Årets tre första konserter på UKK

19 mars 2019 22:48 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Mitt liv har efter nyår varit fyllt av dels datorproblem, dels ständigt nya krämpor, vilket har lett till att jag har varit på tre konserter i vårt Musikens hus här i Uppsala om vilka jag hittills inte har skrivit en rad. Det är klart att jag har haft en del kritiska synpunkter på konserterna, men det är alltså inte det som ligger bakom att jag inte har skrivit något på bloggen om de här kulturevenemangen.

* * *

På trettondagsafton var jag och Birgitta på den konsert som traditionsenligt då anordnas på Musikens hus.

De här konserterna, där sångsolisterna spelar en mycket viktig roll, brukar hämta stora delar av det som framförs ur operettrepertoaren, och man kan också äta en avslutande middag i husets restaurang. Jag är, när det gäller musik, egentligen inte särskilt intresserad av operetter, vilket inte betyder att jag föraktar andras faiblesse för genren.

Årets upplaga, med Stefan Klingele som dirigent för Uppsala kammarorkester, hörde till de bättre i den här speciella konsertserien, vilket kan ha att göra med att Klingele, som tidigare har varit ordinarie dirigent för Uppsala kammarorkester och således känner uppsalapublikens smak bättre än tillfälligt inlånade dirigenter, och följaktligen fick de båda sångsolisterna, sopranen Karolina Andersson och tenoren Adam Sanchez – av vilka jag sätter sopranen högst – göra ett program, som innehöll lite mer sångligt och musikaliskt mer kvalificerat material än bara sådant som främst hör hemma på klassiska operettscener.

Men naturligtvis förekom också en rad populära verk, skrivna av uppburna kompositörer, tre av dem med efternamnet Strauss. Vi fick också höra musik av till exempel Franz von Suppé och Franz Lehár – men för egen del har jag svårt att infoga en relativt sen amerikan som Leonard Bernstein bland de klassiska operettmakarna.

Bland det som spelades fanns också stycken ur klassiska musikaliska och sceniska verk, sådana som Wolfgang Amadeus MozartsTrollflöjten”, Georg Friedrich HändelsXerxes” och Giuseppe VerdisRigoletto”.

* * *

Den 7 februari återvände Paul Mägi, under många år chefdirigent för Uppsala kammarorkester, fast den här gången som gästdirigent. Utöver vår egen kammarorkester fanns på den överfulla scenen också S:t Jacobs kammarkör och Stockholm Singers – sångsolister var Hanna Husáhr, sopran, Ivonne Fuchs, alt, Johan Christensson, tenor, Olle Persson, baryton, och Kevin Johansson, gossopran. Det som framfördes var Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Elias”, ett oratorium för soli, kör och orkester från 1846.

Det utförliga programhäftet innehöll texter på tyska, ett språk jag läste både i realskolan och i gymnasiet i 1950-talets läroverk. Nu måste man inte kunna tyska för att hänga med – bredvid fanns också översättning till svenska. Så det var inte bristande språkförståelse som orsakade min ganska svala attityd till det som framfördes på scenen.

Var det alltså det religiösa innehållet som distanserade mig från det här sceniska verket? Jag är inte ett dyft religiös – har inte haft någon religiös tro sen konfirmationen – men det betyder inte att jag, eftersom jag är starkt musikintresserad, också har psalmer bland det jag bevarar i mitt musikminne.

Vi har skivor med musik av Felix Mendelssohn i vår musiksamling, inköpta av oss själva, så det ligger heller inte något mendelssohnhat bakom min milt talat svala reaktion på musiken som spelades och sjöngs den här kvällen.

Sanningen är nog helt enkelt att jag inte tyckte att just det här verket var tillräckligt bra.

* * *

Beethoven med Shelley” rubricerades konserten med Uppsala kammarorkester den 7 mars. Shelley var i det här fallet Howard Shelley, som var Uppsala kammarorkesters dirigent 2000 till 2003. Till hans kännemärken hör inte bara att vara en skicklig dirigent utan att i sina konserter också framträda som solist på piano.

Under den första delen av konserten var han således dirigent, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare.

I det fallet inleddes konserten med ”The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”, komponerad 2010 av Jonas Valfridsson (född 1980). Valfridssons bakgrund som rock- och jazzgitarrist präglar inte det här verket, men jag skulle annars vilja framhålla dess mångsidighet. Jag talar här om kompositionens påtagligt olika element..

