Bland nunnor och nazister i alpdalarna

30 december 2012 16:02 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Givetvis har jag sett filmen ”Sound of Music” i regi av Robert Wise (1965). Den är värd alla sina Oscar-statyetter – inte minst gäller detta Julie Andrews i huvudrollen som Maria. Dess panoreringar av alplandskapet är ibland betagande vackra, och musiken i den, signerad Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, sådant som titelmelodin ”The Sound of Music”, ”My Favorite Things” och ”Do-Re-Mi” har blivit örhängen – en alpklingande låt som ”Edelweiss” tror jag inte ens man längre automatiskt förknippar med den här filmen.

Vad inte alla vet är att ”Sound of Music” bygger på en självbiografisk bok från 1949 av Maria von Trapp, som alltså har funnits i verkligheten. Den ledde i sin tur till en tysk filmatisering 1956.

Men det som gav den här historien nytt liv, ja ett lyft, var musikalversionen från 1959, med manus för scen av Howard Lindsay och Russel Crouse och för vilken Rogers’ och Hammersteins musik skevs. Den gick i fyra år på Broadway. Jag har förstås inte sett den här originalföreställningen men noterar, att rollen som kapten Georg von Trapp spelades av Theodore Bikel, som jag har ett antal LP med.

När nu Uppsala stadsteater ger ”Sound of Music” (fyndig översättning av Erik Fägerborn) har jag över huvud taget ingen scenversion att jämföra med, men att vår stadsteter inte når någon broadwaynivå är ju ganska givet. Det är en fyndig och i flera avseenden bra föreställning, men den kommer förstås till korta när det gäller de sångliga prestationerna. Alltför mycket är amatörmässigt, men Frida Modén Treichl gör faktiskt, även sångligt, rollen som Maria med viss bravur, och Marianne Mörcks abbedissa är sångligt hörvärd även hon. Oscar Sundlings rollprestation som Rolf Gruber är heller inte så dum.

Robin Keller gör rollen som kapten von Trapp, och i den tycker jag att regissören Ronny Danielsson har låtit honom spela över i första akten. Senare lugnar han ner sig, men hur Maria har kunnat fatta tycke för denna skrikande och gapande disciplindåre, allt detta för övrigt i förhållande till sina egna barn, blir helt obegripligt. De sju barnen i varierande åldrar spelas av två lag, av vilka jag bara har sett det ena, och åtminstone de jag såg funkade på scenen.

Scenografin, signerad Rikke Juellund, var rätt så fyndig, och musikackompanjemanget, här reducerat till två pianon, trakterade av Sanna Hodell och Arnold Rodriguez, funkade.

I starkt förkortad och förenklad form är historien den här: Maria, som inte riktigt kan anpassa sig till livet i klostret, sänds av abbedissan som barnflicka till framiljen von Trapp, som förutom av pappan/kaptenen består av sju barn i varierande åldarar – mamman i familjen är död, och pappan har hittills ensam försökt fostra barnen i en anda av militär disciplin. Maria hamnar i konflikt med pappan om sättet att uppfostra barn – hennes sätt är mer milt och lekfullt, och de sjunger tillsammans – och trots hans försök till tillrättavisningar framhärdar hon med en air av orubbat lugn och auktoritet.

Det blir hon som drar det längsta strået. Barnen älskar henne, och det dröjer inte allt för lännge förrän hon har vunnit också kaptenens hjärta. Så de gifter sig med varandra – det här är en historia som andas kristlig moral.

Tyvärr blir Georg von Trapp, kapten i den gamla österrikisk-ungerska flottan (!), inkallad till tjänstgöring, nu i en flotta i det nazistiska Tysklands tjänst – Österrike har ju, ingalunda mot sin vilja, blivit en del av Nazityskland. För att vinna tid ställer han och familjen upp i en sångtävling med höga nazistiska beskyddare. Familjen von Trapp vinner tävlingen, men när de ska få sitt pris, är de försvunna. De är redan på väg mot Schweiz. På vägen dit får de hjälp av nunnorna i Marias gamla kloster, och så kan familjen von Trapp ta sig över bergen till det neutrala Schweiz.

