Mitt förhållande till sista april är kluvet. Men Första maj tänds en gnista i mig!

Mitt förhållande till sista april har alltid varit kluvet, medan jag allt sedan tonåren hängivet har demonstrerat Första maj.

I unga år var jag dessutom alltid ensam sista april. När jag var i pojkåren och bodde i Juniskär, kunde jag pallra mig i väg till majbrasan på Sågplan ute på Skatudden, men jag minns inte att jag då någonsin hade sällskap med någon, varken någon jämnårig eller någon i familjen. Under skoltiden i Sundsvall tog jag några gånger bussen in till stan och brasan uppe på Norra stadsberget, alltid ensam då också. En gång missade jag sista bussen hem och fick gå till fots hela vägen till Juniskär, en sträcka på ett par mil.

Den här vilsenheten fortsatte, när jag som student kom till Uppsala i slutet av 1950-talet. Jag var intresserad av kultur och politik och mycket främmande för det studentliv som förekom på nationerna och under sista april-firandet. Jag bar visserligen, när jag tog studenten i Sundsvall 1958, studentmössa, men la sedan undan den och har aldrig någonsin burit den sedan dess – jag ville slänga den, men min mamma bevarade den i ett överskåp och vaktade den.

De allra första åren i Uppsala rymde jag från stan sista april. En gång åkte jag, bara för att ha något att göra, till Stockholm och gick, ensam som vanligt, omkring på Skansen. En annan gång tog jag mig till Furuvik och lyckades sen fram mot natten få lift med ett gäng raggare från Stockholm – och hann på så sätt till Uppsala, där jag förstås demonstrerade Första maj.

Den absolut enda gången jag har varit med vid mösspåtagningen i slottsbacken i Uppsala, dock själv utan studentmössa, var under vietnamåren då vi, ett antal radikala studenter, genomförde en demonstration vid Carolina: precis på treslaget vände vi upp plakat med var sin bokstav upp mot skyn, och över alla mössor och huvuden syntes texten USA UT UR VIETNAM. TV filmade det här från en helikopter, och det var vi som fick all uppmärksamhet i nyhetssändningarnas valborgsrapportering den gången.

Den relativa ensamheten den där dagen för hysterisk studentgemenskap bröts, när Laboremus, den socialdemokratiska studentklubben, började anordna ett eget Sista april-firande.

Som allt som Laboremus gjorde på den tiden, blev det här en jättesuccé. Vi möblerade om de största salarna i Folkets hus med inlånade kulisser från närbelägna Stadsteatern, och sen dukade vi långbord i den största salen. Artister som Monica Nielsen och Sven Bertil Taube stod för underhållningen, ett band spelade dansmusik och föreningsmedlemmar skötte, med vederbörligt tillstånd, en bar. Den här sista april-festen var på den där tiden en stor succé: alla biljetter såldes, och det kom ännu fler deltagare till efterinsläppet.

Så småningom, när jag hade bildat familj med Birgitta och fått barn, har det blivit en och annan promenad till någon närbelägen valborgsmässoeld, till exempel den i Gamla Uppsala eller den i Öregrund. Vi har väl också, när barnen var små, gått och tittat på forsränningen i Fyrisån.

Men för oss har sista april-firandet aldrig varit någon stor sak. Väder och promenadlust har fått bestämma vad vi skulle göra. För mig och Birgitta har sista april ofta varit liktydigt med en stillsam middag hemma, om inte Birgitta (under sin tid i riksdagen och regeringen) redan den här kvällen har varit tvungen att åka någonstans långt bort för att hinna fram till ett tidigt Första maj-arrangemang. Själv stannade jag hemma med barnen, som förstås gick med sin pappa i Första maj-demonstrationen hemma i Uppsala.

I kväll är det bara hon och jag i huset i Öregrund – som vanligt är det brasa nere vid Societetshuset, men vi får se om vi får lust att gå dit. /PS Jag såg i dag en affisch på affischtavlan vid Konsum av vilken det det framgick att brasan i år, liksom programmet omkring, i själva verket hade flyttats till scenen vid fyrskeppet./

Morgondagen känns viktigare. Birgitta är huvudtalare vid Första maj-mötet i Gimo, och jag följer förstås med och demonstrerar. Ni som finns i de här delarna av Uppland kan väl också komma dit, lyssna och gärna också delta i demonstrationen. Samling sker vid Brandstationen klockan 11.00, och tåget har avmarsch klockan 11.30. Mötet, på torget, börjar klockan 12.00.

I vår nu, äntligen, allt mer vårlika trädgård lyser scillan blå. Det är inte den vi vill åt utan den där blå regeringen!

Torg som delar av kulturstaden Uppsala och ett nytt rum för konsten stridsfrågor i kulturnämnden

Kulturnämnden i Uppsala, där jag sitter för (S), hade sammanträde i dag, och tidigt i morse tog jag buss 811 från Öregrund in till Uppsala.

