Melodikrysset nummer 22 2018

2 juni 2018 14:34 | Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går kväll kom det lite regn, en lisa för vår blomsterprunkande trädgård. Men i morse när jag gick upp var det åter soligt och varmt.

Hustrun gick också upp men för att åka till ett möte i Stockholm med Helga Henschens vänner, en förening som jag var med om att grunda – vi kände båda Helga, och Birgitta hade ett särskilt skäl att åka: Hon är intervjuad i Babis Tsokas’ film om Helga, som premiärvisas i dag av föreningen.

Själv ägnade jag mig som oftast på lördagsmorgnarna åt Melodikrysset.

Svårast i dagens kryss, egentligen det enda svåra för mig, var den allra första frågan. Där spelades årets VM-låt, ”Bäst när det gäller”, och eftersom jag aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV, hade jag följaktligen aldrig tidigare hört eller hört talas om den här låten. Inte heller vet jag vem Linnea Henriksson är, men Gyllene Tider, som också medverkade, känner jag förstås till, även om jag inte förknippar dem med idrott.

Man skulle kunna tro att jag vet lika lite om ”Sveriges bilradio” – varken jag eller hustrun har bil eller ens körkort – men jag har relativt ofta, för musikens skull, lyssnat på Carl-Gunnar Hammarlunds långkörare (1956-1973) i radio, så jag kände genast igen signaturen och förstod att svaret måste bli bil.

Invändningar har jag däremot mot att Anders Eldeman åter hade konstruerat en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något annat samband med varann än att båda svaren skulle bli siffror. Den ena av dem illustrerades av ”Hej hå”, som ingick i Walt Disneys filmatisering av Snövit och de sju dvärgarna, och det var de senare som sjöng på väg till gruvan. Den andra delfrågan var lite knepigare. Vad var det för dansband som tillsammans med Kikki Danielsson gjorde ”I Love You” – som ledtråd fick vi att ett visst antal medlemmar angavs i gruppnamnet – och hur många var de tillsammans med sångerskan? Flamingokvintetten (för det var den) har fem medlemmar, och tillsammans med sångerskan blir de sex. Fast sen konstrade Eldeman till det ytterligare: Han ville ha summan skriven med romerska siffror. Nu är ju det inte särskilt svårt för en gammal latinare – på 1950-talet, när jag gick i gymnasiet, hade jag valt latinlinjen. 6 skrivs alltså, det vet jag sen gammalt, VI.

I dag hade jag också hjälp av min egen ålder.

Inte så att jag ens fanns i Sverige 1938 (jag fyllde ett år då och vi bodde fortfarande i Estland), men väl här lärde jag mig snabbt en rad av Lasse Dahlqvists sånger, till exempel ”Jolly Bob från Aberdeen” (i dag dock i instrumental version) plus många av de sånger han skrev för Edvard Persson.

Julia Caesar är jag hyggligt förtrogen med från film (hon gjorde över 60 långfilmer), men hon slog också rekord med sin insjungning av ”Annie från Amörka”, som låg på Svensktoppen 1967-1968.

Povel Ramel har jag, allt sedan unga år, sett som scen- och tältartist, och redan under tonåren i Juniskär lyssnade vi på vevgrammofon ute på verandan på ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” med Povel Ramel (1950) – den som hade köpt skivan var min kusin Kreete. Den här sången har som förlaga ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts” från 1949 – musiken är skriven av Fred Heatherton, men Povels text är inte någon översättning av den engelska förlagan.

Evert Taube har jag allt av på skiva, ganska mycket i dubbla utgåvor. När jag lyssnade på och löste krysset, skrev jag genast upp upphovsmannens förnamn och att sången handlade om en sjöman men glömde då att anteckna melodititeln, och ibland är mitt minne kort, och sjömän figurerar ju i ganska många taubevisor.

En klassiker är också Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa” från 1965, mest känd i Cumulus’ insjungning från 1977. Fast i dag hörde vi den med violinisten Linda Lampenius.

