwood, P D James och Joseph Brodsky, vilkas författarskap även jag är väl förtrogen med. Historien om John Irving på Daniel Westlings gym i Stockholm var också kul.
Musiken kändes ibland välfunnen, som när hon efter historien om Costa Concordia spelade ”Att angöra en brygga” med Monica Zetterlund.
Den spände över vida fält: Robert Wells och Charlie Norman i ”Jump Up Boogie”, Count Basie (”Splanky”), ”Mack the Knife” med Ella Fitzgerald, Jean Sibelius’ ”Finlandia”, ”Halluljah I Love Her So” med Ray Charles, ”September” med Earth Wind & Fire och låtar med Diana Krall, Kylie Minouge och Keith Jarrett. Men inte allt var det bästa tänkbara – ett par exempel: ”Over the Rainbow” med Nikki Yanofsky och ”Summertime” ur ”Porgy and Bess” med Angelique Kidjo.
Sommar i P1 med Simon Kyaga
28 juni 2014 17:49 | Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentarJag har aldrig träffat Simon Kyaga, så när jag ska lyssna på hans Sommar-program försöker jag förstås ta reda på varifrån hans ovanliga namn kommer. Ganska långt in i programmet berättar han själv om sin bakgrund: Han är född i Sverige, men hans morfar som var jude tvingades av kända skäl lämna Tyskland. Hans far och farfar har sin bakgrund i Tibet, ett annat land med invånare som drabbas av förtryck.
Annars var Kyagas program nästan kemiskt befriat från det strikt personliga. I stället speglade det, med både lidelse och viss detaljrikedom, hans bana som forskare – till yrket är han överläkare i psykiatri. Det är ingen tvekan om att han tillsammans med kolleger med stor energi har ägnat sig åt att spåra samband mellan genialitet och galenskap och har, vad jag förstår, också lyckats belägga, att det finns ett samband mellan psykisk ohälsa och kreativa yrken. Däremot har han inte funnit, att det skulle finnas någon vetenskaplig förankring för den ganska vanliga fördomen, att psykiskt sjuka oftare blir kriminella.
Hans framställning av det här var stringent och lättbegriplig också för oss som saknar specialkunskaper på området.
Minst lika imponerad är jag av hans musikval.
Som exempel på bredden och kvaliteten i det han valde att spela kan jag nämna Franz Liszts ”Ständchen” i en version med Vladimir Horowitz, Koops och Cecilia Stalins fantastiska ”Waltz For Koop”, ”Left And Right” med rapparna Method Man, Redman, D’angelo och Q-Tip och ”Do I Wanna Know” med brittiska neopunkbandet Arctic Monkeys.
Dessutom vittnar en hel rad av låttitlar om att musiken i programmet med fantastisk pricksäkerhet var vald för att passa hans ämne: ”Frontier Psychiatrist”, ”Happy”, ”Normal Person”, ”Ultraviolence”, ”Down” med flera.
Melodikrysset nummer 26 2014
28 juni 2014 12:40 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarerI går, när Birgitta och jag åkte till Stockholm för att delta i Anna-Greta Leijons 75-årsfirande, jävlades min onda fot mer än någonsin, fastän jag använde mina nyinköpta fotriktiga skor.
Men i dag är fötterna ljuvligt problemfria.
Tämligen problemfritt var också dagens melodikryss.
”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor” sjöng Klas Klättermus i Thorbjørn Egners barnklassiker, välkänd i vår familj när barnen var små.
Det leder oss osökt vidare till en annan barnklassiker, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz”. I filmversionen, signerad Victor Fleming, hittar man sången ”Over the Rainbow”, som efterlystes i dag. Den som vill läsa mer om det här verket kan gå upp under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur.
Från filmens värld hade Anders Eldeman hämtat ytterligare en fråga, den med ”As Time Goes By” ur ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. ”Men tiden går” hette den i Hasses & Tages version, som sjöngs av Monica Zetterlund.
Så många gånger som Anders Eldeman har använt sig av filmen ”En officer och en gentleman”, måste även jag försöka se den. Till det som lockar hör filmmusiken, i dag ”Up Where We Belong”, signerad Jack Nietsche och Buffy Sainte-Marie, den senare en av mina gamla favoritet.
