Allt är idioternas fel – men vilka är idioterna?

Jag gillar att utmana hjärnan med korsord. Varje vecka köper jag Aftonbladet Kryss & Quiz och löser samtliga korsord utom Sportkrysset, det senare eftersom sport ligger helt utanför de områden jag är intresserad av. Jag brukar starta med de korsord jag erfarenhetsmässigt vet är mest intressanta att lösa, och så jobbar jag mig neråt.

Den här korsordstidningen har Anna Hagberg, en eminent konstruktörsbegåvning, bland sina medarbetare. Hon har numera bara ett kryss, det inte särskilt svåra Stjärnkrysset, kvar i den här tidningen. Däremot har hon blivit av med två andra uppdrag, där hennes begåvning nyttjades fullt ut.

Kryptot Kryptiskt har hon fått överlämna till Gudrun Pettersson, som nu presterar ett så enkelt krypto att man klarar det på minimal tid. I ramsan som utgår från bilden finns oftast ett ”i” som utökar de tre ledbokstäverna till fyra. Frekvensen av de vanligaste vokalerna och konsonanterna är så normal att man snabbt kan identifiera dem. Till hennes försvar vill jag ändå tillägga att de tidigare så vanligt förekommande felen i kryptot nu har försvunnit.

När Anna Hagberg gjorde Svåra krysset, prövades både ens allmänbildning och associationsförmåga. Efterträdaren Mats Larssons Svåra krysset gör i och för sig skäl för sitt namn, men svårighetsgraden ligger långt utanför det vi normalt kallar allmänbildning, och det handlar nästan bara om kunskapsfrågor, nästan aldrig om associationsfrågor.

Jag har, under mycket suckande, löst även veckans svåra kryss, och jag ska vidimera det genom att återge mina lösningar av det som utgår från bilden i krysset: Bilden föreställer HIERONYMUS, och så ska man komma fram till en utsaga som tillskrivs honom: GÖR EN DYGD AV NÖDVÄNDIGHETEN. Lösenordet som bildas av de blå rutorna är ABAKUS, det vill säga kulram eller, mer modernt, miniräknare.

Det tröttsamma med den här typen av svåra kryss är att svaren finns att hämta i för de flesta av oss meningslös, ofta smal, fackkunskap. Man ska kunna att hjärtklappning kan kallas TACHYKARDI och att brasilianska São Paulo rymmer staden OSASCO. Och så ska man kunna afrikanska språk man aldrig har hört talas om och veta hur en spansk variant av brandy benämns.

Allt det här går naturligtvis att lösa – jag gör det genom att använda Google – men det är outhärdligt tråkigt att reducera korsordslösandet till förmåga att ställa rätt frågor till en apparat i stället för till sin egen hjärna.

Ett kryss som är nästan lika svårt som Svåra krysset men fortfarande jätteroligt att lösa är Sarah Kinmans Tvetydigt. Det bygger på ordfantasi och utmanar krysslösarens associationsförmåga. Jag ska ge er några modesta exempel: Plagg som passar bra för arbetsplats i stallet = MOCKAJACKA. Är tydligen många av topparna i näringslivet = FALLSKÄRMSJÄGARE. Fett som är så bra det kan bli = IDEALISTER.

Med risk att jag härmed äventyrar även Sarah Kinmans plats bland konstruktörerna, känner jag mig ändå frestad att fråga, vems fel det är att innehållet i Aftonbladet Kryss & Quiz på de övriga av mig nämnda punkterna har försämrats. ”Allt är idioternas fel”, sjunger Dan Berglund på sin nya CD – men vilka är idioterna?

Finns de på Bulls som producerar den här tidningen åt Aftonbladet?

Finns de på Aftonbladet som inte tar sitt ansvar som beställare?

Eller finns de bland köpare/krysslösare som inte klarar och heller inte tål begåvade kryss?