Melodifestivalbidrag hör också till standardinnehållet i melodikryssen.

I dag spelades ”Every Day” med Mendez ur årets melodifestival.

Och ur 2005 års upplaga hämtades ”My No. One” med Papa Dee.

Alcazar har aviserat att de ska sluta, men jag tycker inte att ”In the Name of Love” från 2018 är så pjåkig.

Men faktum är att den svenska evergreenfloran rymmer fler låtar, insjungna förr och på svenska. Ett exempel spelades i dagens kryss, ”Vandraren” från 1994 med Nordman.

Den är skriven av Py Bäckman, som min krysskollega Vonkis efterlyser varje vecka. Själv gillar jag Py också av ett utommusikaliskt skäl: När Olof Palme mördades passerade jag varje dag berget av blommor och kransar på Adolf Fredriks kyrkogård och minns med värme en mycket stor och vacker krans från Py Bäckman och Dan Hylander.

I syrenernas tid

30 maj 2018 23:05 | Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I vår trädgård i Öregrund blommar syrenerna: några vita, men mest bondsyrener, de vackraste som finns.

Bondsyrener

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

När min bror Matti dog, hyllade jag honom, naturälskaren, genom att vid begravningen läsa dikter, en för varje månad, bland annat en rad dikter om syrener och den räcka av ljusa nätter vi är på väg in i nu:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Och den här dikten speglar både min och Mattis syn på livet och hur det en dag tar slut:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
Vinglar vresig och brun bland svajande blad,
Med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Sist i den här räckan av dikter en som förenar den politiskt engagerade människans dröm om världen med skärgård, soluppgång och syrenklasar i håret:

Staden

Av Werner Aspenström

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon

27 maj 2018 14:47 | Film, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Rubriken är hämtad från den svenska titeln på en underbar roman av Laurie Lee, utgiven i pocket 1974 av Bo Cavefors förlag och översatt av Vanja Lantz. I original heter boken ”As I Walked Out One Midsummer Morning”.

Också jag gick ut i trädgården tidigt i morse, först för att hämta tidningarna i brevlådan, sedan – för att också kunna se blommorna i trädgården, med två sorters ögondroppar i synorganen – till mitt stenparti och blomstertäcket under den stora asken nere vid grinden.

Jag plockade en morsdagsbukett åt Birgitta: ljusblå förgätmigej, lilablå midsommarblomster och så ljuvliga vita liljekonvaljer, delvis med också blad i buketten. Buketten ställde jag i ett gotlandsglas, som jag placerade nära Birgittas plats vid köksbordet.

Birgitta, fortfarande i sängen, uppvaktade jag sedan med paket.

Det första hon fick var fyra förpackningar avsedda att användas för plantering i trädgården: två exemplar vardera av liljorna Nauona och Lolly Pop, av brudslöja och av röd solhatt. Dessutom gav jag henne en hygglig slant att användas till inköp av valfria rabattblommor.

Sen fick hon också ett paket med böcker. Det innehöll två böcker av Torbjörn Flygt och en av vardera Hanna Krall och Eva Swedenmark och så ett precis nyutkommet verk av Jan Winter, ”Dieters bok”, Tongång 2018 – Dieter var hans far – med undertiteln ”Flykting hos familjen Bergman”.

De som gav den judiske pojken Dieter Müller-Winter en fristad var Ingmar Bergmans föräldrar, Erik och Karin Bergman, och till det intressanta med den här historien hör att både Ingmar och brodern Dag hade nazisympatier. I samband med detta bör man – och det gör också Winter – nämna att det av Anders Thunberg bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur och Kultur, 2009) framgår både det och att Bergman politiskt påverkades av henne, alltså i rätt riktning. Min utförliga recension av Thunbergs bok hittar du ovan under Kulturspegeln, Politik.

