Inget melodikryss – jag är på socialdemokratisk distrriktskongress

20 april 2018 23:31 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Den här lördagen är jag på socialdemokratisk distriktskongress i Enköping.

Det betyder att jag inte kan lyssna på, lösa och skriva om Melodikrysset förrän på söndag.

Välkomna tillbaka då!

Taube i ny tappning – men sångbar blir han inte på det här viset

20 april 2018 18:33 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag är en hängiven vän av Evert Taubes sånger. Jag har allt han själv spelade in på skiva, dessutom skivor med hans visor insjungna av sonen Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Lasse Tennander med flera, också samlings-CD med rader av andra artister. Jag har i vårt privata bibliotek många sångböcker med Taubes visor, och till det kommer att Taube finns representerad i rader av andra sångböcker, avsedda för allsång.

Så när Uppsala stadsteater i onsdags hade premiär på sångföreställningen ”Taube today”, var jag och Birgitta förstås där, jag själv tidigare på dagen befriad från det öronvax som gradvis har gjort min hörsel allt sämre.

”Taube today” är en musikteaterföreställning, skapad av danskarna Nikolaj Cederholm (koncept och regi) och Kåre Bjerkø (musikarrangemang).

Jag har tidigare sett och hört ett par musikteaterföreställningar, signerade Cederholm: 2011 på Uppsala stadsteaterMän som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” och 2014 på FyrishovCome Together”, en musikteaterföreställning som bygger på beatleslåtar. Mina reaktioner, redovisade här på bloggen, var i båda fallen blandade.

Och samma kluvenhet känner jag inför den nu aktuella musikteaterföreställningen, ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Västmanlands teater.

De agerande sångartisterna och musikerna gör ett utmärkt jobb, men eftersom jag och Birgitta satt en bra bit från scenen och ljussättningen där i vissa partier inte gjorde det möjligt att se vem som gjorde vad, klarar jag inte att bedöma de enskilda prestationerna. Av de agerande är egentligen bara Aksel Morisse från Uppsala stadsteater välbekant för mig och av de övriga är det främst Niklas Hjulström jag känner till. I programmet finns en personpresentation utan bilder av samtliga medverkande, men det jag framför allt hade behövt var uppgifter om vem eller vilka som gjorde de olika sångnumren.

De senare avviker genomgående, ibland ganska radikalt, från Evert Taubes egna skivinspelningar, om man ser till rytm och sångbarhet för vanliga människor – kom i håg hur älskade och sjungna hans sånger är. Själv kan jag praktiskt taget alla av de cirka 25 melodier, som förekommer i den här föreställningen, och de här taubeskapelserna försvarar alla sin plats där. Vi får höra till exempel ”Dansen på Sunnanö”, ”Rosa på bal”, ”Fragancia”, ”Oxdragarsång”, ”Brevet från lillan”, ”strong>Nocturne”, ”Så länge skutan kan gå”, ”Möte i monsunen”, ”Min älskling du är som en ros”, ”Änglamark”, ”Calle Schewens vals” och ”Så skimrande var aldrig havet”.

Att jag ändå hade problem med den här föreställningen, har att göra med musikarren och, ganska ofta, med sättet att spela låtarna. Om syftet med det här var att fånga en yngre publik, van vid rock- och popmusik, var det dock ett misslyckande: På premiären var publiken verkligen inte ung; vi som var där var praktiskt taget alla tillräckligt gamla för att ha varit med om Taubes storhetstid. Och skulle föreställningen ha lockat fler i yngre åldrar, skulle de hur som helst inte ha lärt sig att sjunga Taubes sånger på det här viset – arren gjorde dem ofta icke sångbara för en bred publik.

Själva konceptet försökte också göra Taube till något han inte var. Nikolaj Cederholm ber i programbladet lite om ursäkt för att man har tagit med ”Flickan i Havanna” i programmet, eftersom en prostituerad har en huvudroll i den. Själv har jag aldrig ens kommit på tanken att köpa sex, men herregud: Den här sången skrevs av Taube 1921. I samma anda får några andra av Taubes visor här en kvinnlig i stället för som hos Taube manlig huvudperson. Själv har jag i hela mitt vuxna liv mycket aktivt verkat för och praktiserat jämställdhet, men det är på gränsen till övervåld att sjunga om Frida i stället för Fritiof Andersson.

