Nyårsafton – och åter i Öregrund

31 december 2007 12:08 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 14 kommentarer

Det är nyårsafton, och vi är åter i Öregrund.

I går tog vi buss 811 från Uppsala till Öregrund. Medan bussen åkte genom det uppländska landskapet, kunde man, trots att vi befinner oss i slutet av december, se fullt av gröna fält.

I morse när jag vaknade hade dock bergknallen utanför köksfönstret och grässlänten ner mot gatan ett vitt pudertäcke av snö. Av och till yr det snöflingor mellan de kala träden.

Om en stund ska jag gå ut och fylla fågelhusen – ett utanför sovrummet, ett utanför glasverandan – med vildfågelfrö. Och så ska jag hänga upp talgbollar i syrenerna och i flädern.

Inne är det varmt och gott. Också när vi själva inte är här har vi på låg basvärme, och därför tar det aldrig lång tid att få upp värmen till rumstemperatur.

Jag har ätit den frukost jag alltid äter under jul och nyår: två mycket hårda hårdbrödssmörgåsar från Roslagsbröd – fiberrik fullkornsråg – och på dem margarin med Omega 3 och 6, Runda bords från Keiju, och så skivor av julskinkan med Apotekets julsenap. Jag börjar frukosten med ett glas Bob osockrad svartvinbärsdryck, men till hårdmackorna med skinka dricker jag normalt ett glas HälsofilKonsum i Öregrund hade dock slut på den i går, så jag fick köpa ekologisk a-fil i stället. Den är OK men inte lika god som hälsofilen.

Jag avslutar alltid frukosten med kaffe – svart, utan socker och utan grädde eller mjölk. Inne i stan kompromissar jag och delar bryggkaffe med hustrun. Men nu, i huset i Öregrund, återgår jag till mina lantliga vanor: kokar en panna kaffe av märket Coop. Det finns inte mycket som kan konkurrera med en kopp rykande hett kokkaffe.

Värre kan man ha det i livet – och jag måste, när jag blickar tillbaka på det gångna året, tillstå, att jag har sett bättre dagar.

I våras hade jag hjärtbesvär, och i försomras fick jag en pacemaker inopererad.

Strax därpå råkade jag ut för en häftig lunginflammation, låg på Akademiska i en vecka och hade sen en lång konvalescens.

Strax efter 70-årsfirandet – en ljusglimt i allt det dystra – drabbades jag av svår ischias. Ett tag under julhelgerna trodde jag, att jag höll på att bli kvitt den, men nu är det åter besvärligt att gå.

Gamle Kjell i Juniskär, sista länken till det jag betraktar som mitt barndomshem, dog.

Och så dog min bror Matti helt oväntat, yngre än jag som han var.

Visst finns det ljusare minnen från det här året – det redan nämnda 70-årskalaset, italienresan tillsammans med Birgitta, stunderna med Viggo och Klara – men i många avseenden har det varit ett djefla år, som väl Strindberg skulle ha skrivit.

En tröst, hur det nu än kommer att bli under det kommande året, är att jag delar min tid, helg som vardag, med Birgitta. Det känns gott att få ha levt ett så långt och rikt liv tillsammans, och det känns fint att nu, när kroppen med åren tycks bli allt skröpligare, ha henne kvar vid sin sida.

Vår nyårsafton här i Öregrund kommer att bli som den har brukat vara och som vi vill ha den: lugn, stillsam, med god mat (Birgitta köpte hummer på Konsum i går), samtal, musik och så som avslutning (för två icke troende) genom radion kyrkklockorna från Sveriges alla domkyrkor.

Sen går vi ut i nyårsnatten med var sitt glas bubbel och beskådar, en liten stund, andras fyrverkerier, som lyser upp den svarta himlen.

Ett bättre nytt år till er alla där ute!

Kjell Eriksson: Den hand som skälver

29 december 2007 16:09 | Deckare, Politik | 2 kommentarer

Jag har av och till – vi är båda med i Ordfronts, Uppsala, styrelse – mött Kjell Eriksson under den ganska utdragna period, då hans senaste deckare, ”Den hand som skälver” (Ordfront, 2007) kom till. Har jag tolkat hans kommentarer och kroppsspråk rätt, har han våndats ganska mycket, innan boken äntligen blev klar.

När han först nämnde boken för mig, gick den under benämningen ”Kommunalrådet som försvann”. Kjell var ganska förtegen, men det framgick i alla fall att boken skulle handla om ett (fiktivt) socialdemokratiskt kommunalråd i vår gemensamma hemstad Uppsala.

Den historien finns mycket riktigt med i ”Den hand som skälver” men utgör bara ena hälften av den. Boken innehåller nämligen också en annan och som deckarstory väl så intressant historia, som utspelar sig på kusten utanför Östhammar. Greppet med parallella utredningar är ju inte helt ovanligt i polisdeckare, men jag undrar om det inte kan vara så, att Kjell Eriksson lite grann körde fast i kommunalrådshistorien och för att få till en tillräckligt spännande och läsarlockande bok senare fick lägga till parallellhistorien. Jag kan inte fråga Kjell om detta just nu – han befinner sig i Brasilien, där hans kriver på en ny bok.

