Eesti/Estland: Socialdemokratisk comeback i EU-valet
31 maj 2019 21:33 | Politik | 5 kommentarerI valet till Riigikogu (Riksdagen) 3 mars 2019 klarade de estniska socialdemokraterna visserligen femprocentsspärren men blev minsta parti i Riigikogu.
Här är partiernas resultat i procent (med förändring, + eller – jämfört med förra riksdagsvalet, 2015, inom parentes), följt av antal vunna mandat i det här valet (samt förändringar i mandatutfallet inom parentes):
Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, liberalt, i vissa avseenden nyliberalt parti. Ordförande Kadri Simson
28,9 procent (27,7 procent + 1,2) och 34 mandat (+ 4)
Keskerakond (Centerpartiet), ett borgerligt mittenparti, som har lett regeringen före valet. Är det parti som åtminstone tidigare har fått de flesta ryssars röster. Ordförande och statsminister: Jüri Ratas.
23,1 procent (24,8 procent – 1,7) och 26 mandat (- 1).
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, EKRE (Konservativa folkpartiet), ett borgerligt estnationalistiskt och ryssfientligt samt högerpopulistiskt parti, i många frågor likt de växande högerpopulistiska partierna i olika EU-länder. Ordförande och inrikesminister i den nuvarande koalitionsregeringen: Mart Helme.
17,8 procent (9,7 procent + 8,1) och 19 mandat (+ 12).
Isamaa (Fäderneslandet), ett nationalistiskt och borgerligt parti på högerkanten. Partiet sitter i den centerledda regeringen. Ordförande: Helir-Valdor Seeder, som innehar finansministerposten i den nya estniska koalitionsregeringen
11,4 procent (13,7 procent – 2,3) och 12 mandat (- 2).
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), ett reformistiskt och demokratiskt men inte utpräglat vänsterinriktat parti, medlem av SI och sitter i EU-parlamentet. Försöker i Estland få landets ryssar att rösta (S) och har alltså en etnisk ryss, Jevgeni Ossinovski, som ordförande – partiet har ganska många ryssar som medlemmar. Även Socialdemokraterna har tidigare suttit i den centerledda koalitionsregeringen men har nu ersatts där av EKRE.
9,8 procent (15,2) procent – 5,4) och 10 mandat (- 5).
De tio socialdemokrater som lyckades få plats i Riigikogu var
Marina Kaljurand (har suttit i EU-parlamentet)
Jevgeni Ossinovski, partiordförande, har varit minister
Helmen Kütt (har varit minister)
Katri Raik (har varit minister)
Sven Mikser (tidigare partiordförande, bakgrund i Centerpartiet, har varit minister)
Riina Sikkut (har varit minister)
Helju Pikhof
Ivari Padar (var ordförande för ett landsbygdsparti som fusionerades med Socialdemokraterna, har varit minister)
Indrek Saar (har varit minister)
Kalvi Kõva (partisekreterare)
Hälften av de valda är kvinnor, hälften män.
Det nyligen genomförda valet till EU-parlamentet blev något av en comeback för de estniska socialdemokraterna, nu alltså i opposition.
Reformierakond (Reformpartiet) blev där, med 87.158 röster = 26,2 procent, visserligen största parti och fick 2 mandat.
Men Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) blev god tvåa med 77.384 röster = 23,3 procent, vilket också gav 2 mandat.
Keskerakond (Centerpartiet) fick 49.819 röster, vilket gav 14,4 procent och 1 mandat.
Först på fjärde plats, med 42.268 röster, kom Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet), som stöddes av 12,7 procent och fick 1 mandat.
Isamaa (Fäderneslandet) fick 34.189 röster. det vill säga 10,3 procent, och 1 mandat förutsatt att Storbritannien lämnar EU.
I det här fallet är utfallet av personröstningen av särskilt intresse.
Marina Kaljurand, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, är den stora röstmagneten i det här valet. Hon fick 65.559 röster av sammanlagt 77.384 (s)-röster, det vill säga 84 procent av (s)-rösterna.
Med sig in i EU-parlamentet drog hon också partivännen Sven Mikser, som för egen maskin samlade 21.474 röster
Reformierakonds (Reformpartiets) Andrus Ansip och Urmas Paet fick 41.006 respektive 30.010 av partiets röster.
Yana Toom, Keskerakond (Centerpartiet) fick Centerns enda mandat med 27.003 personröster.