Kulturnämnden beslutar om många saker som tillsammans gör Uppsala till en bättre stad att bo i, och jag beklagar inte att det ofta går att nå överenskommelser över blockgränserna; också den borgerliga majoriteten rymmer ledamöter, som är uppriktigt besjälade av att värna kulturfrågorna. Sålunda fastställde vi i största samförstånd stadgar för ett filmpris till Ingmar Bergmans minne och ställde oss bakom stipendieutskottets förslag till kulturstipendier – bland annat fick musikern Anders Widmark samt dockspelaren, regissören och manusförfattaren Margaretha Löfblad vardera 100.000 kronor. I det första fallet tog nämnden, som har borgerlig majoritet, de tilläggsförslag som las av Bo Östen Svensson (S), och i det andra var han huvudagerande i egenskap av ordförande i stipendieutskottet.

Men i ett annat viktigt ärende gick det inte att få enighet. I en motion från ledarna för den rödgröna oppositionen, Lena Hartwig och Jan Ask (båda S), Ilona Szatmari Waldau (V) och Nicklas Malmberg (MP) föreslogs att S:t Erikstorg och Fyristorg, som nu till stora delar fungerar som parkeringsplatser, skulle förvandlas till vistelsetorg med uteserveringsplatser, torghandel och allmänna vistelseytor. Över denna motion skulle nu kulturnämnden yttra sig.

Vi i oppositionen ville bejaka en sådan utveckling, medan den borgerliga majoriteten uppenbarligen mer såg till cityhandelns behov av parkeringsplatser, så ärendet slutade med votering. De borgerliga är ju i majoritet, så de vann, och vi la följande reservation:

”Vi delar motionärernas ståndpunkt att S:t Erikstorg och Fyristorg bör omvandlas till stadsrum. Miljöerna i Uppsalas kulturhistoriska stadskärna kan användas på betydligt mer kreativa sätt än som parkeringsplatser. Kulturnämnden bör självfallet medverka i en sådan omvandling.

Som motionärerna skriver kommer stadskärnan aldrig kunna konkurrera med externhandeln i tillgänglighet med bil. Att göra innerstadsmiljön mer attraktiv att vistas i gör Uppsala som helhet mer attraktivt för boende och besökande. Därför är att göra dessa två torg i vårt historiska centrum till vistelsetorg mer prioriterat än att använda dem som parkeringsplatser i gatuplan.

Det finns alltid argument mot förändring, men i längden har stadskärnan gynnats av insatser som gjort den mer attraktiv att vistas i. Med det synsätt nämndens majoritet företräder hade Uppsala aldrig fått en gågata!”

Dagens sammanträde i kulturnämnden behandlade också en annan fråga, som är mycket stor och viktig för Uppsala som kulturstad, nämligen frågan om var konstmuseet i framtiden ska lokaliseras.

Jag hör till dem som ända sedan det tidiga 1970-talet har drivit frågan att Uppsala behöver ett nytt och centralt lokaliserat Konstens hus – märk analogin med Musikens hus. I detta ligger, vilket jag också har skrivit om tidigare här, att Uppsala slott från publik synpunkt är en helt undermålig placering för konstmuseet.

Nu presenterades för kulturnämnden en förstudie, ”Nya rum för konsten”, beställd av kulturnämndens kansli och utförd av en utomstående konsult, Håkan Harrysson.

Harrysson är i sin förstudie helt insnöad på att konstmuseet, dock utvidgat med ytterligare lokaler, ska finnas kvar i slottet, detta Uppsalas finrum. För att förbättra tillgängligheten – den branta vägen upp till slottet avskräcker säkert många från besök – föreslår han en rulltrappa upp till slottet. Huruvida detta förslag plus annat i förslaget (som en ny entrébyggnad utanför slottet plus en del föreslagna invändiga förändringar) över huvud taget går att göra – det kan ju finnas antikvariska/kulturmiljömässiga invändningar – har han inte utrett, inte heller kostnaderna för allt detta.

Problemet med denna förstudie är att många redan har uppfattat den som ett ställningstagande för slottet, och det är lätt att göra det, eftersom slottsalternativet är det enda i vissa delar genomarbetade i förstudien och får det överlägset största utrymmet där.

Visserligen nämns andra lokaliseringsalternativ, tidigare kända från den offentliga debatten om konstmuseet, men inget av dem är här utrett ens med den grad av precision, som utmärker det alltså heller inte fullständigt utredda slottsalternativet.

Och frågan om placering av ett helt nybyggt konstmuseum i stadens centrum nämns skandalöst nog bara i förbigående.

Vid kulturnämndens sammanträde delades det ut en skrivelse från föreningen Konstens Hus Nu:

”Till kulturnämndens ledamöter

Föreningen Konstens Hus Nu har med kort varsel tagit del av Förstudie Nya Rum för konsten och vill inför Kulturnämndens sammanträde den 29 april framföra följande generella synpunkter.

Förstudien utgår inte från stadens konstliv och dess behov av lokaler. Det egentliga ärendet tycks ha varit att med hjälp av konsten lösa problemet med hur slottets lokaler i framtiden ska användas. Några alternativa lösningar på konstmuseets lokalbehov tas inte heller upp i förstudien. Det saknas även helt jämförelser med andra likvärdiga konstmuseer i Sverige.

En satsning på slottet är att, mot bättre vetande, spendera stora pengar på ett på förhand dömt projekt. Den föreslagna lösningen innebär ett cementerande av en konventionell konstsyn som vi redan lagt bakom oss. Slottet erbjuder också svårlösta tekniska och antikvariska problem.

