Melodikrysset nummer 24 2017

17 juni 2017 13:38 | Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag fyller 80 på måndag, den 19 juni, men jag har inte velat ha någon stor mottagning – kroppens tilltagande skraltighet är inte så mycket att fira, tycker jag. Så jag firar det här i kretsen av de närmaste, hustru, barn och barnbarn samt hustruns syskon med respektive plus några av hustrun inbjudna gamla vänner – jag vet inte ens vilka.

Fast redan i går knackade det på dörren, och jag fick den allra första presenten, en burk honung från bin hemma hos Henrik som vi anlitar för gräsklippning och en del annat trädgårdsarbete – han är son till en kvinnlig trädgårdsmästare.

Insatser i och växter till trädgården har jag för övrigt önskat mig i 80-årspresent. Hustrun som är fysiskt i bättre skick än jag har restaurerat mitt gamla stenparti och också köpt och planterat några nya rosor där. Och så har hon, för de slantar för det här ändamålet som jag alltså kanske får, kontaktat en ung, kvinnlig trädgårdsmästare som tillsammans med två av henne lejda andra unga damer har återställt två av mina gamla rabatter i presentabelt skick. I de här tre gamla rabatterna finns det också plats för plantor som gäster på själva födelsedagen kan tänkas ha med sig.

Birgitta har slitit mer än hon egentligen orkar – hon fyller själv 80 den 20 september – men hon har, också på mitt förslag, komponerat ett födelsedagsbord med estniskt tema, surbröd (bakat av Anna), gravad sik och så estniskt kallt bord och som avslutning stritsel (estnisk födelsedagskringla, mycket smakrik) och rabarberkaka på estniskt vis, de senare gjorda av Kerstin, familjens bagare.

Coop Konsum hjälper till med leverans av matvaror och dricka, och Birgitta har redan hämtat hem av dem filead sik för gravning.

Ovan nämnde Henrik har klippt gräsmattan och dessutom snickrat nya odlingspallar åt Birgitta, till och med satt upp en insektsholk på bodväggen nära kryddgården. Han har också ställt i ordning trädgårdsbord och stolar – det verkar faktiskt bli vackert väder på den här gamle farbrorns födelsedag.

Så, för att äntligen gå över till dagens egentliga ämne: Vi hörde Östen med resten i ”Hon kommer med solsken till mig” från Melodifestivalen 2002.

Jag avstår från att försöka koppla den här låten till det stundande födelsedagsfirandet, för risken är ju att ni, när jag nämner en annan av dagens ljudillustrationer, Evert Taubes ”Polka naturell”, annars kan få för er, att jag tänker dansa naken på min födelsedag. Nej, den sortens underhållning blir det inte.

Men jag tror nog att jag, när jag till slut går och lägger mig den 19e, kommer att kunna instämma i Ted Gärdestads ”Åh vilken härlig dag!”, i dag i Jill Johnssons version.

Annars rymde dagens kryss också sådant som jag inte tyckte var alldeles lätt.

Det tog mig till exempel en bara stund att komma på vem som sjöng ”Where I Stand”. Det förnamn som efterlystes måste bli Mia eller Moa, och så småningom kom jag fram till att den vi hörde var Moa Lignell – henne har jag nog aldrig lyssnat på, måhända för att hon slog igenom i Idol (har jag läst mig till).

Själv hade jag bra mycket lättare att identifiera Niklas Strömstedt i ”Oslagbara” från 1992.

Och ”Är det så här när man är kär när man är liten”, med text av Gösta Rybrant, minns jag faktiskt i Sven Olof Sandbergs insjungning från 1937. (Förr spelades populära låtar i åratal i radion.)

Jag ser ofta film – har till och med sett några om Jönssonligan – men jag kan ju inte säga att jag tycker att de hör till filmhistoriens mästerverk, och inte fan kom jag ihåg signaturen.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ständigt återkommer till James Bond-filmer, i vart fall musik hämtad ur sådana. I dag fick vi höra ”Nobody Does It Better” ur ”The Spy Who Loved Me”, på svenska ”Älskade spion”. Den som sjöng var Carly Simon.

Notting Hill” (1999) med Julia Roberts och Hugh Grant har jag aldrig sett, men här fick jag hjälp av ledbokstäverna jag gradvis fick ihop. Ronan Keating sjöng ”When You Say Nothing At All”.

Under tonåren var jag inte särskilt förtjust i Elvis Presley. En del av det han spelade har jag senare lärt mig uppskatta, men det finns fortfarande filmer med honom som jag aldrig har sett. En av dem är ”Viva Las Vegas” från 1964. Och jag fick googla på stadens alternativa men fyndiga namn, Sin City.

