Uppåt för de estniska socialdemokraterna

31 januari 2011 16:10 | Politik | 1 kommentar

I Estland är det val till riigikogu, riksdagen, den 6 mars. Kurvan i opinionsmätningarna pekar uppåt för de estniska socialdemokraterna – Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond – men från en förhållandevis låg nivå, 10,6 procent i valet 2007, vilket gav 10 platser i parlamentet. (Parlamentet har 101 platser, varför procenttalen i stort sett är lika med antalet vunna mandat.) Den senaste opinionsmätningen, gjord under perioden 5-26 januari och publicerad i tidningen Postimees (Postiljonen) den 28 januari, ger partiet 14 procent.

Det har genom åren gått lite upp och lite ner för de estniska socialdemokraterna, men partiet är ett av få som under landets hela nyvunna självständighet har funnits i parlamentet. Genom åren har många partier bildats, försvunnit eller fusionerats, och också de estniska socialdemokraterna har i sig upptagit andra partigrupperingar. Som man kan ana har den estniska socialdemokratin, lika lite som övriga partier, byggts nerifrån som en bred social folkrörelse – även om estniska LOs ordförande under en tid tillhörde partiets parlamentsgrupp.

Estnisk politik är mycket mer personcentrerad än svensk, och det har bidragit till ett tillstånd, där politiker dras till partier, som verkar vara lämpliga plattformar för dem, snarare än ett där breda intressegrupperingar utser sina representanter.

En av de få bastionerna för en mer intressepolitiskt baserad politisk rörelse, Rahvaliit (Folkunionen), ursprungligen ett landsbygdsparti med rötter i de upplösta kolchoserna, är i full färd med att falla sönder. Socialdemokraterna förde för ett par år sedan fusionssamtal med Rahvaliit och gick också i Tallinn till val med dem på gemensam valsedel. När Rahvaliits kongress till slut ändå sa nej till samgående men en mycket stor andel av delegaterna hade röstat för en partisammanslagning, valde många även av de ledande folkunionisterna att gå över till socialdemokraterna. Bland dem fanns tre av Rahvaliits parlamentsledamöter, bland dem en som var partiordförande – som strax därefter valdes till vice ordförande i det socialdemokratiska partiet. De här tre återfinns nu på sjätte, sjunde och elfte plats på socialdemokraternas valsedel, som är ett lakan på 125 namn.

På 125e plats hittar man den estniska socialdemokratins grand old lady, Marju Lauristin, för övrigt dotter till en av Estlands mest kända kommunistledare – ingen i Estland tvivlar dock på att Marju, för övrigt en av de ledande i frihetsrörelsen, politiskt har tagit skarpt avstånd från sin far. Men jag vill för en svensk publik markera att vi här talar om en av Estlands politiskt mest kända familjer. Marjus halvbror Jaak Allik, tidigare bland annat kulturminister och då medlem av Rahvaliit, återfinns nu på femte plats på socialdemokraternas lista.

Socialdemokraterna hade i det sittande parlamentet efter övergångarna som mest 13 platser, men en av de ursprungliga medlemmarna har, vad jag förstår av missnöjesskäl, lämnat gruppen. Av de återstående 12 har bara sex, bland dem parlamentsgruppens ordförande, förre partiordföranden Eki Nestor (i årets val på åttonde plats på listan) och gruppsekreteraren Indrek Saar (på andra plasts på årets lista), haft partimedlemskap endast i det socialdemokratiska partiet. Längre ner på listan hittar jag några namn som jag känner igen från den estniska riksdagen och/eller europaparlamentet: Marianne Mikko (12), Katrin Saks (19) och Ivari Padar (22), den senare tidigare partiordförande.

Men det är alltså, som jag redan har varit inne på, påfallande många av de ledande S-politikerna i Estland som också har en bakgrund i andra partier. Den nye partiordföranden Sven Mikser, som förstås toppar listan, gick för nu rätt många år sedan över till Socialdemokraterna från Keskerakond (Centerpartiet) och fick då sällskap av bland andra Peeter Kreitzberg (nu nummer 13 på listan).

