Melodikrysset nummer 46 2017

18 november 2017 12:41 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Dagens melodikryss tyckte jag var ganska bökigt.

Meat Loaf, i dag med ”I’d Do Anything For Love”, har jag knappast alls lyssnat på.

Och Ozzy Osbourne känner jag mest till därför att sonen i yngre år lyssnade på artister och grupper av den typen.

För min del klarade jag däremot, lätt som en plätt, Edward Elgars ”Pomp And Circumstance”.

Dansband är inte precis mitt bord, men nog var det väl Lasse Stefanz vi i dag hörde i ”Judy”. Ursprungligen gjordes den känd av Elvis Presley, vilket dock inte betyder att den hör till hans mest kända låtar.

Och tyckte ni att det var lätt att identifiera Sanna Ekman i ”Det har ju fan inte hänt ett skit sen Elvis”?

Ulla Skoog har jag med uppskattning sett i TV, men det tog en bra stund att identifiera henne i det stå upp-nummer som Eldeman i dag spelade som ljudillustration.

”The Heat Is On” har jag på skiva med Agnetha Fältskog, men inte var det lätt att känna igen den i skånsk version, ”Värmen e’ på”, med Kusinerna från landet.

Harry Belafonte har jag massor av skivor med, således också hans insjungning av ”Island In the Sun”, men i dag fick vi tyvärr höra den med Bert Kaempfert.

Resten av låtarna kände jag igen utan vare sig invändningar eller svårigheter:

Nano med ”Hold On” hörde till de bättre i årets melodifestival.

Vi äro musikanter” fick jag sjunga redan i småklasserna i Nylands skola (i det med Sundsvall senare sammanlagda Njurunda kommun), och numera hör jag den i ringdansen runt midsommarstången i Öregrund.

Ane Brun gillar jag; jag har henne både på skiva och har hört henne live vid en konsert anordnad av norska ambassaden i Stockholm. I dag hörde vi henne i ”How to Disappear Completely”, men det hoppas jag hon inte gör.

Och Karin Juel var en artist jag ofta hörde i radio under vår första tid här i Sverige. 1946 sjöng hon in ”En prästkrage i min hand”, och på den tiden fortsatte man att spela populära melodier och insjungningar i radio i åratal efter det att de hade spelats in.

Melodikrysset nummer 45 2017

11 november 2017 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I morse kom jag upp i god tid för att göra morgontoalett, äta frukost och läsa två av våra tre morgontidningar före Melodikrysset, hann också med ett telefonsamtal från sonen, Matti, som erbjöd sig att skjutsa mig och Birgitta till och från begravningen (i Gävle) av min yngste bror, Mikko. Nu är det alltså bara jag kvar av den estniska flyktingfamilj som hösten 1944 kom i land i Löran (Lörudden) i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Begravningsakten kommer att genomföras i Uppståndelsens kapell i Gävle den 1 december klockan 12.30, men gravsättningen kommer att ske i familjen Kokks familjegrav på Mjösunds kyrkogård, där redan våra föräldrar och min och Mikkos bror Matti har sin sista vila. Skulle någon av mina läsare till äventyrs ha känt Mikko, går det ju att med hjälp av ovanstående skicka en blomsterhälsning – Fonus i Gävle sköter allt praktiskt.

Jag har nära kontakt med Mikkos son Joakim om begravningen, men när vår son ringde om skjuts, var det redan nästan dags för Melodikrysset, och livet måste ju gå vidare så länge det nu varar.

Melodikrysset beredde mig i dag inga större svårigheter – det enda som i dag låg i utkanten av det jag behärskar var Oasis, men ledbokstäverna pekade mot att det var de, och sen bekräftades detta genom melodititeln, ”Stand By Me” från 1997.

Dagens inledande fråga, det svenska namnet på den TV-serie ur vilken vi hörde Nana Mouskouri sjunga ”Only Love”, skulle ha kunnat vara svår, eftersom jag ju inte brukar se TV-serier, men jag mindes låten och också namnet på serien, ”Mistral’s Daughter”, på svenska ”Mistrals dotter”.

Från TV minns jag också sommarlovsserien ”Solstollarna” med och av Ola Ström och Per Dunsö. Och jag har även recenserat dem på skiva.

Ännu lättare var det att känna igen ”My Fair Lady”, Frederick Loewes och Alen Jay Lerners musikal från 1956, byggd på George Bernhard Shaws ”Pygmalion”. Jag såg den på Oscars 1959, premiäråret för den svenska uppsättningen med Gösta Rybrant som textförfattare och Jarl Kulle och Ulla Sallert i rollerna som professor Higgins respektive Eliza Doolittle. Jag såg den tillsammans med andra från Sveriges första elevriksdag, där jag var en mycket aktiv delegat.

Hustrun men inte jag var på Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla” från 1995, men jag har förstås läst den bokserie av Vilhelm Moberg som är scenföreställningens förlaga. I dag hörde vi Tommy Körberg sjunga ”Guldet blev till sand”.

Bette Midler har jag en mängd skivor med, och jag har förstås också hört henne sjunga den låt vi i dag fick höra med Acker Bilk, ”The Rose”, den som skulle ge oss kryssordet ros. Midler sjöng in den för en film 1979.

Jag har, och har läst, samtliga böcker i J K Rowlings Harry Potter-serie, och jag har och har sett också alla filmatiseringarna. Filmtemat kom jag i och för sig inte i håg, men jag hade tillräckligt många ledbokstäver för att komma på vilken filmserie musiken var hämtad ur.

Evert Taube har jag allt av på skiva, har också publicerat många texter av under Kulturspegeln, Sångtexter här på bloggen, och bland dem finns en från 1928 med flera olika namn: ”Sommarnatt”, ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”.

Också till exempel Peter LeMarc och Lisa Nilsson finns båda i mina skivhyllor. I dag hörde vi henne i hans ”Sången om oss”.

Men jag är ju en gammal man och minns väl Göingeflickorna 1961 med Stikkan Anderssons ”Kära mor”.

Vilket inte hindrar att min skivkollektion också innehåller skivor med betydligt yngre damer, till exempel First Aid Kit. I dag hörde vi den här duon i ”It’s a Shame”.

