Var är du, kära sommar?

15 maj 2019 20:11 | Resor, Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag har alltså, efter ett par veckors vård på sjukhus i Uppsala, kommit tillbaka till Öregrund igen. Fast jag är fortfarande inte kapabel att vistas utomhus, ens i vår egen trädgård. Birgitta har, bättre än jag själv, förstått hur illa däran jag är, även efter sjukhusvistelsen, och att jag lätt kan råka ut för fallolyckor redan på kända stråt som inre gårdsplan och den plattbelagda gången ner till grinden.

Fast i dag åkte hon i väg till uppdrag i Uppsala och huvudstadsregionen; hon kommer tillbaka till vårt lantliga viste i Öregrund först vid midnatt. Det fick mig att göra en liten promenad ner till postlådan innanför grinden, men solen gjorde mig halvblind och – om det skulle hända en snubbelolycka – kunna leda till att jag åter igen föll i rosenbuskarna längs gången, så jag gick några steg i taget och bredbent, eftersom jag hade osnörda finskor på fötterna.

Jag lyckades få upp en stor mängd post, däribland röstkort till oss båda, och sen bar jag, icke utan möda , alltsammans upp till huset. Och plötsligt förstod jag hur berättigad Birgittas oro är. Människor i mitt tillstånd bör inte släppas ut på trafikerade gator hur kort vägen till Vårdcentralen och Apoteket än är. Och eftersom ingen av oss har bil eller ens körkort, måste vi då kunna ta taxi till de här båda ställena och sedan tillbaka hem.

Men jag är novis på det här området, vet inte vem som bestämmer och betalar vad. Vi bor ungefär halva året i Uppsala, sommarhalvåret i vårt sommarviste i Öregrund, och så har jag en son med hustru och två barn (de minsta barnbarnen) boende i Stockholm. Vi har årskort till abonnemangskonserterna i Musikens hus i Uppsala, och Birgitta är så kallad moster i OD och någon gång vill man ju gärna kunna delta i till exempel mycket gamla vänners jämna födelsedagskalas. Min hustru är så kallad hedersupplänning, så jag blir tillsammans med henne, inbjuden till deras evenemang. Ganska snart är vi bjudna till installationsmiddag på Uppsala slott av årets nya hedersupplänning, men jag har ingen aning om ifall det offentliga men på olika händer fördelade subventionssystemet omfattar den här typen av resor.

Märk att jag inte är ute efter att få semesterresor till Fiji eller Los Angeles offentligt finansierade. Dessutom har jag under mina yrkesverksamma år inte sysslat med skattefiffel. Men om nu kroppen fordrar transporthjälp från dörr till dörr, blir jag då mer frisk av att stängas inne i den fysiskt och mentalt begränsade värld, där jag nu har hamnat?

Ja, jag vet inte. En sak har jag dock redan blivit övertygad om: Livet som fysiskt handikappad borde finansiellt och regelmässigt ligga på samma instans, förslagsvis staten. Och det bör lämna en viss frihet också åt oss som individer att fortsätta livet på det sätt som gör det meningsfullt.

* * *

När jag går upp från brevlådan innanför grinden, ser jag, kanske för att jag inte längre har solen rakt i ögonen, åtminstone lite mer av försommarens färger. Alla blommor är inte längre blå. Jag ser tulpaner och gullvivor i andra färger.

Men sikten är fortfarande dimmig.

Det är nog fortsatt bäst att hålla sig inomhus.

Melodikrysset nummer 19 2019

11 maj 2019 20:18 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 11 kommentarer

Så är jag, efter ett par veckors sjukhusvistelse, tillbaka i Öregrund igen. Ytterligare ett besök på Ögonkliniken på Ackis väntar.

Just nu är min rörelsesfär begränsad – det finns fortfarande risk för att jag slår mig fördärvad om jag går ut – men genom fönstret i datorrummet kan jag i alla fall se det ljuvligt blommande bigarråträdet i slänten utanför.

Stackars Birgitta får dra ett tungt lass på grund av min hopplösa långsamhet och fumlighet, men jag har också känt ett starkt stöd från barnen som inte bor nästgårds. Anna, bosatt i Rinkeby, hälsade på mig under sjukhusvistelsen, och vi sågs också i samband med torsdagskvällens konsert i Musikens hus i Uppsala, innan jag och Birgitta fortsatte med färdtjänsttaxi till Öregrund. Kerstin har ringt hit, ett långt och varmt samtal fullt av omtänksamma råd. Och i dag får vi besök med övernattning av Matti, Karin och deras rara och trevliga småflickor Sofia och Ella.

Men synen slås nästan ut av det skarpa solskenet, och så hör jag allt sämre, vilket bland annat gör det svårare att lösa Melodikrysset.

Dagens första fråga innehöll musik ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” (1957), som jag har på CD, så visst känner jag till namnen på huvudaktörerna, Maria och Tony. De ljudillustrationer som användess i krysset var för den skull inte alldeles lätta att uppfatta, men till slut kände jag jag i alla fall igen ”Tomorrow”.

