Danmarks två största städer har stabil vänstermajoritet

31 oktober 2013 11:55 | Politik | 4 kommentarer

Medan vi nu under relativt lång tid har haft borgerligt styre i Stockholm, är förhållandet det omvända i vårt södra grannland: ”Socialismen er en storby i Danmark” lyder rubriken över en stor artikel i Information.

Poängen är att medan borgerligheten har vunnit stora segrar i övriga nordiska huvudstäder, kommer de rödgröna partierna att ytterligare gå framåt i Danmarks två största städer, København och Aarhus, som båda – Aarhus dock med ett kort undantag – mycket länge har haft stabil vänstermajoritet. Och nu indikerar en gallupmätning att de rödgröna, trots svårigheterna i riksmätningarna, ytterligare kommer att gå framåt i kommunalvalet den 19 november. Slutsatsen är att borgmästarna i dessa två danska storstäder, Frank Jensen (S) respektive Jacob Bundsgaard (S), inte bara kan sitta kvar utan kan se fram mot att se sin position förstärkas.

Det intressanta med det här är att trots att medelkøbenhavnarna har blivit allt mer välbeställda och antalet arbetslösa och lågavlönade har minskat, lockas inte de medelklassväljare, som nu dominerar, att rösta höger. Tvärt om ser Enhedslisten, förvisso ett grönt parti men i andra frågor stående till vänster om Socialistisk Folkeparti, ut att göra ett kanonval. Enligt en Gallup-mätning skulle det här partiet, som är ett ofta bångstyrigt stödparti till S-SF-RV-regeringen, kunna få så mycket som 27 procent av rösterna i den danska huvudstaden. Och man ska alltså ha klart för sig, att Enhedslisten inte är någon kopia av vårt eget Miljöpartiet – partiet byggdes upp som en koalition av små vänsterpartier – därav namnet Enhetslistan – och har senare skaffat sig också en grön profil.

Vänstervågen, inte bara i Danmarks två största städer utan också i andra stora städer som Odense och Aalborg, bärs enligt den här artikeln främst upp av välutbildade kvinnor.

De ledande (S)-politikerna i Storstockholm och övriga storstäder i Sverige borde kanske åka över till några av de stora danska städerna över kommunalvalet och studera vad det är som betingar vänsterframgångarna där. Självfallet ska de då gästa Socialdemokratiet och kolla deras uppläggning av valet. Men avdela gärna också någon att göra närstudier av Enhedslisten.

På 70-årskalas i Vallentuna

30 oktober 2013 19:16 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Birgittas lillebror Ragnar hade sjuttiårskalas hemma hos sig i Vallentuna i dag, så nu har alla syskonen Dahl passerat 70-årsstrecket.

Birgitta och jag åkte dit tillsammans med syskonen Dahls faster Karin; vi tog SL-tåg tillsammans till Upplands Väsby och hämtades där upp i bil av Birgittas och Ragges syster Karin och hennes man Hasse, som också de bor i Vallentuna.

Utanför huset där Ragge och Gunnel bor mötte ytterligare en i syskonskaran Dahl, Gunnar, tillsammans med sin fru, Annica. Och så undertecknades ett gemensamt gratulationskort att tillsammans med de (res)pengar man gemensamt hade salat till överräckas av storasyster Birgitta.

Sen gick vi uppför trapporna , ringde på och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den födelsedagsvisa som alltid sjungs i familjen Dahl.

Några andra, främst förstås Ragges och Gunnels barn – Lena och Anders – och barnbarn, hade redan anlänt, men allt efter som kom det allt flera. Snart blev det buffé med en rad goda ingredienser.

Syskonen med respektive satt alla med Ragge runt det stora middagsbordet, och mot slutet av måltiden äskade syskonens gamla faster Karin, som också satt där, tystnad och höll ett hjärtevarmt och ovanligt tal till födelsedagsbarnet, samtidigt ett hyllningstal till hela skaran av syskon. Faster Karin är, trots att hon om en vecka fyller 93, fortfarande aktiv i fredsrörelsen, och trots att hon har mycket markanta vänstervärderingar, hyllade hon samtliga sina brorsbarn för att de – trots att det bland dem finns inte bara två socialdemokrater utan också en folkpartist och en moderat – är ett mönster av demokratisk tolerans.

