Melodikrysset nummer 52 2017

Jag är i Öregrund igen, eftersom vi brukar fira nyårshelgen här, och i morse fanns det inga hinder mot att gå upp och göra sig i ordning inför veckans melodikryss, årets sista. Jag har alltså rakat mig, duschat, klätt mig och ätit en god frukost, bland annat bestående av estniskt surbröd – bakat av Anna som julklapp till mig – med en skiva julskinka, apelsinjuice och sist två koppar nykokt kokkaffe.

Våldsamt svårt var det inte, men den allra sista frågan låg utanför min referensram. ”Rara lilla Anna” låg utanför min referensram, inte för att den spelades av Lennart Palm utan för att jag inte brukar se Ronny och Ragge i TV.

Jag brukar inte se ”Så mycket bättre” i TV 4 heller, men Sven-Bertil Taube är mig desto mer bekant. Jag har honom inte bara på skiva. Redan under tidigt sextiotal hörde jag honom live på en av Laboremus’ sista april-fester, och nu senast har jag sett TV-programmet om honom. Nå, ”Så mycket bättre” ledde mig vidare till Miriam Bryant och ”Serendipity” – jag klarar hyggligt att uppfatta engelsspråkig text och fångade frasen ”I’ll make a memory, memories don’t lie”.

Carl Gustaf Lindstedt var en gammal ursosse – han bekände mer än gärna sina partisympatier i den stora porträttartikel med honom vi hade i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Och jag är tillräckligt gammal för att minnas hans insjungningar tillsammans med de övriga i Casino-gänget, till exempel revynumret ”Så tar vi tagelskjortan på”. Det här fick mig att försöka få in fel svarsord i krysset, men det sökta ordet skulle i stället bli munkkåpor.

Själv har jag aldrig dragits till vare sig det ena eller det andra, och den religiösa verksamhet som har bedrivits i Knutby en bit från Uppsala, är mig likaledes främmande. Där huserade på sin tid Åsa Waldau, även känd som Kristi brud, och jag kan väl inte säga att jag kommer att störta till en skivaffär, om det nu finns någon sådan kvar, för att införskaffa ”Jag ger dig allt”, det som spelades med henne i dag.

Däremot har jag, för att hålla fast vid ämnet, aldrig sett ”Jesus Christ Superstar”, men det hindrar inte, att jag känner igen ”I Don’t Know How To Love Him”, även när den som i dag sjöngs på finska av Eija Kantola.

Däremot har jag hört en del med Nordman, som vi i dag hörde i ”Mitt i en korsväg”. Fast jag skulle inte komma på idén att ha heller dem på skiva.

Dock tror jag att många av er som följer vad jag skriver skulle finna min egen samling av musik ganska oförutsägbar. Jag har till exempel praktiskt taget allt med Ebba Grön, således också ”800°” från 1981. Den genrebeteckning Eldeman ville ge dem var punkrock.

Ernst Rolf och gamla Jules Sylvain-melodier är jag en djävel på, men själva budskapet – ”Jag är ute när gumman min är inne” – stämmer inte alls in på mig och min hustru.

Och ibland går vi till och med ut tillsammans. Vi har till exempel tillsammans sett George Bizets ”Carmen”.

Och snart ska vi se ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. Birgitta hade som en julklapp till mig köpt biljetter dit. Men jag känner förstås väl till den redan tidigare, känner till exempel igen ”If I Were a Rich Man”, som skulle leda oss till det sökta ordet, rik.

Gamla dans- och musikfilmer hör också till det jag älskar. Ett exempel är ”Top Hat” från 1935 – Fred Astaire och Ginger Rogers, vilket par! I den finns ”Dancing Cheek to Cheek”, i dag framförd av Ella Fitzgerald, som jag också har massor av skivor med.

Till sist en låt med Paul Simon och Art Garfunkel, som jag har allt av av det som de gjorde tillsammans. Och i mitt fall hör det som i dag spelades, ”Wake Up Little Susie”, till favoriterna.