Därefter kom en kändis, både från de första folkskoleåren och från det mycket senare midsommarfirandet i Öregrund, sångleken ”Små grodorna”. Den lanserades i ”Nu ska vi sjunga” med sånger insamlade av Alice Tegnér och, illustrerad av Elsa Beskow 1943, blev den den främsta sångkällan här i landet – själv fick jag förstås ett exemplar när jag efter ankomsten till Sverige fick börja i svensk småskola (Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall). Själv lärde jag mig under den här perioden, att det vi på estniska kallade ”konn” här i Sverige kallades ”groda”.

Fleetwood Mac skulle det sen dröja länge innan jag kom i kontakt med, men deras skivor har jag i mängd i en av mina skivhyllor. I dag fick vi lyssna på ”Dreams”, utgiven 1977.

”Pomp And Circumstance” (1901) av Edward Elgar torde vara ett av de mest kända styckena i den klassiska repertoaren i vid mening.

Ane Bruun har jag inte bara på skiva utan har också haft nöjet att lyssna på live. ”Into a Dream” heter det vi i dag hörde henne framföra.

Också Jan Johansson finns rikligt företrädd i våra skivhyllor. Bland det han har spelat in på sitt speciella sätt finns ”Ro, ro till fiskeskär”. Eller var det här ”Lilla Lasse sitter och gråter, borta är hans fiskarenåt”. Även i den förekommer ordet ”ro”. Melodikrysslösandet blir inte lättare av att man har hörselproblem.

Jokern (där den ena beståndsdelen var Sven Paddock) skapade populärmusik som på sin tid var mycket känd, även om de flesta i dag förknippar Jokern med serievärlden. 1940 sjöng Ulla Billquist in Jokerns ”Säg det med ett leende” – jag har Ulla Billquists skivinspelningar i en CD-box men minns dem förstås från forna tiders radioprogram.

Frågan är dock om inte Jules Sylvain (Stig Hansson, 1900-1968), vars ”Titta in i min lilla kajuta” (1940) i dag spelades, var den genom tiderna främste hitmakaren genom tiderna.

På det spelade Eldeman ”Something To Live For” av och med två av de främsta låtskaparna. Melodin skrevs och orkestern leddes av Duke Ellington och den som framförde den var Ella Fitzgerald . Båda finns självfallet i min digra skivsamling.

Dansbandsmusik finns inte i min skivsamling, och följaktligen inte heller Thorleifs ”Gråt inga tårar”. Och inte hjälpte det att låten i dag framfördes av Lars Roos. Dagens för mig svåraste fråga.

Däremot har jag musik från proggeran i min skivsamling. Samla mammas manna är således bekant för mig. I dag hörde vi dem i ”Folkvisa i morse” från 1973.

Och så ett ganska långt kliv från proggeran till Lena Ph. Hennes bidrag till ESC 2004 minns väl alla: ”Det gör ont”, skriven av Orup. I finalen klarade den sig hyggligt men vann inte.

Jag gillar också M A Numminens version, men jag tror inte att heller den hade haft vinstchans.

Resten av helgen ska jag ägna åt barnbarnen, Ella och Sofia, som är här tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och hans hustru Karin.

Those Were the Days

31 januari 2019 15:38 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård | Inga kommentarer

Vår dotter Kerstin – hennes efternamn är Kokk – publicerar på Instagram regelbundet bilder ur sitt liv. Just nu ligger som nummer två fantastiska bilder av de konstfullt mönstrade bröd hon har bakat i sitt arbete som bagare på det bageri där hon arbetar, Trillers.

Men det är ändå inte därför jag vill få er att besöka hennes Instagram. Formellt handlar de senaste bilderna där – gå vidare från huvudbilden med hjälp av pilarna – om ett tyg hennes mamma, alltså Birgitta Dahl – köpte på Forum-varuhuset i Uppsala, då ägt och drivet av KF, tyget skapat av Susanne Grundell på KFs textilavdelning. Det här mycket vackra tyget sydde Birgitta gardiner av till barnkammaren i den lägenhet vi fortfarande bor i och dessutom en otroligt fin klänning till vår dotter.

Kerstin var liten då och hennes bror Matti ännu mindre.

För egen del blir jag varm om hjärtat av att få se färgbilderna från vårt sommarställe i Öregrund så som trädgården såg ut när barnen fortfarande var små, Matti så liten att han vid fikabordet i trädgården måste sitta i Birgittas respektive mitt knä. På de bilderna ser man min kokkaffepanna och kaffekoppen Blå husar från Gustavsberg på trädgårdsbordet bredvid kaffebrödet, säkert bakat av Birgitta.

På det tyvärr lite bleknade fotot av barnen när de är aningen äldre ser man dem framför den vita ros som är sinnebilden för sommaren och midsommaren i Öregrund.

Those were the days!

Om vinterhelgerna

2 januari 2019 1:35 | Mat & dryck, Media, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Ingenting är längre som förut. Livet rör sig obönhörligt mot sitt slut.