Det här innebär inte, att jag ogillade föreställningen. Jag applåderade ofta, och jag ställde mig när föreställningen var slut tillsammans med den övriga publiken upp för stående applåder.

Melodikrysset nummer 15 2018

14 april 2018 14:08 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Nu har jag varit hos min husläkare i Svartbäcken i Uppsala för besiktning och ordination. Revbensskadan kan hon ju inte göra något åt, men hon kollade värden och ändrade medicinering, och så fick jag ta ännu ett prov. Och så har jag varit på Apoteket och fyllt på medicinförrådet.

På fredag eftermiddag kom också Birgitta till Uppsala, och jag mötte henne vid Stadsteatern där hon hämtade biljetter till kvällens premiär på William Shakespeares ”Richard III”, en ganska avvikande föreställning, visade det sig – jag återkommer till den.

Före föreställningen gick vi till den kinesisk-japanska restaurangen på hörnet och åt middag.

Sent på kvällen åkte vi till Öregrund igen, och det är där jag har lyssnat på och löst Melodikysset.

Två av dagens dubbelfrågor hade knytning till fyra olika TV-serier, vilket nog är i mesta laget.

I den första av dem spelades signaturmelodierna till Hans Rosenfeldts dansk-svenska ”Bron”, som jag faktiskt har sett. På den följde sen en serie, signerad Steven Bochko och med namnet ”Lagens änglar”, i original ” L. A. Law”. Den fick jag gräva länge i minnet för att komma på namnet till, men sen mindes jag att jag har sett avsnitt av den och att den utspelar sig i Los Angeles, där jag faktiskt har varit – Birgitta och jag stannade till där i samband med en resa till tre söderhavsöar på den australiska sidan.

Ännu mindre naturligt samband finns mellan delfrågorna i nästa dubbelfråga. Där spelades signaturmelodierna till ”Dynastin” (som jag själv aldrig har sett) och ”Dallas” (som jag åtminstone såg i början men snart slutade följa).

Näst sist i programmet kom det sen ytterligare en dubbelfråga, där Eldeman mot all logik efterfrågade en stad respektive en yrkesgrupp. Svaret på första delfrågan skulle bli Stockholm, eftersom det var ”Stockholm i mitt hjärta” vi fick höra. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm var hustrun och jag bjudna på middag hos paret Adelsohn, och jag minns från den bland annat att Lasse Berghagen också fanns bland middagsgästerna, vilket kan ha att göra med att Adelsohn var den som bad Berghagen skriva en ny sång om huvudstaden – och resultatet blev ”Stockholm i mitt hjärta”. (En läsare hävdar att det i stället var Evert Taubes ”En stockholmsmelodi” som spelades. Det ändrar ju inte i och för sig svaret, men jag begriper inte, hur jag kunde göra ett sådant fel – jag har hört den många gånger, har den själv på skiva med Taube och kan rent av delar av texten utantill, även om det här var en instrumental version. Den enda förklaring jag kan komma på är att jag just nu har vaxpropp i båda öronen.) Den här sången hade Eldeman kopplat ihop med en känd barnvisa, ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den sjöng vi i småskolan på 1940-talet, men den är ännu äldre, från slutet av 1800-talet.

Krysset började i dag också med en barnvisa, ”Opp och ner” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Hade Eldeman i stället spelat något ur Pippi Långstrump, hade det funnits möjlighet att göra en hästkoppling, för en sådan fanns det i dagens sista fråga, där vi hörde Malin Baryard sjunga ”Do You Wanna Ride”, för jag tror inte det är maken och medförfattaren till sången, Henrik Johnsson, hon vänder sig till i det här fallet.

Men hade det varit så, kunde det ju ha varit naturligt att sen ta ”Välkommen till världen” med Lill-Babs och skriven av Björn och Benny. Den här sångens text startar ju på ett BB.

Från Björn och Benny, som ju skrev också ”Money, Money, Money”, finns däremot en naturlig övergång till ”Money” med Pink Floyd, ”Kosing” som Eldeman synonymt döpte den till i dag.