Ha nu en riktigt trevlig nyårsafton! Själv önskar jag oss alla ett nytt och bättre, rent av rödare år.

Midvinterutflykt till vårt sommarviste

I förmiddags åkte vi ut till vårt hus i Öregrund för lite vinterro över nyår och några dar in på det nya året. Nå, vinter i den där vita meningen är det inte här heller, men mest tid kommer vi hur som helst att tillbringa inomhus med TV samt medtagna filmer, böcker och CD. Huset har grundvärme på men var förstås ändå kallt, så det var gott med en tallrik av min av Birgitta hitbringade och uppvärmda köttsoppa till lunch.

Birgitta gick en rond utanför tomten och hittade tallkvistar till keramikkrukan i köket. Och efter lunch har hon nyårspyntat och lagt ut rena och fina borddukar.

Medan huset värmdes upp – jag gick runt och skruvade upp värmen – gick vi till Coop för att handla mat till i kväll och till nyårsafton.

Coop var i kaostillstånd när vi höstflyttade in till stan – totalrenovering hade påbörjats. Och så har det tydligen varit under hela hösten. Men nu finns butiken där, skinande ny och bättre försedd med varor än någonsin. Bland allt det nya finns en manuell disk för fisk och delikatesser av olika slag, och den vi hittade bakom disken var vår gamla vän Marina. Hon kom faktiskt ut i butiken, när hon fick syn på oss, och gav oss var sin varm välkomstkram. Senare hälsade vi också på andra bekanta, både i personalen och bland kunderna. Man känner hemkänsla i den här butiken.

Jag kommer nog att berätta mer om den fram över, men just nu nöjer jag mig med att rapportera, att jag i Marinas marina disk valde rökt sik och ett par stora fina böcklingar till middag. Det slank ner tillsammans med kokt potatis och en mix av färsk gurka och saltgurka.

Danmark: Mette Frederiksen (s) slår den sittande borgerliga statsministern med hästlängder

Mette Frederiksen, Socialdemokratiet, besegrar i en ny TNS Gallup för tidningen Berlingske den sittande statsministern, Lars Løkke Rasmussen, med hästlängder: 40 procent av de tillfrågade anser att Frederiksen vore den bästa statsministern, medan 23 procent föredrar Rasmussen.

I olika sak- och värderingsfrågor vinner Frederiksen klart i jämförelse, och i några är skillnaden betydande – Frederiksen vinner över Rasmussen med 39-22 när det gäller de bästa visionerna för Danmark, med 37-20 när det gäller sysselsättningspolitiken, med 34-19 när det gäller att ha klara ståndpunkter, med 49-13 när det gäller sympatisk utstrålning, med 43-12 när det gäller bästa miljö- och klimatpolitik, med 43-12 när det gäller högst trovärdighet och med 41-8 när det gäller bäst moral.

I en enda fråga, bästa försvarspolitik, vinner den sittande statsministern, med 27-18.

Danmark: Dansk Folkeparti på rekordlåg nivå, men det går inte bra för Venstre heller

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 28 december publicerades en ny mätning från Megafon, gjord för Politiken och TV 2:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 7,1 procent
Socialistisk Folkeparti 6,0 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 17,7 procent
Dansk Folkeparti 15,4 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 5,7 procent
Nye Borgerlige 2,7 procent

Det nya ytterhögerpartiet Nye Borgerlige får i den här mätningen ett stöd över den danska tvåprocentsspärren. Socialdemokratiets stöd är märkbart lägre än i andra mätningar under senare tid. Yttervänsteralternativet Enhedslisten ligger fortsatt högt, men det gamla vänsterpartiet, Socialistisk Folkeparti, ökar för första gången på länge märkbart. Det ledande borgerliga regeringspartiet, Venstre, ligger kvar på en för partiet låg nivå – det enda av de numera tre regeringspartierna som klarar sig hyggligt är Konservative Folkeparti. Märk slutligen också att högerpopulistiska Dansk Folkeparti bestående verkar ha tappat väljare jämfört med valet; partiets stöd är nu anmärkningsvärt lågt.

