Uppsala: till och med Stadsteatern och bibliotek kan privatiseras

31 oktober 2006 13:44 | Politik | 3 kommentarer

Högeralliansen i Uppsala inför så kallad utmanarrätt – fler kommunala verksamheter ska kunna tas över av privata företag, läser jag i dagens UNT.

Det gäller inte bara sådant som gatuskötsel och klippning av gräsmattor. Som väntat omfattar den nya principen också ädreboenden, hemtjänst, barnomsorg och omsorg om funktionshindrade. Helt oväntat är det väl heller inte, att den nya regimen i Uppsala är beredd att privatisera även driften av Fyrishov.

Hur extrem politik högeralliansen avser att driva framgår av att Gunnar Hedberg (m) även kan tänka sig att privatisera bibliotek:

– Kanske inte Stadsbiblioteket men väl mindre bibliotek, säger Gunnar Hedberg.

UNT: Stadsteatern?

– Jag är öppen för det om ersättningsfrågan till entreprenören kan lösas.

Cecilia Stegö-Chilòs anda lever!

Phil Ochs: Draft Dodger Rag

31 oktober 2006 12:05 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Om den amerikanske sångaren och socialisten Phil Ochs har jag tidigare berättat – se under Kulturspegeln, Musik.

Här är en sång jag och Jan Hammarlund spelade, när vi den 21 maj 2005 på ABF gjorde programmet ”Ett annat USA är möjligt”. Den handlar om Vietnam – men kunde också, med några lätta ändringar, handla om USAs krig i Irak.

Draft Dodger Rag

Amerikansk text och musik: Phil Ochs, 1965

I´m just a typical American boy from a typical American town.
I believe in God and Senator Dodd and keeping old Castro down.
And when it came my time to serve I knew better dead than red.
But when I got to my old draft board, buddy, this is what I said:

Chorus:
Sarge, I´m only eighteen, I got a ruptured spleen, and I always carry a purse.
I got eyes like a bat, my feet are flat, and my asthma´s getting worse.
O think of my career, my sweetheart dear, and my poor old invalid aunt.
Besides, I ain´t no fool, I´m a going to school, and I´m working in a defense plant.

I´ve got a dislocated disc and a racked up back, I´m allergic to flowers and bugs.
And when the bombshell hits, I get epileptic fits, and I´m addicted to a thousand drugs.
I got the weakness woes, and I can´t touch my toes, I can hardly reach my knees.
And if the enemy came close to me, I´d probably start to sneeze.

Chorus:
Sarge, I´m…

I hate Chou En Lai, and I hope to die, but one thing you gotta see,
That someone´s gotta go over there, and that someone isn´t me.
So I wish you well, Sarge, give ´em Hell, yeah, kill me a thousand or so,
And if you ever get a war without blood and gore, well I,ll be the first to go.

Chorus:
Sarge, I´m…

Phil Ochs har sjungit in den här låten på ”I Ain´t Marching Anymore” (Elektra EKL-287, EKS-7287).

En bra inspelning finns också med Pete Seeger och Fred Hellerman på ”Dangerous Songs!?” (CBS, SBPG 26751).

Olof Palme och medierna

30 oktober 2006 22:35 | Media, Politik | 3 kommentarer

Historikern Gunnela Björk intervjuade mig för sin bok ”Olof Palme och medierna” (Boréa, 2006). Jag hade förberett mig mycket noga: på vårt köksbord i Uppsala hade jag staplat mängder med kongressdokument, verksamhetsberättelser, bundna årgångar av Aktuellt i politiken (s) med mera, späckade med gem på sidor, där det fanns något för ämnet intressant. Vi satt i flera timmar: hon frågade, jag berättade och läste in citat i bandspelaren – trodde jag. När intervjun var slut och hon kollade inspelningen, visade det sig, att inget av det jag hade sagt hade blivit bandat.