Och då var det väl bara det allra sista frågesvaret i dag kvar att redovisa, ”You Can Call Me Al”. Den finns på Paul Simons ”Graceland” från 1986. Jag har allt med Simon & Garfunkel och sen också en mängd av deras soloskivor.

Melodikrysset nummer 44 2017

4 november 2017 12:53 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Anders Eldeman sa att förra veckans kryss tydligen var svårt för många. Undra på det när det till exempel innehöll två frågesvar som måste skrivas ihop med varandra.

Själv hade jag en del svårigheter med dagens kryss, men det kan ha berott på bristande koncentrationsförmåga – en nära anförvant dog nämligen i natt. (Jag återkommer till det någon gång senare här på bloggen.)

Dessutom innehöll krysset åtminstone en fråga, som jag egentligen inte visste svaret på. Sångtiteln var möjligen ”Tänk vad skönt det är att sova”. Ett av mina problem i det här fallet är att jag aldrig har sett barn-TV-programmet ”Tippen” med Morgan Alling – det senare rimligen svaret i krysset – och Lasse Beischer.

”Segla på ett moln” tror jag inte heller jag har hört tidigare, däremot förstås Annelie (ofta också skrivet Anne-Lie) Rydé. Men Per Gessle, som har skrivit låten, har jag inga skivor med.

Och sen fanns det åter igen en dubbelfråga där de båda delarna saknade samband, Eldemans nya påfund. Själva delfrågorna var dock inte svåra. Den första melodin vi hörde, utan text, var ”Yellow Submarine”, en riktig hit med The Beatles, skriven av Paul McCartney. Den skulle ge oss svarsordet u-båt, men ska vi vara noga heter låten på svenska ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt”. Den som likt mig kan Povel Ramel vet också att han en gång i världen gjorde succé med ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Nej, jag mindes inte, att det var Turkiet som vann Eurovision Song Contest 2003, inte heller att det var Sertab Erener som sjöng och att låten hette ”Everything That I Can”. Men med hjälp av de bokstäver jag hade fått ihop listade jag ut att vinnarlandet var Turkiet.

The Rolling Stones är förvisso bekanta för mig, men den sena plattan med ”Commit a Crime” har jag inte lyssnat på.

Också Elton John gillar jag, men jag har lite svårt för hyllningen av prinsessan Diana i ”Candles In the Wind”.

Och Indiana Jones-filmerna kan man ju nästan inte undgå, om man ser på TV. Så John Williams’ tema har jag hört ett antal gånger.

Westside Story” – väl egentligen ”West Side Story” – känner jag förstås också till. Den är från 1957 och skrevs av Leonard Bernstein och Stephen Sondheim, filmades också ganska snart.

Vi uppsalabor, dessutom med studentbakgrund, har väl ofta, även om vi inte har band till just Sörmland-Nerikes nation, någon gång hört/sett Hornboskapen live. Men själv tyckte jag att deras version av Jules Sylvains ”Titta in i min lila kajuta” musikaliskt kändes lite avvikande. Lite bakgrund: Den förekom också i filmen ”Barbacka” (1946).

Betydligt lättare var det då att, i dag på dragspel med Calle Jularbo, känna igen ”Axel Öman” (egentligen ”Skepp som mötas”) med musik av Fred Winter och text av Valdemar Dalquist. Den börjar: ”Det var en gång en sjöman med mössan käckt på svaj”. Och nog har också den förekommit i en film, i ”På kryss med Albertina” (1938).

Och för att avsluta med det sista (och samtidigt något av det bästa) i dagens kryss: ”Hungry Heart” av och med Bruce Springsteen, även kallad The Boss. Den finns på ”The River” från 1980, en skiva som jag självfallet har.

Flöjt, harpa och sen stråkorkester

30 oktober 2017 13:52 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

De ur vår familjekrets i vid mening som brukar gå på abonnemangskonserterna i Musikens hus samlades som vanligt för att först äta en gemensam middag på någon restaurang i närheten. Den här gången blev det Lucullus i Sivia-huset tvärs över gatan, och för min del valde jag en jugoslavisk rätt, som jag har ätit förut, ćevapčići, som består av grovmalda köttfärsrullader, rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och så pressad potatis. Alla – förutom mig Birgitta, Bengt och Inger samt Anna och Amanda – väljer själva vad de känner för.

Kammarorkestern har nu ett slag letts av gästdirigenter, men den här gången hade man bestämt sig för att låta två av konsertmästarna, Klara Hallgren och Bernt Lysell, leda orkestern före respektive efter pausen.

Kvällens solister (i Mozart-konserten) var Hanna Gustafsson, som också annars spelar flöjt i Uppsala kammarorkester, och så harpisten Ingrid Lindskog. De här damerna spelade väl i Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Konsert i C-dur för flöjt, harpa och orkester” (1778), och också orkestern, här ledd av Klara Hallgren, spelade utmärkt.

Det här stycket spelades, inte bara av solisterna, mycket lyhört och samstämt, och även om det inte hör till Mozarts allra bästa verk, blev det här mycket hörvärt.

Eftersom den i programmet angivna turordningen av okänd anledning blev omkastad, spelades först Gerard Finzis (1901-1956) ”Romans i Ess-dur för stråkorkester” (1928, men tryckt först 1952). Det här är harmonisk och vacker musik.

Efter starkt bifall från publikens sida spelade de båda solisterna tillsammans (alltså utan orkesterstöd) som extranummer Carl Nielsens (1865-1930) ”Dimman lättar” (”Taagen letter”, 1920).

För egen del uppskattade jag mest det verk som avslutade konserten, ”Souvenir de Florence”, komponerat 1890 av Pjotr Tjajkovskij (1840-1893). Jag är ju inte särskilt förtjust i person- och ortrelaterade tolkningar av musik, men här måste ju titeln förklaras: Florence är Florens, den italienska stad dit Tjajkovkij for i början av 1890-talet, det som blev hans sista årtionde i livet. (Varför kan vi inte i stället använda de geografiska namn som används på ort och ställe, i det här fallet Firenze?)