Filmfars med Cary Grant

”Arsenik och gamla spetsar”, i Joseph Kesselrings amerikanska original ”Arsenic and Old Lace”, hade premiär på Broadway 1941. Den här scenfarsen blev omedelbart en succé och spelades 1.444 gånger. Sen fortsatte den sitt segertåg över världen och har också satts upp på en rad svenska scener. Från sen tid kan man nämna till exempel uppsättningen på Stockholms stadsteater 2009 med Meta Velander och Yvonne Lombard som systrarna Brewster.

Av denna scensuccé blev det 1944 också en film, en högst sevärd sådan med Frank Capra som regissör; för filmmanus stod Julius J och Philip G Epstein. Filmen tar sig i handlingens början utanför det slutna rummet, men annars är det mycket märkbart att den har scenens slutna rum som förlaga. I filmversionen finns för övrigt en blinkning åt scenuppsättningen på Broadway, där en av figurerna, Jonathan Brewster, spelades av Boris Karloff: filmens Jonathan Brewster, spelad av Raymond Massey, har av sin medföljande assistent Dr Einstien (Peter Lorre) getts ett nytt utseende à la Frankensteins monster.

Cary Grant spelar – för att fortsätta att göra filmiska jämförelser – rollen som Mortimer Brewster på ett sätt som för tankarna till hans gestaltning av huvudrollen i Alfred Hitchcocks mästerverk ”I sista minuten”: oskyldig naivism som konfronteras med en kriminell värld som inte tvekar inför något.

Det finns för övrigt ytterligare en normal person i handlingen, prästdottern Elaine Harper (Priscilla Lane), fästmö till Mortimer Brewster, som tidigare har skaffat sig en stark medial image som äktenskapsmotståndare. Det här parets vidare färd mot Niagara falls hindras dock oupphörligen av den övriga familjen Brewster, som visar sig bestå av idel galningar, den ena värre än den andra.

Inför avfärden besöker nämligen Mortimer sina rara gamla fastrar Abby Brewster (Josephine Hull) och Martha Brewster (Jean Adair). De här gamla damerna tar hand om Mortimers bror, Teddy Brewster (John Alexander), skvatt galen – han tror att han är Teddy Roosevelt – och ses då och då rusa uppför trappan till övre våningen blåsande i ett horn. Den idylliska sidan av det här är att fastrarna genom att ta hand om honom skyddar honom från att tas in på institution.

Den hemska sidan av det här är att de till synes rara fastrarna i själva verket är massmördare. I en lår i rummet där handlingen utspelar sig hittar Mortimer ett lik, och så småningom lyckas han få fram att de båda gamla fastrarna hjälper ensamma äldre herrar – vid det här laget ett dussintal – till en bättre värld genom att bjuda dem på fläderbärsvin, spetsat med arsenik. Sen använder de sig av Teddy för att gräva ner liken i källaren – han tror att de är offer för gula febern och att hans grävprojekt i källaren är Panamakanalen.

Nå, inte nog med det: Nu dyker ett par skumma intränglingar upp med ytterligare ett lik. Jonathan Brewster, också han bror till Mortimer, har rymt från den institution där han är intagen och har alltså bytt utseende med hjälp av Dr Einstein.

Hur det går kan vi lämna därhän – men låt mig ändå nämna episoden då fastrarna Brewster för Mortimer, vid det laget så hårt prövad att han verkar hålla på att också bli galen, berättar att han faktiskt inte är någon äkta Brewster.

Blommor till mor

Det är Mors dag, och barnen har förstås ringt till Birgitta; även Kerstins lilla Klara pratade med mormor.

Själv klev jag upp före sju i morse för att förbereda uppvaktningen. Som seden är i vår familj, gjorde jag en smörgåstårta: två sorters mörkt fullkornsbröd, olika majonnäs- och gräddfilbaserade röror, rökta laxfenor, rökt lax, rökta musslor, dill, citron, grön paprika, rädisor, krusig sallat i gröna och ljusbruna nyanser. Till det kaffe, juice och youghurt.

Men innan det blev dags att äta frukost, uppvaktade jag mor i huset, som fortfarande låg kvar i sängen. Hon fick böcker – Elsie Johansson, Sofi Oksanen, Thomas Bodström, tre deckare – och så en DVD-film.