I år blev det i ganska stor utsträckning penninggåvor för angivna ändamål i julklapp till ganska många, men jag lyckades ändå några gånger ta mig till centrum för inköp av presenter, och i några fall hjälpte mig Birgitta att handla det jag ville köpa från de önskelistor vi skickar till andra i familjen – hon hjälpte mig att köpa en Rörstrands-tekanna och en bok om Uppsala-Ekeby till Kerstin. Till Matti klarade jag att själv köpa en avancerad ljudgrej till hans gitarrer och så Iittala-glas, men Matti hjälpte mig i sin tur att handla några saker till sina småtjejer, saker som var lättast att få tag på i Stockholm, där han och hans familj bor och arbetar.

Kerstins barn, Viggo och Klara, båda nu stora och starka, hjälpte Birgitta att bära julgranen från Torbjörns torg och hem till oss. De bar också upp julgransprydnaderna och andra julsaker upp i vår lägenhet.

Men som vanligt blev det min lott att på kvällen före julafton och natten mot julafton klä granen. Birgitta var med så långt som till att lägga ut sin egenhändigt broderade julgransmatta framför dörren mellan vardagsrummet och köket och hjälpte mig också att sätta julgransljusen på plats – sen övergick hon till att julpynta lägenheten, lägga på juldukar och annat sådant. Själv startade jag med att försöka fästa en vacker men – visade det sig – lealös halmstjärna i toppen, men till slut fick jag den ändå, med stöd av ett glitterband, att sitta som den skulle. Sen blev det både fler glitterband och därefter allt fler av de traditionella julprydnaderna i vår gran: ”hängda prästen” omgiven av änglar och två svarta katter, alla fåglarna, en speciell serie julgranskulor, en italiensk julgranskaramell, gåva från en journalistvän, istappar av glas (av ett slag vi också hade i min svenska barndoms hem i Juniskär) och en hel del annat. Jag höll aldrig på att bli färdig, men då hjälpte Birgitta till igen och använde då också andra typer av prydnader än dem jag väljer i första hand.

Fram mot morgonsidan av natten kom vi äntligen i säng, dock först efter att ha lagt ett par morgonpresenter åt varann på mattan under granen. Mitt ena paket till Birgitta innehöll Apotekets julsenap och julgodis, något alla för övrigt fick av mig på julkalaset på annandagen.

Före det hade jag också hunnit göra i ordning tomtegrottan, som jag ställde framför TVn till vänster om granen. Och eftersom granen var ovanlig yvig, sågade Birgitta av några grankvistar, som skymde halva TVn på grund av sin längd.

På bänken framför fönstret, ytterligare till vänster, hade hon dukat fram nötter, fikon, dadlar, frukt och så den jättelika danska chokladask jag hade köpt hem till jul, märk – jag är ju diabetiker – inte för egen konsumtion.

En stund före lunch på annandagen kom hela gänget: Matti, Karin, Ella och Sofia, Kerstin, Viggo och Klara, Anna, Sara och Amanda med Fritiof – Saras sambo samt Annas yngsta dotter Ella, som hade blivit sjuk, kunde inte komma. Men Annas pappa Bengt och hans hustru Inger kom. Med två iläggsskivor inlagda i middagsbordet fick vi faktiskt alla plats runt samma bord, och dessutom blev det här en av de trevligaste julmiddagar vi någonsin har haft. Alla verkade uppfyllda av god vilja.

Birgitta, som är mycket duktig i köket stod för det mesta, men våra barn bidrog också på olika sätt till att helheten blev så aptitlig. Jag tror inte att någon misstycker om jag inte redovisar alltsammans utan koncentrerar mig på det som berör just mig. Mitt bidrag till det här julbordet var egenhändigt lagad estnisk julsylta, och jag vågar nog säga, att årets upplaga av den sylta jag genom att hjälpa min mamma lärde mig laga blev en av de mest lyckade jag någonsin har åstadkommit. Anna hade till min glädje bakat estniskt surbröd (och gav mig dessutom estniskt konsthantverk som julklapp). Och Matti och Karin hade i Solna hittat en butik som säljer baltiska, bland annat estniska, matvaror, och jag fick en hel kasse med surgurka, blodkorv och annat som gläder en estländares både mage ock sinne.

* * *

Birgitta hade tid hos sin ögonläkare dan efter annandan och passade då också på att byta några böcker, som hon hade fått i julklapp men redan hade.

Men dagen därpå åkte vi till Öregrund. I bagaget hade vi, utöver kläder och några utvalda julklappsböcker, också ganska mycket julmat. sådant som sillsallad, julsylta och skinka.

Efter de fallolyckor jag har råkat ut för – jag har fortfarande sårskorpa på vänstra knäet och ont i vänstra armen – vill hon inte att jag ska gå ut och utsätta mig för nya risker. Eftersom hon hade förbeställt taxi till bussen är egentligen promenaden från grinden och upp till huset det enda jag har gjort utomhus.

Ute på tomten var det till att börja med alldeles vitt av snö, men efter gårdagskvällens regn har snön smält här och var.