Musikaliskt är det här ett verk, som griper tag i lyssnaren redan i inledningen, allegro con spirito.

I det här verket förekommer uteslutande stråkinstrument, och det innehåller såväl partier, som lever på sin rytm, som sådana som präglas av underbara, både väl inlagda och välspelade partier.

Tack åter igen för en fin konsertkväll!

Melodikrysset nummer 43 2017

28 oktober 2017 13:58 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har som vanligt lyckats lösa Melodikrysset, och som vanligt fanns det ett par frågor, vars svar jag fick leta efter.

Madonna hör inte till de artister jag har i min egen skivsamling, och hennes ”Living For Love” från 2015 minns jag inte att jag har hört förut.

När det gäller den dubbelfråga, där Anders Eldeman använde två helt olika melodier utan inbördes samband som ljudillustrationer, klarade jag lätt del två: Vi hörde Edith Piaf sjunga ”Milord” från 1959. Varför får man i dag inte höra just någon fransk musik i radion?

Med den första av sångerna i den här dubbelfrågan hade jag emellertid en del problem. Jag har nämligen aldrig sett filmen ”Titanic” från 1997, där Céline Dion sjunger ”My Heart Will Go On”.

Därmed är vi inne på filmfrågorna, som Eldeman älskar att ställa i krysset.

Christopher Isherwoods fina roman från 1939, ”Farväl till Berlin” – läs den gärna – blev film 1966 med Liza Minnelli (i dag hörde vi henne sjunga i Carnegie Hall 1977). De som skrev musik och sångtext till ”Willkommen, Bienvenue, Welcome” var John Kander och Fred Ebb.

I ”Kalle på Spången” från 1939 sjunger Kalle, spelad av Edvard Persson, titelmelodin, en sång skriven bland annat av Lasse Dahlquist.

Filmen ”Små citroner gula” från 2011, där Ida Redig sjunger, bygger på en bok från 2004 av Kajsa Ingemarsson, men titeln är ju egentligen ett Birger Sjöberg-citat, hämtat ur ”Längtan till Italien”, utgiven postumt i ”Fridas andra bok”, 1929. För dem som eventuellt inte är förtrogna med Sjöberg och hans visor ber jag att få förmedla den här klassiska, av Sjöberg själv tonsatta dikten:

Längtan till Italien

Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand.

Jag längtar till Italien, där palmerna de stå
så doftande och höga med gröna blader på,
där gossen spelar luta
invid sin flickas ruta,
när aftonstunden kommer med många stjärnor små.

Jag drömmer om Italien vid skymning i vår bod,
där kryddor sällsamt dofta bland lådor och bland lod.
Jag ser i mina drömmar
de silvervita strömmar
med tusende gondoler uppå den klara flod.

Jag tycker, att jag ser, hur i månens milda sken
jag vrickar fram gondolen på böljan, klar och ren,
och hur i aktern sitter,
beglänst av stjärnans glitter,
en späd italienska med röst så ljus och len.

Hon sjunger om Italien, om Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
i dalen, mörk och stilla,
när solen sjunker ner bak Vesuvius’es rand.

Filmatiserad är också Thomas Funcks barnboksklassiker från 1956, ”Kalle Stropp”, illustrerad av Einar Norelius. Funck läste in den själv för radio och gjorde alla rösterna kända och härmade – Kalle Stropp, Grodan Boll, Plåt-Niklas, Räven, Braxenpankan och de andra – sjöng också visor med alla dessa olika röster. Jag minns det här från skoltiden, då jag busspendlade mellan Juniskär och skolstaden Sundsvall, och jag har också sett och hört Funck live vid en av de fantastiska midsommarfesterna i Juniskär. Våra egna barn har sen fått höra historierna om Kalle Stropp och hans vänner som godnattsagor, dessutom fått höra Funcks klassiska inspelningar på skiva. Det är närmast kriminellt av Norstedt-koncernen, i vilken Tidens förlag, som ursprungligen gav ut boken, ingår, att inte återutge den här boken och sen hålla den ständigt tillgänglig i en barn- och ungdomsklassikerserie. Det här är nämligen klassisk svensk barnkultur.

Veckans kryss började med en engelskspråkig insjungning av Py Bäckmans vinnande bidrag i Melodifestivalen 1988, ”Stad i ljus” sjungen av Tommy Körberg. Fast i dag fick vi höra den på engelska: ”Unchained Love”. Jag kan berätta att det till Olof Palmes begravning kom en stor och mycket vacker krans från Py Bäckman och Dan Hylander, och att Tommy Körberg tillsammans med Monica Zetterlund gjorde en kampsångs-LP, ”…med hjärtat fyllt av trots”, för a disc, i vars utgivningsråd jag satt.

Jag är, liksom den arbetarrörelse jag har tillhört sen unga år, en varm anhängare av internationell solidaritet, men sådan går också att förena med stark känsla för det egna landets kultur och identitet. Följaktligen känner jag starkt också för ett stycke som Jean Sibelius‘ ”Finlandia”.

Nationella särdrag i musiken, som bruket av säckpipa i Skottland, uppskattar jag också, och för mig får skottar gärna bära kilt.

Thorstein Bergman har jag nog allt av på skiva; dessutom har vi haft ett visst samarbete i fråga om hans ”Den nya tidens sångbok”. Och jag har engagerat honom att sjunga på en socialdemokratisk kongressfest. I dag hörde vi hans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, fast i Lars Roos’ tappning.

I går kväll såg hustrun och jag som vanligt ”Skavlan”, lyssnade och hörde bland annat på den rikt begåvade Benny Andersson. Detta apropå att vi i dagens melodikryss fick höra ABBAs ”Ring, ring” från 1973, i dag dock inte i originalversion; i dag skulle den ge oss verbet ringa. Musikalen med ABBAs alla hits såg jag och Birgitta en gång i världen på Broadway. New York är en fantastisk kulturstad.

Och så går vi i mål i dag med ett stycke härlig bebop, exekverad av Charlie Parker. Man kan misströsta om mycket i dagens (Trumps) USA, men det har gjorts mycket jävligt bra musik där.