Hon blev naturligtvis störtledsen, och jag tyckte oerhört synd om henne. Vi diskuterade situationen och kom fram till att hon med stöd av minnet och sporadiska anteckningar snabbt skulle göra en sammanställning av intervjun och skicka den till mig för godkännande och eventuell korrigering. Så skedde också. Det blev ändå, med tanke oå omständigheterna, förvånansvärt bra, även om förstås en del konkreta exempel och annat sådant inte kom med.

Jag vill genast säga, att ”Olof Palme och medierna” har blivit en både intressant och välskriven bok. Jag kan bedöma dess informationsvärde, eftersom jag var med under de aktuella åren. Olof Palme hörde förstås till en något äldre generation, men jag träffade honom redan under studentförbundstiden på 1960-talet, och från början av 1968 arbetade jag på partiexpeditionen, 68an (Sveavägen 68): först som pressekreterare, också under den kongress då han valdes till ny partiordförande, senare som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), under perioden närmast hans död som biträde åt partisekreterare Bo Toresson. (Dessutom kom jag, som huvudsekreterare i programkommissionen, att arbeta nära Olof Palme i hans egenskap av kommissionens ordförande, när vi skrev 1975 års partiprogram.)

Partisidan av socialdemokratiska partiets press- och informationsverksamhet kände jag alltså till väl – jag var till och med, tillsammans med Sören Thunell, med om att bygga upp ett nytt slags informationsarbete både runt kongresserna och gent emot tryckta och etersända media. Det är därför roligt att kunna konstatera, att jag inte har några vägande invändningar mot Gunnela Björks framställning av allt detta. Dessutom är det kul att läsa en bok, där man personligen känner praktiskt taget alla som förekommer i bokens notsystem: politiker, funktionärer och inte minst journalister. Det jag inte kan bedöma utifrån egna erfarenheter är egentligen bara den unge Olof Palmes tid som grå eminens hos Tage Erlander och Olof Palmes allra första statsrådsår. Men jag är hyggligt påläst även på den perioden, och jag har inte heller där hittat något, som skulle kunna rubba min mycket positiva bild av Gunnela Björks bok.

Olof Palme var en politiker, som på sätt och vis kan sägas ha varit besatt av media. Fram till slutet av 1960-talet var socialdemokratin fortfarande en folkrörelse, som visserligen hade relationer till media men som ändå i huvudsak skötte opinionsbildningen via den armé av människor, som befolkade rörelsen. Under den här perioden var mediabilden av den intelligente och verbale Olof Palme för övrigt mycket positiv, liksom i förhållande till politiker överlag nästan högaktningsfull.

Sen förändrades medialandskapet, och Gunnela Björk skildrar det väl: TV blev ett viktigt medium, det högaktningsfulla ersattes av skjutjärnsjournalistik, tidningarna blev mer drivna av journalistiska infallsvinklar än av partipolitisk tillhörighet.

Olof Palme förstod tidigt medias betydelse i denna nya tid och byggde upp ett enastående nät av kontakter inom journalistkåren. Han odlade personliga vänskapsband, belönade (och straffade ibland) journalister beroende på vad de hade skrivit. Men helt ensam var han inte om det här: Också partisekreteraren, Sten Andersson, hade sinne för vad umgänget med journalister krävde, och Sten var på partiexpeditionen omgiven av ett gäng yngre medarbetare, som förstod, att vi levde i ett medialt paradigmskifte. (Jag har berättat mer om det här i min minnesruna över Sten, ”Last Chorus: Sten Andersson”.)

Både Olof Palme och vi på partiexpeditionen odlade under den här tiden privata relationer till viktiga journalister; det gick alltså att föra samtal ”off the record” och att bjuda journalister på en bättre middag på Bommersvik med mat och inte minst dryck plus bastu och övernattning. (Jämför med TV-journalisternas negativa attityd till den traditionella partimiddagen under årets almedalsvecka.) ”Verktyg, kollegor eller kritiska granskare?” heter ett mycket centralt kapitel om den här problematiken i Gunnela Björks bok.