Vi tar historien om det försvunna kommunalrådet först. Eftersom Kjell Eriksson själv redan tidigt i boken avslöjar, att Sven-Arne Persson (s) i slutet av 1993 försvinner till Indien, kan ju också jag meddela detta. Vi som regelbundet har läst Erikssons deckare vet ju, att dessa ofta innehåller internationella utblickar, trådar och pusselbitar, men den här gången är Indien mest en tillflyktsort: vi får oss en väldokumenterad social skildring till livs, men bokens Sven-Arne Persson kunde lika gärna ha valt att rymma till Sydafrika eller Brasilien, detta utan att grundintrigen hade påverkats ett dugg. Därför blir också indienskildringen fram till dess att en svensk dyker upp i Bangalore och känner igen det förrymda kommunalrådet – förlåt mig, Kjell – lite av en transportsträcka.

Intressantare är då Sven-Arne Perssons motiv för att rymma från kommunalrådskapet, partiet (s) och hustrun. Motivet, möjligen inte tillräckligt utmejslat i sina detaljer, är nämligen tomgång, själväckel, upptäckten att det egna partiet saknar visioner och reformvilja.

Som kontrast till socialdemokraten Sven-Arne Persson finns i den här boken Sven-Arnes farbror Ante. Länge läser jag också skildringen av den här kommunisten och före detta spanienkämpen som Kjell Erikssons moraliska val; Kjell var i unga år SSUare men blev under FNL-åren SKPare, så jag antar att han har haft anledning att gång på gång fundera över de här alternativen. Eftersom jag inte gärna kan avslöja vem som i boken mördade den gamle nazisten Nils Dufva, får jag nöja mig med att notera, att också den aldrig omvände kommunisten Ante visar sig ha sviktat i sin personliga moral – även om det fanns mycket starka skäl för att han skulle göra det.

Hur som helst: Skulle boken bara ha bestått av historien om kommunalrådet som försvann och dess mordgåta ha fått den faktiskt lite snöpliga lösning den nu får, skulle ”Den hand som skälver” inte ha blivit någon riktigt bra bok.

Den nerv som ändå finns i ”Den hand som skälver” finns nu i stället till största delen i den parallellhistoria, som utspelar sig i den gudsförgätna byn Bultudden utanför Östhammar. Även den har en – typiskt Kjell Eriksson! – internationell anknytning. Den avsågade fot som hittas visar sig ha tillhört en thailändska.

Här finns allt det som utmärker Kjell Eriksson när han är som bäst: Människor som hör hemma i den klass som har varit hans. Kunskap om dessa ”vanliga” människors liv – miljöskildringen får sin doft av detaljer, som bara den mycket kunnige kan placera där de ska vara. Väder och vind, till exempel upplandskustens snöhelveten om vintern, skildras med känsla och sakkunskap. Den rädsla som hör bra deckare till hittar man främst hos en mycket udda figur ute på Bultudden, konstnären Lisen Morell.

Jag önskar att Kjell Eriksson hade koncentrerat sig helt på den här miljön och de människor som (glest) befolkar den. Jag hade velat få veta mycket mer om dem, inklusive om den som visar sig vara mördaren.

Och egentligen skulle jag också vilja veta mer om Ann Lindell, den som utreder brotten ute på Bultudden. Trots att hon nu har förekommit som huvudperson i ett stort antal böcker, vet jag inte så värst mycket mer om henne, än att hon gillar att fika på konditori Savoy, att hon inte läser böcker i någon större utsträckning men i perioder dricker lite för mycket rödvin och att hon, trots attacker av åtrå (av vilka en resulterade i en son), aldrig riktigt tycks få till en djup och varaktig relation till en karl.

Berätta mer om Ann Lindell, Kjell!

Melodikrysset nr 52 2007

29 december 2007 12:46 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 16 kommentarer

Årets sista melodikryss hörde inte till de svårare under 2007 – men det som gäller för mig behöver ju inte gälla för andra.

Hur som helst: Det är klart att jag har kontrollgooglat, men jag klarade faktiskt samtliga frågor för egen maskin.

Komedin om övernaturligheter (Eldemans ledtråd) har jag visserligen inte själv sett, men med hjälp av några få ledbokstäver kom jag snabbt fram till att det måste röra sig om ”Ghostbusters”. Den gjordes mycket riktigt på 1980-talet, närmare bestämt 1984.

Inledningsfrågan var desto lättare. Det som spelades var Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, och som framgår av texten nedan, är brevet undertecknat av Ellinor:

Brevet från Lillan

Text och musik: Evert Taube

Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.
Kom innan sommar’n är slut, lilla Pappa.
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt,
Stjärnorna syns nu på himlen igen.

Allt jag vill ha är ett halsband av korall.
Ingenting annat, det kostar för mycket.
På våran tomt är det nu så mycket bär
Och fullt med ungar har fåglarna här.

Sjön är så varm och vi badar varje dag
Och jag hoppar i utan att bli rädd
För nu simmar jag så bra.

Vi har så fint, nu i vårat lilla skjul
Och en liten gran har vi också sett
En som vi kan ha till jul.

Detta har jag
Skrivit nästan bara själv,
Och jag skall börja i skolan till hösten.
Pappa, kom hem, jag vet något som du får.
Nu slutar brevet från din Ellinor.

Till de klassiska svenska skivartisterna hör inte bara Evert Taube utan också Zarah Leander, här med ”Det skönaste som livet gav”.

Agnetha Fältskog hörde vi på engelska, i en låt som då kallas ”The Queen of Hearts”. Jag mindes bums den svenska titeln: ”När du tar mig i din famn”.

