Sonen och dottern på sommarbesök i Öregrund

13 augusti 2018 1:32 | Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Under den här fantastiska sommaren har vi haft besök i Öregrund av både sonen och hans familj och dottern och hennes båda barn. Vi köpte huset den sommaren (1969) då Birgitta väntade Kerstin, och både hon och hennes lite yngre bror Matti tillbringade sen sommar efter sommar här – Öregrund är deras barndoms sommarland. De känner Öregrund utan och innan, även om stan förstås också har förändrats. Och de har sedan, när de hade fått egna barn, tagit med dem – i Kerstins fall Viggo och Klara, i Mattis fall Ella och Sofia – hit till barndomslandet.

Jag, i det ena fallet morfar, i det andra farfar, har inte behövt visa barnbarnen någonting, eftersom deras föräldrar kan alla besöks- och utflyktsmål och själva hittar till dem. I fallet Kerstin och hennes barn tog nu senast Kerstin och hennes barn färjan över till Gräsö och cyklade på de cyklar Birgitta hade låtit ställa i ordning en ganska lång tur där. Förra sommaren hyrde Matti och Karin och deras barn ett hus på Gräsö – farfar och farmor hämtades dit i bil, och sonen med familj var självfallet också här hos oss. Kerstin och hennes barn har både förra året och nu i år bott någon vecka hos oss här i Öregrund.

Nu i sommar hyrde Karin åt sig och Matti och barnen under en vecka ett hus i Öregrund, hyggligt nära Tallparken som har anlagd sandstrand och långgrunt vatten men också med annat inom räckhåll. Det var en ren slump att de hamnade just där, i ett hus med adressen Västerhamn 3. I en bokhylla upptäckte jag till min förvåning en guidebok från den sovjetestniska tiden, på estniska. Och det visade sig finnas mer material med anknytning till Estland i huset. Men ingenstans hittade jag något namn av estniskt ursprung.

Nå, sen unga år bor det en detektiv i mig, så väl hemma började jag leta. Snart hade jag kommit fram till att den som bor i huset sonen och hans familj under några dagar hade hyrt var ägt av Arne Ruukholm och hans fru Gunvor, han av efternamnet att döma estländare men född här i Sverige 1947, hon sannolikt svenska.

Vad jag kunde minnas hade jag aldrig träffat Arne, som, tog jag reda på, hade försörjt sig som fiskare. Ändå väckte namnet Ruukholm dunkla minnen hos mig.

Svaret hittade jag genom sökning på min egen blogg. Arnes pappa, Viktor Ruukholm (1910-1972), kom från Pärispea, en halvö i Finska viken väster om den halvö där min estniska hemby Juminda ligger. Och inte nog med det: Ruukholm den äldre transporterades från Finland till Sverige i samma båtkonvoj som vår familj och kom alltså i land i Löran (som jag och sonen, Matti, nu återsåg, när Matti i somras bjöd mig på en nostalgiresa till Juniskär med omnejd).

Och inte nog med det. Jag har för i huvudsak svensk publik hållit ett otal föredrag med rubriken ”Flykten från Estland”, som skildrar den första stora flyktingvågen till Sverige i någorlunda modern tid. När jag 2010 ombads hålla det här föredraget här i Öregrund, fanns bland åhörarna också Viktor Ruukholms hustru, alltså Arne Ruukholms mamma.

Ibland är världen liten.

Matti och hans båda små döttrar var senast här på besök dagen innan Kerstins och hennes barns väntade ankomst, som dock blev lite fördröjd av en infektion den annars nästan aldrig sjuka Kerstin råkade ut för.

Men sen kom hon och barnen, tyvärr när den eländiga båtveckan hade kommit i gång. Trots att den kallas båtvecka, står det då bilar parkerade precis överallt, och det är ett jävla liv, särskilt på nätterna.

Men Kerstin och hennes barn hittade ändå fredade badplatser på klippor före Tallparksbadet – det här är ett område som Kerstin behärskar allt sedan sin egen barndom – och de har badat jättemycket i det varma vattnet, ofta också på kvällen.

Kerstin har på Instagram publicerat en hel räcka fina färgfoton tagna under besöket här: badbilder, bilder av huset och vår trädgård, Fia-spelet från hennes barndom och så fynd, gjorda på en loppis i Norrskedika, en Jobs-duk och sex pussel.