Vad som behövs är en ny museibyggnad på en central plats i staden, med lokaler som uppfyller dagens och morgondagens behov för konsten.

Med stöd av våra synpunkter underkänner vi förstudien som beslutsunderlag och uppmanar kulturnämnden att förutsättningslöst utreda möjligheterna att bygga ett nytt konstmuseum.”

Diskussionen vid kulturnämndens sammanträde visade, att ingen ser den här förstudien som beslutsunderlaget (i bestämd form) för frågans fortsatta handläggning. Kulturnämnden kommer inte att fatta något beslut förrän både detta alternativ och övriga alternativ har studerats mycket noggrannare samt försetts med prislapp och tidsperspektiv.

För egen del kan jag säga, att om den förstudie som presenterades vid dagens sammanträde hade kunnat ses som den definitiva inkörsporten till ett beslut om att konstmuseet fortsatt ska finnas kvar på just slottet, hade jag avgått med omedelbar verkan.

Pete Seeger i repris

Jag har en tendens att köpa varje ny CD-utgåva med Pete Seeger också när jag förstår att det rör sig om en samlingsskiva med äldre material, som jag redan har i min ägo och har lyssnat på många, många gånger.

Förra året hittade jag på Örat i Uppsala en dubbel-CD, ”Brothers & Sisters” (Roots Collection, Vol 1, Discmedi DM 4203-02, 2006) och köpte den förstås, trots att innehållet föreföll välbekant. Den här Seeger-samlingen har gjorts i Spanien, och eftersom mapptexten utom på spanska finns översatt till franska och engelska, antar jag att den är gjord för EU-bruk.

Presentationstexten av Miquel Juraido är bra och fokuerar på den politiske Pete Seeger; dess engelska rubrik lyder ”This Machine Surrounds Hate And Forces It To Surrender”. (Den här programförklaringen, med tydlig anknytning till en liknande men mer militant hos Woody Guthrie, är hämtad från Seegers banjo.)

Några av de politiska texterna – men långt ifrån alla – finns också återgivna i texthäftet.

CD 1, som mest innehåller traditionellt material med sång av Seeger, som ackompanjerar sig själv på banjo eller gitarr, saknar uppgifter om inspelningarna, men jag är ganska övertygad om att det rör sig om tidiga inspelningar, ursprungligen på Ash Recordings, det som Moe Ash senare förvandlade till Folkways. Dock ändade Ash-utgivningen med att Moe Ash och en medfinansiär blev oense, och att den senare också för sin del tog med sig inspelat material – det är detta som man senare återfinner på till exempel skivor av märket Collectables. På samma sätt som Smithsonian Folkways har putsat upp ljudet på sitt arv från Folkways, har man även i det här fallet använt sig av brusreduktion och andra moderna knep.

Och det här alltså mestadels tradionella materialet låter bra i det här skicket. Det gäller till exempel ”Skip To My Lou”, ”Deep Blue See”, ”Down In the Valley”, ”Oh, Mary Don’t You Weep”, ”Study War No More” och andra. Detsamma gäller Pete Seegers och Lee Hayes ”If I Had a Hammer”, Seegers egen ”Where Have All the Flowers Gone” och Ed McCurdys ”Last Night I Had the Stangest Dream”.

Därmed är vi inne också på de politiska låtarna – Seeger har alltid haft en mängd sådana i sin repertoar.

Vi kan som ytterligare ett exempel, ett mindre känt, ta en låt, som är karaktäristisk för Seeger inte bara för att den har ett politiskt innehåll utan för att den blandar historia och nutid:

Listen Mr. Bilbo

Text och musik: Bob och Adrienne Claiborne, 1946

Listen, Mr. Bilbo, listen to me
I’ll give you a lesson in history.
Listen and I’ll show you that the foreigners you hate
Are the very same people made America great.

In 1492 just to see what he could see,
Columbus, an Italian, looked out across the sea.
He said, Isabella babe, the world is round,
And the U.S.A.’s just a-waiting to be found.

In 1609 on a bright summer’s day,
The Half Moon set anchor in old New York Bay.
Henry Hudson, a Dutchman, took a good look around;
He said, ”Boys, this is gonna be a helluva town.”

When the King of England started pushing Yankees around,
We had a little trouble up in Boston town.
There was a brave Negro, Crispus Attucks was the man;
Was the first one to fall when the fighting began.

Colin Kelly was a pilot flying down low;
Levine pushed the button that let the bomb go.
They sunk the Haruna to the bottom of the sea;
It was foreigners like those kept America free.

Now Bilbo, you’re taking one heck of a chance;
Your good friends, the Duponts, came over from France.
Another thing, I’m sure, will be news to you,
The first Mister Bilbo was a foreigner, too.

Well, you don’t like Negroes, you don’t like Jews;
If there is anyone you do like, it sure is news.
You don’t like Poles, Italians, Catholics, too;
Is it any wonder, Bilbo, that we don’t like you!

Text och noter fanns i marsnumret 1946 av ”People’s Songs”.

CD 2 innehåller ännu mer sånger av politisk karaktär. Dess avslutande nummer, ”Wasn’t That a Time” gör Seeger solo – dock sjunger publiken med, vilket är mycket karaktäristiskt för honom som scenartist.