På nyårsafton har det tidigare varit min uppgift att placera ut minst ett dussin marschaller och tända dem inför middagen, men eftersom marschallerna ska placeras ut runt huset i delvis svårbeträdd terräng, ville Birgitta inte låta mig göra det i år, och jag förstår henne. Så för första gången tog hon själv på sig den här uppgiften. Tyvärr var inte vädret nådigt, och några av marschallerna slocknade alltså tidigt.

Men Birgitta hade lagat en god nyårsaftonsmiddag, och sen såg vi, trots att vi för egen del inte dricker något starkare än lättöl och helt eller i stort sett alkoholfritt vin, tillsammans ”Grevinnan och betjänten” i TV. Vid det här laget har jag sett den så många gånger förut, att jag i stort sett kan replikerna utantill, men trots att jag numera är helnykter inte bara på nyårskvällen, tycker jag att den här filmen fortfarande är ett måste på nyårsafton.

Ett gott nytt år – gärna ett bättre – önskar jag er alla.

Melodikrysset nummer 36 2018

8 september 2018 16:02 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Som vanligt hade Anders Eldeman en rad frågor som förutsätter att krysslösarna ser både film och TV.

Själv har jag genom åren sett få TV-såpor, och ”Skärgårdsdoktorn” från 1997 utgör inget undantag. Dock gillar jag Stefan Nilsson som har skrivit musiken till den här serien.

Inte heller är jag våldsamt förtjust i Per Gessle och Gyllene Tider, men visst minns jag deras hit från 1979, i dag spelad av Lennart Palm: ”Flickorna på TV 2″ – fast här skulle 2 skrivas med bokstäver, två.

I dagens kryss spelades vidare Art Garfunkels insjungning från 1998 av ”Always Look On the Bright Side of Life”, som ursprungligen skrevs 1979 av Eric Idle för Monty Pytons ”Life of Brian”.

Jan Guillou har aldrig som författare fångat mig, och det har väl bidragit till att jag inte heller har sett någon film med Arn som hjälte. Däremot gillar jag Laleh, som gjorde musik till Arn-filmen ”Tempelriddaren” från 2007.

Jag skulle väl inte säga, att Malmö symfoniorkester är den bästa tänkbara uttolkaren av ”Fattig bonddräng”, skriven av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Den förekom först i filmen ”Emil i Lönneberga” från 1972 men då i en instrumentalversion.

Klas Klättermus (och de andra djuren i Hackebackeskogen)” (1954) har en norsk förlaga i ”Klatremus og de andre dyrene i Hakkebakkeskogen”, en barnbok från 1954 skriven och illustrerad av Thorbjørn Egner.

Vi kan väl avrunda det här avsnittet med Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita hästen” från 1930.

En norsk barnboksförfattare är redan nämnd. Cornelis Vreeswijk hörde till de svenska artister som sökte lyssnare och skivköpare också i vårt grannland i väster och har till och med skrivit en egen låt , ”Turistens klagan” från 1978. Den börjar så här: ”Det sjunger några ungar på Karl Johan”. Och vet ni det inte själva, är Karl Johan paradgatan i huvudstaden Oslo. För egen del har jag varit otalig gånger i Oslo, också promenerat längs Karl Johan.

Jag älskar också Sverige, även om jag är försiktig med etiketteringar som ”Bäst”, för att citera en Oskar Linnros-titel från 2017. Fast det kan bli mycket värre i det här landet, om de borgerliga partierna vinner i valet och kommer till makten med villkorat stöd från Sverigedemokraterna.

Får partier av den typen allt mer makt i de västliga demokratierna, får väl vi andra göra Eros Ramazzottis sång från 2015, ”Alla fine del Mondo” till vår speciella< kampsång.

Helst vill jag instämma i det Tom Jones sjöng om 1967 i "Green Green Grass of Home”. Fast den drömmen ska finnas här och nu, inte som i den svenska version, skriven av Stikkan Andersson samma år och som Jan Malmsjö låg på Svenskoppen med i 33 veckor, ”En sång en gång för länge sen”. Min vision hämtar förvisso inspiration från tidigare genomförda reformer, men jag vill utveckla, inte avveckla dem. Min gröna dröm är röd, som min gamla, nu döda partikamrat och personliga vän, författaren och konstnären Helga Henschen uttryckte saken.

”Kärleken kommer och kärleken går” sjöng i dag Lotta Engberg, och det må gälla i hennes eget fall. Men nu ville Eldeman testa om vi visste vem som har skrivit texten. Jo, Nils Ferlin.

I folkviseton

Text: Nils Ferlin (i diktsamlingen ”Från mitt ekorrhjul”, 1957)
Musik: Torgny Björk (1970)

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Det här är en underbar dikt om kärlek, och den blir ännu bättre i Torgny Björks tonsättning. Själv förknippar jag den här sången med ett bröllop: I trädgården till det hus i Vallentuna, där Birgittas syster Karin och hennes blivande man, Hasse, redan bodde, ägde vigseln rum, och den finaste delen av ceremonin var att Karin, stående mitt bland gästerna i trädgården, sjöng ”Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt”.

