Sommar i P1 med Kalle Lind

26 juli 2017 23:07 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag känner inte dagens sommarpratare, Kalle Lind, men jag har kommit i ett slags indirekt kontakt med honom vid ett tidigare tillfälle. Jag blev kontakt av en av redaktörerna på Galago, som ville att jag skulle skriva förord till en samlinsutgåva av Magnus Knutssons och Ulf Janssons serie ”Ratte”, som länge gick i Aftonbladet. Ulf Jansson och jag kände varann en smula, och han hade gett mig ett slags hjälteroll i två avsnitt av ”Ratte” – jag fick då heta Uno Smock och var redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning ”Kravatt i politiken”. Och eftersom jag var och är serieälskare, föll det sig naturligt att tacka ja. Dock skulle Ordfront-ägda Galago skicka avdrag av samtliga Ratte-avsnitt för uppfriskande av minnet.

Men det kom aldrig några avdrag, så jag trodde att utgivningsprojektet var nedlagt – ända tills jag en dag hittade Ratte-boken i en bokhandel, dock med förord av Kalle Lind. Någon förklaring från förlaget har jag aldrig fått.

Sen läste jag med stor uppskattning den utgivna boken inklusive Kalle Linds förord och gav uttryck för detta i en recension här på bloggen – ni kan själva kolla under Kulturspegeln, Serier.

Att jag inte är riktigt lika nöjd med Kalle Linds ”Sommar” i dag har alltså inte som bakgrund att jag skulle vilja betala för gammal ost. Och för att sammanfatta: Hans ”Sommar” har sina poänger både när det gäller det talade innehållet och när det gäller låtvalet, men innehållet känns faktiskt i vissa avseenden lite skruvat.

Men ska jag vara uppriktig, får jag ibland känslan, att den här mannen – han brukar själv kalla sig ”En man med skägg” – ibland skruvar till verkligheten för att kunna få in vissa personer i sitt eget programperspektiv. Han beskriver sig själv som i alla tänkbara avseenden ett barn av medelklassen, men för alltför många även politiskt till ett slags mittgrupp. Hasse och Tage (Alfredson respektive Danielsson) var väl för all del också medelklass, men när de en gång i världen båda ställde upp för socialdemokratin (Hasse i annonser, Tage genom att på sitt vanliga förlag ge ut valargumentboken ”En soffliggares dagbok” – jag hade personligen kontakt med honom inför publiceringen), var de båda ganska radikala socialdemokrater; Tage kom för övrigt från en vänsterfamilj. När de senare bröt med socialdemokratin, berodde detta inte på att partiet skulle ha blivit för radikalt för dem. Det riktigt tunga skälet för dem var att de inte tyckte att socialdemokratin var tillräckligt radikal i sitt kärnkraftmotstånd.

Nå, det här använder jag som exempel på att Kalle Lind ibland skruvar till delar av verkligheten för att få det han vill ha med att passa in i just hans val av perspektiv.

Men det här betyder alltså inte att jag inte finner annat i hans ”Sommar” hörvärt, om vi håller fast vid exemplet Tage Danielsson till exempel historien om hur den mycket unge Kalle Lind sänder in sitt allra första manus till Tages förlag, Wahlström & Widstrand, och sen blir uppringd av Tages fru, som jobbade där (och blir refuserad av henne, som är måttligt imponerad av hans förstlingsverk).

Också en del av det rent personliga, som en sons förhållande till döden och hans eget till hustrun, är intressant att lyssna på, men i det senare fallet börjar man förstås undra om de fortfarande är gifta. Eller: har han verkligen blivit ombedd att skriva en nekrolog om sig själv och då levererat det han refererade/citerade?

Så kanske var det här sommarprogrammet utformat med avsikten att i bitvis munter form försätta oss lyssnare i ett tillstånd av osäkerhet.

Kalle Linds låtlista innehåller ganska mycket som jag inte bara har hört utan också i stor utsträckning har i mina egna skivhyllor, sådant som Röda Bönor (”Det ska bli slut på rumban”), Barbro Hörberg (”Gamla älskade barn”), en rad nummer med Hasse och Tage (”Vi håller om varandra” och ”På slutet”) och Monica Zetterlund (”Rosens sång” samt ”Donna Juanita”), Lena Nyman (”Ett bloss för moster Lillie”), Stefan Sundström (”Kärleksvisa), Kjell Höglund (”Förtvivla först i morgon”), Sonya Hedenbratt (”Älskade son så bra att du kom” – ursprungligen ”One More Dance” av C C Carter och i original insjungen av Harry Belafonte och Miriam Makeba) samt Trille och Cornelis Vreeswijk (i Evert TaubesTango i Nizza”).