Men i större delen av sångerna på den här andra CDn sjunger Seeger i grupp, ibland inte någon formaliserad sådan men oftast känd just som grupp med eget namn.

Ett exempel på det förra är när han tillsammans med Woody Guthrie och Cisco Houston sjunger ”Cindy”.

En till sin sammansättning dock något varierande grupp, oftast med en uttalat politisk repertoar, var The Almanac Singers. Kärntruppen i den (utöver Seeger Sis Cunningham, Bess Lomax, Millard Lampell, Arthur Stein och Butch Hawes) får vi höra i ”Round and Round Hitler’s Grave” och ”The Sinking of the Reuben James”. Men det fanns också en annan konstellation (utöver de redan nämnda Seeger, Lomax och Lampell också Lee Hays, Sam Gary och Josh och Carol White). Dem får vi höra i ”Solidarity Forever”, ”Which Side Are You On?” och ”Union Maid”. Det torde inte vara allmänt känt här i Sverige, knappast ens i USA, att Josh White tillhörde vänstern och sjöng i fackföreningssammanhang.

Pete Seeger och Lee Hays bildade sedan tillsammans med Ronnie Gilbert och Fred Hellerman en grupp som blev omåttligt populär i USA, The Weavers. De fanns på topplistorna, men deras fall därifrån blev stort, när de av senator Joe McCarthy anklagades för att vara kommunister.

Den här CD-utgåvan innehåller elva skivinspelningar från deras kommersiella karriär, på Decca närmare bestämt – den fick ett tvärt slut, när McCarthy skrämde radio- och TV-stationer och konsertsalar – och så alltså Decca – att bojkotta The Weavers.

De kom sedan igen, med nya skivinspelningar på Vanguard, men det är en annan historia. De elva spåren på ”Brothers & Sisters” är en smula unika, eftersom de så sällan senare har hörts på skiva.

Rent musikaliskt kan det senare göra detsamma – för egen del ser jag McCarthys insats i ett försonande ljus, när jag hör hur The Weavers lät, eller tvingades låta, på Decca. ”Wimoweh”, ”Kisses Sweeter Than Wine”, ”On the Top of Old Smoky” (här i Sverige känd som ”Högt uppe på berget”), ”So Long”, ”Tzena, Tzena, Tzena”, ”Suliram”, ”Bay of Mexico”, ”Follow the Drinking Gourd”, ”Jig Along Home” – alltsammans blir en förfärlig smet, när man sätter in körer och olika orkestrar.

Två låtar från Decca-tiden är dock fortfarande hörvärda: potpurriet ”Around the World”, där Seeger får härja fritt, och så insjungningen av Woody Guthries ”Hard Ain’t It Hard”.

Dock tycker jag i egenskap av Seeger- och The Weavers-fan, att det ändå är bra att också Deccas missfoster till inspelningar görs tillgängliga även för vår tids publik.

Vilsevalser

Blå tåget var en märkligt sammansatt grupp i proggerans musikvärld. Där fanns skickliga musiker men också medlemmar som mer hade fått sina meriter på andra fält som konst och ordsmide.

Flera av medlemmarna har senare fortsatt att odla sina talanger individuellt, också på musikens fält. Två av dem, med rätt olika talanger, har fortsatt att göra skivor ihop. Jag tänker nu närmast på Torkel Rasmusson, som sjöng och spelade munspel i Blå tåget, och Kjell Westling, som trakterade blåsinstrument, gitarr och fiol i samma grupp.

På deras senaste gemensamma CD ”Inte än” (National NATCD 100, 2010) spelar Kjell Westling flöjt, piccolaflöjt, altflöjt, flera olika slags klarinetter, sopransax, altsax, kornett, mellofon, piano, gitarr, laúd, bandolina, elektronisk bas, harpa och orgelpositiv; dessutom sjunger han i några av låtarna.

På den närmast föregående CDn med de här två, ”Mycel” (National NATCD 086, 2009) finns ingen lista över alla hans instrument, men bredden verkar vara av samma slag.

Ändå är det sångaren (och i något enstaka fall även nu munspelaren) Torkel Rasmusson som har skrivit både texter och melodier – på vardera skivan står Kjell Westling för en enda melodi. Men sannolikt har han genom sättning, arrangemang och inte minst eget spel starkt bidragit till hur Rasmussons melodier har blivit på de här båda skivorna.

Sånger som ”Staten och kapitalet” gör att vi gärna minns Blå tåget som ett proggband också i politisk mening. Men den som kan Blå tågets repertoar vet, att den här gruppens anslag var mycket bredare än så. Det märktes tydligt att många av medlemmarna verkade inom fält som bildkonst, poesi och teater.

Och det är den här linjen paret Rasmusson och Westling arbetar vidare på. Rasmusson är en mycket skicklig textförfattare, för övrigt skickligare som sådan än som sångare – men jag lyssnar gärna på hans framföranden av de egna texterna. Westling är en urstyv musiker, som vet att hitta både rätt instrument och tonfall. Han leker också med lyssnarna genom att till exempel väva in musikaliska referenser – som när han på första låten på ”Mycel”, ”När duvan trippar” (tillägnad minnet av gamle kumpanen Mats G Bengtsson) lånar in snuttar av ”I rosenrött jag drömmer”.