* * *

”Sound of Music” är ju lite av en familjeföreställning, och det var ganska många barn med på den föreställning vi såg – Birgitta hade också gett Kerstin och hennes två barn, Viggo och Klara, biljetter i julklapp. Jag såg att Viggo, 10, som satt bredvid mig, klappade i händerna flera gånger, och jag tror inte att det bara var för att andra gjorde det. Klara, 7, har sett filmversionen av ”Sound of Music” ett halvt dussin gånger, och jag tror att hon satt och jämförde med filmen.

När teaterföreställningen var slut bjöd Birgitta på middag på restaurang, och här fick barnen styra: De gillar kinesmat, och på Kerstins inrådan gick vi till Dragon Palace på Kungsängsgatan och hittade där ett bord att sitta tillsammsns vid. Det fina med den här typen av restauranger är att de har buffé, där barnen själva kan välja det som passar just dem. Särskilt den kräsne Viggo var lycklig över den mat han fick eller snarare själv valde, men också vi andra blev mätta och belåtna.

Väl hemma satte sig Klara och såg ”Sound of Music” ytterligare en gång, nu åter på DVD.

Melodikrysset nummer 52 2012

29 december 2012 12:03 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 16 kommentarer

Vi närmar oss slutet av 2012; gubben är 75, till sommaren 76, men än hänger han med, även i Melodikrysset.

Det var fortfarande bara ett par låtar som låg utanför hans musikaliska referensramar.

Coldplay, ska jag medge, hör till detta som jag fick söka svaren på, vilket inte betyder att jag har något ont att säga om deras ”Have Yourself a Merry Little Christmas”.

Och Maja Ivarsson hade jag hittills inte ens hört talas om, men jag anade att hon kunde ha förekommit i ” mycket bättre”, ett program jag aldrig har sett ett enda avsnitt av. Däremot har jag naturligtvis hört sången hon sjöng, ”Mitt bästa för dig”, förut.

Resten klarade jag ganska galant.

Jag kände till exempel igen rösten, så fort jag hörde Doris Day, i dag i ”Here Comes Santa Claus”.

Och ”La Bamba” har jag hört otaliga gånger och i otaliga versioner. Med Los Lobos har vi väl hört den förut i Melodikrysset?

Också Céline Dion har förekommit tidigare i krysset, men inte med just ”Another Year Has Gone By”.

Ännu lättare var det förstås att känna igen beatleslåten ”Yesterday”.

Yesterday var jag förresten på Uppsala stadsteater och såg ”Sound of Music”, men det har ju inget med dagens kryss att göra. Men var så säker: Något ur den kommer det säkert framöver också i Melodikrysset.

Men tillbaka till det aktuella krysset:

”Gott Nytt Jul” skaldade Sean Banan i sin märkliga helglegering.

Nog föredrar jag för egen del Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” för att knyta an till åtminstone en av vinterhögtiderna.

Och så fick vi höra Christer Sjögrens bidrag i Melodifestivalen 2008, ”I Love Europe”. För egen del hyser jag kärlek till många länder i vår världsdel men knappast den helhet som förkortas EU.

Men än är väl inte EU, dess värre, framme vid att stämma in med Helen Sjöholm och BAO, när de sjunger ”Vår sista dans är nu”.

Inte heller kan jag med ”Kungssången”, den som skulle leda oss till det underdåniga ”Ers majestät”. Vid högtidliga tillfällen som riksdagsöppnandet sjunger jag villigt med i nationalsången, även om det finns rader i ”Du gamla du fria” som jag finner tveksamma, men vid ”Kungssången” går gränsen. Den sjunger jag, republikan som jag är, aldrig. Vilket aldrig har varit riktat mot drottningen som person, när jag har stått vid hennes sida på Operan och tigit. Men man ska vara hederlig, inte hyckla.

