Frihetens tyglar

31 mars 2007 17:22 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare återpublicerat en kortrecension av en lyriksamling av Bengt Berg. Nu har jag hittat ytterligare en, den här gången publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1978 (9 februari):

I en vrå av världen

Att Bengt Berg i ”Frihetens tyglar” (Tiden) i de två sista dikterna apostroferar Mao känns mest som en onödig dekoration. Bengt Berg är så väl förankrad i sin egen verklighet att det känns om ett antiklimax.

Bengt Berg skildrar den värmländska vardagen, sin och andras. Samtidigt är hans Värmland en vrå av världen.

Sin största styrka har boken i vardagsbilderna. Hans språk och hans bilder är oerhört komprimerade:

Detta är ett fridlyst samhälle
Oron växer inåt, ersätts med
eljusspår, gammeldans
och makramé.

Pulkaväder för de små
Dags att deklarera
Ingen vinst på penninglotteriet

Varje måndag klockan fyra brandlarmsprov

Men inga demonstrationer
längs Järnvägsgatan – annat
än 1 maj (förstås)
För övriga gatukravaller
svarar Lions, med hjälp av Lutherhjälpen
i fastetid

Livet går sin gilla gång

Melodikrysset nr 13 2007

31 mars 2007 11:32 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Dagens melodikryss tyckte jag för min del var lätt.

Jag hade lite besvär bara med två frågor.

Den ena var vem som sjöng Cole Porters ”True Love”. Barbara Lea, född i Detroit, hör inte till de artister jag har lyssnat på.

Den andra var, lustigt nog eftersom jag har sett praktiskt taget alla hans filmer, vilken film av Alfred Hitchcock musiken var hämtad ur. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att svaret måste bli arv. Jag kontrollgooglade och hittade mycket riktigt en hitchcockfilm från 1976 med titeln ”Arvet”. Den har jag inte sett.

På gränsen, eftersom det var så länge sen jag såg TV-serien, var också ”Mash”.

Resten kan jag ärligt säga, att jag klarade utan några större svårigheter.

Jerry Williams sjöng ”Who’s Gonna Follow You Home?”.

Stig Olin (Lena Olins pappa = anknytningen till förra veckans melodikryss) har skrivit text och musik till ”Jag tror, jag tror på sommaren”, som vi här hörde med Ann-Louise Hansson.

En schlagerlyssnare som jag minns givetvis också ”Är du kär i mig ännu, Klas Göran?” – Lill-Babs hade väldiga framgångar med den en gång i världen.

Det är klart att jag som har haft barn i rätt ålder känner igen ”Blommig falukorv” – jag behövde inte ens passningen till Claes Jansson, som jag förstås har i mina skivhyllor. (Se Kulturspegeln, Musik.)

Till min egen barndoms sånger hör ”En sjöman älskar havets våg” – den hör till det jag och grannungarna sjöng som allsång på verandan i Juniskär.

Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ musikal ”Chess” har jag aldrig sett på scen, men det är klart att jag känner till den hyggligt.

Tone Norum, hon som sjöng duett med Jonas Otter i ”When Love Says Goodbye”, har jag lustigt nog inte sett men däremot hört på scen. Hon sjöng i ett tält nere i Öregrunds hamn, och det hördes ända upp till vår trädgård, som ligger en bit bort.

Just ”Stockholmskyss” har jag inte med Lars Winnerbäck, men eftersom jag har sex CD med honom, var hans röst inte svår att identifiera.

Av Toni Holgersson har jag praktiskt taget allt, och Irma Schultz körar på rätt många CD i min ägo. Deras gemensamma CD ”Psalmer” har jag inte – det var därifrån Ylva Eggehorns ”Som bonden tar ett fång” var hämtad – men jag har läst om den.

Sist veckans Taube: Det var ”Maj på Malö” vi hörde.

***

På jakt efter något svar i det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Expressen utan serier

30 mars 2007 15:18 | Musik, Serier | 2 kommentarer

I dag utkom Expressen åter utan serier; det är inte första gången. Eftersom serierna är ett av sammanlagt två skäl (det andra är kulturen) som jag över huvud taget fortfarande köper Expressen, kan Expressen vara snubblande nära att tappa ytterligare en kontinuerlig lösnummerköpare.