Vi hörde Jan Malmsjö i ”Willkommen, bienvenue, welcomer” ur ”Cabaret”, där en av huvudrollerna är den som nattklubbssångerskan Sally Bowles. Som jag tidigare har skrivit, när ”Cabaret” har förekommit i krysset: Läs gärna också den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” (1931).

Och när det gäller den nu återstående frågan har jag en invändning när det gäller svaret. Här spelades trickinspelningen med Nathalie Cole och Nat King Cole av ”Walking My Baby Back Home”. Eldeman ville ha tredje och femte ordet i den svenska låttiteln. Textförfattaren, Beppe Wolgers, kallade den här låten ”Sakta vi gå genom stan”, och Monica Zetterlund gjorde sen en bra insjungning av den. Men Eldeman ville ha svaren går (OBS) och stan.

Nu ska jag snart gå och handla. Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara, kommer hit under eftermiddagen, och det är min tur att laga mat.

Sabine Meyer spelar Mozart

12 juni 2017 20:44 | Musik | 2 kommentarer

Mozart Clarinet Concerto”, Mozarts klarinettkonsert från 1791, har fått namnge Sabine Meyers Mozart-CD, ursprungligen inspelad i Dresden och utgiven av Warner i Tyskland 1990, 2015 återutgiven av Warner (0724356689729). Sabine Meyer, gift Vonk, är en mycket skicklig instrumentalist, och här gör hon dessutom ett lyckat försök att återskapa det ljud den på Mozarts tid använda basklarinetten hade. Det inledande allegrot är mycket känt och återkommer i variationer i den avslutande satsen, andantino con variazioni.

Tillsammans med henne spelar en liten ensemble under ledning av Hans Vonk: Diethelm Jonas, oboe, Bruno Schneider, franskt horn, och Sergio Azzolini, fagott.

Det andra verk de här musikerna spelar, ”Sinfonia Concertante in E-flat major”, är mer omdiskuterat. Mozart tycks ur minnet och dessutom tämligen fritt ha använt sig av en komposition av Giuseppe Maria Cambini. Sedan hann Mozart tydligen heller inte teckna ner det här verket, och den nedteckning, ovisst av vem, som sedan hittades och nu använts är upphovsrättsligt omtvistad. Hur som helst är den intressant nog för att spelas, också finnas med på den här CDn.

Melodikrysset nummer 23 2017

10 juni 2017 12:56 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag skulle inte säga att dagens melodikryss var våldsamt svårt, men det innehöll åtminstone några frågor, som ligger utanför det jag genast kan.

Dansbandsmusik hör inte till det jag gärna lyssnar på, ännu mindre vill dansa till. En gång i världen, när det spelades sådan på en socialdemokratisk kongressfest och jag kände mig förpliktigad att ändå bjuda upp min hustru, väste jag, när vi dansade förbi en kompis, i örat på honom: ”Ful (med tjockt l) musik!”. Han stod kvar länge och skrattade högt.

Men som gammal svensktoppslyssnare har jag förstås ändå hört en hel del i den här genren, och om en låt, i det här fallet ”Man ska leva för varandra” med Trio meBumba, har legat så länge som 26 veckor på Svensktoppen 1968-1969, måste man ju vara tondöv för att inte minnas den.

”Tillbaka till Tennessee” tror jag dock inte att jag tidigare har hört. Fast redan när jag hade ett par ledbokstäver gissade jag, att de som spelade var Streaplers, och allt efter som jag fick fler bokstäver, fick jag det bekräftat.

Ben E King tror jag Eldeman har spelat förut, men själv har jag aldrig, heller inte när han var med i The Drifters, lyssnat särskilt mycket på honom. Vilket inte ska tolkas som kritik av ”Stand by me”, som spelades i dag.

Och jag kan väl säga ungefär detsamma om ”So What” med Pink, i dag med ”So What”.

Sonja Aldén, i dag med ”Du får inte” med flera låtar, är heller inte så pjåkig som sångerska, men jag har inte skaffat några skivor med henne.

Det har jag inte heller med Afro Dite (Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Kayo Shakoni), men deras ”Never Let It Go”, som vann i Melodifestivalen 2002 och sen hamnade på åttonde plats i ESC, minns jag i alla fall mycket väl.

Däremot har jag mängder av skivor med Arja Saijonmaa, som i ”Ljuvliga ungdom” (på finska ”Kultainen nuoruus”) sjöng om glädjen med att vara ung, något som jag själv som fyller 80 den 19 juni håller med om. Visste ni förresten att Saijonmaa 1982 ställde upp som elektor i finska presidentvalet – hon stödde då den socialdemokratiske kandidaten Mauno Koivisto. Vi hade en artikel om det i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Ja, Koivisto är nu död och har just begravts.