Jag noterar också att en gammal enfant terrible i estnisk politik, Andra Veidemann, nu återfinns på 38e plats på socialdemokraternas lista. Hon har bland mycket annat varit ordförande för ett eget, nu sedan länge svunnet parti, Arengupartei (Utvecklingspartiet) men var nu senast med i Rahvaliit, där hon tydligen tillhörde den fraktion som förordade samgående med socialdemokraterna.

Politiskt är den estniska socialdemokratin ganska mittenorienterad, med en lätt dragning åt vänster. Till det som gör partiet en smula vänsterorienterat är dess förord för progressiv skatt samt förslaget om trefaldigade barnbidrag. Högre utbildning utan avgifter, ett annat av partiets vallöften, gör det naturligtvis lättare för ungdomar från obemedlade familjer att studera – men det här kravet passar också väl in i partiets väljarprofil. Att partiet sedan också har ett miljöprogram betyder att det måste räknas in bland de moderna progressiva partierna i Europa.

I det senare stycket får socialdemokraterna tävla med den enda nya uppstickaren i estnisk politik, Eestimaa rohelised, de gröna, som i den färska gallupen får 4 procent.

På väg utför, senast med hjälp av en ”affär” partiledaren Edgar Savisaar har valsat runt i i medierna, är det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet). Liksom Marju Lauristin var Savisaar en känd ledare för övergångstidens folkfront, och rivaliteten mellan dem på den tiden bidrog nog till att de kom att bilda och leda två rivaliserande partier. Både socialt och politiskt är Keskerakond ganska likt sin finska motsvarighet och har, liksom denna, alltså lyckats behålla ett förhållandevis brett folkligt stöd. Keskerakond får också brett stöd av Estlands ryssar – Savisaars ”affär” hade rysk anknytning, och medan sympatierna för hans parti har fallit bland ester, fortsätter alltså de ryska väljarna att stödja Savisaar. I den senaste gallupen får Keskerakond hur som helst 23 procent.

Det ska bedömas mot bakgrund av att Keskerakond länge har tävlat med Reformierakond (Reformpartiet) om att vara Estlands största parti, men nu har Reformierakond definitivt fått på sig ledartröjan; i den senaste mätningen får partiet hela 36 procent. Reformpartiet är de lyckades och de uppåtsträvandes parti, i många stycken ett nyliberalt parti.

Borgerligt men mer konservativt (i vissa stycken till och med med socialkonservativa drag) är valförbundet IRL, Isamaa ja Res Publica liit, som i den refererade mätningen får 16 procent. (Isamaa betyder Fädernes- eller Fosterlandet.)

Fortsätter socialdemokraternas lätt uppåtgående trend, kan det ju till och med hända att partiet i valet går om IRL och därmed blir Estlands tredje största parti.

Men man kan än så länge inte vara säker på någonting. I januarigallupen kan 22 procent inte uppge någon partisympati.

Olof Palme-priset 2010 till Eyad El-Sarraj i Gaza

30 januari 2011 13:28 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

2010 års Olof Palme-pris – 75.000 US-dollar – ”går till den palestinske psykiatrikern, freds- och människorättsaktivisten Eyad El-Sarraj i Gaza för hans uppoffrande och oförtröttliga kamp för förnuft, försoning och fred i en region som präglas av våld, ockupation, förtryck och mänsklig misär.

I sitt professionella och politiska arbete har Eyad El-Sarraj ställt sig på den enskilda människans sida, oavsett nationalitet, kön eller samhällsställning. Han har lyft fram förtryckets destruktiva påverkan på den psykiska hälsan. Han har visat på de samband som uppstår mellan instängdhet, hopplöshet, desperation och våld, samt hur detta negligeras av såväl palestinska som israeliska myndigheter.