Jag är mycket konfunderad över de nutida kvällstidningarnas attityd till serier. Expressen var ju en gång i världen pionjär, när det gällde att ta serier på allvar: länge ensam om att ange också vilka som skapade de serier som tidningen publicerade. Och tidningen hade en intressant uppsättning serier: ”Snobben”, ”Knallhatten” med flera.

Man kan ta utrymmet för serier som ett annat mått på kvällstidningarnas intresse för genren. Båda (Expressen alltså när man över huvud taget har serier) är nu nere på mindre än en helsida serier. Det forna Aftonbladet, det som trycktes i det större berlinerformatet, hade under en lång period ett helt uppslag – två sidor – serier varje dag. Jag försöker rannsaka mitt minne om vilka serierna då var – Seriewikin ger mycket ofullständig information, dessutom utan årtalsangivelser – och kommer i håg serier som ”Annie” (serievarianten av ”Little Orphan Annie”).

Det leder i sin tur in på att båda kvällstidningarna – ”Knallhatten” och ”Annie” är typiska exempel – publicerade fortsättningsserier. I dag är det avslutade endags-strippar som gäller. Räknar man inte längre med någon fast läsekrets, i vart fall inte med en serieintresserad sådan?

Kvällstidningarna publicerar heller inte längre äventyrsserier; det är bara komiska serier som gäller. Aftonbladet har tidigare genom åren publicerat många äventyrsserier, till sin natur fortsättningsserier, som ”Ben Bolt”, ”Charlie Chan”, ”Hulken”, Jeff Cooper”, ”Jeff Hök”, ”Läderlappen” och ”Stålmannen”, i den komiska äventyrsgenren ”Ratte” (där jag själv i ett par avsnitt förekom som seriehjälte – se Kulturspegeln, Serier).

Min attityd till dagens kvällstidningar är den här: Sportbilagorna lyfter jag ur och slänger olästa. Det är praktiskt. Kunde inte det som i övrigt finns mellan kultursidorna och serierna också göras som en urlyftbar bilaga?

”Är det för övrigt inte precis så vi alla ser på henne?”

30 mars 2007 11:38 | Media, Politik | 3 kommentarer

Leif Lewin, professor i statsvetenskap i Uppsala, driver i en artikel på DNdebatt (30 mars 2007) ståndpunkter, som går på tvärs mot flertalet reaktioner på (läs mot) Erik Fichtelius’ TV-program om och med Göran Persson, ”Snåla och oempatiska attacker mot Persson”.

Jag ska ge er ett smakprov, som handlar om kritikpunkten att Persson skulle ha förolämpat sina arbetskamrater:

”När det gäller omdömena om Mona Sahlin med flera kan jag inte komma till annan slutsats än att kritikerna ägnar sig åt en uppseendeväckande citatförvanskning. Man citerar det negativa: tänkandet är inte hennes starka sida. Men förtiger det positiva: hennes talang är att kommunicera. (Är det för övrigt inte precis så vi alla ser på henne?) I fall efter fall citerar kritikerna selektivt. Man bryter ut uttalandena ur deras sammanhang. Detta är elementärt brott mot källkritiken och skulle underkännas om det vore en seminarieuppsats.

Vid ett seminarium häromdagen visade Erik Fichtelius, lika övertygande som underhällande, hur man med den metoden lika gärna kunde komma till motsatt slutsats, bryta ut bara det positiva och konstruera en `Gulle-Persson´.”

Man behöver inte dela alla Lewins slutsatser för att tycka, att hans artikel är ett intressant korrektiv till de mest emotionella reaktionerna på TV-serien. Du kan ta del av hela artikeln här.

Musik från Malawi

29 mars 2007 15:30 | Musik | Kommentering avstängd

Med sig hem från Malawi har Birgitta CDn ”Zani Muwone” (RISA Sheer Sound SLCD 021, 2002). Musiken på den är skriven av och sjungs av Wambali, det vill säga Mte Wambali Mkandawire, som också genomgående spelar klassisk akustisk gitarr.