Med tiden kom de mycket nära och vänskapliga relationerna mellan Olof Palme och medias representanter att bli, om inte fientliga, så i varje fall mer distanserade, framför allt på grund av att journalisterna, för att använda Gunnela Björks formulering, allt mer såg sig som kritiska granskare.

Också annat bidrog till att göra Olof Palme till något annat än medias kelgris. Efter valförlusten 1976 hamnade både partiordföranden och partiet i mediaskugga. Palme försökte kompensera detta med att hitta blottor i motståndarnas agerande, också i deras agerande inför media. Jag har både varit med om att i riksdagsrestaurangen vid Sergels torg bli utfrågad av Palme om vad Thorbjörn Fälldin och andra borgerliga ministrar hade sagt vid den presskonferens jag just hade varit på och om att vid VU-sammanträden få berätta om mina intryck av den senaste centerstämman. (Jag var närvarande vid alla dessa borgerliga mediala evenemang i egenskap av journalist, chefredaktör för Aktuellt i politiken.)

Olof Palme utsattes dessutom för politiskt motiverade kampanjer i media av ett slag, som det är svårt att hitta motstycken till. När jag läser Gunnela Björks sammanställningar med utförliga citat, häpnar jag åter över allt det som Palme utsattes för – minnets förträngningsmekanismer har uppenbarligen gjort ett gott jobb. Men så minns jag hur det var – också att Olof Palmes egna reaktioner på det som skedde understundom gjorde det svårare för medarbetarna att hantera svartmålningen.

De här reflektionerna i anslutning till Gunnela Björks bok blev, ser jag, starkt färgade av mina personliga upplevelser. Vilket inte är ett dugg konstigt: en så stark personlighet som Olof Palme förhåller man sig personligt till.

Gå alltså gärna vidare till boken. Där kommer många röster – medarbetare i statsrådsberedningen och på partiexpeditionen, journalister och andra – till tals och ger sina bilder av Olof Palme, hans relation till media och medias relation till honom.

Höstvisa

30 oktober 2006 12:56 | Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag håller mig kvar i Öregrund också efter helgen. För mig är det här huset och den här trädgården sinnebilden av sommarhalvåret.

Men nu är det obönhörligen höst. Det är kyligt ute. Bladen faller. Också kring det finns det gåtor: Varför har nästan alla blad fallit av vissa av syrenerna, medan de sitter kvar på andra? I går klippte jag gräsmattan, eller snarare pulvriserade nerfallna löv, för sista gången i år.

Min dotter Kerstin skrev på sin blogg om Mårran som ödde hennes trädgård de första frostnätterna. Mårran har varit här också. Hon tog alla de prunkande dahliorna, också änglatrumpeterna. Medan jag körde gräsklipparen genom drivorna av löv, tog Birgitta upp dahliaknölarna för vinterförvaring i duschrummet till bastun. Dit lyfte jag också in de blytunga jättekrukorna med änglatrumpeterna.

Sist av alla framhärdar astrarna att blomma:

Astrarna

Vid sommarens silvriga avsked
höstens skarpa bett
förkolnar krasse och ringblom
i trädgården

Men prunkande
som kyssta till rikare liv av isig morgon
står astrarna
ännu modiga
minnande om plikten
att härda ut.

Axel Liffner

Det här är en dikt jag har älskat allt sedan ungdomen, ofta citerat.

Fast här i vår trädgård är det egentligen inte astrar utan blålila binka som blommar.

Jag bottnar i mig själv och har lätt för att hitta meningsfulla saker att göra, även när jag är ensam.

Men det är gott att vara två i höstmörkret. I går, söndag, var det Birgitta som stod för matlagningen. Hon trollade fram rätter gjorda på trädgårdens håvor och på gåvor från goda vänner. Till lunch blev det en köttsoppa med rotfrukter, bland annat små rödbetor och paprika från växthuset och de egna landen; som fond använde hon infryst överblivet spad från mitt julsyltekok. Till middag fick vi ugnstekt gädda, fångad av min bror Matti på Gräsö, i en bädd av kantareller, plockade av Inga-Lill, vår lokala trädgårdsmästare. Till det drack vi ett hemgjort vitt vin, framställt av Bo på plommon från det stora trädet i deras trädgård på Kadettgatan. Trots att det här vinet är gjort på plommon, är det torrt, faktiskt ett riktigt gott bordsvin. Och så efterrätten: små, mörkblå, söta druvor från Birgittas odling i växthuset.