Och så finns där en bild av det estniska surbröd hon hade bakat åt sin estniska pappa.

Gudomligt gott – jag har strax ätit upp det första brödet. Men det finns fler i frysen.

Melodikrysset nummer 32 2018

11 augusti 2018 18:38 | Media, Musik, Politik, Trädgård | 3 kommentarer

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Men några knepigheter innehöll det ändå.

Edvin Adolphson var ju på sin tid välkänd genom en rad filmer. Han sjöng också, men just hans inspelning från 1953 av ”Snatterpinnarnas paradmarsch” vet jag inte om jag någonsin har hört.

Jag har genom åren lyssnat på praktiskt taget alla melodifestivaler, men Karl Martindals ”Love Turns Water Into Wine” från 2004 gjorde helt uppenbart inget djupare avtryck i mitt melodiminne.

Men redan dagens första dubbelfråga gjorde mig förbannad.

Inte så att någon av de båda frågorna var svår. ”Yellow Rose of Texas” gav färgen gul, och själv minns jag den svenska versionen ”Min gula ros i Texas”, från 1955 med Cacka Israelsson. Och nog hörde jag att den andra låten var flamenco. Men varför placerades de här två frågorna tillsammans?

Den andra dubbelfrågan var åtminstone väldigt krystad.

Här skulle ”Ålefeskarn’s vals” (ursprungligen med Kjell Kraghe 1975) ge svarsordet ål, medan ”The Donkey Serenade” (mycket populär i Mario Lanzas inspelning från 1950) skulle ge oss svarsordet åsna. Ganska långsökt med en fisk och ett djur som förbindelselänk, men i de här fallen är ju Eldeman hal som en ål oh envis som en åsna.

Dessutom har Eldeman pippi på att återanvända samma artister och låtar. I dag fick vi åter igen höra ”My Way” (i franskt original ”Comme d’habitude”) där den engelskspråkig texten, signerad Paul Anka 1968, inte är en översättning av det franska originalet.

Vi kan ju fortsätta på det djurspår som finns i den här dubbelfrågan.

Den nyligen bortgångne Stefan Demert var upphovsman till ”Balladen om den kaxiga myran” (1970), som alltså handlar om en myra.

Och ”Rosa pantern” och poliskommissarie Clouseaux figurerar i en rad filmer från 1960- och 1970-talen. (Det finns senare filmer också, men dem har jag inte sett.) I dag hörde vi ”The Pink Panther Theme” med Spotnicks.

Det här krysset rymde för övrigt ytterligare en film, ”Picassos äventyr” (1978) med bland andra Lena Nyman, som sjöng ljudillustrationen.

Min hemstad åtminstone vintertid är Uppsala, och särskilt den stadsdel som kallas Gamla Uppsala rymmer många minnen från asatiden. Jag vet inte om det var det här som inspirerade Ulf Peder Olrog att 1945 skriva sin ganska roliga ”Schottis på Valhall”, som ju handlar om asar.

Jag har ända sen 1956 gång på gång besökt vårt grannland Norge, också köpt mängder av skivor där, till exempel med Alf Prøysen. Men jag har faktiskt inte en enda skiva med den norska gruppen A-ha (eller Aha som de måste stavas i dagens kryss) och det beror inte på att jag ogillar deras musik. Det har bara inte blivit av att köpa det här, till exempel ”Take On Me” från 1985.

Som före detta nordisk sekreterare på de svenska Socialdemokraternas partikansli har jag rest mycket även i Danmark och då också köpt många danska skivor i olika musikgenrer. Och nästan självklart har vi i vår skivsamling också Carl Nielsens fina ”Dimman lättar” från 1920, den som i dag skulle ge oss kyssordet dimma.

Och så återstår bara ett svar att redovisa. Den vi hör är Robyn, och det vi hör är en låt från 2018, ”Missing U”.

* * *

Själv är jag tillbaka efter resan till Gästrikland och Dalarna, men dottern, Kerstin.ska börja jobba igen efter semestern, så hon och barnen, Viggo och Klara, har åkt hem till Uppsala igen.

Missing U!