Inte heller de ännu mer nutida svenska artisterna i dagens kryss var svåra att känna igen.

Vi hörde Gyllene Tider i ”Speciell” – Per Gessles röst är lätt att identifiera.

Kent har jag själv i mina skivhyllor. Här hörde vi deras ”Dom som försvann”.

Inte heller Ola Salo och The Ark hör till de svårare att känna igen. Dessutom är ju deras bidrag till Eurovision Song Contest 2007, ”The Worrying Kind”, i motsats till mycket annat i den tävlingen lätt att bevara i melodiminnet.

Det gick ju inte så bra för Ola, men vore det inte för en enda sak, skulle jag ha haft mycket svårare att få några som helst associationer till Sertab Ereners vinnarlåt 2003, ”Everyway That I Can”; för att få namnet och titeln måste jag mycket riktigt googla. Men den här låten hade något som eurovisionsschlagerlåtarna dess värre oftast brukar sakna, nationell identitet. Så jag kom bums på att svaret på Eldemans fråga, vad kallas en man från vinnarlandet?, var turk.

Nå, vem har då hyllat Fats Domino genom att till egen pianoackompanjemang sjunga in ”My Blue Heaven”? Jo, Norah Jones, en utmärkt artist – jag har henne på skiva.

Ytterligare en evergreen förekom i dagens melodikryss, Cole Porters och Frank Sinatras ”I’ve Got You Under My Skin”.

Evergreen är väl numera också ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s musikal ”Evita”. Här hörde vi den med Gheorghe Zamfir.

Dagens andra filmfråga handlade om en berömd kompositör av filmmusik. Han heter Elmer Bernstein och har gjort musiken till bland annat en rad västernfilmer, också till den äventyrskomedi som förekom i krysset här om veckan, ”Tre amigos”.

Allra sist en fråga, som jag av naturliga skäl hade ganska lätt för att besvara: Tor Isedal var det som sjöng ”Balladen om Joe Hill”.

Jag har genom min mycket spridda sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) i stor skala spritt Joe Hills (det vill säga den till USA utvandrade gävlebon Joel Hägglunds) egna sånger i svenska versioner. 1970 tog jag också med ”Balladen om Joe Hill” i min andra sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma):

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

Allra sist: gott nytt kryssår på er, alla mina medlösare och läsare!

* * *

På jakt efter svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om julmusik och om alla dessa McGarrigles och Wainwrights

28 december 2007 18:22 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har ett kluvet förhållande till religiös musik och, mer specifikt, julsånger.

Jag är främmande för det religiösa innehållet i psalmer och julsånger men fångas ofta av både poesin i dem och de musikaliska uttrycken hos dem; de är givetvis också en del av den kultur vi är en del av, vare sig vi vill det eller inte.

Bland det värsta jag vet är olika popartisters och dansbandssångares smöriga, insmickrande och, ofta viktigast, kommersiellt säsongsanpassade julskivor.

Betydligt mer njutbar är då ofta körmusik från det här fältet, särskilt då om arrangemangen har den rätta känslan och körledaren lyckas locka fram det allra bästa ur sin kör.

Hos oss brukar man redan på julaftons morgon hitta ett par små paket under granen, och i år innehöll ett av dessa en present till mig från den före detta ordföranden i Riksförbundet Svensk körsång, CDn ”Julens stjärna” (Naxos 8.557790, 2005) med Solvieg Ågrens kammarkör Stella. Solvieg Ågren har bland annat varit riksförbundsdirigent i Svensk körsång.

Den här CDn innehåller en fin blandning av sådant som hör julen till: luciasånger och staffansvisor, christmas carols och i vårt land kända (inte alltid svenska) julsånger som ”Det är en ros utsprungen”, ”Jul, jul, strålande jul” och ”Stilla natt”.

Det finns naturligtvis uppriktigt troende människor även i det sekulariserade Sverige, men för väldigt många av oss som bor här har julsångerna och julpsalmerna mer en musikalisk och kulturell (och ibland sentimental) innebörd än en religiös.

Jag har av olika skäl umgåtts mycket med amerikansk musik och har då slagits av hur genomsyrad den amerikanska folkmusiken är av religiösa referenser – och då tänker jag inte bara på gospelmusik, spirituals och annan uttalat religiös musik. Min ingång till den här musikvärlden var delvis 1960-talets medborgarrättsrörelse, och jag upptäckte snabbt, att många av kampsångerna härstammade från de afroamerikanska kyrkorna: ibland hade man satt ny text till de gamla psalmerna, men ofta lyste originalens ursprungliga, religiösa budskap igenom även i de nya versionerna.

Och jag lärde mig att se en viktig skillnad mellan europeisk och amerikansk vänster: Den europeiska vänstern var till största delen socialistisk och sekulär. Också i USA fanns det socialister eller i vart fall vänstermänniskor, men förbluffande många av dem var samtidigt religiösa. Det här speglades också i den europeiskia respektive amerikanska vänsterns musik.

Alltså finns det fullt med religiösa referenser till exempel hos den gamle vänsterradikalen Pete Seeger; mycket riktigt har han spelat in både psalmer och julsånger.

De kanadensiska systrarna Kate och Anna McGarrigle, som jag nyligen skrev om, är ju – trots att en av deras sånger på svenska blev ”Ingen kommer undan politiken” – inte kända främst för politiskt engagemang, och i deras fall är det kanske inte så förvånande, att de har gjort en julskiva, ”The McGarrigle Christmas Tour” (Nonesuch 79925-2, 2005, distribution Warner); jag fick den i julklapp av Anna, märkligt nog utan något som helst samband med att jag har skrivit om systrarna McGarrigle – Anna hade beställt den för nästan ett år sen.