Jaak Madison, Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) fick med 22.823 personröster också ett enda mandat.
Och som jag ovan har redovisat, kan Storbritanniens utträde ur EU eventuellt ge även Isamaa plats i EU-parlamentet.
För Socialdemokraterna förestår nu val av ny partiordförande.
Röstmagneten Marina Kaljurand, som är karriärdiplomat, satsar alltså på EU, och just nu finns det tre partiordförandekandidater, alla ur den yngre generationen:
Lauri Läänemets, född 1983 i Tallinn, partimedlem sen 2011, nu ordförande i Järvamaa, medlem av partistyrelsen.
Riina Sikkut, född 1983 i Vinni, partimedlem sen 2018, sitter i Riigikogu, vice ordförande i riksdagsgruppen.
Indrek Saar, född 1977 i Kuressaare, partimedlem sen 1998, vice ordförande i partiet (en av fyra), sitter i Riigikogu.
Slutligen ska det bli intressant att se om stjärnskottet Marina Kaljurand, som har halvrysk bakgrund, har lockat en större mängd av Estlands ryssar att i EU-valet rösta på (S). Och om det i så fall består.
Enn Kokk med på ett hörn i Journalisten, i en artikel om Anders Eldeman
27 maj 2019 19:17 | Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | Kommentering avstängdJag lärde mig läsa vid tre års ålder. Alldeles själv. Ingen drillade mig. Kanske underlättades det här av att mitt barndomsspråk, estniskan, skrivs tämligen ljudenligt.
Men lusten att läsa och skriva följde med mig, när vår estniska familj via Finland kom till Sverige och måste lära sig ett helt nytt språk, och redan i småskolan upptäckte min lärarinna, att jag behärskade sådant som läsning och skrivning, och för att korta ner en längre historia: min skoltid slutade med att jag fick högsta betyg, A, i en rad ämnen, däribland svensk skrivning och litteratur.
Flyktingbakgrunden plus lusten att läsa och skriva har gjort den till den jag är, och eftersom jag tidigt lärde mig att se klasskillnader och andra sociala orättvisor, blev jag redan i mycket unga år socialdemokrat. Socialdemokratin har tappat ganska mycket av sin ursprungliga radikalism, men trots att jag ibland har känt mig som den siste socialdemokraten, har jag envist hållit fast vid mitt gamla parti, aldrig, trots att jag snart är 82 år, ens övervägt att rösta på något annat parti.
Jag började tidigt publicera egna texter, och när jag så småningom fick fast anställning på Socialdemokratiska partistyrelsen, först som pressekreterare, valde jag att fackligt organisera mig i Journalistförbundet. Medlem där har jag sedan varit under hela mitt långa yrkesverksamma liv – bland annat var jag i nio år chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till en blandning av politisk tidskrift och familjemagasin à la gamla Folket i Bild, med noveller och följetonger illustrerade av tidens bästa tecknare, med serier och allmänreportage och personporträtt och skämt, material som man kanske inte väntade sig att finna i ett partiorgan.
Dagens Aktuellt i politiken har ingen som helst likhet med den tidskrift jag en gång i världen gjorde men heller ingen upplaga som kan mäta sig med den som den tidning jag och den övriga redaktionen gjorde.
Under min tid på AiP deltog jag (alltså som journalist) på samtliga övriga partiers kongresser, skrev om dem, ofta i kåserande ton, och fick också en mängd personliga vänner både bland politikerna i de partier jag bevakade och bland journalistkolleger från etermedia och tidningar av högst olika politisk kulör, även deras ledarsidor.
Under den centerstämma som kom att bli min allra sista blev jag bjuden på lunch av centerdistriktet i Umeå, där nästa års centerstämma skulle hållas. Det visade sig att de ansvariga för den stämman ville ha mina råd om hur stämman skulle läggas upp för att bli riktigt bra. När stämman i Umeå sen ägde rum, hade jag bytt jobb, och när jag således inte kom till den stämman, fick jag ett jättelikt vi-saknar-dig-vykort därifrån, undertecknat av både journalistkolleger och ledande centerpartister, bland de senare Karin Söder.
Jag tror att en mycket stor del av dem som känner mig aldrig har upplevt mig som låst partigängare utan har begripit att jag mer är en resonerande än en blott och bart predikande person.