Ett par dagars sändningsuppehåll

9 augusti 2018 9:50 | Konst & museum, Resor, Trädgård | 1 kommentar

Så här års bor Birgitta och jag i sommarhuset i Öregrund. Vi lämnar ogärna Öregrund mer än för läkarbesök i Uppsala men återvänder hit så snart vi kan. Men vi får förstås besök av barn och barnbarn, tidigare i sommar Matti med sin familj, Karin och deras småflickor Ella och Sofia, just nu Kerstin och hennes Viggo och Klara.

Nu kommer Kerstin och hennes barn att få ha huset, fullt av barndomsminnen, för sig själva ett par dar. Birgitta och jag har i 80-årspresent av hennes yngste bror Ragnar och hans fru Gunnel (som för övrigt bodde hos oss i Uppsala under sin studietid) fått en utflykt i deras bil till Gästrikland och Dalarna.

Vi ska besöka Wijs trädgård i Ockelbo och så den folkhögskolemiljö i Västerberg, där Birgittas och Ragges föräldrar arbetade och familjen bodde. Sen åker vi vidare till Dalarna för besök på Carl Larsson-gården för att se utställningen ”Japanskt möter svenskt”, och så ska vi också besöka Stabergs barockträdgård.

Men på fredag är vi tillbaka i Öregrund, och jag ska då komma i kapp med sommarprogrammen igen.

Melodikrysset nummer 28 2018

14 juli 2018 17:10 | Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Sommaren är lite för torr – jag tänker på vår trädgård här i Öregrund – men lika fullt bedövande vacker. Men jag klarar sällan att gå ut, betraktar den oftast bara genom fönstren. Jag har råkat ut för en rad fallolyckor, och eftersom jag ser så dåligt framför allt i solsken, vågar jag inte riskera det jag har kvar av liv och hälsa. När jag för kort tid sedan kom hem från apoteket och Coop och var på väg upp längs den stenlagda gången upp till huset, tappade jag plötsligt balansen och föll rak lång ner i rosenrabatten längs gången och klarade inte att ta mig upp igen. Jag försökte förstås ropa till Birgitta, men hon var inne i huset och hörde inte. Och till slut lyckades jag ändå åla mig ut baklänges, nu med sår av rosentaggar bland annat i håret och i pannan.

Så jag har nästan inte alls varit ute i vår lilla sommarstad, över huvud taget inte besökt eller badat i vår badvik i Tallparksbadet.

Jag försöker kompensera genom att till exempel, som i går kväll, se filmer som Ingmar BergmansSmultronstället”.

Också Birgitta gör vad hon kan för att stötta och muntra upp mig. Här om kvällen hade hon plockat massor av jättegoda bigarråer i det träd jag ser, när jag tittar ut genom fönstret i arbetsrummet med datorn.

Så i dag är det väl lämpligt att börja med frågan där svaret skulle bli gardin och ”Visa vid vindens ängar”, skriven 1966 av Mats Paulson som jag har haft en smula samarbete med inför utgivningen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger”. Texten till ”Visa vid vindens ängar” börjar så här: ”Det går en vind över vindens ängar. Det fladdrar till i en tyllgardin.”

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Jag ville sjunga om Katarina
Till träklangsflöjter och alcymbal
Men vindens toner blir sommarsånger
Jag bara lyssnar i björklövssal

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Det går en flicka i aspelunden
Jag har ett gulnat fotografi
Med åren blev hon en dröm en saga
En ensam vandrares sympati

Jag ville skriva en liten visa
Där ögonblick blir till evighet
Men ord blir stumma och toner döva
Och visans tanke blir hemlighet

Det går en flicka i aspelunden
Jag har ett gulnat fotografi
Med åren blev hon en dröm en saga
En ensam vandrares sympati

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Benny Andersson och Orsa spelmän hörde vi sen i en annan vacker visa, ”Födelsedagsvals till Mona” från 1983.

Samma år gjorde The Beatles en fantastiskt fin insjungning av Paul McCartneys ”Yellow Submarine”. På svenska döptes den till ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt”, och den sjöngs in av Per Myrberg.

En annan beatle, George Harrison, var en del av den 1988 bildade supergruppen Traveling Wilburys, som utöver av Harrison bestod av Bob Dylan, Roy Orbison och Tom Petty (plus Jeff Lynne, som jag först glömde att nämna). I dag hörde vi dem i ”Handle With Care”.