Nu hör jag i andanom hur mina läsare börjar stöna: ”Snälla, snälla”, och mycket riktigt fick vi höra Caroline af Ugglas’ för övrigt utmärkta bidrag till Melodifestivalen 2009.

Eftersom det bland dagens ljudillustrationer fanns fler melodifestivalanknutna låtar, tar vi nu dem också:

Alexander Bard gjorde till den 2005 ”Gone” med BWO, ”Bodies Without Organs”.

Och Anna Book sjöng 2007 ”Samba sombrero”.

Två utmärkta artister/grupper kvar att redovisa:

Dels hörde vi Zara Larsson i ”Uncover”.

Dels hörde vi Bo Kaspers orkester, med Bo Sundström som sångare, i ”En sländas andetag”.

Sist: Inte för att jag vill ha en body without organs, men det är inte särskilt många delar av kroppen som numera fungerar som de ska.

Melodikrysset nummer 14 2018

9 april 2018 19:24 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 7 kommentarer

I lördags åkte vi till Stockholm, på födelsedagskalas för två barnbarn, så tidigt att jag inte hann göra Melodikrysset.

Vi kom tillbaka till Öregrund till kvällen, men kroppen är efter fallolyckan förra tisdagen i galopperande olag, så jag fick ett larmsamtal från Vårdcentralen i Uppsala, där jag lämnade prover i fredags – jag har fått ändra en smula på min medicinering, och på torsdag har jag tid hos min husläkare för generalinspektion. Den som då lever – när man som jag är 80, snart 81, vet aldrig – får se vad som behöver göras för att man ska klara sig ett tag till.

Men jag har en förstående och hjälpsam hustru, och jag vill ju så gärna få genomföra den resa till barndomens och ungdomens Juniskär och Sundsvall sonen, Matti, gav mig i julklapp.

Sent i går kväll fick jag i alla fall möjlighet att på nätet lyssna på Melodikrysset, och passande nog innehöll det en version av Magnus Ugglas ”Jag mår illa”, dock i huvudsak spelad i valstakt av Lennart Palm.

Det här greppet att som ljudillustrationer använda ovanliga versioner återkom i fler frågor.

Benny Anderssons ”Sunny Girl”, som ursprungligen gjordes av Hep Stars, fick vi nu höra med Göteborgs Symfonietta.

Och gamla kära ”All of Me” från 1933 gjorde Trazan och Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg som spelade apa om till ”Ålfobi”.

En annan av Eldemans specialiteter är att som ljudillustrationer använda sådant som hör hemma i enhelt annat årstid än den vi aktualiter befinner oss i.

Redan i början av krysset spelade han Tove Janssons och Erna Tauros fina ”Höstvisa”, för säkerhets skull i en instrumentalversion med Roland Cedermark.

Vi fick höra också ”Lusse Lelle”, som ju hör hemma i perioden före jul. Till lussebullar behöver man hur som helst saffran.

Sen fanns där en del musik som jag aldrig har hört, men det är ju självförvållat.

”Sagas sång” från 2015 minns jag inte att jag tidigare har hört, men i det fallet var det ju ganska lätt att känna igen Lena Phs röst.

Däremot kände jag inte igen Ola (Svensson) eller hans ”Jackie Kennedy” från 2014. Den lät i och för sig inte oävet, men nyfiken som jag är började jag fundera över varför han gjorde den just då. Efter lite googlande kom jag fram till att det då var tjugo år sedan Jacqueline Kennedy dog, 1994.

Sjungande filmstjärnor är i och för sig ett samband, men nog tycker jag att dubbelfrågan om filmmusik var ganska krystad. Errol Flynn minns jag från filmer som ”De dog med stövlarna på”, men varken ”Lily of Laguna” eller filmen den ingick i, ”Lilacs of the Spring” från 1954, har jag hört/sett. Däremot är jag ganska väl förtrogen med Woody Allens filmer, till exempel ”Everyone Says I Love You” (1997), där Julia Roberts sjöng Fats Wallers ”All My Life”.

Med hjälp av de ledbokstäver jag hade var det också ganska lätt att se att det Herbert Von Karajan och wienerfilharmonikerna spelade var komponerat av Ludwig Van Beethoven.

