Melodikrysset nummer 20 2017

20 maj 2017 12:25 | Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det var varmt och soligt ett slag i går, men även om värmen fanns kvar, blev det snart molnigt igen ovan där för att citera en gammal bönhussång, i dagens kryss spelad av en blåsorkester från Pingstkyrkan i Tibro.

Den kan jag allt sedan mina unga år, men annars spelades det i Melodikrysset i dag rätt mycket, som jag inte spontant kunde.

Det här började redan med första frågan. Kevin Borg känner jag i och för sig till, men jag kunde inte identifiera honom med hjälp av den låt som spelades, ”Needing You”, som han sjöng som Maltas bidrag till Eurovision Song Contest.

TV-serien ”Nord och Syd” har jag väl kanske sett någon bit av, men inte har den fäst sig i mitt minne.

Och Justin Bieber, i dag med ”I’m the One”, är kanske heller inte mitt bord.

Det vi fick höra ur Franz Lehárs ”Glada änkan” kände jag åtminstone igen, men vad kallas det här stycket? Jo, tydligen ”Änkevalsen”.

Robert Wells stökade till Duke Ellingtons ”Caravan”, men efter lite tvekan kände jag igen låten. Och i karavaner brukar ju kameler ingå.

Att det var Sara Varga som i Melodifestivlen (tillsammans med Juha Mulari) sjöng ”Du får inte ändra på mig” var inte så svårt, men hennes efternamn, som jag tyckte mig minnas att Eldeman hade frågat efter, gick ju inte in på anvisad plats. Men sen hittade jag en svårtydd anteckning om att namnet dolde en djursort, och då blev ju svaret förstås varg.

Resten av krysset beredde mig inga besvär.

Eldeman försökte i och för sig villa bort oss genom att låta en dansk sångare sjunga ”Se Silkeborg og siden dø”, men som gammalt Olrog-fan kan jag förstås den svenska texten: ”Se Sundbyberg och sedan dö, möt våren i Södertälje”.

Thorstein Bergman har jag fordom både träffat, hört och haft ett visst samarbete med, så visst känner jag igen hans fina ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”.

Och att känna igen Evert Taubes ”Min älskling, du är som en ros” även om den görs instrumentalt är ingen match – jag har allt av Taube på skiva, och det här är ju dessutom en mycket spelad låt.

Birger Sjöberg är mig likaledes välbekant, så även hans ”På dansbanan”, som i dag sjöngs av Östen Warnerbring och Lill-Babs.

Karl Gerhard minns jag från forna tiders radio men också som bidragsgivare till gamla Folket i Bild, vars ombud jag var, och från någon FiB-turné. ”Nu ska vi vara snälla” skrev han för en revy på Folkan 1936, och melodin komponerades av en annan melodikryssbekant, Jules Sylvain.

Ja, det var det hele, gott folk.

Mer av sångbar text och musik, bort med rökeffekter och dans!

14 maj 2017 20:13 | Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag såg inte den andra delfinalen i Eurovision Song Contest – jag var på konsert den kvällen – men eftersom jag såg finalen i går, har jag ju nu hört också åtminstone de bidrag som gick vidare dit.

Portugals seger i årets schlager-EM, där Europa också innefattade Australien och Israel, var ju förkrossande, och Salvador SobralsAmar pelos dois” hade ju, som jag skrev redan efter delfinal 1, åtminstone fördelen, att den sjöngs på sitt lands eget språk, portugisiska. Men det här bidraget kan inte ha gått så långt bara för att tittarna ville visa sin sympati för den hjärtsjuke Sobral, så något fanns det väl hos låten, som appellerade till många i många länder.

Tvåan, Bulgariens bidrag ”Beautiful Mess” med 17-årige, välfriserade och snygge Kristian Kostov, hade jag inte hört förut. Pojkbandsmusik är inte precis mitt bord, men jag kan åtminstone intellektuellt förstå att Moldavien hamnade högt upp.

Trean, ”Hey Mamma” med SunStroke Project från Moldavien, avvek från mainstream fast då inte i någon positiv mening, skrev jag efter första delfinalen, och jag har inte ändrat mening och förstår inte varför den här låten hamnade så högt.

Fjärdeplaceringen för Belgien med ”City Lights”, sjungen av Blanche, förstår jag åtminstone lite bättre än när jag hörde den i första delfinalen. Efter att ha hört den här låten också i finalen vill jag revidera mitt omdöme till hygglig men inte tillräckligt bra.

Sverige och Robin Bengtsson kom femma med sin ”I Can’t Go On”. Jag sörjer inte över att Bengtsson inte hamnade högre upp, men hans bidrag hade i alla fall refräng.

På sjätte plats kom Italien, ett av de länder som har garanterad finalplats, med ”Occidentali’s Karma”, sjungen av Francesco Gabbani. Det här var åtminstone popmusik om än inte i klass med forna tiders italienska schlager, mycket populära också här i Sverige.

Är joddling verkligen vanligt i Rumänien? Detta undrar jag med anledning av Ilinca och Alex Floreas märkliga ”Yodel It”. Och talar de rumänska joddlarna i så fall engelska? Varför den här låten hamnade på sjunde plats förstår jag inte.

Zigenarmusik hör till det jag har lyssnat på, men i mina öron lät Ungerns bidrag, ”Origo” med Joci Pápai, inte tillräckligt genuint romsk, detta trots att den delvis sjöngs på romani. Men den kom på åttonde plats, och kanske var det ett uttryck för att europeisk publik värnar om nationella minoriteter.