Sommar i P1 med Jerzy Sarnecki

25 juli 2017 23:35 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jerzy Sarnecki är född 1947. som man kan ana av namnet i Polen, men som en hel del andra polacker kom han 1969 som politisk flykting till Sverige. I hans fall fanns som främsta orsak till landsflykten hans judiska familjebakgrund – under den här tiden ökade antisemiismen i det kommunistiska Polen; även familjen Sarnecki drabbades, trots att pappan hade varit en av dem som försvarade Warszawa.

Nästan hela hans släkt hörde under andra världskrigets tyska ockupation till den mycket stora del av landets judiska befolkning, som nazisterna förintade, men till dem som, trots deportation, ändå lyckades klara sig hörde hans föräldrar. Föräldrarna blev för någon tid separerade men återförenades i Sovjetunionen, där de skickades till Sibirien men släpptes efter det nazityska anfallet mot landet. De fick så småningom även erbjudande om sovjetiskt medborgarskap men ville hem, alltså till Polen. De kom till ett sönderbombat Warszawa och fann snart, att alla i släkten utom pappans bror Jakob hade dödats av den nazityska ockupationsmakten.

De hjälpte till med återuppbyggnaden av Warszawa men drabbades även de av den judeförföljelse, som 1968 spred sig också i det kommunistiska Polen. Allt fler judar började lämna Polen, och Jakob Sarnecki föreslog sin bror, att de skulle söka en framtid så långt bort som möjligt från Polen, det vill säga i Australien. Men först gällde det att komma i väg från Polen. Familjen lyckades först ta sig till Wien, men myndigheterna i Österrike, som var neutral randstat till östblocket, skickade dem vidare till Italien.

Någon emigration till Australien blev det dock inte för familjen Sarnecki. Pappan i familjen hade under tiden i det kommunistiska Polen haft jobbuppdrag i det kommunistiska Kina, och det gjorde det svårt att bli insläppt i Australien.

Så det blev Sverige i stället, ett drömland att bo i tyckte unge Jerzy. Visserligen hade han i början svårt med svenskan, men eftersom svenskarna trodde att hans stavningssvårigheter hade att göra med bytet av land och språk, etiketterades han inte ens som dyslektiker, vilket han var. Och ändå gick studierna bättre än de hade gjort i Polen.

Sarnecki läste sociologi och blev så småningom kriminolog och fick en professur; under åren 1977-1993 var han anställd som forskare, sen utredningschef på Brottsförebyggande rådet, och det är i den rollen han har blivit mycket känd genom media, genom att förfäkta åsikter som ofta har gått på tvärs mot rådande åsiktstrender både bland allmänhet och i flera politiska partier.

Också i sitt sommarprogram är han inne på alternativ till hårdare straff- och bura-in-dem-och-släng-bort-nyckeln-filosofin. Visst finns det mycket farliga människor som man måste bura in, ibland också på lång tid. Men viktigare är det att tidigt få tag på dem som inte håller sig till normer och lagar – gör man det och ger dem adekvat stöd, kan en mycket stor del av dem utvecklas till helt normala medborgare. Det är likaså viktigare att få polisen att göra ett bättre jobb än att ständigt fylla på leden med fler poliser, tycker han.

Den musik han spelar i sitt ”Sommar” är ofta väl vald, också om man ser till knytningen till det han talar om: Han spelar en nocturne av Frédéric Chopin därför att den ofta spelades i polsk radio och klezmer efter Chopin för att understryka sitt polsk-judiska arv. Och också kanadensaren Leonard Cohen, här med ”If It Be Your Will”, har ju judisk bakgrund. Australiensiska ”Midnight Oil” spelas i anslutning till familjens planer att försöka flytta till just Australien – märk att den här gruppen är känd för sin kamp för ursprungsbefolkningen där, aboriginerna. En av representanterna för det nya landet, Sverige, blir Sven-Bertil Taube, med pappa EvertsHär är den sköna sommarn”, den med påståendet ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”.

