Septembersöndag två veckor före valet

Vädret är grått. Tidigare i dag regnade det. Hösten är obönhörligt här.

Det är lite ensamt i huset – tidigt i morse åkte Birgitta till Arlanda för att ta flyget till New York. Där stannar hon nästan hela den kommande veckan; hon har UNICEF-möte i FN-skrapan. Hon har också letat på nätet efter musikbegivenheter att gå på på kvällarna, men alla de stora institutionerna är ännu sommarstängda.

Jag har lagat lax- och torskburgare till lunch, och till i kväll har jag kvar av den lördagsmiddag jag lagade: pepparrotskött med färskpotatis samt kokt blomkål och kokta morötter. Just nu är jag lite inne på att laga gammaldags husmanskost. Jag har till exempel lagat laxpudding. Kalops blir det nog också snart.

I går var vädret bättre, så jag var flera vändor ute i trädgården: tog in tvätt från strecket, tog upp potatis, plockade plommon av ett par sorter som hade hunnit mogna, samlade upp nerfallna augustipäron från gräsmattan.

Mitt flera årtionden långa arbete för socialdemokratin gör förstås att jag med stort intresse följer valrörelsen i tidningar och TV. Min långa erfarenhet av att verka mitt i stormens öga gör att jag mycket väl förstår att raden av för socialdemokratin ogynnsamma opinionsundersökningar kan stämma ner modet på partiets valarbetare. Det är i själva verket det farligaste med dem. Det är två veckor kvar till valet, och under dem kan mycket hända.

De äldre socialdemokratiska statsmän (?) som nu hjälper borgarna med att så tvivel om Mona Sahlin visar en häpnadsväckande illojalitet mot sitt eget parti – är det det faktum att Sahlin nu, äntligen, har börjat tala om jämlikhet och citera Marx (se dagens Aftonbladet) som har skrämt upp herrarna till den grad? Skulle det ändå gå åt helvete i valet, får vi ta den debatten då, men där är vi långt ifrån ännu.

Att opinionen ännu kan hinna svänga över i de rödgrönas favör är valstrategerna i allianspartierna också väl medvetna om. Fredrik Reinfeldt gjorde en fullkomligt katastrofal utfrågning i TV här om kvällen, fastän man inte låtsas om det i borgerligt dominerade – det vill säga nästan alla – media. För att rädda det som räddas kan har man fått i gång en fullkomligt absurd debatt om det faktum att den strokedrabbade och av Försäkringskassan helt sanslöst behandlade läkaren Jörg Teichert, som bringade Reinfeldt på fall i TV-utfrågningen, också har ställt upp i en presskonferens med Socialdemokraterna.

Av den uppståndelse som sedan följde på den borgerliga kanten kunde man tro att Socialdemokraterna på något illistigt sätt hade lyckats få med en av sina egna i TVs utfrågning av Reinfeldt. Men av en nyhetsartikel i DN (4 september) framgår att historien om fallet Teichert först publicerades i borgerliga Falu-Kuriren, där alltså både TVs utfrågare och Socialdemokraterna hittade den.

Teichert är inte medlem i Socialdemokraterna (eller något annat parti), och det finns väl inget konstigt med att han – så uppenbart omänskligt behandlad som han var – ställde upp där han kunde få maximal uppmärksamhet, i TV. Inte heller är det väl något konstigt med att han ställer upp tillsammans med ett stort oppositionsparti, som faktiskt, om de röd-gröna vinner valet, vill se till att fall som hans inte upprepas.

I kväll ska jag fortsätta att följa valrörelsen via TV: se utfrågningen av Lars Ohly (V) och också kolla Agenda.

Melodikrysset nummer 35 2010

Vad som är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror ju av vad det är för musik man lyssnar på. För min del verkar jag ha missat ”I Kissed a Girl” med Kate Perry, så där fick jag använda mig av Google, vilket gick trögt i dag, eftersom det samtidigt pågick online-backup av datorns säkerhetssystem. På samma sätt hade jag problem med en annan Kate, Kate Ryan, som vi i dag hörde i ”Ella Elle L’a”.