Nia kom Australien med ”Don’t Come Easy”, sjungen av Isaiah Firebrace. Här står jag fast vid mitt ”nja” från första delfinalen. I slutomgången slogs jag av att den manlige sångaren gav ett så feminint intryck.

Lite av en överraskning för mig var däremot JOWST med Aleksander Walmann från Norge. De kom tia med ”Grab the Moment”, en låt med märklig rytm.

På elfte plats hamnade Nederländernas ”Lights And Shadows” med O’G3NE – de senare är en stämsjungande damtrio. Men jag tyckte att Harmony Sisters på sin tid var bättre.

Frankrikes ”Requiem”, framförd på franska oh engelska av Alma, gjorde inget större intryck på mig men tydligen på andra, eftersom den hamnade på tolfte plats.

På trettonde plats kom Kroatien och Jacques Houdek med ”My Friend”, som han sjöng på engelska och italienska. Låten har drag av opera eller åtminstone musikal, så även om jag inte ger mycket för sångarens utstrålning, avvek låten på ett positivt sätt från mängden.

Om nummer fjorton, Azerbajdzjans ”Skeletons” med Dihaj skrev jag efter första uttagningsomgången, ”märklig, alltså inte i någon positiv betydelse”. Den här gången såg jag det här bidraget mest som en bildshow.

Storbritannien och Lucie Jones hamnade på femtonde plats med ”Never Give Up On You”. Bättre än så här borde det förr så framgångsrika poplandet kunna prestera.

Inget vidare var heller Österrikes bidrag ”Running On Air”, av någon anledning sjunget på engelska av Nathan Trent. Det här kom på sextonde plats.

”Amatörmässigt men glatt” antecknade jag om låten som blev nummer sjutton, Vitrysslands ”Story of My Life” med NAVI.

Om Armeniens bidrag, ”Fly With Me” med Artsvik, antecknade jag under sändningen att den var ett sång- och dansnummer men inte var någon schlager. Den hamnade på artonde plats.

På nittonde plats kom Grekland och ”This Is Love” med Demy. Discoartad den här också.

Danmark hade valt en mycket tråkig låt, ”Where I Am” med Anja Nissen. Tjugonde plats var i högsta laget.

Cyperns bidrag, ”Gravity” med Hovig, är ett exempel på oskicket att hämta låtskrivare från helt andra länder än det land som låten i fråga tävlar för. I det här fallet hade man anlitat Tomas G:son från Sverige. Det här ledde till tjugoförsta plats. Till låtens försvar vill jag anföra, att den åtminstone hade ansatser till refräng.

På tjugoandra plats hamnade Kasia Mos från Polen med den rätt intetsägande ”Flashlight”. Jag har läst att hon är en ganska lyckad jazzsångerska, så jag undrar förstås varför hon inte sjöng något som hon tydligen behärskar bättre. Jag vill påminna om att tävlingsbidragen i forna tiders melodifestivaler och eurovisionsfinaler musikaliskt var mycket mer diversifierade.

På plats nummer tjugotre hamnade Israels bidrag, ”I Feel Alive” (en devis för landets palestinier?) med Imri Ziv. Han sjöng charmlöst och falskt.

På tjugofjärde plats placerade sig värdlandet Ukraina och O.Torvald. Musikaliskt spänner ”Time” över vida vidder men resan leder inte någonstans.

För Tyskland tävlade Levina med ”Perfect Life” (således en låt på engelska). Det är fullständigt hopplös låt, så nästsistaplatsen, nummer tjugofem, förvånar mig inte.

Sist, på plats tjugosex, kom Manuel Navarro, Spanien, med ”Do It For Your Lover”, framförd på engelska och spanska. Låten är ett slags hawaiipop i baktakt.

Det fanns för övrigt nästan ingenting som i den här tävlingen över huvud taget berörde mig eller gjorde mig positivt överraskad.

För mig får den här tävlingen i och för sig fortleva i den här formen, om det nu finns publik som vill se den och dessutom rösta.

Men skulle man i så fall inte kunna arrangera och TV-sända också en gammaldags schlagertävling med diversifierad musik där sångerna framförs på respektive lands eget språk? Viktigt är då också att det oavsett genre blir fråga om melodier som fastnar i lyssnarnas/tittarnas musikminne och är av det slaget att dessa själva kan sjunga bidragen.

Melodikrysset nummer 19 2017

13 maj 2017 13:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag skulle Anders Eldeman ha kunnat kalla Melodikrysset för Filmkrysset. Inte mindre än åtta av de sammanlagt tolv frågorna hade nämligen filmanknytning.

Krysset började med sång av Helen Sjöholm i Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, som förekom i Kay Pollaks film ” som i himmelen” från 2004. Jag såg den på bio när den var ny.

Sen följde ”Flicka från Backafall”, vars text Gabriel Jönsson skrev 1920 och som Gunnar Turesson tonsatte 1936. Jag hör till en generation som är bekant med både Gabriel Jönssons diktning och med Gunnar Turessons tonsättningar, och jag vet dessutom att Backafall ligger på Ven, där Jönsson hade sommarställe. I dag spelades melodin av Roland Cedermark, men av intresse här är också att ”Flicka från Backafall” blev film 1953.

Dagens James Bond-film var ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”, och således var det ord Eldeman sökte ”smycke”. I filmen sjöngs det vi hörde av Shirley Bassey.

As Time Goes By” spelades i dag med Liberace, men ursprungligen ingick den i filmen ”Casablanca” (1942), där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade huvudrollerna. Jag har sett den här filmen åtskilliga gånger, för övrigt också från scen hört Tage Danielssons svenska version ”Men tiden går”, sjungen av Monica Zetterlund i Hasses och Tages ”Glaset i örat” på Berns 1973

Ett par av filmmelodierna var hämtade ur filmer för barn.