Men när vi kom till veckans Evert Taube, spelade Eldeman förstås inte något av de vanligaste taubestyckena utan ”Ellinors vals” från 1923, här i en orkesterversion med Ulf Björlin som dirigent – och märk att Ellinor här är namnet på ett fartyg.

Åtminstone en lätt fråga fanns det också i det här krysset. Det är klart att jag genast kände igen ”Tusen och en natt” med Charlotte Perrelli, som dock när hon vann Melodifestivalen och sen Eurovision Song Contest med den, hette Nilsson i efternamn. Årtalet då hon gjorde det var 1999 och avslutades således med tre nior.

Och då finns det bara ett frågesvar kvar att redovisa.

Povel Ramels stämma är ju lätt att känna igen, men dessutom har Eldeman redan tidigare i Melodikrysset använt det Bunny Blom-material som förekom i dagens kryss: ”Min lilla söta Inga”, ”Anna, du kan väl stanna” med flera.

TV-kväll med Lill-Babs

3 april 2018 23:24 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag hade egentligen inte tänkt tillbringa en stor del av kvällen framför TVn, men när man där satte in ett mycket långt minnesprogram om den just avlidna Barbro ”Lill-Babs” Svensson, måste jag ju bara se det.

Jag har aldrig någonsin träffat henne, men om man som jag är intresserad också av populärmusik, kan man ju inte ha undgått att lyssna på henne, och ett antal av hennes många skivinspelningar genom åren har gått rakt in i inte bara mitt utan väldigt många andra människors hjärta och musikminne. Hon har varit en av dem som har fyllt folkparker, konsertlokaler och andra musikarenor, och jag tycker att den här TV-dokumentären visade varför.

Lill-Babs visade sig också ha potential att bredda sin repertoar och besegrade en ny publik när hon försökte.

Jag förstod Lars Forssells (som jag har träffat några gånger, publicerat visor av och till och med fått att ställa upp på ett möte i Laboremus i Uppsala) samarbete med Lill-Babs, och min nu döde bror Matti, köpte skivan från den här föreställningen. Själv såg jag inte scenföreställningen, vilket kan vara förklaringen till att min recension av skivan delvis var ganska kritisk.

Men den är verkligen inte menad som kritik av Lill-Babs’ samlade arbete som scen- och skivartist.

Annandag påsk: Agnes Lidbeck och så Gidon Kremer och Johann Sebastian Bach

3 april 2018 0:45 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Agnes Lidbecks författarskap kom jag i kontakt med genom att läsa en dikt av henne i Lyrikvännen. Jag skrev uppskattande om den här på bloggen och blev då, också här på bloggen, kontaktad av Per Gudmundson, som jag både länge har läst – han är ledarskribent på Svenska Dagbladet – och som själv några gånger har skrivit kommentarer på min blogg, vilket för den skull inte har som bakgrund, att vi skulle ha besläktade politiska värderingar.

Det han den här gången berättade var att han och Agnes Lidbeck har barn tillsammans.

Agnes Lidbeck, som har knutits till DN Kultur som fri kolumnist, intervjuas i kulturbilagan i söndagens (1 april) Svenska Dagbladet, och av intervjun framgår att hon numera har skilt sig från barnens inte till namnet nämnde far. Och så kan det ju gå här i livet – i det här fallet vet jag ingenting om orsaken till den spruckna relationen, men livet är ju fullt av separationer.

Jag känner tidigare till vilken succé Lidbecks ”Finna sig” blev och har nu också läst recensionerna av efterföljaren, ”Förlåten”. Det är verkligen inte vanligt att nya skönlitterära författare slår igenom så snabbt.

Svenskan-intervjun, gjord av Kristina Lindh, är kunnig och intressant. Men Lidbeck släpper ändå inte intervjuaren in på livet. Lindh frågar henne om en figur i senaste boken, en bror till bokens två systrar som, brodern alltså, rör sig i skov mellan depression och mani och sen går under, men när författaren får följdfrågan om hon själv känner någon sådan person, klipper hon av den tråden:

– Det vill jag inte prata om.