Till det yttre skulle den kunna vara en svensk julskiva: med snöhöljda berg och skogar, med skidspår och slädfärd. Men där finns mer än engelskan (en låt görs också på franska) och countrystuket i den avslutande ”Blue Christmas” som får en svensk lyssnare att förstå, att här finns en kulturskillnad. Sångerna – nya så väl som gamla – ger uttryck för en religiös innerlighet som får mig att ana, att det åtminstone i delar av Kanada finns en befolkning med en lika fast förankrad tro som den som jag har hittat i USA. Egentligen är det bara en låt som sticker ut lite grann:

Rebel Jesus

Text och musik: Jackson Browne

All the streets are filled with laughter and light
And the music of the season
And the merchants windows are all bright
With the faces of the children
And the families hurrying to their homes
As the sky darkens and freezes
Theyll be gathering around the hearths and tales
Giving thanks for all gods graces
And the birth of the rebel Jesus

Well they call him by the prince of peace
And they call him by the savior
And they pray to him upon the seas
And in every bold endeavor
As they fill his churches with their pride and gold
And their faith in him increases
But theyve turned the nature that I worshipped in
From a temple to a robbers den
In the words of the rebel Jesus

We guard our world with locks and guns
And we guard our fine possessions
And once a year when christmas comes
We give to our relations
And perhaps we give a little to the poor
If the generosity should seize us
But if any one of us should interfere
In the business of why they are poor
They get the same as the rebel Jesus

But please forgive me if I seem
To take the tone of judgement
For Ive no wish to come between
This day and your enjoyment
In this life of hardship and of earthly toil
We have need for anything that frees us
So I bid you pleasure
And I bid you cheer
From a heathen and a pagan
On the side of the rebel Jesus.

Skivan innehåller solonummer; som gästartist uppträder i ett sådant fall – ”O Little Town of Betlehem” – Emmilou Harris. Men egentligen är CDn musikaliskt bäst i de fall, där det förekommer stämsång av det slag som vi förknippar med systrarna McGarrigle.

På den här CDn sjunger för övrigt inte bara de utan nästan hela klanen: Kates och Loudon Wainwrights son Rufus Wainwright respektive dotter Martha Wainwright, Annas man Dave Lanken och deras dotter Lily Lanken. Och så vidare. Jag ber att få citera mitt eget föregående inlägg om den här klanen: ”Ingen kommer undan genetiken”.

Inspirerad av detta satte jag mig i går kväll ned framför TVn för att se konsertinspelningen från London, ”Rufus Wainwright sjunger Judy Garland”. Rufus berättade själv också, varför han hade gjort den här covern på Judy Garlands berömda Carnegie Hall-konsert 1961: När Rufus var liten, bodde Loudon Wainwright granne i Hollywood med Judy Garland och Rufus själv var både kompis och skolkamrat med Liza Minelli.

Visst var det kul att åter få höra alla de berömda låtarna, ”When You’re Smiling”, ”Puttin’ On the Ritz”, ”The Bells Are Ringing For Me And My Gal”, ”Hellelujah, Come On Get Happy” och så ”Over the Rainbow” – med också mamma Kate McGarrigle på scenen.

Men den musik bandet åstadkom var för mjäkig. Och Rufus Wainwrights ljusa, ibland nästa kvinnliga röst fick mig att – gud hjälpe mig – längta efter Frank Sinatra.

Från min son Matti fick jag också en skiva i julklapp, ”Civilians” (Anti 6890-2, 2007) med den för mig hittills okände Joe Henry.

Varför jag inte kände till honom vet jag inte riktigt. Han är 47 år gammal, är singer-songwriter och har gjort elva egna album samt procucerat plattor åt bland andra Elvis Costello och Ani DiFranco.

Jag är van vid att nutida singers-songwriters är påverkade av pop- och rockmusik, men Joe Henry är en intressant avvikare: hans musik är starkt influerad av jazz. Det blir tydligt redan i den inledande ”Civilians” med sina snygga disharmonier, det är helt uppebart i ”Time Is a Lion”, som vibrerar av jazz, och det är fortfarande lika uppenbart i en av de avslutande låtarna, ”I Will Write My Book”.

Någon julskiva är det här inte, men i en låt, ”Civil War”, hittar jag åtminstone en referens åt det hållet: ”Christmas mornings and New Years Days / They flood with dreams and drift away.” Men det finns en – åter igen mycket märklig och från givarens sida helt oavsiktlig – anknytning till vad jag har skrivit ovan: Loudon Wainwright III gör backing vocals på den här skivan, och han och Joe Henry är gamla kompisar.

I USA tycks Joe Henry – jag har googlat lite – ses som en samhällstillvänd sångare. Men det går för den skull inte att karaktärisera hans sånger som kampsånger. Joe Henry beskriver gärna i stället samhället som det är – om det är ödet eller Gud eller några mörkare krafter som styr och ställer är inte alltid lätt att veta. Men Gud finns och åberopas, och därmed är vi tillbaka vid dagens huvudtema.