Jag kan förvisso både sätta ner foten och klippa till när en sådan hållning känns mer adekvat, men jag tror också att min typ av människa känns helt äkta, när han till exempel lördag efter lördag inte bara löser Melodikrysset utan också i texten som redovisar de förmodat rätta svaren ger sina personliga kommentarer till den musik Anders Eldeman spelar.
I månadens utgåva av mitt gamla fackorgan Journalisten (nummer 6 2019) intervjuas Anders Eldeman över tre sidor av Annika Heldt, och i en faktatext lite utanför intervjun kan man läsa följande:
Kuriosa: Det bloggas om Melodikrysset på flera håll, Bland annat har Enn Kokk, gift med tidigare talmannen Birgitta Dahl, en läsvärd och initierad blogg som behandlar bland annat Melodikrysset.
Pressgrodor
26 maj 2019 18:30 | Citat | Kommentering avstängdhittade via Journalisten nummer 5 2019:
Ӂklagaren: Serietafsaren var
anställd av kommunen
Uppsala. Åtalas för att sexuellt ofredat elva kvinnor i munskydd.”
Sverigesradio.se
* * *
”Löfven förvarade
januariavtalet i sitt
kongresstal”
GP.se
* * *
”Georg Clooneys protest – uppmanar till bojkott av yxhotell”
Aftonbladet.se
* * *
”Skitskytten Hanna Öberg tog sin första
världscupseger i masstarten i Holmenkollen”
Omni
och via Journalisten nummer 6 2019:
”Ojämställt – färre än var
tredje kvinna är professor”
Svenska Dagbladet
Melodikrysset nummer 21 2019
25 maj 2019 17:05 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentarJust nu är jag ensam i sommarhuset i Öregrund – Birgitta har medverkat i ett morgonprogram i TV 4 och kombinerar det med fler människor som vill ha samtal med henne om skilda saker. Bland annat har hon ombetts att inleda ett seminarium på Fogelstad, en kvinnlig medborgarskola.
Förr följde jag ofta och gärna med på den här typen av kulturevenemang, men numera orkar jag inte sådant. Jag har alltså ensam bott kvar i vårt sommarviste. Det klarar jag, men jag kan inte när jag är ensam här klara att hantera stödstrumporna jag är ordinerad att använda. Min läkare från sjukhuset där jag var inlagd ett par veckor var här tillsammans ned en sköterska och ville nog egentligen lägga in mig för ny behandling, men det hela ändade senare, när han ringde mig, i att jag först ska göra det besök på Akademiska jag är kallad till och sen ska vi, beroende på resultatet, avgöra om jag behöver ytterligare en sjukhusvistelse.
Jag gör som läkarna säger, men jag kände en viss lättnad över att jag fick åtminstone några icke programlagda dar. Dem använder jag till att i min nu långsamma takt göra det nödvändigaste – redan att hämta upp våra tre morgontidningar och senare kolla om det har kommit någon post utmanar syn och rörelseförmåga. Fast i går kväll såg jag i TV både slutdebatten inför EU-valet – Birgitta och jag har redan röstat – och sen ”Mord i paradiset”. Fast sen kan man ju undra hur många som tittar på en TV-debatt om politik en fredagskväll och hur många av de här tittarna som vet vilka de debatterande är och vad de och deras partier vill (och inte vill) ska hända med det europeiska samarbetet.
Dagens melodikryss innehöll inget påfallande politiskt. Feven. som jag har på en CD med Mikael Wiehe som ankare, ”Artister mot nazister”, och som själv har kenyanska rötter, hördes i dag i ”Dom tio budorden”.
Fast mittåt: Rötter i samhällsdebatten har faktiskt Sparks 1974 inspelade ”Propaganda” och ”Never Turn Your Back On Mother Earth”.
Svårast i dag tyckte jag låten från 1983 med The Smiths och Morrissey, ”Hand In Glove”, var. Men jag har väl inte lyssnat tillräckligt mycket på indiepop.
Dansband har jag heller ingen dragning till, men det spelade ju ingen större roll, eftersom de sjöng ”Puff the Magic Dragon” på engelska och jag mycket väl känner till att originalet 1963 gjordes av Peter, Paul And Mary. Också i den svenska texten, ”Puff en pappersdrake”, förekommer den pojke Eldeman efterlyste, Peter.