Därmed är vi inne på det jag, måhända på grund av min ålder, tyckte var lätt.

Dansken Ulrik Neumann, på sin tid känd som en del av Swe-Danes, hördes i dag i ”Kärleksvisa”.

”Arivederci Roma” – alltså Rom – med Mario Lanza spelades mycket i radio förr i världen – den blev känd genom en film från 1960.

Ännu äldre är ”Barndomshemmet” (Där som sädesfälten böja sig för vinden) med Harry Brandelius. Det amerikanska originalet hette ”On the Banks of the Wabash Far Away”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager så sällan spelas i dagens radio.

Ett exempel är den fullkomligt lysande ”Drömmens skepp”, en text skriven av skalden Bo Setterlind, tonsatt och 1979 insjungen av Staffan Percy.

Ytterligare ett exempel på lysande text och tonkonst är ”I folkviseton” (Kärleken kommer, kärleken går), Torgny Björks tonsättning av en dikt av Nils Ferlin, som jag har läst intensivt allt sedan tonåren och har allt av i en av bokhyllorna – och Torgny Björk finns förstås i skivhyllorna. Här hörde vi den sjungen av Rolf Wikström, som jag väl har samtliga skivor av. Dessutom har jag hört Wikström live på en restaurang i hamnområdet i Öregrund.

Melodikrysset nummer 22 2017

3 juni 2017 13:19 | Barnkultur, Film, Last chorus, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag steg upp tidigt i morse och hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. I vår lokaltidning, Upsala Nya Tidning, hittade jag en dödsannons: Bertil Marmegård, förr ordförande i vår bostadsrättsförening och med bostad högre upp i det hus på Idrottsgatan 12 där vi bor under vinterhalvåret, är död. Jag nämner det här främst för att han ofta, när vi möttes i eller utanför porten, brukade säga, att han kollade min blogg på lördagarna, detta för att också han var melodikrysslösare. Frid över hans minne!

Men över till dagens melodikryss.

För egen del tyckte jag att det, med ett undantag, var ett lätt kryss.

Undantaget var namnet på den TV-serie, vars signaturmelodi spelades. ”Homeland” har jag aldrig sett – ja egentligen mindes jag inte ens namnet. Men med tillräckligt många ledbokstäver plus uppgift om när den hade TV-premiär (2011) gick det ju ändå att hitta rätt svar.

Annars började krysset med en artist som jag har skivor med, Dolly Parton. I dag hörde vi henne i ”Home”.

Per Gessle och/eller Gyllene Tider har jag däremot inte en enda skiva med, men vem kan ha undgått ”Gå och fiska” från 1996?

Och Mauro Scocco, i dag i ”Sarah” från 1988, känner jag också igen.

Även i dag, liksom många gånger tidigare, försökte Anders Eldeman förvilla oss lyssnare/lösare genom att spela andra versioner än de vanligaste.

Charles Aznavours ”She” sjöngs i dag av Laura Pausini på italienska, ”Uguale a lei”.

Och Beatles’ ”Yellow Submarine” sjöngs av Maurice Chevalier på franska, ”Le sous-marin vert”. Lägg märke till att den franska u-båten alltså var grön.

”Come Fly With Me” fick vi i dag inte höra med Frank Sinatra, men Count Basie är ju inte fy skam heller.

Det finns ju en tidigare filmversion än den i dag vanligaste av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Den hette ”Luffaren och Rasmus” (1959), och i den spelade Åke Grönberg Paradis-Oskar och Eskil Dalenius Rasmus.

Om en annan pojke, Charles Dickens’ 1838 publicerade ”Oliver Twist”, handlar Lionel Barts musikal från 1960, ”Oliver!”. Ur den hörde vi i dag ”Consider Yourself”.

Om lite större pojkar – tre av dem namnges: Charlie, Bill och Tom – handlar Lasse Dahlqvists ”Oh boy, oh boy, oh boy”. I den förbereder sig Ada inför ankomsten av de engelska sailors som hon och andra svenska damer ska betvinga – engelska flottan har nämligen siktats vid Vinga.

1959, när jag var delegat på den första elevriksdagen i Sverige, såg vi en kväll ”My Fair Lady” på Oscars, den klassiska föreställningen med Jarl Kulle som Higgins och Ulla Sallert som Eliza och så Erik Stolpe som Doktor Doolittle – det var han som sjöng ”Med en gnutta flax”, som spelades som ljudillustration. Fast det senare i original, ”With a Little Bit of Luck”, med Stanley Holloway. ”My Fair Lady”, med engelsk premiär 1956, skrev av Frederick Loewe och Alan Lerner efter en berömd scenförlaga, George Bernhard Shaws ”Pygmalion”.

