Skärtorsdag

29 mars 2018 21:42 | Barnkultur, Handel, Mat & dryck, Media, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Revbensolyckan i tisdags har satt mig ur spel, men både Birgitta och Matti och hans familj har sett till att jag får vila – de vuxna har skött allt handlande och all disk, och Birgitta har stått för matlagningen. Själv har jag läst tidningar (och ofta somnat mitt under det, eftersom jag då gör det liggande på sängen). Värktabletter är jag försiktig med, men när jag på ett besvärligt sätt känner av fallolyckan, följer jag läkarens råd.

I dag har Birgitta fått hjälp med att lyfta undan det långa köksbordet och ersätta den gamla råttsönderbitna kökstrasmattan med den nya fina matta hon har köpt, som gjord för att hamna i ett lantligt kök med lackerat trägolv. Och så har barnen, Ella och Sofia, hjälpt farmor med att sätta påskprydnader i de körsbärskvistar hon har satt i den stora porslinsurnan vi har i köket. Barnen har, trots all snön, varit ute ganska mycket, och Matti har sågat ner ett par krikonträd som har knäckts i någon storm. Matti har också fraktat bort alla kassar med gamla tidningar som gradvis har lagrats i bastun och dess duschrum.

Det sista gjorde det möjligt för Birgitta att skura golvet i duschrummet i bastubyggnaden, och nu blev det möjligt för Matti att tillsammans med småflickorna gå ner dit för en kvällsduschning. Småtjejerna kom upp i huset igen lagom för läggning.

Men före duschningen och läggningen bjöd farmor på den egenlagade kalops barnen så uppenbart gillade sist de fick den hemma hos oss i Uppsala. Kalopsen gick ner den här gången också. Så även den glass hon bjöd på som efterrätt. Fast vi som är vuxna åt mest druvor.

Trots min stigande ålder har jag inte tappat min gamla förmåga att bli kompis även med små personer.

Ella och Sofia funkar bra tillsammans, men naturligtvis blir det ibland också små konflikter. I dag var lilla Sofia inne i storasysters sovrum och försökte då ta den nalle som låg på sängen, men Ella tog tillbaka nallen och Sofia kom gråtande ut i korridoren. Då tog jag henne i handen och fick henne att gå med farfar in i det som nu är vårt datorrum men som förr var Mattis lite äldre syster Kerstins rum. På sängen där ligger nämligen Kerstins gamla nalle. Gissa om Sofia blev glad!

Vid lunchen tidigare i dag snöt Ella åt sig det enda utpräglade dryckeskärl för barn vi har här i sommarstugan, och det ville förstås också Sofia ha. Också det lyckades jag lösa. Åt Sofia tog jag då fram Stig Lindberg-muggen ”Fallande löv”, och när Ella hade sett den, ville även hon ha en likadan. Och se – i det här fallet fanns det en till i köksskåpet.

Så vid middagsdukningen fick båda småflickorna ”Fallande löv” att dricka ur.

Nytt i Öregrund

28 mars 2018 21:36 | Handel, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

I mitt svar till en av mina ständiga bloggföljare och -kommentatorer har jag redan berättat hur mitt besök hos först sköterska, sen läkare på Vårdcentralen avlöpte.

På vägen hem därifrån passerade jag Järn- och färghandeln, där det i höstas var slutförsäljning. Det gick dock rykten om att den här affären skulle återuppstå efter en tids stängning.

I dag kunde jag konstatera att så också hade skett, men att det i dess övre del nu fanns en blomsteraffär. Utanför den exponerades både buketter med påskliljor och levande, planterbara växter.

Innanför fönstren ut mot gatan kunde man se mer av det här slaget skymta, så jag stod kvar och försökte göra mig en bild av vad det hade blivit av den gamla järn- och färghandelns husgerådsdel.

En kvinna som jobbade där inne såg mig stå där och titta och kom då ut och inbjöd mig att komma in och kolla. Så jag gjorde det, nyfiken som jag är, och upptäckte att en del av affären höll på att transformeras till butik både för snittblommor och till butik för plantor och fröer.

Och jo, det skulle bli mer av det här, så snart man hade fått mer nödvändig utrustning på plats.

Öregrund hade förr en välskött affär av det här slaget, men sen dog innehavaren, vår – särskilt Birgittas – vän Inga-Lill, och det ändade i att den här affären stängde. Nya trädgårdsväxter har vi handlat främst i Östhammar.

Det är naturligtvis för tidigt, inte bara för att här fortfarande råder vinter, att avgöra om den här nya blomsterhandeln i Öregrund kommer att sälja sådant vi vill ha i vår lite gammaldags trädgård.

Men jag pratade med damen som hade lockat in mig om att jag söker en del gammaldags krukväxter, sådana som min mamma hade i mitt barndomshem, och kvinnan i den nya blombutiken verkade beredd att försöka beställa det jag ville ha.

Åt helvete men utan musik

27 mars 2018 23:47 | Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

De senaste dagarna har Birgitta och jag ägnat oss åt att packa inför den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund. Vi bor där lite drygt halva året, fortsätter att åka ut dit över helgerna under också halva hösten. Vi har haft det här huset ända sen 1969, renoverat det med sikte på att kunna bo ute vid roslagskusten i princip året om, om vi skulle vilja det, också anlagt en mycket stor trädgård.

I år har vintern dröjt sig kvar ovanligt länge – det ligger kvar mycket snö i de här trakterna – så den trädgårdskunnige Henrik, som vi med ålderns rätt anlitar för tyngre jobb på tomten, har varit här och fixat en gång upp till huset. Även om vi numera har det mesta också i det här huset, finns det ändå jättemycket som måste packas inför flytten ut till sommarhuset och sen fraktas dit, i vårt fall – vi har båda fyllt 80 – med hjälp av stadsbud.

Birgitta ville göra huset beboeligt inför vår ankomst, så i måndags tog hon bussen till Öregrund, höjde innetemperaturen till beboelig nivå, handlade en del på Coop och så vidare.

Själv använde jag måndagen till att packa färdigt för att på tisdag kunna visa stadsbuden, vad som skulle med. Och så långt gick allting planenligt.

När stadsbuden hade åkt mot Öregrund med vårt sommarflyttlass, var jag på banken, Pressbyrån och Apoteket oc sen också själv klar att sätta mig på 811ans buss till Öregrund.

När jag med min rullväska klev av vid vår vanliga hållplats i Öregrund, var där som jag ju redan visste ganska mycket snö plus is på gatorna. Men rullväskan var inte tung, och solen sken.

Jag tog mig över närmaste tvärgata, och det var då det hände.

Jag ser dåligt, särskilt i bländande sol, och det gjorde att jag inte observerade höjdskillnaden mellan gatan jag sneddade över och trottoaren på andra sidan.

Alltså föll jag fullständigt handlöst, och det gjorde ont, förbannat ont.

Svårt var det också att ta sig upp utan något stöd.