Eyad El-Sarraj ger hopp och röst åt ett marterat folk; för en rättvis fred mellan Israel och Palestina, och för försoning inom Palestina självt.” (Prismotiveringen)

Eyad El-Sarraj kunde själv inte närvara vid prisutdelningen i Riksdagens andrakammarsal i fredags, men han kom till tals via en film inspelad i Gaza, och hans verk presenterades också utförligt av ordföranden i Olof Palmes minnesfond, Pierre Schori. Priset till Eyad El Sarraj överlämnades av Lisbet Palme till hans son, Wasseem El-Sarraj.

Eyad El-Sarrajs verk belystes ytterligare genom ett anförande av barnneurologen David Henley och i ett samtal, lett av Victoria Strand, mellan Henley och barnpsykiatern Henrik Pelling.

För musikaliskt mellanspel och avslutning stod sångerskan Sofia Karlsson, som assisterades av Sofie Livebrant. Jag gillar de här båda tjejerna mycket och sa det också till dem, när jag efteråt mötte dem tillsammans med Sofias pappa, min gamle arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Leif Karlsson.

Allra bäst tyckte jag om Mikael Wiehes…ska nya röster sunga”:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael WiehesSångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Vid samlingen efteråt, med ett glas vin och lite snittar men ännu mer av glada återseenden, säger jag till en gammal vän att den årliga utdelningen av Olof Palme-priset skiljer sig från många andra stora offentliga tillställningar genom att de många deltagarna (det var fullt ända upp på läktarna) utmärks av att det är något med dem. Hit går man inte av plikt utan av kärlek.

Melodikrysset nummer 4 2011

29 januari 2011 12:01 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll både svåra och lätta saker.

Det är klart att jag känner igen cittror – i det här fallet tagna ur den klassiska filmen med Orson Welles ”Den tredje mannen”, baserad på Graham Greenes roman – och förstår att nu är det nyheter på gång, när jag hör den där signaturen.

Däremot har jag inget förhållande till Manchester-gruppen The Smiths. Och dansbandsmusik, ej heller Dansbandskampen i TV, intresserar mig föga, men eftersom jag förstås känner igen ”Save the Last Dance For Me”, lyckas jag med hjälp av Google snart lokalisera för mig annars helt okända The Playtones.

”Les Miserables”, Victor Hugo år 1980 transformerad till musikal av Claude-Michel Schönberg och Alan Boublil, känner jag förstås igen, men det är inte lika lätt att minnas melodititlarna på svenska. Den här heter hur som helst ”När en dag är förbi”. Läsarna korrigerar mig: Den här låtyen heter ”Än en dag” (”One More Day”). Här hade jag i redovisningen dessutom lyckats blanda ihop L 12 och V 12, fast jag egentligen hade fyllt i rätt ord.

Delvis invävd i den frågan var den där Madonna sjöng ”Into the Groove”. Filmen hette i original ”Desperately Seeking Susan”, på svenska ”Susan, var är du?”.

Vi hörde en låt med Helen Sjöholm och Tommy Körberg, där texten har skrivits av Björn Ulvaeus. Jag tror den heter ”Det är vi ändå”.

Melodifestivallåtar fastnar inte nödvändigtvis åtminstone i mitt musikminne. Men ”Manboy” från 2010 kommer jag ändå ihåg. Och efter lite googlande har jag också fått bekräftat att han som sjöng heter Eric Saade.

Bioaktuelle Cornelis Vreeswijk har jag däremot bra kläm på, och jag har till och med hört mycket med Edvard Persson i mina dagar. Det här senare gör att jag också minns Alvar Kraft som upphovsman, bland annat till ”En fattig trubadur”, ett gemensamt nummer för de båda sångarna ur ganska olika generationer.

Astrid Lindgrens Emil har jag både läst om och sett på film, och jag är också en stor beundrare av Georg Riedel. Så när jag hör ”Hujedamej sånt barn han var”, minns jag genast melodititeln och delar av texten.