Livet är inte det värsta man har.

Men man måste vara rädd om det.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Rör inte A-kassan!

29 oktober 2006 13:52 | Politik | 4 kommentarer

Bra analyser av vad högeralliansens förslag om sänkt A-kassa innebär finns på Magnus Ljungkvists blogg, ”Hafsiga förslag för att åstadkomma lönedumpning”, och av Rose-Marie Södergren på oppositionen.se, ”Att försämra för de arbetslösa är viktigare än jämställdhet för högerregeringen”.

Just nu sprids på nätet ett upprop mot högeralliansens försämringar,

Rör inte A-kassan!!!

Till: Fredrik Reinfeldt

Nu ska arbetarna få betala skattesänkningarna. Alliansregeringen ska sänka a-kassenivån och höja avgiften till a-kassan.

Gör din röst hörd – skriv under så alliansregeringen får veta vad du tycker!!!

Fredrik Reinfeldt – Rör inte A-kassan!

Med vänlig hälsning

Undertecknade (hittills över 22.000)

***

Den här namninsamlingen startades torsdagen den 21 september 2006 av Anders Malmgren
Insamlingen kommer att avslutas lördagen den 1 december.

Skriv på du också!

Fritt museum

29 oktober 2006 12:36 | Konst & museum, Politik | Kommentering avstängd

Stäng inte portarna till våra statliga museer! Kulturen är till för alla! Liksom våra allmänna bibliotek garanterar att även den som inte har pengar får möjlighet att läsa böcker och tidningar, är våra nationellt ägda museer en garant för att vårt materiella kulturarv kan ses och upplevas av alla.

* För museerna har det inneburit en ny och större publik. På många museer har tomma salar blivit levande mötesplatser.

* För staten har ökade anslag på tio procent (vilket är vad reformen kostar) resulterat i en ökning av antalet besök med 159 procent. I faktiska siffror har antalet besök ökat med 2,9 miljoner!

* För många av de människor som av tradition inte besöker museer har det slopade inträdet gett den extra skjuts in i museerna, till de värdefulla samlingar och konstskatter som de faktiskt är med och äger.

Det senaste årets fria entré på de nationella museerna har på många sätt varit en stor succé. En viktig del av museitanken är synen på besökaren. Vill man vända sig till den redan kulturvana publiken eller vill man ”lära upp en ny”? Museerna har tidigare tenderat att vända sig till högutbildad medelklass, detta trots att frågan har debatterats sedan 1960-talet då man efterlyste ett tydligare förhållande mellan samhället och museerna. Med 2005 års reform med fri entré lockades nya grupper till museerna. Nu vill regeringen stänga porten i ansiktet på dem!

ABF protesterar, och vi vill uppmana allmänheten att säga ifrån!

Med kampanjen ”Fritt museum!” vill ABF värna om den kulturella allemansrätten som de statliga museerna och de allmänna biblioteken är en del av.

***

Detta är ett upprop från ABF, som hittills har samlat 13.525 underskrifter! Jag har av bland andra Hans O Sjöström och Karin Dahl-Strandin uppmanats att skriva på, och jag har också gjort det via Kulturbloggen. Att slå vakt om den fria entrén på de statliga museerna är en av de viktigaste kulturpolitiska frågorna. Också museifolket, de som har upplevt vilken succé fri entré-reformen blev, sluter upp i motståndet mot högeralliansens planer på att skrota fri entré. Senast här om kvällen hörde jag Christina Mattsson, styresman för Nordiska museet, med rak adress till närvarande borgerliga politiker kräva bibehållen fri entré.