Och sen är det en ljudillustration kvar, ”Bedårande sommarvals” med Monica Zetterlund från Hagfors. Den här låten, även kallad ”Bluesette” av den fantastiske munspelaren som skrev musiken, Toots Thielemans, förekom i ”Gula Hund” på Chinateatern 1964 – jag såg den där och då.

Vi slutar i dag med Hasses och Tages text:

Bedårande sommarvals

Svensk text: Hans Alfredson och Tage Danielsson (för ”Gula Hund” på Chinateatern 1964)
Musik: Toots Thielemans (”Bluesette”)

Hör min bedårande sommarvals,
inte alls något om havets spegel,
vita moln och vita segel,
inte nån logvals till handklaverets ton.

Den handlar inte om bryggorna, vaggorna, myggorna,
inga bränningar som bryts vid reven,
ingenting om Calle Schewen
som fyller fredligt sin kaffekopp med kron.

Min sommarvals, vad handlar den om?
Ingenting alls – den bara finns här!

Vikens stilla krusning, skepparn står på kajen.
Sommarnattens tjusning putar i kavajen.
Flickan från Vinga, hon heter väl Inga,
men är det på kvällen så heter hon Ellen.
Dom finns förut, Huldas Karin och dom,
så dom sjunger jag ingenting om.

Hör min bedårande sommarvals,
ingen jungfru här på Jungfrusundet,
ingen dans på Almagrundet,
inget om barmar och armar om din hals
en sommarvals om ingenting alls.

Danmark: Inga drastiska förändringar i partisympatierna

29 maj 2017 23:06 | Musik | 2 kommentarer

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 28 maj publicerades en mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 17,5 procent
Dansk Folkeparti 18,4 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

Här ligger Socialdemokratiet över sitt valresultat, men inte så mycket som i en del andra mätningar. På vänstersidan får Enhedslisten även i den här mätningen ett högt stöd.

På den borgerliga sidan har också i den här mätningen Dansk Folkeparti högre stöd än Venstre.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,0 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 18,2 procent
Konservative Folkeparti 4,2 procent
Liberal Alliance 6,1 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

.

Melodikrysset nummer 21 2017

27 maj 2017 12:47 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Serier, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I går tog jag bussen in till Uppsala för att handla morsdagspresenter – vad jag köpte berättar jag inte, eftersom Birgitta brukar läsa min blogg.

Vädret var varmt och det uppländska landskapet grönskande vackert, och dagens väder här i Öregrund är verkligen inte sämre.

Men över till Melodikrysset.

Det började med ”Jag mötte Lassie”, vars melodi har skrivits av Benny Andersson. Men den här gången var det inte Ainbusk Singers som sjöng utan, mer ovanligt, Lotta Engberg.

Därmed är vi inne på låtar som handlar om djur:

Walt Disney’s ”Hitta Nemo” har en fisk som huvudrollsinnehavare.

Och så fick vi höra signaturen till ”Bamse”, en björn skapad av Rune Andréasson. Rune brukade få ”Aktuellt i politiken (s)”, som jag var chefredaktör för, därför att vi där publicerade en annan av hans serier, ”Lille Rikard och hans katt”, och när då Socialdemokraterna hade förlorat valet, sände han till partiexpeditionen i Stockholm en teckning med Bamse, som höll i hans ansökan om partimedlemskap. Vi publicerade den här teckningen som omslag, och det hela ändade i att han för AiP tecknad en Bamse-liknande björn, som efter en läsartävling döptes till Essbjörn.

Därmed är vi också inne på temat barnkultur, så det faller sig naturligt att här ta upp ytterligare en kryssfråga, som hade barnanknutet innehåll:

I TV gick 1970 och 1972 ”Ville, Valle och Viktor”, där Ville spelades av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren.

Jag är som bekant inte någon vän av innehållet i senare års Melodifestivaler och Eurovision Song Contest. Det var bättre förr – i dag fick vi ett lysande exempel, ”La det svinge, la det rock ‘n roll”, 1985 års norska bidrag med Elisabet Andréassen och Hanne Krogh.

Också svensk populärmusik var bättre för, åtminstone i meningen att melodierna så lätt krokade fast sig i musikminnet. ”Vandraren” med Nordman är ett av många exempel.

Och bland de låtar som slog också bland vanliga radiolyssnare fanns till exempel sådana av Ulf Peder Olrog vars ”På en liten smutsig bakgård” i dag sjöngs av Sven Bertil Taube.

I TV 4s ”Så mycket bättre” korsas stilar och framförs låtar av nya och ibland oväntade artister. Vi hörde Danny Saucedo sjunga ”Jag är den enda du vill ha”, i original sjungen av Lisa Ekdahl, som jag för min del finner vara bättre.