Men tillbaka till mors dag: Matti, sonen, har ringt sin mamma, och från dottern, Kerstin, har Birgitta redan under ett besök i Uppsala i veckan fått en Hibiskus, rimligen en avkomling till min avlidne bror Mattis, Stor-Mattis, väldiga Hibiskus.

* * *

Under kvällen ringde även Anna till sin mamma på mors dag.

Melodikrysset nummer 21 2018

26 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag gick upp sju i morse och startade med att gå ner till brevlådan och hämta dagens morgontidningar. Vilken underbar sommardag, varm redan då! Och de blommande syrenerna och fruktträden plus alla blommorna i rabatterna får mitt gammalmanshjärta att slå av lycka och glädje.

Somrigast av låtarna i dagens melodikryss var ”En gång jag seglar i hamn”, även om Stig Olins text från 1954 ju egentligen handlar om det som nästan alla schlager handlar om, kärlek. Fast i dag hörde vi en instrumental version med Pajala-Hasse.

Som vanligt användes mellolåtar också i dagens kryss.

Det började redan med allra första låten, ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän – den var med i Melodifestivalen 2010.

Han slogs då ut av Jessica Andersson, som även hon var med i dagens kryss men med den låt hon tävlade i årets Mello, ”Party Voice”. Den skrev hon tillsammans med bland andra Fredrik Kempe.

Ur årets melodifestival hade Anders Eldeman också hämtat ”For You” med Mariette – som artist kallar hon sig bara så, men naturligtvis har även hon ett efternamn, Hansson.

För egen del har jag inga problem med att minnas låtar också ur den äldre schlagerrepertoaren.

Gösta Ekman den äldre sjöng ”En herre i frack”, skriven 1935 av Hasse Ekman och Johnny Bode.

Ännu äldre, från 1927, är ”I’m Looking Over a Four Leaf Clover”. Fast i dag fick vi höra den med en saxofongrupp, The Rolling Phones.

Det här ska ni inte tolka som att jag bara gillar äldre schlager. Visserligen skäller jag på mycket av det som förekommer i dagens melodifestivaler, men det jag vänder mig emot är att så mycket där numera aldrig kommer att bli schlager, detta för att låtarna i fråga aldrig kommer att bli memorer- och sångbara för normal publik.

Och det finns mycket även i dagens populärmusik som jag gillar, även om det inte funkar just som schlager. ”Skylight” med Elin Lanto är ett exempel.

Inte heller ”Harrys sång” med Galenskaparna och After Shave blev någon schlager, men det hindrar inte, att jag tyckte det var roligt att få se deras ”Stinsen brinner” i TV.

Jag är gammal operavän, och jag har bland mycket i genren sett också ”Barberaren i Sevilla”, skriven av Gioacchino Rossini.

Och eftersom jag, inte utan nöje, har sett Rosa Pantern-filmer i TV, känner jag förstås igen även Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”.

Efter Rosa Pantern känns det naturligt att fortsätta med lejon. I dag fick vi höra en karaokeversion av ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen” från 1994.

Dess musikaliska upphovsman, Elton John, blev adlad 1998, vilket bland annat innebär att han därefter titulerades Sir.

Detsamma, fast från 2006, gäller Tom Jones, således en adlad tjur från Wales, och även en tjur kan tydligen tituleras Sir.

Och i morgon ska vi fira alla Ladies.

Sommar långt utanför normalitetens gränser. Fast inte i politiken

23 maj 2018 22:06 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Ute är det full sommar, och allt händer på samma gång. Man kan inte urskilja det som kallas ”mellan hägg och syren” – något mellan existerar inte, och dessutom blommar alla fruktträden som besatta: äpplen, körsbär, krikon, päron. Tvätten på klädstrecket hinner knappt hängas ut, förrän den kan tas in igen.

Gräsmattan klipptes i måndags av Henrik, och blomsterprakten i rabatterna är bedövande. Tulpaner i allehanda färger blommar tillsammans med påskliljor och pingstliljor, och jag har fått hjälp av Birgitta med att plantera nya, blommande plantor i mitt stenparti. Henriks gräsklippare tog förgätmigejen i gräsmattan, men det finns fullt upp av de här små ljusblå skönheterna också i rabatterna, och där och under den väldiga asken nere vid grinden finns det blommande liljekonvaljer och vivor.