Till barndomens somrar för oss Mats Paulson i ”Barfotavisan” med textraden ”barfota utan strumpor och skor”. Och som det därmed inte vore nog med Mats Paulson, fick vi i dag också höra hans Somrig var också Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”, där ett av orden i titeln skulle leda oss till begreppet ogräs.

Det här andas sommarbesvärjelser från Anders Eldemans sida. För övrigt började dagens program i den andan, med Mats Olins hit från 1967, ”Jag tror, jag tror på sommaren”. Ack, vore vi där!

Avslutningsvis: Jag har ju tidigare skrivit om både Astrid Lindgrens och Georg Riedels partipolitiska (S) anknytning. Cornelis vandrade under en del av sitt liv vänsterut, men han både startade och slutade som socialdemokrat.

Med Mats Paulson har jag också något gemensamt: Han startade en gång i världen ett Joe Hill-sällskp i Sverige och gav ut en LP med Joe Hills sånger. Inför den utgivningen hade han kontakt med mig – jag kan ju också en hel del om Joe Hill och har bland annat gett ut sångboken ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Latinamerikanskt i Musikens hus

28 januari 2011 13:27 | Mat & dryck, Musik | Kommentering avstängd

Den europeiska konstmusiken – den klassiska så väl som den moderna – dominerar repertoaren i Uppsala kammarorkesters konsertserie. Inget ont i det, men det var spännande att få lyssna på alternativet ”Latinamerikanskt” i går kväll. Den argentinske dirigenten Alejo Pérez hade med orkestern tränat in ett ganska långt program med latinamerikansk musik, åtta verk av lika många tonsättare med rötter i sex olika länder. Det var intressant att också notera att det i det här programmet fanns verk, där tonsättaren flyttade fokus mellan flera olika soloinstrument.

Jag ska genast säga att det mesta av det vi fick höra var helt nytt för mig – det gäller både tonsättarna och deras verk. Heitor Villa-Lobos (1887-1959) från Brasilien känner jag till, fast mera till namnet. Den ende som jag verkligen tidigare har lyssnat en hel del på är Astor Piazzolla (1921-1992), som jag också har på skiva med Gidon Kremer.

Piazzolla förekom under den här konserten med ”La Muerte del Angel” i en tangosvit, som också innehöll verk av argentinaren – således hans landsman – Luis Glenneo (1897-1968), ”Variaciones sobre de tango”, och José Serebrier (född 1938) från Uruguay, ”Tango in Blue”.

Konserten inleddes med en kort introduktion och dans ur balettsviten ”La Madrugada de Panadero” av mexikanaren Rodolfo Halffter (1900-1987).

Tyngdpunkten i konserten låg sedan på tre lite längre stycken, kubanskan Tania Leóns (född 1943) ”Batá”, argentinaren Alberto Ginasteras (1916-1983) ”Variaciones Concertantes”, opus 23, och så, efter pausen, brasilianaren Heitor Villa -Lobos’ ”Sinfonietta No 1”. De här tre representerar ganska olika stilar. Ginasteras är, i motsats till den ganska egensinnige Villa-Lobos, starkt påverkad av europeisk konstmusik, medan Léon är påverkad inte bara av afro-kubansk musik utan också av amerikansk musik som jazz.

Mest spännande, rent musikaliskt, lät i mina öron det avslutande stycket, mexikanaren José Pablo Moncayos (1912-1958) ”Huapango”, ett seriöst orkesterverk med tydliga klanger av traditionell mexikansk folkmusik.

* * *

Den latinamerikanska inriktningen på konserten gjorde att vi hade bjudit med oss också Anna och inte minst hennes nye sambo Enver, som inte bara är musiklärare utan också peruan.

När de kom med tåget från Stockholm, startade vi kvällen med att äta en gemensam middag i restaurangen på Musikens hus. Vi hittade något riktigt gott att äta: kalvfilé Oscar med citronsås, hummer, tryffel och rostad gotlandspotatis.

Uppiggade efter en kopp kaffé – i mitt fall espresso – begav vi oss sen till konsertsalen.