Och sen har hon och Hasse följt varann vinter som vår och ser ut att fortsätta med det i alla sin levnads dagar.

En resa som resulterade i två nya äppelträd från Estland till vår trädgård i Öregrund

8 september 2018 1:04 | Konst & museum, Mat & dryck, Resor, Trädgård | 2 kommentarer

Birgitta fick i present av sin bror Ragnar och hans hustru Gunnel (som under sin studietid bodde hemma hos oss i Uppsala) en bilutflykt till mål som Birgitta själv fick välja, men också jag inbjöds att följa med.

Färden gick först till Wij trädgårdar Ockelbo i Gästrikland, där blomsterprakten när vi var där var överväldigande, men eftersom solen sken och sken, klarade mina allt uslare ögon inte att se just något, så jag tog mig försiktigt tillbaka till en bänk under ett solparasoll och satt kvar där medan Birgitta bland annat besåg rosenodlingarna. Senare valde hon ut plantor att köpa till vår trädgård i Öregrund, och jag köpte (inomhus) godis till Kerstin, Viggo och Klara. Men dess förinnan hade vi ätit mycket god lunch i restaurangen i huvudbyggnaden.

Sen fortsatte vi den här bilutflykten med att göra en tur till Västerberg nära Storvik, närmare bestämt till den folkhögskolemiljö, där Birgitta bodde när hon började skolan och där Ragnar är född. Mycket är, har jag förstått, förändrat sedan dess. Bland annat går vägen numera tvärs igenom det gamla folkhögskoleområdet, och trädgården kring det hus där familjen Dahl bodde var nog mer välansad förr.

Eftersom vi tänkte använda andra resdagen till mål i Dalarna, avlutade vi den här dagen med att åka till Falun och där checka in på Clarion Collection Hotel Bergmästaren, som också visade sig ha en prisvärd middag.

Nästa dag fortsatte vi till Stabergs barockträdgård. Barockträdgården är förstås anlagd senare, men själva egendomen har rötter som bergsmansgård ända från senmedeltiden. Den här miljön visas av historiska skäl för besökare – det är således inte primärt någon handelsträdgård, men det finns mycket att se för oss som är intresserade av blommor och andra trädgårdsväxter.

Fast mittåt: Medan vi vandrade runt där, började ett par kvinnor bära ut stora krukor med äppelträd, uppenbart avsedda för försäljning. Och eftersom jag på grund av det mulna vädret såg bättre, gick jag förstås dit och tittade. Och se på fanken: Plötsligt såg jag ett äppelträd som av namnet, Suislepp, att döma hade estniskt ursprung. Och när jag sen bad en av damerna om fler upplysningar och berättade att jag själv var estländare, berättade hon att där fanns ytterligare en estnisk äppelsort, kallad Tsarens sköld på svenska, liksom Suislepp med rötter i Estland men liksom denna mycket spridd även i Finland och i S:t Petersburg-området. Så det var klart att jag köpte ett exemplar av vardera, och de här träden är numera båda planterade på gräsmattan nedanför syrenhäcken i vår trädgård i Öregrund, också omgärdade av skyddande hönsnät runt stadigt jordade stödplankor.

Med hjälp av datorn upptäckte jag, att de här båda estniska äppelsorterna i dag säljs av ett antal svenska plantskolor, och jag har sen parat ihop dessas uppgifter om de här träden med upplysningar på estniska, hittade på internet.

Suislepp (Malus Domestica) är en apel från Suislepa mõis, godset Suislepp i trakten av Viljandi i Estland. Det är ett medelstort träd och en god pollinerare. Odlingsområdet sträcker sig upp till zon VI. Frukten blir tidigt ätmogen och har god vinterhärdighet. Äpplena, 60-90 gram, är fasta och saftiga men ändå mjöliga. De här äpplena blir gula med röda strimmor.

Tsarens sköld (också i familjen Malus Domestica), togs fram av Regels plantskola i Tartu 1865 och är liksom Suislepp spritt i Finland och i S:t Petersburg-området. Jag har läst mig till att det efter planteringen kan ta flera år innan det här trädet blommar. Äpplena blir rödgula och koniska och har löst och saftigt fruktkött, mer sött än syrligt. ”Tsarens sköld” är en höstsort med bra vinterhärdighet. Odlingsområdet sträcker sig upp till zon VI-VII.

Jag kom på mycket god fot med kvinnan som sålde de här träden till mig, och jag lyckades också få en påse med malvafrö, ganska lik den estniska malva jag en gång fick av min mamma, som i sin tur hade fått frön från släktingar i vår hemby, Juminda. Den malva jag nu köpte kallas Malva Syvestris, på svenska Rödmalva.

Malvor är ju ettåriga, så dem ska jag sätta i jord nästa vår.

Fast den här resan avslutades inte med besöket i Stabergs barockträdgård. Vi hade ett mål kvar, för vi hade också planerat att besöka Carl Larsson-gården i Sundborn, där vi också åt lunch i närbelägna Hyttstugan.