Lite för mycket pompa och ståt för min smak är det också i Edgar Elgars ”Land of Hope And Glory”.

För egen del trivs jag bättre i den atmosfär som präglar Povel Ramels och Beppe Wolgers’ mästerliga stycke från 1964 ”Ta av dig skorna”. Läs gärna texten – den finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och så återstår bara att redovisa ett musikstycke med en titel lämplig för vad som förestår, ABBAs ”Happy New Year”.

Ett gott nytt år önskar jag alla mina läsare, detta oavsett om ni håller med mig om allt jag skriver eller inte. Vi lever i ett fritt och demokratiskt land, och det ska vi vara glada för.

Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” som film

28 december 2012 12:25 | Barnkultur, Film | 7 kommentarer

Astrid Lindgrens både hjärtknipande och spännande ”Rasmus på luffen” kom ut på Rabén & Sjögren 1956. Jag har läst den här boken om den rakhårige barnhemspojken Rasmus som rymmer och slår följe med den till en början motvillige luffaren Paradis-Oskar flera gånger, bland annat för egna barn.

Men boken kom inte först.

Allra först kom den här lindgrenhistorien som radioteater, 1955.

Det här var förstås en historia som pockade på att bli filmad, och den första filmversionen, kallad ”Luffaren och Rasmus”, kom därför året innan den kom i bokform, 1955. Den filmversionen gjordes av Rolf Husberg och hade Eskil Dalenius i rollen som Rasmus och Åke Grönberg i rollen som Paradis-Oskar. Den har många förtjänster, men eftersom den gjordes i svart-vitt, är den i dag tämligen okänd.

1981 gjordes nämligen en ny version, kallad ”Rasmus på luffen”, nu som färgfilm, och det är den som vi oftast ser i TV eller köper som DVD.

Historien är densamma, men regissören är ny, Olle Hellbom, skådespelarna likaså: Rasmus spelas den här gången, med den äran, av lintotten Erik Lindgren, men den som framför allt lyfter den här filmversionen är Allan Edwall i rollen som Paradis-Oskar. Jarl Kulle som skurk förtjänar också ett särskilt omnämnande liksom Emy Storm som ändå milt fördragande föreståndarinna på Västerhaga barnhem. Även musiken i filmen måste omnämnas: originalmusik av Björn Isfält och, särskilt sångramsor, av Allan Edwall och ”Kattvisan” signerad Lille Bror Söderlundh och Edwall – också Gösta Linderholm har lämnat bidrag, till exempel gjort musiken till Astrid Lindgrens ”Luffarvisan”.

Filmens handling utspelar sig för mer än 100 år sen, 1910.

Barnhemmet Västerhaga är fullt av barn som hålls efter ganska strängt men putsas upp ännu mer när det kommer adoptivföräldrar in spe på besök. Striphåriga gossar som Rasmus och hans bästa kompis Gunnar (Pål Steen) har då inte en chans i konkurrensen med de lockhåriga bland flickorna.

Så en dag tycker sig Rasmus ha fått nog och beslutar sig för att rymma. Han får visserligen inte med sig Gunnar men ger sig ändå i väg på natten.

Vädret är inte det bästa – det regnar – så Rasmus söker skydd i en lada. I höet där finns en luffare, Paradis-Oskar, och när Rasmus efter lite inledande tveksamhet har närmat sig Oskar, bland annat, hungrig som han är, fått en macka av luffaren, vill han slå följe med Oskar. Oskar är inte särskilt tilltalad av den tanken, men till slut tar han med pojken, som får hjälpa till med att samla in pengar, när han själv sjunger och spelar dragspel. Inget fett liv precis – en del skänker ingenting alls, andra som skulle ha råd snålt lite. Edwalls Oskar hånar i ord och ton dessa de girigt snåla.

De kommer i kontakt också med andra luffare, även skummisar som trots att de ser ut att höra hemma i en mer välbeställd värld ägnar sig åt till exempel stöld. När ett diamanthalsband försvinner hemma hos en gammal välbeställd dam Oskar och Rasmus har besökt, misstänker polisen att det är Oskar som har stulit halsbandet.