Den första, ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake, var hämtad ur ”Trolls” från 2016.

Och den andra, ”Mio, min Mio”, var ju ursprungligen titeln på en bok av Astrid Lindgren från 1954, men här hörde vi den melodi Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev för filmen med samma titel (1987).

Att Carl Michael Bellman inte skrev sin ”Färiln vingad syns på Haga” för film är självklart, men det hindrar inte att den har förekommit i inte mindre än 14 filmer – den som vill kolla vilka kan ju själv läsa om det på Wikipedia. Fast i dag hörde vi den på transpiranto, och jag tror inte att den någonsin har filmats i just grönköpingsmiljö.

Slutligen, ”Hjärtats saga” från sent 1800-tal, med text av Alfred Hedenstierna (signaturen Sigurd) och musik av Wilhelm Åström, exekverades av Lars Roos, men intressant just här är att den också har förekommit i sex filmer.

Därefter de fyra frågor som inte hade någon filmanknytning:

Men Amanda Jensen gjorde ändå sin version av ”När vi gräver guld i USA” i TVs ”Så mycket bättre”. Låten skrevs ursprungligen av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt till VM i fotboll 1994, således på ett ställe på andra sidan av Atlanten.

Thore Skogman var ju med i krysset också förra veckan, så i dag fick vi höra en dansbandsversion av hans ”Jämtgubben”, den vars refräng börjar ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”.

”You Know I’m No Good” sjöng Amy Winehouse på sitt sista album, från 2006. Sen dog hon.

Jag önskar inte livet av Robert Wells, lika lite som jag ville uppleva Amy Winehouses hädanfärd, men nog är han en betydligt bättre pianist än sångare. Detta sagt med anledning av hans ”Upp på berget” (1986).

Och apropå transpiranto: I går, när jag var i Uppsala och skulle hämta ut mina kemtvättade kostymbyxor, fick jag upprepade bevis på att många av dagens många invandrare inte behärskar svenska språket riktigt så flytande som jag själv, gamle est. På den restaurang jag valde för lunch fick flickan jag beställde av ta hjälp av en kollega, men det är ju jättebra att hon har ett jobb där hon varje dag kommer att utöka sitt ordförråd och sin förståelseförmåga.

Fast det roligaste av det här slaget hände på kemtvätten, där jag skulle hämta mina brallor. Mannen bakom disken – jag har träffat honom åtskilliga gånger – kommer från ett annat land men talar bra svenska, om än med lite brytning. Kunden före mig, en ganska mörkhyad man, försökte tala engelska med kemtvättsinnehavaren, som dock inte behärskade detta annars ganska vanliga språk, så kunden vände sig till mig för att höra, om jag kunde översätta. Det kunde jag, och därmed drogs jag in i ett rätt märkligt meningsutbyte. Kunden ville ha hjälp med inte bara kemtvätt utan också lagning av ett par korta byxor av jeanstyg, och efter besiktning ruskade kemtvättsinnehavaren på huvudet: De här mycket slitna jeanskortbrallorna hade bland annat spruckit längs hela gylfen.

När jag å kundens vägnar hade ställt kompletterande frågor, förklarade mannen bakom disken till slut, att det skulle bli så dyrt att laga de här trasiga och gamla byxorna, att priset dess värre skulle bli oförsvarbart högt. Hur dyrt då? undrade kunden genom mig. Ja, in emot 500 kronor förklarade kemtvättsinnehavaren. Men kunden lät sig inte avskräckas utan sken som en sol – det skulle han gärna betala, om han återfick sina älskade byxor i användbrt skick. Och då åtog sig till slut kemtvättsinnehavaren uppdraget.

Själv tyckte jag att jag hade gjort dagens goda gärning.

En epok är slut på Musikens hus i Uppsala

13 maj 2017 0:45 | Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Paul Mägi, est liksom jag själv, har varit chefdirigent för Uppsala kammarorkester i 13 år. En rad inlånade gästdirigenter har, inte minst under denna vår (om man nu ska kalla den så), skapat omväxling, men Mägi bör hedras för ett mycket gediget, inte så sällan briljant ledarskap. Nu koncentrerar han sig i stället på sitt andra uppdrag, som chefdirigent för orkestern på Vanemunine-teatern i Tartu. Men Mägi avtackades för sitt långa och i många avseenden berömvärda orkesterledarskap genom att utnämnas till kammarorkesterns Förste kapellmästare, vilket väl ska tolkas som att han är välkommen tillbaka som gästdirigent.

Den enda mer allvarliga invändning jag har till gårdagens avskedskonsert är att den i programbladet hade döpts till ”Våryra”. De två verk som spelades präglades verkligen inte av någon våryra, men detta ska inte tolkas som att jag har några invändningar mot valet av musik eller kompositörer. Den musik av Bartok respektive Sjostakovitj, ungrare respektive ryss, som framfördes var båda komplicerade, inte insmickrande, och jag gissar att Mägi själv ville sätta punkt på det sättet.

Kvällens solist var violinisten Bernt Lysell, som i Béla Bartóks (1881-1945) ”Violinkonsert nummer 2” (1937-1938) spelade med både känsla och teknisk bravur.