Ísland: Gröna vänstern och Socialdemokraterna får ökat stöd

27 oktober 2017 0:43 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Ísland skakas av politiska strider, som ser ut att i viktiga avseenden förändra den politiska maktbalansen i landet.

Men låt oss börja med resultatet i valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Det här valet ändade i en borgerlig regering med minsta möjliga övervikt och bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Statsminster är Bjarni Benediktsson från Självständighetspartiet.

Nu senast har Ísland drabbats av en politisk skandal (jag har tidigare skrivit om den), som bland annat ledde till att Gröna vänstern gick om Självständighetspartiet som Íslands största parti. Den nämnda skandalen, där en dömd person efter att ha suttit i fängelse skulle strykas ur straffregistret efter beslut av justitieministern (Självständighetpartiet) och vädjande från statsministerns far, väckte en våldsam proteststorm, och ledde opinionsmässigt till att Gröna vänstern med stor marginal i en opinionsmätning gick om det regeringsledande och inblandade partiet och till att Ljus framtid beslöt sig för att lämna regeringen, som då inte längre hade majoritet i Alltinget. (Ljus framtids beslut var säkert också en effekt av att partiet nu under lång tid har legat under femprocentsspärren.)

I det läget återstod det för presidenten, Guðni Th Jóhannesson, inget annat än att utlysa nyval – nyvalet kommer att genomföras den 28 oktober.

En möjlighet för statsminstern hade kunnat vara en rekonstruerad koalition, den här gången med deltagande av Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som fram till förra valet satt i koalition med Självständighetspartiet, men Framstegspartiet är fullt upptaget av egna bekymmer. Det senare partiets dåvarande ledare, Sigmundur Davið Gunnlaugsson, manövrerades, efter att familjen, med hustrun som agent, hade placerat sina pengar i ett karibiskt skatteparadis, bort från posten som partiledare och ersattes av Sigurður Ingi Jóhannsson.

Det här har Gunnlaugsson aldrig förlikat sig med, och första steget i den fortsatta maktkampen var att bilda en ganska stor grupp av likasinnade, Progressiva samfundet, och detta har senare omvandlats till ett konkurrerande mittenparti med namnet Miðflokkurinn (Centerpartiet). Dess ledande namn är Sigmundur Davið Gunnlaugsson. Och med sig på det nya partiets lista har han bland annat förre utrikesministern Gunnar Bragi Sveinsson, som föll i onåd i sitt gamla parti när han stödde USAs och EUs hållning mot Ryssland, som ledde till att Ryssland svarade med ekonomiska sanktioner som drabbade Íslands export av lammkött till Ryssland.

Fler framstegspartister har lämnat Framstegspartiet för det nya Centerpartiet, och den senaste isländska opinionsmätningen visar att Miðflokkurinn inte bara har goda chanser att ta sig in i Alltinget utan också bli en aning större än Framsóknarflokkurinn.

I och med detta och med Gröna vänsterns framryckning samt inträdet av ett helt nytt vänsterpopulistiskt parti, Flokkur fólksins (Folkets parti), i Alltinget plus Ljus framtids sorti plus Renässans’ eventuella sorti ur den isländska riksdagen kan den isländska partibilden komma att se helt annorlunda ut efter extravalet.

Den förra mätningen från MMR (publicerad 19 oktober) gav följande resultat:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 19,9 procent (- 1,2 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,1 procent (- 2,7)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 15,8 procent (+ 2,8)
Píratar (Piratpartiet) 11,9 procent (+ 1,4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 11 procent (+ 0,3)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8 procent (+ 2,1)
Viðreisin (Renässans) 6,7 procent (+ 3,1)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,3 procent (- 2,1)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,6 procent (- 2,6)

Här är alltså regeringsledande Självständighetspartiet aningen större än Gröna vänstern. Socialdemokraterna går för första gången märkbart framåt – till det bidrar säkert att partiet har fått ett antal författare och andra kända kulturpersonligheter att kandidera på deras lista. Delningen av Framstegspartiet är ett faktum, och det nya Centerpartiet är en aning större. Nykomlingen, populistiska Folkets parti, är på väg utför. Renässans gör efter byte av partiledare (Þorgerður Katrín Gunnarsdótir ersätter Benedikt Jóhannesson) ett kliv över spärren, medan Ljus framtids avhopp från regeringen inte har belönats – partiet får här rekordlågt stöd.

Den senaste mätningen från Gallup (publicerad den 23 oktober) gav följande resultat:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,3 procent (+ 0,3 procentenheter)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,6 procent (- 1,1)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,3 procent (- 0,1)
Píratar (Piratpartiet) 10,7 procent (+ 1,9)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 9,4 procent (- 0,1)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 7,4 procent (+ 0,2)
Viðreisin (Renässans) 5,8 procent (+ 1,0)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,7 procent (+- 0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,2 procent (- 1,8)

Här är alltså Gröna vänstern större än Självständighetspartiet. Socialdemokraterna behåller sin nya plats som tredje största parti. Delningen av Framstegspartiet är bestående, och det nya Centerpartiet är en aning större. Renässans ser ut att klara spärren, medan Ljus framtid nu verkar vara bortom räddning.

Den 24 oktober publicerades ytterligare en mätning, nu från Félagsvisindastofnun för Morgundblaðið:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 25,1 procent (+ 2,5 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,2 procent (- 4,2)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 15,6 procent (+ 0,3)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 9,8 procent (+ 3,4)
Píratar (Piratpartiet) 8,2 procent (- 1,0)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 7,1 procent (+ 1,6)
Viðreisin (Renässans) 5,7 procent (+ 2,3)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 3,3 procent (- 3,2)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,5 procent (- 1,1)

I den här mätningen ökar Självständighetspartiet och minskar Gröna vänstern, men avståndet mellan dem är inte särskilt stort. Socialdemokraterna behåller sin tredjeplats. Det nya Centerpartiet är större än det parti det är en utbrytning ur, Framstegspartiet. Renässans ligger åter över spärrgränsen, men Ljus framtid verkar ha en mörk framtid. Nykomlingen Folkets parti är åter under spärrgränsen, 5 procent.