När vi sen gick ut till det dukade frukostbordet stod där också, bredvid Birgittas tallrik, en bukett med liljekonvaljer och förgätmigej, plockade av mig på morgonen.

Jag tycker om att plocka blommor och komponera buketter. I går, fredag, var jag runt i trädgården och plockade flera, fyllde bland annat ett krus med blommande bondsyrener. På matbordet i köket placerade jag en vas med en bukett som hör till de vackraste jag har åstadkommit på länge. I centrum är det tulpaner, vita, rosa i olika nyanser, och så en sort som för ögat ter sig som nästan svart. I den här buketten har jag också satt ett par blå trädgårdsklint. Men det som verkligen gör den här buketten extraordinär är de vita, blommande syrenerna, som jag omgav det övriga med.

Mitt intresse för blommor kom redan när jag var ganska liten, och trots den tidens könsroller fortsatte jag att även när jag var pojke och tonåring plocka blommor till min mamma, inte alls bara på Mors dag. Jag tog långa blomsterpromenader till Juni och Nyland, lärde mig var man kunde hitta konvaljer, gullvivor och smörboll; visste i vilka dikes- och åkerkanter man lite senare kunde hitta de här trakternas vackraste vildblomma, styvmorsviol, av oss i de där trakterna felaktigt kallad för natt och dag.

Ganska tidigt i tonåren anlade jag en egen blomsterrabatt mellan Kjells potatisland och bäcken som rann genom ett hörn av tomten. Barriär mot bäcken var en stenmur, som jag själv byggde upp av stora stenar. Placeringen bidrog till att det sällan blev riktigt torrt i den här rabatten, och annars fanns det ju vatten på nära håll att vattna med. I den här rabatten frösådde jag jättemånga olika slags ettåriga trädgårdsblommor.

Ovan nämnda dotter Kerstin har ärvt detta trädgårdsintresse, som för övrigt också finns hos hennes mamma.

Dessutom är Kerstin blomestetiker av ett slag som jag känner igen mig själv i.

Något genetiskt arv i det här avseendet tror jag inte på. Är det ett arv, tror jag snarare att det är estetiskt.

En bild på mina blomsterflickor hittar du här.

Melodikrysset nummer 21 2011

Jag har förstås sett Disneys version av ”Djungelboken”, men att de gamar som förekom i dagens kryss – jag klarade dem med hjälp av ledbokstäver – hörde hemma där, kom jag på först när jag kollade på Google.

”Och flickan hon går i ringen” klarade jag däremot bums – det blir ju så med sånger man lär sig redan under skoltiden. Den förekommer också i dansen runt midsommarstången här i Öregrund – där deltar både barn och äldre.

Barn – mer konkret Stig Olins barn Mats och Lena – förekom också i Olins hit från 1953, ”På söndag”, som här skulle ge pluralen söndagar.

Lite äldre var väl flickorna i ”Flickor bak i bilen”, de som inte ville vara med om någon krock. Siw Malmkvist sjöng den här låten 1959, då den också låg på Svensktoppen.

Ungdomlig inriktning var det likaså på Lotta Engbergs melodifestivalvinnare 1987, ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som inför Eurovision Song Contest måste döpas om till det fullkomligt obegripliga ”Boogaloo, dansa rock’n rolla”. Ska man förstå att det eftersökta ordet var läskedryck, måste man gå tillbaka till originalet.

Melodifestivalvinnare, fast 2009, var också Malena Ernman med La Voix. Jag tycker fortfarande att den fick en obegripligt låg placering i Eurovision Song Contest.

Östen med resten gillar jag också, för bandets frejdighet. I dag hörde vi dem i ”Varför ska man leva för varandra”.

Två av ljudillustrationerna i dagens kryss hade samma rötter, Galenskaparna/After Shave, även om vi inte hörde någon av dem i original.

”Macken” hörde vi således i dag med Susanne Alfvengren.