Efter det här hyllningstalet var knappast något öga torrt, och Birgitta kunde inte hålla sig, utan passade på att hylla också faster Karin inför hennes kommande födelsedag.

Vi, även jag, har genom årtiondena kommit att träffa alla förgreningar i familjen Dahl, men låt mig, eftersom det här handlar om lillebror Ragges 70-årsdag, särskilt nämna den varma och periodvis ganska intensiva kontakt vi har haft med just Ragge och hans familj. Hans blivande fru Gunnel bodde hos oss under sin seminarieutbildning i Uppsala, så Ragge var förstås mycket här och hälsade på, och jag törs nog säga, att jag och Gunnel fick mycket bra kontakt (om till exempel musik men faktiskt också om politik) under de där åren. Och inte nog med det: hennes och Ragges dotter Lena kom under sin studietid att dras allt mer åt ett intensivt miljöengagemang – hon har intervjuat Birgitta, den före detta miljöministern, för en uppsats – och bodde liksom sin mor under en period, när hon studerade på Lantbruksuniversitetet, hemma hos oss.

Numera har hon också familj och en dotter, Linnea, liksom vår Mattis Ella i ett och ett halvt års-åldern.

Mitt farfarshjärta smälte genast också för Linnea, så ett slag lekte jag med henne med legobitar. Linnea accepterade mig helt uppenbart som lekkamrat, räckte mig bland annat legobitar jag fick sätta ihop.

Och när vi sen skulle ge oss i väg – den här gången var det Gunnar och Annica som skjutsade oss och faster Karin till Upplands Väsby – och sa hej då till lilla Linnea, böjde hon sig fram ur sin mammas famn och gav mig en kram om halsen.

Partifusion med oviss utgång på Åland

29 oktober 2013 11:03 | Politik | 3 kommentarer

Åland är en del av Finland, men det är helt svenskspråkigt och har status som självstyrande område; Åland har också egen flagga.

Åland utövar sin självstyrelse genom Lagtinget med 30 platser. Dessa fördelades i valet 2011 på följande sätt (mandatutfall i föregående lagtingsval, 2007, inom parentes):

Liberalerna på Åland 6 (10)
Åländsk center 7 (8)
Moderaterna på Åland (tidigare Frisinnad Samverkan) 4 (3)
Ålands socialdemokrater 6 (3)
Obunden samling 4 (4)
Ålands framtid 3 (2)
Ålands framstegsgrupp 0 (0)
Gröna på Åland 0 (0)

Obunden samling har nu beslutat att gå samman med Moderaterna, vilket skulle göra dem till Lagtingets största partigrupp.

Huruvida detta också kommer att leda till att Moderaterna därmed blir största parti i nästa lagtingsval är en annan fråga.

Obunden samling bildades ursprungligen av en grupp yngre centerpartister, som var missnöjda med partidisciplinen, och det här partiet har också i Lagtinget i många frågor tillämpat fri röstning och inte haft ambitionen att forma en sammanhållen politik. Under senare tid har också spänningarna ökat mellan partiets höger- respektive vänsterfalang.

Inte heller om det aktuella beslutet att gå samman med Moderaterna finns någon total enighet. Ett par av styrelsemedlemmarna röstade nej till fusionen, och sen återstår det framför allt att se, om De Obundnas väljare följer med till Moderaterna.

Ledande företrädare för Centern, det parti De Obundna en gång lämnade, men också för Liberalerna och Socialdemokraterna, säger i kommentarer i Nya Åland att de både hoppas och tror att en del av de obundna väljarna nu i stället ska hamna hos dem.

En moderniserad men mycket välgjord Sherlock Holmes-historia

28 oktober 2013 18:12 | Deckare, Film | Kommentering avstängd

Arthur Conan Doyle (1859-1930) är mest berömd för sina berättelser – fyra romaner och 56 noveller – om Sherlock Holmes. Jag har läst de här deckarhistorierna allt sedan unga år, och jag har dem förstås i samlad utgåva i bokhyllan.