Politisk progg är inte det här, ofta snarare vilsevalser. I ”På svaj”, för övrigt också musikaliskt bra, sjunger Rasmusson:

Evigheten är trött
Jorden är lite för stor
Havet är lite för blött
Starlet vill komma till mor
men hon är inte där

Rasmusson sjunger om ”en ramlande värld”, och i en annan låt vägleds den agerande, ungefär som i ”Alice i underlandet”, av en kanin.

Det vilar ofta en gåtfull stämning över det som beskrivs i texterna, och gåtorna reds heller inte ut:

Brevet

Han sitter i båten
och läser ett brev
Han läser och läser
vad någon skrev

Fartyget strävar
uppför en älv
emedan han läser
tyst för sig själv

Nere i fartygets
aktersalong
läser han brevet
ännu en gång

Så viker han noggrant
ihop det men sen
tar han fram det ånyo
och läser igen

Vad står det i brevet
vad är det som hänt
Är det kärleksbetygelser
som satts på pränt

Är det ett kravbrev
hotfullt och fräckt
En forskningsrapport
ett kontrakt ett prospekt

Eller finns där ett minne
som han har glömt
ett budskap som gömdes
i drömmar han drömt

Grönskande stränder
far båten förbi
men landskapets fägring
struntar han i

Där guppar en anka
där lägger man nät
Själv sitter han böjd över
brevet i knät

Det kommer en skymning
En natt faller ner
över älven och båten
Det syns inget mer

Då tänder han orden
som någon skrev
Som en fackla i natten
brinner ett brev

Ja då tänder han orden
som någon skrev
Som en fackla i natten
brinner ett brev

Och ”Mycel”?

”MYCEL kallas den underjordiska delen av markens alla svampar, den som vi inte ser. Ett finmaskigt nätverk som förbinder det påtagliga med det osynliga. Så tänker vi oss att ord och musik binds samman i de här elva sångerna.” (Not sist i texthäftet)

”Inte än” är inte ett mindre gåtfullt album.

En stämningsbild ur ”Hunden går in i skuggan”:

Den stora hunden går in i skuggan
Blåsten blåser som besatt
Trädens grenar famlar i blindo
Tänt i taket dag och natt

Den här CDn innehåller också ett antal stockholmsbilder som, inte till formen men när det gäller stämningen, påminner om Bellman när han var som svartast. En beskriver ”Slussens sorg”, en annan ”Renstiernas gata 15/2”. I ”Äventyr på Skansen” tacklar Rasmusson det åldrande också jag drabbas av, mer dag för dag.

Det kan vara dags att sammanfatta livet:

Först kommer föräldrarna
och sedan religionen
Flagga stolt men inte nöjd
Det ena som en regnskur
Det andra som en hagelby
Pitepalt i himlens höjd

Kanske slutar alltsammans, inte som hos Lars Forssell med en snyftning, men med en tår och ett garv:

Vem kan näktergalen locka
Vem ror djävulen i hamn
Bättre lycka gång på gång
Aspen torkar tårarna
Och tuppen tar sig ton
Allting slutar med en sång

Låt svalorna i luften bygga oss ett bo
Låt tusen blommor blomstertid låt grödan gro
Låt flickorna i Småland sussilull och sussilo
Låt svalorna i luften bygga oss ett bo

(”Ordspråksboken III”)

Amerikansk gitarrmusik med Mike Seeger

Jag skrev nyligen mycket uppskattande om en CD med den amerikanske multiinstrumentalisten Mike Seeger (1933-2009). På den fanns ett brett spektrum av amerikansk folkmusik, och Seeger hade där valt instrument efter varje enskild låts karaktär.

På samme Mike Seegers ”Early Southern Guitar Sounds” (Smithsonian Folkways SFW CD 40157, 2007) är det gitarren eller, för för att vara mer exakt, gitarrerna, som härskar.

Visserligen sjunger han i en del av de här låtarna – i ett par medverkar också hustrun, Alexia Smith, med sång – och i några fall överraskar han med små inslag av joddling, flöjt och munspel, men det rör sig verkligen i första hand om en gitarrskiva. Den här mannen ägde och trakterade mer än trettio olika akustiska gitarrer, och jag kan försäkra att det finns en stor variation mellan dem också då han inte använder sig av speciella varianter som hawaiigitarr. Nej, det man ständigt slås av när man lyssnar är att sexsträngade gitarrer kan låta så distinkt olika.

Med CDn följer ett texthäfte, som bland annat innehåller färgbilder av Mike Seegers gitarrer, och av bildtexterna framgår i vilken eller vilka låtar han spelar just det exemplaret. Dessutom kan den gitarrkunnige låt för låt få uppgifter om tonart, fingersättning och spelteknik.

Det han spelar är traditionell amerikansk musik från den första halvan av 1900-talet, med tonvikt på 1920- och 1930-talen. Musiken är hämtad från ett antal stater i sydöstra USA plus Texas. Bland dem som Seeger refererar till i bakgrundstexterna till de olika låtarna finns ett antal sångare/instrumentalister också jag känner till och har hört på skiva: Maybelle Carter, Clarence Ashley, Roscoe Holcomb, Jimmie Rodgers, Missippi John Hurt, Leadbelly, Elizabeth Cotten – det finns för övrigt låtar med på den här skivan, som jag tidigare har hört också med Mikes halvbror Pete Seeger; ”Risselty Rosselty” och ”John Henry” är ett par exempel. Men både många av låtarna och av dem som har spelat in dem på skiva är okända även för mig, som ändå har lyssnat ganska mycket på traditionell amerikansk musik av skilda slag.