Och på ”Man ska ha husvagn” hörde vi i dag en parodi, ”Man ska ha HD”, i Radio Västs ”Framåt fredag”. Här nöjde man sig för övrigt inte med en, utan det skulle vara flera husvagnar i svaret.

Från Sveriges västra sida kommer även Håkan Hellström, vars nya ”River en vacker dröm” vi fick höra i dag.

Evert Taube hade ju sitt hjärta både på västkusten och i Roslagen, men de två visor av honom vi hörde i dag hörde inte hemma i någondera. Om ”Albertina” heter det att ”det byggdes ett skepp uti Norden”. Och den glade bagaren som ältade degen i dagens andra Taube hörde hemma i italienska San Remo.

Lars Forssell har jag träffat personligen några gånger. Jag inledde mitt ordförandeår i socialdemokratiska Laboremus i Uppsala med att till vår recentiorsafton 1960 bjuda in Lars Forssell att tala över ämnet ”Att vara radikal i Sverige”. Sen följde jag honom som poet, som dramatiker, som polemiker; hustrun beställde för övrigt ett originalverk av honom till ett riksdagsjubileum när hon var talman – vi har båda, medan han fortfarande var någorlunda pigg, också mött honom i samband med några av Svenska akademiens sammankomster. Jag har skrivit en del om honom – kolla Kulturspegeln under Musik, Prosa & lyrik samt Sångtexter. Det ledde för övrigt till att jag fick en vänlig kommentar från hans son, Jonas Forssell. Allt detta som en introduktion till dagens Forssell-fråga: Hans svenska text till ett original av Leo Ferré hette ”Snurra min jord”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

”Den kvinnliga sexualiteten är som Karlstad”

Bland nutida svenska kåsörer är Hanna Hellquist en favorit. Hon skriver i Dagens Nyheter, på Namn och Nytt. Varannan fredag har hon ett större uppslaget kåseri i DN.

Hon är trettio år, och därav kunde man kanske dra slutsatsen att vi inte har så värst mycket gemensamt. Jag är för all del inte alltid ense med henne, men so what: en människa med så skarp blick för verkligheten är alltid värd att läsa. I dagens DN (27 maj 2011) finns ett exempel, ”Den kvinnliga sexualiteten är som Karlstad”.

Från sin tid som journalist i Karlstad – på Karlstads-Tidningen tror jag det var – berättar hon om ett party med kvinnliga kolleger. Med gurksmörgåsar och chips och billigt bubbel. Och, som en del av partyt, en försäljare av dildos och andra liknande hjälpmedel. Hennes beskrivning av de konstgjorda jättepenisar som såldes – mittåt: ingen av tjejerna handlade något – är hejdlöst rolig. Hennes slutsats är att det här mer var en ploj. Men i det som sen följer börjar det brännas lite mera:

”Den kvinnliga sexualiteten är ingen mörk och mystisk kontinent, den är som Karlstad. Osjälvständig och snäll. Den kommer med gurksmörgåsar och Asti Cinzano, i goda väninnors lag. Den är socialt accepterad eftersom den är så himla gullig.”

Hon försöker föreställa sig en liknande tillställning för manliga journalister, under ledning av redaktionschefen, naturligtvis en man: ”vinet ligger på kylning och killen med lösfittorna kommer prick klockan nio. Kan ni se det framför er?”

Också det är fruktansvärt roligt formulerat, men ett långt liv – jag är mer än dubbelt så gammal som Hanna – har lärt mig att skillnaden mellan män och kvinnor i det här avseendet är överdriven.

Hanna själv är nog sanningen på spåren, när hon omedelbart på meningen ovan, den som slutar med ”eftersom den är så himla gullig”, fortsätter med följande:

”Det är tråkigt. Att det tog så lång tid för mig innan jag började knulla på riktigt, innan jag tog mitt eget sex på allvar.”

Fast hade hon skrivit en essä om detta, hade det ju inte blivit något roligt kåseri.

Varför i helvete ges den här gruppen inte ut av något skivbolag?