De här berättelserna är inte bara spännande, utan de utmärks också av logik, detaljskärpa och suggestiv miljöskildring.

Den som är förtrogen med Sherlock Holmes så som han och hans äventyr skildrades av Conan Doyle upplever först att Guy Ritchie i sin film från 2009 ”Sherlock Holmes” tar sig stora friheter inte bara när det gäller själva historien, som hämtar karaktärer – förutom Holmes och dr Watson också till exempel Irene Adler – från Conan Doyles verk. De här figurerna har fogats in i en ny historia, skriven av tre nutida manusförfattare, och figurerna har delvis andra karaktärsegenskaper än hos Conan Doyle. Sålunda är Sherlock Holmes här (spelad av Robert Downey Jr) inte bara en tankeskarp iakttagare och logiker utan också något av en modern actionhjälte, som vi möter både i boxningsringen och i våldsam kamp med skurkarna. Också hans intellektuella sidekick doktor John Watson (Jude Law) är i den här tappningen en mycket mer fysiskt aktiv och kapabel hjälpreda än han framstod i Sir Arthur Conan Doyles berättelser.

Samtidigt förs vi genom skildringen av gatuliv och miljöer och människor effektivt tillbaka till ett svunnet London. Den här filmen slarvar inte med något sådant.

Och till slut känns det här som en Sherlock Holmes-historia, i de viktigaste avseendena ändå trogen Arthur Conan Doyle.

I fokus på den andra sidan, förbrytarsidan, står seriemördaren Lord Blackwood (Mark Strong). Fler offer finns på Blackwoods lista, men han grips av Holmes och döms till hängning. Efter avrättningen blir det doktor Watsons uppgift att kolla att han är död och utfärda dödförklaring.

Men det här liket dyker upp igen, levande och kapabel att utföra nya mord. Gravöppning begärs därför, och Holmes och Watson finner att det visserligen ligger ett lik i kistan, men det är inte Lord Blackwoods.

Paniken sprider sig i London.

Jag vill inte förstöra nöjet för tillkommande tittare, men jag kan ju åtminstone antyda en del ingredienser i den fortsatta historien: Blackwood har, i maskopi med bödeln och med hjälp av en drog, kunnat lura även doktor Watson. Han dödar vidare sin egen far och tar kommandot över en hemlig orden, i vilken bland andra ingår justitieministern och amerikanske ambassadören. Det yttersta syftet är att inte bara ersätta den alltför veka och lättpåverkade demokratin med ett nytt kraftfullt välde. Blackwood vill själv bli allenarådande ledare.

Han lurar Holmes att gå till ett slakteri, där han på ett löpande band med sågklingor bland djurkropparna har hängt också Irene Adler (Rachel McAdams) som han har utsett till sitt redskap mot Holmes men som har fattat tycke för denne och därför inte går att lita på. Kampen på rullbandet med tiden och de roterande sågklingorna är rejält spännande.-

Blackwoods maktövertagande är planerat att avgöras i själva det brittiska parlamentet: Han hotar med att alla som inte stöder honom ska dö. Holmes lyckas avslöja hur det här ska gå till och får här också hjälp av Irene Adler med att oskadliggöra de cyanidkapslar som Blackwood ämnar använda.

Slutstriden står på en ännu inte färdigbyggd Tower Bridge – av detta kan vi sluta oss till att den här historien utspelar sig mot slutet av 1800-talet – och även Sherlock Holmes svävar i livsfara innan han lyckas oskadliggöra Blackwood. Kampen på liv och död äger rum på hög höjd och är också den nervkittlande.

Och så får vi en hint om en säkert lika spännande fortsättning. Irene Adler berättar för Holmes att den som egentligen har lejt henne är detektivens gamle fiende professor Moriarty.

Ny serietidning – men för hela familjen?

28 oktober 2013 15:27 | Media, Serier | Kommentering avstängd

Jag är serienörd: läser kontinuerligt serier av alla sorter, i dagstidningar, serietidningar och album.