Oskar och Rasmus lyckas gömma sig i en ödegård utanför stan, men dit kommer även de verkliga tjuvarna som där har sin tjuvgömma. Oskar hinner gömma tjuvgodset på ett nytt ställe, och de lyckas också avväpna och stänga in tjuvarna. Misstänkt som han själv är, vågar dock Oskar inte gå till länsmannen utan ber den tyvärr förvirrade och räddhågsna Lille-Sara att ge hans skriftliga meddelande om tjuvarna och tjuvgodset till länsmannen.

Men hon gör inte det, och under tiden hinner bovarna komma loss. Oskar och Rasmus hamnar i finkan hos polisen, men Rasmus flyr – bara för att hamna i skurkarans händer. När Rasmus förklarar för dem, att bara Oskar vet, var tjuvgodset finns, beslutar sig tjuvarna för att befria Oskar.

Tillsammans beger de sig ut till ödegården. Men där finns länsmannen på pass – Lille-Sara har till slut gjort sin plikt – och bovarna grips. Och Paradis-Oskar har bevisat sin hederlighet.

Det är den rafflande delen av historien, men själv har jag alltid gripits mer av slutet, av hur det sen gick för barnhemspojken Rasmus.

Fria som som sommarfåglar vandrar det här luffarparet, en stor och en liten, vidare genom det grönskande landskapet.

Oskar försöker också hitta ett bra hem åt Rasmus, och ett barnlöst par med både hjärta och gård är färdiga att låta Rasmus stanna hos dem, men efter att på kvällen ha sagt ja, ångrar sig Rasmus nästa morgon. Så han säger som det är till dem men ger dem också ett råd inför det nu nödvändiga besöket på barnhemmet: ”Ta Gunnar! Ta Gunnar!”

Rasmus springer för sin del i väg och letar efter Oskar, som redan har hunnit ge sig i väg, finner honom också sittande vid en vägkant. Nu är det ingen tvekan längre: de här två hör ihop, för evigt.

Till slut kommer de till trakter där Oskar tycks vara välbekant, och när Oskar, lite försiktigt, har tagit sig innanför en inte alltför välhållen grind, hörs han, prövande och med lite darrig röst, ropa ”Martina!”. Och där kommer hon (Lena Brogren), först med ganska bister min men sen med ett soligt leende – Oskar får en kram, och när han har förklarat saken, Rasmus med. Han är välkommen och har fått ett hem.

Väl hemma tvingas Oskar av Martina att utföra jobb, och lite halvhjärtat hugger han lite ved och lagar taket.

Men nästa sommar, förstår man, ska han ut på luffen igen, nu tillsammans med Rasmus. Tillsammans ska de ut på vägarna, fria som fåglar.

Ett mord på Fjällbacka

27 december 2012 16:34 | Deckare, Film | 11 kommentarer

Jag är en inbiten deckarläsare men ganska selektiv när det gäller att välja deckare. Deckare ska förstås vara spännande men också beskriva människor som väcker ens intresse, gärna också innehålla miljöskildringar som gör dem till något mer än bara spänningshistorier. Stieg Trenters lysande stockholmsbilder och H-K Rönbloms småstadsskildringar hör till det som i mina ögon gör deckare läsvärda.

Camilla Läckberg hör, trots de stora upplagor hon har nått med sina deckare, inte till de författare jag har läst – min erfarenhet är att kvantitet inte alltid är lika med kvalitet.

Läckberg har mutat in Fjällbacka i Bohuslän som sitt deckarrevir. Jag har varit i Bohuslän sommartid, till och med tillbringat några semesterveckor där tillsammans med Birgitta. dock inte i Fjällbacka, så när TV i går visade filmatiseringen av Läckbergs ”Fjällbackamorden”, bänkade vi oss framför TVn. Men inte ens de somriga miljöbilder som fanns inströdda i den rätt förvirrade handlingen fick oss att se blitt på det här spektaklet.