Just då kom dock tre skolungdomar per cykel, stannade till och hjälpte mig upp på benen. Jag berättade förstås vad jag hade råkat ut för och tackade dem så mycket, när de frågade, om jag behövde mer hjälp. Och när jag sa att jag nu nog skulle klara mig hem, cyklade de vidare.

Men egentligen var det både si och så med min gångförmåga. Det gjorde ont vid vänster knä och i mellangärdet på samma sida, och ganska snart upptäckte jag att jag blödde från höger tumme. Då och då måste jag stanna och vila.

Men eftersom det inte var vansinnigt långt hem till oss, lyckades jag i alla fall ta mig dit, hittade också Birgitta nere vid grinden där hon pulsade i snön för att komma åt körsbärskvistar att ta med in och ställa i kruka.

Själv tog jag mig in: tvättade det blödande fingret rent men upptäckte också att jag hade blodiga skrubbsår på vänster knä. Och vad värre är – det gör djävulskt ont i revbenen på vänster sida, och jag hoppas att inget där är brutet.

Värken släppte inte heller, blev snarare hart när outhärdlig i vissa lägen. Ändå har jag lyckats packa upp det allra nödvändigaste i min packning, men jag medger att det har tagit oproportionerligt lång tid.

Men hustrun, till åren kommen även hon, har hjälpt mig, inte bara lagat mat utan sen också diskat, vilket skulle ha varit min uppgift.

Jag använder nästan aldrig värktabletter, men när jag fick ont i nästan alla kroppslägen efter att ha somnat framför Rapport, och insett att man i min belägenhet inte blir bättre av att somna i en Lamino-stol, följde jag hustruns råd och tog en Paracetamol-tablett.

Och lite lättare blev det, åtminstone för stunden.

Melodikrysset nummer 4 2018

27 januari 2018 14:07 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Nu, vid 80 års ålder, tilltar ålderskrämporna. Mest besvärande vid just lösandet av Melodikrysset är den försvagade synen och den långsammare reaktionsförmågan både när det gäller att hinna skriva ner frågor och ledtrådar och när det gäller att sen tyda de egna kråkfötterna.

Men fortfarande klarar jag hyggligt att känna igen de musikillustrationer Anders Eldeman vägleder oss med.

Fast i dag förekom det en fråga, som ju inte var någon melodifråga (det här är Melodikrysset!). Thomas Alva Edison uppfann förvisso fonografen, men det är ju som uppfinnare (även av andra saker) han är känd, inte som sångare eller kompositör eller sångtextförfattare.

Annars fortsätter Eldeman med att ge oss filmfrågor.

Uma Thurman sjöng ”When You Got It Flaunt It” i Mel Brooks-filmen ”Det våras för Hitler”.

Musiken ur ”För en handfull dollar” komponerades 1964 av Ennio Morricone, vars namn skvallrar om att han kommer från Italien.

”Climb Ev’ry Mountain” är musik ur ”Sound of Music”. I dag hörde vi den med Percy Faiths orkester.

Och så fick i höra Edvard Persson i ”Vi klarar oss nog ändå”, en sång som – även om den handlar om Skåne – skrevs av göteborgaren Lasse Dahlquist.

Vi klarar oss nog ändå

Text och musik: Lasse Dahlqvist, 1939

Jag vill sjunga en visa i klaraste dur
ty den handlar om Skåne och slätter och djur.
Kan hända den retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Det har talats så mycket om dynga och lort
men betänk vilken oerhörd nytta den gjort.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Kanske språket vi talar ej klingar så väl
men det förbliver en del av vår själ.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Uti självaste riksdan på skånska dom slåss,
för de flesta utav dom har kommit från oss.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Utav våra produkter de smörjer sitt krås
och det är ifrån oss som dom fått Mårten Gås.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Det har klagats på bostaden på våra svin
men när julskinkan kommer, jo då är den fin.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Hela landet får njuta av vår akvavit.
Sockerbetan har lärt dom att dricka på bit.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Våran sandstrand den är både bländvit och fin
och så har vi ju vår lilla vida kanin.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Selma Lagerlöf som är en fin gammal dam
med Nils Holgersson gjorde för Skåne reklam.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Tänk sån nytta som storken från Skåne har gjort,
men det hindrar ju inte att folk pratar lort.
Men låt dem bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Men låt dem bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Och eftersom Lasse Dahlquist var från Göteborg, kan vi ju ta en göteborgare till: Kurt Olsson – eller Lasse Brandeby som han egentligen hette. Det var honom vi hörde i ”Den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen i går”.

Naturligtvis har jag också ”Scarborough Fair” på skiva med Paul Simon och Art Garfunkel. Den finns på en skiva med det underbara namnet ”Parsley, Sage, Rosemary and Thyme” (1966). Persilja, salvia, rosmarin och timjan – alltsammans finns i min hustrus underbara kryddgård och växthus i Öregrund.

Hon odlar potatis också, så naturligtvis vet jag att Magnum Bonum är en potatissort, men jag tvivlar på att hon vet att Magnum Bonum också är en popgrupp från Huddinge. Däremot har hon säkert sett ungar och ungdomar åka skateboard på Håkanssonsgatan som går förbi vår tomt i Öregrund. Det sista apropå titeln på låten Magnum Bonum spelade.

Vill man se lamm där, får man nog bege sig någonstans utanför stan; däremot känner vi en Mary där. Detta apropå att vi i dag fick höra ”Mary Had a Little Lamb”. Chris Barber spelade, och det sökta ordet var alltså lamm.

Birgitta Dahl, för att återvända till henne, har en gång i världen valturnerat tillsammans med Gösta Linderholm, vars ”Rulla in en boll och låt den rulla” i dag spelades av Lennart Palm. Under den där valturnén hände en sak, värd att berätta. I Göstas repertoar ingick en sommarlåt som jag tycker är helt underbar, ”Dina trosor blev kvar på linan”, vilket föranledde hustrun/talaren och den assisterande partifunktionären, min kollega Eva Warnvik att konspirera och skoja med Gösta. Ett par damtrosor, modell äldre, inköptes, och när Gösta kom till refrängen=sångtiteln, hyvade Birgitta à la gammaldags folkpark de stora underbyxorna upp på scenen. Gösta höll på att komma av sig, och jag tror att han också rodnade.

Jag ska inte gå så långt som till att koppla ihop det här med Pink, egentligen Alicia Beth Moore. Hennes låt hette ”What About Us”.

Kvar då att redovisa är ”Är du vaken, Lars?” med Gullan Bornemark. Eftersom vi har barn som var i rätt ålder när hennes visor var populära, fanns skivor med henne också hemma hos oss. Och faktiskt har vi i familjen en son som är namne med pojken i visan – Lars Matti Dahl heter vår son, men han har alltid kallats för Matti, inte Lars.