Fast ibland hjälper det inte att ha hört, till och med om och om igen. Jag var en hängiven fan av ”Lorry” när den gick i TV, men som så ofta när det gäller TV-serier la jag tydligen inte heller då märke till signaturmelodin. Men när jag hade fått både första bokstaven och de båda sista, kom jag förstås på vilken serie det var. Och mycket riktigt: i dag tröga Google bekräftade att signaturmelodin var ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire”.

Resten var ganska lätt, för mig alltså.

Melodifestivalmelodierna var till exempel ovanligt lätta. Vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark är ju en mycket bättre låt än dess obegripligt låga placering i Eurovision Song Contest skulle kunna tyda på. Och ”We Are All the Winners” med Nick Borgen, som kom tvåa i den svenska uttagningen 1991 är likaså en melodi, som är lätt att komma i håg.

Kisa Magnusson, här med ”Ugglevisan”, klarade jag på rösten.

Och ”Höga berg och djupa dalar” sjöng vi ofta under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun – jag bodde då i Juniskär – söder om Sundsvall.

Owe Thörnqvist och hans miljöer, här Fyristorg, är förstås välbekanta för en uppsalabo – dessutom träffar jag honom regelbundet på middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – hos landshövdingen uppe på Uppsala slott. I dag hörde vi Owe i ”Varm korv boogie”, som skulle leda oss till ett viktigt tillbehör, senap. Tillverkningen av Uppsalas forna stolthet Slottssenap har förresten flyttats till Polen, så vi uppsalabor köper nu i stället nykomlingen Fyris senap.

En annan slitstark svensk låtmakare var Evert Taube – han är ju död, men hans sångskatt lever i hög grad. I dag fick vi höra hans ”Eldarevalsen”, och gissa vad de eldar med där: Jo, kol.

Benny Andersson, still going strong, håller väl också på att skaffa sig en plats i musikevigheten. Det var han som tillsammans med Marie Nilsson skrev den genialiska ”Lassie”, på sin tid jättehit med Ainbusk, på den tiden väl fortfarande Ainbusk Singers.

Mycket stor som schlager på sin tid var också ”Med en enkel tulipan”. Eftersom den handlar om gratulationer, ville Anders Eldeman att våra tankar därför skulle gå till något åtföljande, nämligen hurrarop.

Ytterligare en stor gammal schlager spelades i dag, ursprungligen engelsk men här känd som ”Det var på Capri vi mötte varandra”. Och Capri är en vacker och intressant ö, kan jag intyga – hustrun och jag gjorde en dagsutflykt dit under en vistelse i Sorrento på den italienska Amalfikusten här om året.

Wilhelm Peterson-Berger förknippar vi med en annan ö, Frösön. I dag hörde vi ”Till rosorna” ur hans ”Frösöblomster”, vilket skulle ge oss ordet rosor.

För egen del är jag både rosenodlare och bär en röd ros på kavajslaget.

Skördetid i kryddgården

Birgitta har en fantastisk kryddgård. Jag var med på ett hörn när den anlades: hjälpte till med att gräva ur en långsträckt bergsklyfta och med att kärra dit jord. Men det här är Birgittas ögonsten, och hon har själv både då gjort större delen av arbetet och därefter gjort allt arbete själv: rensat, förnyat och fyllt på jorden, planterat in, ibland sått många tiotals olika örtkryddor. På sensommaren omges den av svärmar av humlor och fjärilar, och det doftar fantastiskt om den, när man går dit för att hämta in något inför middagsmatlagningen.

Den här kryddgårdden är listigt anlagd, alltså i en ganska långsträckt bergsklyfta. Klyftan är djup nog att hålla kvar vatten, och det berg som omger den på tre sidor ger lä och håller också kvar värme.