Lasse Berghagen är en av Eldemans favoriter, och han har faktiskt gjort låtar som även jag gillar. Ett exempel är ”Teddybjörnen Fredriksson”, och jag kan väl också gå med på att en teddybjörn kan benämnas nalle.
Jag tycker att Sarah Dawn Finer också är OK ibland, men Eldeman exponerar henne lite väl ofta. Hennes duett med Patrik Isaksson ”Du som tog mitt hjärta” från 2007 är OK.
Ivan Renliden spelade 1989 tillsammans med Putte Wickman in en version av ”Underbart är kort”, en hörvärd skapelse av Povel Ramel. När vår dotter Kerstin fortfarande var ganska liten, gick jag en gång ner för konsumbacken här i Öregrund och vi passerade en kyrkokonsertaffisch, pekade jag på affischen och upplyste dottern om att Ivan Renliden skulle spela här, och då tittade hon häpet på mig och utbrast: ”Renliden – finns han på riktigt?” Honom hade hon sett som en av många fiktiva figurer.
Jag ser ju själv ibland filmer och deckare på TV, men TV-såpor har jag sällan orkat följa. Som mina läsare vet, är jag också allergisk mot Eldemans tilltag att bunta ihop två frågor utan inbördes samband till en dubbelfråga. Det här ändras inte av att, som i dag, jag kan svaret på de båda de båda delfrågorna. Jag känner förstås till ”Guldet blev till sand” ur Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla”. Och eftersom jag är förtrogen med Jan Johanssons musik, klarar jag till och med signaturen till långköraren från 1971-2006 ”Hem till byn”.
På bio har jag sett ”Så som i himmelen”, där Helen Sjöholm sjöng ”Gabriellas sång”, med text av Py Bäckman (2004) och musik av Stefan Nilsson.
Men jag gillar musik av många slag, till exempel skriven av den gamla schlagermakaren Lasse Dahlquist, så också hans 1938 skrivna ”Jolly Bob från Aberdeen”.
Jag gillar också Wolfgang Amadeus Mozart och inte minst hans ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte” 1791), och jag minns också de bärande rollerna, till exempel Papageno.
Att Jim Reeves kom sist i dag med en låt från 1964 passade ju väldigt bra: ”Adios Amigos”.
Melodikrysset nummer 20 2019
19 maj 2019 4:13 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 7 kommentarerHälsan spelar mig ständiga spratt. Det skarpa solskenet gör mig halvblind, till och med inomhus; jag vågar knappt gå ut, men också inne i solbelysta rum drabbas jag av att inte kunna läsa och skriva. I går var jag kallad till ögonkliniken på Ackis i Uppsala för en andra kontroll, och med Birgittas hjälp kom jag också dit: Först tog oss en trevlig och hjälpsam kvinnlig taxichaffis ner till färjeläget, där sjukhusbussen brukar stå till dess att det är dags, och sen åkte vi i kringelikrokar till ändhållplatsen ganska nära synkliniken. Men när jag klev av bussen, fick jag en chock: Jag kunde bara se några meter framför mig. Resten av världen doldes av ett slags lützendimma, som gjorde att jag inte utan Birgittas hjälp hade vågat gå över gatan. Hon skaffade då raskt en rullstor, och för första gången i livet blev jag sedan fraktad vidare i en ganska lång gång och sen med hjälp av en hiss upplyft till rätt våning.
Optikern jag sedan efter lång tid fick komma in till ville av okänd anledning göra om den synundersökning jag var på för cirka en vecka sedan. Hon var utan tvekan irriterad över att jag hade en återresa till Öregrund att hinna bli klar till, och jag fick också förklara för henne att mina ständiga böner om att upprepa det hon just hade sagt inte hade att göra med hennes utländska brytning utan med att också mina öron är i minst lika funktionsnedsättning som ögonen.
Till slut förklarade hon att mina synproblem inte hade sin grund i hastigt mer försämrad syn utan i att jag inte använde solglasögon. Jag har såna någonstans, men lyckas jag inte hitta dem i någon ouppackad väska eller flyttkartong, får jag väl köpa ett par nya till exempel i det lokala apoteket.
Men alldeles säker på att solglasögon, rimligen då även inomhus, kommer att lösa mina akuta problem är jag inte. Varför har då mina synproblem hastigt ökat så påtagligt?