Den 25 oktober kom ytterligare en mätning från MMR:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,9 procent (+ 3,0 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,9 procent (+ 0,8)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,5 procent (- 2,3)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 12,3 procent (+ 1,3)
Píratar (Piratpartiet) 9,3 procent (- 2,6)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8,6 procent (+ 0,6)
Viðreisin (Renässans) 5,5 procent (- 1,2)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 4,7 procent (- 0,6)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,8 procent (+ 0,2)

Det är värt att notera, att Själständighetspartiets ledning över Gröna vänstern ligger inom felmarginalen. Detsamma gäller också Renässans’ placering över spärren. Piratpartiet tappar mark – har också passerats av det nya Centerpartiet, som är märkbart större än Framstegspartiet, som det är en utbrytning ur, medan Socialdemokraterna trots en liten tillbakagång ligger kvar på tredje plats. Nykomlingen Folkets parti är nu, om än knappt, nere under spärren, och långt under den befinner sig Ljus framtid.

Det går inte att utifrån opinionsmätningarna säkert förutspå vilket slags regering Ísland får efter valet, eftersom det inte säkert går att prognosticera exakt vilka partier som inte klarar femprocentsspärren, inte heller hur de båda delarna av det förr stora Framstegspartiet kommer att agera – märk att detta bondeförbundsliknande parti slog vakt om böndernas och fiskarnas intressen, således var starkt EU-kritiskt.

Ytterligare en sak, Reykjavíks storlek och mer urbana miljö, bidrar till att väljarbeteendena där skiljer sig från Bygdeislands. En färsk undersökning från Vísir av opinionsläget i huvudstaden pekar mot att valresultatet där kan komma att skilja sig från det på andra håll i landet:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 30,1 procent (+ 10,8 procentenheter jämfört med alltingsvalet i oktober)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 18,7 procent (- 6,3)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,2 procent (+ 7,8)
Píratar (Piratpartiet) 13,1 (- 5,4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 7,2 procent (partiet fanns inte i förra alltingsvalet)
Viðreisin (Renässans) 5,4 procent (- 6,8)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,4 procent (+ 1,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 3,6 procent (- 3,0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 2,4 procent (- 5,0)

Socialdemokraterna, i Ísland kallade Samfylkingin (Samlingsfronten), är som synes i hela landet på väg upp ur sin svacka. Till det kan det faktum, att många kända och respekterade människor inte minst från kultursektorn har ställt upp på partiets listor. Skådespelaren Hjálmar Hjálmarsson kandiderar på partiets lista i sydväst. På listan i norra Reykjavík finns Gunnar Lárus Hjálmarsson, musiker, journalist och författare, känd som Dr Gunni. Längre upp på samma lista finns Birgir ”Biggi veira” Þórarinsson, känd popmusiker och dj. I storstadsvalkretsarna kandiderar också skådespelarna Edda Björvinsdóttir och Gunnar Helgason, konstnären Margét M Norðdahl, musikern Þorkell Heiðarsson, författaren och krönikören Guðmundur Andri Thorsson, författarna Einar Kárason och Hallgrimur Helgason, även barnboksförfattaren Margrét Tryggvadóttir.

Också äldre, mycket kända s-politiker kandiderar fast ofta långt ner på listan. Ett exempel är förra partiordföranden och statsministern Jóhanna Sigurðardóttir.

De mest jämställda listorna har Renässans, Socialdemokraterna och Gröna vänstern.

Melodikrysset nummer 42 2017

21 oktober 2017 15:41 | Barnkultur, Citat, Film, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Förra veckan tillbringade jag i min barndoms land, Estland; förra lördagen besökte jag släktingar i min födelseby, Juminda, på en halvö som går ut i Finska viken. Jag har redan skrivit om det estniska kommunalvalet, som ägde rum i i söndags, och jag återkommer med en mer personlig reserapport.

Men i dag, en ny lördag, har jag förstås som vanligt löst Melodikrysset. Inte utan visst besvär, vill jag gärna tillägga.

Ett av mina återkommande problem i samband med krysslösandet är att jag i alla reklamkanalerna i stort sett bara ser klassiska deckarfilmatiseringar, i TV 4 dessutom Nyheterna.

TV-såpor har jag praktiskt taget aldrig sett i någon kanal, och ”Nya tider”, i TV 4 1999-2006, kände jag inte ens till. Men jag saknade bara mittbokstaven i det första, efterlysta ordet i titeln, så jag antog, att det sökta ordet var NYA, och nätsökning gav resten.

Lotta Engberg, som inledde dagens kryss, hör, trots att jag gillade hennes uthängning en gång i världen av Christer Sjögren, inte till mina favoriter, och jag har aldrig sett hennes TV 4-program ”Kär och galen” och ”Bingolotto”.

Anders Eldemans nya påfund, dubbelfrågor utan inbördes samband, tycker jag bara är ett störande inslag i Melodikrysset, och i dag trappade han upp: vi fick en sådan trippelfråga. Tommy Nilsson sjöng 1994 ”Öppna din dörr”, och sen fick vi höra Thore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” – Jan Höiland låg på Svensktoppen med den. Inte för att de här två låtarna har något annat samband än att de är schlager, men ännu värre blev det när den tredje ljudillustrationen kom: ”Unter dem Doppeladler” av Joseph Franz Wagner, på svenska ”Under dubbelörnen”. Den måste man ju dela med två för att komma fram till svaret, örn. En lite kul, icke efterlyst grej: Povel Ramel använde en snutt av den här marschen (och flera andra kända marscher) i TV-inspelningen 1951 av sin ”Den gamla vaktparaden” – är någon road, har jag på min blogg publicerat en initierad kommentar till den rameltexten av Magnus Andersson.