Mycket annat vore värt att nämna, men jag nöjer mig med att lyfta fram avslutningslåten, Wolf Biermanns ”Ermutigung”. Här får ni den på svenska:

Uppmuntran

Svensk text: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Ermutigung

Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann (1968)

Du, lass dich nicht verhärten
in dieser harten Zeit.
Die allzu hart sind, brechen,
die allzu spitz sind, stechen
und brechen ab sogleich.

Du, lass dich nicht verbittern
in dieser bittren Zeit.
Die Herrschenden erzittern
– sitzt du erst hinter Gittern –
doch nicht vor deinem Leid.

Du, lass dich nicht erschrecken
in dieser Schreckenszeit.
Das wolln sie doch bezwecken
dass wir die Waffen strecken
schon vor dem großen Streit.

Du, lass dich nicht verbrauchen,
gebrauche deine Zeit.
Du kannst nicht untertauchen,
du brauchst uns und wir brauchen
grad deine Heiterkeit.

Wir wolln es nicht verschweigen
in dieser Schweigezeit.
Das Grün bricht aus den Zweigen,
wir wolln das allen zeigen,
dann wissen sie Bescheid

Sommar i P1 med Malin Cederbladh

24 juli 2017 23:55 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har lyssnat på Malin CederbladhsSommar” i dag två gånger. Först medan jag förberedde ett mellanting mellan sen lunch och middag för några gamla kvinnliga vänner och arbetskamrater, sedan mer noggrant nu i kväll.

Men det senare hjälpte inte. Det här programmet gick inte hem hos mig i alla fall. Hon berättar om sitt liv så impressionistiskt, att programmet blir omöjligt att referera.

Där finns förstås enskildheter som fångar mig som lyssnare: När hon vid fem års ålder under en förbjuden utflykt till ån håller på att drunkna och sedan räddas av en för henne okänd man, senare följt av låtsasdrunkningar hemma i badkaret. Sorgen över pappans mycket för tidiga död. Kanske också teatererfarenheterna från Unga Klara.

Men som helhet funkar inte det här sommarprogrammet. Malin Cederbladh försöker berätta allt för mycket utan att fördjupa nästan någonting.

Problemet är att inte heller musiken i programmet gör det lättare att lyssna på.

Cederbladh gör inget för att relatera det hon spelar till sin egen berättelse; hon berättar inte ens för lyssnarna vad hon spelar. Och då hjälper det inte att hon spelar hörvärd musik, sådant som Georges BizetsPärlfiskarna”, en sonat för cello och piano, ”Sing, Sing, Sing” med Benny Goodman, ”One More Cup of Coffee” med Bob Dylan och Emmylou Harris, ”Did You Give the World Some Love Today Baby” med Doris Svensson och en hop skickliga jazzmusiker och så ”Cherish” med Nina Simone.

Sommar i P1 med Stig Björkman

24 juli 2017 0:29 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

Jag är ett år äldre än dagens sommarvärd, filmkritikern, filmregissören och författaren Stig Björkman. Jag känner honom inte privat, däremot som samtida intellektuell. Oerhört mycket i hans ”Sommar” i dag känns därför mycket bekant för mig. Jag har sett mängder av filmer, regisserade av sådana som han också har träffat, som Ingmar Bergman, Woody Allen och Orson Welles, och likadant är det med en rad av de skådespelare han nämner, sådana som Janne Carlsson (känd från Hansson och Karlsson, Carlsson även från filmatiseringar av Slas-romaner; jag har dem alla i bokhyllan, har faktiskt under min chefredaktörstid publicert en historia av honom), Evabritt Strandberg, Sven Wollter, Lena Nyman, Harriet Andersson, Eartha Kitt, Gloria Swanson och så vidare.

En del av det Björkman berättar, till exempel att Orson Welles lyckades skrämma slag på många amerikaner, eftersom många trodde att hans H G Wells-dramatisering för radio av ”Världarnas krig” var en dokumentär, har jag hört förut, men Björkman berättade även sådant som var nytt också för mig, till exempel hur Ingmar Bergman blev förbannad på honom när han utan onda avsikter avslöjade att Erland Josephson hade Parkinson (Bergman i telefon: ”Nästa gång jag ser dig, kommer jag att ta ihjäl dig!”) eller att han efter att i Cannes ha hjälpt Stockholms-Tidningens utsända Sun Axelsson sen följde med henne till Paris, där hon skulle intervjua berömda franska filmregissörer för sin tidning, och hur detta ändade i att de privat blev ett par.

Allt det här berättar han utan åthävor – det handlar inte om att höja hans egen status.

Och alltsammans är ömsom roande, ömsom intressant.