I morse steg Birgitta upp tidigt. Hon måste in till stan – bland annat för att få den telefon vi i samband med stamrenoveringen på något sätt fick avkapad inkopplad igen, senare även för sammanträde – så hon använde den soliga morgonen till att skörda en del av sina örtkryddor och klippa ner dem i askar att ställa i frysen hemma i Uppsala.

Kvar på köksbordet här i Öregrund blev en lista över kryddor att skörda. Strukna – alltså skördade i morse – är dill, slät respektive mosskrusig persilja, timjan, citrontimjan, rosmarin och libbsticka.

Ostrukna – kvar att skörda – är timjan, gräslök, gurkört, citronmeliss, salvia, spansk körvel, mynta, kungsmynta och oregano.

Men det finns ännu fler sorter där, vet jag.

Augusti

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Alf Henrikson

Sommar, sommar – och så kom Birgitta hit igen

Jag var ensam större delen av veckoslutet – Birgitta var inne i stan för att tillsammans med sonen, Matti, återställa ordningen i vår stamrenoverade lägenhet. Matti hjälpte sin mamma med alla tunga lyft – nu står till exempel bokhyllorna och byråarna i hallen på plats igen.

Själv lyssnade jag under helgen på ett par av den här sommarens mest intressanta Sommar-program.

Peter Anderssons program var mycket hörvärt, dock kanske inte främst för musikens skull – vi fick till exempel höra Jimi Hendrix för tredje gången på mycket kort tid. Därmed inget ont sagt om Jimi Hendrix.

Nej, Peter Anderssons styrka låg i att han var en så lysande berättare.

Allra först var jag konfunderad: det här hade jag ju hört förut; kunde det vara en repris? Nej, Peter Anderssons berättelse om en frånvarande far hade jag – kom jag snart på – tidigare hört i ”Samtal pågår”, i P1 med Katarina Hahr. Men det här är verkligen en historia värd att berättas en gång till. Och styrd bara av sig själv både i det här fallet och i andra – jag kan inte karaktärisera hans ömsinta och varsamt berättade historia om den första kärleken som annat än lysande – blev Peter Andersson en sån där levande människa som man önskar att man oftare mötte i ”Sommar”-programmen.

Men märkligt nog blev också nästa ”Sommar” – det med Annika Östberg – ett möte med en levande människa.

I hennes fall är det rent av märkvärdigt att hon efter allt det som hon har varit med om känns så levande – och då tänker jag inte på det dödsstraff som, efter ett kaotiskt liv som ändade i ond bråd död, hotade henne vid rättegången i USA. Jag är inte själv troende, men jag kan ju ändå förstå att hon har sökt sig till religionen i sitt famlande efter försoning och tröst.

Jag har sett att det här i landet finns människor som är moraliskt upprörda över att hon har getts möjlighet att göra ett ”Sommar”-program. Kanske är det nu just dessa som gläds över att hon i dag bekänner sig till den rätta läran.

Själv tyckte jag att lärdomen av det hon berättade var något annat: Hur en ung tjej hamnar i ett för henne främmande samhälle, där hennes mamma gifter sig med en man som verkligen inte gör något för att bli en ställföreträdande far – tvärt om. Och hur lätt det då, särskilt under den tiden, var att dras in den lockande drogvärld, i vars förlängning allt det där Annika råkade ut för fanns: verklighetsflykt, självbedrägeri, bedrägeri gent emot andra, mänsklig förnedring, i slutändan åtminstone närvaro när andra oskyldiga människors liv bragtes till ända.

Annika Östbergs musikval var, föga förvånande, en smula trevande i dess (få) svenska delar. Av allt det amerikanska hon spelade vill jag för egen del främst nämna ”I Feel Like I’m Fixin’ To Die Rag” med Country Joe and The Fish.

* * *

När programmet med Annika Östberg är slut, skyndar jag mig till Konsum för att handla – Birgitta kommer tillbaka till Öregrund lagom till middag.

Jag går till 811ans ändhållplats för att möta henne, och hemma väntar middagen: årets första kräftor.