Estland: De två motstående maktpartierna är störst även medlemsmässigt. Främlingsfientligt parti har långt fler medlemmar än Socialdemokraterna

Estlands utan konkurrens största parti är Keskerakond (Centerpartiet). Partiet har 14.617 medlemmar – under 2016 har antalet medlemmar ökat med 766. Ökningen kan ha att göra med att båda de stridande falangerna har mobiliserat, och hur det går i fortsättningen avgörs förstås då av hur den förlorande savisaarsidan väljer att agera – skulle delar av den välja att lämna partiet, beror utfallet förstås av om de startar ett nytt parti eller skingras.

Tvåa när det gäller även numerären är det nyliberalt anstrukna före detta ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet). Partiet har 12.432 medlemmar, vilket innebär en ökning på 108. Hur det går i fortsättningen kommer säkert att ha att göra med vem man väljer till ny partiledare – den förutvarande statsministern har ju beslutat sig för att avgå även från partiledarposten.

Det nationalkonservativa och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) är fortfarande med 9.171 medlemmar landets tredje största parti, men partiets usla opinionssiffror avspeglas också i att antalet medlemmar bara har ökat med 12. Återstår att se hur medlemssiffran påverkas av att IRL nu sitter i koalitonsregering med Centern och Socialdemokraterna.

En del av IRLs nationalkonservativa anhängare har säkert gått över till Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), som är just nationalkonservativt och dessutom Estlands enda uttalat främlingsfientliga parti. Det är byggt på resterna av ett landsbygdsparti, vars vänsterflygel gick över till Socialdemokraterna och har med sin nya politiska profil gjort en oväntad comeback. Dessutom har EKRE på relativt kort tid lyckats bygga upp en medlemsbas, som i det avseendet gör partiet till Estlands fjärde parti. EKRE har nu 8.086 medlemmar, vilket innebär att partiet under det gångna året ökade med 594 medlemmar.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) har visserligen ökat med 99 medlemmar men har bara 5.993 sådana. Partiet har genomfört lokala medlemsvärvningskampanjer, så sannolikt finns det politiska orsaker till det här. Partiets långvariga regeringssamarbete med borgerlighetens spjutspets Reformpartiet har knappast lockat arbetare och andra socialt utsatta grupper, och trots att Socialdemokraterna har valt en etnisk ryss till sin ordförande, har flertalet av de ryska väljarna fortsatt att stödja Centern, åtminstone Savisaars Centerparti. Men det finns ryssdominerade områden i nordöstra Estland, där Socialdemokraterna redan har ett hyggligt stöd.

Det borgerliga men mer brokiga Vabaerakond är Estlands lilleputt bland partierna. Partiet har visserligen ökat med 48 men har ändå bara 684 medlemmar. Det här partiet består till stor del av avhoppare från andra partier, och det har inte självt lagt ner något krut på just medlemsvärvning.

Finland: Sannfinländarna åter större än De gröna

I en ny opinionsmätning, gjord 9-18 november av Taloustutkimus för Alma Media, är Socialdemokraterna fortfarande största parti.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), som är det ledande oppositionspartiet, stöds av 20,1 procent, rejält mer än i valet 2015, då partiet bara fick 16,9 procent.

Regeringens ledande parti, Suomen Keskusta (Centern), får i den här mätningen 19,5 procent. I valet 2015 fick partiet stöd av 21,1 procent.

Centerns främsta stöttepelare i regeringen, Kokoomus (Samlingspartiet), får 17,1 procent mot 18,2 procent i valet.