Vi hann med sista sjukhusbussen till Öregrund, men väl där visade det sig, att vi skulle ha klivit av på Rådhusgatan, där taxin hem väntade. Busschauffören körde oss dit igen, och efter en stund fick han kontakt med den taxiförare, som skulle fixa skjutsen hem.
Just nu vågar jag inte ens gå ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, men Birgitta har hjälpt mig genom att hämta dem och sedan också kränga på dagens stödstrumpor.
Själva krysset upplevde jag inte som våldsamt svårt. På nätet har jag hämtat en del kompletterande fakta.
Både Brita Borg och Hans Alfredson har jag själv upplevt live från scen, och att ”Oj då, kära nån!” har sin förlaga hos Peter Sellers och Sophia Loren vet jag också.
Olle Adolphson har jag hört live, men framför allt har jag en i det allra närmaste komplett samling av allt han har spelat in på skiva, till exempel
Nu har jag fått den jag vill ha
Text och musik: Olle Adolphson
Nu har jag fått den jag vill ha,
som jag ville ge min kärlek
i alla mina dar
Morgonen kommer redan
vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar
Tystnaden smyger som en katt genom rummet
och där ute är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två
En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
och timmarna som går
Långt borta kan jag höra havet
och en fågel
som sjunger i ett träd
Tystnad. När slutade vi
älska varandra?
Hon är det vackraste jag vet
Tystnaden smyger som en katt
genom rummet, och där ute
är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två
En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
och timmarna som går
Nu har jag fått den jag vill ha
som jag ville ge min kärlek
i alla mina dar
Morgonen kommer redan
Vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar
Långt borta kan jag höra havet
som andas och en fågel
som sjunger i ett träd
Tystnad. När slutade vi
älska varandra?
Hon är det vackraste jag vet
Här skulle vi ange låtmakarens initialer, OA, och så första ordet i låttiteln, Nu.
Men jag kunde inte låta bli att publicera hela texten.
Och det är klart att jag känner till också Sonja Aldén och Uno Svenningsson, men deras skivor har jag inte i min skivsamling. Deras ”Du är en del av mej” har ju helt uppenbart inte de kvaliteter, som utmärker så många låtar som Olle Adolphson har skapat.
I dag hörde vi en instrumental version av ”When the Saints Go Marching In”, men för egen del är jag mest fäst vid Louis Armstrong-versionen av den här låten, säkert för att jag under min realskoletid i femtiotalets Sundsvall gick i dansskola och lärde mig dansa till Armstrong. I dag klarar jag inte längre att dansa – benen, upp till knäna, är präglade av min nuvarande ålder.
Men självfallet rymmer även dagens kryss musik och frågor som ligger utanför ramen till det jag behärskar. Ed Sheeran har jag nog aldrig lyssnat på, således inte heller hans ”Happier”.
Däremot har jag sett ”Sound of Music” (1959) både på bio och lyssnat på den på skiva. Storyn är kanske lite gammaldags, men Richard Rogers’ musik håller än i dag.
Skivor i lite olika genrer finns i olika genrer i vår skivsamling, således inte bara hennes politiska skivor. En gång i världen, när Arja Saijonmaa kampanjade för en socialdemokratisk presidentkandidat i Finland, gjorde min dåtida tidning Aktuellt i politiken (s) en intervju med henne – vi hade många finländare bland läsarna – och hon syntes rent av på omslaget. Hon har ju också för ganska kort tid sen tävlat i den svenska Melodifestivalen med ”Mina fyra årstider”, men den låten saknade sting.
Samer finns i både Finland och Sverige, men jag antar att flertalet i dag inte minns rockande samen, Sven-Gösta Jonsson som sjöng ”Vid foten av fjället”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Men kanske kan ni ändå att samernas renkor benämns vajor.