Jag kommer själv inte från en hemmiljö där klassisk musik, allra minst om den lät som Bartóks, stod högt i kurs, och detsamma gällde väl de flesta av mina klasskamrater i realskolan, så musiklektionerna i Högre allmänna läroverket i Sundsvall blev ofta ganska stökiga, men jag minns i alla fall ett tillfälle då vår musiklärare, Music kallad, på grammofon spelade Bartók för oss – jag tror det var något baserat på ungersk folkmusik – och jag med intresse började lyssna: Det här var ju hörvärt!

Senare i livet har jag gärna lyssnat på musik av Bartók, så också under gårdagskvällens konsert, där ett komplicerat och musikaliskt varierat verk lyftes inte bara av solisten utan i ett variationsrikt spel där hela orkestern samspelade och det väl.

Fast själv tyckte jag ännu mer om Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1 i F-moll” från 1926. Det här är ett kontrastrikt verk – redan i det inledande allegrettot förekommer de mycket häftiga partier med slagverk och blåsare, som även senare återkommer.

* * *

Före konserten åt vi middag på Lucullus tillsammans med Bengt och Inger samt Anna och hennes dotter Amanda. För min del valde jag ostgratinerad rödspättafilé med räkor och sparris i vitvinssås.

Efter konserten tog jag och Birgitta bussen till Öregrund. 811an har hållplats på Vaksalagatan, men det visade sig vara ett helt företag att ta sig dit – gatan är spärrad av staket på den sida som vetter mot Vaksala torg plus mot östra sidan på grund av ett tydligen oändligt långt gatuarbete, så vi fick ta en lång omväg, men vi hann ändå till öregrundsbussen.

Eurovision Song Contest, en närmast oslagbart usel semifinal 1

10 maj 2017 16:48 | Media, Musik | 2 kommentarer

Nästan inga av 18 olika länders bidrag i gårdagskvällens semifinal 1 i Eurovision Song Contest hade någon melodi, som lyssnarna/tittarna i dag själva skulle kunna sjunga eller nynna åtminstone någon del av melodin på, förr kriteriet på att låten i fråga var just en schlager. I dag är ESC väsentligen en scenshow, där utanverket betyder mer än musiken.

Robin Bengtsson, som representerade Sverige och fick framträda allra först, hör inte till mina favoriter, men hans bidrag, som gick vidare, ”I Can’t Go On”, hade i alla fall refräng, och kanske bidrog det till framgången.

Därefter skrev jag ”Nja” som sammanfattande omdöme för flera låtar, bland dem Australiens bidrag ”Don’t Come Easy” med Isaiah Firebrace.

Belgiens i förväg uppskrivna bidrag, ”City Lights” med Blanche, gjorde mig besviken.

Azerbajdzjans ”Skeletons” med Dihaj fann jag märklig, alltså inte i någon positiv betydelse.

Salvador SobralsAmar pelos dois” var inte bra den heller men hade åtminstone den fördelen, att den sjöngs på portugisiska. Alla andra länders tävlande sjöng på engelska!

Demy från Grekland med ”This Is Love” fick inte bara ett ”nja” utan ett ”Nä!” i mitt privata protokoll.

Kasia Mos från Polen tävlade med den ganska intetsägande ”Flashlight”, men eftersom hon egentligen är jazzsångerska – varför tävlade hon inte i stället med en jazzlåt?

Moldaviens bidrag, ”SunStroke Project”, avvek från mainstream i den här tävlingen, tyvärr inte i positiv mening.

Cyperns ”Gravity” med Hovig var ett exempel på oskicket att nationella tävlingsbidrag ibland är skrivna av någon från ett helt annat land, i det här fallet Tomas G:son från Sverige.

Och ”Fly With Me” med Artsvik från Armenien var modern popmusik, men i vilket avseende var den en schlager?

Det här var de tio låtar som gick vidare i tävlingen.

Av de nordiska länderna tävlade förutom Sverige även Finland (där klaviaturinslaget var bättre än låten och sången) och Island (med en låt som mer var modern pop än schlager), men inget av dem gick vidare i tävlingen.

Deltävlingens nog mest usla bidrag stod Lettland för: ”Line” med den förfärligt utstyrda Triana Park.

Mer positivt avvikande var då Slavko Kalezic från Montenegro med ”Space”, popig, snabb och faktiskt danslockande.

Fast själv fäste jag mig mest vid Tjeckiens bidrag, ”My Turn” med Martina Bárta, inte bara för att hennes deltagande mest var ett sångframträdande. Men någon schlager var ju inte heller den här låten.

Melodikrysset nummer 18 2017

6 maj 2017 13:20 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I morse då jag gick upp kände jag mig helt väck, och allting tog en oändlig tid. När jag sen som alla morgnar mätte mitt blodsocker, förstod jag varför: Blodsockret låg extremt lågt, på 2,3. Nå, efter tomatjuice, fil och ett par mackor, estniskt surbröd med pålägg och paprika, kom kroppen gradvis i balans igen.

Humöret steg också, när jag hörde första ljudillustrationen i Melodikrysset. Anders Eldeman spelade George Formby’s ”When I’m Cleaning Windows”, och jag klarade utan något större besvär svaret, fönsterputsare.

Nästa spelade låt var ”Barcelona”, men vilka var det som sjöng den i duett? Det var två artister med bakgrund i ganska olika musikgenrer, Freddie Mercury och Montserrat Caballé.

Vi håller oss kvar i den klassiska musiken: Den operamusik som spelades var hämtad ur Igor Stravinskijs operaversion av H C Andersens ”Näktergalen”.

En klassisk film, byggd på en klassisk bok av Jules Verne, ”Jorden runt på 80 dagar”, bildade bakgrund till en dubbelfråga. Dels skulle vi kunna, att den här resan innebar, att man passerade tullen flera gånger. Dels skulle vi identifiera andra ordet i titeln på melodin, ”Jorden runt”.