Men få serieläsare är skapta så. Serieläsandet varierar mellan olika åldrar, och dessutom selekterar också många serieläsare efter genre.

En mycket stor del av de svenska serietidningarna ges i dag ut av Egmont, så det är ju alltid kul när det emellanåt dyker upp någon serietidning utan anknytning till den sfären – inte så att jag har något horn i sidan till Egmont, men konkurrens är ju också bra. Vem som exakt äger den nya serietidningen ”Kalle och Hobbe”, med Tony Svensson som ansvarig utgivare, vet jag inte, men jag konstaterar att samtliga serier i den distribueras av Europa Press.

Och det kan ju också göra detsamma – däremot gör mig devisen i stor stil på omslaget konfunderad: ”Magasinet för hela familjen”. Kommer det att gå att sälja en serietidning med så bred målgrupp, när priset dessutom är så högt som 79 kronor?

Det är ju roligt att ”Kalle och Hobbe”, en urbra serie, finns tillgänglig igen. Men ”Calvin and Hobbes”, som den heter i original, tecknades av Bill Watterson 1985-1995, och därefter har inga nya strips tecknats. Allt det Watterson då gjorde har dessutom publicerats fullständigt i först Expressen, sedan Aftonbladet, och ”Kalle och Hobbe” har också för inte så länge sedan förekommit i serietidning.

Det är ju bra om den på det här sättet får nya läsare, men man ska inte ge sig fasen på att Kalle och Hobbe-läsarna främst finns i de yngre åldrar, som av naturliga skäl inte har kommit i kontakt med serien genom de media jag har nämnt ovan.

Och här träffar vi snabbt på den svaga punkten i redigeringsprogrammet för den här tidningen.

Jim Davies’ ”Gustaf” (”Garfield”) – för övrigt en serie som jag själv aldrig har gillat – är en ofta elak serie, som fordrar vuxna läsare.

Susanne Fredelius’ ”Doris”, numera portad från Dagens Nyheter som lanserade den, är i ämnesval, inte bara i fråga om dess imiterade barnteckningar, däremot gjord med sikte på en rätt så ung publik.

Medan Lena AsklundsSånt é livet”, som debuterade i Metro 2006, åter igen är en vuxenserie, som sådan halvbra.

Slutligen innehåller den här tidningen historier, ”Ur barnamun”, men oftast roligare för föräldrarna än för de citerade barnen.

Det här var alltså nummer 1 2013. Vi får se hur många till det blir.

Komiska vuxenserier

28 oktober 2013 14:00 | Media, Serier | 2 kommentarer

Jag brukar köpa och läsa Serieparaden.

Serieparaden innehåller serier för vuxna, de flesta komiska och/eller satiriska.

Exempel är Jim MeddicksMonty”, Patrick McDonnellsMorgan & Klös”, Darby ConleysGet Fuzzy”, Scott Adams’ ”Dilbert” och inte minst Kieran Meehans suveräna ”De professionella”.

Den här tidningen söker sig också utanför allfarvägarna. Sålunda publicerar den till exempel inte bara en norsk utan också en, vida bättre, finsk serie, ”Fingerpori” av Pertti Jarla. Den är full av drastisk humor, lika rolig här som i seriens upphovsland – men kanske måste man vara finländare (eller estländare) för att fullt ut förstå innebörden av det här samtalet:

– Nämen, farfars gamla schackspel!

…Men alla hästarna saknas.

– Dom åt vi under kriget.

Måhända styrkt av framgången med ”Fingerpori” lanserar ”Serieparaden” nu ytterligare en finsk serie, Jaana Suorsas serie – eller kanske snarare tematiska skämtteckningar – ”Piggu Possu”. Själv är jag inte så imponerad av det första uppslaget, men ”Piggu Possu” kanske tar sig.

Därmed är vi hur som helst inne på det som inte är Seriparadens starkaste sida.

Redaktören för Serieparaden (som ju borde vara den som bestämmer om innehållet i tidningen) gillar uppenbarligen skämtteckningar men har inte tillräcklig selektionsförmåga. Hela skalan från lysande till uselt finns således representerad i Sereiparaden.