Jag gillar också, mycket, Louise Hoffsten, bland annat för att hon sjunger blues. ”Guess I’m a Fool”, som hon sjöng i dag, är ett exempel från 2002. Jag har alla hennes skivor och även hennes självbiografi.

Det hindrar inte att det finns massor av hitlåtar som mina öron också gillar. Per Myrberg förtjänade verkligen framgången 1964-1965 med ”34an”, men det var Olle Adolphson som gjorde den svenska versionen av ”This Old House”. Adolphson har jag, tror jag, allt av på skiva.

Därifrån är egentligen steget inte särskilt långt till ”Gamle Svarten”, i engelskt original gjord redan 1954, ”Old Faithful”. Men i Sverige blev den stor, mycket stor, först 1954, då Cacka Israelsson> sjöng in den.

Det var trevligt att också få höra ”Anna, du kan väl stanna” i en instrumentalversion med Ove Lind, som jag har hört live med swingmusik på 1950-talet. Men den svenska versionen är mycket äldre, från 1927, och skrevs av Waldemar Dahlquist och den makaläöst skicklige och produktive Jules Sylvain.

Jag vet ju att många av de äldre krysslösarna, de som minns de två senast nämnda låtarna, själva kan ha svårigheter med att känna igen låtar med flera av de yngre stjärnor, som i dag lyser på pophimlen.

Justin Bieber, född 1994, hördes i dag i ”Friends” från 2017.

Madonna, född 1958, är ju i dag i sextioårsåldern, så hon är säkert mer känd – men det är ju för den skull inte säkert, att de äldre krysslösarna har hört ”Ready To Jump” från 2017.

Fast det finns också artister och låtar som spränger alla tidsgränser, till och med åldersgränser. Ett exempel är Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, i dag i en instrumental version. Och alla vet väl att den här björnen var utrustad med en nos.

Allt som framförs i Melodifestivalen får för den skull inte evergreenstatus. Ett exempel från 2018 är ”Livet på en pinne”, framförd av Edward Blom. Han borde nog mer hålla sig till sådana pinnar som kineserna äter med.

Melodikrysset nummer 22 2018

2 juni 2018 14:34 | Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går kväll kom det lite regn, en lisa för vår blomsterprunkande trädgård. Men i morse när jag gick upp var det åter soligt och varmt.

Hustrun gick också upp men för att åka till ett möte i Stockholm med Helga Henschens vänner, en förening som jag var med om att grunda – vi kände båda Helga, och Birgitta hade ett särskilt skäl att åka: Hon är intervjuad i Babis Tsokas’ film om Helga, som premiärvisas i dag av föreningen.

Själv ägnade jag mig som oftast på lördagsmorgnarna åt Melodikrysset.

Svårast i dagens kryss, egentligen det enda svåra för mig, var den allra första frågan. Där spelades årets VM-låt, ”Bäst när det gäller”, och eftersom jag aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV, hade jag följaktligen aldrig tidigare hört eller hört talas om den här låten. Inte heller vet jag vem Linnea Henriksson är, men Gyllene Tider, som också medverkade, känner jag förstås till, även om jag inte förknippar dem med idrott.

Man skulle kunna tro att jag vet lika lite om ”Sveriges bilradio” – varken jag eller hustrun har bil eller ens körkort – men jag har relativt ofta, för musikens skull, lyssnat på Carl-Gunnar Hammarlunds långkörare (1956-1973) i radio, så jag kände genast igen signaturen och förstod att svaret måste bli bil.

Invändningar har jag däremot mot att Anders Eldeman åter hade konstruerat en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något annat samband med varann än att båda svaren skulle bli siffror. Den ena av dem illustrerades av ”Hej hå”, som ingick i Walt Disneys filmatisering av Snövit och de sju dvärgarna, och det var de senare som sjöng på väg till gruvan. Den andra delfrågan var lite knepigare. Vad var det för dansband som tillsammans med Kikki Danielsson gjorde ”I Love You” – som ledtråd fick vi att ett visst antal medlemmar angavs i gruppnamnet – och hur många var de tillsammans med sångerskan? Flamingokvintetten (för det var den) har fem medlemmar, och tillsammans med sångerskan blir de sex. Fast sen konstrade Eldeman till det ytterligare: Han ville ha summan skriven med romerska siffror. Nu är ju det inte särskilt svårt för en gammal latinare – på 1950-talet, när jag gick i gymnasiet, hade jag valt latinlinjen. 6 skrivs alltså, det vet jag sen gammalt, VI.