Den här CDn har naturligtvis i första hand gjorts för människor som är starkt intresserade av just musik framförd på akustiska gitarrer – den har alltså ett pedagogiskt syfte. Men mer normala musikälskare hittar också mycket som man inte behöver vara just gitarrexpert för att uppskatta: ”Wildwood Flower”, ”White Oak Mountain”, ”Fishing Blues”, ”After All Has Been Said and Done”, ”Johnny Doyle” och ”When This World Comes to an End”, för att nu nämna några exempel.

Politikens udda sidor

Hans O Alfredsson möter mina läsare då och då här på bloggen. Han har, liksom jag, ett långt jounalistliv bakom sig, och i vårt fall finns det också annat som förenar. Vi är till exempel båda uppvuxna i Mellannorrland, han i Ångermanland och jag i grannlandskapet Medelpad – dessutom har jag gjort lumpen i Sollefteå.

Men det som främst, inbillar jag mig, drar honom till min blogg är att han – under många år politisk reporter på Svenska Dagbladet (vilket inte måste betyda att han delar tidningens politiska linje) – liksom jag inte har intresserat sig bara för politikens stora stridsfrågor utan också för dess mer udda sidor, och de är många.

Själv skrev jag om sådant i den kåserande spalten Det händer på ledaruppslaget i Aktuellt i politiken (s). Hans O Alfredsson har på motsvarande sätt roat läsarna med kåserande krönikor på nyhetsplats.

Det udda i politikens värld behöver inte nödvändigtvis vara liktydigt med det perifera. Historien om hur Aina Erlander efter sin makes död till Statsrådsberedningen lämnade tillbaka kulspetspennor – inte blyertspennor som det har påståtts – med texten ”Tillhör Statsverket” inleder således boken ”Erlanders pennor” (Ordelivet, 2010) där Hans O Alfredsson har samlat ett antal av sina krönikor och kåserier om politik i Svenska Dagbladet. Ytligt sett är det här en rolig historia, men den har samtidigt en djupare innebörd: Den är ett vittnesbörd om en generation socialdemokrater som inte ville sko sig, om så bara med Statsverkets pennor.

Alfredsson har sinne för de märkliga detaljerna, de där djävulen sägs bo men som ofta – när man får syn på dem – säger mycket mer än de händelser och principer de agerande i politiken själva skjuter fram i förgrunden. Alla partier från vänster till höger får sina fiskar varma, och så ska det ju vara, när en journalist, om än i personlig ton, publicerar sig på nyhetsplats. Men de iakttagelser han förmedlar är, liksom hans kommentarer, mer roliga än elaka. Som när han noterar att socialminister Ingela Thalén (S) och Landstingsförbundets ordförande Gunnar Hofring (S) 1991 vid samma kongress använde sig av praktiskt taget identiska formuleringar. Alfresson sammanfattar: ”Båda förnekade efteråt att de höll sig med en gemensam talskrivare vid namn Gösta Knutsson. Ja, han med Bill och Bull.”

De är oavbrutet roande att läsa, de här kåserierna om politik. Eftersom tiden går fort också i politiken och minnet hos de flesta läsare – även hos mig som själv har upplevt en del av det Alfredsson skriver om – är kort, har författaren med lätt hand redigerat sina tidigare publicerade texter, till exempel fogat in en del årtal i texterna. Själv skulle jag dock gärna ha sett att datum och år för den ursprungliga publiceringen i Svenska Dagbladet också hade satts ut.

Melodikrysset nummer 16 2010

Anders Eldeman betecknade själv dagens kryss som ganska svårt, men det innehöll faktiskt inte något som jag stupade på.

Vi är inne i Uppsala för att göra den sista delen av utrymningen inför stamrenoveringen – det vill säga sonen är här och avlastar sin hjärtklene far. Så när han får höra Miles Davis spela ”My Funny Valentine”, sticker han in huvudet och säger ”Miles Davis”. Men det behövs inte; även jag kan. Förresten är det jag som har gett honom Miles Davis-boxen ”Kind oif Blue”, som han gillar mycket, i present.

Ungefär samma sak upprepas, när vi får höra ”Light a Candle” med Neil Young. Neil Young är en artist som finns även i mina skivhyllor.

När ”Let It Be” av John Lennon och Paul McCartney spelas, bryr han sig inte ens om att försöka hjälpa till. Han vet att jag kan Beatles och har alla deras plattor i skivhyllorna.

Annat, som farsan kan, ligger utanför det sonen kan tänkas ha hört.

Ett exempel är Rudolf Sieczynskis ”Wien, Wien, nur du allein”, som brukade spelas i radion på den tiden då sonen inte ens var planerad. Här skulle den ge landet där staden i melodititeln ligger, nämligen Österrike. Där har jag varit några gånger, inte bara i Wien. Bland annat har jag åkt passagerarbåt nedströms på Donau.

För ung är sonen också för att ha hört Lily Berglund eller Thory Bernhards sjunga ”Vita syrener” i radion. Egentligen är melodin tysk och heter ”Weisser Holunder”. (Holunder är det tyska ordet för fläder, alltså inte syren.)