Men det finns naturligtvis ett aber. En växande andel av framför allt de yngre radiolyssnarna har inte en aning om vilka de många personer han, ibland i förbigående, nämner, de känner inte till de nämnda filmerna och vem som har gjort dem respektive spelat i dem och de känner inte till honom själv och hans verk eller tidskriften ”Chaplin”. Jag framhärdar ändå. Det är bra om fler omfattas av en allmänt känd kulturvärld.

Det han spelar till sitt sommarprat har gott samband med det han talar om – jag talar om sånger av/med Jane Powell, Gloria Grahame, Charlie Chaplin, David Bowie, Hansson & Karlsson. Eartha Kitt, Lena Nyman, Eva Dahlgren och Poul Dissing.

Dansken Dissing sjunger sin landsman Benny Andersens underbara sång ”Svantes lykkelige dag”, som jag på sin tid hörde på en rad socialdemokratiska partikongresser i Danmark. Här får ni hela texten:

Svantes lykkelige dag

Text och musik: Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

Sommar i P1 med Karin Laserow

22 juli 2017 18:02 | Konst & museum, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I sitt ”Sommar” i dag berättar Karin Laserow att hennes program i TV om antikviteter under den senaste säsongen hade en bra bit över en miljon tittare. Hur kommer det sig då att jag inte kan påminna mig att jag någonsin har sett något program med henne, över huvud taget inte känner till henne? I och för sig är jag inte särskilt intresserad av antikviteter – när det gäller inredning är jag mer inriktad på färgsättning, material och modern design – men i det här fallet är nog förklaringen en annan. Det program hon agerar i, ”Bytt är bytt”, går i TV 4, och i den kanalen ser jag bara nyheterna och en och annan svensk deckare (sådant som ”Beck” och ”Wallander”).

När hon i sitt sommarprogram använder ganska stort utrymme åt det hon har använt 40 år av sitt liv åt, antikhandel, väntar jag mig förstås också en del om de objekt hon har sålt, en kärleksfull beskrivning av ting ur det förflutna, men sådant saknas nästan helt i den här antikhandlarens sommarbetraktelse. Att hon säger sig gilla barocken är inte tillräckligt för mig i alla fall.

Kanske har det här att göra med att den formella utbildning hon har är den till barnsjuksköterska. Därmed inget ont sagt om sjuksköterskor.

Om maken får vi veta att han är äldre än hon och att de träffades på ett disco – hon antyder att hon dess förinnan har haft ett utsvävande liv. Men sen har de hållit fast vid varann, har en dotter som efter juridikstudier har följt henne i spåren och att han gillar kakorna hustrun bakar. Vi får också veta att de nu i ett antal år har bott i Sjöbo.

Det här och dessutom lite till berättar hon med entusiasm och inlevelse i sitt ”Sommar”, och jag instämmer gärna i hennes självkaraktäristik, ”pratsam, vild och galen”.

Men någon höjdpunkt i årets serie av sommarprogram var det här inte.

Det omdömet gäller också musikvalet i det. Sitt intresse för barocken bevisade hon genom att spela ”Drottningholmsmusiken” (Johan Helmich Roman), men i övrigt var de tyngsta bidragen hämtade ur ”Mamma Mia!” respektive ur Peter Jöbacks repertoar. Även Diana Ross och Bee Gees förekom, men musiken med dem ingick i ett pärlband av låtar som alla förde tankarna i riktning mot discodans.

Melodikrysset nummer 29 2017

22 juli 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Det här är en sommar då vädret ständigt växlar. I går då huset städades satt jag i solen vid trädgårdsbordet och drack kaffe. I morse när jag skulle hämta morgontidningarna i brevlådan regnade det. Nu är det solsken och blå himmel igen. Det senare har jag dock sett först nu – jag har varit koncentrerad på att lösa Melodikrysset.

I dagens kryss förekom åtminstone två stycken, som brukar räknas till den klassiska repertoaren.

Det ena var nog lätt att känna igen för de flesta. Johann Sebastian Bachs ”Air” minns också de som normalt inte lyssnar på klassisk musik, i vart fall de som är i rätt ålder för att i TV ha sett ”Beppes godnattstund”.