I dag hade jag också hjälp av min egen ålder.

Inte så att jag ens fanns i Sverige 1938 (jag fyllde ett år då och vi bodde fortfarande i Estland), men väl här lärde jag mig snabbt en rad av Lasse Dahlqvists sånger, till exempel ”Jolly Bob från Aberdeen” (i dag dock i instrumental version) plus många av de sånger han skrev för Edvard Persson.

Julia Caesar är jag hyggligt förtrogen med från film (hon gjorde över 60 långfilmer), men hon slog också rekord med sin insjungning av ”Annie från Amörka”, som låg på Svensktoppen 1967-1968.

Povel Ramel har jag, allt sedan unga år, sett som scen- och tältartist, och redan under tonåren i Juniskär lyssnade vi på vevgrammofon ute på verandan på ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” med Povel Ramel (1950) – den som hade köpt skivan var min kusin Kreete. Den här sången har som förlaga ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts” från 1949 – musiken är skriven av Fred Heatherton, men Povels text är inte någon översättning av den engelska förlagan.

Evert Taube har jag allt av på skiva, ganska mycket i dubbla utgåvor. När jag lyssnade på och löste krysset, skrev jag genast upp upphovsmannens förnamn och att sången handlade om en sjöman men glömde då att anteckna melodititeln, och ibland är mitt minne kort, och sjömän figurerar ju i ganska många taubevisor.

En klassiker är också Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa” från 1965, mest känd i Cumulus’ insjungning från 1977. Fast i dag hörde vi den med violinisten Linda Lampenius.

Melodifestivalbidrag hör också till standardinnehållet i melodikryssen.

I dag spelades ”Every Day” med Mendez ur årets melodifestival.

Och ur 2005 års upplaga hämtades ”My No. One” med Papa Dee.

Alcazar har aviserat att de ska sluta, men jag tycker inte att ”In the Name of Love” från 2018 är så pjåkig.

Men faktum är att den svenska evergreenfloran rymmer fler låtar, insjungna förr och på svenska. Ett exempel spelades i dagens kryss, ”Vandraren” från 1994 med Nordman.

Den är skriven av Py Bäckman, som min krysskollega Vonkis efterlyser varje vecka. Själv gillar jag Py också av ett utommusikaliskt skäl: När Olof Palme mördades passerade jag varje dag berget av blommor och kransar på Adolf Fredriks kyrkogård och minns med värme en mycket stor och vacker krans från Py Bäckman och Dan Hylander.

I syrenernas tid

30 maj 2018 23:05 | Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I vår trädgård i Öregrund blommar syrenerna: några vita, men mest bondsyrener, de vackraste som finns.

Bondsyrener

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

När min bror Matti dog, hyllade jag honom, naturälskaren, genom att vid begravningen läsa dikter, en för varje månad, bland annat en rad dikter om syrener och den räcka av ljusa nätter vi är på väg in i nu:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Och den här dikten speglar både min och Mattis syn på livet och hur det en dag tar slut:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
Vinglar vresig och brun bland svajande blad,
Med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Sist i den här räckan av dikter en som förenar den politiskt engagerade människans dröm om världen med skärgård, soluppgång och syrenklasar i håret:

Staden

Av Werner Aspenström

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon

27 maj 2018 14:47 | Film, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Rubriken är hämtad från den svenska titeln på en underbar roman av Laurie Lee, utgiven i pocket 1974 av Bo Cavefors förlag och översatt av Vanja Lantz. I original heter boken ”As I Walked Out One Midsummer Morning”.

Också jag gick ut i trädgården tidigt i morse, först för att hämta tidningarna i brevlådan, sedan – för att också kunna se blommorna i trädgården, med två sorters ögondroppar i synorganen – till mitt stenparti och blomstertäcket under den stora asken nere vid grinden.

Jag plockade en morsdagsbukett åt Birgitta: ljusblå förgätmigej, lilablå midsommarblomster och så ljuvliga vita liljekonvaljer, delvis med också blad i buketten. Buketten ställde jag i ett gotlandsglas, som jag placerade nära Birgittas plats vid köksbordet.