När vi nu har halkat in på Povel Ramel, kan vi ta oss an frågan där vi hörde Roger Hinchliffes ”Happiness Will Fly”. Den är nämligen en översättning till engelska av Ramels ”Underbart är kort (ursprungligen i filmen ”Ratataa” från 1956. I Ramels svenska text hittar vi den växt Eldeman ville ha som svar i krysset, lyckoklöver:

Underbart är kort

Text och musik: Povel Ramel, 1956 i filmen ”Ratataa”, 1956

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar länge
men underbart är kort –
alldeles för kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort –
alldeles för kort

På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort – innan den flyr bort
underbart är kort –
alldeles för kort

I serien av julkalendrar för TV finns en del pärlor, och det är knappast någon slump att ”Trolltider” från 1979 har repriserats två gånger, 1985 och 1995. Historien bakom har skrivits av en av Sveriges bästa barn- och ungdomsboksförfattare, Maria Gripe, tillsammans med dottern Camilla Gripe, och Britt G Hallqvist, som även hon finns i våra bokhyllor, har skrivit sångtexter till den här julkalendern.

”Seventysix Trombones” ingick ursprungligen i musikalen ”The Music Man” från 1957 (men jag tror att den sen kom också som film). Första delen av den här dubbelfrågan handlade om instrumenten i titeln, tromboner, men den andra delfrågan konstrade Eldeman till igen. Här skulle vi halvera sista delen av antalet tromboner, och delar man sex med två få man ju en trea. När Melodikrysset fullt ut blir Mattekrysset, kommer jag att hoppa av.

För övrigt har Eldemans frågor ofta anknytning till filmer. I dag sökte han filmtiteln ”En officer och en gentleman”. Den har tidigare förekommit i krysset, så i dag kom det en ny variant. I stället för originallåten, ”Up Where We Belong”, fick vi höra en svensk version med Ann-Louise Hansson och John Ballard, ”Vår kärlek övervinner allt”.

Anders Eldemans egen kärlek till Jan Johansen manifesterades också i dagens kryss. Johansen blev 1995 etta i Melodifestivalen med ”Se på mig”, fast i dag fick vi höra den på engelska, ”Another Night”.

Ytterligare en av Eldemans favoriter är Rihanna, Robyn Rihanna Fenty från Barbados. ”Kiss Is Better” hette den här låten.

Från Barbados kan vi förflytta oss till en annan karibisk ö, Cuba. Där utvecklades under tidigt femtital dans- och musikstilen cha-cha-cha, vilket i USA förkortades till cha-cha. Och i dag nöjde sig Eldeman med svaret cha. Tja.

Förflyttar vi oss ännu längre söderut, kommer vi till Brasilien och Rio de Janeiro. Staden illustrerades med Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Uti Rio, Rio de la Janeiro”, som förekom i två trettiotalsfilmer, ”På kryss med Albertina” från 1938 och ”Adolf i eld och lågor” från 1939.

Och då är det bara en fråga kvar, en operettfråga. Vi hörde Malena Ernman och Ann-Sofie von Otter i barkarollen i ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach. Offenbach blev preliminärt klar med det här verket 1877, men han hann dö innan den 1881 spelades i sin slutliga form, då något bearbetad av en annan person.

Själv är jag ensam hemma, i lägenheten i Uppsala. Birgitta kommer hem först sent i kväll, från ett seminarium i Wigforss-föreningens regi nere i Halland. Men bra att några fortfarande håller liv i diskussionen om den demokratiska socialismen.

Melodikrysset nummer 40 2017

7 oktober 2017 16:01 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Jag har fått lov att dra ner på bloggandet under den gångna veckan, faktiskt inte främst för att jag är förkyld. Vi har flyttat in till stan, Uppsala, efter ett drygt halvår i sommarhuset i Öregrund, och jag har ännu inte hunnit packa upp alla väskorna. Samtidigt har vi förberett oss för en ny resa, Birgittas 80-årspresent till mig, en veckolång resa till mitt forna hemland, Estland: Vi ska bland annat vara med på de estniska Socialdemokraternas valvaka och besöka min födelseby Juminda på kusten mot Finska viken.

I går var jag hos min husläkare, som undersökte mig och tog en rad prover som jag ännu inte har svaren från – dessutom ska jag själv till Akademiska för en kompletterande röntgenundersökning. Läkaren kommer att höra av sig efter hemkomsten, men under vistelsen i Tallinn och utflykten till min forna hemby kommer jag linka precis som nu.

Hur som helst, i går kväll var hustrun och jag bjudna på en stor länsmiddag hos landshövdingen i Uppsala län, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad. Enander, som själv inte kommer från Uppsala, berättade att han är en av de många som brukar kolla min blogg (som ju för övrigt också innehåller en hel del, skrivet i en annan del av länet, Öregrund). Till bordsdam hade jag Malin Mattsson, som jag inte tidigare har mött, eftersom hon är verksam på annan ort, men vi bekantade oss en smula med varann under kvällen – det visade sig att hon för egen del hade googlat på mitt namn inför den här middagen och då förstås hamnat på min blogg. På min vänstra sida hade jag bordsvärden, Charlotte Skott, ny näringslivschef i Uppsala. Henne kände jag heller inte sen tidigare men hade faktiskt träffat och samtalat med under samlingen tidigare under kvällen, då hon sökte upp och faktiskt pratade ganska länge med min hustru. En intressant iakttagelse från en rad samtal under kvällen: flera personer med värv inom miljöpolitiken i vid mening – här väljer jag att inte nämna namn, jobb eller partitillhörighet – kom fram till Birgitta och tillskrev henne rollen av att ha skapat en ny och radikal miljöpolitik, och jag är faktiskt ganska säker på att det inte handlade om artighetsfraser.

Jag vill också passa på att prisa den goda middagen vi bjöds på:
Ceviche på tonfisk och röding toppad med kalixlöjrom och serverad med avocadoaioli samt örtbulle
Lammrostbiff med marsalasky, svampkåldolme samt rostade rotsaker
Passionsfruktsorbet med chokladsås och torkade höstfrukter

Hustrun och jag, som satt vid skilda bord, drack genomgående alkoholfria alternativ, så också min bordsdam som skulle köra bil hem.

Nå, så småningom, efter kaffe i andra lokaler, tackade vi värdparet och åkte hem.

Och då är det väl dags för Melodikrysset.

Och då kan jag väl börja med de få frågor som jag inte spontant kunde.

Pojkband har aldrig riktigt varit mitt bord, och det brukar få följdverkningar också när medlemmar i sådana, i dag Ronan Keating, gör soloplattor (”As Long As We’re In Love”).