Peter Englund ny hedersupplänning

27 januari 2011 13:52 | Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Hustrun har, för sina insatser som riksdagsledamot för Uppsala län, som minister och som talman, upptagits i kretsen av hedersupplänningar. Hedersupplänningarna inbjuds tillsammans med make/maka till en årlig middag hos landshövdingen på Uppsala slott. De här middagarna inleds med att landshövdingen välkomnar årets nya hedersupplänning.

I år upptogs Peter Englund, som knappast behöver någon presentation, i den här kretsen, och denne norrbottning gav nu mycket riktigt uttryck för sin kärlek också till Uppsala och Uppland.

Jag känner förstås alla de här hedersupplänningarna, flera av dem på annat sätt än genom de årliga tillställningarna på slottet. Elsie Johansson har jag till exempel publicerat. Hans Dalborg hade jag ett gott förhållande till redan när vi båda var pendlare på stockholmståget. Sigrid Kahle har jag ofta suttit bredvid och talat med i samband med utdelningen av LundeQ-priset. Hans Alsén känner jag ända sedan hans partiombudsmannatid; innan vi skildes åt för kvällen, bjöd han och hans hustru Karin oss för övrigt på middag hem till sig, och jag anar att det bakom den här inbjudningen också finns en lust att med likasinnade få dryfta det milt talat eländiga tillståndet i vårt gemensamma parti.

Under samlingen inför middagen ställdes jag inför ett litet mysterium. Bland dem som anlände fanns Carl-Göran Ekerwald. Hade jag missat någon middag och därmed ett inval? Men så kom Sigrid Kahle och löste mysteriet: Carl-Göran är sedan ett halvår hennes man. Sigrid, 83 i år, såg nykär ut, och Carl-Göran, som blir 88, berättade hur de hade träffats.

Under middagen fick jag tillfälle att tala både med Carl-Göran och med Charlotte Widenfeldt, som är hustru till en annan av hedersupplänningarna, auktionsexperten Knut Knutsson. Själva middagen lockade förstås också: västerbottenspaj toppad med löjrom, laxtarte och en kopp jordärtskockssoppa som förrätt, rådjursfilé med rösti, kantarellsås och sallad som huvudrätt. De övriga fick chokladmousse med hemkokt mullbärssylt som eferrätt, men värdinnan, Lena Egardt, hade under samlingen fått klart för sig att jag är diabetiker, så köket hade i all hast ordnat en speciell efterrätt åt mig: apelisinkorg med frukt, en gammaldags efterrätt jag faktiskt själv har lagat åt mina barn.

Vid kaffet och cognacen kom vi att sitta tillsammans med bland andra värden/landshövdingen och hedersgästen, Peter Englund. Det här utvecklades till en bitvis riktigt hård politisk diskussion. Landshövdingen, Peter Egardt, visade sig vara snudd på hök i den inflammerade frågan om civilflyg på Ärna och hamnade i hård polemik om detta med förra miljöministern Birgitta Dahl, som fick visst eldunderstöd både av Peter Englund och Knut Knutsson. Själv bidrog jag till den debatten genom att berätta hur enkelt det i själva verket är att flyga via Arlanda, till och med när man, som jag under mina mest aktiva år, hade mer än 50 utlandsresedagar i tjänsten.

Pressgrodor

27 januari 2011 12:25 | Citat, Media | Kommentering avstängd

hittade via Journalisten nummer 1 2011:

”Så är det snart dags för den stora mathelgen, julen, den dag då man ibland upplever att man äter i stort sett hela tiden. Julbord, kalas, julmiddagar och tomtegröt i en enda lång rad. Och däremellan nötter, chokladkartonger, knäck, pepparkakor och glögg.”

Kvällsstunden

Fossilfritt landsting om 10 år

Upsala Nya Tidning

”Polisen har ingen misstänkt gärningsman och kan inte säga mer om när han kommer att skjutas.”

Aftonbladet.se

”-Det allvarligaste hotet är om fler svenskar återvänder med utlandserfarenhet, säger Malena Rembe, Säpos analytiker.”