Det tredje benet i den borgerliga koalitionsregeringen, Perussuomalaiset (Sannfinländarna), är kvar på en jämfört med valet låg nivå, 11,6 procent, men ökar åter för första gången på länge, går till och med om De gröna. I valet 2015 stöddes partiet av 17,7 procent av väljarna.

Vihreä Liitto (Gröna förbundet) får i den här mätningen 11,2 procent, vilket betyder att partiet tappar lite, så frågan är, om partiets uppåtgående trend – i valet 2015 fick partiet 8,5 procent – nu är bruten.

För de övriga tre oppositionspartierna, samtliga mindre, redovisas inte resultat i de referat jag har hittat i finländska media.

Den vackra nyttan

I sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016), skriver Birgitta Dahl i kapitlet ”Den vackra nyttan” om sitt livslånga intresse för textil hemslöjd. Jag kan berätta, att det är ett intresse som också har tagit sig uttryck i eget skapande. Och hon är ingen amatör utan ett veritabelt proffs även på det här området. Vårt hem är rikt utrustat med fantastiska resultat av hennes textila möda.

Nu inför jul använde hon många timmar till att brodera kuddvar, som hon, med nyinköpta kuddar instoppade, gav i julklapp åt våra barn. Det vackra kuddvaret finns på omslaget till ”Ur skånska syskrin” (1960) – mönstret, som finns i boken, är skapat av Kerstin Mauritzon.

En bild av den kudde vår dotter Kerstin fick i julklapp finns på hennes Instagram (Kerstin Kokk). Bilden med den korta introduktionstexten har hittills fått 131 gilla-markeringar.

Ta gärna en titt du också. Och läs gärna mer i Birgittas memoarer – kända politiker har ibland talang på flera områden.

Melodikrysset nummer 51 2015

Flera läsare har på olika sätt efterlyst en text om senaste Melodikrysset. Dess placering på julaftons förmiddag är förklaringen. Kvällen före stökade jag och hustrun till 03.00 på natten, och nästa morgon började julaftonsplikterna, till exempel att gå till blomsteraffären för att hämta årets bukett med blommande vita syrenkvistar, sen årtionden något jag ger till Birgitta på julafton.

Sen har vi som så många andra varit upptagna av annat, till exempel en stor julmiddag för nära och kära i varierande åldrar.

Men i dag har jag äntligen haft tid att lyssna på krysset, och här är mina svar och kommentarer:

Bland dem som kom på vårt julkalas fanns Karin, hustru till vår son Matti, och deras barn Ella och Sofia, och jag har nyligen skrivit om begravningen av Karins pappa Lennart Gustafsson. Jag nämner det därför att dagens första kryssartist, Leonard Cohen, också dog nyligen, och även han har varit en person, som jag förstås inte har känt personligen men som har betytt mycket för mig, givetvis som sångskapare och artist men faktiskt också som författare. Cohens allra sista CD har jag tyvärr inte – skivaffärerna är ju i det närmaste utrotade – men jag kommer säkert att skaffa den. Den heter ”You Want It Darker”, och det vi fick höra i krysset var ”On the Level”.

Faktiskt innehöll det här krysset mycket lite som jag inte var bekant med.

Rickard Söderberg är jag dock inte bekant med, kanske för att jag inte följer danstävlingarna i TV 4. Fast det han sjöng, ”När det lider mot jul” / ”Det strålar en stjärna”, skriven 1909 av Jeanna Oterdahl och Ruben Liljefors, är jag förstås bekant med allt sedan min skoltid på 1940-talet.