Kring ett årsskifte

2 januari 2018 16:31 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi är fortfarande i Öregrund men sitter mest inomhus. Det enda som tvingar oss ut är de dagliga promenaderna till Coop för att handla mat och dagens tidningar, inte bara Aftonbladet utan också de tre morgontidningar vi prenumererar på men inte har ställt om över vårt tillfälliga vinterbesök i sommarhuset. Men personalen på vårt förträffliga Coop är inte bara hjälpsam utan tar sig också tid att föra personliga samtal med oss, frågar hur det står till med oss.

Dagarna går rasande fort, inte bara för att de är så korta. Läsning, nätet och TV lockar mer än att gå ut i duggregnet – dessutom är en del av gången ner mot grinden livsfarligt hal på grund av smältvatten som har blivit blankis.

Inne är det varmt och skönt, och det råder en stämning av vinterhelg. Som vanligt turas vi om att ha ansvar för maten. På nyårsafton dukar Birgitta fram hummer, och på nyårsdagen bjuder jag på en delikatessbricka från Coops chark: olika slags fina skink- och korvskivor, smakrik ost, små bitar av melon, druvor och ytterligare annat.

På nyårsafton ser vi förstås ”Grevinnan och betjänten” – dess förinnan har jag i mörkret och ishalkan placerat ut och tänt marschaller runt vår lantliga boning – och senare bland annat ”Hotel Sacher”. Och så avslutar vi kvällen och börjar nästa dag med först ”Tolvslaget på Skansen”, sen klangen i radio av klockorna i Sveriges alla domkyrkor. Nej, ingen av oss är det minsta religiös, men det här är en fundamental del av det här landets kultur och historia.

Det har blivit mycket TV under nyårshelgen. Fredagskvällen tillbringade vi tillsammans med TV2: först ”På spåret”, sen ”Fröken Frimans krig” och sist ”Anna Karenina”. På lördagskvällen blev det alltså ”Hotell Sacher”, och det slog mig att det finns en brygga mellan tre av programmen. ”Fröken Frimans krig”, ”Anna Karenina” och ”Hotel Sacher” behandlar alla på lite olika sätt den förfärliga behandling kvinnor fortfarande utsattes för, inte bara av männen utan också av andra kvinnor, som tyckte att de kvinnor som bröt mönstret och utmanade det sociala trycket skulle rätta in sig i ledet.

Det här är tänkvärt än i dag då vi åter tvingas diskutera mäns sexuella övergrepp mot kvinnor.

Men naturligtvis har vi sett också andra typer av program.

Ett exempel är nyårsdagens ”The Povel Ramel story”. Povel Ramel blev en favorit redan när jag var mycket ung och på verandan i Juniskär tillsammans med kusin Kreete hörde honom på stenkakor, spelade på vevgrammofon. Sen såg jag Povel Ramel live på en av hans tältturnéer, på läroverksplan i Sundsvall, och jag har senare sett honom live (också tillsammans med sonen Mikael, bland annat på Reginateatern i Uppsala; Mikaels dotter Mikaela har jag sett på Uppsala stadsteater. Povel var ett musikaliskt geni, också med förmåga att roa publiken. Det finns heller ingen av hans många medagerande genom åren som jag inte har ett personligt förhållande till; några av dem har jag också sett på scen.

Hustrun såg hela nyårskonserten från Wien, men jag anslöt först när utsändningen fortsatt med en konsert med den norska radioorkestern KORK plus, som violinsolist, Mari Poll, en blott trettioårig virtuos på sitt instrument. Det man spelade var Béla Bartóks andra violinkonsert. Jag blev nyfiken på Mari Poll, kanske också för att hon är estniska, men då främst för att jag inte kände till henne.

Så jag googlade på henne, och utöver elementära saker som att hon är från Tallinn där hon också startade sin musikutbildning som hon sen fullbordade i London samt att hon har en bror som också är musiker hittade jag mängder av intressanta saker: Hon har gjort framträdanden i rader av europeiska huvudstäder och även i New York. Hon har redan gett ut en mängd skivor där hon är solist.

Lilla Estlands musikliv har haft och har fortfarande en fantastisk klass, och jag tänker då inte bara på landets enastående körliv. Estland har frambragt en hel rad skickliga dirigenter; en av dem, nu död – Eri Klas – har jag också lärt känna personligen. (Han har varit hemma hos oss, och Birgitta och jag har på Estonias scen hyllat honom när han fyllde jämnt. Vi har estniska skivor med den fantastiska ensemblen Hortus Musicus, som har spelat in musik från 800- till 1500-talet. Och vi har en stor samling skivor med musik av den fortfarande levande kompositören Arvo Pärt, känd och spelad över hela världen, vilket gör att många av skivorna har gjorts av välkända orkestrar i olika länder.

Detta mest som en bakgrund till min lycka över att det estniska musiklivet fortfarande producerar stjärnor.

* * *

Medan jag har skrivit klart den här texten, har det mörknat.

Några stjärnor kan jag inte se på himlen.

Melodikrysset nummer 52 2017

30 december 2017 13:36 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går tog jag och Birgitta bussen till Öregrund för att, som vanligt ensamma, fira årsskiftet i vårt älskade sommarhus där. Med rullväskor och axeldito fraktade vi ut det nödvändigaste: kläder, skinka med Apotekets senap och estnisk julsylta, några böcker och skivor. Birgitta tog också med sig en presentazalea och några hyacinter.

De senare kompletterades sen på Coop med några till, och så hittade hustrun en stor nerblåst tallgren, som fick rollen som julgran. Tillsammans med några julprydnarer skapade hon snabbt julstämning.

Här finns fläckar av snö (och ispölar som rester av sådan), men i stort sett är trädgården snöfri. I brevlådan låg en vänlig julhälsning från de tre tjejer som i somras hjälpte oss med trädgårdsjobb, bland annat att restaurera ett par av mina nästan igenvuxna rabatter. I vår ålder behöver man anlita betald – OBS hederligt betald – hjälp med trädgårdsarbete, gräsklippning, städning med mera.

Kvällen tillbringade vi, som så många andra, framför TVn. Utöver nyheter såg vi ”På spåret”, slutavsnittet av ”Fröken Frimans krig” – vi känner Harald Hamrell och hans pappa; vi var också på mammans begravning – samt, sist, Joe Wrights ganska märkliga version av Leo Tolstoys ”Anna Karenina” med Keira Knightley i huvudrollen – mycket är gjort som teater med inslag av balett.

Klockan var över halv två innan jag hade somnat, men jag gick ändå upp sju för att vara nyrakad, nyduschad och påklädd samt ha hunnit äta frukost (nykokt kaffe, fil, lingonjuice och ett par hårda mackor med julskinka och julsenap).

Årets sista melodikryss hörde inte till de svåraste.

”Hawaii Five-0″ brukar jag i och för sig inte se, men jag känner åtminstone till serien. Här skulle 0 skrivas som noll.

Men det fanns också andra frågor som hade TV-anknytning.

Kikki Danielsson vann Melodifestivalen 1985 och lyckades sen hyfsat bra i Eurovision Song Contest med ”Bra vibrationer”.