Alltsammans kan ses också genom fönstren, som i dag med betald hjälp blev skinande rena.

Lika galen är också politiken. Jag syftar nu inte bara på socialdemokratins usla opinionssiffror – moderaterna är hack i häl på oss, och strax under dem ligger sverigedemokraterna.

Hur en så stor andel av framför allt manliga LO-medlemmar kan rösta på dem är för en person som har varit aktiv socialdemokrat allt sedan tidiga tonår en gåta. Fast kanske ändå inte. Om det gamla arbetarepartiet nästan överallt leds av människor med annan klasstillhörighet och den gamla tidens ledande socialdemokrater med hjälp av bättre privat ekonomi har valt att bo någon annan stans än den inte lika fett avlönade delen av arbetarklassen, är fältet också fritt för Jimmie Åkesson och hans parti, om inte av något annat skäl så i alla fall för nöjet att få sparka det före detta arbetarepartiets nuvarande ledare på olika nivåer i röven.

Samtidigt gör den sittande partiledningen och regeringen mängder av fatala misstag.

Jag säger inte att allt det som de beslutar är fel, inte ens att det i sak inte var nödvändigt att skärpa inflödet av invandrare. Men medan det kan finnas skäl att starkt begränsa den rena arbetskraftsinvandringen, till stor del en effekt av vårt medlemskap i EU, finns det ändå skäl att vara rimligt generös mot dem som har riskerat sina liv i förhoppningen att få ett tryggare liv i ett nytt land. Den här senare kategorin går det, visar tidigare erfarenheter, också oftast att integrera i det svenska samhället. Men att, som nu, programmatiskt börja tävla med sverigedemokraterna och moderaterna i grenen främlingsfientlighet är en dundertabbe. Därmed har man ju i praktiken sagt att de i grunden hade rätt, så varför skulle då väljarna inte satsa på det politiska alternativ som efterföljarna har kopierat?

Jag är sen unga år en ursocialdemokrat, hemmahörande på socialdemokratins vänsterkant. Alltså saknar jag all förståelse för mitt partis alltför stora anpassning till att låta en allt större andel av verksamheten inom skola, vård och omsorg utföras av privata, vinstdrivna aktörer. Jag skulle gärna se en återgång till de socialdemokratiska lösningar som präglade både partiprogram och politisk praktik på Olof Palmes tid, och jag var en av dem som skrev inte bara 1975 års partiprogram utan också, med Alva Myrdal som ordförande i den så kallade jämlikhetsgruppen, programmet ”Ökad jämlikhet”.

I dag känner jag mig politiskt ganska besviken.

Jag såg i kväll vänsterledaren Jonas Sjöstedts framträdande i TV och noterade både hans referens till Olof Palme och starka betonande av jämlikhet som främsta mål för politiken.

Ändå skulle jag aldrig kunna tänka mig att i valbåset lägga min röst på Vänsterpartiet – sen må Vänsterpartiet aldrig så mycket predika det slags värderingar och mål som präglade socialdemokratin under tidigt sjuttiotal.

Jag är en av socialdemokratins främsta kännare av de kommunistiska partier som nu i tidens ände framräder som ett radikalt socialdemokratiskt parti. Fordom välkomnade jag gamla kommunister som tog steget över till socialdemokratin, men de här människorna – jag lärde känna flera av de ledande – hade verkligen brutit med sin gamla ideologi. Dagens vänsterparti har, vad det än förespråkar för politik, inte gjort upp med sitt partis historia.

Till det kommer att jag kommer från en estnisk flyktingfamilj med egna erfarenheter av vad kommunister tog sig till, om de lyckades komma till makten.