Riktigt lika berörd blev jag faktiskt inte av Louise Ferrencs (1804-1875) ”Symfoni nummer 5 i Ess-dur”, från 1847 och uruppförd 1849. Kanske har det här att göra med att hennes musik innehåller element som jag förknippar med andra tonsättare.

Efter pausen dominerade dirigenten scenen genom att också ta över solistrollen (på piano) i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 5 i Ess-dur”, den så kallade ”Kejsarkonserten” från 1811, en tidpunkt då kompositören hade drabbats av dövhet.

Det här blev ändå ett hörvärt verk, vilket känns trösterikt för mig som på ålderns höst har drabbats av egna hörselproblem – jag ska snart prova ut hörsnäckor.

Melodikrysset nummer 10 2019

12 mars 2019 23:16 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 5 kommentarer

Publiceringen av min lösning av veckans melodikryss har dröjt, inte för att det var svårare än vanligt utan för att jag har haft medicinska problem, bland annat tillbringat stora delar av en dag på Akademiska sjukhuset, dit jag fraktades med ambulans, och dessutom drabbats av näsblod som aldrig ville upphöra, ens då jag följde med Birgitta hem till en av hennes tidigare statssekreterare för en middag med tjänstemän på miljödepartementet plus deras hustrur.

Dessutom har jag drabbats av datorproblem. Bakom bloggens förstasida med mitt namn har jag fått ett kommersiellt utbud jag över huvud inte vill ha, och det tog mig själv tid att hitta ett sätt att lokalisera en väg till bloggen. Och Google, som jag använder vid lösandet av Melodikrysset, finns inte tillgängligt via min dator – jag måste låna hustruns dator för att kolla och komplettera mina förslag till svar.

Eftersom livet nu är ett helvete, väljer jag att göra det lite enklare för läsarna genom att publicera svaren på kryssfrågorna i den ordning de ställdes, vilket jag annars aldrig gör.

Dagens allra första fråga var enkel. Det är klart att jag känner till ”Tijuana Taxi”, som Herb Alpert och The Tijuana Brass spelade in 2003.

Nästa låt var desto mer aktuell, ”Butterfly” från 2019, och de som spelade den var Weeping Willows.

Nästa ljudillustration var en Jules Sylvain-melodi, som sas handla om en byggnad som man får betala för att använda efter tidslängd. Det måste ju vara ett hotell, och Sylvain har mycket riktigt 1939 skrivit ”Jag vet ett litet hotell”. Nu bokar man ju normalt inte hela hotellet, så svaret som söktes var i stället logi. Till det här kan tilläggas att Sylvains melodi kom att användas också i filmer från 1939 och 1940.

Povel Ramel har ju skrivit mycket som är suveränt, men han är ju inte främst känd för politiska ställningstaganden. Fast det finns lysande undantag. Ett sådant är är ”Varför är det ingen is till punschen” från 1964, en stenhård vidräkning med det som brukar kallas den goda gamla tiden.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan allt med en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.
Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.
Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.
Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.
Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

1986 sjöng Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors in ”Som stormen rider öppet hav”, men många – bland dem jag – hade nog aldrig tidigare hört den inspelning som spelades i dagens kryss, gjord 2002. Själv har jag veterligen aldrig hört den kvinnliga sångartist som namngavs, Jeanette Köhn. Men den manlige sångartisten var desto lättare att identifiera: Loa Falkman.

Många TV-serier är jag okunnig om. helt enkelt för att jag aldrig har sett dem. Men jag har i alla fall sett enstaka avsnitt av ”Lagens änglar”, i original från Los Angeles, sänt 1986-1994 och då kallad ”LA Law”.

Rosemary Clooney var sångerska men inte dansstjärna – det senare var Bing Crosby, som dessutom var en jävel på att dansa. Tillsammans gjorde de, med viss hjälp, ”How About You”, ett 1959 filmat sång- och dansnummer.

Inslaget med Sara Edin på såg finns, tror jag, på en Silence-skiva från 2001, ”Together In the Darkness”. Den mest kände av dem som förekommer i den här inspelningen är Martin Hederos. Martin Hellberg är också med. Men helt säker är jag inte – mer än på att det var en såg det spelades på.

Dalida från Frankrike har jag nog aldrig tidigare hört, men det var ju namnet på kompositören vi skulle kunna. Så vitt jag förstår, var det ”Love Theme” ur filmen ”Gudfadern” vi hörde, och den som spelade var kompositören, Nino Rota.