Varför Eldeman kallade Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningson för ”tre svenska popgiganter” förstår jag inte riktigt. Men deras ”Håll mitt hjärta hårt” slog ju hyfsat som schlager.

ABBA däremot är ju giganter även i andra länder. ”Happy New Year” med Benny Andersson som en av huvudmännen slog ju hyfsat inte bara i Sverige. Och de har haft en rad internationella succéer.

ABBA förekommer mycket ofta i Melodikrysset, och det gäller också de tre nyss nämnda herrarna. Eldeman kör väldigt mycket med upprepningar.

I dag fick vi åter igen höra Bryan Adams’ succéinsjungning av ”Everything I Do I Do It For You” ur filmen om Robin Hood.

Chris Rea – i dag med ”Fool (If You Think It’s Over)” – har vi också hör nyligen, och det är väl just så Eldeman tänker när han konstruerar nya kryss.

Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna” har spelats så många gånger i krysset, att vi i dag fick den exekverad på dragspel.

Men det finns förstås de som gläds också åt upprepningar. Vonkis, som ständigt vill höra Py Bäckman (inte så pjåkig enligt mig heller), bör vara glad över att hon förekom i utkanten av en av dagens frågor, den om John Lennons och Yoko Onos av Sissel Kyrkjebø och Tommy Körberg insjungna ”Låt julen förkunna”. Den svenska texten skrevs av Dan Hylander med en smula assistans av Py Bäckman.

Molly Sandén har vi också hört förut. Fast i dag hörde vi henne i en ny låt, ”Rygg mot rygg”. Fast skriv inte ut accenten i hennes efternamn i krysset – då kommer en viss Edvard att bli omdöpt till Pérsson.

Och jag har en stark känsla av att vi i kommande melodikryss kommer att få höra mycket skapat av Max Martin. I dag hörde vi Katy Perry i hans ”Hey, Hey, Hey”. Så vi säger hej till Karl Martin Sandberg.

Men i sanningens namn: med Edvard Persson spelade Eldeman i dag en inte så känd melodi, ”Ett gott nytt år”, och det får jag väl tillönska också mina läsare.

Hälsningsordet i den näst sista låten upprepades tre gånger, och dagens kryss avslutades också med tretal: ”Min hatt den har tre kanter”. Ursprungligen var den en tysk folkvisa på melodin ”Karneval i Venedig”. Men det sista hade vi ingen aning om när vi i min barndom sjöng den i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

Karneval lär det väl också bli lite varstans på nyårsnatten. Men ta det varligt både med fyrverkerierna och med de starka dryckerna. Läsarna tillönskar jag ett bättre nytt år.

Eesti/Estland – ett återbesök i mitt barndomsland

6 november 2017 16:03 | Handel, Mat & dryck, Media, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I 80-årspresent av min hustru fick jag något alldeles fantastiskt, ett veckolångt återbesök i mitt födelseland, Estland, däribland en utflykt till min barndoms hemby, Juminda, belägen nästan ytterst på en halvö öster om Tallinn ut i Finska viken.

Jag var sex år när min familj en natt i februari 1944 i min pappas fiskebåt, fylld av andra flyende, tog sig över till Finland. Där blev vi kvar fram till hösten samma år då vi, inför Finlands fredsslut med Sovjetunionen som skulle medföra utlämning av estniska flyktingar, begav oss vidare till Sverige. Men det är en annan historia.

Från den här estlandsresan, 11-18 oktober, har jag redan berättat om vårt besök på de estniska socialdemokraternas valvaka i Tallinn – det var kommunalval i Estland söndagen den 15 oktober – och om valresultatet.

Besökstillfället var valt med hänsyn till det här valet, men egentligen var ju syftet med resan att ge mig en chans att ytterligare en gång i livet besöka den by och det hus där jag föddes den 19 juni 1937 och den huvudstad, alltså Tallinn, jag så ofta besökte inför Estlands frigörelse från Sovjetunionen och perioden av återupprättandet av ett fritt och demokratiskt land – med det senare arbetade jag på uppdrag av det svenska socialdemokratiska partiet, på vars huvudkontor jag arbetade. I återuppbyggnaden av det socialdemokratiska partiet i Estland kom jag att spela en viktig roll.

Återbesöket i barndomsbyn Juminda kom, efter telefonkontakt med en släkting, Karli Lambot, att genomöras lördagen den 14 oktober, och eftersom Karli har en son som bor i Tallinn bad han denne, som också heter Karli, skjutsa oss i bil från vårt hotell, Tallink Express Hotel i hamnen. Det var bra att också få skjuts med en person som kunde vägen till Juminda och omnejden. Jag hade köpt rosenbuketter till dem vi skulle möta men också för att lägga på mina mor- och farföräldrars gravar på kyrkoården i Leesi, som vi skulle komma att passera. Mina farföräldrar, som jag minns från mitt barndomshem, Tabani, Hinrik – men han kallades Hindrek – och Anna Kokk (hon född Kvelstein), var båda döda, när vi gav oss i väg från Estland. Detsamma gällde min mormor, Anna Maria (”Marja”) Sankmann, född Niiholm, det senare rimligen ett förestnigande av det finlandssvenska Nyholm. Den ende av mina nära anförvanter som fortfarande levde när vi gav oss i väg var morfar, Jaan Sankmann.

Vi fick också möjlighet att gå in i kyrkan i Leesi, där mina föräldrar konfirmerades och senare vigdes. Den här kyrkan hölls i gång under sovjetåren, och den absolut drivande kraften i det här arbetet var en faster till mig, så trots att jag inte är ett dugg troende, kände jag en stark samhörighet med just den här kyrkan och skänkte därför en ganska stor summa pengar till kyrkkassan.

Sedan åkte vi vidare till Juminda, och redan på vägen dit märkte jag att allt inte var sig likt sen jag sist var där (nu ganska länge sedan): Landsvägen var relativt nyasfalterad, inte bara en smal grusväg till en avkrok.

Och så var vi framme vid Rätsepa (Skräddargården), där Karli den äldre och hans hustru Tiiu bor.

I en liten lantby som Juminda är de familjer som bor där ofta invävda i varann genom giftermål. Husmor på Rätsepa i min barndom var Anna, gift Lambot men född Kokk – hon var en syster till min farfar. Från den här familjen och gården kom Kreete Lambot, i Sverige gift Lindberg. Vi fortsatte att ha kontakt med Kreete här i Sverige, och jag var också nere i Skåne på hennes begravning. Sen mötte jag vid ett besök i Juminda, av en slump, hennes söner, som hade åkt dit för att göra det hon önskade, att strö hennes aska i havet utanför den gamla hembyn, Juminda.