Och i avslutningen av intervjun tar hon avstånd från politikens återinträde i kulturdebatten:

– Jag är helt ointresserad av kopplingen mellan kultur och politik, den som präglar samtalet i så hög grad just nu.

Själv har jag alltid varit lidelsefullt intresserad av både kultur och politik.

En stor del av kvällen har hustrun och jag tillbringat vid skivspelaren på glasverandan.

Birgitta valde skivor: Johann Sebastian BachsThe Sonatas and Partitas for Violin Solo” med Gidon Kremer som violinsolist (ECM Records New Series 1926/27 4767291, 2005). Partitas är inspelade 2001 i Tyskland, Sonatas 2002 i Rīga i Lettland, där Kremer i huvudsak bor och verkar.

Han är en fantastisk violinist, född i Rīga 1947 av tysk-judiska föräldrar som båda var professionella violinister, och han har också studerat för David Oistrach.

Jag har en gång tillsammans med Birgitta hört Gidon Kremer och Kremerata Baltica spela i vårt konserthus i Uppsala, och ni kan ju läsa mer om den konserten här på bloggen den 20 oktober 2010.

Och skaffa gärna den skiva vi i kväll hörde på. Sen kommer ni att vilja höra mer med Kremer.

Melodikrysset nummer 13 2018

31 mars 2018 14:59 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Eftersom jag ju har råkat ut för en olycka, som jag fortfarande har känningar av, passar det väl bra att dagens melodikryss var nummer 13 i ordningen.

Som en förstärkning av olyckan kom dessutom att den kaffepanna jag gjorde en viktig del av frukosten i kokade över.

Med Sonja Aldén frågar jag: Vad är meningen med livet?”.

Ja, inte tror jag svaret finns i Cindy Laupers ”Girls Just Wanna Have Fun”. Inte tror jag heller att det är så enkelt som i Barbies svenska version: ”En vän är alltid en vän”. Men den hjälp och det stöd jag har fått av hustrun och av sonen och hans familj har gjort det påtagligt lättare att klara mitt aktuella tillstånd.

Fast inte tror jag att det är så enkelt som Lena Ph påstod i Melodifestivalen 1986: ”Kärleken är evig”. Men om båda anstränger sig, kan relationer bli riktigt långvariga!

Och inte heller det är alltid så lätt. Då gäller det att med Py Bäckman fråga: ”Vad gör vi med vårt liv?”. Py Bäckman har jag alltid gillat, både som artist och för att hon öppet har visat både vad hon känner och står för. När Olof Palme skändligt mördades och skulle begravas på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag dagligen sneddade över på väg till och från jobbet, såg jag där bland de många kransarna en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Vid en minneshögtid, senare, på Norra Latins gård, spelade Nationalteaterns rockorkester, där en av de tongivande var Ulf Dageby. Bland de låtar Dageby har gjort finns ”En dag på sjön”. Jag har också Lill Lindfors på skiva, men eftersom jag inte har följt ” mycket bättre”, visste jag inte att även hon har sjungit in den här Dageby-låten.

Och för att fortsätta på okunskapslinjen: Michael Jackson är en artist jag inte har en enda skiva med. Inte med Vangelis heller, men hans namn hjälpte mig att komma på vem vi skulle förknippa med ”Billie Jean”.

Från Melodifestivalen 2009 – det sökta svaret är siffran nio – minns jag Emilia med ”Big Big World”, en ganska jazzpräglad låt som gick till final. Hon kallade sig som artist Emilia men hade på den tiden efternamnet Rydberg. Eldeman kallade, om jag antecknade rätt, låten för ”You’re My World”, och då måste jag ju kolla på nätet, och om jag har fattat rätt, är det samma låt som har bytt namn. Det har Emilia också gjort: Hennes efternamn är numera Mitiku. Tycker Eldeman att man ska veta allt det här?

Lite lurigt var det också att ha två frågor efter varann, som båda hade samma svarsord – men ändå inte.

Först fick vi höra ”You’re the Inspiration” med gruppen Chicago.

Därefter hörde vi låten ”Chicago”, i dag i en version spelad av Ove Lind & co men mer känd i Frank Sinatras insjungning.