Så jag blev socialdemokrat i mycket unga år, och i mina spår gick sedan även mina båda yngre bröder och, under ATP-striden, också våra föräldrar.

För egen del kommer jag att hålla fast vid en socialdemokratisk övertygelse av det slag som präglade till exempel Ernst Wigforss och Olof Palme. I hjärtat hör jag hemma i en socialdemokratisk vänster, och där kommer jag att placera mig vad än mitt gamla parti tar sig till.

.

Melodikrysset nummer 19 2018

12 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag var ensam hemma i går, fredag, och hade bland annat tänkt skriva om andra deltävlingen i Eurovision Song Contest, men jag kände mig fysiskt inkapabel. Allt jag gjorde tog en evinnerlig tid, att bädda sängarna över en timme, och jag frös konstant.

I natt sov jag i alla fall hyggligt under ett varmt täcke, och det jättestora bigarråträdet utanför fönstret blommar så överdådigt, att jag känner mig varm.

Försommaren har kommit med värme och grönska, och det kändes alldeles rätt att få höra ”The Heat Is On” ur Eddie Murphy-filmen ”Snuten i Hollywood”.

På samma linje gick Alexander Bard och Army of Lovers 2001 i ”Let the Sunshine In”.

Som för att balansera detta spelade Anders Eldeman därefter ”Jag drömmer om en jul hemma” med Måns Zelmerlöw. Bing Crosby gör dock originalet, ”White Christmas”, i en betydligt bättre version.

Jag har gjort ett antal resor till USA, och till det jag fortfarande ångrar hör att jag aldrig gick på konsert med Ray Charles. Jag och Birgitta hade chansen, men det visade sig att paret vi hade i sällskap inte var intresserat. ”Georgia On My Mind” från 1960 är annars hörvärd, dessutom skriven (1930) av den mycket skicklige Hoagy Carmichael.

Sway” finns det också olika versioner av, men vems det här var, vet jag inte. Någon som vet? Jo, det gör Stefan H: ”Sway (Cha Cha 33 T/M)” – Hugo Strasser.

”Everything I Own”, 1987 med Boy George, minns jag bättre.

Modern Talking, i dag med ”Cheri Cheri Lady”, är trots sitt engelskklingande namn en tysk grupp. Hur kommer det sig förresten att tyska grupper och låtar samt till exempel italienska schlager och franska visor i så liten utsträckning i dag spelas i svensk radio?

Texten till ”Det finns ju faktiskt telefon” skrevs av Cornelis Vreeswijk, och i dag fick vi höra den tolkad av den mycket kapabla Malena Ernman.

Och upphovsman till ”Vara vänner” från 1989 är Jakob Hellman.

Men ett strå vassare är ändå ”Calle Schewens vals” från 1932. I dag fick vi höra den i en instrumental version, men det här är ju en så känd Evert Taube-visa, att jag gissar att flertalet också minns detaljer i texten som doften av nyslaget .

Jag hör till en generation som tillsammans med barnen ofta såg Magnus, Brasse och Eva i TV och fortfarande med värme minns deras ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Pedagogik kan också utövas på det här sättet!

Kvar då att redovisa är svaret på dagens klassiska musikfråga. ”Jeg elsker dig” är ett verk från 1864 av Edvard Grieg, som tonsatte en text av H C Andersen. Jag besökte faktiskt Griegs ”Troldhaugen” vid mitt första besök i Norge 1956.

Ute här i Öregrund blommar trädgården som en riktig trollhage.

Melodikrysset nummer 17 2018

28 april 2018 13:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

I torsdags var jag i Uppsala, bland annat för provtagning, för bankbesök, för att hämta beställda böcker – deckarklassiker – på Akademibokhandeln/Lundeq och för att köpa ny tonerkassett till skrivaren. Just den variant jag behöver till min skrivare hade databutiken inte, så det slutade med att jag köpte en helt ny skrivare i stället. Den är inte riktigt i gång än, men datorn fungerar ju som den ska, så det uppstod inte några större problem när jag löste dagens melodikryss. Dessutom innehöll krysset i dag inga frågor, som jag inte kunde svaret på.