”Life is short but, by the grace or cruel Heart of God / The night i long”, heter det i ”Civilians”. Och i ”Time Is a Lion” sjunger Henry: ”God may be kind and see you like a son, / but time is a lion when you are a lamb.” Och så här går sista strofen i ”Our Song”:

This was my country,
This was my song,
Somewhere in the middle there
Though it started badly and it’t ending wrong.
This was God’s country.
This frightful and this angry land,
But if it’s His will the worst of it might still
Somehow make me a better man.

Joe Henry sjunger illusionslöst om krig: ”Most died among us without God or honor / As blood became our faith and currency.” – – – ”Life is brutal to the weak and sober.”

Den här illusionslösheten, med kärleken understundom som tillflykt, finns som CDns avslutande budskap. Det här är sista strofen i ”God Only Knows” och därmed det allra sista som Joe Henry sjunger på skivan:

God only knows that we can do
No more or less than He’ll allow,
God only knows that we mean well
God knows that we just don’t know how.
But I’ll try to be your light in love
And pray that is enough for now,
I’ll try to be your light in love
And pray that is enough for now.

Last chorus: Jaan Kross

28 december 2007 13:08 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Den estniske författaren Jaan Kross (född den 19 februari 1920) dog i går, den 27 december 2007. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har detta föranlett endast notiser. Jag är besviken – Kross var inte bara Estlands störste nutida författare utan nämndes också av många omdömesgilla personer som tänkbar nobelpristagare i litteratur. (Både DN och SvD har senare bättrat sig. Framför allt vill jag rekommendera Christian Braws mycket sakkunniga och läsvärda understreckare i Svenska Dagbladet den 29 december, ”Jaan Kross – diktens lindansare”. Du kan läsa artikeln här.) Årets litteraturpristagare, Doris Lessing, har för övrigt skrivit mycket uppskattande om honom.

Kross var en mycket estnisk författare, samtidigt en spränglärd europeisk intellektuell. Detta framgår inte minst av den roman som kanske är hans främsta, ”Kejsarens galning” (Fripress, 1983, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), i estniskt original ”Keisri hull”, 1978. Den som vill läsa mer om den här romanen, kan läsa min recension här.

Kross rycktes inte med i andra världskrigets stora flyktingvåg från Estland utan avslutade sina studier i Tartu år 1946. Som tiotusentals andra drabbades han likväl av sovjetmaktens onåd och forslades till Gulag, varifrån han fick återvända 1954. Denna kaotiska och katastrofala tid skildrar Kross i novellsamlingen ”Halleluja” (Natur och Kultur, 1992, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), de estniska originalen i huvudsak hämtade från ”Silmade avamise päev”, 1988. Om tiden efter återkomsten från lägret berättar Kross i ”Utgrävningar” (Fripress/Legenda, 1991, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), i estniskt original ”Väljakaevamised”, 1991.

Det här betyder verkligen inte, att Jaan Kross’ sympatier låg hos tyskarna – han satt fängslad också i slutet av den tyska ockupationen under andra världskriget. Nej, hans sympatier låg hos Estland och esterna. De estniska självständighetssträvandena under och efter första världskriget hade ju udden riktad inte bara mot ryssarna utan också mot tyskarna, vilket framgår mycket tydligt av Jaan Kross’ historiska roman om den epoken, ”Motstånd” (Natur och Kultur, 1993, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson), estniskt original ”Tabamatus”, 1992.

Den här romanen har som central figur en av de politiker som arbetade och med sitt liv betalade för Estlands frigörelse, Jüri Vilms. Vilms var en av de ledande krafterna i det socialdemokratiska partiet Tööerakond (”Arbetspartiet”, det vill säga Labour). Det var också hos socialdemokratin Kross’ egna sympatier låg redan under gymnasietiden.

Helt följdriktigt lät han sig 1992 väljas in som oberoende kandidat för partiet Mõõdukad, vilket betyder Moderaterna men icke desto mindre var en koalition mellan Socialdemokraterna och det lilla Landsbygdscenterpartiet. (De här partierna gick senare samman och bildade tillsammans med andra vänster- och mittengrupperingar Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond, Estlands socialdemokratiska parti.)

Kross satt i riigikogu, riksdagen, bara en kort period, fram till 1993, varefter han återgick till att skriva på heltid. För de estniska socialdemokraterna var det ändå en enorm prestigevinst, att landets främste och mycket älskade romanförfattare företrädde dem i riksdagen.

Jag träffade och hälsade under den där perioden på Kross men kan inte säga, att jag blev personligen bekant med honom. Men jag har ändå lärt känna honom genom hans böcker. Det unnar jag många andra, också här i Sverige, att göra. Långt fler än de böcker av honom som jag har nämnt finns översatta till svenska.

Julkalas hos mormor och morfar

27 december 2007 14:25 | Ur dagboken | 3 kommentarer

På annandagen hade vi julkalas för barn och barnbarn, tolv personer plus en hund. Sonens, Mattis, sambo Karin skulle förstås också ha varit med, men hon var på annandagskalas med sin familj; hon och Matti kom dock redan på juldagen och stannade över natten, så vi har hunnit träffa också henne.

Kerstin har lagt ut bilder från julkalaset på sin blogg – du kan se dem här. En rolig replikväxling under kalaset mellan henne och sonen Viggo hittar du här.

Det här har inneburit julklappsutdelning vid tre skilda tillfällen. På julafton bytte jag och Birgitta klappar med varann. På juldagen delade vi ut julklappar till Matti och Karin och de till oss. Och på annandagen var det de övrigas, framför allt barnbarnens tur.