Här får ni lite mer om den här låten:
Vid foten av fjället / Jag är lapp och jag har mina renar
Jag är lapp och jag har mina renar
Jag har trolltrummans rytm i mitt blod
Jag kan jojka och hedniska stenar
Ser jag ännu där en gång de stod
Här vid foten av snöklädda fjället
Finns en plats dit jag drar varje vår
Det är inte nåt märkligt med stället
Det är likadant år ifrån år
Men var gång när som norrskenet flammar
I en kväll med en aning av vår
Då jag går här bland fjällbjörkens stammar
Kan jag känna precis som igår
Det var här som vi mötte varandra
Hon var lappflicka, tacka för det
Hon var vackrare än alla andra
Ja, det vackraste man kunde se
Men den kvällen fanns rovdjur i trakten
Det var järv, det var varg, det var lo
Och med bössan jag började jakten
Rädda renen från rövarens klo
Men när jag kom tillbaka till stället
fanns av lappflickan inte ett spår
Men till foten av snöklädda fjället
kommer jag minst en gång varje vår
Red River Valley
Amerikansk originaltext och musik finns i många versioner, den äldsta som är känd i skrift från 1879
From this valley they say you are leaving
We shall miss your bright eyes and sweet smile
For you take with you all of the sunshine
that has brightened our pathway a while
Then come sit by my side if you love me,
do not hasten to bid me adieu
Just remember the Red River Valley
And the cowboy that’s loved you so true
For a long time, my darlin’, I’ve waited
for the sweet words you never would say
Now at last all my fond hopes have vanished
for they say that you’re going away
Then come sit by my side if you love me
Do not hasten to bid me adieu
Just remember the Red River Valley
and the cowboy that’s loved you so true
Men jag har en alldeles personlig upplevelse av den här sången:
När jag var de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, besökte jag alltid våra samarbetspartier i samband med kongresser och val. Det här värvet förde mig flera gånger till Nuuk på Grønland, så också där har jag gamla vänner.
Vårt samarbetsparti, Siumut, hade anammat den nordiska seden att sjunga kampsånger vid kongresserna, och när jag var gäst hos dem 1993, fick jag ett stencilerat sånghäfte, ”Erinarsuutit”. Jag förstår ju inte grönländska, men några av melodierna kände jag igen, så jag kunde sjunga med.
När jag kom hem till Stockholm, kunde jag inte avhålla mig från att återge en av Siumuts sånger i en kallelse till ett funktionärssammanträde på partiexpeditionen. Jag brukade ofta återge dikter och sånger på de här kallelserna, men något liknande hade funktionärerna aldrig sett förr; det enda de förstod var att texten angavs vara skriven av Richard Høegh.
När funktionärerna kom till mötet, stirrade de fortfarande förbluffade på de märkligt stavade orden:
Puigornikka qassiioqaat
pillutit, nunaga asasaq
sulisussaasunga neriuummik
nersunaammik tunissallutit.
Puigunngilara nunaga,
piitsuinnarmik taanngilagit, –
paasisarparali suligutta
sippulimmik peqartartutit.
Ernera, paniga, iterit!
Atorumma tunissavagit!
Pikorissaarnitit tamavimmik
naleqarput – nunannguara.
Kuussuit kuupput qaqqatigut,
sakkaqaat, sarfaqaat, ittoqaat –
soorlumi oqalukkaluartut;
assorooqqulluta SIUMUT!
När funktionärerna hade stirrat en stund på texten, bröt Bo Krogvig tystnaden och sa uppfordrande:
– Sjung den!
Och då gjorde jag faktiskt det. Den går nämligen på ”Red River Valley”, här i Sverige också känd under namnet ”Jag är lapp och jag har mina renar”.
Fast fortfarande återstår det att redovisa svar i själva krysset:
Åtminstone förr var jag en mycket flitig biobesökare – jag har också publicerat en ganska stor mängd filmrecensioner här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Film. Att gå på bio kan ju också vara en social handling, så under tiden på 68an (Socialdemokratiska partistyrelsen) i Stockholm fick jag då och då propåer att gå på bio tillsammans med någon. En yngre riksdagsman (s) tyckte att jag skulle gå med på bio och se ”Grease, men jag tackade nej. Olivia Newton John hade jag väl kunnat titta på, men John Travolta? Nej, där gick gränsen.
Inget kryss utan Evert Taube! Fast det Eldeman i dag spelade har två namn. Dels ”Sommarnatt”. Men eftersom Eldeman ville ha sista ordet i låttiteln, får vi väl lov att plocka fram den alternativa benämningen, ”Kom i min famn”.
Sen är det bara en fråga kvar. Jag har egentligen inte några Tom Jones-skivor, men naturligtvis känner jag till ”Delilah”. I dag spelade Eldeman en annan version, med Dimitri, men det var väl originalet Eldeman ville ha.