Jag upplåter även min blogg till den här namninsamlingen. Skriv på här!

Vostok Vodka

28 oktober 2006 16:30 | Korta meningar | Kommentering avstängd

Högeralliansen ska sälja det svenska exportflaggskeppet Vin & Sprit. Carl Bildt kan väl hjälpa till att sälja V & S till sina vänner ryssarna. Nytt namn på företaget: Vostok Vodka.

Melodikrysset nr 43

28 oktober 2006 11:57 | Barnkultur, Film, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Solen skiner över ett kyligt Öregrund. Gårdagens och nattens kraftiga blåst har inte bara tagit ännu fler löv – den har också vält vår stora markstående brevlåda. Men de gulnande löv som hänger kvar – till exempel i det stora bigarråträdet en bit nedanför fönstret – är vackra.

När jag, med denna utsikt framför ögonen, i melodikrysset får höra sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”, känns det onekligen lite kufiskt.

Den enda fråga i dagens melodikryss jag hade lite besvär med var den där man spelade ”Sofia dansar go-go”. Självklart kände jag igen låten, men vem var det som sjöng? Jo, till slut lyckades jag lösa det: det var Stefan Rudén (där väl efternamnet i kryssammanhang skrivs utan accent). Se Gunnar Bergquists kommentar!

Resten var mer eller mindre lätt, för mig i alla fall.

Mats Ronander har jag på skiva, så de var enkelt att identifiera hans röst i ”Jumping Jack Flash”, som för övrigt också har sjungits in av Rolling Stones.

Från Rolling Stones kan vi gå över till Beatles. Beatles´ ”Yesterday” gav tidsbestämningen ”igår”.

Det fanns faktiskt ytterligare en tidsbestämningsfråga: I ”Ta mig till havet”, av och med Peter Lundblad, finns textraden ”Ta mig till havet tills natten blir dag”, vilket gav det sökta ordet natt. Jag har för övrigt en personlig upplevelse av den här sången: När min kusin Kreete Lindberg begravdes nere i Skåne, sjöngs den i kyrkan av en sonson. Kreete gillade den här sången.

Och apropå estländare – vi finns överallt i det svenska samhället: Stevie Wonders ”Yester Me, Yester You, Yesterday” var signaturmelodi till TV-showen ”Sen kväll med Luuk”. (Kristian Luuk har estniska föräldrar. Därför lite överkurs: ”u” i Luuk uttalas inte som svenskt ”u” utan som svenskt ”o”. Att det är två u markerar i estniskan lång vokal, här alltså långt ”o”. Och då förstår ni också, att dubbel-e-na i Kreete markerar långt ”e”.)

Sven-Bertil Taube är förstås också rikt representerad i våra skivhyllor, bland annat med sin Theodorakis-skiva. Den låt vi här hörde i engelsk version heter ”Brevet”.

Också Ebba Grön finns, komplett tror jag, i vår skivsamling. Jag har, på den tiden jag var redaktör, recenserat deras plattor. Från den tiden har jag ett roligt minne, förknippat med Ebba Grön. Deras skivbolag skickade gärna, liksom alla andra bolag, foton av grupper och artister att illustrera recensionerna med. När bilderna var använda sparades de för eventuell senare användning. Arkiveringen sköttes av redaktionens sekreteraren, som inte var lika bevandrad som jag i punkmusik. På förvaringskuvertet skrev hon sålunda Grön, Ebba.

Ännu lättare att identifiera var Astrid Lindgrens ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Såsom varande marxist uppskattar jag mycket även bröderna Marx, och det är klart att jag vet, att Harpo Marx spelade stum.

Veckans klassiker var den tyska sångerskan Erna Sack med ”Ich bin verliebt” ur ”Clivia”.

Till klassikerna vill jag också gärna räkna den dansk-amerikanske underhållaren, sångaren och pianisten Victor Borge. (Det var han som hela tiden halkade in på ”The Harry Lime Theme”. Jag har hört Sven Wollter göra något liknande. Men han halkade hela tiden in på ”Internationalen”.)