Jag är som sagt en ganska van deckarläsare och ser inte så sällan deckare på TV, men den här historien föstod ingen av oss förrän upplösningen, på känt deckarmaner, presenterades på slutet. Det som framför allt irriterade var myllret av människor som, utan att man ens hann lära sig namnen på dem och alltid fick klart för sig vilka de var, strömmade förbi i TV-rutan. Alltsammans var ett sammelsurium, och när vi redan var mycket långt in i filmen, tittasde vi på varann och jag sa vad vi båda tänkte: ”Jag förstår inte ett förbannat dugg!” Till detta bör jag kägga att vi båda var spik nyktra.

En gång under den här filmens gång skrattade jag dock högt: när jag såg scenen där konstnären målade damen på tavlan som förorsakade de här morden.

Det var inget snällt skratt.

Inget tabberas – men väldigt gott var det

26 december 2012 20:55 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 2 kommentarer

Tabberaset i Katthult minns vi alla.

Hos oss blev det inte rent bord, men vi åt alla med god aptit av läckerheterna. Själv startade jag med tre sorters heminlagd sill och två sorters heminlagd strömming plus sillsallad, fortsatts sen med skinka och paté och sylta och fullbordade med rostbiff och hasselbackspotatis. Jag åt estniskt surbröd till också. Med det som kom däefter måste jag av kända skäl vara försiktig, men jag åt lite öregrudnshallon utan socker.

Birgitta hade stått för det mesta av maten, även om också Kerstin och Anna hade bidragit. Döttarna diskade sen i lilla köket och jag i vårt vardagskök.

Matti hade fullt upp med lilla Ella, eftersom Karin var kvar hemma, förkyld. Men vi skickade en kasse klappar hem till henne med Matti.

Sällskapet var faktiskt ännu större, eftersom både Kerstins barn, Viggo och Klara, var med liksom Annas barn Sara, Amanda och Ella, dessutom Annas hund Sudden.

För min del fick jag bland annat skivor och två böcker, inhandlade i Tallinn.

Även lilla Ella fick paket men verkade än så länge mest intresserad av de färggranna omslagspapperen och de krusiga snörena.

Det jag kanske mest slogs av under det här julkalaset var hur trygg lilla Ella verakde vara bland alla dessa ibland ganska högljudda människor. Inte heller någon ledsen min när hon togs om hand av små och halvstora kusiner eller av oss vuxna, vilket knappast beror på att hon känner igen oss – för det har vi träffats för sällan.

Hon är – och det är säkert till stor del hennes pappas och mammas förtjänst – ett tryggt och harmoniskt barn: ser sig nyfiket omkring i världen och tror inte oss som hon inte träffar så ofta om något illa.

En film om modern jul och moderna familjerelationer

25 december 2012 17:19 | Film | Inga kommentarer

Sent på julaftonskvällen, när samvaron med barnbarnen var över, sökte jag och hustrun någon film att avsluta kvällen med. I TV-tablån hittade vi en med ett, som det föreföll, lämpligt tema: ”Tomten är far till alla barnen”, en film Kjell Sundvall gjorde 1999 och som gavs ett hyggligt betyg av tidningarna.

Det senare visade sig i viss mening vara befogat. Skådespelarprestationerna är genomgående utmärkta och replikerna – Monica Rolfner står för manus – rappa och inte så sällan roliga.

Filmen betecknas som avart komedi, och det stämmer till en viss grad – men svärtan i handlingen känns, trots den allvarliga delen av den, aldrig tillräckligt svart för att kunna ge komedidelen en riktig match.

Den yttre ramen i filmhandlingen är bekant för väldigt många i dagens Sverige. Jan (Peter Haber) är sambo med Sara (Katarina Ewerlöf), och de bor tillsammans med Saras barn, resultaten av hennes många olika tidigare förhållanden, i ett hus, inbäddat i julens vinterland. Sara kommer på att de ska fira jul tillsammans med barnens fäder och deras nuvarande hustrur plus barn och så dessutom Saras mor, och innan Jan riktigt har hunnit sätta ner foten, har hon bjudit in dem, vilket förorsakar filmens första stora gräl. (Det blir flera.)