En resa i mer begränsad skala företas i Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, som Jörgen Mörnbäck använde i sin Ian Wachtmeister-låt.

Till England förde oss Robbie Williams i ”Lose My Life”.

Amerikansk är ”Old Macdonald Had a Farm”, här i Sverige känd som ”Per Olsson han hade en bonnagård”.

Och apropå old: Sigge Fürst sjöng tillsammans med låtens upphovsman Thore Skogman ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal”. De här båda herrarna hade för övrigt olika politiska värderingar. Thore valturnerade med Sten Andersson 1968 och skrev till och med en egen socialdemokratisk vallåt. Sigge ville inte ens ställa upp i en intervju i partiorganet Aktuellt i politiken (s), detta trots att tidningen alltid var mycket noga med att korrekt återge dem man intervjuade.

Gamla schlager är ju lite av mitt gebiet, så en av dagens lättaste frågor var att känna igen ”Med en enkel tulipan”. Kanske får jag en sådan också på min 80-årsdag, som firas i den närmaste familjekretsen här i Öregrund strax före midsommar.

Fast när man är i min ålder vet man ju inte, när det är dags för begravning, kanske med Olle Ljungströms ”Jag och min far” som en av sångerna. Det är en fin sång, också insjungen av andra artister. I dag hörde vi den med Pernilla Andersson och Dregen.

Jag har ju ganska ofta skällt på en rad inslag i de senaste årens melodifestivaler, men min aversion mot det som framförs där har säkert att göra med allt utanverket: rök- och ljuseffekterna, dansarna med mera. Avskalade, på skiva, kan en del av de här låtarna faktiskt bli bättre. ”Hold On” med Nano (Omar) kan tjäna som exempel.

Men det fanns en låt i dagens kryss som ändå ligger mitt hjärta närmare: ”Snurra min jord” med svensk text av Lars Forssell, i dag i originalversion av och med Leo Ferré, ”Elle tourne la terre”. Just den här sången finns inte med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!”, men där finns samma upphovsmäns ”De fattigas piano” (och Ferrés original ”Le piano du pauvre”), dessutom Forssells svenska version av Boris Vians ”Le déserteur”, ”Jag står här på ett torg”.

Jag lyssnar, som ni vet, gärna på musik i mycket olika genrer. Och till det som mitt hjärta verkligen slår för hör ”sånger om arbete, frihet och fred ” för att citera undertiteln till ”Upp till kamp!”.

Första maj – första vackra dan i maj

1 maj 2017 22:15 | Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Tidigt i morse gick vi upp för att höra Rigmor Olssons långa intervju med Birgitta Dahl om hennes minnen från ett innehållsrikt liv, ”I rörelse” (Premiss, 2016). Det blev ett intressant samtal, i mycket ett panorama över socialdemokratin när den fortfarande var den politiska kraft, som formade Sverige. Hennes memoarbok kom ut i höstas, men allt fler – vi upplevde det senast på partikongressen i Göteborg – hittar den och prisar den för att den inte riktigt har någon motsvarighet. Och föreningar – nu senast Odd Fellow – bokar in henne för mötesmedverkan, och på de här mötena säljs det ännu fler böcker.

* * *

När jag tillsammans med pappa och mamma och två yngre bröder under den stora estniska flyktingvågen i slutet av andra världskriget kom till Sverige, upptäckte jag snart, som den förste i vår familj, att socialdemokratin inte bara var den stora, folkliga och demokratiska förändringskraften i det här landet utan också att de som styrde här gav även obemedlade barn och ungdomar det stöd vi behövde.

Själv sögs jag tidigt in i arbetarrörelsen – bland annat blev jag ombud för Folket i Bild och dess folkböcker – och i mycket unga år började jag på Första maj ta bussen in till stan, Sundsvall, för att gå med i Första maj-tåget.

Hela mitt vuxna liv har jag sen arbetat för och alltid röstat på Socialdemokaterna. Det är inte liktydigt med att jag okritiskt har följt den aktuella partilinjen, men jag har alltid när det gäller grundvärderingar och samhällsanalys varit socialdemokrat, en demokratisk socialist.

Att människor som jag år efter år, årtionde efter årtionde, fortsätter att demonstrera på Första maj hånas både av människor som själva inte ids engagera sig och av politiska motståndare – de senare använder argumentet, att människor som har den politiska makten inte borde demonstrera mot samhälleliga missförhållanden. Bortsett också från det faktum att dagens socialdemokrater inte har tillräcklig makt för att på centrala områden förändra verkligheten i enlighet med sin egen vision av ett bättre samhälle ska man även ha klart för sig en annan och ideologiskt mycket central sak: I reformismens grundhållning finns en prövande attityd; visar det sig, att de åtgärder man föreslår och genomför inte är tillräckliga eller rent av inadekvata, prövar man en modifierad eller ny väg för att nå det önskade målet.

Men den heliga marknaden måste åter reduceras till att ge medborgarna sådant den är bra på, främst erbjuda ett utbud av konsumtionsvaror. Som jag och andra demokratiska socialister ser saken, bör skola, vård och omsorg drivas i samhällets regi, inte som det nu har blivit till stor del i form av privata företag. Märk att också verksamheter, drivna av stat/landsting/kommuner, kan erbjuda lösningar som går individuella behov och önskemål till mötes, dock inte i former som bidrar till ojämlikhet och segregering.

* * *

Från ett Öregrund i solsken – jag kommer att tänka på Corelis VreeswijksFörsta vackra dan i maj” – tar vi bussen in till Uppsala för att delta i Första maj-firandet där. Det blir varmare och varmare ju närmare Uppsala vi kommer.