Det andra klassiska stycket – här efterfrågades kompositören – var kanske inte lika lätt att placera. Men i mina öron verkade det vara något av Jean Sibelius, även om jag inte kom på vad som spelades. Jag har en mycket stor kollektion sibeliusskivor i en av våra skivhyllor, men dem kommer jag inte åt just nu, eftersom de finns i lägenheten i Uppsala medan jag själv under sommarhalvåret bor i vårt sommarhus i Öregrund. (Det visade sig sen vara< "Finlandia", som jag har hört hur många gånger som helst.)

Carl Michael Bellman brukar ju inte räknas till de klassiska kompositörerna, men nog är han en klassiker, även i bemärkelsen att han har lånat melodier ur sin tids klassiska repertoar.

En av hans figurer kallades Fader Berg, och det kan vi väl använda som övergång till att tala om något av och med Jocke Berg. Jocke är känd från numera nedlagda Kent, men i dag hörde vi honom i duett med Lisa Nilsson i ”Innan vi faller”.

Jag har hört en hel del med Kent, men ännu mer har jag hört av och med Lars Winnerbäck, som vi i dag fick höra i ”Visst har vi glömt”.

Som ni väl har förstått, är jag från en mycket mer vislyssnande generation, så för mig var det heller inte svårt att känna igen Harriet Löwenhjelms och Hjalmar Cassermans ”Beatrice Aurore” – att vi i dag fick höra den instrumentalt med Roland Cedermark spelade ingen roll.

Klassiska barnvisor kan jag likaså. ”Bonden och kråkan” har jag själv sjungit, och därför var det ingen match att komma på den yrkesgrupp Eldeman ville ha identifierad: bonde.

Andra halvan av femtiotalet, då jag var gymnasist, blev jag lite av cineast, dock aldrig av den sorten som sorterade bort underhållande filmer, till exempel musikfilmer. Jag har alltid beundrat Fred Astaire, och Grace Kelly fick jag ett gott öga till innan hon hamnade i Monaco. I filmen ”High Society” (1956) förekom Cole Porters ”True Love”, men den kom också att leva ett eget liv som älskad schlager.

Jag var ung under swingepoken – hörde sedan dansbandsmusik spelas i radio men har aldrig gillat att dansa till dansbandsmusik. Men många av dansbanden hamnade ju också på Svensktoppen, så åtminstone de tidiga är jag bekant med den vägen. Vikingarna kan till exempel inte vara obekanta för några, som lyssnar på populärmusik i radio, och visst minns jag deras ”Du är min sommar, Marie”, och den kan jag följaktligen identifiera när de sjunger den på tyska, kallar sig Wikinger och då sjunger ”Schenk mir dein Sommer, Marie”. (Jag har läst tyska både i realskolan och i gymnasiet.)

Povel Ramel blev tidigt en favorit, och honom har jag sett och hört live både i tält och på scen. I dag fick vi höra en jazzig version med Flashback Big Band av en av hans hits, men visst var det hans underbara ”Karl Nilsson”.

Men även om jag har en tendens att fastna i gamla melodiminnen, ska ni inte tro, att jag inte införlivar senare musik i den musikskatt jag bär med mig.

Alltså tycker jag att ”All That She Wants” med Ace of Base från 1992 är en högst lyssnansvärd låt.

Och tvärs igenom den finska version som i dag spelades känner jag igen och minns med glädje ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham.

Fast för egen del går jag allt mer skraltigt. Och dans är det inte längre tal om.

Sommar i P1 med Johan Kuylenstierna

21 juli 2017 20:08 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens sommarvärd, Johan Kuylenstierna, är naturgeograf och chef för Stockholm Environment Institute. Följaktligen hade hans sommarprat en grön tråd, men innan vi går in på det en personlig positionsbekännelse.

Min pappa hade, innan familjen i slutet av andra världskriget flydde till Sverige, ett småbruk och som så många andra kustbönder fiskade han också. Det senare fortsatte han med också i Sverige, i början yrkesmässigt, senare på fritid. När han sen blev industriarbetare, följde han mig i spåren och blev en mycket hängiven socialdemokrat.

Vi bodde utanför Sundsvall i ett område med många industrier, och också jag hade under tonåren sommarjobb i sådana, bland annat på det mycket energislukande Svenska aluminiumkompaniet. Industrijobb var mycket vanligt bland män som bodde runt omkring oss, och de och deras hustrur röstade i allmänhet på Socialdemokraterna.