Eldeman gillar att använda udda inspelningar, och en sådan inledde dagens dubbelfråga där de båda delarna saknar varje rimligt samband med varann. Att den första skulle leda till svaret Wien var ju ganska uppenbart, men vad var det som spelades av vem? Det är typiskt Eldeman att då välja en inspelning med Boston Pops, men vad var det de spelade? Jo, så vitt jag förstår var det ”Wien, Wien, nur du allein”. Den andra låten i den här dubbelfrågan var ”Bohemian Rhapsody” med Queen 1975 på ”A Night At the Opera”.

Sen blev det musik från Australien, vilket indikeras av låttiteln, ”Down Under”. Gruppen vi hörde heter Men At Work.

Och sist den här gången spelades ”The Power of Love” från 1979 med Huey Lewis and The News. Men låten blev känd framför allt genom filmen ”Tillbaka till framtiden” (1985).

Jag hoppas att det här blev rätt. Hustrun använder just nu själv sin dator till att skriva en text till New York Times, så jag har inte tillgång till Google.

Eesti/Estland: Borgerliga Reformpartiet störst i valet. Socialdemokraterna minsta parti

7 mars 2019 5:58 | Politik, Resor | Kommentering avstängd

Sist jag besökte mitt forna hemland Estland var hösten 2017. Jag besökte tillsammans med Birgitta min forna hemby Juminda på ett näs ut i Finska viken, hälsade på släktingar och kunde till och med göra en visit i mitt barndomshem, Tabani, där det bor släktingar.

Men större delen av den här resan tillbringade vi i Tallinn, vars gamla stad jag kan hyggligt efter ett otal besök under Estlands frigörelse och sedan uppbyggandet av en demokratisk partistruktur, i mitt fall främst återuppbyggnaden av det socialdemokratiska partiet, som under en period blev ett av de större partierna i landet.

Bland de partivänner jag träffade på Socialdemokraternas valvaka på restaurang Humalakoda i Tallinn – vi besökte valvakan efter kommunalvalet den 15 oktober – fanns partiledaren Jevgeni Ossinovski, som jag aldrig tidigare hade träffat personligen, men jag och även Birgitta hälsade på honom och fick också ett personligt samtal. Han var på gott humör, eftersom valet hade gått hyggligt – men man måste då tillägga att den del av landets ryssar, som inte har estniskt medborgarskap, i lokala val har rösträtt, vilket förstås påverkar valresultatet och ger de två partier som ryssarna mest röstar på, främst Centerpartiet men nu också, kanske tack vare att partiledaren är etnisk ryss, Socialdemokraterna.

Ossinovski talar förstås ryska men också idiomatisk estniska – han är gift med en estniska. Han är högt utbildad, har bland annat studier vid London School of Economics i sin meritlista. Enligt vad jag har läst funderade han till att börja med på att ansluta sig till det konservativa och kristna borgerliga partiet Isamaa (Fäderneslandet), vilket kanske inte är förvånande mot bakgrund av att hans far, Oleg Ossinovski, är en stenrik kapitalist, som på 1980-talet tillsammans med sin familj kom till Estland från Kazakstan. Fadern har varit lojal mot sonens val av parti, så det här bör inte ha spelat någon roll för utgången av det aktuella valet, men ändå: Jevgeni Ossinovski är kanske inte mannen som främst lockar arbetarklass, vare sig vi nu talar om rysk eller estnisk sådan.

Men över till det senaste valet till Riigikogu (Riksdagen), som genomfördes i söndags, den 3 mars 2019. Jag var inte i Estland då, och dessutom har det blivit mycket svårare än förr att via nätet läsa sig till vad som händer i politik och samhälle – de ledande tidningar jag förr läste på nätet tar numera betalt om man vill läsa sådant. Hittills har heller inte de estniska socialdemokraternas hemsida analyserat, ens skrivit om, partiets sämsta resultat i modern tid – i det nyss genomförda valet klarade partiet visserligen femprocentsspärren men blev minsta parti i Riigikogu.

Men siffermaterialet och en del kommentarer går förstås att få fram via nätet. Här är partiernas resultat i procent (med motsvarande uppgift för förra riksdagsvalet, 2015, inom parentes, följt av antal vunna mandat i det här valet samt förändringar i mandatutfallet inom parentes):

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, liberalt, i vissa avseenden nyliberalt parti. Ordförande Kadri Simson
28,9 procent (27,7 procent, 34 mandat (+ 4)

Keskerakond (Centerpartiet), ett borgerligt mittenparti, som har lett regeringen före valet. Är det parti som åtminstone tidigare har fått de flesta ryssars röster. Ordförande (och fram till det här valet statsminister): Jüri Ratas.
23,1 procent (24,8), 26 mandat (- 1).

Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, EKRE (Konservativa folkpartiet), ett borgerligt estnationalistiskt och ryssfientligt samt högerpopulistiskt parti, i många frågor likt de växande högerpopulistiska partierna i olika EU-länder. Ordförande: Mart Helme.
17,8 procent (8,1), 19 mandat (+ 12).

Isamaa (Fäderneslandet), ett nationalistiskt (men inte främlingsfientligt) och borgerligt parti på högerkanten. Partiet sitter i den centerledda regeringen. Ordförande: Helir-Valdor Seeder.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), ett reformistiskt och demokratiskt men inte utpräglat vänsterinriktat parti, medlem av SI och sitter i EU-parlamentet. Försöker i Estland få landets ryssar att rösta (S) och har alltså en etnisk ryss, Jevgeni Ossinovski, som ordförande (se ovan) – partiet har ganska många ryssar som medlemmar. Även Socialdemokraterna sitter i den centerledda regeringen.
9,8 procent (15,2), 10 mandat (- 5).

De tio socialdemokrater som nu lyckades få plats i Riigikogu är
Marina Kaljurand (har suttit i EU-parlamentet)
Jevgeni Ossinovski, partiordförande, har varit minister
Helmen Kütt (har varit minister)
Katri Raik (har varit minister)
Sven Mikser (tidigare partiordförande, bakgrund i Centerpartiet, har varit minister)
Riina Sikkut (har varit minister)
Helju Pikhof
Ivari Padar (var ordförande för ett landsbygdsparti som fusionerades med Socialdemokraterna, har varit minister)
Indrek Saar (har varit minister)
Kalvi Kõva (partisekreterare)
Hälften av de valda är kvinnor, hälften män.

Valdeltagandet blev 63,7 procent men varierade mellan 60 och 70 procent. Det kan ju hända att det senare kommer analyser av vilka grupper som inte fann det värt att rösta, kanske en del ryska väljare som tyckte att Centerpartiet svek dem.

Nämnas bör också att ett av de partier som kom in i Riigikogu i förra valet, Vabaerakond (Fria partiet), som till stor del var en utbrytning ur Reformpartiet, i det här valet åkte ut ur riksdagen.
1,2 procent (8,7), 0 mandat (- 8).

I Tallinn blev Rainer Vakra, en före detta centerpartist som betraktades som ett socialdemokratiskt stjärnskott, inte invald. Orsaken är att han beslogs med plagiat när han i sitt förflutna hade skrivit en uppsats under sin studietid.

Bland de utslagna (s)-kandidaterna fanns också förre partiordföranden, ministern och partisekreteraren Eiki Nestor, som jag och Birgitta senast träffade vid kommunalvalvakan i Tallinn. Han är en utmärkt person och partiföreträdare, om än till åren kommen.

Sist: Vad leder det här valresultatet till för regeringskoalition? Reformpartiet och det hittills regeringsledande Centerpartiet skulle tillsammans få en stabil majoritet, och det senare partiet har faktiskt öppnat för en sådan koalition. EKRE är omöjligt att ta med i regeringen, medan de båda återstående partierna nog skulle kunna tänkas reflektera på ett deltagande.

Själv ser jag mest risker med ett socialdemokratiskt inträde i en bred koalition – risken är då uppenbar att partiet totalkvaddas. Så mitt råd till dem är att hålla sig minst på armlängds avstånd från regeringsinträde och att mejsla ut en mer vänsterlutande politik. Och om jag har rätt om att många av de ryska väljarna nu har avstått från att rösta, eftersom de ogillar Centerpartiets högervridning, kan de i nästa omgång ta steget över till Socialdemokraterna.

Melodikrysset nummer 9 2019

2 mars 2019 22:19 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Dagens melodikryss var inte särskilt svårt, även om Anders Eldeman försökte göra det svårare genom att spela ovanliga, ibland svåridentifierbara versioner av de låtar han använde som ljudillustrationer. Jag syftar då inte på att han av mer begripliga orsaker använder sig av instrumentalversioner, när det sökta svaret finns i sångtexten.

Ett exempel på det senare i dagens kryss var Evert Taubes ”Himlajord” från 1938, där man skulle minnas var den dramatiska händelsen i vistexten äger rum. Jo, i Queensland på andra sidan jordklotet:

Himlajord

Text och musik: Evert Taube

Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik,
den duggade så sakta i mången tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.