”Julpolska”, efter inledningsraden oftare kallad ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, ingick i den sångbok vi använde i skolan på den tiden, ”Nu ska vi sjunga” (men den är ju också känd genom Astrid Lindgren-filmen ”Mer om oss barn i Bullerbyn”). Text respektive musik till den här sången skrevs Rafael Herzberg och Johanna Ölander.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Jag hör till dem som år efter år ser disneykavalkaden i TV på julafton och således också mer än gärna lyssnar på Bengt Feldreichs darriga insjungning av ”Ser du stjärnan i det blå”. Ursprungligen fanns sången, ”When You Wish Upon a Star”, i disneyfilmen ”Pinocchio” från 1940 – jag har den självfallet i våra filmhyllor. Men Anders Eldemans fråga knöt an till den svenska filmtiteln: Vi skulle kunna det historien handlade om, att se. Det var nu inte så svårt att lista ut, men något nytt lärde jag mig på kuppen: att melodin gjordes av Ukulele Ike, Cliff Edwards.

Allt sedan den portugisiska revolutionen, då jag deltog i en studieresa i landet, har jag, trots att Portugal senare slog in på andra vägar, haft ett intresse för folklig och politisk portugisisk kultur. Jag började också tidigt att lyssna på fado. Mariza (egentligen Marisa des Reis Nunes), född i Moçambique, hör dock till en yngre generation fadosångerskor och finns följaktligen inte i mina skivhyllor.

Där hittar ni däremot Beatles’ samlade skivutgivning. Så även om vi idag fick höra en instrumental orkesterversion, känner jag väl igen ”Here Comes the Sun”, som skrevs av George Harrison och spelades in på ”Abbey Road”, 1969. Och så mycket engelska klarar en gammal latinstudent, att han förstår, att texten handlar om solen.

ABBA är mig också välbekant – i deras fall har jag till och med hört en scenversion, med deras musik live, på Broadway. Så jag hade inga besvär med att känna igen en instrumentalversion av ”I Do, I Do, I Do”.

Men ”Albatross” har aldrig varit min musik. Varken med Vikingarna eller som här med Swansons.

Pojkband har aldrig heller varit min grej. Fast Westlife känner jag faktiskt till, och jag är inte mer låst än att jag tyckte att deras version av ”White Christmas”, skriven 1939 av Irving Berlin, var helt OK. Men nog föredrar jag ändå Bing Crosby’s gamla insjungning.

Jag gillar både Malena Ernman och Jerry Williams, men deras gemensamma ”Counting Miracles” är jag inte så imponerad av.

Dan Anderssons diktning har alltid stått mig nära, allt ifrån läsning i unga år till medverkan i ett seminarium i Göteborg för inte så länge sen, och jag har både den gamla FiBs Lyrikklubb-utgåvan och hans samlade skrifter, så också mängder av skivor med hans egna och framför allt andras tonsättningar, icke att förglömma sångboken, som gavs ut av Prisma tillsammans med mina egna ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!” – också i den sistnämnda är han representerad. Så visst känner jag genast igen den tonsättning gjord av Gunnar Turesson, som spelades i dag, minns också orden: ”Jag väntar vid min stockeld”.

Och nu ser jag att det är dags för middag.

Julens mödor och behag

Barndomens magiska julkänsla vill inte riktigt infinna sig. Och jag talar då varken om den vita snövärld som omgav mig både i Estland och i den lantliga kustby i Norrland där jag sedan växte upp eller om något rikt föräldrahem, där man fick massor av underbara presenter – mina föräldrar gav generöst av det lilla de hade, och själv var jag fullt nöjd, om jag fick en riktigt bra bok i julklapp.

Numera har jag och min hustru mer än det som behövs för livets nödtorft, men vi har använt en ganska stor del av det vi har till sådant som vi tycker är viktigt. Vi har ett fullkomligt enormt bibliotek (och det består inte av böcker i skinnband): Naturligtvis finns där en stor avdelning som knyter an till vårt stora intresse för politik och samhälle: böcker om politiska ideer, historia, sociologi, statsvetenskap och mycket annat. Den helt dominerande delen består dock av skönlitteratur: romaner, lyrik, faktiskt också många barn- och ungdomsböcker. Och så har vi ganska stora specialsamlingar för litteraturhistoria, konsthistoria och musik. I Öregrund har vi några bokhyllor för böcker om trädgård och mat och så en ganska stor samling av klassiska deckare, den senare till mycket stor del bestående av pocketutgåvor.