Krysset började i dag med ”De smukke unge mennesker”. Själv minns jag Kim Larsen och gruppen Gasolin främst från ”Hva gør vi nu lille du”, 1976, en mycket bra låt.

Egentligen var dagens två dubbelfrågor inte särskilt svåra, men om jag kunde begripa varför Anders Eldeman nu gång på gång gör dubbelfrågor, vars delar inte har med varann att göra. Jag vet ju också att det är långt fler än jag som retar sig på de här ologiskt sammanförda delfrågorna.

I den första dubbelfrågan spelades instrumentalt Cornelis Vreeswijks klassiker ”Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vilket gav oss kryssvaret söt. Här fanns det i alla fall ett visst samband med den andra delen av frågan: Melodin spelades på ett ostämt piano.

I den andra dubbelfrågan hade de båda dubbelfrågorna inget begripligt samband med varann. Först spelades Gösta ”Snoddas” Nordgrens ”Flottarkärlek” i twisttakt. Och sen fick vi höra musik ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”.

Dagens trippelfråga illustrerades med en låt som lätt fastnar i melodiminnet, ”All That She Wants”, och jag vet också att den gjordes av Ace of Base.

Redan innan ljudillustrationen, ”Wake Me Up”, spelades, förstod jag av Eldemans introduktion, att det han nu tänkte spela var något av Avicii (Tim Bergling).

Han är ju av kända och tragiska skäl mycket omskriven just nu, men själv har jag inget emot att få kryssfrågor, som förutsätter kunskap om musik lite längre tillbaka i tiden.

Robert Broberg har jag både sett på scen och har många skivor med, så för mig var det ingen match att känna igen ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, där ordet fling används.

Och Thomas ”Orup” Erikssons ”Från Djursholm till Danvikstull” är också en fin låt.

Det tycker jag för övrigt att även ”Sun Street” från 1986 och med Katrina and the Waves är.

Flintstones bodde i Grottköping, minns vi som såg ”Familjen Flinta” i TV eller följde den som tecknad serie.

I TV har jag förstås också sett Roy och Roger i ”Macken”, där Claes Eriksson spelade.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte är troende kristen, men eftersom jag har gått i en skola. där man fortfarande lärde sig psalmer utantill och också sjöng dem, har jag både vid skolavslutningar och i andra sammanhang sjungit ”Den blomstertid nu kommer”. Den här psalmen, som skrevs av Israel Kolmodin för 1695 års psalmbok och sen har bearbetats av Johan Olof Wallin rymmer så mycket av den svenska sommaren. att man tror att Kolmodin använde sig av en folklig visförlaga:

1.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

3.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!

4.
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.

5.
Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.

6.
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

I vår egen trädgård orkar jag inte längre göra något av betydelse. Men det är underbart att se krokus och sippor blomma och för några dar sen gick jag in i den nyöppnade blomsterhandeln här i Öregrund och köpte ett par blommande stenpartiväxter och några påsar med blomfröer åt hustrun, som fortfarande stretar på ute.

Skärtorsdag

29 mars 2018 21:42 | Barnkultur, Handel, Mat & dryck, Media, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Revbensolyckan i tisdags har satt mig ur spel, men både Birgitta och Matti och hans familj har sett till att jag får vila – de vuxna har skött allt handlande och all disk, och Birgitta har stått för matlagningen. Själv har jag läst tidningar (och ofta somnat mitt under det, eftersom jag då gör det liggande på sängen). Värktabletter är jag försiktig med, men när jag på ett besvärligt sätt känner av fallolyckan, följer jag läkarens råd.

