Sommar med Anna Kåver

Dagens sommarvärd, Anna Kåver, känner jag egentligen inte personligen, även om vi har setts – däremot brukar jag och Birgitta regelbundet stöta ihop med, också prata lite med, hennes man Göran Kåver, som är VD i Musik i Uppland. Göran träffar vi till exempel på Uppsala kammarorkesters konserter i vårt Musikens hus och även vid ODs middagar på Uppsala slott. Anna Kåver spelade förresten i sitt sommarprogram ett stycke med vår kammarorkester, vars dirigent är min landsman Paul Mägi.

Hennes musikval var personligt och varierat, vittnade om att musiken spelar en stor roll i hennes eget liv: Cornelis Vreeswijk i Bellmans ”Nå skruva fiolen”, Mikael Samuelsson och Mats Bergström i Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Lisa Nilsson, Nina Simone… Fint synkroniserad med den fascinerande berättelsen om de människobesläktade aporna var afrikanska The Brazz Brothers’ ”Maraba Blue”. Avsnittet om hur musik kan användas som terapi illustrerades med Beatles’ ”Let It Be”.

Ganska mycket av sin programtid använde Anna Kåver till att berätta om sin yrkesverksamhet som psykolog och psykoterapeut. Intressant – men skulle jag komma med en liten invändning, skulle det vara att jag gärna hade velat höra mer om henne personligen och om hennes egna värderingar.

Sommar med Carl Bildt

Familjeplikter – vi var i Rinkeby och födelsedagsfirade två av Annas döttrar, Sara och Amanda, som fyller år med en dags mellanrum – hindrade mig i går från att, som vanligt, lyssna på Sommar i P 1. Sommarvärden intresserade mig annars i hög grad: Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, är en viktig person. Jag känner honom inte närmare, men vi har träffats ganska många gånger i olika officiella sammanhang, och en gång, när vi möttes på Operan sa han att han hade kollat min blogg – hur ofta vet jag naturligtvis inte.

Jag nämner det här för att han i sitt sommarprogram – som jag hörde större delen av i går kväll, när vi med en sen buss hade kommit tillbaka till Öregrund, och början av på webben i dag – också nämnde sin vurm för bloggande och andra sociala media – i det avseendet är den i dag drygt 60-årige utrikesministern bättre i fas med tiden än många av sina yngre kolleger, och jag talar nu om politiker av de mest skiftande politiska slag.

Jag är kanske inte genomgående imponerad av Carl Bildts musikval – än mindre av hans i programmet dokumenterade sångförmåga – men det var på många sätt genomtänkt: Arja Saijonmaas (eller egentligen min vän Jan Hammarlunds) ”Jag vill leva i Europa” fick illustrera både ett gemensamt framträdande och frågan om europeisk integration, ”Wind of Change” med Scorpions spelades i ett sammanhang då förändringens vind svepte in och till avsnittet om Baltikums frigörelse spelade han ”Mu isamaa on minu arm” (Mitt fosterland är min kärlek) med radiokören i Tallinn och estniska ungdomskören i Stockholm – den här sången fungerade under slutet av sovjeteran som ett slags inofficiell nationalsång i Estland. Den gamla, den som nu åter gäller, var förbjuden på den tiden. Men naturligtvis skorrar det lite falskt – och jag syftar nu inte på Bildts halländska – när jag hör Bildt spela en sång av en gammal radikal, Leo Ferré, och översatt av en annan gammal radikal, Lars Forssell, ”Snurra min jord”.

Carl Bildts program var innehållsligt lättflytande och elegant. Det är lätt att som lyssnare bedåras av den här mannen som har varit överallt och har träffat alla. Själv slogs jag samtidigt av hur elegant han glider förbi svåra frågor, undviker en del av det riktigt brännbara. Han spelade ”The Winner Takes It All” och medlade i den gamla oljestaden Baku – men hans egna oljeaffärer fick vi inte höra något om. Hans engagemang för mitt gamla hemlands frihet är utan tvekan äkta – men sa han egentligen något riktigt väsentligt om nationstillhörighets-, språk- och religionskonflikterna i Exjugoslavien, Afghanistan med flera områden han talade om? Var det bara jag som tyckte att hans globetrotterperspektiv på världen blev väl ytligt?