Jag har varit hemma hos familjen Lambot tidigare i samband med återbesök i Juminda, allt ifrån slutet av perioden då Estland fortfarande var en del av Sovjetunionen, under övergångstiden och sen flera gånger efter den återerövrade självständigheten. Vid de första besöken var Juminda sig likt, som jag mindes byn från min barndom – bara morfars och mormors hus, Siguri (Cikoriagården), hade rivits och ersatts av ett semesterhem knutet till en industri, men delar av trädgården fanns fortfarande kvar, och vid ett höstligt besök hittade jag mogna äpplen på ett träd på tomten, ett träd som fanns där redan på morfars och mormors tid. Jag tog med mig några mogna äpplen hem till min mamma, vars barndomshem det här ju var, och jag minns att hon grät av rörelse, när jag plockade fram de här äpplena i samband med ett besök i Juniskär.

Nu hade semesterhemmet ersatts av en stor modern villa, som omgärdades av granhäck. (Där fanns förr syrener. Jag har ett foto från vårt första återbesök i Juminda, på vilket min familj och Kreete samt vår mamma står framför syrenerna vid morfars och mormors och min mammas hus.)

En del av tomten, där för övrigt jordkällaren stod, hade styckats av, och där stod nu en modern villa, uppförd av ett par där den ena parten hade familjeanknytning till byn. Husägarna var ute och krattade löv, och när Karli stannade bilen och vi hälsade över staketet, bjöds vi in och jag fann att huset interiörmässigt lika gärna kunde ha funnits någonstans i Sverige.

Också Karlis eget hem på Rätsepa var nu invändigt helt modernt – till det nya i alla hus i Juminda hör indraget vatten och avlopp – förr, även under sovjettiden och övergångstiden, hade man brunn och slaskhink – och det är självklart att folk har telefon, TV och annat sådant. Birgitta och jag bjöds på egenfångad och egengravad sik. Samtalet rörde praktiskt taget allt om byn och vad som hade hänt där – Karli är vald till så kallad byäldste och känner till allt och alla, och han skriver regelbundet om byns begivenheter på en särskild hemsida för ändamålet. Jag hade berättat att vi nästa dag skulle på de estniska socialdemokraternas valvaka, men eftersom Karli inte tillhör något av de politiska partierna – han har, vet jag, tidigare kandiderat för en rent lokal lista, och sonen som skjutsade oss har kandiderat för en valallians i Tallinn, Vaba Tallinna Kodanik (Fri medborgare i Tallinn) – pratade vi inte så mycket om politik. Karli den äldre har i yngre dar varit tävlingscyklist; sonen är jurist.

Karli tar oss med på en rundtur i Juminda med omnejd, och eftersom det av och till regnar, åker vi i hans bil. Jag har redan berättat om turen till min mors barndomshem och till det nya hus som har byggts på tomten.

Men dess förinnan gör vi ett av Karli förberett besök i mitt barndomshem, Tabani. Jag minns det som ett gult trähus med rosensnår längs väggen mot vägen, en stor björk nere vid vägen (till vänster från huset sett), uthus med lagård och stall till höger och bastu en bit ner bakom huset, men praktiskt taget inget av det här, bortsett från det nu ombyggda huset, finns kvar. På gårdsplan ner mot vägen finns nu en välskött trädgård med fruktträd.

Och när jag går in i huset, numera bebott av släktingar, känner jag inte längre igen nästan någonting, och då syftar jag inte på den nutida möbleringen eller det faktum att de som bor i huset numera förstås har vatten och avlopp och el indraget, har TV och annat sådant. Själva rumsindelningen är en annan. Jag är i ett främmande hus.

Men vi blir oerhört varmt och vänligt mottagna av husets nuvarande ägare, dotter till en av mina fastrar, Elvira, som flyttade in där när vi hade gett oss i väg. På Tabani bor också Elviras dotterdotter och hennes son. Vi känner oss välkomna och blir hjärtligt bemötta, men det här är alltså mäniskor som jag egentligen inte känner, och mitt barndomshem känns som en främmande värld, detta trots att jag har mycket tydlig egna barndomsminnen härifrån: Farmor som en gång lurade mig att fiska med metspö ur ett vattenfyllt handfat – jag skulle bara blunda och be till Gud så skulle jag få fisk, och mycket riktigt: när jag hade bett färdigt och tittade, satt det en strömming på kroken. Farfar som var blind och mest låg i sin säng – men en morgon berättade farmor, en riktig krutgumma, att hennes man hade blivit pilsk och kommit in till henne, vilket ändade i att hon jagade ut honom, enligt henne så att han fastnade med skägget i rosensnåren. Och så minns jag en natt då min pappa, annars en stark och kapabel karl, kom in i rummet där mamma och jag sov, och han vacklade som berusad – förklaringen var att han hade vågat sig ner från farstuvinden, där det var så lågt till tak att man inte ens kunde sitta upprätt och där han gömde sig för att slippa bli inkallad till röda armén. Därifrån kom det sen några som ville förhöra mamma om vart han hade tagit vägen. Jag satt bredvid mamma när hon, alldeles vit och darrande, förhördes och hon förklarade, att vad hon visste hade han gett sig i väg till mobiliseringsstället och då också medfört familjens radioapparat – de här farliga kommunikationslänkarna togs allmänt i beslag. Men jag minns också ljuvliga sommardagar, särskilt en då jag la mig på rygg bland vildblommorna under en stor, blommande hägg.

Som ett slags brygga till krigs- och ockupationsåren i barndomen fungerade ett återbesök vid ett minnesmonument, ursprungligen tillkommet under sovjetåren, över ett ohyggligt förintelseslag 1941, då batteri från den då ockuperande tyska armén från en position bakom vår lilla by tillsammans med finskt batteri på andra sidan av Finska viken besköt sovjetiska och beslagtagna fartyg och båtar på väg mot Leningrad med flyende sovjetisk militär plus estniska kommunister men också många tvångskommenderade ester. Med hjälp av detta plus bomber, torpeder och minor sänktes 183 skepp, och havet utanför vår halvö blev ett dödens hav. En del av de omkomna flöt i land vid våra stränder och begravdes sen också utan namn i sanden. Jag har ett barndomsminne av en kvinna från Tallinn som kom till vår lilla by där hon av någon anledning trodde att hennes man hade flutit i land och begravts. Byborna ledde henne till en sandgrav de trodde en man som motsvarade hennes beskrivning låg i och hjälpte henne att gräva. Kroppen var vid det laget så illa ankommen att hon inte kunde avgöra om det här verkligen var hennes man, så hon lånade en fickkniv av min yngste morbror, Juku (Johannes) och sprätte upp den dödes byxbenssöm men det var inte rätt karl. Morbror Juku slängde sen sin fickkniv i havet, eftersom han tyckte att den luktade. Och jag minns att det i den uppgrävde mannens ficka låg en lapp med den alltför optimistiska texten ”Död, jag flyr från dig till världens ände”.

Den här minnesplatsen har sedan kompletterats med andra minnesplattor, också försetts med en desarmerad mina och ett rep med skylten att det är förbjudet att beträda stranden, ett minne från sovjettiden.