Smålandsposten

Sing Out! med ny musik

26 januari 2011 16:53 | Media, Musik, Politik | 1 kommentar

Den amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out! har utkommit med sitt nummer 1, Vol 54, med den lite märkliga dateringen Nov/Dec ’10/Jan ’11. Den här tidskriften håller inte alltid sitt utgivningsschema – men den är alltid väl värd att vänta på. $ 78 kostar den per år för så kallat basic membership, vilket inkluderar en medföljande CD per nummer – man får då fyra nummer med medföljande CD per år. Kolla mer på tidskriftens website, www.singout.org!

Det här numret, på 164 sidor, innehåller som vanligt en binge intressanta artiklar, till exempel om den vite sydafrikanske artisten Johnny Clegg och om den svarte amerikanske bluesevangelisten Blind Willie Johnson.

Bådas musik kan man förstås också ta del av på den medföljande CDn. Johnny Clegg får vi höra med en gospelkör från Soweto i ”Asilazi (We Don’t Know the Day)”, en sång som andas en begriplig otålighet över att förändringen av Sydafrika till det bättre går så långsamt. Blind Willie Johnsons kristet färgade budskap är heller inte politiskt oskyldigt: ”Everybody Ought To Treat a Stranger Right”.

Politiska budskap hittar man också i Polly LaFarges och The South City Tree’s ”Hard Time Come and Go”, en melodi som vibrerar av blues, swing och jug, Roy Zimmermans Titanic-skildring, den civilisationskritiska ”End of the Ship” och Paul Kamms och Eleanore MacDonalds musikaliska sjösättning av IWWaren Utah Phillips’ ”Ship Gonna Sail”.

Mycket annat vore också värt att nämna, men jag ska nöja mig med att fästa er uppmärksamhet på två saker. Dels har Tim O’Brien gjort en snabb bluegrassmelodi till Woody Guthries efterlämnade text ”The Sun Jumped Up”. Dels gör Glenn Weiser tre lite olika munspelsversioner av ”Will the Circle Be Unbroken”, skriven redan 1907 men känd framför allt genom en insjungning av The Carter Family.

Som vanligt innehåller Sing Out! också en jättestor recensionsavdelning, som ger tips om bra skivor utgivna både i USA och i resten av världen.

I partiledarfrågan

25 januari 2011 20:57 | Politik | 18 kommentarer

För några dagar sedan blev jag kontaktad av en daglig tidning, som ville att jag skulle skriva en debattartikel, en plädering för den person jag vill se som socialdemokratisk partiledare. Jag kände mig starkt lockad av erbjudandet men avböjde efter viss vånda.

Jag kan svensk politik, inte minst socialdemokratin, inifrån och har på nära håll kunnat följa flera olika socialdemokratiska partiledares framgångar så väl som tillkortakommanden. Jag tror att jag, med den långa erfarenhet jag har av vårt partis inre liv, har hyggliga förutsättningar att bedöma resultatet av det ena eller det andra valet av partiledare.

Mitt problem är i det här fallet ett annat, och det var det som fick mig att till slut tacka nej till erbjudandet att skriva den där artikeln: Om just jag uttryckligen pekar ut den jag skulle vilja se som ny partiledare, riskerar jag att mer stjälpa än hjälpa vederbörande: I till exempel Stockholms läns partidistrikt, som jag har häcklat med all den formuleringskonst jag behärskar, skulle den jag rekommenderar omedelbart rödstämplas och bli omöjlig. Bland S-bloggarna finns det många som fortfarande, till och med efter hennes famösa anförande på förtroenderådets sammanträde, har svårt att förlåta mig det jag skrev om Mona Sahlin när valberedningen förra gången pekade ut ny partiledare.

Jag är inte feg och jag är gärna outspoken, men jag vill gärna underlätta, inte försvåra valet av en ny och förhoppningsvis samlande partiledare.