”Save Your Love”, slutligen, skulle föra krysslösarnas tankar till Italien. Men lite knepig var kopplingen, eftersom duon Renée och Renato inte är helitaliensk: Renato (Pagliari) är förvisso italienare, men Renée är engelska och heter egentligen Hilary Lester.

Det var det hele. Om en stund ska jag gå till busshållplatsen för att möta Birgitta, som på väg hit från Uppsala har stannat till vid Eds trädgård i Östhammar för att hämta en mängd rosor, som innan vintern kommer ska planteras i den bergsskreva hon för en tid sen gjorde i ordning.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter något svar i senaste melodikrysset, kan du pröva med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se och bläddra dig ner till senaste lördag.

Världsmusik på Nordiska museet och hård blåst i Öregrund

27 oktober 2006 23:05 | Konst & museum, Musik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Dan Brändström heter den avgående VDn för Riksbankens jubileumsfond. Jubileumsfonden är en mycket viktig institution för svensk forskning och svenskt kulturliv.

Birgitta har känt Dan ända sen studenttiden i Uppsala men har även under senare år haft mycket med honom och fonden att göra. Nyligen skrev jag om stiftelsen Skapande människa, vars ordförande hon var i tretton år.

Hon är också ordförande för en annan institution, som har och har haft mycket samarbete med jubileumsfonden, Nordiska museet, närmare bestämt för dess nämnd (styrelse).

Nu lämnar alltså Dan Brändström VDskapet för jubileumsfonden, och med anledning av detta hölls i går kväll en middag till hans ära på Nordiska museet.

Före middagen inbjöds gästerna att se den nyöppnade utställningen ”Tapeter, tapeter!”. Utställningen följer bruk och mode från slutet av 1500-talet och fram till i dag. Den belyser utvecklingen av trycktekniken (med maskiner och allt). Den sätter fokus på olika höjdpunkter i stilhistorien, som rokoko och jugend. Själv var jag särskilt fascinerad av de tapetmönster den något motvillige Josef Frank och, ännu mer, den fantastiske William Morris skapade.

Utställningen sträcker sig ända fram till i dag. Själv har jag sett Upplandsmuseets tapetutställning två gånger och vet, att det finns ännu mer att visa, inte minst från vår egen tid. Men detta är inte menat som kritik. Nordiska museets ”Tapeter, tapeter” är väl värt ett besök.

Sedan hälsar oss Nordiska museets styresman Christina Mattsson välkomna till museet och bjuder oss att sätta oss till bords.

Birgitta och jag sitter vid Dan Brändströms bord, och jag får till bordsdam den även till Riksbankens jubileumsfond knutna litteraturprofessorn Eva Haettner Aurelius. Jag har aldrig träffat henne förut, men när jag får klart för mig, att hon är professor i litteraturhistoria (har skrivit om Birger Sjöberg samt om 1600-talskvinnor som Drottning Kristina och Agneta Horn), och hon har fått klart för sig, att jag läser och skriver om skönlitteratur, är kvällen räddad. En av flera gemensamma nämnare visar sig vara Werner Aspenström. Och när jag nämner Mrozek, tar hon genast förtjust upp hans dramatik. Det visar sig också, att hon – lika mycket som jag – avskyr nyliberal kulturpolitik.

Menyn ska jag inte fördjupa mig i – men maten var god. Ätandet avbröts, som brukligt vid sådana här tillfällen, av tal och framför allt av musik. Världsmusikduon Ellika Frisell och Solo Chissokho sjöng till hennes fiol och hans kora. Kora är ett senegalesiskt (och västafrikanskt) stränginstrument med 21 strängar, lite släkt med harpa och luta. Dess klanglåda är en halv kalebass, över vilken har spänts rå kohud. Jag har aldrig hört och sett Ellika och Solo live förut. I själva verket kom jag först i kontakt med dem genom den amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out!, som hade en artikel om dem; de fanns också representerade på den CD, som följde med det aktuella numret. Sådan är värdsmusiksfären!