Efter lunchfika på Uppsala C skils våra vägar. Jag som med stigande ålder har fått allt fler fysiska besvär tar bussen till Stadsparken, där – i Parksnäckan – Socialdemokraternas och LO-distriktets Första maj-möte ska genomföras, medan Birgitta går till Vaksala torg, som Första maj-tåget ska utgå från. Hon berättar sen, att hon av demonstrationsledningen ombads att gå i tätklungan med talarna, de lokala organisationsledarna med flera, men att det bitvis var ansträngande för henne att hänga med i takten.

Jag höll en plats åt henne längst fram på den högra bänken, men när vi hade satt oss till rätta, kom flera, bland dem Magdalena Andersson, som var huvudtalare, fram till oss och hälsade, och så uppmanades vi att flytta till ett par lediga platser på den bänk, som hade reserverats för talarna och demonstrationsledningen.

Enligt UNT och polisen gick 620 personer i vårt tåg, men under mötet var bänkarna i Parksnäckan fullsatta – det var inte bara jag som hade gått direkt till Första maj-mötet.

Finansminister Magdalena Andersson, själv uppvuxen i Uppsala – hennes mamma satt nära oss under mötet – höll ett traditionellt och mycket applåderat huvudanförande. Bland det hon tog upp fanns regeringens ökade satsningar på välfärd, som hon kontrasterade mot borgarnas ofinansierade skattesänkningslöften. Hennes rundpall mot moderatledarens oblyga flirt med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna fick mötets längsta applåd.

Men också de två övriga talarna, Ludde Eriksson från Transport och Sara Gille, ordförande för SSU i Uppsala, sa saker som jag och många med mig gärna ville höra. Eriksson manade till facklig kamp med medlemmarna som främsta redskap, och ideologiskt hade han också ett klassperspektiv. Det senare utmärkte också Gilles anförande, och hon parade det dessutom med könskamp för jämställdhet.

Scenen var dekorerad med mängder av röda fanor plus en svensk flagga och en FN-fana. Mötet öppnades med ”Arbetets söner”, unison sång ackompanjerad av blåsorkester under ledning av Erik Lundberg, och avslutades på samma sätt med ”Internationalen”.

Och när vi sjöng ”Internationalen” höll vi under refrängen på socialdemokratiskt sätt varandras händer. Med min högra hand höll jag då Birgittas vänstra hand i min, och med min vänstra hand höll jag först arbetarekommunens unga ombudsman, Emmy Sjöblom, i hennes högra hand, och sen, när hon skulle fotografera det här, Sara Gille.

Melodikrysset nummer 17 2017

29 april 2017 13:15 | Deckare, Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag bor alltså så här års i Öregrund. Det är en förträfflig liten stad, men numera finns här inte längre någon bank, något nödvändigt för mig som envisas med att göra alla mina penningtransaktioner med kontanter. Alltså tog jag i går förmiddags bussen till näraliggande Östhammar, där Handelsbanken fortfarande har ett kontor, som hanterar även reda pengar.

Dessutom behövde jag kemtvätta ett par kostymbyxor. Förr fanns i gränden ned mot hamnen i Öregrund en klädaffär, som också tog emot kemtvätt, men den har upphört, och något nytt inlämningsställe har inte dykt upp. Så jag tog med mig brallorna till Östhammar – åtminstone i kommunens centralort borde det ju finnas en kemtvätt, antog jag. Men tji vad jag bedrog mig. Efter att ha irrat runt på affärsgatorna i Östhammar utan att se någon kemtvätt gick jag in på Turistbyrån och frågade, där två mycket trevliga damer försökte hjälpa mig, dock utan att lyckas – det tycks inte finnas någon kemtvätt i Östhammar heller. De kom till slut fram till att det finns kemtvätt i Gimo och Alunda, båda knutna till en firma i Tierp, men eftersom jag inte har något annat ärende till någondera orten, får jag väl ta med mina kostymbyxor till Uppsala nästa gång jag ska dit. Men nu undrar jag: Finns det inga andra herrar i de här uppländska kuststäderna som använder kostymer som måste kemtvättas? Eller slänger de kostymen när den har blivit smutsig?

Vi lämnar det verkliga livets gåtor för att i stället besvara dem som ställdes av Anders Eldeman i dagens Melodikryss.

Syntpop har väl aldrig riktigt varit mitt bord, men Depeche Mode känner jag åtminstone till. Fast deras ”Heaven” (från 2013, tror jag) har jag nog aldrig tidigare hört.

Ace Wilder har jag hört i flera melodifestivaler – nu senast (2017) sjöng hon där ”Wild Child”. Fast varför måste Alice Gernandt kalla sig för Ace Wilder, och varför måste hon liksom nästan alla andra melodifestivaltävlande sjunga på engelska i stället för svenska?

Tage Danielsson, ett snille i svensk scenkonst, översatte ju utländska sångtexter till svenska – ett utmärkt exempel är ”Kaffe och bullar” ur ”Lådan” (1968).

Jag har verkligen inte något emot att lyssna på sånger, framförda på andra språk, men jag talar då om originaltexter. ”American Pie” skrevs 1971 av Don McLean, men i dag spelades den i instrumental tappning av Hank Marvin. Tar jag inte fel, finns det också en film med samma titel.

När det gäller ”Om hundra år så kommer säkert våren” sjöngs den in redan 1934 av Isa Quensel, och även om inte heller det här var någon filmfråga, fick vi som hjälp av Anders Eldeman, att sångerskan även medverkade i ”Änglar finns dom?” från 1961, en bitvis banal men ändå roande sommarsaga.