Så gästerna anländer – ett par av rollerna spelas av Dan och Anders Ekborg – och huset fylls av människor. Spriten gör att tungorna ibland, som när herrarna tillsammans badar bastu, far i väg på ett ganska vårdslöst sätt. Och under julaftonsmiddagen säger också en del av de äldre i den stora närvarande barnhorden beska sanningar med adress föräldrarna och den övriga vuxenvärlden.

Spänningen i detta kaos, stor nog ändå, skruvas upp när Sara avslöjar att hon väntar sitt första barn i relationen med Jan, som inte bara reagerar mot att få reda på det på det här sättet – det Sara säger är nämligen omöjligt, eftersom Jan, henne ovetande eftersom Jan inte vill ha några barn, har låtit sterilisera sig. Också detta sipprar dock ut i sällskapet, eftersom han under ett samtal med Rita (Jessica Zandén) har berättat sanningen.

Som även ni som inte själva har sett filmen säkert kan ana, utlöser det här, spriten, outredda konflikter plus en grannrelation den ena sammanstötningen efter den andra. Janne hinner till exempel anklaga Saras närvarande exmän och även tomten, mannen i grannhuset, för att vara far till det barn Sara väntar; med tomten har han för övrigt ett av de mer praktfulla slagsmålen i svensk film.

Men till slut avslöjar Sara hur det egentligen ligger till. När de många samlagen med maken aldrig gav önskat resultat, åkte hon till London och lät inseminera sig.

Friden lägger sig till slut över alla våra julfirare.

Nästa jul träffas de här människorna igen – djärva tanke – och Rita bär stolt den londonanskaffade nya babyn i famnen. Han visar sig vara svart. Och så vill hon för de församlade berätta ytterlgiare en nyhet som rör henne och Janne, men innan hon hinner få ett ord ur sig, börjar gästerna högljutt larma, visa av erfarenheten får man förmoda.

Roande och välspelat som sagt – men inte särskilt djupt.

En vilsam och skön helg önskar jag er!

24 december 2012 19:04 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 7 kommentarer

Hur man än bär sig åt, blir det alltid mycket slit och släp före jul. Att hitta rätt saker till hustrun, barnen och barnbarnen tar sin tid, och att bära hem det man köper blir inte lättare med åren. Och sen ska man ju slå in alltsammans i paket också.

Ändå har vi fått avlastning i år. Dottern, Kerstin, har hjälpt sina gamla skraltiga föräldrar med julstädningen, hon har lagat en del av julmaten och så tog hon över ett värv som i alla år har legat på mig: hon köpte gran, för övrigt en av de snyggaste och jämnaste på åratal, och klädde den sen vackert, i huvudsak med sina egna mycket smakfulla julgransprydnader, detta för att hennes barn som kom hit i går skulle få den rätta julhemkänslan. Klara, sju år, inredde mormorsmors tomtegrotta, som brukar stå bredvid julgranen. Men julgransklädningen fick hon och brorsan Viggo inte vara med om; den gjorde Kerstin när barnen hade lagt sig.

Jag hade överlåtit julgransklädningen åt Kerstin på villkor att några måsten i vår gran skulle vara med, bland dem ”hängda prästen” (en gammaldags prost med en sytråd om halsen att hänga den i granen med). Själv brukar jag hänga honom i grantoppen med ett par änglar och ett par svarta katter alldeles intill, men Kerstin hade på den punkten dämpat mina provokativa associationer. Katterna och änglarna fanns med fast på annat håll.

På julgransmattan, vackert broderad av Birgitta, placerade vi vuxna sedan några morgonklappar till varandra och till Kerstins barn.