Vi har en fullkomligt enorm samling av LP och CD, musik från förr och nu och från hela världen: politisk musik, klassisk musik, jazz från olika epoker, schlager, folkmusik, singers-songwriters. Den gamle radioprofilen Sigvard Hammar var en gång i världen, efter min pensionering, hemma hos mig för en intervju, och även han häpnade över vad han såg i våra skivhyllor.

Och för att gå vidare på den här linjen: I en räcka hyllor i hallen har vi vår stora samling av spelfilmer, VHS så väl som DVD, som rymmer allt från filmklassiker till nagelbitare.

Den här filmsamlingen kompletteras då och då, så också nu på julafton, med nya sevärda filmer. Men vi hyser verkligen inte något highbrowförakt för till exempel enklare gamla svenska långfilmer, så bland mina julklappar till hustrun fanns två boxar med ganska enkla äldre svenska långfilmer, sex stycken med Thor Modéen och Åke Söderblom och sex till i ”Den stora hembiträdesboxen vol 2”. Sent på julaftonskvällen såg vi den första i den senare, ”Vi som går köksvägen” med Tutta Rolf. Inget filmhistoriskt mästerverk, men jag ska skriva lite om den separat.

Jag ska inte fresta ert tålamod med alla böcker vi gav varann, men jag kan väl få nämna, att Birgitta av mig fick tre nyutgåvor av klassiska kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon och att jag av henne bland annat fick Lars Lönnroths nyöversättning av ”Den poetiska Eddan”, J K Rowlings med fleras ”Harry Potter och det fördömda barnet” och Sofi Oksanens ”Norma”.

Och så måste jag nämna att jag till min eljest kompletta Monica Zetterlund-samling nu fick även ”På Berns 1964”, där hon sjunger texter av Tage Danielsson och Beppe Wolgers. Dessutom fick jag ett kuvert med biljett till ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. (Birgitta ska förstås också själv gå med, och sen ska vi gå på krogen tillsammans.)

Det här är tre områden, som jag kan ganska mycket om, men när det gäller barnen och barnbarnen har jag ingen större glädje av den här kunskapen – den och mina egna uppslag är av intet värde, när önskelistorna ibland innehåller restriktioner mot att köpa annat än det som står på önskelistan och det som står där dessutom inte finns tillgängligt i de affärer jag besöker utan måste beställas via nätet, vilket jag generellt vägrar göra.

Så det blir många kuvert med sedlar i den här julen. Ganska trist, tycker den här gamla tomten.

Det här leder över till nästa problem. Jag saknar inte pengar, men jag kommer inte åt dem.

Handelsbanken, som jag bytte till därför att två andra banker, där jag hade mina besparingar och fick min pension genom, slutade hantera kontanter, har gradvis strypt även sin kontanthantering. 5.000 är maxuttag, så jag vet inte hur många dagar jag har fått köa – det finns bara två kassor, och ingen bryr sig när kön blir mycket lång på grund av någon krånglig kund – för att gradvis få ut mina egna pengar (OBS, inget lån utan ärligt intjänad och till jul sparad pension). Och dagarna före jul kommer så dråpslaget: Banken har inga kontanter och får heller inga före jul.

Så vitt jag kan bedöma är det här medvetna trakasserier mot oss som framhärdar i att vara kontantbrukare. När jag försöker argumentera med den för tillfället kassaansvarige, ser jag ett försmädligt leende i mungipan på mannen som är i tjänst och han börjar åter på den där tiraden om att det ju finns bankomater. Då blir jag milt uttryckt förbannad och säger mitt hjärtas mening.

Han försöker då med det jag också har hört förr, att alla banker i stort sett har slutat med kontanthantering. Men jag råkar veta att det inte är riktigt sant, så Handelsbanken ska inte vara så säker på att den kommer att få fortsätta att förvalta mina pengar.