Det intressanta var att det också fanns småbrukare som delvis försörjde sig på industriarbete, och de kände sig också höra hemma i Arbetarepartiet. Men väl så intressant var det att den tidens småbrukare, som i de flesta fall röstade på Bondeförbundet, också räknade sig som arbetare och det med rätta – de var ju kroppsarbetare i ordets ursprungliga mening. Så när jag värvades att bli ombud, ett mycket framgångsrikt sådant, för den gamla, vänstersocialdemokratiska veckotidningen Folket i Bild, gick det bra att sälja den och FiBs folkböcker, en del av dem för övrigt med intrigen hämtad från jordbrukarmiljö, också till bondmororna.

Det här är bakgrunden till att jag själv, när jag blev politiskt aktiv, också engagerade mig i gröna frågor, mer än flertalet av dem bland industriarbetarna – de allra flesta – som röstade (s). Min inställning i energifrågan – jag var i början mest en försvarare av industrins elbehov – ändrades dock i takt med nya insikter, och jag är numera en av dem som tycker att kärnkraftsavvecklingen går alldeles för långsamt.

Jag bör kanske också nämna, att min hustru, Birgitta Dahl, har varit både miljö- och energiminister, men hon förekom inte i Kuylenstiernas program.

Hon är känd bland annat för att hon som politiker var en fighter, en som inte drog sig för att ta strid och utmana, när hon ansåg det nödvändigt. Kuylenstierna har en annan strategi: Han argumenterar för nödvändiga förändringar men framhåller att de är möjliga att nå snarare än att vissa beslut måste tas snarast, och menar att enskilda medborgare kan gå före kollektivet och före centrala beslut.

Det här låter ju mycket sympatiskt, men en mer långsam takt i förändringarna har ju också sina nackdelar, en del av dem nämnda av Kuylenstierna själv: Naturresurserna är, hur vi än gör, begränsade. Befolkningens på jorden rekordartade tillväxt innebär fler munnar att mätta, och nödvänlig odling plus människor boende på allt större ytor begränsar allt mer livsrummet för fler och fler djurarter. Till det kommer uppvärmningen, som inte ens behöver bli våldsamt mycket större för att mycket stora grupper av människor kan komma att bli tvungna att flytta på grund av mycket omfattande översvämningar.

Vi vet, säger Kuylenstierna, inte ens om det finns liv på några andra nåbara himlakroppar och om människor skulle kunna bo där. Så de utmaningar vi står inför kräver lösningar uttänkta av människorna själva, här och nu.

Men då hjälper inte det mycket långa tidsperspektiv Kuylenstierna lägger på utvecklingen på den här planeten.

Kuylenstiernas skivlista – Petter, Nina Hagen, Sofia Jannok, Thåström, Janis Joplin, Kent – är verkligen inte fy skam, men det finns också miljölåtar och artister som jag själv skulle ha spelat, om det här hade varit mitt program, till exempel ”Harmageddon Boogie” med Arbete & Fritid. Fast den passar förstås inte Johan Kuylenstiernas mer balanserade hållning.

Sommar i P1 med Moa Herngren

20 juli 2017 18:12 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Moa Herngren har två bröder som är kända från filmsammanhang, men om henne visste jag inte just någonting fastän hon till exempel har publicerat egna böcker. Hur som helst verkar den herngrenska familjen rymma kreativ begåvning.

I dagens ”Sommar” berättade hon om sin ursprungsfamilj och två egna inte helt oproblematiska äktenskap.

Barndomen skildrar hon som en lycklig, nästan utopisk tid. Föräldrarna blev ett par när mamma var 19 och pappa 24, och de är fortfarande ett par som verkar leva i harmoni med varann; för Moa är de sinnebilden för kärlek: Det var självklart att hålla ihop, och den här sammanhållningen innefattade också barnen. Alla i familjen kände sig sedda och älskade, och Moa minns resor tillsammans och kanske främst det enkla sommarställe familjen sommar efter sommar hyrde på en skärgårdsö.

Men det fanns också tillit och möjlighet att orientera sig i världen. Moa Herngren berättar om en utbytesresa hon fick göra till USA, där hon under ett år gick i skola och fick bo hos en amerikansk familj, där egentligen bara mamman fanns hemma: maken var i sitt jobb på långa resor, och barnen var utflugna. Här konfronterades hon, som själv inte alls var troende, med den konservativa amerikanska religiositet som har bidragit till att föra Donald Trump till makten. Det här hanterade hon på ett sätt som hon hade lärt sig på Östermalm, där hennes egen familjen bodde: Trots att hennes föräldrar inte alls var förmögna och delade områdets konservativa värderingar, tillämpade hon under vistelsen i USA en överlevnadsstrategi och spelade med (något som jag själv aldrig heller i unga år skulle ha gjort – jag har alltid valt att slåss för det jag tror på).