Men syftet med resan dit var förstås att se den miljö Carl och Karin Larsson bodde och verkade i under en stor del av året och det hus de tillsammans med barnen vistades i. Vi köpte en guidad tur och fick se rum för rum på husets två plan, möblerat som det var på larssonfamiljens tid och nu samtidigt en utställning av både Carls och Karins konst. Det var roligt att se, och märkligt nog klarade jag med hjälp av räcken också trapporna. Jobbigast för mig var det att behöva stå så mycket, men här och där fanns det enstaka stolar utplacerade, där jag kunde lyssna på guiden i sittande ställning.

På Carl Larsson-gården köpte jag presenter också till Matti, Karin och deras småflickor Ella och Sofia: en bok om Carl Larssons konst, Karinfröer (solros) och så mugg- eller dricksglasunderlägg med Carl Larsson-motiv åt småflickorna.

Melodikrysset nummer 33 2018

18 augusti 2018 16:51 | Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag klarar knappt att gå längre, men mitt liv är bitvis mer hektiskt än någonsin. På grund av en resa till trädgårdsmål i Gästrikland och Västmanland kom jag efter med de dagliga recensionerna av ”Sommar”, men nu har jag bara kvar en oredovisad lyssning. På den nyss nämnda resan hittade jag i en herrgårdspark med viss försäljning av fruktträd två äppelträd med ursprung i mitt forna hemland Estland, och i går fick jag professionell hjälp att plantera dem – de fick förstås vatten, men sen kom dessutom ett störtregn. Under kvällens lopp skrev jag om ytterligare två sommarprogram, och Birgitta och jag såg också Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.

Och i dag upp igen klockan 07.00 för att klara morgonsysslorna inför Melodikrysset.

Jag börjar med det som var svårt för mig, väl medveten om att andra kan ha tyckt att något helt annat var knepigt.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har hört talas om Arctic Monkeys och lyssnat på deras ”One Point Perspective”.

Dansband undviker jag aktivt, och jag skulle aldrig komma på idén att lyssna på, ännu mindre dansa till Vikingarna med Christer Sjögren som sångsolist. Sannolikheten för att jag skulle känna till något med Die Wikinger är närmast noll. I dag spelade Eldeman deras ”Deine Liebe tut so gut” och efterlyste den svenska originaltiteln. Jag klarar allt sedan realskolan tyska, men vad hjälper det, när man på nätet inte hittar någon svensk titel, som kunde tänkas vara det svenska originalet. Jag såg att andra duktiga krysslösare här hade samma problem, men sen hade Kyrkoherden kommit på – hur vet jag inte – att det svenska originalet heter ”Var det nånting som jag sa”, och ”det” – jag hade redan första och sista bokstaven – går ju in.

”Either” hade jag heller inte hört, men nog var det Zara Larsson som sjöng.

”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men här var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och så skulle vi veta att Alexander nämndes i titeln.

Men sen tyckte jag för min del att krysset var hyggligt lätt, kanske för att så många av frågorna gällde musik från 1950- och 1960-talen.

America” ur ”West Side Story” skrevs 1957 av Stephen Sondheim och Leonard Bernstein, och jag har förstås den här musikalen på skiva.

”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men här var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och så skulle vi veta att Alexander nämndes i titeln.

Åke Wassing, både författare och låtmakare, tycks vara ganska bortglömd i dag, men jag minns honom väl, till exempel hans ”Se nu tittar lilla solen in igen” från 1951.

Jag minns också Sven Gösta Jonsson, kallad rockande samen, han som 1959 gjorde succé med ”Vid foten av fjället”, den som börjar med textraden ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Här skulle vi dock skriva ren i singularis.

Från nästa årtionde är ”Daydream”, från 1966 med Lovin’ Spoonful.

1967 gjordes James Bond-filmen ”You Only Live Twice”, på svenska ”Man lever bara två gånger”. Agent 007 spelades här av Sean Connery, och filmens musikaliska ledmotiv med samma namn som filmen sjöngs av Nancy Sinatra. När jag nu har googlat om den här filmen, har jag också lärt mig något nytt: Manusförfattare var Roald Dahl, den norskättade författaren som jag har mängder av böcker, också barnböcker, av i bokhyllorna.

1967 spelades också ”Strange Brew” in av den brittiska gruppen Cream. Cream fanns bara i några få år, men jag har inte bara skivor med dem utan också med Eric Clapton, som ingick i den. Clapton, en favorit, har jag hört/sett live i Globen i Stockholm.

Tio år senare, 1977, gjorde Cumulus en mycket fin insjungning av ”Höstvisa”, skriven av Tove Jansson och redan 1965 gjord av Erna Tauro. Det här är en av de vackraste och samtidigt vemodigaste kärleksvisor som finns, lika användbar för oss som inte som de båda upphovskvinnorna lever i ett samkönat parförhållande. I mitt fall – jag är nu 81 år – går den här textraden av Tove Jansson rakt in i hjärtat: ”Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.”