När jag lägger upp kräftorna på fat, garnerar jag med dillkronor hämtade i kryddlandet, och till kräftorna äter vi bröd med ordentligt lagrad prästost – västerbottensosten var tillfälligt slut på Konsum – och dricker kall Carlsberg plus numera av finska staten ägda klassiska svenska snapsar som OP och Gammal Norrlands Akvavit.

Vi avslutar kvällen ute på glasverandan med var sin cognac (Grönstedts, även det finska staten numera) och med Sonny Rollins som sällskap.

* * *

Ute regnar det. Men det är sommar.

Svallvågorna från båtfestivalen välte vår soptunna

För det mesta råder det en lugn och fridsam atmosfär i Öregrund. Men under den årliga båtfestivalen, den som kulminerar i lördagens roslagslopp, vet man aldrig vad som kommer att hända.

Jag är inte ute efter att fördöma det riktiga båtfolket, men båtfestivalen, inte minst dess öltält, lockar också en ungdomlig (och delvis även äldre) publik, som verkar ha ett märkligt förhållande till alkohol. Fram på kvällen är det inte så roligt att gå ut på stan.

Inte annars heller, förresten. Överallt, också på parkernas gräsmattor, står det parkerade bilar; vi hade en hel rad sådana utanför vårt hus – en av dem upptog bort emot halva vårt grindhål. Båtfolkets svans lämnar vidare mängder av skräp efter sig. Och eftersom lilla Öregrund saknar toalettkapacitet för en så här stor invasion, uträttar många av besökarna också sina behov bakom närmsta buske.

Själv går jag bara den korta men nödvändiga turen till Konsum en sån här dag. På eftermiddagen går jag ut i trädgården och plockar hallon – ytterligare två askar finns nu i frysen. Och så vattnar jag i Birgittas växthus – Birgitta själv är inne i Uppsala och har med hjälp av sonen, Matti, nu återställt det mesta och städat efter stamrenoveringen. Jag vattnar också det hon har i krukor utomhus. Onödigt, visar det sig. Det som började som enstaka dropp redan när jag plockade hallon övergår i regn.

Och det kom mer regn. Under natten vaknade jag av åskmuller och av att blixtar lyste upp sovrummet tvärs genom persiennerna.

Regnet har det goda med sig att det också bidrar till att rensa stan från en stor del av dess allt för många tillfälliga besökare.

Dock inte alla.

I morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, stod grinden vidöppen, och soptunnan var vält, så att soppåsarna delvis hade ramlat ur.

Så hade då svallvågorna från båtfestivalen nått också vår tomt, som inte ens är strandnära.

Melodikrysset nummer 31 2010

Dagens melodikryss hörde inte till de svåraste jag har löst.

Dock visste jag inte med det samma vem det var som sjöng ”When My Little Girl Is Smiling”, men den bokstav jag hade tydde på att han hette Per i förnamn. Jo, efter lite googlande stod det klart att det var så: namnet på den sjungande skådespelaren är Per Eggers.

En annan sångare med kort förnamn, här med ”Jag sjunger för dig”, var det lättare att identifiera. Anders Eldeman spelar då och då låtar med Uno Svenningsson.

Och det var ju verkligen inte länge sen han spelade Lasse Stefanz. Den här gången fick vi höra ”Ring, bara ring”.

Lasse Stefanz finns inte i mina skivhyllor. Det gör inte Jennifer Lopez heller, men om jag erbjöds skivor av de här båda, skulle jag utan tvekan välja henne.

Mikael Samuelsson finns redan i mina skivhyllor. I dag hörde vi honom i rollen som Cyrano i musikalen med samma namn. Cyrano de Bergerac, som musikalen handlar om, utmärktes av sin särpräglade näsa.

Jag var bjuden till kronprinsessans bröllop, men eftersom jag inte ville bidra till den monarkistiska yran, avstod jag från att gå. Jag såg heller inte på det som då sändes i TV, men eftersom det knappast gick att öppna en tidning utan att ramla på artiklar om bröllopet och allt det som var runt omkring, har jag snappat att Björn Skifs och Agnes (Carlsson) tillsammans sjöng ”When You Tell the World You’re Mine”.