Och någon vän av dansbandsmusik är jag ju inte heller. Fast i dagens fall, Christer Sjögren och Vikingarna, har Anders Eldeman använt samma låt, ”Du försvann som en vind” som ljudillustration en gång tidigare. I dag fick vi höra den på tyska, men inte heller den här gången har jag lyckats komma på vad den här låten kallades när den gjordes på tyska.

Eldeman har ju en viss tendens att gång på gång återkomma till samma grupper och soloartister och varianter av samma sång.

Det mest flagranta exemplet i dag var väl ”My Way”, i dag visserligen i instrumentalversion, men den har ju tidigare spelats med Frank Sinatra i den engelskspråkiga version Paul Anka gjorde 1969) och i franskt original, ”Comme d’habitude”.

ABBA förekommer ju, helt naturligt, ganska ofta i krysset, men i dag hade Eldeman valt att spela en låt som inte hör till deras allra mest kända, ”Does Your Mother Know”.

Norah Jones spelar Eldeman också relativt ofta. Inget ont för den skull sagt om henne och ”Come Away With Me”.

Frågan, som illustrerades med Anders de Wahls deklamation av ”Nyårsklockan” (”Ring klocka, ring”), var väl originell bara om man ser till årstiden för dagens kryss. Och jag tror nog att de flesta förknippar den med Alfred Tennyson. Han skrv sin dikt, ”Ring Out, Wild Bells”, redan 1850, och jag minns den fortfarande med Anders de Wahl i radio. Den svenska tolkningen gjordes 1890 av Edvard Fredin.

Vi gamla stötar minns från forna tiders ångradio Max Hansen och ”Det måste vara underbart” ur ”Vita hästen” av Ralf Benatzky (1887-1951).

Vi lite äldre minns också Zarah Leanders insjungning från 1957 av Paul Linkes ”Berlinerluft”, i Karl Gerhards svenska tolkning kallad ”Sekelskiftets luft”. Samarbetet mellan Zarah Leander och Karl Gerhard väckte på sin tid mycket uppmärksamhet. Leander sjöng under nazi- oh krigsåren mycket i Tyskland och fick därigenom en politisk stämpel, medan Karl Gerhard öppet visade sin avsky för nazismen och hade en del kommunistiska kontakter. Så småningom kom det fram saker som pekade på att Leander i själva verket under sin tid i Tyskland hade haft uppdrag från Sovjetunionen.

Vi minns från forna tiders ångradio också Karl Wehles och Tor Bergströms ”Någonting att äta, någonting att dricka”, något som skulle leda oss till kryssvaret mat. Och inte för att Eldeman frågade efter just det, men den förekom 1932 i en film som hette ”Kärleksexpressen”.

Stephen Spielberg gjorde sin ”ET” 1982, så den är säkert mer bekant för yngre generationer, även om de kanske inte har fäst sig vid just John Williams soundtrack.

Chansen är väl också ganska stor, att många av dagens krysslösare har sett filmen ”De tre musketörerna” från 1993 och där hört Sting, Bryan Adams och Rod Stewart sjunga ”All For Love”.

Kvar att redovisa är då ”The Typewriter”, i dag i en version med Mikael Tornving, om jag uppfattade rätt. Originalet med sitt skrivmaskinsknatter gjordes hur som helst 1950 av Leroy Anderson, och det här originella stycket spelades ofta i radio under 1950-talet.

Själv fick jag min första skrivmaskin under gymnasietiden på just 1950-talet och lärde mig skriva snabbt och med alla fingrarna på Åtvidabergsinstitutet i Sollefteå under min lumpartid på I 21 1958-1959.

En lysande konsert

1 oktober 2017 0:38 | Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi har ju årsabonnemang på konsertserien med Uppsala kammarorkester, men eftersom jag under torsdagen hade tid dels hos min tandläkare, dels på ögonkliniken på Ackis och dessutom måste gå till Vårdcentralen för att inför tandläkarbesöket kolla den aktuella effekten av det intag jag gör av Waran (ett blodförtunnande medel), åkte jag in till lägenheten i Uppsala redan på onsdag kväll. Birgitta och Annas dotter Ella, som har varit i Öregrund för att hjälpa till med höstarbetet i trädgården, tog bussen till Uppsala först påföljande eftermiddag.

Birgitta hade sen ett möte inbokat på Stadsbiblioteket för att tala om sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag) och kom därför till Konserthuset först i pausen, lagom till fikat med Bengt, Inger, Anna och Annas dotter Amanda, och det var först då jag kunde berätta för de nämnda om min ganska svåra dag. PK-värdet var i och för sig lågt, så jag kunde genomföra tandläkarbehandlingen, men den krävde bedövning och omfattade två olika saker, dels att spränga resterna av en alltför skadad visdomstand i vänstra överkäken och sen, inte utan möda, dra ut de olika delarna av tanden. Sen tog tandläkaren och sköterskan en paus, men därefter fortsatte de med att laga en tand på nedre sidan och till höger. Jag är verkligen inte smärtkänslig, men det är klart att effekterna också kändes när behandlingen var klar. Därifrån tog jag mig till ögonkliniken på Akademiska för kontroll, som fordrade förberedelse med två sorters ögondroppar, som sen hade effekter också efter avslutat besök.

Efter det här irrade jag runt i centrum för att bland annat gå på bank, apotek och Coop, och till slut anlände jag, egentligen i tidigaste laget, till Konserthuset och insåg då, att jag skulle kunna hinna hem till Idrottsgatan för en kort visit. Så jag gjorde försök, dock fruktlösa sådana, att på Sivia-sidan av Musikens hus, försöka få tag på en taxi – jag hör till de gammaldags typer som inte har mobiltelefon. När jag så klev ut i den taxifil som finns på den här sidan av Konserthuset, hände det en komplicerad olycka: Precis när jag skulle kliva ner från trottoaren ner i taxifilen, lossnade axelremmen på min väska, och när jag försökte fånga väskan i fallet, föll jag själv, gamle man, ner på marken. Och eftersom jag har problem med benen och där inte fanns något att gripa tag i med armarna för att få stöd, blev jag liggande där, fullkomligt hjälplös. Det kom snart en yngre dam som försökte hjälpa mig upp, men det visade sig vara svårt. Men snart kom ytterligare en dam, en som jag känner från Svartbäckens socialdemokratiska förening, Kia Alfredsson, och med förenade krafter fick mina nu två hjälpande änglar upp mig på benen igen, och den första av dem beställde via sin mobil en taxi åt mig.