Och då passar det väl bra att avsluta med en annan, också mycket vacker sång om kärlek, en där tvåsamheten också beskrivs på ett sätt som inte blundar för de risker som finns även i den bästa av världar: ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (2007). Ibland blir skivinspelningar så bra att det är svårt att tänka sig att de kan överträffas.

Sonen och dottern på sommarbesök i Öregrund

13 augusti 2018 1:32 | Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Under den här fantastiska sommaren har vi haft besök i Öregrund av både sonen och hans familj och dottern och hennes båda barn. Vi köpte huset den sommaren (1969) då Birgitta väntade Kerstin, och både hon och hennes lite yngre bror Matti tillbringade sen sommar efter sommar här – Öregrund är deras barndoms sommarland. De känner Öregrund utan och innan, även om stan förstås också har förändrats. Och de har sedan, när de hade fått egna barn, tagit med dem – i Kerstins fall Viggo och Klara, i Mattis fall Ella och Sofia – hit till barndomslandet.

Jag, i det ena fallet morfar, i det andra farfar, har inte behövt visa barnbarnen någonting, eftersom deras föräldrar kan alla besöks- och utflyktsmål och själva hittar till dem. I fallet Kerstin och hennes barn tog nu senast Kerstin och hennes barn färjan över till Gräsö och cyklade på de cyklar Birgitta hade låtit ställa i ordning en ganska lång tur där. Förra sommaren hyrde Matti och Karin och deras barn ett hus på Gräsö – farfar och farmor hämtades dit i bil, och sonen med familj var självfallet också här hos oss. Kerstin och hennes barn har både förra året och nu i år bott någon vecka hos oss här i Öregrund.

Nu i sommar hyrde Karin åt sig och Matti och barnen under en vecka ett hus i Öregrund, hyggligt nära Tallparken som har anlagd sandstrand och långgrunt vatten men också med annat inom räckhåll. Det var en ren slump att de hamnade just där, i ett hus med adressen Västerhamn 3. I en bokhylla upptäckte jag till min förvåning en guidebok från den sovjetestniska tiden, på estniska. Och det visade sig finnas mer material med anknytning till Estland i huset. Men ingenstans hittade jag något namn av estniskt ursprung.

Nå, sen unga år bor det en detektiv i mig, så väl hemma började jag leta. Snart hade jag kommit fram till att den som bor i huset sonen och hans familj under några dagar hade hyrt var ägt av Arne Ruukholm och hans fru Gunvor, han av efternamnet att döma estländare men född här i Sverige 1947, hon sannolikt svenska.

Vad jag kunde minnas hade jag aldrig träffat Arne, som, tog jag reda på, hade försörjt sig som fiskare. Ändå väckte namnet Ruukholm dunkla minnen hos mig.

Svaret hittade jag genom sökning på min egen blogg. Arnes pappa, Viktor Ruukholm (1910-1972), kom från Pärispea, en halvö i Finska viken väster om den halvö där min estniska hemby Juminda ligger. Och inte nog med det: Ruukholm den äldre transporterades från Finland till Sverige i samma båtkonvoj som vår familj och kom alltså i land i Löran (som jag och sonen, Matti, nu återsåg, när Matti i somras bjöd mig på en nostalgiresa till Juniskär med omnejd).

Och inte nog med det. Jag har för i huvudsak svensk publik hållit ett otal föredrag med rubriken ”Flykten från Estland”, som skildrar den första stora flyktingvågen till Sverige i någorlunda modern tid. När jag 2010 ombads hålla det här föredraget här i Öregrund, fanns bland åhörarna också Viktor Ruukholms hustru, alltså Arne Ruukholms mamma.

Ibland är världen liten.

Matti och hans båda små döttrar var senast här på besök dagen innan Kerstins och hennes barns väntade ankomst, som dock blev lite fördröjd av en infektion den annars nästan aldrig sjuka Kerstin råkade ut för.

Men sen kom hon och barnen, tyvärr när den eländiga båtveckan hade kommit i gång. Trots att den kallas båtvecka, står det då bilar parkerade precis överallt, och det är ett jävla liv, särskilt på nätterna.

Men Kerstin och hennes barn hittade ändå fredade badplatser på klippor före Tallparksbadet – det här är ett område som Kerstin behärskar allt sedan sin egen barndom – och de har badat jättemycket i det varma vattnet, ofta också på kvällen.

Kerstin har på Instagram publicerat en hel räcka fina färgfoton tagna under besöket här: badbilder, bilder av huset och vår trädgård, Fia-spelet från hennes barndom och så fynd, gjorda på en loppis i Norrskedika, en Jobs-duk och sex pussel.

Och så finns där en bild av det estniska surbröd hon hade bakat åt sin estniska pappa.

Gudomligt gott – jag har strax ätit upp det första brödet. Men det finns fler i frysen.

Melodikrysset nummer 32 2018

11 augusti 2018 18:38 | Media, Musik, Politik, Trädgård | 3 kommentarer

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Men några knepigheter innehöll det ändå.