Medan Dan PirarosBizarro” är lysande, och Jan och numera även Maria Berglins fyrarutorskommentarer (snarare än serier) ”Berglins” också träffar huvudet på spiken, är Jerry van AmerongensIrrvägen” nästan sinnessjukt usel. Glenn och Gary McCoysDe flygande McCoys” varierar i kvalitet.

Slutligen: som inlaga i det här numret publiceras Niklas Erikssons#Sverige”, normalt söndagsserie i Svenska Dagbladet. Den är ett lovvärt, ibland både roligt och bitande försök att se politikens komiska sidor. Fast den skulle säker kunna bli ännu bättre, om Niklas Eriksson visste riktigt mycket om politik och politiker.

Livets mening? Kan vara barnbarn

28 oktober 2013 9:27 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag söker inte livets mening i någon religion, varken den jag kulturellt är uppvuxen i eller någon annan, ej heller i någon hemmagjord variant.

När livet tar slut, tar det slut. Ska ens liv få någon mening, måste det få det dess förinnan, kanske inte konstant men åtminstone glimtvis.

Ett sådant glädjeämne, åtminstone för mig, är barnbarnen. Och här kan man ju faktiskt tala om ett evigt liv: flisor av en själv lever kvar i kommande generationer.

Fast ta nu inte det här alltför bokstavligt. Viktigare än den här arvsaspekten är att barnbarnen – så som de nu är, givetvis mycket mer präglade av sina föräldrar – är ljusglimtar, glädjeämnen, i en åldrande människas, mitt liv.

Jag och Birgitta har tre barn. Två av dem, Kerstin och Matti, är våra gemensamma, och så har Birgitta ytterligare ett barn, Anna, från ett ungdomsäktenskap, men också Anna har till stor del vuxit upp även i vårt hem, med mig som extrapappa.

Jag kommer väl överens med Annas biologiska pappa, Bengt, och det faktum att han och hans andra hustru, Inger, bor helt nära oss, har säkert gjort livet lättare för Anna, när hon var liten och ambulerade mellan sina båda hem. Vi vuxna har kunnat samarbeta och vi har träffats, inte bara inom ramen för sosseföreningen. När Anna var liten, bjöd vi över Bengt och Inger till exempel på julafton, och även efter det att Anna, så att säga av åldersskäl, försvann som en länk av det slaget, har vi vuxna i hennes föräldrafamiljer varit hemma hos varann på middag.

I går kväll var Birgitta och jag åter igen på middag hemma hos Bengt och Inger, fast den här gången handlade det om födelsedagsfirande: Annas yngsta (av tre döttrar), Ella, fyllde 17 i fredags, och eftersom hon ska tillbringa början av sitt höstlov hos Bengt och Inger, ville hon bli födelsedagsfirad hos morfar och hans fru, och mormor och jag samt mamma Anna skulle också vara med.

Så Ella fick blommor och presenter, av Birgitta en egenhändigt stickad tröja av alpackagarn, inköpt under en resa i Latinamerika för åratal sen.

Och sen åt vi en god middag under mycket prat, till dess att Anna skulle åka hem till Rinkeby och också vi gick hem till oss. Eftersom vi bor så nära hann vi sedan se både ”Babel” om ett antal mycket intressanta författare, vars böcker nog kommer att hamna i våra bokhyllor, och sen också den i en del avseenden mycket särpräglade Sherlock Holmes-filmen.

Hemma väntade oss Kerstin, Viggo och Klara, men eftersom vi redan hade ätit middag hos Bengt och Inger, åt vi inte söndagsmiddag med dem. (Fast det luktade frestande gott från köket.)

Kerstin bor, sedan vi blev skröpliga, permanent hos oss, och så gör också hennes barn varannan vecka – varannan vecka bor de med sin pappa, Bo, i huset där också Kerstin tidigare bodde. Det ligger i samma del av stan som vår lägenhet, så barnen har efter föräldrarnas separation kunnat gå kvar i Domarringens skola.