Med posten i dag kom en CD i EP-format, ”Fem nya melodier” (Klarskinn, 2011).

Med skivan följde ett litet brev:

Hej Enn Kokk!

Anders Å

Anders Å? När jag kollar lite närmare, visar det sig att det är fråga om Anders Åborg, på sin tid bland annat medlem av legendariska Aston Reymers rivaler. Deras skivor har jag, med stor uppskattning, en gång i världen recenserat i Aktuellt i politiken (s). Aston, som var ett eminent liveband, har jag själv hört live på Sergels Torg – hela torget vibrerade, folk samlades i stora skaror, många dansade.

Jag borde återpublicera det jag skrev om dem på den tiden.

Jag känner inte Anders Åborg personligen, men det är kul att han uppenbarligen minns mig som ett fan och har hittat mitt nuvarande forum. Och uppenbarligen tror att jag fortfarande kan leda folk vidare till riktigt bra musik.

För bra musik gör även hans nuvarande konstellation, Kvartersorkestern Klarskinn – som den kokkaffekonsument jag är och alltid har varit, vet jag, att ett klarskinn förr användes för att få sumpen i kokkaffe att sjunka till kaffepannans botten. Huruvida det här namnvalet har att göra med att några av gruppens medlemmar tycks ha anknytning till Skansen, vet jag inte.

Gruppens medlemmar är den redan nämnde Anders Åborg, dragspel, stränginstrument, munspel och sång, Pierre Brahmstedt, stränginstriment och sång, Fredrik Pettersson, dragspel, stränginstrument och kör, Rigmor Bådal, bas och kör, och Mats Ljus, slagverk och kör.

Skansenanknytningen leder tanken till folkmusik av traditionellt slag, och visst finns det här ett och annat vars texter är skillingtryckartade eller har prägel av folksång. Men en sådan bestämning leder ändå tanken fel – den här lilla gruppen åstadkommer musik som svänger, ibland alldeles förbannat, faktiskt i Astons anda.

Svänger gör till exempel ”Ekot vid bergets fot”. Berget är här Mariaberget på Stockholms Söder, och texten – om några vårdagar – har till och med en strof som är lånad ur Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ”Stockholmaren”.

I ”Napp i oktober”, en fiskehistoria med tycke av skillingtryck, vill jag särskilt nämna Åborgs munspel.

”Bomull och lin”, som har skrivits till Lindagarna på Skansen, har lånat sin melodi från ”Wabash Cannonball”. När dragspelet kommer in, låter den här lite cajunartad.

”Så sent som igår”, med en text om ett ödehus i en gudsförgäten bygd, är bluesig men trots sitt innehåll ganska snabb i tempot. Åborgs munspel är mycket snyggt i det här sammanhanget.

När det gäller den avslutande ”Allas egen” väljer jag att låna ur det textblad som följer med skivan: ”Ett slags pendel mellan revbenen, i Faucaults anda. Påvisar individens inre universum. Typ.” Fast för egen del nöjer jag mig med att den, trots min numera höga ålder, väcker min lust att dansa. Som på Astons tid.

På www.myspace.com/klarskinn hittar du smakprov på video.

På www.youtube.com/klarskinn finns mera.

Utöver ”Fem nya melodier” finns ytterligare två CD med Klarskinn: debuten ”Klarskinn” och uppföljaren ””Tretton”.

Kontakt får man genom e-postadressen anders.aborg@comhem.se. Genom Anders Åborg går det säkert att få prisuppgifter och beställa skivor.

Men varför i helvete ges den här gruppen inte ut av något skivbolag?

Skulle kunna ha blivit mycket bättre

Jag är ganska säker på att Emmylou Harris’ senaste CD, ”Hard Bargain” (Nonesuch 7559-79781-8, 2011, distribution Warner) skulle ha kunnat bli mycket bättre än den nu är – förutsättningen är att hon hade bytt kompgrupp.