Sen ska jag väl tillägga varför det i dag tog sån tid att lägga ut ett krysskåseri. Jag var nästan klar när jag i eftermiddags plötsligt tappade praktiskt taget all svarstext jag hade plitat ihop. Jag förstod inte varför det här hände, men det var ju bara att börja om från början igen och sen bit för bit lagra all text jag gradvis producerade. Och plötsligt var det dags för middag ochh därefter TV tillsammans med hustrun – jag har ju hittills sett hela Mellon.
Mer om det i en kommande bloggtext.
Var är du, kära sommar?
15 maj 2019 20:11 | Resor, Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarerJag har alltså, efter ett par veckors vård på sjukhus i Uppsala, kommit tillbaka till Öregrund igen. Fast jag är fortfarande inte kapabel att vistas utomhus, ens i vår egen trädgård. Birgitta har, bättre än jag själv, förstått hur illa däran jag är, även efter sjukhusvistelsen, och att jag lätt kan råka ut för fallolyckor redan på kända stråt som inre gårdsplan och den plattbelagda gången ner till grinden.
Fast i dag åkte hon i väg till uppdrag i Uppsala och huvudstadsregionen; hon kommer tillbaka till vårt lantliga viste i Öregrund först vid midnatt. Det fick mig att göra en liten promenad ner till postlådan innanför grinden, men solen gjorde mig halvblind och – om det skulle hända en snubbelolycka – kunna leda till att jag åter igen föll i rosenbuskarna längs gången, så jag gick några steg i taget och bredbent, eftersom jag hade osnörda finskor på fötterna.
Jag lyckades få upp en stor mängd post, däribland röstkort till oss båda, och sen bar jag, icke utan möda , alltsammans upp till huset. Och plötsligt förstod jag hur berättigad Birgittas oro är. Människor i mitt tillstånd bör inte släppas ut på trafikerade gator hur kort vägen till Vårdcentralen och Apoteket än är. Och eftersom ingen av oss har bil eller ens körkort, måste vi då kunna ta taxi till de här båda ställena och sedan tillbaka hem.
Men jag är novis på det här området, vet inte vem som bestämmer och betalar vad. Vi bor ungefär halva året i Uppsala, sommarhalvåret i vårt sommarviste i Öregrund, och så har jag en son med hustru och två barn (de minsta barnbarnen) boende i Stockholm. Vi har årskort till abonnemangskonserterna i Musikens hus i Uppsala, och Birgitta är så kallad moster i OD och någon gång vill man ju gärna kunna delta i till exempel mycket gamla vänners jämna födelsedagskalas. Min hustru är så kallad hedersupplänning, så jag blir tillsammans med henne, inbjuden till deras evenemang. Ganska snart är vi bjudna till installationsmiddag på Uppsala slott av årets nya hedersupplänning, men jag har ingen aning om ifall det offentliga men på olika händer fördelade subventionssystemet omfattar den här typen av resor.
Märk att jag inte är ute efter att få semesterresor till Fiji eller Los Angeles offentligt finansierade. Dessutom har jag under mina yrkesverksamma år inte sysslat med skattefiffel. Men om nu kroppen fordrar transporthjälp från dörr till dörr, blir jag då mer frisk av att stängas inne i den fysiskt och mentalt begränsade värld, där jag nu har hamnat?
Ja, jag vet inte. En sak har jag dock redan blivit övertygad om: Livet som fysiskt handikappad borde finansiellt och regelmässigt ligga på samma instans, förslagsvis staten. Och det bör lämna en viss frihet också åt oss som individer att fortsätta livet på det sätt som gör det meningsfullt.
* * *
När jag går upp från brevlådan innanför grinden, ser jag, kanske för att jag inte längre har solen rakt i ögonen, åtminstone lite mer av försommarens färger. Alla blommor är inte längre blå. Jag ser tulpaner och gullvivor i andra färger.
Men sikten är fortfarande dimmig.
Det är nog fortsatt bäst att hålla sig inomhus.
Melodikrysset nummer 19 2019
11 maj 2019 20:18 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 11 kommentarerSå är jag, efter ett par veckors sjukhusvistelse, tillbaka i Öregrund igen. Ytterligare ett besök på Ögonkliniken på Ackis väntar.
Just nu är min rörelsesfär begränsad – det finns fortfarande risk för att jag slår mig fördärvad om jag går ut – men genom fönstret i datorrummet kan jag i alla fall se det ljuvligt blommande bigarråträdet i slänten utanför.