Nej, för min del trivs jag mycket bättre här i min trädgård i Öregrund, där fjärilar och humlor soliga dagar fullkomligt täcker stånden med fackelblomster i min äldsta blomrabatt. Jag skulle nog trivas bra i Apladalen i Värnamo (i ”Apladalsvisan”) också, om jag bodde lite längre söderöver.

Efter varje tur ut i trädgården kan jag med Tommy Körberg, Helen Sjöholm och BAO utbrista ”Nu mår jag mycket bättre”.

Det gäller även om kroppen blir allt äldre och skraltigare. Men det gäller att hålla den i gång. Som Evert Taube uttryckte saken: ”Så länge skutan kan gå”…

Som jag antydde i början, tyckte jag dagens kryss var ganska lätt. Jag brukar ju ibland ha svårt att i efterhand minnas melodifestival- och Eurovision Song Contest-melodier, men det Anders Eldeman spelade i dag var ovanligt lätt att komma i håg: dels 2000 års vinnare ”Fly On the Wings of Love” med danska bröderna Olsen, dels 2009 års vinnare ”Fairytale” med den vitryske norrmannen Aleksander Rybak.

Ensam som jag för tillfället är i huset i Öregrund känner jag en viss själsfrändskap med fiskargubben, han som sitter och lagar nät i Kai Gullmars ”Ungmön på Kärringön”, 1940 stor hit med Harry Brandelius. Fast min tillbedda, för tillfället inne i Uppsala, är ju knappast någon ungmö, dock en mycket vacker dam att titta på.

Med Ernst Rolf sjunger jag därför ”Ju mer vi är tillsammans”.

Köket, en afton efter regn

Birgitta storstädar huset efter barnbarnens besök. Det finns åtskilligt att ta itu med: leksaker att sortera ner i sina förvaringslådor, rice crispies att dammsuga upp under matbordet och kökssoffan. Själv bidrar jag med att leta rätt på uteleksakerna, fälla ihop riddartältet och sen ställa in alltsammans i boden.

Mitt i städningen börjar det regna, men eftersom mattorna ute på vädring hänger på klädstrecken under krikonträden hinner de inte bli blöta.

Själv sätter jag på mig regnrock och fäller upp paraplyet, och så går jag till apoteket för att köpa ut medicin som har tagit eller håller på att ta slut. På hemvägen slinker jag in på Köket grill : café nere i hamnen och bokar bord till kvällen. Det här är ett mycket populärt ställe, så man bör boka bord. Vi får vårt klockan 20.00.

Då har Birgitta duschat och bytt om efter städningen, och eftersom regnet nu har upphört, behöver vi inga regnkläder. Var sitt paraply tar vi i alla fall med för säkerhets skull.

Vi hälsas välkomna av värdinnan, Kaija, och får vårt förbeställda bord på restaurangdäcket utomhus. Vi har tak över oss, om det nu åter skulle börja regna, och infravärmen höjer temperaturen till en behaglig nivå. Atmosfären är trevlig. Runt oss sitter barnfamiljer och flergenerationersfamiljer.

Somliga väljer den mycket goda och prisvärda grillbuffén, men den åt vi av sist vi var här, så vi studerar det övriga på menyn och fastnar för deras lyxburgare. Med alla sina tillbehör bildar de ett berg på tallriken, så vi är glada över att vi inte dessutom beställde förrätt. Också det här är mycket gott – riktigt tillredda hamburgare med olika slags grönsaker och bär (jo!), välsmakande sås och klyftpotatis är bra mat.

Vi dricker rött vin till.

Efterrätt vill ingen av oss ha – jag har ju dessutom min diabetes att tänka på. Men som avslutning beställer jag in var sin irish coffee.

Sen är det dags för promenad uppför Konsum-backen och hem.

* * *

I dag har vädret svängt – solen lyser åter över trädgården. Fjärilar och humlor svärmar över Birgittas kryddgård, så där ser ut som när Bo var här här om dan och fotograferade.