Birgitta, fortfarande i sängen, uppvaktade jag sedan med paket.

Det första hon fick var fyra förpackningar avsedda att användas för plantering i trädgården: två exemplar vardera av liljorna Nauona och Lolly Pop, av brudslöja och av röd solhatt. Dessutom gav jag henne en hygglig slant att användas till inköp av valfria rabattblommor.

Sen fick hon också ett paket med böcker. Det innehöll två böcker av Torbjörn Flygt och en av vardera Hanna Krall och Eva Swedenmark och så ett precis nyutkommet verk av Jan Winter, ”Dieters bok”, Tongång 2018 – Dieter var hans far – med undertiteln ”Flykting hos familjen Bergman”.

De som gav den judiske pojken Dieter Müller-Winter en fristad var Ingmar Bergmans föräldrar, Erik och Karin Bergman, och till det intressanta med den här historien hör att både Ingmar och brodern Dag hade nazisympatier. I samband med detta bör man – och det gör också Winter – nämna att det av Anders Thunberg bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur och Kultur, 2009) framgår både det och att Bergman politiskt påverkades av henne, alltså i rätt riktning. Min utförliga recension av Thunbergs bok hittar du ovan under Kulturspegeln, Politik.

Men tillbaka till mors dag: Matti, sonen, har ringt sin mamma, och från dottern, Kerstin, har Birgitta redan under ett besök i Uppsala i veckan fått en Hibiskus, rimligen en avkomling till min avlidne bror Mattis, Stor-Mattis, väldiga Hibiskus.

* * *

Under kvällen ringde även Anna till sin mamma på mors dag.

Melodikrysset nummer 21 2018

26 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag gick upp sju i morse och startade med att gå ner till brevlådan och hämta dagens morgontidningar. Vilken underbar sommardag, varm redan då! Och de blommande syrenerna och fruktträden plus alla blommorna i rabatterna får mitt gammalmanshjärta att slå av lycka och glädje.

Somrigast av låtarna i dagens melodikryss var ”En gång jag seglar i hamn”, även om Stig Olins text från 1954 ju egentligen handlar om det som nästan alla schlager handlar om, kärlek. Fast i dag hörde vi en instrumental version med Pajala-Hasse.

Som vanligt användes mellolåtar också i dagens kryss.

Det började redan med allra första låten, ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän – den var med i Melodifestivalen 2010.

Han slogs då ut av Jessica Andersson, som även hon var med i dagens kryss men med den låt hon tävlade i årets Mello, ”Party Voice”. Den skrev hon tillsammans med bland andra Fredrik Kempe.

Ur årets melodifestival hade Anders Eldeman också hämtat ”For You” med Mariette – som artist kallar hon sig bara så, men naturligtvis har även hon ett efternamn, Hansson.

För egen del har jag inga problem med att minnas låtar också ur den äldre schlagerrepertoaren.

Gösta Ekman den äldre sjöng ”En herre i frack”, skriven 1935 av Hasse Ekman och Johnny Bode.

Ännu äldre, från 1927, är ”I’m Looking Over a Four Leaf Clover”. Fast i dag fick vi höra den med en saxofongrupp, The Rolling Phones.

Det här ska ni inte tolka som att jag bara gillar äldre schlager. Visserligen skäller jag på mycket av det som förekommer i dagens melodifestivaler, men det jag vänder mig emot är att så mycket där numera aldrig kommer att bli schlager, detta för att låtarna i fråga aldrig kommer att bli memorer- och sångbara för normal publik.

Och det finns mycket även i dagens populärmusik som jag gillar, även om det inte funkar just som schlager. ”Skylight” med Elin Lanto är ett exempel.

Inte heller ”Harrys sång” med Galenskaparna och After Shave blev någon schlager, men det hindrar inte, att jag tyckte det var roligt att få se deras ”Stinsen brinner” i TV.

Jag är gammal operavän, och jag har bland mycket i genren sett också ”Barberaren i Sevilla”, skriven av Gioacchino Rossini.

Och eftersom jag, inte utan nöje, har sett Rosa Pantern-filmer i TV, känner jag förstås igen även Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”.