Under juldagarna har vi också ätit god mat, det mesta av den hemlagad. Min estniska julsylta blev lyckad i år, Birgittas julskinka sedvanligt god och hennes tomatsill superb. På juldagen lagade Birgitta dessutom rostbiff, som serverades också på annandagen, nu med hasselbackspotatis. På våra julbord brukar det finnas något till var och en efter hans eller hennes smak.

Till våra jultraditioner hör att som efterrätt servera Birgittas hembakta mandelmussor tillsammans med vispgrädde och olika sorters sylt. Men det får familjens diabetiker – ni vet vem – avstå från.

Det blev mycket glädje och gamman, särskilt när barn och barnbarn deltog i vårt julfirande. Men det fanns också ett stänk av vemod över den här julen: Min bror Matti, som i alla år har varit hos oss dels på julafton, dels på det stora familjekalaset, saknades. Birgitta och jag talade om honom flera gånger under julaftonens lopp. Även våra barn pratade om den här konstiga julen utan Stor-Matti.

Vi brukar numera ha julbord utan alkohol, när barnen och framför allt barnbarnen är med oss; inför den här julen hade dessutom Birgitta i egenskap av UNICEF-ordförande tillsammans med företrädare för andra barnanknutna organisationer och för nykterhetsrörelsen i en stor artikel i Aftonbladet rekommenderat en vit jul för barnens skull.

Men hade det inte varit så, hade jag nog följt Christina Schollins exempel och på julbordet framför en tom stol ställt fram ett fyllt snapsglas åt en mycket saknad absent bror, svåger respektive farbror.

Vi saknade dig allihop, brorsan!

En italiensk julgranskaramell

25 december 2007 12:49 | Barnkultur, Ur dagboken | 8 kommentarer

Till mina uppgifter inför julen hör att kvällen före julafton klä julgranen. När barnen var små måste det göras när de hade somnat. När de sedan på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, skulle granen stå där, grön och grann. Det här har jag gjort för Anna, Kerstin och Matti i alla år de bodde hemma.

Vår julgran har både sina traditionella och sina mer rabulistiska element.

Till det finaste av det traditionella hör de istappar Kerstin för något år sen gav mig i present. Hon hade hört sin pappa längtansfullt tala om de istappar som fanns i granen i hans barndomshem i Juniskär.

Uppe i toppen dinglar det som i familjen går under benämningen ”hängde prästen”, mycket riktigt en präst i full ornat. Runt omkring honom flyger en svärm änglar med gyllene vingar – men också två svarta katter. Och från grenarna runt omkring klämtar klockor modell kyrkklockor.

En kär men med åren allt mer tilltufsad vän är en italiensk julgranskaramell, flat och rund, cirka sex centimeter i diameter. Snodden den hänger i är fortfarande guldgul, men den lila dekoren på rosa botten har börjat flagna, trots att den – åtminstone delvis – är inplastad.

Anders Thunberg hade en gång i världen med den här karamellen hem från Italien, och den hängdes genast upp i vår julgran. Den blanka och vackra karamellen lockade mycket lilla Anna, som en dag inte kunde motstå frestelsen att smaka på den. Vi hittade karamellen med ett hål i plasten i ena kanten, och man kunde se, att någon hade försökt gnaga lite på karamellen.

Den hängdes förstås upp igen och har därefter hängts upp år efter år.

God jul, Anna, Kerstin och Matti! Och god jul, Anders!

Melodikrysset nr 51 2007

22 december 2007 12:13 | Musik, Ur dagboken | 36 kommentarer

Som traditionen bjuder innehöll dagens melodikryss idel julmusik.

Julmusiken innehåller ju så många psalmer och visor och schlager med många årtionden – i några fall ännu fler år – på nacken, att en 70-årig radiolyssnare nog bör ha hört de flesta.

I mitt fall hade jag problem bara med en enda låt, Kikki Danielssons svenska version av Dolly Partons ”With Bells On” (”I’ll be home with bells on”). Jag fick googla på Eldemans fråga ”Vart önskar hon sig då?”, och fick då upp svaret ”Jag vill hem till julen”.

Betydligt lättare var då en annan hem-fråga, den med ”Jag drömmer om en jul hemma” som illustration. Originalet, ”White Christmas”, lanserades av Bing Crosby. Om sen Lasse Berghagen har gjort den bästa svenska versionen låter jag vara osagt.

Hemtema har också ”När ljusen tändas därhemma” (”When It’s Lamplighting Time In the Village” – ”…in the Valley” ska det vara, påpekar en påpasslig läsare). Den svenska texten tillkom 1935. Själv förknippar jag den främst med Sven-Olof Sandberg.

Några kan ha haft problem med den julvisa Edvard Persson sjöng, den som var med i filmen ”Livet på landet”. Svaret på vem som skrev visan (och mycket annat åt Edvard) är Alvar Kraft.

Luciasångerna får väl anses höra till julmaterialet, och mycket riktigt spelades ”Luciasången” (”Sankta Lucia”), här med Åsa Jinder. Sången börjar ”Natten går tunga fjät runt gård och stuva”.

På luciafirandet den trettonde december syftar också ”Lusse lelle”, som börjar ”Lusse lelle, Lusse lelle, elva nätter före jul”.

Och ännu fler kan väl ”Det lyser en stjärna”, den som vi här hörde med Magnus Johansson. (”Det strålar en stjärna” heter den egentligen, skriver Kalle i en kommentar.)