Eftersom Kerstin numera arbetar i ett bageri och därför har tidiga morgnar, blir det morfar och mormor som väcker Viggo och Klara, ser till att de får frukost – Viggo äter frukost i köket, medan Klara fixar sin frukost själv – och säger till när det är dags att gå till skolan. Till skolan går de, på kända vägar, för egen maskin.

Också i morse gick de till Domarringen, men inte för att få undervisning – det är ju höstlov. I stället deltar de i fritidsaktiviteter, och eftersom det är där också kompisarna finns, känns det helt naturligt för dem att gå till skolan även under en lovvecka.

Vårt allra yngsta barnbarn, med vår son Matti och hans Karin som föräldrar, heter också Ella. Henne träffar vi inte lika ofta, eftersom hon och hennes föräldrar bor på Söder i Stockholm, men i lördags kom Matti och Ella och hälsade på oss i Uppsala – Karin var på en kompis’ möhippa.

Ella är nu ett och ett halvt år och har nyligen börjat på dagis, vilket verkar ha gått bra; hon är en trygg unge och demonstrerar också sådant som hon har lärt på dagis. ”Bajsat” säger hon till exempel när det är dags att byta blöja.

Hon verkar äta i stort sett vadhelst det bjuds, och hon åt följaktligen – med god aptit – en av de lammkalvfärsbiffar Birgitta hade lagat till lunch i lördags.

Men hon gillade också helt uppenbart våra äpplen från trädgården i Öregrund, och när hennes pappa hade ställt undan fatet med öregrundsäpplena, greppade hon i stället och åt med lika god aptit en banan, som låg på ett annat fat.

Det är spännande för en liten tjej att hamna i en miljö, som hon inte i alla detaljer minns från gång till gång, men i barnens och barnbarnens leksakslådor fanns flera roliga saker, och hon gillade, som tidigare, den svarta tygdocka Birgitta hade med hem från en av sina många afrikanska resor.

”Pappa” kan lilla Ella säga, men hon tittar fortfarande fundersamt på oss, när vi säger ”farfar” respektive ”farmor” och pekar på oss själva.

Berättigat elakt på Uppsala stadsteater om de politiska partierna

27 oktober 2013 15:41 | Mat & dryck, Musik, Politik, Teater | Kommentering avstängd

Den svensk-schweiziske dramatikern Erik Gedeon har vi tidigare mött i ett samarbete med Klas AbrahamssonUppsala stadsteater, i publiksuccén ”Evigt ung” – se ovan under Kulturspegeln, Teater.

Nu återkommer det här paret på samma teater i farsmusikalen ”Min vän fascisten”, som nog också den har utsikter att bli en publiksuccé. Vem av de båda upphovsmännen som har gjort vad vet jag inte. För regin står Sara Cronberg.

Sällan har jag på vår Stadsteater sett något som har tagits emot av så mycket publikjubel – praktiskt taget varje scen och sång fick applåder, många av dem långa och hjärtliga.

Alla figurerna utom en är hämtade från Bullerbyn, men Astrid Lindgrens dödsbo behöver inte oroa sig: de nu vuxna bullerbybarnen har bara namnen gemensamma med Lindgrens grannbarn, bosatta i Norrgården, Mellangården och Sörgården, och deras återförening i somrig miljö har ingen annan återkoppling till Lindgrens värld än de namn de bär och den känsla av bondsk idyll de väcker hos de flesta av oss. Sex av dem lever i dag det småborgerliga liv, fullt av tillkortakommanden och kriser, den här komedin har udden riktad mot, och ett av bullerbybarnen kan inte vara med över huvud taget: Kerstin, som knarkar, är intagen på ett behandlingshem.

De övriga försöker hålla masken, men när man har svalt innehållet i några glas lossnar ändå tungorna och man börjar ventilera strängt portförbjudna ämnen som politik. Här finns nämligen ett helt spektrum av vanliga politiska riktningar i Sverige representerade, och publiken skrattar och applåderar inte bara när småpartier som Centern och Kristdemokraterna gisslas – det är mycket påtagligt att publiken jublar också när de båda stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna får sina fiskar varma. Och jag tror faktiskt inte att det var olika delar av publiken som stod för jublet i respektive fall. Det är min övertygelse att distansen till och föraktet för politiken ökar, när huvudalternativen inte längre är några alternativ.