Efter Rosa Pantern känns det naturligt att fortsätta med lejon. I dag fick vi höra en karaokeversion av ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen” från 1994.

Dess musikaliska upphovsman, Elton John, blev adlad 1998, vilket bland annat innebär att han därefter titulerades Sir.

Detsamma, fast från 2006, gäller Tom Jones, således en adlad tjur från Wales, och även en tjur kan tydligen tituleras Sir.

Och i morgon ska vi fira alla Ladies.

Sommar långt utanför normalitetens gränser. Fast inte i politiken

23 maj 2018 22:06 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Ute är det full sommar, och allt händer på samma gång. Man kan inte urskilja det som kallas ”mellan hägg och syren” – något mellan existerar inte, och dessutom blommar alla fruktträden som besatta: äpplen, körsbär, krikon, päron. Tvätten på klädstrecket hinner knappt hängas ut, förrän den kan tas in igen.

Gräsmattan klipptes i måndags av Henrik, och blomsterprakten i rabatterna är bedövande. Tulpaner i allehanda färger blommar tillsammans med påskliljor och pingstliljor, och jag har fått hjälp av Birgitta med att plantera nya, blommande plantor i mitt stenparti. Henriks gräsklippare tog förgätmigejen i gräsmattan, men det finns fullt upp av de här små ljusblå skönheterna också i rabatterna, och där och under den väldiga asken nere vid grinden finns det blommande liljekonvaljer och vivor.

Alltsammans kan ses också genom fönstren, som i dag med betald hjälp blev skinande rena.

Lika galen är också politiken. Jag syftar nu inte bara på socialdemokratins usla opinionssiffror – moderaterna är hack i häl på oss, och strax under dem ligger sverigedemokraterna.

Hur en så stor andel av framför allt manliga LO-medlemmar kan rösta på dem är för en person som har varit aktiv socialdemokrat allt sedan tidiga tonår en gåta. Fast kanske ändå inte. Om det gamla arbetarepartiet nästan överallt leds av människor med annan klasstillhörighet och den gamla tidens ledande socialdemokrater med hjälp av bättre privat ekonomi har valt att bo någon annan stans än den inte lika fett avlönade delen av arbetarklassen, är fältet också fritt för Jimmie Åkesson och hans parti, om inte av något annat skäl så i alla fall för nöjet att få sparka det före detta arbetarepartiets nuvarande ledare på olika nivåer i röven.

Samtidigt gör den sittande partiledningen och regeringen mängder av fatala misstag.

Jag säger inte att allt det som de beslutar är fel, inte ens att det i sak inte var nödvändigt att skärpa inflödet av invandrare. Men medan det kan finnas skäl att starkt begränsa den rena arbetskraftsinvandringen, till stor del en effekt av vårt medlemskap i EU, finns det ändå skäl att vara rimligt generös mot dem som har riskerat sina liv i förhoppningen att få ett tryggare liv i ett nytt land. Den här senare kategorin går det, visar tidigare erfarenheter, också oftast att integrera i det svenska samhället. Men att, som nu, programmatiskt börja tävla med sverigedemokraterna och moderaterna i grenen främlingsfientlighet är en dundertabbe. Därmed har man ju i praktiken sagt att de i grunden hade rätt, så varför skulle då väljarna inte satsa på det politiska alternativ som efterföljarna har kopierat?

Jag är sen unga år en ursocialdemokrat, hemmahörande på socialdemokratins vänsterkant. Alltså saknar jag all förståelse för mitt partis alltför stora anpassning till att låta en allt större andel av verksamheten inom skola, vård och omsorg utföras av privata, vinstdrivna aktörer. Jag skulle gärna se en återgång till de socialdemokratiska lösningar som präglade både partiprogram och politisk praktik på Olof Palmes tid, och jag var en av dem som skrev inte bara 1975 års partiprogram utan också, med Alva Myrdal som ordförande i den så kallade jämlikhetsgruppen, programmet ”Ökad jämlikhet”.

I dag känner jag mig politiskt ganska besviken.

Jag såg i kväll vänsterledaren Jonas Sjöstedts framträdande i TV och noterade både hans referens till Olof Palme och starka betonande av jämlikhet som främsta mål för politiken.