Från yngre dar, framför allt från 1960-talet, har vi mängder av afrikansk dansmusik och folkmusik i våra skivhyllor. Givetvis från Sydafrika men också från Västafrika och från det före detta brittiska Östafrika. Dock inget från Malawi.

Vi har dansat mycket till den här afrikanska musiken, ofta med afrikaner bland gästerna. Ljudbilden och rytmerna sitter fortfarande i bakhuvudet.

När jag hör den här CDn, blir jag till att börja med lite störd: Hur dansar man till det här? Vad är det som känns annorlunda?

Ett svar på den sista frågan bör vara, att inte heller afrikansk musik, jämförd med då, numera sen länge är påverkad av popmusiken. Instrumenten är av den typ som är vanlig också här: elgitarrer, keyboards. hammondorgel, percussion. Som en reminiscens av äldre afrikansk dansmusik finns också ett brass med, men till och med brasset låter annorlunda i den här nya omgivningen.

De första fem låtarna gör mig alltså mest konfunderad.

Om det nu beror på tillvänjningen eller på att de bästa låtarna faktiskt finns på slutet – påföljande sju låtar känns på lite olika sätt mer intressanta.

Den första som fångar mitt intresse är ”Mutipulike”, som framförs enbart med hjälp av klassisk gitarr och stålsträngad gitarr.

Och nästa låt svänger riktigt bra: ”Unyamata Mphawaka”.

Nästa låt, ”Mwatisanda”, överraskar mycket: Den har tycke av gammal schlager; det skulle nog gå att dansa långsam vals till den.

Dansant, men med mycket liv i, är ”Nkhondo Mkhonde”.

Vya Ku Chidika” överraskar genom att den bland annat spelas på dragspel. Hur kom dragspelet in i den malawiska musiken?

Och plötsligt en låt, som i mina öron låter nästan som det som jag uppfattar som klassisk ”afrikansk” dansmusik, ”Mwene Vyose”.

Och så ”Muli Nane”, där bandet åter igen överraskar med att använda inte bara dragspel utan också irländsk flöjt och – programmerad percussion.

Slutligen: Fråga mig inte, vad titlarna betyder!

Tillbaka från Malawi

29 mars 2007 14:44 | Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I går kom Birgitta tillbaka från sin resa till Malawi, där hon har varit i sin egenskap av ordförande i svenska UNICEF.

Det är som om hon hade kommit hem från en annan värld. Några belysande fakta:

Malawi har 13 miljoner invånare, av vilka över hälften är barn. (Det saknas dock tillförlitlig folkbokföring.)

Medelåldern är 16 år, medellivslängden 39.

Malaria dödar många; det finns en hemsk form, cerebral malaria, som leder till förlamning.

Undernäring och diarrésjukdomar skördar många offer. Två- till treåringar är värst utsatta; de råkar ofta illa ut, när ytterligare ett småsyskon anländer till världen.

15 procent av befolkningen har HIV/Aids.

Det finns över en miljon föräldralösa barn. Många familjer består uteslutande av barn.

Det finns åttaårig skola, men de flesta barn går bara fyra till fem år. Den vanliga klasstorleken är 100 barn per klass.

Av 20.000 lärare har 4.000 dött i Aids de senaste åtta åren.

Och näringslivet?

85 procent av befolkningen lever på jordbruk. Den dominerande jordbruksmetoden är hackjordbruk.

Några andra naturresurser?

Uran.

Jag får, som alltid när Birgitta kommer hem från en långresa, presenter. En svart liten skulptur av en apa. En mörkt, mörkt blå, nästan svart T-shirt med texten Malawi plus två sköldpaddor i brunt på framsidan. Och så en CD, ”Zani Muwone”, med en malawisk låtmakare, Wambali – till den ska jag återkomma.

Naturligtvis är jag glad över presenterna.

Men mest har jag lust att gråta över hur det, också, kan vara på sina håll i världen.

Ur-Pelle

29 mars 2007 12:42 | Barnkultur, Serier | Kommentering avstängd

Gösta Knutsson (1908-1973) var en mycket framgångsrik och av generationer av barn älskad barnboksförfattare, pappa bland annat till den 1939 startade långa serien av böcker om Pelle Svanslös.