I den här svenska idyllen dyker det sedan upp en fridstörare, en fascist. Det visar sig dock att den här mannen, med hakkorsbindel runt armen och fanor som vi äldre känner igen som nazityska, snarare är aningslös (på grund av isolering) än en sverigedemokrat som lever ut sin sanna natur.

De övriga får genom att först vara avståndstagande, sen förstående, ordning på fascisten, och till slut ser alla ut att falla i varandras armar. Och här, mot slutet, finns den här pjäsens svaghet. Det budskap de i gemensam sång enas om är flummigt, ytligt sett vackert men helt otillräckligt, och jag kan förstå att han som nyss aningslöst spelade rollen av fascist inte vill vara med och leka på den gemensamma lekgården längre.

Av skådespelarna vill jag främst nämna Louise Ryme som Lisa och Eli Ingvarsson som fascisten, Fridolf. Men också de övriga fungerade väl, individuellt så väl som i grupp. Och de kunde sjunga.

Musikerna, Jonathan Stensson och Patrik Roman, är också värda en eloge.

* * *

Efter föreställningen tog vi oss snett över stationsplanen till restaurang Stationen i gamla stationshuset. Där var det tämligen fullsatt, men vi lyckades få tillstånd att nyttja ett bord i en timme och beställde entrecôte. Den var mör och fin, god tillsammans med pommes frites och andra tillbehör, så vi hann.

Melodikrysset nummer 43 2013

26 oktober 2013 12:17 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Ibland kan ett program som Melodikrysset te sig futtigt jämfört med annat man hör i radio eller ser i TV. I gårdagskvällens Skavlan fick vi möta den pakistanska flickan Malala Yousafzai, hon som skottskadades av två talibaner på grund av sin kamp för kvinnors och flickors rättigheter, därefter svävade mellan liv och död och sen ändå återkom med obruten livsvilja och kamplust. Jag är full av beundran och högaktar också hennes pappa, som har fostrat henne till jämställdhet och kamplust.

Men för att övergå till mitt och otaliga andras lördagsnöje Melodikrysset: Dagens kryss var bitvis riktigt svårt. Åtminstone för mig som inte är hemma i stora delar av den musik som spelades som ljudillustrationer.

Amerikanska punkband är till exempel inte min grej – Green Day hade jag inte ens hört talas om, trots att de tydligen har spelat i Norrköping.

Pojkband som Westlife hör inte heller till det jag brukar lyssna på, men dem har jag åtminstone stött på tidigare. I dag hörde vi dem i ”If I Let You Go”.

Lika svalt är mitt förhållande till dansband – jag skulle aldrig komma på idén att gå på dansbandsgala, och dansbandsmusik är inte musik som jag älskar att dansa till. Men Robert Gustafsson gillar jag som komiker, och jag kan alltså stå ut med att se honom som dansbandssångare i Rolandz, i ”Nu är det lördag igen”,

Justin Bieber finns inte i min stora skivsamling, så det tar en stund för mig att identifiera honom i ”I Would”.

Som mina trogna läsare vet, brukar jag varje år ta mig igenom alla deltävlingarna i Melodifestivalen, men ”Första gången” från Melodifestivalen 2007 mindes jag faktiskt inte spontant. Detta trots att jag gillar och har skivor med både Svane Thuresson och Anne-Lie Rydé.

Malena Ernman har jag också hört i, och minns bättre från, Melodifestivalen. Fast sången vi hörde i dag, ”Min plats på jorden”, härstammade ju inte därifrån.

Ibland, när man hör en ljudillustration i Melodikrysset, händer det att man så väl känner igen melodin men först ändå inte kommer på vad den heter. Det hände mig i dag. Den melodi jag här syftar på är ”(Make Me) Sway” med Dean Martin. Fast i original var det här en mexikansk låt från 1953, ”Quién será?”. Fler – åtminstone bland de svenska krysslösarna – kommer ihåg den som ”Äntligen” med Sten & Stanley.