Nå, för att återvända till huvudtemat: Moa Herngren har, så länge hon minns, också i sitt eget liv försökt återskapa sammanhållningen i den kärnfamilj hon är uppvuxen i.

Men hennes egen första relation var ansträngd och började krackelera på allvar på BB, där sambon skrek åt henne, att hon var en fucking bitch som inte ammade rätt. Den här killen var också fysiskt våldsam, och deras relation upplöstes – hon och sonen Max blev kvar, medan Max’ pappa försvann utomlands.

Det här ledde förstås till att Max, när han blev lite större, började fråga efter sin pappa. (Pappan hade återvänt till Argentina, och exsambon lyckades långt senare få reda på att den då döde exmaken hade lidit av en bipolär sjukdom.)

Jag känner inte Moa Herngren och vet följaktligen inte, varför hon så småningom, när hon ingick en ny relation, drogs till en man som inte bara var frånskild.

Men när hon så småningom träffade sin nye man, Tomas, var han det och hade tre barn. Den nye mannen hade dessutom föräldrar som var skilda. I början av sitt sommarprogram gjorde Moa Herngren ett ganska roligt nummer av det faktum att man, när det gäller många moderna familjer, måste göra en lista över alla familjemedlemmarna och hur de hör ihop med varann och andra.

Hon försökte skapa en harmonisk familjeenhet av honom och henne men också av deras respektive barn, och det visade sig vara svårare än vad äktenskapet egentligen höll för. Hennes son och styvpappan hade svårt att komma överens (och den här konflikten är säkert vanligare än vi kanske tror).

I det här fallet löste man problemet genom att de båda enheterna i familjen flyttade i sär, dock utan att ta ut skilsmässa. Kärlek med parterna boende på var sitt håll kan alltså faktiskt också funka. Till och med relationen mellan Max och Tomas blev bättre, när Tomas efter beskedet om Max’ pappas död tröstade Max.

Nu har Max flyttat hemifrån, och det går bra för honom, och när Tomas’ barn också alla har gjort det, överväger det forna paret att flytta ihop igen.

Man får hoppas att det går bra.

Ändå hade jag mer utbyte av sommarpratet än av musiken Moa Herngren spelade.

I och för sig var det kul att få höra historien om hur hon kämpade mot brorsorna och mamman för rätten att få lyssna på ABBA (i dag i ”When All Is Said And Done”), kul också att få höra The Beatles och Nina Simone. Anne-Sophie Mutter med Vivaldi är som vanligt hörvärd. Charles TrenetsLa Mer” hördes i en alternativ version. Men Prince, Robyn & Kleerup, Pet Shop Boys, Titti Sjöblom och Lena Philipsson slår det inga gnistor om, här i alla fall.

Sommar i P1 med Tommy Ivarsson

19 juli 2017 18:27 | Last chorus, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Lyssnarna har, enligt uppgift med stor majoritet, valt Tommy Ivarsson till sin sommarvärd.

Det skulle inte, om jag vore av annan mening, hindra just mig från att kritisera honom. Men nu, när jag har lyssnat på hans ”Sommar”, känner jag ingen lust att göra det. Tvärt om, i många avseenden har Ivarsson åstadkommit ett utomordentligt hörvärt sommarprogram.

Ändå känner jag att det är på gränsen till omöjligt att recensera det här programmet. Vilka synpunkter på programmets uppläggning jag än valde att lägga, kunde de av läsarna uppfattas som kritik av en sörjande far, inte en sommarpratare.

Dagens ”Sommar” var egentligen en naken redogörelse för hur en älskad son, Jonathan, efter nio års lidande i en obotlig lungsjukdom, när det äntligen finns två lungor att transplantera, får uppleva, att dessa dess värre inte fungerar och sedan – när läkarna meddelar föräldrarna, att det inte finns något hopp mer – dör vid 15 års ålder. Det här och hur familjen – pappa, mamma och bror – hanterade den här fruktansvärda och plågsamt långa processen (också genom att hålla modet på Tommy och sig själva uppe, även resa tillsammans med den sjuke sonen) plus sedan begravningen, i vilken nästan 500 människor deltog, är stommen i det här sommarprogrammet.

Som sagt, den här historien är värd att lyssna på, men den går inte att recensera.