I Eldemans då och då återkommande serie med kända låtar framförda på finska hörde vi i dag ”Needles” med för mig okända Kurre. Originalet har bland andra sjungits in av Smokie.

Fast ännu bättre är ”Sad Songs (Say So Much)”, tyvärr i dag i dansbandsversion och inte med upphovsmannen, Elton John.

Norah Jones finns i min egen skivsamling. I dag fick vi höra henne i ”Come Away With Me”.

Dagens musikaliska överraskning blev smakprovet ur musikalen ”Book of Mormon”. Jag är inte säker på att mormonerna själva gillar den här sortens musik, men i mina öron lät den mycket bättre än deras budskap. Jag har i min ungdom försökt argumentera med dem.

Melodikrysset nummer 20 2017

20 maj 2017 12:25 | Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det var varmt och soligt ett slag i går, men även om värmen fanns kvar, blev det snart molnigt igen ovan där för att citera en gammal bönhussång, i dagens kryss spelad av en blåsorkester från Pingstkyrkan i Tibro.

Den kan jag allt sedan mina unga år, men annars spelades det i Melodikrysset i dag rätt mycket, som jag inte spontant kunde.

Det här började redan med första frågan. Kevin Borg känner jag i och för sig till, men jag kunde inte identifiera honom med hjälp av den låt som spelades, ”Needing You”, som han sjöng som Maltas bidrag till Eurovision Song Contest.

TV-serien ”Nord och Syd” har jag väl kanske sett någon bit av, men inte har den fäst sig i mitt minne.

Och Justin Bieber, i dag med ”I’m the One”, är kanske heller inte mitt bord.

Det vi fick höra ur Franz Lehárs ”Glada änkan” kände jag åtminstone igen, men vad kallas det här stycket? Jo, tydligen ”Änkevalsen”.

Robert Wells stökade till Duke Ellingtons ”Caravan”, men efter lite tvekan kände jag igen låten. Och i karavaner brukar ju kameler ingå.

Att det var Sara Varga som i Melodifestivlen (tillsammans med Juha Mulari) sjöng ”Du får inte ändra på mig” var inte så svårt, men hennes efternamn, som jag tyckte mig minnas att Eldeman hade frågat efter, gick ju inte in på anvisad plats. Men sen hittade jag en svårtydd anteckning om att namnet dolde en djursort, och då blev ju svaret förstås varg.

Resten av krysset beredde mig inga besvär.

Eldeman försökte i och för sig villa bort oss genom att låta en dansk sångare sjunga ”Se Silkeborg og siden dø”, men som gammalt Olrog-fan kan jag förstås den svenska texten: ”Se Sundbyberg och sedan dö, möt våren i Södertälje”.

Thorstein Bergman har jag fordom både träffat, hört och haft ett visst samarbete med, så visst känner jag igen hans fina ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”.

Och att känna igen Evert Taubes ”Min älskling, du är som en ros” även om den görs instrumentalt är ingen match – jag har allt av Taube på skiva, och det här är ju dessutom en mycket spelad låt.

Birger Sjöberg är mig likaledes välbekant, så även hans ”På dansbanan”, som i dag sjöngs av Östen Warnerbring och Lill-Babs.

Karl Gerhard minns jag från forna tiders radio men också som bidragsgivare till gamla Folket i Bild, vars ombud jag var, och från någon FiB-turné. ”Nu ska vi vara snälla” skrev han för en revy på Folkan 1936, och melodin komponerades av en annan melodikryssbekant, Jules Sylvain.

Ja, det var det hele, gott folk.

Mer av sångbar text och musik, bort med rökeffekter och dans!

14 maj 2017 20:13 | Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag såg inte den andra delfinalen i Eurovision Song Contest – jag var på konsert den kvällen – men eftersom jag såg finalen i går, har jag ju nu hört också åtminstone de bidrag som gick vidare dit.

Portugals seger i årets schlager-EM, där Europa också innefattade Australien och Israel, var ju förkrossande, och Salvador SobralsAmar pelos dois” hade ju, som jag skrev redan efter delfinal 1, åtminstone fördelen, att den sjöngs på sitt lands eget språk, portugisiska. Men det här bidraget kan inte ha gått så långt bara för att tittarna ville visa sin sympati för den hjärtsjuke Sobral, så något fanns det väl hos låten, som appellerade till många i många länder.

Tvåan, Bulgariens bidrag ”Beautiful Mess” med 17-årige, välfriserade och snygge Kristian Kostov, hade jag inte hört förut. Pojkbandsmusik är inte precis mitt bord, men jag kan åtminstone intellektuellt förstå att Moldavien hamnade högt upp.