Från det tyska kan vi väl gå över till det franska. ”La Cage Aux Folles” heter den musikal, där Jan Malmsjö sjöng ”Vår bästa tid är nu”.

Sen kör vi något amerikanskt. ”Fly Me To the Moon” är väl mest känd genom Nat King Coles insjungning 1961, men låten skrevs redan 1954 av Bart Howard och hette då ”In Other Words”.

Och så avslutar vi den här geografiska utflykten med Sibel, som tävlade i 2008 års svenska melodifestival med ”That Is Where I’ll Go”. Hennes efternamn, Redzep, skvallrar om att hon kommer någon annanstans ifrån än Sverige, och så är det: Hon kommer från Makedonien men lär höra till en turkisk familj.

Carl Michael Bellman, vars ”Nå, skruva fiolen” vi i dag hörde med Sven Bertil Taube, betraktar vi väl gärna som det svenskaste som finns, men sanningen är ju att han ofta lånade melodier ur sin tids europeiska repertoar.

Och Björn Skifs, denne dalmas, valde i dag att sjunga på engelska: ”I’m Here To Stay”.

Något av det mest pursvenska vi hörde i dag blev därmed ”500 dagar om året” med Tomas Ledin.

Nej förresten, ännu mer genuint svensk känns nog ändå Lars Molins TV-serie från 1989 ”Tre kärlekar” med musik av Ted Ström. Jag gillar, mycket, både Molin och Ström, har Molins filmer på DVD och Ströms musik på CD; jag har också och har läst Molins böcker. Honom träffade jag förr inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF – Molin satt förresten under en period i kulturnämnden för (S) i Östhammar, där han bodde. Hans satiriska film ”Baddjävlar” är inspelad i Öregrund, där vi redan då hade hunnit skaffa hus.

Och så avslutar vi med ytterligare en TV-serie, en serie som jag för en gångs skull har sett ett antal avsnitt av, men så gick den ju också länge, 1984-1996. Så jag har sett Angela Lansbury spela Jessica Fletcher i ”Murder, She Wrote”, på svenska ”Mord och inga visor”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mike Seeger, en fantastisk representant för traditionell amerikansk musik

Mike Seeger (1933-2009) var en fantastisk representant för traditionell amerikansk musik. Både hans halvbror Pete Seeger och hans syster Peggy Seeger återfinns delvis inom samma musiksfär men har också andra, till exempel politiska sidor. Mike höll sig mer inom den traditionella fåran, både solo och inom ramen för den 1958 bildade gruppen The New Lost City Ramblers, men en stor del av hans skivor kom ut på det radikala skivbolaget Folkways, senare Smithsonian Folkways.

Mike Seeger var en utmärkt sångare men framför allt en mycket skicklig instrumentalist. Han spelade förstås alla de vanliga stränginstrumenten, gitarr, banjo, mandolin, fiol – och när jag till exempel skriver banjo, avses därmed en hel mängd varianter, som låter ganska olika. Dessutom trakterade han autoharp (ett slags cittra), dulcimer (ett instrument som även det är släkt med cittran), munspel och mungiga samt möjligen ytterligare några instrument.

Allt detta speglas på den fantastiskt fina CDn ”True Vine” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40136, 2003) – att utgivningen har några år på nacken betyder inte att skivan är utgången; den finns att beställa via Smithsonian Folkways hemsida men går också att beställa via välsorterade skivaffärer här i Sverige.

Mapphäftet i CD-konvolutet innehåller värdefulla uppgifter om varje enskild sång. Om den fina ”Coo Coo Bird” kan man följaktligen läsa, att den spelades in av Clarence ”Tom” Ashley 1929 och finns med i Harry Smiths oöverträffade amerikanska folkmusikantologi på skivor ”Anthology of American Folk Music”, som också finns hos Smithsonian Folkways – jag har den förstås och har haft mycket glädje av den.

Men också Mike Seegers CD ger en mångsidig exposé över amerikamsk folkmusik, och den speciella karaktären i de olika låtarna framhävs av att Seeger kan spela så många olika slags instrument och väljer det instrument som passar bäst i det aktuella fallet.

Jag skulle kunna rabbla låtar och i varje särskilt fall berätta, varför de har blivit bra, men jag nöjer mig att nämna några av de allra mest lyckade resultaten: ”Johnson Jinkson” (sång till gitarr), ”Little Rabbit, Where’s Your Mammy?” (instrumental på gitarr), ”Spoonful” (sång till banjo), ”Early In the Spring” (sång till gitarr och så joddling på slutet), ”Freight Train” (sång till gitarr – den har han lärt sig av familjen Seegers berömda hembiträde och barnflicka Elisabeth Cotton) och ”Sail Away Ladies” (autoharp, flöjt och sång).

Mycket annat kunde nämnas, men jag lämnar fältet fritt för era egna upptäckter – skaffa snarast den här CDn!

Klagevisa över en kall vår

När vi veckan före påsk flyttade ut till huset i Öregrund för det närmaste halvåret, fick vi be en hjälpsam bekant att – givetvis mot betalning – skotta fram grinden och sen skotta upp en gång upp till huset.