Partiledarvalet är naturligtvis viktigt, men ännu viktigare är det att förskjuta partiets kurs ett par modesta steg i riktning mot klassisk svensk socialdemokratisk politik. Det kan ske bland annat genom att den kommande extrakongressen i partiets beslutsorgan – VU och partistyrelsen – väljer in ett antal personer som, utan att ha identiska åsikter eller ligga lika på den klassiska höger-vänster-skalan, tillsammans skulle kunna återge partiet dess ursprungliga reformistiska och inte socialliberala hållning.

Luciano Astudillo, Kajsa Borgnäs, Tomas Eneroth, Helene Fritzon, Marie Granlund, Peter Hultqvist, Morgan Johansson, Carin Jämtin, Leif Pagrotsky, Veronica Palm, Lena Sommestad, Elvy Söderström och Sven-Erik Österberg är några av de personer som tillsammans skulle kunna uträtta detta.

Och bland de nämnda bör man nog också kunna hitta en ny partiledare.

Till detta bör tilläggas att både VU och partistyrelsen naturligtvis också, liksom tidigare, bör innehålla LO-ordföranden och andra ledande fackliga representanter samt att framför allt partistyrelsen bör spegla partiets regionala organisation. Namngivningen ovan har gjorts främst för att markera en lätt omorientering av tyngdpunkten i partiets politik i en smula mer traditionell socialdemokratisk riktning.

Den mycket unga kärlekens jämmer och elände

25 januari 2011 16:57 | Musik | Kommentering avstängd

För en tid sen hörde jag i radio titellåten på Melissa Horns CD ”Säg ingenting till mig” (Svedala / Sony 88697 60080 2, 2010) och föll genast för den: bra text, snyggt intro och komp, en för mig ny och intressant sångröst.

Dessutom gjorde mig sångerskans namn extra intresserad. Jo, det visade sig att hon mycket riktigt är dotter till Maritza Horn, som jag har på skiva, också har recenserat med uppskattning.

Det visar sig att Melissa är mycket ung, född 1987 och således bara en liten bit över 20. Lyssningen på det här albument, för övrigt redan hennes andra, säger mig att hon, utan att ännu vara helt färdigutvecklad, har en stor potential som både låtskrivare och sångartist.

Gott stöd har hon haft av Ola Gustafsson, som vi annars förknippar med Lars Winnerbäck, som hon också, tidigare, har gjort en duett med. Namnet Winnerbäck ger också viss vägledning om hennes inriktning: hennes texter handlar mycket om relationer, oftast inte så lyckliga sådana. Men man behöver nog egentligen inte söka musikaliska förebilder. Så ung som hon är, tjej eller kille (vill jag minnas från mina egna relationstrassel i motsvarande ålder), är det väl ganska naturligt att hennes texter är präglade av förhoppningar och misslyckanden när det gäller personer av motsatt kön. Ibland blir det så mycket av det här att jag kommer att tänka på en LP som hennes mamma gjorde, ”Jämmer och elände” (som dock innehöll skillingtryck), men med det vill jag ingalunda banalisera. långt mindre förlöjliga de ofta svårhanterbara känslor kärleken väcker hos mycket unga människor.

Däremot kunde ju någon ha hjälpt henne med att tvätta bort språkliga missar som ”alla vet vart du är”.

För egen del gillar jag, utöver titellåten, mest de spår som har lite högre tempo och lite mer överraskande, ibland rockigt komp: ”Hur ska det gå?”, ”Jag vet vem jag är när jag hör dig” och ”Jag ska sakna dig imorgon”.

Som helhet ännu inte en fullträff, men jag hör i skivaffären att den här CDn fortlöpande säljer bra – när jag försökte köpa den, var den momentant slutsåld men beställd i ny upplaga.

Silverbröllop – och om ett förhållande mellan hund och katt

23 januari 2011 15:23 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Uppsala stadsteater firar sitt 60-årsjubileum – teatern startades 1950-1951 – med Dennis MagnussonsElake Måns”. Idén är ganska självklar: flertalet av figurerna är hämtade ur Gösta Knutssons mycket uppsalafärgade barnböcker om Pelle Svanslös.