Trean, ”Hey Mamma” med SunStroke Project från Moldavien, avvek från mainstream fast då inte i någon positiv mening, skrev jag efter första delfinalen, och jag har inte ändrat mening och förstår inte varför den här låten hamnade så högt.

Fjärdeplaceringen för Belgien med ”City Lights”, sjungen av Blanche, förstår jag åtminstone lite bättre än när jag hörde den i första delfinalen. Efter att ha hört den här låten också i finalen vill jag revidera mitt omdöme till hygglig men inte tillräckligt bra.

Sverige och Robin Bengtsson kom femma med sin ”I Can’t Go On”. Jag sörjer inte över att Bengtsson inte hamnade högre upp, men hans bidrag hade i alla fall refräng.

På sjätte plats kom Italien, ett av de länder som har garanterad finalplats, med ”Occidentali’s Karma”, sjungen av Francesco Gabbani. Det här var åtminstone popmusik om än inte i klass med forna tiders italienska schlager, mycket populära också här i Sverige.

Är joddling verkligen vanligt i Rumänien? Detta undrar jag med anledning av Ilinca och Alex Floreas märkliga ”Yodel It”. Och talar de rumänska joddlarna i så fall engelska? Varför den här låten hamnade på sjunde plats förstår jag inte.

Zigenarmusik hör till det jag har lyssnat på, men i mina öron lät Ungerns bidrag, ”Origo” med Joci Pápai, inte tillräckligt genuint romsk, detta trots att den delvis sjöngs på romani. Men den kom på åttonde plats, och kanske var det ett uttryck för att europeisk publik värnar om nationella minoriteter.

Nia kom Australien med ”Don’t Come Easy”, sjungen av Isaiah Firebrace. Här står jag fast vid mitt ”nja” från första delfinalen. I slutomgången slogs jag av att den manlige sångaren gav ett så feminint intryck.

Lite av en överraskning för mig var däremot JOWST med Aleksander Walmann från Norge. De kom tia med ”Grab the Moment”, en låt med märklig rytm.

På elfte plats hamnade Nederländernas ”Lights And Shadows” med O’G3NE – de senare är en stämsjungande damtrio. Men jag tyckte att Harmony Sisters på sin tid var bättre.

Frankrikes ”Requiem”, framförd på franska oh engelska av Alma, gjorde inget större intryck på mig men tydligen på andra, eftersom den hamnade på tolfte plats.

På trettonde plats kom Kroatien och Jacques Houdek med ”My Friend”, som han sjöng på engelska och italienska. Låten har drag av opera eller åtminstone musikal, så även om jag inte ger mycket för sångarens utstrålning, avvek låten på ett positivt sätt från mängden.

Om nummer fjorton, Azerbajdzjans ”Skeletons” med Dihaj skrev jag efter första uttagningsomgången, ”märklig, alltså inte i någon positiv betydelse”. Den här gången såg jag det här bidraget mest som en bildshow.

Storbritannien och Lucie Jones hamnade på femtonde plats med ”Never Give Up On You”. Bättre än så här borde det förr så framgångsrika poplandet kunna prestera.

Inget vidare var heller Österrikes bidrag ”Running On Air”, av någon anledning sjunget på engelska av Nathan Trent. Det här kom på sextonde plats.

”Amatörmässigt men glatt” antecknade jag om låten som blev nummer sjutton, Vitrysslands ”Story of My Life” med NAVI.

Om Armeniens bidrag, ”Fly With Me” med Artsvik, antecknade jag under sändningen att den var ett sång- och dansnummer men inte var någon schlager. Den hamnade på artonde plats.

På nittonde plats kom Grekland och ”This Is Love” med Demy. Discoartad den här också.

Danmark hade valt en mycket tråkig låt, ”Where I Am” med Anja Nissen. Tjugonde plats var i högsta laget.

Cyperns bidrag, ”Gravity” med Hovig, är ett exempel på oskicket att hämta låtskrivare från helt andra länder än det land som låten i fråga tävlar för. I det här fallet hade man anlitat Tomas G:son från Sverige. Det här ledde till tjugoförsta plats. Till låtens försvar vill jag anföra, att den åtminstone hade ansatser till refräng.

På tjugoandra plats hamnade Kasia Mos från Polen med den rätt intetsägande ”Flashlight”. Jag har läst att hon är en ganska lyckad jazzsångerska, så jag undrar förstås varför hon inte sjöng något som hon tydligen behärskar bättre. Jag vill påminna om att tävlingsbidragen i forna tiders melodifestivaler och eurovisionsfinaler musikaliskt var mycket mer diversifierade.

På plats nummer tjugotre hamnade Israels bidrag, ”I Feel Alive” (en devis för landets palestinier?) med Imri Ziv. Han sjöng charmlöst och falskt.