Sen återvände vi till Rätsepa ännu en gång, men eftersom det mörknade, tackade vi värdfolket och blev sen av Karli den äldre skjutsade till vårt hotell i Tallinn. Av Karli fick jag också två små häften med vad nyfödda i byn år för år har döpts till och hittade där till exempel mina föråldrars dopnamn under deras födelseår. Jag fick också ett exemplar av en bok där jumindabor intervjuas om och berättar om sin egen och byns historia, ”Juminda jubijäneksed”. Den har jag sen tidigare, har till och med skrivit om den här på bloggen (11 november 2011). Jag fick den mig tillsänd av två andra släktingar, Liina Paadimeister, som vi faktiskt hann träffa på vårt hotell innan vi lämnade Tallinn, och så den nu döda Leida Urv. Men naturligtvis började jag genast läsa om den, nu särskilt intresserad av det Karli har skrivit i den. Till det roliga med den här boken hör att där finns mängder av foton, bland annat av min pappa vid bygungan och, alldeles i början av boken, ett konfirmationsfoto av tre nära anförvanter, den nämnda Kreete och två av min mammas syskon.

* * *

Övriga dagar tillbringade vi alltså i Tallinn.

Jag har tidigare redan skrivit om valet och valvakan, men hade jag inte läst estniska tidningar och sett nyhetssändningar plus lördagskvällens slutdebatt i TV, skulle jag, om jag hade varit en obevandrad och icke estniskakunnig besökare, knappast ha förstått att vi befann oss i slutskedet av en valrörelse. Ingenstans såg jag några valaffischer, och när vi med tips från det socialdemokratiska partikontoret var ute för att få vara med om något valmöte, hittade vi inget på angiven plats och tid.

Det usla vädret satte gränser för vår lust att loda omkring, så också mina usla ben, och eftersom vi inte bodde mycket nära någon passage in i Gamla stan, blev det mycket taxi till bestämda mål.

Det hotell där vi bodde hade usel mat, så vi var alltså tvungna att söka oss till restauranger i Vana linn (Gamla stan), och i början drev oss hunger och trötta ben att också besöka några turistfällor – jag tänker inte namnge dem – där kvaliteten inte motsvarade priset. Men med användande av min gamla lokalkännedom tog vi oss sen till några restauranger, värda att besöka: Vanaema juures (Hos mormor/farmor) en bit upp från Rådhustorget, en restaurang med traditionell estnisk mat och inredd med äldre möbler och inredningsdetaljer; Peppersack nära Rådhustorget; Olde Hansa , en krog med medeltida meny, också nära Rådhustorget; slutligen även Rataskaevu 10, en del av hotell Rataskaevu med ingång från torget ovanför med sin gamla hjulbrunn, det som har gett hotellet, torget där det är beläget och restaurangen deras namn.

Vid det här torget hittade vi också en hantverksbutik med mycket fina konsthantverksprodukter – här köpte vi en del till våra barn och barnbarn, och Birgitta hittade vrålsnygga textilier åt sig själv. Många butiker på vägen ner mot Viru-porten säljer krafs och bärnstenssmycken till mycket höga priser, men naturligtvis kan man även där göra enstaka fynd.

Vi gick också runt i affärskomplexet runt hotell Viru, beläget utanför Viru-porten in till Gamla stan, och det visade sig att Birgittas planerade 80-årspresent till mig även innefattade en del nya kläder, som hon ville köpa i Tallinn. Varuhuset Kaubamaja har en herrepikering som inte går av för hackor (vilket numera också innefattar priserna – hög kvalitet men också högt pris. Men efter lite letande hittade vi till någorlunda rimligt pris en ursnygg blazer och två par dito byxor, det ena de mycket sköna mörkblå manchesterjeans jag nu har på mig. Den kvinnliga expediten hade god blick för vad som föreföll passa mig, men jag fick förstås prova i provhytt och fick fler val tills jag blev nöjd. Mitt ständiga problem, att jag måste korta nyinköpta byxor, lovade Birgitta ta hand om hemma, och nu har jag verkligen några mycket fina plagg – jag har använt kavajen och de andra byxorna vid vårt senaste besök på Uppsala konsert & kongress.

Jag vill sluta med att tacka hustrun för den här fantastiska 80-årspresenten.

Med en sån hustru vid sin sida är varje man i min ålder beredd att leva ett antal år till.

Ja nu är Birgitta 80. Och jag känner av att jag också är det

22 september 2017 18:16 | Deckare, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har ägnar den senaste tiden åt att förbereda, genomföra och sen städa upp efter det stora födelsedagskalaset. Över 50 personer kom hem till oss under födelsedagsfirandet, och jag tror att Kerstins syskon håller med mig, när jag säger, att den här stora festen inte skulle ha blivit vad den blev utan Kerstins organisationsförmåga, goda humör och befäl över köket och övriga av henne valda serveringsställen.

De sist nämnda arbetsmomenten föll naturligt på henne, eftersom maten levererades av det företag där hon arbetar, Trillers. Hon hade redan tidigare, med hjälp av Anna som har bil, köpt och fraktat hem till oss alla de drycker, samtliga alkoholfria eller näst intill, som serverades. Kvar åt mig att handla blev mest stora mängder färsk frukt och så lite annat som Kerstin ansåg borde finnas hemma.

Jag vill prisa den varierade och rikligt tilltagna maten, allra mest för att den var så god. Många av gästerna frågade särskilt om varifrån maten kom, detta helt enkelt för att de tyckte att den var så läcker. Punktligheten var också perfekt, både när det gällde leveranstiden och hämtningen av tomma kärl samt använda tallrikar, fat och bestick dagen därpå.

Trillers hade också levererat det färdigbryggda kaffet och de av allt att döma läckra tårtorna – jag själv som är diabetiker får ju inte äta sådana.

Dessutom hade Trillers gjort den smörgåstårta som serverades vid familjens eget födelsedagsfirande av Birgitta ett par timmar före den stora invasionen. Av barn och barnbarn fick Birgitta delar till vår Arabia/Flora-servis i Öregrund, pengar till trädgården där, abonnemang till konserterna med Uppsala kammarsolister, hjälp med trädgårdsarbete och en Eden-mugg från Rörstrand.

Klockan 14.00 började det välla in folk. Anna och hennes Amanda hjälptes åt med att slussa in gästerna i vardagsrummet, där Birgitta stod och tog emot, och Annas yngsta dotter, Ella, antecknade alla gästerna. Många hade med sig vackra buketter, men vi hade förberett oss genom att ha vattenfyllda vaser i beredskap. Det kom också blommor och hälsningar från vänner som bor utanför det område vi själva hade bjudit in gamla kompisar från, dessutom också från till exempel partisekreteraren och partikassören. Några av gästerna hade valt att ta med sig krukväxter, bland annat orkidéer, och från ett par gamla, nära vänner fick Birgitta en stor levande gren av Känguruäpple med frön under utveckling, lämpliga att plantera i trädgården i Öregrund.