För att inte tala om ”Tomtarnas julnatt” från 1898, även kallad ”Tipp-tapp” och, efter sin inledning, ”Midnatt råder”.

Och ”Gläns över sjö och strand” har väl alla sjungit under sin skoltid?

En annan åldring bland julsångerna är ”Amazing Grace”, vars text John Newton skrev redan 1772. Den har väl inte fått lika starkt fäste i den svenska jultraditionen som flera av de andra amerikanska julsångerna i dagens melodikryss. Men lyssna gärna på till exempel Joan Baez’ version!

Ett mycket, mycket yngre amerikanskt juloriginal, som har fått fäste här hos oss, är ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”. På svenska heter den ”Jag såg mamma kyssa tomten, jag”. Jag vet att Agnetha Fältskog med flera har gjort mycket senare inspelningar, men själv förknippar jag den med Lisbeth Bodin.

Hur många vet, att den kanske mest kända av de amerikanska julsångerna, ”Jingle Bells” (”One Horse Open Sleigh”), skrevs så tidigt som 1857 – även om vi här hörde den med Jim Reeves? På svenska känner vi den som ”Bjällerklang”.

Jag gissar att betydligt fler kände igen Jerry Lee Lewis’ röst än den julsång han sjöng: ”I Can’t Have A Merry Christmas, Mary Without You”.

Och så då det som för många är julsångernas julsång: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin upphovsman Adolphe Adam. Den som sjöng den var förstås Jussi Björling.

Allra sist ber jag att få önska mina många medkryssare och läsare en hjärtans god jul!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Gå då antingen in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Läsvärd arbetarrörelsetidskrift

20 december 2007 17:59 | Konst & museum, Media, Politik, Prosa & lyrik | 13 kommentarer

Inte bara antalet utan också antalet läsvärda tidningar och tidskrifter, utgivna av arbetarrörelsen, har minskat starkt jämfört med när jag i unga år blev aktiv i rörelsen. En tidskrift som innehåller mycket intressant läsning är Arbetarhistoria med undertiteln Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Den här tidskriften var värd att följa redan när den redigerades av Klaus Misgeld, och den har verkligen inte blivit sämre under sin nya redaktör, Silke Neunsinger.

Nummer 4 2007 har som tema ”Arbetarrörelsen och konsten”, vilket markeras redan på omslaget: detta är lånat från 1916 års upplaga av socialdemokratiska partiets klassiska jultidning Julfacklan. Besök gärna Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek på Upplandsgatan 4 i Stockholm, alldeles nära Norra Bantorget och LO-borgen, och be att få titta på arbetarrörelsens jul- och första maj-tidningar, så kommer du att upptäcka en skatt, inte minst när det gäller de tecknade inslagen!

Det här temanumret har fått särskild och lite pinsam aktualitet genom planerna hos ledningen i Stockholms Folkets hus att frakta bort ett par monumentalmålningar av Albin Amelin och Sven X:et Erixson (vilket som bekant tills vidare har förhindrats). Margareta StåhlARAB berättar i Arbtarhistoria om inventeringen av arbetarkonst i Folkets Hus och Folkets park från 1890 och fram till i dag. Här kan rikedomen i den inventeringen bara antydas genom uppräkning av namn som Torsen Billman, Lenny Clarhäll, Carl Eldh, Eugen Jansson, Torsten Jurell, Nils Kreuger, Gottfrid Larsson, Nils Nilsson, Nils Wedel med flera. Hur som helst, det vore ju rent sinnessvagt att förskingra det här kulturarvet i samband med att arbetarrörelsens möteslokaler antingen läggs ner eller – ännu värre – designas om till ”neutrala” konferensplatser.

Vad är då arbetarkonst och arbetarlitteratur? Lars Furuland har tidigare definierat arbetarlitteratur som ”litteratur av, om och för arbetare”. I en artikel i Arbetarhistoria definierar litteraturvetaren Magnus Nilsson vid Malmö högskola arbetarlitteratur som ”litteratur vars reception i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen”; han gör sen en analog definition av begreppet arbetarkonst. Jag tycker dock att Nilsson gör det onödigt krångligt för sig i några praktiska fall, till exempel vid bedömningen av hur man ska se på Albin Amelins konst.

Intressant men inte invändningsfri vad gäller tolkningarna – men det bör ju nästan texter av det här slaget inte vara – är också historikern Bert Måralds artikel ”Politisk kamp och försonande konst” om fyra monument till minnet av dramatiska händelser i arbetarrörelsens historia: Ådalen 31 (Lenny Clarhälls konstverk i Lunde), Spanska inbördeskriget 1936-1939 (Liss ErikssonsLa mano” vid Katarinavägen i Stockholm respektive Torsten Renqvists minnesmärke på Masthuggstorget i Göteborg) samt sprängningen av den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå 1940 (Toivo Lundmarks skulptur).

In under numrets konsttema går också Ann-Katrin Hatjes (professor emerita vid Umeå universitet) artiklar om tre radikala karikatyrtecknare i svensk press i början av 1900-talet: Edvard Forsström (1858-1934), Carl A JacobssonJac – (1884-1942) och Ivar Starkenberg (1886-1947). Artikeln är rikligt illustrerad. Fler teckningar av bland andra Starkenberg illustrerar Martin Grass’ artikel om den berömda fotbollsmatchen mellan socialdemokrater och vänstersocialister på Stockholms Stadion 1916. (Det blev 2-1 till socialdemokraterna och publikrekod för svenska lag.)