Danny Kaye är en annan amerikan, som jag har sett i stort sett alla filmer han har gjort. En av dem har knytning till Danmark, ”Wonderful Copenhagen”. Men det var inte landets huvudstad Eldeman frågade om utan om var huvudpersonen, H C Andersen, var född. Jo, i Odense på Fyn. Och jo, jag har varit både där och i København. På den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare reste jag som en skottspole mellan länderna.

Django Reinhardt har jag alltid gillat, så också ”Rose Room”. Om han levde i dag, skulle han väl, eftersom han var zigenare, inte bli insläppt i Danmark.

När jag själv mot slutet av andra världskriget kom till Sverige som flykting från Estland, välkomnades vi av de flesta svenskarna, och snart började jag i svensk skola. En av de sånger jag då lärde mig sjunga – vi hade som sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943 – var ”Kungens lilla piga” av Anna-Lisa Frykman. Jag kan inte bara melodin utan minns också delar av texten.

Detsamma gäller en annan låt, i grunden en barnvisa men också insjungen av artister som man inte primärt förknippar med den genren: ”Per Olsson hade en bonnagård”, i engelskspråkigt original ”Old Mac Donald Had a Farm”.

På den tiden fanns det fortfarande kvar mängder av småjordbruk med djurhållning. I min barndom gick jag varje kväll och hämtade mjölk hos någon med kor och lagård och på strandängarna nedanför huset i Juniskär där vi bodde betade det kor, så det var nästan oundvikligt att man då och då, när man gick barfota, trampade i koskit. Då gick man ner till stranden och tvättade foten.

En lång, lång långfredag

30 mars 2018 23:54 | Barnkultur, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag gick upp ganska tidigt, och de första jag då mötte var barnbarnen, Ella och Sofia, som lekte med varann. Men snart var också alla vuxna uppe och åt frukost.

Matti, Karin och barnen var ute i solskenet, tittade på Öregrund och besökte en lekpark.

Till lunch lagade Birgitta röding med alternativ för barnbarnen – rödingarna hade hon köpt i Coops utmärkta, manuellt betjänade fisk- och delikatessdisk.

Lite senare var det dags för Matti och hans familj att åka hem till Stockholm. De vill också hinna umgås med Karins mamma/barnens mormor. Men eftersom i vart fall Ella minns det stora fina påskägg med godis vi brukar ha, hade Matti tagit med sig mängder av lösgodis att fylla det med, så barnen har mumsat på godis både i går och i dag.

Det är alltså inte Jesu lidande som har stått i fokus i just den här familjens långfredagsfirande.

På grund av min fallolycka vid ankomsten till Öregrund har den övriga familjen skött praktiskt taget allt praktiskt, sådant som att handla, laga mat och diska, medan jag har kunnat vila på sängen och läsa tidningarna, i dag kvällstidningarna som Birgitta köpte på Coop.

Men eftersom jag inte direkt är pigg, har det gång på gång hänt att jag då och då har somnat på sängen, vid några tillfällen har sovit ganska länge. I kväll har jag i alla fall varit uppe och sett Richard Wolff i TV.

En sak till avslutningsvis. Innan Matti åkte, gav jag honom två saker. Dels en firmatröja jag i en musikaffär fick för vidarebefordran till Matti, när jag före jul försökte få tag på saker han hade på sin önskelista – han bygger nämligen själv gitarrer. Dels en dubblett jag har fått av en bok om min hemby i Estlands, Juminda – i den finns nämligen fullt med bilder därifrån, bland annat av min far, alltså Mattis farfar, i unga dar, samt av två av mina mostrar och kusin Kreete i samband med deras konfirmation. Och en del annat som kan intresserad Matti, som har besökt Juminda.

Matti berättade att han redan har bokat rum på det hotell i Kvissle jag har valt för vårt boende, när han i början av juni tar mig till min gamla hemby Juniskär, till kyrkogården där mina föräldrar och min bror ligger och till min skolstad, Sundsvall.

En mycket hörvärd orkester – men de spelade Richard Strauss

26 mars 2018 15:33 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

I abonnemangsserien på Uppsala konsert och kongress ingick i fredags ett gästspel av Kungliga hovkapellet under ledning av Alexander Soddy. Förr, när Birgitta och jag båda jobbade i Stockholm, var vi ofta på Operan, men där såg man ju inte själv Hovkapellet.