En mycket stor del av gästerna hade följt Birgittas önskemål om penninggåvor till Läkare utan gränser, Vi-skogen och Svenska UNICEF eller till Birgitta själv för inköp till trädgården i Öregrund.

Men det förekom också andra, av givarna självvalda (i ett fall en egensmyckad prydnadskudde) presenter, sådant som gardiner, sockor, björnbärssylt, vimpel till flaggstången i Öregrund, böcker, honung, landskapsthe och ytterligare annat.

För egen del hade jag tjuvstartat 80-årsfirandet redan medan vi var kvar i Öregrund – där fick Birgitta det som ändå skulle dit: en hel rullväska med blomsterlök, i ganska många fall nya sorter för i år.

Och så fick hon, som alltid, flera paket med böcker: Johan Svedjedals Karin Boye-biografi och så böcker av Lion Feuchtwänger, Kjell Eriksson, Torbjörn Flygt, Kjell Westö (2 stycken), Sofi Oksanen och Per Anders Fogelström (hans hittills outgivna debutförsök) samt även deckare av Georges Simenon (ytterligare tre nyutgivna) och Alexander Call-Smith. Några av de gäster som inte tidigare hade varit hemma hos oss var märkbart lite tagna av mängden av böcker och bokhyllor samt skivor och skivhyllor – någon var särskilt tagen av det faktum att de är sorterade efter ämne respektive förvarade i bokstavsordning.

Jag har också lovat köpa teaterbiljetter och sen bjuda på middag på restaurang.

Slutligen har jag åt Birgitta gett två Marimekko-designade porslinskarotter. Vi är mycket för finsk design i den här familjen.

Birgitta rörde sig ganska systematiskt mellan grupperna av gäster i olika rum och runt olika bord. Jag rörde mig ganska fritt mellan gästerna och de olika rum de satt i men fastnade i lite längre samtal om bland annat politik – vad annars bland gäster som i så hög grad är politiskt intresserade och engagerade. Med de gamla laboremuskompisarna Agneta Guillemot och Irma Ridbäck om valet av politiska samarbetspartners och möjligheten av ett blocköverskridande samarbete i det politiska dödläge som nu råder. Och med Peter Gustavsson (i dag Uppsala arbetarekommuns ordförande, men också gammal kompis) samt SSU-distriktets ordförande Asal Gohari om Laboremus’ storhetstid under tidigt 1960-tal.

När sen till slut de sista gästerna hade gått, stannade Kerstin kvar och röjde undan det tyngsta, allt medan hennes barn, Viggo och Klara, tålmodigt väntade på henne. Och medan det här pågick, kom sig den allt tröttare far i huset till slut äntligen på att också för egen del smaka på förplägnaden. Tidigare hade jag varit alltför mätt efter först min egen morgonuppvaktning av Birgitta med danska smørrebröød och strax därefter en jättebit av den smörgåstårta Kerstin hade med sig till familjekalaset före den stora mottagningen.

Det här kommer att bli en dag att minnas. Hur länge får man se – man vet ju inte så mycket om framtiden och hur länge livet varar, när man är 80 år.

Dagar i augusti

24 augusti 2017 23:10 | Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag har inte haft tid att ägna mig åt bloggen på ett par dar; jag har varit upptagen av ett kärt besvär: att formulera ett inbjudningsbrev till Birgittas 80-årsdag den 20nde september, hitta e-postadresser till hennes närstående och vänner genom livet och sen – i dag – få i väg inbjudan.

Det har redan kommit en anmälan, nästan med vändande post, men jag har också fått meddelanden om att några av e-postadresserna var felaktiga, vilket förstårs har krävt nytt arbete. Sedan har även Anna hört av sig och lovat hjälpa Kerstin i köket – det som serveras kommer från det företag där Kerstin arbetar.

Den här jämna födelsedagen och höga åldern tänker vi fira i lägenheten i Uppsala, men annars bor vi fortfarande kvar i vårt sommarhus i Öregrund. I dag, när vädret har varit nådigt, har Birgitta varit ute i trädgården och arbetat, bland annat på nytt rensat min tämligen nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Där har hon bland annat hittat åkervinda, som trots att den är vacker är ett nästan outrotligt ogräs – ingen av oss vet, hur den har kommit dit. Är det någon som känner till något effektivt knep att bli av med den? (På annat håll på vår stora tomt har vi använt oss av övertäckning av hela landet, men i den här rabatten finns bland annat gammaldags rosor, som jag inte gärna vill bli av med, bland dem Yorks vita ros.)

Också hit hittar det gäster ibland. En sonson, Anders, till vår gamla vän från Laboremus-tiden, senare också granne på Idrottsgatan, Ingrid Kjellman, överraskade farmor med att i bil köra henne till oss i Öregrund – Ingrid hade faktiskt inte förstått vart de var på väg. Men vi visste att de här två skulle komma, så Birgitta hade gjort sitt bästa – och hon är faktiskt mycket skicklig i köket – för att åstadkomma en god måltid: stekta abborrfiléer med vitvinssås och kantareller – abborrarna fiskade och kantarellerna plockade här i Öregrund av en man som bor alldeles nära oss – och till efterrätt kanelkryddad rabarberpaj av egenodlad rabarber med ett lock av maräng. Fast jag som är diabetiker fick ju då hålla mig till nyplockade körsbär, mycket goda de också.

Det blir mycket att prata om när man äntligen träffas igen – Ingrid bor numera sen länge i Stockholm.

Apropå goda måltider, bjöd hustrun mig nyligen på krogmiddag här i Öregrund. Sånt gör vi sällan numera, inte bara för att pizzerior och andra ställen nere i hamnområdet mest ägnar sig åt massutskänkning och för all del pekuniärt billiga men också i andra avseenden billiga rätter. Så vi lagar hellre maten själva.

Skälet till att vi nu gick ut och åt var att en av landets stjärnkrögare, Melker Andersson, i sommar har öppnat en ny restaurang nere i hamnen, på Strandgatan 30 i den byggnad som tidigare inrymde vad jag skulle kalla en bok- och skrotbod. Nu har den gamla inredningen rivits ut och ersatts av en serveringsdisk samt udda bord och stolar – inredningskonceptet är inte lyx och elegans, och det finns också några bord och stolar utomhus, både upp mot Strandgatan och på sjösidan. Men trots att gästerna redan tidigt på kvällen var relativt många, lyckades vi till slut, eftersom regnet hängde i luften, hitta ett ledigt bord inomhus. Det går nämligen inte att telefonboka bord på det här stället.

Det heter, med utmanande svensk stavning, Bojabäs, av vilket (franska bouillabaisse) man kan ana att det här är en fiskkrog. Rätterna anpassas efter det man för dagen kan få tag på lokalt av havets frukter. Vi valde dock inte bouillabaisse utan smörstekt abborre, till vilken vi drack alkoholfri öl. Det tog sin lilla tid – matlagningen sker från grunden bakom serveringsdisken – men det var väl värt att vänta; smaken var mycket god. En miss gjorde personalen i köket dock: Vi fick det här utan de i menyn utlovade kantarellerna. Vi såg en låda fräscha kantareller i köksavdelningen, så det var nog bara en miss på grund av stress.