Mina sommarflickor bland blåbär, hallon och vita smultron

På Kerstins blogg – här – hittar jag bilder av lilla Klara som iförd en av sin mammas gamla nattlinnen njuter av sommaren i vår trädgård: kliver upp på en sten för att nå upp till skuggmorellerna, spanar ut över trädgårdsvärlden från en berghäll som går i dagen i mitt stenparti.

På en annan bild – här – ser vi den somriga efterrätt Birgitta bjöd på till avskedslunchen igår. Blåbären plockades av Kerstin och hennes barn här om dagen. Hallonen är av dagens skörd i ett av våra hallonbestånd, och de vita smultronen finns på plantor som alla är ättlingar till den enda planta Birgitta en gång fick av Kerstin.

Lite av sommaren i Öregrund försöker Kerstin också få med sig hem till Uppsala. Hon och Klara plockar bigarråer i var sin plastpåse. Och av Birgitta får Kerstin några tomatplantor att sätta i den egna trädgården i Bärby hage.

Vackra nattlinnen som går i arv. Berghällar som har trampats av tre generationer flickfötter. Trädgårdens ymninghet, och i den mina sommarflickor.

Kom inte och säg att livet saknar mening.

Tomt efter barnbarnen

Så är då Viggos och Klaras sommarlovsbesök hos morfar och mormor i Öregrund slut för den här gången. En stund satt jag, medan bilen packades inför hemfärden, ensam med barnen på tvättstuge/bastutrappan. Av Klara fick jag ett körsbär. Viggo vände sig plötsligt mot morfar och sa: ”Det var roligt att vara här. Tack!” När en ung man, ännu inte riktigt åtta, säger så, tror jag inte det handlar om ren artighet.

Mormor har nyss bjudit på avslutningslunch, potatissallad på färskpottis, pressgurka och grillad fläskkotlett, och barnen har sett på Nicke Nyfiken-film medan deras föräldrar gjorde en sista loppisrunda i trakten. Kerstin gjorde en längre sådan i går, lördag, och kom hem med fynd gjorda i Norrskedika.

Kerstin har också letat fram och fotograferat saker som finns i vår ägo, värda att förevisas på hennes blogg. I ett skåp hittar hon till exempel delar av den kaffeservis som ingick i Rörstrands nationalservis. Birgitta har ärvt det här efter sin mamma, Anna Brita. Du kan se kaffekopparna här.

Den här veckan, när inte bara barnbarnen utan också Kerstin har varit här, har hon gjort en del egna utflykter med ungarna.

På den första, till Tallparken, var också mormor med, men det är förstås ungarna och miljön som står i centrum för Kerstins bilder.

På väg ner mot badviken passerar man en gammal dansbana, som hålls i gott skick trots att den inte längre brukar användas i sin gamla funktion. Men ni kan – här – få se mina barnbarn dansa där och samtidigt se den fantastiska utsikten över fjärden.

På badbilderna från familjebadet i Tallparken – här – finns förstås också barnbarnen. Men ni kan också göra er en bild av hela det stora tallparksområdet, som åt vänster på några av bilderna alltså är naturistbad.

I går på eftermiddagen gjorde Kerstin en egen utflykt med barnen, en tur som Viggo, snart åtta, och Klara, fem, tyckte var spännande: De åkte helt enkelt med gräsöfärjan och gick en liten stund i land på Gräsö. Här kan ni se barnen på färjetur.

I och med det här har ni fått ytterligare några bilder av den miljö vi lever i på somrarna, ja halva året.

Men allra viktigast för oss här i Öregrund är ändå vår egen trädgård. Birgitta är lidelsefullt intresserad av kryddodling, och till hennes ögonstenar i trädgården hör den egna kryddgården, anlagd mellan klippryggar som ger lä för vinden och bidrar till att hålla kvar både värmen och det livsnödvändiga regnvattnet. Så här års är hennes kryddland fullkomligt översållade av fjärilar. Se själva här.