Stackars Birgitta får dra ett tungt lass på grund av min hopplösa långsamhet och fumlighet, men jag har också känt ett starkt stöd från barnen som inte bor nästgårds. Anna, bosatt i Rinkeby, hälsade på mig under sjukhusvistelsen, och vi sågs också i samband med torsdagskvällens konsert i Musikens hus i Uppsala, innan jag och Birgitta fortsatte med färdtjänsttaxi till Öregrund. Kerstin har ringt hit, ett långt och varmt samtal fullt av omtänksamma råd. Och i dag får vi besök med övernattning av Matti, Karin och deras rara och trevliga småflickor Sofia och Ella.
Men synen slås nästan ut av det skarpa solskenet, och så hör jag allt sämre, vilket bland annat gör det svårare att lösa Melodikrysset.
Dagens första fråga innehöll musik ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” (1957), som jag har på CD, så visst känner jag till namnen på huvudaktörerna, Maria och Tony. De ljudillustrationer som användess i krysset var för den skull inte alldeles lätta att uppfatta, men till slut kände jag jag i alla fall igen ”Tomorrow”.
Därefter kom en kändis, både från de första folkskoleåren och från det mycket senare midsommarfirandet i Öregrund, sångleken ”Små grodorna”. Den lanserades i ”Nu ska vi sjunga” med sånger insamlade av Alice Tegnér och, illustrerad av Elsa Beskow 1943, blev den den främsta sångkällan här i landet – själv fick jag förstås ett exemplar när jag efter ankomsten till Sverige fick börja i svensk småskola (Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall). Själv lärde jag mig under den här perioden, att det vi på estniska kallade ”konn” här i Sverige kallades ”groda”.
Fleetwood Mac skulle det sen dröja länge innan jag kom i kontakt med, men deras skivor har jag i mängd i en av mina skivhyllor. I dag fick vi lyssna på ”Dreams”, utgiven 1977.
”Pomp And Circumstance” (1901) av Edward Elgar torde vara ett av de mest kända styckena i den klassiska repertoaren i vid mening.
Ane Bruun har jag inte bara på skiva utan har också haft nöjet att lyssna på live. ”Into a Dream” heter det vi i dag hörde henne framföra.
Också Jan Johansson finns rikligt företrädd i våra skivhyllor. Bland det han har spelat in på sitt speciella sätt finns ”Ro, ro till fiskeskär”. Eller var det här ”Lilla Lasse sitter och gråter, borta är hans fiskarenåt”. Även i den förekommer ordet ”ro”. Melodikrysslösandet blir inte lättare av att man har hörselproblem.
Jokern (där den ena beståndsdelen var Sven Paddock) skapade populärmusik som på sin tid var mycket känd, även om de flesta i dag förknippar Jokern med serievärlden. 1940 sjöng Ulla Billquist in Jokerns ”Säg det med ett leende” – jag har Ulla Billquists skivinspelningar i en CD-box men minns dem förstås från forna tiders radioprogram.
Frågan är dock om inte Jules Sylvain (Stig Hansson, 1900-1968), vars ”Titta in i min lilla kajuta” (1940) i dag spelades, var den genom tiderna främste hitmakaren genom tiderna.
På det spelade Eldeman ”Something To Live For” av och med två av de främsta låtskaparna. Melodin skrevs och orkestern leddes av Duke Ellington och den som framförde den var Ella Fitzgerald . Båda finns självfallet i min digra skivsamling.
Dansbandsmusik finns inte i min skivsamling, och följaktligen inte heller Thorleifs ”Gråt inga tårar”. Och inte hjälpte det att låten i dag framfördes av Lars Roos. Dagens för mig svåraste fråga.
Däremot har jag musik från proggeran i min skivsamling. Samla mammas manna är således bekant för mig. I dag hörde vi dem i ”Folkvisa i morse” från 1973.
Och så ett ganska långt kliv från proggeran till Lena Ph. Hennes bidrag till ESC 2004 minns väl alla: ”Det gör ont”, skriven av Orup. I finalen klarade den sig hyggligt men vann inte.
Jag gillar också M A Numminens version, men jag tror inte att heller den hade haft vinstchans.
Resten av helgen ska jag ägna åt barnbarnen, Ella och Sofia, som är här tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och hans hustru Karin.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^