Men det var gott ändå. Hit kommer vi nog att återvända, om krogen får ett fortsatt liv här i Öregrund.

Min tjejliga på födelsedagsbesök post festum

1 augusti 2017 23:56 | Mat & dryck, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Till dem Birgitta hade inbjudit till min 80-årsdag hörde det som i familjen går under benämningen Enns tjejliga, ursprungligen fyra damer – nu tre eftersom en av dem är död – som alla under en period var mina arbetskamrater på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad.

Damerna i fråga är:

Eva Marcusdotter, som var talskrivare åt Bo Toresson under hans tid som partisekreterare – också jag arbetade under den här tiden på partisekreterarens kansli. Senare har Eva under en period bott och varit partiaktiv i Örebro, senare i Östersund. Hon har numera lämnat partiombudsmannaskapet och arbetar med annat.

Gisela Lindstrand, som både har arbetat på Aktuellt i politiken (s) (fast inte under min tid där) och som pressekreterare på partiexpeditionen (hon berättade den här gången bland annat om sitt första möte med Olof Palme). Ingvar Carlsson rekryterade henne sedan som pressekreterare i statsrådsberedningen. Senare har hon arbetat i det privata näringslivet, nu senast i Securitas.

Lotta Gröning, som har doktorerat i Uppsala men också har arbetat på partiexpeditionens pressavdelning. Senare har hon bland annat arbetat åt Mona Sahlin under hennes tid som statsråd, varit politisk redaktör på Norrländska Socialdemokraten och insändarredaktör på Aftonbladet. Nu är hon kolumnist i Expressen.

Den fjärde medlemmen i den här tjejligan var Mona Hillman Pinheiro, men hon är alltså död. Birgitta och jag var på hennes begravning, och jag har skrivit om den och henne under rubriken Last Chorus.

Också Birgitta var med vid besök hemma hos Mona i mitt gamla Sundsvall. Själv blev jag så småningom bekant också med hennes dåvarande man, João Pinheiro, som först förstås undrade över Monas relation till mig. Men den var inte av det slag han hade behövt oroa sig för, och när hon senare separerade från honom och ingick en ny relation var det inte med mig. När jag och min hustru sen var på hennes begravning, kom förstås också exmaken João dit, och eftersom han aldrig ens hade träffat flertalet begravningsgäster, sökte han sig till mig och Birgitta under den efterföljande begravningsmåltiden.

När jag och Birgitta under de tre övriga tjejernas besök med anledning av min födelsedag (de kunde inte komma på den riktiga födelsedagen eftersom två av dem just då hade bokat in en utlandsresa), inledde vi med att dricka alkoholfritt vitt vin vid ett trädgårdsbord – vädret var ljuvligt och trädgården blommade – och jag sa också några ord om vår gamla gemensamma vän Mona och erinrade om hennes begravning.

Men sen gled samtalet förstås – vi är alla politiska djur – in på den pågående regeringskrisen (fast den delen har jag ju redan skrivit om).

Den här födelsedagsmiddagen fick, liksom den på den riktiga födelsedagen, estniskt tema men var bara delvis identisk med sin föregångare. Eftersom Birgitta inför min 80-årsdag hade gravat sik på det sätt hon en gång lärde sig av min estniske pappa och det fanns sådan sik kvar i frysen, tinade jag upp den och serverade den som förrätt med nykokt potatis, på längden skuren saltgurka och Birgittas gravlaxsås.

Sen fortsatte jag på fisktemat.

Jag lagade en estnisk fisksoppa, kallad seljanka, med torsk som huvudingrediens.

Som huvudrätt serverade jag också torsk, men nu som ingrediens i fisk smörstekt som wienerschnitzel, alltså panerad med vitpeppar- och saltblandat vetemjöl, ägg och skorpmjöl och med citronskiva med kapris och ansjovisfiléer ovanpå. Gisela som har österrikisk mor och är van vid traditionell wienerschnitzel blev mycket förtjust och sa genast vid matbordet, att det här tänkte hon laga själv.

Sen hade jag till efterrätt/kaffe natten före bakat stritsel, estnisk födelsedagskringla. I det fallet gjorde jag en tabbe: När jag handlade de många ingredienser som krävs, glömde jag att köpa saffran, och därför blev min stritsel lite för blek, ytterligare understruket av det florsocker man strör över, när stritseln är klar för servering. Men i övrigt fanns smaken där av de många smakämnena man använder.

Födelsedagsmåltiden ägde rum under mycket glam och prat, och gästerna sjöng också en sång de på den tiden fyra damerna sjöng för mig vid ett minnesvärt besök med middag hemma hos mig när vi hade börjat träffas, fyra damer och en på den tiden fortfarande hyggligt ung man. Jag brukade ju se dem på jobbet men förstod sen att de här tjejerna också ibland träffades mer privat, gick ut på krogen tillsammans. En sådan kväll, i9nte helt nykter förstod jag av den nerklottrade servett som sen anlände per internpåse, hade samtalet uppenbarligen spårat in på mig, och på servetten hade de klottrat ner skämtsamma kärleksförklaringar till mig. Alltså upptogs jag i den här kvinnliga kretsen, och vi började träffas också utanför jobbet.

När de på den tiden fyra tjejerna ringde på dörren och jag öppnade, sjöng de sålunda till sonens och, antar jag, grannarnas förvåning unisont och högljutt en visa, vars text började så här: ”Varför ska vi älska dENN vi ENNdå aldrig får?”.

Dess värre måste damerna den här gången alltför tidigt ge sig i väg igen. Men de bor ju numera i Östersund. Göteborg och Norberg, och snart vinkade vi alltså av Lottas bil, som de alla åkte i.

Presenter fick jag förstås dess förinnan: Från Gisela fick jag en Slideranka (Muehlenbeckia complexa) i vacker kruka. Av Eva fick jag ”Smak på Sápmi”, en kokbok med samisk mat. Och Lotta hade med sig två böcker, dels Fredrik Skavlans samlade teckningar, dels (kanske mer med adress till värdinnan, den före detta ordföranden i Svenska kommittén för Vietnam), Åke Kilanders bok om FNL-rörelsen, ”Vietnam var nära”.

För övrigt har jag fått ytterligare en växt att plantera i en av mina nyrestaurerade rabatter. Av Jimmy och Margareta Mattsson, som inte kunde komma på den riktiga födelsedagen på grund av en familjerelaterad begravning, har jag fått en Flikskatta, även kallad Känguruäpple, och eftersom det här är en rabattväxt som kan bli tre meter hög, har jag tagit på mig lite tid för att hitta ett lämpligt ställe att plantera den på. Det blir i min nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot vägen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^