I mina öron är dock ”Four Brothers” ännu mer av höjdare – här har vi ett exempel på musik som stofiler av min sort gillar, och Lars Erstrand gjorde den inte orättvisa. Fast det vi skulle klara här var att översätta till svenska, så svaret blev fyra.

Till det lättare att minnas hörde också ”Memory” ur ”Cats”, signerad Sir Andrew Lloyd Webber.

På ännu högre höjder (än adlade britter) rör sig asagudarna i Ulf Peder Olrogs ”Schottis på Valhall”. En av dem vi möter där är Oden.

Därmed – jag tänker mer på Olrog än asagudarna – är vi tillbaka i tider som är musikaliskt välbekanta för mumier som jag.

Sålunda hör jag till en generation som upplevde Snoddas – Gösta Nordgren – i radioprogrammet ”Hylands hörnaKarusellen”. Fast i dag hörde vi inte ”Flottarkärlek” utan ”Skogsflanören”.

Och så avslutar vi dagens redovisning med ”Rosa på bal”, en skapelse av Evert Taube, en av de stora i svensk viskonst, även på den tiden. I dag hörde vi honom sjunga den här sången tillsammans med Barbro ”Lill Babs” Svensson.

Vill ni ha tillgång till texten, hittar ni den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

En konsertkväll med ganska ovanlig musik

25 oktober 2013 18:11 | Mat & dryck, Musik | 1 kommentar

Rätt mycket var ovanligt i torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester, med anledning av Sacred Music Festival i Uppsala konsert & kongress något oegentligt kallad ”Från mörker till ljus”. Dock kändes mycket både nytt och fräscht: Dirigenten var till exempel inte den vanlige utan Stefan Klingele, och han lyckades också locka ur Uppsala kammarorkester dess allra bästa förmåga, och då tänker jag inte bara på Paul Hägglöfs soloinsats på trumpet.

Den ingick i det inledande korta stycket ”Prayer of Saint Gregory” (1946), för övrigt det enda inslaget i programmet med påtaglig anknytning till festivalen med andlig musik. Själv tycker jag det är svårt att tolka musik i den här typen av termer. Sankt Gregorius grundade efter vad jag har läst mig till den armeniska kyrkan, en av de äldsta kristna kyrkorna, men eftersom kompositören är amerikan och hans namn Alan Hovhaness (1911-2000) inte låter särskilt armeniskt i mina öron, hade jag knappast kunnat lista ut det här utan att läsa på i programbladet – men när jag googlar på honom, hittar jag det mycket mer armeniskklingande familjenamnet Chakmakijan. Intressant musik tyckte hur som helst mina öron och min hjärna att det var.

Benjamin Britten (1913-1976) är förstås då mycket mer känd, så också av mig – men hans sångcykel ”Les illuminations” (med fransk titel för att han har tonsatt texter av Arthur Rimbaud) hör inte till det man oftast hör av hans verk, kanske bland annat för att det är ett tidigt verk, från 1939.

Eftersom det här handlar om tonsatt lyrik, krävs förstås en sångsolist, i det här fallet sopranen Elisabeth Meyer. Meyer är ung, född 1987 i Stockholm, men hon har vuxit upp i Schweiz och fått sin utbildning i Amsterdam och Zürich – fast nu är hon alltså verksam i Sverige.

De sångliga solopartierna i det här Britten-verket är ganska krävande, men Meyer klarade dem med bravur. Också stråkarna var väl värda att lyssna på.

Efter pausen fick vi höra ett orkesterverk, signerat Ludwig van Beethoven (1770-1827): ”Symfoni nummer 4 i B-dur” från 1826.

Det finns symfoniska verk av Beethoven som är vida mer kända och oftare spelade, så just därför var det roligt att få höra den här kompositionen. Den innehåller lugnare partier, men som vanligt hos Beethoven förekommer det partier, som det till exempel med hjälp av blåsarna larmar och dånar om.

Hur som helst: även den här beethovensymfonin bidrog till en intressant kväll.

* * *

Den inledde jag och Birgitta tillsammans med Anna i Musikens hus’ restaurang: Anna åt fisk, medan vi den här gången höll oss till buffén, riklig och varierad.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^