Gamla Folket i Bild hade näsa, i det här fallet nos, för det som kunde tänkas intressera en stor publik – dock fanns där alltid ett kvalitetskrav i botten. Och eftersom FiB gjordes som familjetidning, vad vore naturligare än att på något sätt erbjuda den nya succén ”Pelle Svanslös” också för de många barnfamiljer, som köpte och läste tidningen?

Hur? Svaret blev en svensk originalserie. Gösta Knutsson åtog sig att skriva manus, och som tecknare engagerades Einar Norlius (1900-1985). Norelius är en av Sveriges yppersta sagoillustratörer, bland annat känd för sina fantasieggande illustrationer till de årligen (från 1927) utkommande sagosamlingarna ”Bland tomtar och troll”. Norelius har också både skrivit text till och illustrerat en av de svenska barnboksklassikerna, ”Gubben Måns i Månen”, som kom ut på just Folket i Bilds förlag.

Folket i Bild aviserade den nya serien i nummer 43 1943 (24 oktober). Där presenterades också de båda upphovsmännen.

Och i nummer 45 1945 (7 november) gör han debut som serie, Pelle Svanslös. På omslaget traskar han mitt på Kungsgatan i Stockholm.

Stockholm? Är inte Pelle Svanslös från Uppsala?

Jo, men i det här allra första serieavsnittet låter Gösta Knutsson honom flytta till Stockholm.

Serien gjordes sen i årtionden och alltid på samma sätt: Norelius’ urstyva teckningar – för generationer svenskar är det just så här Pelle, Maja, Trisse, Måns, Bill och Bull och de andra ska se ut – gjordes med en dekorfärg, rött, vilket medger också vitt och svart plus grått och bruntoner. I likhet med vad som var fallet för många tidigt introducerade serier använde sig inte paret Knutsson-Norelius av pratbubblor; Gösta Knutssons berättande text, också replikerna, las som fyrradingar under seriebilderna.

Kanske är det det senare som har gjort, att Gösta Knutssons och Einar Norelius’ mycket långlivade serieversion av ”Pelle Svanslös” i dag veterligen inte finns tillgänglig i albumform.

Vore det inte dags att i just i albumform återge deras ”Pelle Svanslös” för nya generationer av läsare? Också för gamla läsare, skulle jag tro.

Inför begravningen

29 mars 2007 11:50 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Emil Hagström (1907-1970) är en poet, som ibland brödskrev och inte alltid nådde Parnassens högsta höjder. Men mycket av det han åstadkom är läsvärt; han borde fortfarande vara mer känd än han är.

I gamla Folket i Bild medverkade han ofta med kortdikter. Här är en sådan läsvärd bagatell, publicerad i julaftonsnumret (nummer 53) 1945:

Jag ville dig betyga…

Jag ville dig betyga
att du var mig kär,
men det var så mycket annat.
Ja, man vet hur det är.

Det vackra som jag ville
blev aldrig gjort.
Det är för sent att ångra
då man fått begravningskort.

Saknaden efter Göran Persson

29 mars 2007 11:26 | Politik | Kommentering avstängd

SkottStaffan Skott – på DNs Namn och Nytt påminner oss i dag (29 mars 2007) om hur det var förr, när partiledaren avgick:

”När Tage Erlander avgick hyllades han av hela landet så att kåsören Red Top på Namn och Nytt efterlyste en `kommmitté för att komma över saknaden efter Tage Erlander´. VARFÖR efterlyser ingen en kommitté för att komma över saknaden efter Göran Persson?”

Men den tiden kommer nog, menar Skott:

”Hur lång tid med Mona Sahlin i toppen tar det innan det BILDAS en kommitté för att komma över saknaden efter Göran Persson?”

Matti Dahl

28 mars 2007 21:55 | Musik | Kommentering avstängd

Matti Dahl, som har skrivit ett par kommentarer om dylankonserten på Debaser i går kväll, är min son. Matti komponerar, sjunger och spelar gitarr, det senare både i eget band och i andras.

Jag vill gärna ge er ett smakprov på vad han kan åstadkomma. Lyssna på hans ”You Shot Mehär.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^