Långsamt – här ute vid kusten fungerar havet, till en början för övrigt isbelagt, som en kallvattensreservoar – har sedan snön smält. Men trots att krokus och andra lökväxter har börjat blomma, har det ända fram till nu funnits kvar fläckar av snö. Regn då och då, snarare än skolsken, har dock gjort de här fläckarna allt mindre.

I går kväll, rätt tidigt, kom jag med buss från Uppsala till Öregrund – jag hade varit inne i stan för ett eftermiddagssammanträde med kulturnämndens bidragsutskott, det som bereder nämndens bidrag till det fria kulturlivet. Även det drabbas av de isvindar som blåser denna kalla vår.

Bland det vi diskuterade fanns höjt bidrag till Uppsala gitarrfestival i Musikens hus. Bakgrunden är att ett par privata sponsorer har meddelat, att de hoppar av fortsatt sponsring. Den här gitarrfestivalen, med gott renommé även utomlands, är ett av de större musikarrangemang som har satt Uppsala på den internationella kulturkartan och som, märk väl, drar långväga gäster till Uppsala, inte bara till Musikens hus utan också till stans hotell och restauranger. Sponsorernas handlande stärker min övertygelse att ett fritt och kvalitativt högstående kulturliv frodas bäst i hägnet av offentlig, skattefinansierad kulturpolitik.

När jag kom tillbaka till Öregrund, hade Birgitta under tiden hunnit ta en annan buss in till Uppsala, för flera dygns värv inne i stan. Dock kände jag, när jag klev in i köket i sommarhuset, en varm fläkt slå emot mig, en värme som jag genast kopplade till henne. Jo, hon hade gått runt i huset och ökat effekten på elelementen. Förra året installerade vi luftvärmepump, men när det är så kallt som nu, orkar den inte riktigt förse hela huset med tillräcklig värme. Så vi får förlita oss på stöd från elradiatorerna så länge det är så här kallt.

Alltså var det mänsklig värme i sovrummet, när jag gick och la mig i går kväll, för att läsa Hans O Alfredssons samling politiska kåserier ”Erlanders pennor” – tack för den, Hans O; jag ska återkomma till den.

På natten, när jag var uppe en sväng för att gå på toa och på vägen dit såg ut genom köksfönstret, upptäckte jag att kvällens regn nu hade övergått till ett ganska ymnigt snöfall. Marken, nyss grön, var åter igen insvept i ett vitt snötäcke!

Större delen av den här snön fanns fortfarande kvar, när jag, iförd morgonrock men med ett par grova skor på fötterna, på morgonen gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna.

Några tidningar och ett par koppar rykande hett kokkaffe senare kunde jag notera, att snötäcket med hjälp av annan väta från himlen hade smält, men jag hade fortfarande ingen lust att gå ut igen, till exempel för att handla lunchmat.

Så jag får väl sno ihop något till lunch – kylen och frysen är ju inte helt tomma – och sen göra den där oundvikliga promenaden till Konsum någon gång i eftrmiddag.

Ack, om det snart vore riktig vår!

Statliga Apoteket AB expanderar igen

När statliga Apoteket styckades av alliansregeringen och dess hantlangare och fick en rad privata konkurrenter, vägrade dess styrelse att bara lägga sig platt utan mötte den nya konkurrensen på apoteksmarknaden bland annat med att lansera ett nytt, eget attraktivt sortiment av receptfria varor.

Regeringen tog då till föga affärsmässiga tvångsåtgärder mot den del av apoteksväsendet, som fortfarande ägs av svenska folket: kickade den alltför företagsamma styrelsen och förbjöd under en övergångsperiod Apoteket AB att lansera nya egna produkter.

Nu är den perioden till ända, och Apoteket kan fortsätta att förverkliga de planer bolaget sannolikt hade redan när regeringen grep in.

Sortimentet av Apotekets egna hårvårdsprodukter av märket Apoliva, som tidigare omfattade milt och vanligt schampo plus duschcreme i både parfymerade och oparfymerade varianter har till exempel vuxit kraftigt. Apoliva schampo finns nu också för skadat hår, för mer volym, för glansigare hår och mot mjäll.

Man kan numera till och med köpa kammar på Apoteket.

Det finns vidare plåster av märket Apoteket att köpa: i olika storlekar och sånt man själv klipper till, vatten- och smutsavvisande respektive vattentätt.

Redan tidigare fanns det Fem myror-märkt barnplåster (liksom schampo och duschcreme för barn) av märket Apoliva.

Jag har tidigare skrivit om att det finns brustabletter med C- respektive B-vitamin av märket Apoteket, så även mulitivitamintabletter anpassade för män respektive kvinnor samt för äldre. Även det här vitaminsortimentet har utökats: nu finns Omega-3, B-vitaminer, D-vitaminer och Selen+E-vitamin i Apoteket-sortimentet.

Och inte nog med det: Apoteket AB nöjer sig inte med de butiker/affärslägen som blev kvar åt den statliga kedjan efter styckningen. Man konkurrerar med de privata apotekskedjorna om de attraktiva lägena. I Uppsala har till exempel Apoteket AB öppnat ett helt nytt apotek i St Pers-gallerian mitt i affärscity. Och den gamla men nyrenoverade butiken på Svartbäcksgatan finns kvar.

Heja, Apoteket!