Utanför huvudtemat – men mycket intressant – är idéhistorieprofessorn Lennart Olaussons artikel om austromarxismen: vi får lära känna de huvudagerande och deras tankar, också ta del av austromarxismens historia.

Om en svensk arbetarrörelsegigant, Gunnar Hirdman, skriver journalisten Lennart Svensson.

Svenssons tar i sin artikel upp två nya böcker om Hirdman, och det leder mig över till att också nämna tidskriftens mycket läsvärda recensionsavdelning, där böcker ges allt det utrymme de förtjänar. Läs gärna själva Hans Larssons recension av Michael Azars bok om Albert Camus, Frantz Fanon och algerietkriget samt Magnus Nilssons recension av Per Sundgrens avhandling ”Kulturen och arbetarrörelsen”.

Summan av kardemumman är att du gör klokt i att prenumerera på Arbetarhistoria. För 210 kronor får du fyra välmatade nummer. Pengarna sätter du in på plusgirokonto 55 75 94-9. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm. Märk talongen med Arbetarhistoria, Prenumeration 2008.

Arne Kjörnsberg om Vaxholm

19 december 2007 20:39 | I skottgluggen, Politik | 8 kommentarer

Arne Kjörnsberg är född 1936 och alltså ett år äldre än jag. Vi lärde känna varann redan under hans ombudsmannatid. Senare satt han i socialdemokratiska partistyrelsen, 1985-2006 också i riksdagen. Där var han verkligen ingen politisk lättviktare: var bland annat ordförande i skatteutskottet respektive finansutskottet. Och när det blåste som värst på grund av olika affärer och skandaler, utsågs han att leda socialdemokratiska partiets egen ”etikkommission” med uppdrag att skriva regler för förtroendevalda.

Arne är inte känd för att prata i tid och otid, inte heller för ogenomtänkta uttalanden. Därför bet det extra hårt, när han på sin blogg inför det väntade utslaget om vaxholmsfallet skrev följande:

”I den kommande veckan (18 dec.) kommer utslaget i EG-domstolen om det s.k. Vaxholmsfallet.

Då får vi besked.

Skall den svenska modellen få gälla i Sverige? Kommer parterna på arbetsmarknaden även i fortsättningen att genom kollektivavtal kunna bestämma hur det skall vara med löner, arbetsvillkor etc. på arbetsmarknaden eller skall vi tvingas till lagstiftning om minimilöner och allt det andra som nu sluts avtal om?

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.”

Konklusionen kan tyckas vara drakonisk, men den ger ett äkta uttryck för hur viktig principen att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige är för svensk arbetarrörelse, framför allt för fackföreningsrörelsen. På den svenska arbetsmarknaden ska svenska kollektivavtal gälla, detta oavsett varifrån arbetskraften kommer! Börjar man rucka på detta, öppnar man, steg för steg, för konkurrens genom lönedumping.

Arne Kjörnsbergs inlägg kan du läsa här.

* * *

Mer i samma anda finns att läsa på Peter Gustavssons blogg.

Här kommer ett smakprov:

”EU-anpassningen av den svenska välfärdsstaten sker inte i ett enda slag, utan är ett de små stegens tyranni. Vi har redan i klassisk svensk komma-överens-anda förhandlat bort införselkvoterna på alkohol, och nu förhandlar vi till oss en lite mindre brutal försämring av villkoren inom byggsektorn till följd av Vaxholmsdomen. Det är ett sluttande plan, och vem vet vad vi är med om att förhandla bort i morgon. Reformism är toppen, och jag är utrustad med gott om tålamod, men här går reformerna i helt fel riktning. De ’segrar’ vi vinner i EU-systemet är uteblivna katastrofer.”

* * *

Och på Peter Hultqvists blogg – länk finns här intill – finns följande kommentar:

”Domen i Waxholmsmålet spetsar verkligen till läget. Det finns en grundmurad ilska inom såväl socialdemokratin som fackföreningsrörelsen. Och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin hukar sig och anpassar sig till domen.

Händer inget där regeringen tar initiativ till att svenska avtalsförhållanden tillämpas på utländska företag så är situationen minst sagt problematisk. Då kan man fråga sig om regeringen inte jublar i smyg och tycker att EU-domen egentligen är bra.

I vilket fall som helst så förskjuter den balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Det är inte underligt att Svenskt Näringsliv jublar. Regeringen har nu i sin hand om legitimiteten i EU-medlemskapet ska försvagas eller ej.”

* * *

Arne Kjörnsberg har nu återkommit med en kommentar till det faktiska utslaget i vaxholmsfrågan. Och han försöker inte slingra sig ur sitt tidigare ställningstande:

”Ja, det är kanske ointressant att Ulf Dinkelspiel, Sveriges chefsförhandlare och Europaminister i Carl Bildts regering, ”blåste” mig, men att han ”blåste” hela svenska folket får vi än en gång bevis på nu.

Dinkelspiel försäkrade att
– svensk alkoholpolitik bestämmer vi själva
– i Sverige gäller svenska lagar och svenska avtal.

Jag erkänner – jag liksom några miljoner svenskar till trodde på vad han sade. Jag var blåögd. Först var det alkoholpolitiken nu är det den svenska modellen. Jag vidhåller – detta kan vi inte acceptera. Numera finns det ju en utträdesparagraf.”

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^