Ändå skulle jag aldrig kunna tänka mig att i valbåset lägga min röst på Vänsterpartiet – sen må Vänsterpartiet aldrig så mycket predika det slags värderingar och mål som präglade socialdemokratin under tidigt sjuttiotal.

Jag är en av socialdemokratins främsta kännare av de kommunistiska partier som nu i tidens ände framräder som ett radikalt socialdemokratiskt parti. Fordom välkomnade jag gamla kommunister som tog steget över till socialdemokratin, men de här människorna – jag lärde känna flera av de ledande – hade verkligen brutit med sin gamla ideologi. Dagens vänsterparti har, vad det än förespråkar för politik, inte gjort upp med sitt partis historia.

Till det kommer att jag kommer från en estnisk flyktingfamilj med egna erfarenheter av vad kommunister tog sig till, om de lyckades komma till makten.

Så jag blev socialdemokrat i mycket unga år, och i mina spår gick sedan även mina båda yngre bröder och, under ATP-striden, också våra föräldrar.

För egen del kommer jag att hålla fast vid en socialdemokratisk övertygelse av det slag som präglade till exempel Ernst Wigforss och Olof Palme. I hjärtat hör jag hemma i en socialdemokratisk vänster, och där kommer jag att placera mig vad än mitt gamla parti tar sig till.

.

Melodikrysset nummer 19 2018

12 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag var ensam hemma i går, fredag, och hade bland annat tänkt skriva om andra deltävlingen i Eurovision Song Contest, men jag kände mig fysiskt inkapabel. Allt jag gjorde tog en evinnerlig tid, att bädda sängarna över en timme, och jag frös konstant.

I natt sov jag i alla fall hyggligt under ett varmt täcke, och det jättestora bigarråträdet utanför fönstret blommar så överdådigt, att jag känner mig varm.

Försommaren har kommit med värme och grönska, och det kändes alldeles rätt att få höra ”The Heat Is On” ur Eddie Murphy-filmen ”Snuten i Hollywood”.

På samma linje gick Alexander Bard och Army of Lovers 2001 i ”Let the Sunshine In”.

Som för att balansera detta spelade Anders Eldeman därefter ”Jag drömmer om en jul hemma” med Måns Zelmerlöw. Bing Crosby gör dock originalet, ”White Christmas”, i en betydligt bättre version.

Jag har gjort ett antal resor till USA, och till det jag fortfarande ångrar hör att jag aldrig gick på konsert med Ray Charles. Jag och Birgitta hade chansen, men det visade sig att paret vi hade i sällskap inte var intresserat. ”Georgia On My Mind” från 1960 är annars hörvärd, dessutom skriven (1930) av den mycket skicklige Hoagy Carmichael.

Sway” finns det också olika versioner av, men vems det här var, vet jag inte. Någon som vet? Jo, det gör Stefan H: ”Sway (Cha Cha 33 T/M)” – Hugo Strasser.

”Everything I Own”, 1987 med Boy George, minns jag bättre.

Modern Talking, i dag med ”Cheri Cheri Lady”, är trots sitt engelskklingande namn en tysk grupp. Hur kommer det sig förresten att tyska grupper och låtar samt till exempel italienska schlager och franska visor i så liten utsträckning i dag spelas i svensk radio?

Texten till ”Det finns ju faktiskt telefon” skrevs av Cornelis Vreeswijk, och i dag fick vi höra den tolkad av den mycket kapabla Malena Ernman.

Och upphovsman till ”Vara vänner” från 1989 är Jakob Hellman.

Men ett strå vassare är ändå ”Calle Schewens vals” från 1932. I dag fick vi höra den i en instrumental version, men det här är ju en så känd Evert Taube-visa, att jag gissar att flertalet också minns detaljer i texten som doften av nyslaget .

Jag hör till en generation som tillsammans med barnen ofta såg Magnus, Brasse och Eva i TV och fortfarande med värme minns deras ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Pedagogik kan också utövas på det här sättet!

Kvar då att redovisa är svaret på dagens klassiska musikfråga. ”Jeg elsker dig” är ett verk från 1864 av Edvard Grieg, som tonsatte en text av H C Andersen. Jag besökte faktiskt Griegs ”Troldhaugen” vid mitt första besök i Norge 1956.

Ute här i Öregrund blommar trädgården som en riktig trollhage.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^