När vi tyvärr måste gå innan middagen är slut – vi måste hinna till uppsalatåget – stannar jag till hos Christina Mattsson och frågar: ”Är det du som har ordnat den här musiken?” När hon svarar ”ja”, klappar jag henne på kinden och säger ”Bravo!”.

I dag, fredag, åker jag ensam ut till Öregrund – Birgitta ska på ytterligare en festlighet, dit också jag hade kunnat följa med – men jag ransonerar mina uppdrag som medföljande make till sånt som jag själv är aktivt intresserad av att delta i.

Det är hård blåst här ute vid kusten. Vid grinden möter mig den väldiga asken, nu helt utan löv. Jag går ett varv runt trädgården och konstaterar, att det ligger stora pölar kvar på gräsmattan. Det är höst, nånting så alldeles förbannat!

Jag drar mig inomhus, lagar en ensam middag och ser på TV-nyheterna och Dobidoo.

Både före och efter sitter jag vid datorn. Det är jätteskönt att ha en som fungerar. De senaste dagarna har datorn inne i stan nämligen krånglat. Det är själva förbindelsen – uppkoppling, länkar, returer och annat sådant – som segar och långa stunder bryts. Vi har trådlös router, och det har alltid tidigare fungerat. Kanske måste vi ta hem någon professionell tekniker.

Köp de arbetslösas sång / Brother, Can You Spare a Dime

26 oktober 2006 15:12 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

1930-talet var krisens och massarbetslöshetens årtionde, i både Sverige och USA. Ett sorgset/vemodigt uttryck för de stämningar krisen skapade är schlagern ”Brother, Can You Spare a Dime?”, som slog stort i bland annat Bing Crosbys insjungning. När jag och Jan Hammarlund den 21 maj 2005 körde musikprogrammet ”Ett annat USA är möjligt” i ABF-huset i Stockholm, spelade vi Crosbys fina version, som någon kompis till Jan hade lyckats ladda ner från nätet.

Men även till exempel Judy Rodericks mycket senare inspelning (från 1964, i bluesig stil) är hörvärd. Den finns dels på ”Ain´t Nothing But the Blues” (LP Columbia, 1964), dels i boxen ”Washington Square Memoirs – The Great Urban Folk Boom 1950-1970” (3 CD + bok Rhino 2001).

Ytterligare några hörvärda skivinspelningar på:
Judy Collins: ”Judith
Tom Jones: ”Wales
Peter, Paul & Mary: ”See What Tomorrow
The Waevers: ”Best of the Vanguard Years” (Vanguard VCD 79580-2, 2001)
The Weavers: ”Greatest Hits” (Vanguard VCD 15/16, 1986, 1971)
The Weavers: ”Kisses Sweeter Than Wine” (2 CD, Omega OCD 3021/22, 1994)
The Weavers: ”Wasn´t That A Time, Disc 3” (4 CD-set, Vanguard VCD4 147/50, 1993)
The Weavers: ”The Weavers´ Almanac” (Vanguard VMD 79100, 1963)

Brother, Can You Spare a Dime?

Amerikansk text: E Y Harburg, 1932
Musik: Jay Gorney, 1932

Once I built a railroad, made it run
Made it race against time
Once I built a railroad, now it´s done
Brother can you spare a dime?
Once I built a tower to the sun
Brick and rivet and lime
Once I built a tower, now it´s done
Brother can you spare a dime?

Once in khaki suits
Gee, wee looked well
Full of that yankee doodle de dum
Half a million boots went slogging through hell
I was the kid with the drum
Say don´t you remember, they called me Al
It was Al all the time
Say don´t you remember, I´m your pal!
Buddy can you spare a dime?

Once I built a railroad, made it run
Made it race against time
Once I built a railroad, now it´s done
Brother can you spare a dime?
Once I built a tower to the sun
Brick and rivet and lime
Once I built a tower, now it´s done
Brother can you spare a dine?