I dag har Birgitta fått hjälp med att lyfta undan det långa köksbordet och ersätta den gamla råttsönderbitna kökstrasmattan med den nya fina matta hon har köpt, som gjord för att hamna i ett lantligt kök med lackerat trägolv. Och så har barnen, Ella och Sofia, hjälpt farmor med att sätta påskprydnader i de körsbärskvistar hon har satt i den stora porslinsurnan vi har i köket. Barnen har, trots all snön, varit ute ganska mycket, och Matti har sågat ner ett par krikonträd som har knäckts i någon storm. Matti har också fraktat bort alla kassar med gamla tidningar som gradvis har lagrats i bastun och dess duschrum.

Det sista gjorde det möjligt för Birgitta att skura golvet i duschrummet i bastubyggnaden, och nu blev det möjligt för Matti att tillsammans med småflickorna gå ner dit för en kvällsduschning. Småtjejerna kom upp i huset igen lagom för läggning.

Men före duschningen och läggningen bjöd farmor på den egenlagade kalops barnen så uppenbart gillade sist de fick den hemma hos oss i Uppsala. Kalopsen gick ner den här gången också. Så även den glass hon bjöd på som efterrätt. Fast vi som är vuxna åt mest druvor.

Trots min stigande ålder har jag inte tappat min gamla förmåga att bli kompis även med små personer.

Ella och Sofia funkar bra tillsammans, men naturligtvis blir det ibland också små konflikter. I dag var lilla Sofia inne i storasysters sovrum och försökte då ta den nalle som låg på sängen, men Ella tog tillbaka nallen och Sofia kom gråtande ut i korridoren. Då tog jag henne i handen och fick henne att gå med farfar in i det som nu är vårt datorrum men som förr var Mattis lite äldre syster Kerstins rum. På sängen där ligger nämligen Kerstins gamla nalle. Gissa om Sofia blev glad!

Vid lunchen tidigare i dag snöt Ella åt sig det enda utpräglade dryckeskärl för barn vi har här i sommarstugan, och det ville förstås också Sofia ha. Också det lyckades jag lösa. Åt Sofia tog jag då fram Stig Lindberg-muggen ”Fallande löv”, och när Ella hade sett den, ville även hon ha en likadan. Och se – i det här fallet fanns det en till i köksskåpet.

Så vid middagsdukningen fick båda småflickorna ”Fallande löv” att dricka ur.

Nytt i Öregrund

28 mars 2018 21:36 | Handel, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

I mitt svar till en av mina ständiga bloggföljare och -kommentatorer har jag redan berättat hur mitt besök hos först sköterska, sen läkare på Vårdcentralen avlöpte.

På vägen hem därifrån passerade jag Järn- och färghandeln, där det i höstas var slutförsäljning. Det gick dock rykten om att den här affären skulle återuppstå efter en tids stängning.

I dag kunde jag konstatera att så också hade skett, men att det i dess övre del nu fanns en blomsteraffär. Utanför den exponerades både buketter med påskliljor och levande, planterbara växter.

Innanför fönstren ut mot gatan kunde man se mer av det här slaget skymta, så jag stod kvar och försökte göra mig en bild av vad det hade blivit av den gamla järn- och färghandelns husgerådsdel.

En kvinna som jobbade där inne såg mig stå där och titta och kom då ut och inbjöd mig att komma in och kolla. Så jag gjorde det, nyfiken som jag är, och upptäckte att en del av affären höll på att transformeras till butik både för snittblommor och till butik för plantor och fröer.

Och jo, det skulle bli mer av det här, så snart man hade fått mer nödvändig utrustning på plats.

Öregrund hade förr en välskött affär av det här slaget, men sen dog innehavaren, vår – särskilt Birgittas – vän Inga-Lill, och det ändade i att den här affären stängde. Nya trädgårdsväxter har vi handlat främst i Östhammar.

Det är naturligtvis för tidigt, inte bara för att här fortfarande råder vinter, att avgöra om den här nya blomsterhandeln i Öregrund kommer att sälja sådant vi vill ha i vår lite gammaldags trädgård.

Men jag pratade med damen som hade lockat in mig om att jag söker en del gammaldags krukväxter, sådana som min mamma hade i mitt barndomshem, och kvinnan i den nya blombutiken verkade beredd att försöka beställa det jag ville ha.