Vid det här gästspelet i Uppsala fyllde de bokstavligen scenen – enligt vad jag hörde var de så många (115 musiker) att riktigt alla faktiskt ändå inte fick plats där – men det här är lysande musiker, och även jag applåderade dem stående, när konserten var slut.

Ändå hade jag problem, inte med dem utan med valet av musik. Allt de spelade var nämligen komponerat av Richard Strauss (1864-1949), och hans musik har aldrig fångat just mig – i vår faktiskt mycket stora privata skivsamling finns inte något komponerat av honom.

Nå, jag försöker ändå alltid utvidga mina musikaliska domäner.

Alltså lyssnade jag uppmärksamt på det inledande verket, ”Till Eulenspiegels lustige Streiche” från 1895 och fann det åtminstone intressant.

Hermann Hesses böcker finns i en av våra många bokhyllor, och av Joseph von Eichendorff har vi åtminstone en gammal Tidens klassiker-volym. Jag har läst tyska i realskolan och i gymnasiet, så jag behövde inte nödvändigtvis också de översättningar till svenska som fanns i programmet av deras tre respektive en dikter. Verkligen inget ont sagt heller om kvällens sångsolist, sopranen Agneta Eichenholz, men Richard Srauss’ tonsättningar 1948 av de klassiska dikterna tilltalade mig inte.

Efter pausen spelades Richard Strauss’ ”Eine Alpensinfonie” (En alpsymfoni, komponerad 1911-1915). I konsertprogrammet knyts det här verket ihop med nietscheanism och den självövervinnelse som bergsbestigning sägs ge, men mina problem med det här verket har mer med Strauss’ tonspråk att göra. Jag berörs förvisso av det furiösa parti där det förekommer åska och storm, men som helhet är jag inte särskilt förtjust heller av det här verket.

* * *

Vårt vanliga konserthusgäng var, på grund av den ändrade speldagen, lite mindre, så i den inledande middagen, den här gången på Lucullus, deltog utöver jag och Birgitta också Bengt och Inger och så småningom även Anna. För egen del valde jag att äta pepparbiff med grönpepparsås.

Melodikrysset nummer 12 2018

24 mars 2018 12:36 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Det är mycket nu. Vi packar för sommarflytt till Öregrund i påskveckan. I går kväll var vi på konsert med Kungliga hovkapellet. Strax ska jag hem till vår dotterdotter Klara, som blir tonåring.

Och datorn konstrade när jag försökte komma i gång med att skriva om Melodikrysset.

Så för att det ska gå fort, skriver jag för ovanlighetens skull ner svaren i frågeordning.

Tomas Ledin sjöng ”De dagar vi drömt om”.

Aldrigen söndag” var en mycket sevärd film med Melina Merkouri. Herb Alperts instrumentala version har inte samma klass.

Sen hörde vi en dansk version av den låt där Siw Malmkvist sjunger ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Evert Taubes ”Den glade bagarn i San Remo” spelades instrumentalt. Och bagarn använde sig väl av deg och ugnar.

Det legendariska bandet Ramones och deras ”Sheena Is Punk Rocker” mindes jag inte – men just punkmusik har inte hört till mina egna favoriter.

Erik Axel Karlfeldts och Bo Sundblads ”I Lissabon där dansa de” är däremot en gammal favorit.

Charlotte Nilsson, senare Perrelli, sjöng 1999 ”Tusen och en natt”, på engelska ”Take Me to Your Heaven”.

”Det gåtfulla folket” med musik av Olle Adolphson (OA) är också en gammal favorit.

Paul Simon och Art Garfunkel har jag samtliga gemensamma skivor med. Fast i ”Crossing Line” agerade de stöd åt Maja Sharp.

”När regnet öser ner” får man väl se upp för pussarna.

”Familjen Flinta tittade vi på när barnen var små. Flintas husdjur hette Dino.

Och så slutar vi med en gammal favorit till, Bo Setterlinds ”Drömmens skepp”, fast i dag sjungen av Eva Jarnedal. Henne intervjuade vi, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^