Vid ettiden på natten kunde vi sen gå till sängs. När jag vaknade på julaftons morgon hade barnbarnen redan, tyst, tyst, tassat in i vardagsrummet och hämtat sina morgonklappar under julgranen, vars ljus spred sitt milda sken över det julpyntde vardagsrummet.

På förmiddagen tog jag min vanliga julaftonspromenad upp till blomsterhandeln vid torget, detta för att hämta ut mina sju långa blommande vita syrenkvistar till Birgitta, en julgåva hon får varje år.

Nästan hemma halkade jag på trottoaren – lätt nysnö på blankis – och föll raklång men klarade både syrenerna och kassen från Konsum. Själv överlevde jag den här gången också. Dessutom kom en vänlig yngre dam och hjälpte upp mig på benen.

Lite senare åt vi alla av ett rikligt julbord, däribland min estniska julsylta plus surkål med kummin som också ingick i min estniskpräglade barndoms julbord. Där fanns också flera sorters heminlagd sill, sillsallad, skinka förstås, paté och annat. Birgitta hade fortfarande lagat det mesta, men också Kerstin hade bidragit med en del, bland annat med tonsäkert hembakat estniskt surbröd. Kerstin hade också med Upplandskubb från sitt bageri – det gillade Klara. Hon och Viggo håller sig annars till det barntraditionella, prinskorv och köttbullar, men Klara gillar skinka också.

Sen blev det Kalle Anka och hans vänner i TV. Man måste ju hålla på de gamla svenska jultraditionerna.

Och därefter julklappsutdelning.

Hellsing för de minsta

23 december 2012 12:55 | Barnkultur | 2 kommentarer

Lennart Hellsing har vid det här laget glatt generationer och åter nya generationer av barn. Hans fantasirika rim, fyndiga bilder och överraskande kontraster fångar omedelbart barnens intresse, och den lilla bilderboken ”Vad ska vi göra?” (Rabén & Sjögren, 2011, med illustrationer av Emma AdBåge) är verkligen ett paradexempel på allt det här.

Två, på Emma AdBåges omslagsbild fortfarande uttråkade, barn hittar i den här lilla vershistorien på en rad hyss, och den de roar sig med är självaste kungen, försedd med krona och allt. Svaret på ”Vad ska vi göra?” blir på varje bilduppslag först ett svar, sen en illustration av hur detta drabbar kungen: Hoppa hage på kungens mage. Äta frallor i kungens brallor. Sitta och dricka i kungens ficka. Och så vidare, tills kungen säger ”STOPP! Inte mera! Nu måste ajg gå och regera!”

Pekböcker

23 december 2012 12:32 | Barnkultur | Inga kommentarer

Det är klart att vi som är föräldrar respektive far- och morföräldrar tycker att det är roligst att kunna läsa en historia för barnet/barnbarnet. Men det finns ju ett stadium också på vägen dit, då det lilla barnet ska lärz sig orden.

Det gör man med hjälp av den omgivande verkligheten, men också pekboken kan vara en väg att i pappas/mammas eller någon annans famn lära sig de nödvändiga och rätta orden.

Ingela P Arrhenius har för Rabén & Sjögren gjort pekbokserien Jag vet. De följer alla samma mönster: på ett uppslags vänstra sida finns en stor och tydlig bild av det barnet ska lära sig beteckningen på, och på sidan till höger finns den avbildade saken under användning, inte av ett barn utan av ett djur.

I ”Vi klär på oss” (R & S, 2012) ser vi till exempel en elefant sätta på sig strumporna, följaktligen fyra stycken, och en vit kanin kränga en rosa tröja över hvudet.

I ”Vi leker” (R & S, 2012) ser man en tiger som vispar välling på en spis, och en räv klurar över hur pusselbitarna ska hamna rätt.

I ”Vi äter mat” (R & S, 2012) finns en apa som belåtet smackar i sig välling ur en nappflaska, medan den stackars björnen får nöja sig med gröna ärter.

Och i ”Vi lägger oss” (R & S, 2012) ser man en björn med en liten nalle, medan tigern visserligen finns bakom spjälor, men inte på zoo utan i en spjälsäng – dessutom har han tappat sin napp på golvet!