Pjästiteln ger dock en fingervisning om att fokus i den här scenuppsättningen har flyttats från Pelle (spelad av Jesper Feldt) till hans fiende i alla böckerna, Måns (Robin Keller). Och även om man till namnen känner igen figurer som Bill (Jakob Hultcranz Larsson), Bull (David Rangborg), Gammelmaja (Tytte Johnsson) och Gullan (Bahar Pars), skiljer dessa sig mycket både från Gösta Knutssons ursprungskaraktärer och från de bilder av dem tecknare som Einar Norelius och Lucie Lundberg har satt på våra näthinnor.

Föreställningen var i många stycken rapp och rolig och den äldre rockmusik som beledsagade handlingen kul att lyssna på, men jag tror att många i premiärpubliken – väl förtrogna med Gösta Knutssons kattvärld som vi är – kände sig lite dragna vid näsan. Vi vuxna kunde ju å andra sidan, bosatta som vi är i Fadimes stad, lätt ta till oss den nya dimension Dennis Magnusson har lagt till Gösta Knutssons ursprungsberättelser – men jag undrar om inte många i den talrika yngre publiken (sju år och uppåt) kan ha känt besvikelse över att det här nog inte var den ”riktiga” Pelle Svanslös.

Även om Gösta Knutsson också skrev om till exempel taxen Max, var hans Uppsala en utpräglad Kattstad. för att använda pjäsens terminologi. Det nya med pjäsen är att Dennis Magnusson har försett Uppsala också med en parallell Hundstad – det är till och med så att några av figurerna (hundarna) i den – Daisy (Elisabeth Wernersjö) och inte minst William (Göran Engman) – blir mer intressanta än några av de ursprungliga Gösta Knutsson-figurerna, inklusive Pelle; dock är Robin Kellers Måns en skapelse i paritet med de nämnda hundarna.

Elake Måns förmänskligas – kan man säga så om en katt? Från att ha varit endimensionell och elak lockar hans kvinnliga valpvän från kattungetiden Daisy fram undanträngda sidor hos honom, och så förvandlas Gösta Knutssons ursprungshistoria om katterna i Uppsala till ett slags katternas och hundarnas West Side Story.

Den här historien görs bitvis riktigt bra på scen. Men jag kan inte undanhålla er att jag är lite besviken över att Gösta Knutsson inte känns särskilt närvarande.

* * *

Medan ett jubileumsfyrverkeri lyste upp himlen över Stadsteatern, gick hustrun och jag den ganska korta vägen till Peppar, peppar, belägen på Suttungs gränd 3 (bakom gamla Posthuset). Dit hade jag ringt och bokat bord, och det fixade sig trots att det i princip var fullsatt: kanske spelade det roll att vi har varit där förut och att jag har skrivit mycket uppskattande om krogen, kanske hjälpte det till att jag berättade att vi ville äta vår silverbröllopsmiddag där. Eftersom teatern tog slut mycket tidigare än vad som hade angetts, kom vi tidigare än sagt till restaurangen, men det ordnade sig det också.

Bröllopsdagen är egentligen den 17 januari, men det passade bättre att förlägga den här jubileumsmiddagen efter teaterpremiären. Sen vi sist var på Peppar, peppar har restaurangen renoverats och utvidgats, men den drar alltså fortfarande fullt hus.

Helt berättigat: förrätten – löjrom med västerbottenspaj med rödlök, gräddfil och citron – var ljuvlig tillsammans med ett glas linjeakvavit.

Och huvudrätten – reninnanlår med kantarell- och västerbottenspaj, jordärtskockspuré och lingonsky – slank ner den också.

Sen avslutade vi med irish coffee.

25 års äktenskap är faktiskt någonting att fira. Fast egentligen har vi ju levt samman – i synd, som det brukar heta – mycket längre, från 1964.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^