Tyvärr såg jag heller inte Marguerite Monnots och Alexandre Bufforts ”Irma la douce”, när den gick upp i Stockholm 1959 – det här var det år då jag började vid Uppsala universitet, och jag hade väl mycket annat för mig då.
Ur den revy, där ”Men tiden går” med Monica Zetterlund ingick, ”Glaset i örat”, hade Eldeman i dag hämtat ytterligare ett sångnummer, som skulle ge oss det sökta kryssordet arg: ”Alltid blir jag så förbannad” med Lena Nyman och Martin Ljung.
En oftast hörvärd estradör är Magnus Uggla; hans ”Kung i baren” finns även i min skivsamling.
Oskar Linnros finns inte där, men hans ”Från och med du” är faktiskt inte så dum.
Inte heller har jag något med Loreen, vars ”We Got the Power” vi hörde i dag. Men jag måste tillstå, att hon har stigit i min aktning, musikaliskt så väl som politiskt, det senare på grund av att hon i samband med eurovisionsschlagerfinalen intresserade sig också för de villkor människorna i det land där den ägde rum lever under.
Däremot har jag Anna-Lena Brundins tolkningar av Édith Piaf. Varför i helskotta har det som spelas i Sveriges radio blivit så ensidigt angloamerikanskt? USA och England står för jättemycket jättebra musik – det är inte det – men det finns också mycket hörvärd musik att hämta även från ett helt spektrum av länder och språk runt omkring i Europa, till exempel, som i det aktuella fallet, Frankrike.
Dagens enda anmärkning gäller valet av ”Stand By Me” med Ben E King. Om nu svaret skulle bli King, finns det ju flera andra att välja på.
Men sen gå vi i mål med en fullkomligt härlig tolkning av ”Good Morning, Good Morning”, en klassisk filmmelodi som kom att bli signaturmelodi för klassiska radioprogrammet ”Fukostklubben” med Sigge Fürst som programledare. Då sjöng man ”God morgon, god morgon”, men i dag gjordes den i original av underbara Miss Li. Henne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, men det är inte därför jag kallar henne underbar.
Dagens krysskåseri vill jag avsluta med en sak som hör samman med den stockholmsresa jag berättade om inledningsvis. När vi på hemvägen klev av tåget i Uppsala, träffade vi på perrongen vår gamle vän (och partivän) Peter Gustavsson, som numera arbetar på ABF-förbundet. ABF och Leopard förlag har tillsammans gett ut en ny arbetarrörelsesångbok med Peter och Emeli André som huvudredaktörer, ”Röda sångoken”. Det är en politisk sångbok med oerhört mycket modernt material, men när det gäller några av de klassiska arbetarrörelsesångerna har jag på olika sätt bidragit med en del uppgifter, så i slutet av boken får jag ett tack med namns nämnande.
Jag satt som klistrad vid ”Röda sångboken” hela vägen på bussen till Öregrund, och jag kommer att återkomma till den.
Den finns att köpa i bokhandeln.
Danmark: Mette Fredriksen favorit som ny S-ledare, om Helle Thorning-Shmidt skulle avgå
27 juni 2014 12:22 | Politik | Kommentering avstängdDanska tidningar fortsätter att spekulera om att Socialdemokratiets ledare, statsminister Helle Thorning-Schmidt, skulle vara på väg att få ett toppjobb i EU. Därför fortsätter också spekulationerna om vem som skulle kunna tänkas efterträda henne på de här posterna.
Megafon har för Politiken och danska TV2 gjort en opinionsundersökning om hur danskarna (1.028 tillfrågade) ser på saken.
Arbetsmarknadsminister Mette Fredriksen vinner stort den här tävlingen: 38 procent av de tillfrågade pekar ut henne.
Med stöd av 15 procent kommer finansminister Bjarne Corydon tvåa. Tio procent stöder försvarsminister Nikolaj Wammen och nio procent närings- och tillväxtminister Henrik Sass Larsen.
I artikeln om detta refereras också de viktigaste resultaten i en ny partisympatimätning. Den ange en annan rangordning än den partisympatimätning jag refererade i går.
Socialdemokratiet går visserligen tillbaka med 2,3 procentenheter men förblir, med 22,4 procent, Danmarks största parti.