Once in khaki suits
Gee, wee looked well
Full of that yankee doodle de dum
Half a million boots went slogging through hell
I was the kid with the drum
Say don´t you remember, they called me Al
It was Al all the time
Say don´t you remember, I´m your pal!
Buddy can you spare a dime?

Text och gitarrackord finns i Peter Bloods och Annie PattersonsRise Up Singing” (Sing Out Publications, 1988, 1992), som innehåller 1 200 sånger. Boken kan köpas tillsammans med sex kassetter eller CD, där varje sång introduceras kort.

Åke Söderblom skrev 1933 en svensk text, ”Köp de arbetslösas sång”, som tillsammans med musiken återfinns i Fritz Gustaf SundelöfsArbetets sånger” (Prisma, 1973). Där finns också noter och ackord. (Jag hjälpte förlaget med urvalet i den här boken.)

Åke Söderblom var född i Seglora, Älvsborgs län, och kom efter avslutat läroverk i reklamtecknarskola i Göteborg, varefter han hamnade i Stockholm. Han fick där kontakt med amatörskådespelare, bland annat i idrottsföreningen Hellas, där han var med om att skriva revyer. Han framträdde som ”Lill-Slam” tillsammans med Börje Larson, ”Stor-Slam”, i en serie underhållningsprogram i radio.

När Ragnar Klange 1932 övertog Folkets Hus-teatern i Stockholm, fick han på hösten anledning att erbjuda dessa båda författare att skriva hans nyårsrevy 1933. Under repetitionens gång uppstod det en vakans i ensemblen, och det var Åke Söderblom som fick hoppa in och fylla tomrummet. Sålunda svarade han för så väl kupletterna som en hel del slagnummer i Klanges första revy i Folket Hus. Därmed var han upptäckt, och en textförfattare, skådespelare och spexmakare hade fått sitt genombrott.

Det var under den stora arbetslöshetens år, då så väl Barnhusgatan som Folkets Hus stora hall dagligen var fylld av arbetslösa. För att bereda dessa lite avkoppling, för att glömma vardagens grå, inbjöd Klange dem till matinéföreställningar, där de utan kostnad fick hela succérevyn framdukad. Att visan ”Köp de arbetslösas sång” mottogs väl av denna publik säger sig självt.

Köp de arbetslösas sång

Svensk text: Åke Söderblom, 1933
Amerikansk originaltext: E Y Harburg, 1932 (”Brother, Can You Spare A Dime”)
Musik: Jay Gorney, 1932

Till min sång om livets strid jag hör
från maskinernas kör
pustar det till svar ur var pistong:
Köp de arbetslösas sång…

I den lund där härligt lagern står
i den ljusnande vår
står det re´n på vår examensballong:
Köp de arbetslösas sång…

Sedan sjutton år
sökande går
jag på min dagligt trista rond.
Det går nog att få
ett jobb då och då
om man bara saknar förstånd.

Nästan en hel månad då tjäna jag
tre och femti per dag –
sen bjöd chefen på supé en gång –
Köp de arbetslösas sång…

Skänk bort en slant till en arbetslös fyr
till´n halva kaffe med brö…
Vårt liv det är ej något äventyr,
Det är blott en platsanskaffningskö.
Jag kan latin och jag är sabligt lärd
det har man ingenting för…
Det hjälper ej i vår värld
att fråga varför…

Jag har var´t förlovad fyra år
men tror aldrig jag får
ens ett enkelrum med piskbalkong –
Köp de arbetslösas sång…

Hör du texten på en sjömansvals –
som ej rimmar på hals –
sjunga över skär och saltstänkt tång:
Köp de arbetslösas sång…

Vinter höst och vår
sökande går
vi som på allting är renons.
Man går bara vill –
vad tjänar det till
att svara på denna annons:

”Yngling kan få plats om han satsar sen
tusen kronor i en
vedaffär som nästan är i gång…”
Köp de arbetslösas sång…

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^