Det har sina sidor att bli gammal, men det är samtidigt tur att det finns så många hjälpsamma kvinnor.

Så jag hann hem och bytte där byxor, så att jag skulle se anständig ut när det blev konsertdags.

* * *

Och jag hann till och med (i en annan taxi) tillbaka till Konserthuset i tid för att inte ens missa den presentation av Jean Sibelius som föregick konserten.

Den här konserten blev minnesvärd, ja lysande: Allt som spelades var mycket hörvärt. Kammarorkestern var i sitt esse. Den litauiska dirigenten Giedrė Šlekytė ledde suveränt och med användande av hela kroppen orkestern. Och den tyske violinisten (i Sibelius-verket) Tobias Feldmann var en virtuos på sitt instrument – publiken belönade honom med dånande applåder.

Hela första delen av konserten bestod av två verk med 100-årsfirande Finland som klangbotten.

Konserten startade med Jukka Linkolas (född 1955) ”Winds” från 1992, ett verk som inte präglas av kompositörens starka band till jazzmusiken – i det här verket spelar stråkarna något som är inspirerat av vindarnas sus och växlingar mellan vindar av olika styrka. Här har stråkinstrumenten en bärande roll.

Jean Sibelius (1865-1957) började skriva sin ”Violinkonsert” redan kring förra sekelskiftet. En första version uppfördes 1904, men sin definitiva och mycket uppskattade form fick verket 1905. Det är ett svårspelat verk, men violinsolisten, Tobias Feldmann, spelade det suveränt i alla delar och avseenden, bland annat de många tempo- och temperamentsskiftena.

Jag hoppas att den här inkännande (också från orkesterns sida) tolkningen av verket ges ut på CD; jag vill nämligen gärna infoga den i min mycket sora samling av skivor med musik av Sibelius.

Felix Mendelsohn-Bartoldys (1809-1847) ungdomsverk ”Midsommarnattsdröm” är förstås skådespelsmusik, skriven till William ShakespearesEn midsommarnattsdröm”. Uvertyren, som alltså spelades efter pausen, skrevs redan 1826 och spelades året därpå. Resten av verket skrevs först 1843. De olika delarna har ett tydligt samband med Shakespeares pjäshandling: scherzot presenterar till exempel Puck och Oberon. Det som de flesta i konsertpubliken säkert kände till och hade ett förhållande till var det avslutande stycket med bland annat ”Bröllopsmarschen”. Det här, också det mycket välspelat och med utnyttjande av hela orkestern, blev en mycket lyckad avslutning på en alltså även i övrigt mycket minnesvärd konsertkväll.

Melodikrysset nummer 39 2017

30 september 2017 12:53 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens melodikryss tyckt jag för min del inte var särskilt svårt. Men naturligtvis innehöll det åtminstone en fråga som jag inte kunde spontant.

Bruno Mars, i dag med ”Just the Way You Are”, tror jag aldrig jag har lyssnat på, men Google hjälper.

Då är Glenn Miller och hans ”In the Mood” desto mer bekanta. När jag under realskoletiden under tidigt femtiotal gick i dansskola i Sundsvall, spelades ofta Glenn Miller-låtar, och eftersom de är oerhört bra danslåtar, använde hustrun och jag långt senare vid en gemensam födelsedagsfest med många deltagare ett band med Millers mest kända låtar som dansmusik.

När jag under senare delen av femtiotalet gick i gymnasiet (Högre allmänna läroverket i Sundsvall) och dessutom på latinlinjen, fick vi en mycket omfattande och sakkunnig genomgång av den svenska litteraturhistorien, läsa mängder av litteratur i original, och tidigt köpte jag också själv Gustaf Frödings samlade dikter. Det här intresset har hållit i sig genom åren, och jag har följaktligen också köpt ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao och då verkligen inte för att vår son – han heter Matti Dahl – och hans band har varit förband åt Mando Diao.

Erik Axel Karlfeldts poesi hörde också till det jag läste under gymnasietiden, och tonsättningen av ”Dina ögon äro eldar”, i dag i instrumentalversion, tycker jag är fin.

Och under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun sjöng vi med hjälp av ett sånghäfte som jag har kvar det som kallades svenska stamsånger. I det här sånghäftet fanns bland annat ”I sommarens soliga dagar”, som jag delvis fotfarande kan utantill.

Många av Evert Taubes sånger hör också till den klassiska svenska sångskatten – det som spelades i dag, fast med Herrgårdskvintetten, ”Så skimrande var aldrig havet”, är en mycket vacker text till en vacker melodi. Fast här skulle illustrationen leda oss till ordet skimra.

Också den alltför tidigt bortgångne Fred Åkerström hör till de stora inom svensk viskonst – jag använde honom själv vid den stora lanseringskonserten för min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!”. I dag hörde vi Freds dotter, Cajsa-Stina Åkerström, sjunga pappans ”Oslo”, en stad där jag allt sedan gymnasieåren har en del av mitt hjärta.

Jag såg Nanne Grönvall i Doobedoo i TV i går kväll, men jag har faktiskt också hört henne live, på en socialdemokratisk partikongress. I Melodikrysset föekom hon tillsammans med The Boppers och Brolle i elvishyllningen ”The King”.

Kul var det också att få höra John Legends ”All of Me” spelad i Django Reinhardt-stil – men det var inte Django Reinhardt som spelade gitar i det här fallet.

Kul var det också att åter få höra Alf Robertson sjunga ”Skomakare Anton”. Ursprungligen gjordes den på skånska av Hasse Kvinnaböske Andersson.

Sist kvar att redovisa i dag, sist också i krysset, var ”Baby Goodbye” med E.M.D., det vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo. Det här var ursprungligen ett melodifestivalbidrag, dessutom ett som man fortfarande minns.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^