På andra plats hamnar i den här mätningen populistiska Dansk Folkeparti med 21,4 procent.
Och borgerliga Venstre ligger, med 20,7 procent, kvar på tredje plats.
Siffrorna för övriga partier redovisas inte i den artikel i Berlingske jag har tagit del av, däremot fördelningen mellan blocken: 52,5 procent för det blå blocket och 47,5 procent för det röda.
Sommar i P1 med Johan Theorin
26 juni 2014 23:38 | Deckare, Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängdJohan Theorin är en av Sveriges bäst säljande deckarförfattare, men om hans böcker har jag inget att säga – jag har nämligen inte läst dem.
Fast när jag lyssnade på hans sommarprogram, slogs jag ganska snart av att vi hade att göra med en van berättare. Ur radion strömmade en rad historier, flera av dem om svårförklarliga men fantasikittlande ting. En del av de här historierna, som gammelfarmors på Öland om tomten i skogen, snuddar vid det mytologiska, andra, som historien om mannen som begravdes av föräldrarna och sedan ändå fortsatte att skicka oundertecknade vykort från Sydamerika, pendlar mellan spökhistoria och deckarintrig. Annat finner så småningom en naturlig förklaring, som de tyska turisternas larm om en ubåt och en grodman som stiger i land.
Musiken Johan Theorin har valt att spela i det här programmet spretar åt lite olika håll, och det är inte allt han spelar jag är förtrogen med eller tar till mig. Men till det som gick hem även hos mig hör ”The Gnome” med Pink Floyd, ”Balladen om flykten” med Thorstein Bergman, ”Fishermans Blues” med The Waterboys och ”Som sker vid sommarvakan” med Olle Adolphson.
Sommar i P1 med Antje Jackelén
26 juni 2014 22:41 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängdI mina öron låter Antje holländskt, men när jag kollar namnets spridning och ursprung, visar det sig, att namnet – som för övrigt är en variant av Anna – också förekommer i lågtyskan. Att jag gör det här – typiskt mig! – har förstås att göra med att vår (nåja, inte min – jag är inte medlem av Svenska kyrkan och inte religiös heller) relativt nya ärkebiskop har varit sommarpratare i radion.
Min personliga ateism har inte hindrat mig från att då och då – till exempel på stor-OD – föra vänliga och intresserade konversationer med några av de senaste ärkebiskoparna, och jag har också i andra sammanhang kommit att umgås med präster. Förmodligen kommer jag att träffa Antje Jackelén också, förutsatt att hon, i likhet med sina företrädare och min egen hustru, kallas att bli i hennes fall moster i OD.
Att döma av den musik hon spelade i sitt sommarprogram, kommer hon att platsa i OD också.
Vi kan väl därför börja med musiken i hennes Sommar.
Det fanns ofta ett religiöst stråk i den, också om man bortser från uppenbara exempel som ”Änglabrödet” och stycket med Sankt Petersburgs kammarkör. Men förhållandet till tron förekom också i många andra låtar, befriande respektlöst uttryckt i Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag i en version med Bo Kaspers orkester.
Det jag också är imponerad av är att de låtar hon spelade – ”Democracy” med Judy Collins men skriven av Leonard Cohen, ”Du måste finnas” ur ”Kristina från Duvemåla” med Helen Sjöholm, ”Respect” med Aretha Franklin, ”All My Tears” med Ane Brun – ofta var så väl funna som illustrationer till det hon hade att säga.
Också den avslutande låten, ”As Time Goes By” med Frank Sinatra, passade bra där den förekom – men själv skulle jag där, med tanke på att hon citerade ”Predikaren”, ha valt att spela ”Turn! Turn! Turn!” med Pete Seeger.
Mycket av det hon sa var sympatiskt, till exempel hennes plädering för tolerans och respekt, och de glimtar hon gav ur sitt personliga liv – ankomsten till Uppsala och Sverige, hennes hämnd på en vetenskapsman som hade förolämpat henne och annat sådant – trevliga att lyssna på. Och jag gillade förstås ärkebiskopens predikan mot främlingsfientlighet.
Men hennes Sommar-program var också till stora delar inte bara en predikan utan också ibland hållen i lite för abstrakt ton, och där tappade hon möjligen en del av den breda publiken.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^