De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på.
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt,
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin.
Trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.

Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.

Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.
Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.

Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi,
och han odlade den himlajord som han nu sover i.

Hans rikdom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld.

Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.

Den här sången hade Eldeman infogat i en dubbelfråga, som i sin andra del sas skildra en dramatisk händelse, som visade sig vara Titanics förlisning när fartyget 1911 gick på ett isberg och sedan sjönk. Här illustrerades den katastrofen med Céline Dions”My Heart Will Go On”, skriven för filmen ”Titanic” från 1997. Och eftersom haveriet förorsakades av ett flytande isberg, skulle vi komma fram till att förlisningen berodde på is.

Ytterligare en märklig dubbelfråga avslutade också krysset. Under min gymnasietid i Sundsvall såg jag 1966 på bio ”Vänd dem inte ryggen”, där Bill Haley & His Comets” spelade den låt vi hörde i dag, ”Rock Around the Clock”, och som spelade en mycket avgörande roll för att göra rockmusiken till ungdomens musik. Den ingick i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, i original ”The Blackboard Jungle”, med manus skrivet av Evan Hunter. Manusförfattaren är mer känd under namnet Ed McBain, och i min deckarhylla i Öregrund har jag praktiskt taget allt som den här mannen, som egentligen heter Salvatore Lambino, har skrivit under olika pseudonymer.

Den här frågan hade Eldeman av någon outgrundlig orsak parat ihop med Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ scenversion av Vilhelm Mobergs utvandrarepos, nu kallat ”Kristina från Duvemåla” (1995), i vilken man bland annat sjunger ”Och guldet blev till sand”.

Också Anders Eldeman klarar att konstruera dubbelfrågor, där de ingående delarna har ett samband med varann. Ett bra exempel är frågan om mumintrollen, där texten förstås är skriven av Tove Jansson och musiken av Erna Tauro. Scenföreställningen kom till 1958.

Helt oklanderlig är också dubbelfrågan, där vi får höra en musikversion av Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”. Olrog spelade in den på skiva 1945, men det ganska rara möte (på tåg) med damen som han kom att kalla violen från Flen ägde rum redan 1942.

Lena Philipson tror jag inte är någon viol, men i sina bästa stunder är hon en mycket hörvärd sångerska, ja ibland – som i ”Månsken i augusti” från 1994 – också en högst kapabel textförfattare.

Även Shirley Clamp är i sina bästa stunder en hörvärd skivartist, men hennes sång i Mellon 2014, ”Burning Alive”, lyckades inte ta sig till toppen.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Edvard Persson när han fortfarande var superkänd, och jag har sett rader av Persson-filmer i TV. Det gör att jag omedelbart känner igen hans röst, när Eldeman i dag spelar honom, och klarar frågan om hans initialer, EP, lätt som en plätt. Men just det som spelades som ljudillustration, ”Min lilla hatt” från 1942, kände jag inte spontant igen.

Det tog likaledes en stund innan jag kom i håg Jailbird Singers, kanske för att deras sångliga karriär blev så kort – de satt ju i cellen i stället för i skivstudion. Men det hjälpte att jag kände igen Oskar Merikantos ”Där björkarna susa”.

Lite grubbel behövde jag också för att komma i håg mer om låten vars svar visade sig bli ruiner. Men sen kom jag i håg Mireille Mathieu som 1975 sjöng ”Akropolis adieu”, och jag har ju själv sett den miljö hon sjunger om.

Det vi hörde med Papa Bue i en ovanlig version var det som brukar kallas ”Brahms vaggvisa”, men Bahms har bara skrivit en av de två verserna, och det gjorde han 1868. Redan 1849 skrev Georg Scherer den första versen. Och likadant är det med den svenska texten, som har Alice Tegnér och Gösta Rybrant som författare.

Den mest kända svenska texten till ”Imse Vimse spindel”, den som jag själv lärde mig sjunga i småskolan, fanns i Alice Tegnérs sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943.

Kvar då är bara Sergei Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna”, en marsch från 1918. Och svarsordet blev då pluralen apelsiner, något jag gärna äter eftersom jag numera till stor del livnär mig på frukt.

Men till frukost vill jag fortfarande ha smörgåsar med animaliska pålägg, dock med ett lager av grön eller gul paprika, skivad tomat, skivad färsk gurka eller saltgurka ovanpå, alltsammans på hårt bröd respektive syrat bröd.

Frukosten tycker jag, gamle man, är det viktigaste målet under hela dagen.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^