Åt helvete men utan musik

27 mars 2018 23:47 | Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

De senaste dagarna har Birgitta och jag ägnat oss åt att packa inför den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund. Vi bor där lite drygt halva året, fortsätter att åka ut dit över helgerna under också halva hösten. Vi har haft det här huset ända sen 1969, renoverat det med sikte på att kunna bo ute vid roslagskusten i princip året om, om vi skulle vilja det, också anlagt en mycket stor trädgård.

I år har vintern dröjt sig kvar ovanligt länge – det ligger kvar mycket snö i de här trakterna – så den trädgårdskunnige Henrik, som vi med ålderns rätt anlitar för tyngre jobb på tomten, har varit här och fixat en gång upp till huset. Även om vi numera har det mesta också i det här huset, finns det ändå jättemycket som måste packas inför flytten ut till sommarhuset och sen fraktas dit, i vårt fall – vi har båda fyllt 80 – med hjälp av stadsbud.

Birgitta ville göra huset beboeligt inför vår ankomst, så i måndags tog hon bussen till Öregrund, höjde innetemperaturen till beboelig nivå, handlade en del på Coop och så vidare.

Själv använde jag måndagen till att packa färdigt för att på tisdag kunna visa stadsbuden, vad som skulle med. Och så långt gick allting planenligt.

När stadsbuden hade åkt mot Öregrund med vårt sommarflyttlass, var jag på banken, Pressbyrån och Apoteket oc sen också själv klar att sätta mig på 811ans buss till Öregrund.

När jag med min rullväska klev av vid vår vanliga hållplats i Öregrund, var där som jag ju redan visste ganska mycket snö plus is på gatorna. Men rullväskan var inte tung, och solen sken.

Jag tog mig över närmaste tvärgata, och det var då det hände.

Jag ser dåligt, särskilt i bländande sol, och det gjorde att jag inte observerade höjdskillnaden mellan gatan jag sneddade över och trottoaren på andra sidan.

Alltså föll jag fullständigt handlöst, och det gjorde ont, förbannat ont.

Svårt var det också att ta sig upp utan något stöd.

Just då kom dock tre skolungdomar per cykel, stannade till och hjälpte mig upp på benen. Jag berättade förstås vad jag hade råkat ut för och tackade dem så mycket, när de frågade, om jag behövde mer hjälp. Och när jag sa att jag nu nog skulle klara mig hem, cyklade de vidare.

Men egentligen var det både si och så med min gångförmåga. Det gjorde ont vid vänster knä och i mellangärdet på samma sida, och ganska snart upptäckte jag att jag blödde från höger tumme. Då och då måste jag stanna och vila.

Men eftersom det inte var vansinnigt långt hem till oss, lyckades jag i alla fall ta mig dit, hittade också Birgitta nere vid grinden där hon pulsade i snön för att komma åt körsbärskvistar att ta med in och ställa i kruka.

Själv tog jag mig in: tvättade det blödande fingret rent men upptäckte också att jag hade blodiga skrubbsår på vänster knä. Och vad värre är – det gör djävulskt ont i revbenen på vänster sida, och jag hoppas att inget där är brutet.

Värken släppte inte heller, blev snarare hart när outhärdlig i vissa lägen. Ändå har jag lyckats packa upp det allra nödvändigaste i min packning, men jag medger att det har tagit oproportionerligt lång tid.

Men hustrun, till åren kommen även hon, har hjälpt mig, inte bara lagat mat utan sen också diskat, vilket skulle ha varit min uppgift.

Jag använder nästan aldrig värktabletter, men när jag fick ont i nästan alla kroppslägen efter att ha somnat framför Rapport, och insett att man i min belägenhet inte blir bättre av att somna i en Lamino-stol, följde jag hustruns råd och tog en Paracetamol-tablett.

Och lite lättare blev det, åtminstone för stunden.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^