Och för att slippa kommentarer på felaktig grund från er, kära läsare: Jag har god ekonomi och har inte slarvat med något i förhållande till banken. Jag har under mina yrkesverksamma år, då jag reste mycket i jobbet i andra länder, haft bankkort i jobbet och skött även det utan anmärkning, så jag skulle lätt som ett plätt få ett kort, om jag bara ville.

Men jag vill inte. Jag vill ha kvar kontantsamhället.

Alltså går jag envist till en kontantkassa även när jag handlar på Coop Konsum. Därifrån har hustrun och jag nu varannan dag i var sin tantvagn med hjul släpat hem alla de varor vi behöver både till vårt eget julfirande och till den här julhelgens stora familjekalas för barn och barnbarn.

Birgitta har griljerat skinka inköpt i en butik för ekologiska lantprodukter, lagt in flera sorters sill och gjort egen sillsallad, ugnsbakat paté och bakat saffransbullar, kakor och pepparkakor. Jag har, vilket jag tidigare har skrivit om, gjort tolv syltor av det slag min estniska mamma lärde mig göra när jag var liten, och så har jag klätt julgranen, det senare medan Birgitta ställde ut alla julprydnaderna på nymanglade dukar på borden runt om i lägenheten.

Och jag erkänner gärna: Det här tar allt mer på krafterna, desto äldre man blir, och den här gubben börjar bli gammal.

Men när hustrun och jag tillsammans åt av julmaten, kändes mödan ändå meningsfull.

Och i dag, när vi fick juldagsbesök av Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel och vi till lunch åt sillsallad, estnisk sylta och skinka, kändes livet faktiskt riktigt drägligt.

Nu ska jag gå till vardagsrummet, där granen står.

Och på bordet där, på vilket det traditionsenligt ligger en blå duk som jag fick av Birgitta i begynnelsen av vårt nu långa liv tillsammans, står en stor keramikvas i olika blå nyanser. I den står som varje jul en bukett med sju vita blommande syrener, och på en av kvistarna sitter ett litet kort med världens kortaste budskap till en älskad livspartner: 7!

Hjärtans god jul till er också, kära läsare!

Norge: Regeringen gör en liten ommöbleing

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Norstats opinionsmätning för Vårt Land gjordes 13-19 december och publicerades den 22 december.

Høyre 22,0 procent (- 2,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,7 procent (+ 2,0)
Venstre 3,8 procent (- 0,9)
Kristelig Folkeparti 6,2 procent (+ 1,7)
Senterpartiet 6,3 procent (- 1,3)
Arbeiderpartiet 34,1 procent (- 0,6)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (+ 0,8)
Rødt 2,1 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,9 procent (+ 0,4)

Förändringarna är här relativt små. Liberala Venstre ligger här aningen under spärren, medan Arbeiderpartiets resultat är lite lägre än i ett antal andra mätningar.

Det ska bli intressant att se hur Venstres och KrFs väljare ser på sina partiers budgetuppgörelse med regeringen, när den inte visade sig leda till inträde i regeringen (gärna med samtidigt uttåg ur den av FrP).

Statsminister Erna Solberg (Høyre) har i stället försökt öka förtroendet för den sittande regeringen genom att genomföra en mindre regeringsombildning: Frank Bakke Jensen (H) ersätter Elisabeth Vik Aspaker (H) som europaminister, Per-Willy Amundsen (FrP) ersätter Anders Anundsen (FrP) som justitie- och bredskapsminister och Terje Søviknes (FrP) ersätter Tord Lien (FrP) som olje- och energiminister. Varken Anundsen eller Søviknes är dock okontroversiella. Den förste har gjort kontroversiella uttalanden om både klimatpolitik och invandringspolitik. Den andre är omskriven på grund av att han 2001 hade sexuellt umgänge med en berusad 16-årig flicka efter en kongress med Fremskrittspartiets Ungdom.