På tjugofjärde plats placerade sig värdlandet Ukraina och O.Torvald. Musikaliskt spänner ”Time” över vida vidder men resan leder inte någonstans.

För Tyskland tävlade Levina med ”Perfect Life” (således en låt på engelska). Det är fullständigt hopplös låt, så nästsistaplatsen, nummer tjugofem, förvånar mig inte.

Sist, på plats tjugosex, kom Manuel Navarro, Spanien, med ”Do It For Your Lover”, framförd på engelska och spanska. Låten är ett slags hawaiipop i baktakt.

Det fanns för övrigt nästan ingenting som i den här tävlingen över huvud taget berörde mig eller gjorde mig positivt överraskad.

För mig får den här tävlingen i och för sig fortleva i den här formen, om det nu finns publik som vill se den och dessutom rösta.

Men skulle man i så fall inte kunna arrangera och TV-sända också en gammaldags schlagertävling med diversifierad musik där sångerna framförs på respektive lands eget språk? Viktigt är då också att det oavsett genre blir fråga om melodier som fastnar i lyssnarnas/tittarnas musikminne och är av det slaget att dessa själva kan sjunga bidragen.

Melodikrysset nummer 19 2017

13 maj 2017 13:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag skulle Anders Eldeman ha kunnat kalla Melodikrysset för Filmkrysset. Inte mindre än åtta av de sammanlagt tolv frågorna hade nämligen filmanknytning.

Krysset började med sång av Helen Sjöholm i Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, som förekom i Kay Pollaks film ” som i himmelen” från 2004. Jag såg den på bio när den var ny.

Sen följde ”Flicka från Backafall”, vars text Gabriel Jönsson skrev 1920 och som Gunnar Turesson tonsatte 1936. Jag hör till en generation som är bekant med både Gabriel Jönssons diktning och med Gunnar Turessons tonsättningar, och jag vet dessutom att Backafall ligger på Ven, där Jönsson hade sommarställe. I dag spelades melodin av Roland Cedermark, men av intresse här är också att ”Flicka från Backafall” blev film 1953.

Dagens James Bond-film var ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”, och således var det ord Eldeman sökte ”smycke”. I filmen sjöngs det vi hörde av Shirley Bassey.

As Time Goes By” spelades i dag med Liberace, men ursprungligen ingick den i filmen ”Casablanca” (1942), där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade huvudrollerna. Jag har sett den här filmen åtskilliga gånger, för övrigt också från scen hört Tage Danielssons svenska version ”Men tiden går”, sjungen av Monica Zetterlund i Hasses och Tages ”Glaset i örat” på Berns 1973

Ett par av filmmelodierna var hämtade ur filmer för barn.

Den första, ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake, var hämtad ur ”Trolls” från 2016.

Och den andra, ”Mio, min Mio”, var ju ursprungligen titeln på en bok av Astrid Lindgren från 1954, men här hörde vi den melodi Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev för filmen med samma titel (1987).

Att Carl Michael Bellman inte skrev sin ”Färiln vingad syns på Haga” för film är självklart, men det hindrar inte att den har förekommit i inte mindre än 14 filmer – den som vill kolla vilka kan ju själv läsa om det på Wikipedia. Fast i dag hörde vi den på transpiranto, och jag tror inte att den någonsin har filmats i just grönköpingsmiljö.

Slutligen, ”Hjärtats saga” från sent 1800-tal, med text av Alfred Hedenstierna (signaturen Sigurd) och musik av Wilhelm Åström, exekverades av Lars Roos, men intressant just här är att den också har förekommit i sex filmer.

Därefter de fyra frågor som inte hade någon filmanknytning:

Men Amanda Jensen gjorde ändå sin version av ”När vi gräver guld i USA” i TVs ”Så mycket bättre”. Låten skrevs ursprungligen av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt till VM i fotboll 1994, således på ett ställe på andra sidan av Atlanten.

Thore Skogman var ju med i krysset också förra veckan, så i dag fick vi höra en dansbandsversion av hans ”Jämtgubben”, den vars refräng börjar ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”.

”You Know I’m No Good” sjöng Amy Winehouse på sitt sista album, från 2006. Sen dog hon.

Jag önskar inte livet av Robert Wells, lika lite som jag ville uppleva Amy Winehouses hädanfärd, men nog är han en betydligt bättre pianist än sångare. Detta sagt med anledning av hans ”Upp på berget” (1986).

Och apropå transpiranto: I går, när jag var i Uppsala och skulle hämta ut mina kemtvättade kostymbyxor, fick jag upprepade bevis på att många av dagens många invandrare inte behärskar svenska språket riktigt så flytande som jag själv, gamle est. På den restaurang jag valde för lunch fick flickan jag beställde av ta hjälp av en kollega, men det är ju jättebra att hon har ett jobb där hon varje dag kommer att utöka sitt ordförråd och sin förståelseförmåga.