Samma sak gäller hans musikval. Det han spelar är kanske inte min musik, men Tommy Ivarsson har valt den utifrån familjens, även den döde sonens, preferenser och ofta med nära samband till det han själv berättar i programmet. Det får man lov att acceptera.

Sommar i P1 med Johan von Schreeb

19 juli 2017 0:48 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Johan von Schreeb är läkare, kirurg, men mer känd som en av dem som startade den svenska sektionen av Läkare utan gränser, alltså en medmänniska som modigt gör insatser för människor i nöd också i andra, ofta farliga delar av världen.

Sitt ”Sommar” i dagens P1 startar han dock med att redovisa alla sina rädslor och tillkortakommanden. Som mycket ung var han varken våghals eller stridis. Han var rädd för allt från möss till mörker, vågade heller inte hoppa från högsta trampolinen i badet – han fick klättra ner igen, medan hans syster klättrade upp och gjorde det han inte hade vågat.

Han var i motsats till sin syster inte någon rebell: gjorde läxorna och skolkade aldrig, drack te och ville bli som pappa, valde läkarlinjen.

Sista året på läkarlinjen mötte han Susanne, som skulle komma att bli hans fru, och hon var mer djärv och äventyrlig – hennes attityd var ”Rädsla är kemi”.

Hon fick honom att också hänga med till en kurs hos Médecins Sans Frontières, franska Läkare utan gränser, där han mötte attityder och en djärvhet han tidigare inte hade kommit i kontakt med på samma sätt. Det här ändade i ett halvårs tjänstgöring i det krigshärjade Afghanistan, och steg för steg lärde hans sig att hjälpa andra i större nöd än den hans egna rädslor förorsakade.

Han återkommer senare i programmet till andra uppdrag, till exempel i ett orkandrabbat Filippinerna; han berättar där bland annat om kampen att under primitiva förhållanden försöka rädda livet på ett nyfött tvillingpar.

Men fokus i det här dramatiska och mycket hörvärda programmet ligger på kampen mot ebolaepidemin i Sierra Leone 2014-2015.

Ebola är en mycket smittsam och lättspridd blödarsjukdom, som det inte finns någon medicinsk bot för. De flesta som drabbas dör, men de måste identifieras och avskiljas från andra människor, innan smittan sprids vidare, vilket kan vara lättare sagt än gjort i ett fattigt u-land.

Vårdpersonal måste bära skyddskläder med handskar och munskydd men bör ändå inte ta i de smittade.

När Johan von Schreeb fick en förfrågan om att göra en insats i det inte bara fattiga utan också läkarfattiga Sierra Leone, ville heller inte hans hustru och dotter, som insåg hur farligt det här uppdraget var, att han skulle åka, men han beslöt sig ändå för att ställa upp. Och bidrog på så sätt mycket aktivt till att den här dödliga och mycket smittsamma epidemin hejdades.

Han berättar om sin egen rädsla, ja skräck, men han kom sen hem efter att ha gjort en fantastisk insats.

Men han heroiserar inte sig själv. Utöver att beskriva sin egen ångest markerar han också att även hans vilja att ta risker för att hjälpa andra har sina gränser: Till inbördeskrigets Syrien ville han inte åka, eftersom en insats där ofta innebär helt oparerbara risker.

Ändå blir hans slutsats av hans egna livserfarenheter, att även fega krakar kan göra skillnad.

Själv skulle jag vilja tillägga, att människor som vågar visa sina rädslor men ändå handlar är de som har verkligt mod.

Musikaliskt började programmet med en text på samma melodi (av Bill Cook), som vi känner igen från Anita LindblomsSånt är livet” och avslutades av Freddie Wadling och Fläskkvartetten i ”Walk”. Däremellan fanns ett pärlband av välvalda låtar: ”All Apologies” med Sinéad O’Connor, ”Kaffe och en cigarett” med Olle Ljungström, Leonard CohensSuzanne” med Nina Simone, ”Ebola” med Steady Bongo, ”Avestaforsens brus” med Carl Jularbo (till vännen och inspiratören Hans Rosling), ”Old Beauty”/”Du kan nu dö” med Anna von Hausswolff och ”Med ögon känsliga för grönt” med Barbro Hörberg.

Dessutom annat vars artister och/eller titlar inte säger er något, men jag dristar mig ändå till att nämna ”Keep Change Kairitu” i dansrytm med sång och musik av Gatanga Boys Band från Kenya.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^