Edvin Adolphson var ju på sin tid välkänd genom en rad filmer. Han sjöng också, men just hans inspelning från 1953 av ”Snatterpinnarnas paradmarsch” vet jag inte om jag någonsin har hört.

Jag har genom åren lyssnat på praktiskt taget alla melodifestivaler, men Karl Martindals ”Love Turns Water Into Wine” från 2004 gjorde helt uppenbart inget djupare avtryck i mitt melodiminne.

Men redan dagens första dubbelfråga gjorde mig förbannad.

Inte så att någon av de båda frågorna var svår. ”Yellow Rose of Texas” gav färgen gul, och själv minns jag den svenska versionen ”Min gula ros i Texas”, från 1955 med Cacka Israelsson. Och nog hörde jag att den andra låten var flamenco. Men varför placerades de här två frågorna tillsammans?

Den andra dubbelfrågan var åtminstone väldigt krystad.

Här skulle ”Ålefeskarn’s vals” (ursprungligen med Kjell Kraghe 1975) ge svarsordet ål, medan ”The Donkey Serenade” (mycket populär i Mario Lanzas inspelning från 1950) skulle ge oss svarsordet åsna. Ganska långsökt med en fisk och ett djur som förbindelselänk, men i de här fallen är ju Eldeman hal som en ål oh envis som en åsna.

Dessutom har Eldeman pippi på att återanvända samma artister och låtar. I dag fick vi åter igen höra ”My Way” (i franskt original ”Comme d’habitude”) där den engelskspråkig texten, signerad Paul Anka 1968, inte är en översättning av det franska originalet.

Vi kan ju fortsätta på det djurspår som finns i den här dubbelfrågan.

Den nyligen bortgångne Stefan Demert var upphovsman till ”Balladen om den kaxiga myran” (1970), som alltså handlar om en myra.

Och ”Rosa pantern” och poliskommissarie Clouseaux figurerar i en rad filmer från 1960- och 1970-talen. (Det finns senare filmer också, men dem har jag inte sett.) I dag hörde vi ”The Pink Panther Theme” med Spotnicks.

Det här krysset rymde för övrigt ytterligare en film, ”Picassos äventyr” (1978) med bland andra Lena Nyman, som sjöng ljudillustrationen.

Min hemstad åtminstone vintertid är Uppsala, och särskilt den stadsdel som kallas Gamla Uppsala rymmer många minnen från asatiden. Jag vet inte om det var det här som inspirerade Ulf Peder Olrog att 1945 skriva sin ganska roliga ”Schottis på Valhall”, som ju handlar om asar.

Jag har ända sen 1956 gång på gång besökt vårt grannland Norge, också köpt mängder av skivor där, till exempel med Alf Prøysen. Men jag har faktiskt inte en enda skiva med den norska gruppen A-ha (eller Aha som de måste stavas i dagens kryss) och det beror inte på att jag ogillar deras musik. Det har bara inte blivit av att köpa det här, till exempel ”Take On Me” från 1985.

Som före detta nordisk sekreterare på de svenska Socialdemokraternas partikansli har jag rest mycket även i Danmark och då också köpt många danska skivor i olika musikgenrer. Och nästan självklart har vi i vår skivsamling också Carl Nielsens fina ”Dimman lättar” från 1920, den som i dag skulle ge oss kyssordet dimma.

Och så återstår bara ett svar att redovisa. Den vi hör är Robyn, och det vi hör är en låt från 2018, ”Missing U”.

* * *

Själv är jag tillbaka efter resan till Gästrikland och Dalarna, men dottern, Kerstin.ska börja jobba igen efter semestern, så hon och barnen, Viggo och Klara, har åkt hem till Uppsala igen.

Missing U!

Ett par dagars sändningsuppehåll

9 augusti 2018 9:50 | Konst & museum, Resor, Trädgård | 1 kommentar

Så här års bor Birgitta och jag i sommarhuset i Öregrund. Vi lämnar ogärna Öregrund mer än för läkarbesök i Uppsala men återvänder hit så snart vi kan. Men vi får förstås besök av barn och barnbarn, tidigare i sommar Matti med sin familj, Karin och deras småflickor Ella och Sofia, just nu Kerstin och hennes Viggo och Klara.

Nu kommer Kerstin och hennes barn att få ha huset, fullt av barndomsminnen, för sig själva ett par dar. Birgitta och jag har i 80-årspresent av hennes yngste bror Ragnar och hans fru Gunnel (som för övrigt bodde hos oss i Uppsala under sin studietid) fått en utflykt i deras bil till Gästrikland och Dalarna.

Vi ska besöka Wijs trädgård i Ockelbo och så den folkhögskolemiljö i Västerberg, där Birgittas och Ragges föräldrar arbetade och familjen bodde. Sen åker vi vidare till Dalarna för besök på Carl Larsson-gården för att se utställningen ”Japanskt möter svenskt”, och så ska vi också besöka Stabergs barockträdgård.

Men på fredag är vi tillbaka i Öregrund, och jag ska då komma i kapp med sommarprogrammen igen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^