Men dagens kryss rymde också mer uttalade filmfrågor.

Nino Rota förekommer då och då i Eldemans melodikryss, och i dag fick vi höra musik han skrev för ”Gudfadern” (1972).

Och veckans James Bond-tema var hämtat ur ”Live And Let Die” från 1973. Inget fel på Paul McCartneys musik, men är det Anders Eldemans plan att ta död på lyssnarna med hjälp av Agent 007?

Som film betraktad är Carol Reeds ”Den tredje mannen” överlägset bäst i dag. I dag fick Herb Alpert spela filmtemat, men nog föredrar jag för egen del ”Harry Lime’s Theme” i Anton Karas’ cittra-original. Orson Welles är suverän i den här filmen, och jag vill också gärna rekommendera Graham Greenes bok med samma titel som filmen.

För oss operafans spelade Anders Eldeman musik ur inte mindre än två olika verk.

Först Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” från 1858.

Och sen ”Nessun dorma!” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”. Här skulle svaret bli tre tenorer – de som åsyftas är Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti.

I den klassen var väl aldrig Carli Tornehave, men jag kommer faktiskt fortfarande i håg hans insjungning av ”Under ekars djupa grönska” från 1962.

Och sen är det bara veckans Evert Taube kvar: ”Så länge skutan kan gå”.

Den här skutan tuffar fortfarande på, så länge hjärtat kan gå. Men ”snart får du vila för eviga tider” tröstade Taube.

OD i klassisk vårkonsert

23 april 2017 20:44 | Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Är det verkligen vår nu? Utetemperaturen kan få en att tvivla, men OD, Orphei Drängar, bjöd i alla fall i går på en i ordets bästa mening klassisk vårkonsert.

Konserten inleddes, förstås efter den obligatoriska ”Hör, I Orphei Drängar” (Carl Mikael Bellman i klassiskt arrangemang av Hugo Alfvén), med två vårsånger, den första av Frithiof Grafström och Jacob Axel Josepson, den andra av Carl Fredrik Dahlgren och Eric Jacob Arrhén von Kapfelmann och avslutades (åtminstone om man ser till det tryckta programmet) med ”Majsång” av Johann Heinrich Voss och Friedrich Kuhlau (”O, hur härligt majsol ler”) och ”Vårsång” av Herman Sätherberg och Prins Gustaf (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”).

Jag har ingenting mot ODs Capricer med deras blandning av högt och lågt, olika genrer och med mycket svängrum för inlånade sångartister från helt andra genrer, men det kändes också befriande att gå på en OD-konsert där körnumren och solisten kändes mer naturliga i det sammanhang de framfördes i.

Sångsolist var den här gången mezzosopranen Katija Dragojevic, känd från en rad stora operascener. Hon gjorde ett par soloframträdanden – ”Zaïde” av Hector Berlioz och ”Var det en dröm?” av Jean Sibelius och med text av Josef Julius Wicksell – och i samspel med kören sjöng hon Franz Schuberts och Franz GrillparzersStändchen” samt Ingvar Lidholms och August StrindbergsTroget och milt”.

Men körnumren var också mycket hörvärda. Efter de inledande vårsångerna fick vi höra Camille Saint-Saïens och Emile DuchampsSaltarelle”, men frågan är om inte ”Tarantella”, en text av Publius Ovidius Naso, intressant tonsatt av Elliott Carter, men också texten väcker munterhet inte bara hos mig, gamle latinstudent.

Den här musikaliska djärvheten präglade också Jan SandströmsThe Singing Apes of Khao Yai” och Jukka Linkkolas och Lauri Viljanens helt fascinerande ”Evoe!”. Intressant var också Bob Chilcotts och Edwin BrocksFive Ways To Kill a Man” – här spelade kvällens båda pianister, Inese Klotina och Michael Engström dubbelpiano!

Med detta vill jag ingalunda förringa, att den här OD-konserten också innehöll musik av helt annat slag, till exempel Carl Nielsens och Carsten HauchsAftenstemning” och en amerikansk traditional, ”Shenandoah”. Den senare har jag för övrigt i en mycket fin och delvis annorlunda insjungning av Pete Seeger

Säkert förstår mina trogna läsare, att mitt estniska hjärta slår lite extra för att ODs vårkonsert innehöll inte mindre än tre verk av estniska kompositörer. Det här har med all säkerhet att göra med att lilla Estland är en så stor körnation.

Veljo Tormis har jag förstås på skiva, men i det här fallet överraskade OD publiken genom att sjunga hans ”Pärismaalase lauluke” (Aboriginsk sång), alltså en komposition inspirerad av en kultur på andra sidan jordklotet.

Men värda sina platser i programmet var också Mart Saars tonsättning av en traditionell text, ”Leelo”, och Ester Mägis tonsättning av en text av Johannes Semper, ”Kuidaks elaksid”. Den här texten ställer frågor om livets mening och vårt sätt att leva det, inte minst i det nationella perspektiv som hotade att släcka hoppet för så många ester under den långa och som det alltför ofta syntes evigt mörka ockupationeran.

Två extranummer blev det också. Katija Dragojevic sjöng ”Som stjärnan uppå himmelen”. Och så sjöng OD den välkända sången om kackerlackan, ”La Cucaracha”.

Den här konserten leddes inte som vanligt av Cecilia Rydinger Alin, som är sjukskriven. Dirigent var i stället, med den äran, hennes man, Folke Alin.