Fast det roligaste av det här slaget hände på kemtvätten, där jag skulle hämta mina brallor. Mannen bakom disken – jag har träffat honom åtskilliga gånger – kommer från ett annat land men talar bra svenska, om än med lite brytning. Kunden före mig, en ganska mörkhyad man, försökte tala engelska med kemtvättsinnehavaren, som dock inte behärskade detta annars ganska vanliga språk, så kunden vände sig till mig för att höra, om jag kunde översätta. Det kunde jag, och därmed drogs jag in i ett rätt märkligt meningsutbyte. Kunden ville ha hjälp med inte bara kemtvätt utan också lagning av ett par korta byxor av jeanstyg, och efter besiktning ruskade kemtvättsinnehavaren på huvudet: De här mycket slitna jeanskortbrallorna hade bland annat spruckit längs hela gylfen.

När jag å kundens vägnar hade ställt kompletterande frågor, förklarade mannen bakom disken till slut, att det skulle bli så dyrt att laga de här trasiga och gamla byxorna, att priset dess värre skulle bli oförsvarbart högt. Hur dyrt då? undrade kunden genom mig. Ja, in emot 500 kronor förklarade kemtvättsinnehavaren. Men kunden lät sig inte avskräckas utan sken som en sol – det skulle han gärna betala, om han återfick sina älskade byxor i användbrt skick. Och då åtog sig till slut kemtvättsinnehavaren uppdraget.

Själv tyckte jag att jag hade gjort dagens goda gärning.

En epok är slut på Musikens hus i Uppsala

13 maj 2017 0:45 | Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Paul Mägi, est liksom jag själv, har varit chefdirigent för Uppsala kammarorkester i 13 år. En rad inlånade gästdirigenter har, inte minst under denna vår (om man nu ska kalla den så), skapat omväxling, men Mägi bör hedras för ett mycket gediget, inte så sällan briljant ledarskap. Nu koncentrerar han sig i stället på sitt andra uppdrag, som chefdirigent för orkestern på Vanemunine-teatern i Tartu. Men Mägi avtackades för sitt långa och i många avseenden berömvärda orkesterledarskap genom att utnämnas till kammarorkesterns Förste kapellmästare, vilket väl ska tolkas som att han är välkommen tillbaka som gästdirigent.

Den enda mer allvarliga invändning jag har till gårdagens avskedskonsert är att den i programbladet hade döpts till ”Våryra”. De två verk som spelades präglades verkligen inte av någon våryra, men detta ska inte tolkas som att jag har några invändningar mot valet av musik eller kompositörer. Den musik av Bartok respektive Sjostakovitj, ungrare respektive ryss, som framfördes var båda komplicerade, inte insmickrande, och jag gissar att Mägi själv ville sätta punkt på det sättet.

Kvällens solist var violinisten Bernt Lysell, som i Béla Bartóks (1881-1945) ”Violinkonsert nummer 2” (1937-1938) spelade med både känsla och teknisk bravur.

Jag kommer själv inte från en hemmiljö där klassisk musik, allra minst om den lät som Bartóks, stod högt i kurs, och detsamma gällde väl de flesta av mina klasskamrater i realskolan, så musiklektionerna i Högre allmänna läroverket i Sundsvall blev ofta ganska stökiga, men jag minns i alla fall ett tillfälle då vår musiklärare, Music kallad, på grammofon spelade Bartók för oss – jag tror det var något baserat på ungersk folkmusik – och jag med intresse började lyssna: Det här var ju hörvärt!

Senare i livet har jag gärna lyssnat på musik av Bartók, så också under gårdagskvällens konsert, där ett komplicerat och musikaliskt varierat verk lyftes inte bara av solisten utan i ett variationsrikt spel där hela orkestern samspelade och det väl.

Fast själv tyckte jag ännu mer om Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1 i F-moll” från 1926. Det här är ett kontrastrikt verk – redan i det inledande allegrettot förekommer de mycket häftiga partier med slagverk och blåsare, som även senare återkommer.

* * *

Före konserten åt vi middag på Lucullus tillsammans med Bengt och Inger samt Anna och hennes dotter Amanda. För min del valde jag ostgratinerad rödspättafilé med räkor och sparris i vitvinssås.

Efter konserten tog jag och Birgitta bussen till Öregrund. 811an har hållplats på Vaksalagatan, men det visade sig vara ett helt företag att ta sig dit – gatan är spärrad av staket på den sida som vetter mot Vaksala torg plus mot östra sidan på grund av ett tydligen oändligt långt gatuarbete, så vi fick ta en lång omväg, men vi hann ändå till öregrundsbussen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^