Melodikrysset nummer 51 2012

22 december 2012 12:49 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Tidigt i morse, långt före Melodikrysset, satte jag i gång årets långkok. Tre fläskläggar har i var sin gryta med vatten fått sällskap av kalvkött, seltin, skivad morot, några lagerblad, var sin uppskuren stor gul lök och så i varje gryta en hel burk av vardera hel svartpeppar, hel vitpeppar och hel kryddpeppar.

Köttet ska jag senare i dag – det är ett långkok; man måste då och då fylla på mer vatten – med kniv och gaffel tråda upp och skära i ganska långa bitar. Kryddor, morots- och lökbitar och lagerblad silas av ur kokspadet – det är det som ska bli syltans gele.

Därefter brukar jag blanda fläsk- och kalvkött och fördela det på ett dussintal stora aluminiumformar, där man sen fyller på med det avsilade spadet. Sist sätter jag ut dem, förstås med lock på, på balkongen för att svalna och stelna, och där får de sedan stå under helgen, medan de förbrukas eller tas med hem av något av barnen.

Prova gärna estnisk julsylta – servera med kokt potatis och saltgurka. I vårt hem är den ett måste. Jag lärde mig laga den redan när jag var barn och fick hjälpa min mamma.

Granen står så grön och grann, inte i stugan men väl på balkongen – dottern Kerstin var och köpte årets julträd – så snart kan vi sjunga ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Och ur radion strömmar julmusiken – det var 100 procent jul i dag hos Eldeman, både gammal och ny julmusik:

Tänd ett ljus” med Triad har väl kanske inte riktigt sjunkit in i mitt julmedvetenade än, men även om E.M.D.- Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo – inte är mina idoler, har jag förstrås ett förhållande till den låt de sjöng, ”Det strålar en stjärna” eller ”När det lider mot jul”. Den skrevs för övrigt av en man som bodde här i Uppsala, Ruben Liljefors.

Och både svenskt och amerikanskt ursprung har ju de julsånger vi hörde med Agnetha Fältskog och hennes dotter Linda: ”Nej, se det snöar” är inhemsk, medan ”Bjällerklang” är amerikansk i original.

”Rudolf med röda mulen” tror många är svensk, men den är till ursprunget amerikansk. Här skulle vi i alla fall hitta ord ur den svenska texten: Rudolf hjälpte tomten, och han var en ren.

Vår egen Loa Falkman fick vi höra sjunga på engelska, om en vit jul: ”White Christmas”.

En helsvensk och långvarig julhit fick Adolphson & Falk med ”Mer jul”.

Mer jul? Just den kvantitativa sidan av julen står nog många upp i halsen. Och många glömmer bort att det finns både ensamma människor och barn som knappast får några julklappar alls. Det senare gäller förstås i ännu större utsträckning i de delar av världen där man har knappt om allt. ”Do They Know It’s Christmas?” frågade Band Aid, som man kanske också kan ifrågasätta, men jag tror nog att Phil Collins, Bob Geldof och de andra drivs av god vilja.

Den här gången hade Anders Eldeman också lyckats hitta en del jullåtar som inte spelas så ofta, även om artisterna är välkända.

Vi hörde till exempel Rod Stewart i ”Red Suited Superman”.

”Let It Snow” med Paul Anka hörs väl heller inte så ofta.

Och även ”Mrs Santa Claus” med Nat King Cole är väl en särling i dubbel bemärkelse.

”Santa Claus Is Coming To town” med just Boston Pops tror jag inte ens att jag har hört förut.

Och så var det då bara ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens sista fråga. Som mycket annat i julgenren har den ett religiöst innehåll som jag inte har något förhållande till, men det hindrar inte att jag kan lyssna på en gammal julpsalm som ”När juldagsmorgon glimmar”.

Nu ska jag för egen del återgå till julsyltakoket och annat julstök.

Och er alla där ute önskar jag en hjärtans god jul!

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^