Melodikysset nummer 16 2017

22 april 2017 13:12 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har haft en period av allehanda kroppsligt elände. Före påsk, när vi hade flyttat ut till sommarhuset i Öregrund och tillsammans förpassade tomma väskor, bagar och kartonger upp på vinden, klev jag fel på vägen ner och skrapade ryggen mot vindsstegen. Inget ben brutet, men det gjorde jävligt ont i ryggen, vilket senare har lett till svullnad plus en stark blånad över nästan hela ryggen. I går hade jag tid hos min husläkare, och hon förklarade det senare främst med att det Waran jag dagligen tar påverkar blodet på det här sättet.

Under påsken fick jag sen hosta, särskilt besvärlig när jag går och lägger mig. Mot det fick jag recept på en kraftfull hostmedicin, men vad hjälpte det, när varken jag själv eller hustrun lyckades få upp medicinflaskans kapsyl. Men hustrun är på Apoteket just nu och ska då passa på att fråga personalen om hur man gör.

De ovan nämnda ryggbesvären dominerar just nu, men när jag var hos husläkaren, klagade jag också på att klismärtorna på ryggen inte har gått över trots att jag har använt de två föreskrivna tuberna av salva. Så nu har jag fått ett nytt recept.

När jag ändå var på Vårdcentralen, passade jag också på att lämna på grund av göteborgsutflykten till S-kongressen plus påskhelg med barn och barnbarn försenat prov till Akademiska för Waran-dosering.

Men jag ska inte bara klaga. Till gårdagens middag hade hustrun på ett närliggande kondis köpt danska smørrebrød. Kvällen avslutades med unge komissarie Morse i TV, ett riktigt välgjort och spännande avsnitt.

Och sen har jag, som alltid på lördagsmorgnarna, klivit upp tidigt, rakat mig, duschat, tagit mina morgonmediciner och ätit frukost, innan det blev dags för Melodikrysset.

För egen del tyckte jag det var ovanligt lätt i dag. Bara ett par frågor måste jag googla på.

Den ena illustrerades med en barnvisa som, märkligt nog, inte har kommit i min väg – men jag hade väl inga barn i rätt ålder när den kom, antar jag: ”Min tand är lös”. Men eftersom jag saknade bara vokalen, kunde jag ändå begripa, att det Lennart Palm spelade måste handla om en tand.

Både Lasse Holm och Lotta Engberg är mig välbekanta, men just låten de tillsammans gjorde, ”Det måste gå”, mindes jag inte.

Robin Bengtsson är inte en artist jag spontant skulle lyssna mycket på, men jag minns faktiskt hans ”I Can’t Go On” från senaste Melodifestivalen.

mycket bättre” i TV 4 brukar jag inte titta på, men dagens två artister hör till dem mina musiköron gillar. Vi hörde Little Jinder göra en egen version av Freddie Wadlings ”We Are the Freaks”.

Dolly Parton är faktiskt en sångerska med mycket större bredd än många tycks ha förstått – jag själv har CD med henne. I dag hörde vi henne i ”Blue Smoke”.

För egen del är jag hyggligt förtrogen också med opera. Man kan ha invändningar, även politiskt betingade sådana, mot Richard Wagner, men jag hör ändå till dem som finner hans fyra verk om Nibelungens ring fascinerande – på tyska är samlingsnamnet ”Der Ring des Nibelungen.

Men jag är som jag är. I unga år lärde jag mig att med Lasse Dahlquist sjunga ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, den som har titeln ”Oh boy oh boy oh boy”.

En annan av dagens havsanknutna låtar, ”Ta mig till havet” (ursprungligen med Peter Lundblad), har i mitt fall fått en mycket mer sorglig innebörd än den texten ger fog för: Den var min lite äldre kusin Kreetes älsklingsmelodi, och en sonson till henne sjöng den vid kistan på hennes begravning. Sen fick det här en alldeles speciell fortsättning. På sommaren det här hände besökte jag och Birgitta Estland, gjorde också en resa till min och Kreetes hemby vid Finska viken och fanns där Kreetes söner med en urna med hennes aska. Enligt hennes önskan tog sönerna henne tillbaka till hennes (och alltså mitt) forna hemvist och spred där hennes aska i havet utanför Juminda, som byn heter. Jag har ingen religiös tro, men det här återbördandet till ursprunget kändes alldeles rätt.

Så kan man hantera evigheten. Fast ibland handlar det om att kunna reagera fort, mycket fort. Ett exempel på detta är ”På minuten”, i sin forna glans ett mycket bättre program.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ofta återvänder till vissa artister, filmer och temata.

I dag avslutade han Melodikrysset med Lasse Berghagen och ”Inte bara drömmar”. Ibland har jag tyckt att det har blivit för mycket Berghagen – märk att jag inte alls har något horn i sidan till honom – men nu har det ju inte skett så ofta.

Jag är en varm Taube-vän – kolla Musik respektive Sångtexter under Kulturspegeln ovan – och tycks dela detta mitt intresse med Eldeman. I dag fick vi höra ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” fast med Ulrik och Mikael Neumann.

Och så går vi i mål med en James Bond-film, ytterligare en av Anders Eldemans specialiteter. Låten han spelade, ”Underneath the Mango Tree” med Count Basie, förekom i filmen ”Agent 007 med rätt att döda”, och där mötte vi Dr No. (”Dr. No” är för övrigt den engelska filmtiteln.)

För egen del kommer jag i kväll att få höra ganska mycket musik av helt annat slag. Birgitta och jag ska gå på ODs konsert.

Och efter konserten åker vi ut till huset i Öregrund igen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^