Den grupp hon nu använder, under ledning av gitarristen och samtidigt producenten Jay Joyce, smetar ner hennes melodier – hon har komponerat det mesta själv – och gör sitt bästa för att också dränka hennes sång. Bäst fungerar musikerna nu i snabba och/eller rockiga låtar som ”New Orleans”, ”Big Black Dog” och ”Six White Cadillacs”. Ibland, som i ”The Ship On Her Arm”, kan man ändå ana att den här låten i mer uttalat balladartad form kanske kunde ha blivit riktigt bra.

Några noteringar om några enskilda låtar: titellåten ”Hard Bargain”, en av få som inte helt eller delvis har skrivtis av Emmylou Harris själv, har gjorts av Ron Sexsmith. ”Darlin’ Kate”, sannolikt bättre än den låter här, är skriven till minnet av Kate McGarrigle.

Och så vill jag nämna även ”My Name Is Emmett Till”, som Emmylou Harris skrev till minnet av ett rasmord på en svart 14-årig pojke 1955 vid Tallahatchiefloden nära Money i Mississippi.

Revolutionären som miste sin tro

Jag lyssnade på Dan Berglund redan på hans KPML(r)-tid nu för mycket länge sedan, skrev också om hans skivor. Sen lämnade han r-arna och sin revolutionära tro, men när han så småningom återkom på skiva igen, visade han sig kunna hantera också den erfarenheten. Du hittar det jag har skrivit om hans skivor ovan under Kulturspegeln, Musik, Berglund, Dan.

Nu är han, åter efter en tids tystnad, här igen med CDn ”Allt är idioternas fel” (Brus & knaster BRUS019, 2011, distribution Playground). Den är absolut värd att lyssna på, även om allt på den inte är av allra högsta kvalitet.

En del av sångerna – alla är hans egna – vetter åt klassisk visa. ”Alla ler” och ”Det förflutna” är ett par exempel. ”Förlåt!” har direkt hämtat sin inspiration från en klassisk förlaga, signerad François Villon.

Dan Berglund befinner sig numera mycket långt från ungdomens ideologiska trosvisshet. Mönstret i texterna, inte bara i ”Alla ler” ur vilken citatet är hämtat, är att ”mänskan är en ensam naken fattig stackars fan”.

Kampsånger är det här knappast i någon mening. Snarare då sånger om den ensamma stackars mänskans utsatthet och misslyckade försök att påverka en onådig verklighet. Ett bra exempel – texten är här bättre än melodin – är den långa, berörande barndomsskildringen ”Skymningen”, som avslutar skivan.

Men överlägset bäst är titelspåret ”Allt är idioternas fel”. Melodin och textstrukturen och det snygga, bluesartade kompet är klart dylaninspirerade och så bra att man önskar att Dan Berglund hade gjort mer av det här slaget. Också exrevolutionärens avståndstagande i texten från allehanda ismer och skuldförklaringar är snyggt och konsekvent genomförd. De enkla förklaringarna till världens jävlighet faller inte längre Dan Berglund på läppen:

Dom sa att allt var grannarnas fel
Dom sa att allt var hannarnas fel
Dom sa att allt var bögarnas fel
Dom sa att allt var skithögarnas fel
Men låt mig peka på ett annat klientel
Allt är idioternas fel

Inte ens förklaringar som ”allt var några borgarbrackors fel” och ”allt var Förenta staternas fel” ställer den gamle revolutionären längre upp på.

Allra roligast tycker jag de här två raderna är:

”Dom sa att alltihop var handtrallans fel
Dom sa att allt var hertigen av Hallands fel”.

Fast ännu roligare hade det blivit, om han i stället hade sjungit om hertigen av Jämtland.

Thorsten Flinck som proggartist

CDn ”Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern” (National NATCD 111, 2011, distribution Border) har inte gett mycket eko bland recensenterna. Några har gjort tummen ner för den här skivan, men de flesta har inte sagt något alls. När jag frågar efter CDn i min vanliga skivaffär, ler innehavaren lite – men han vet ju att jag köper allt med proggstämpel.

Thorsten Flinck är ju primärt skådespelare, och mycket riktigt är hans tolkning av Kent Anderssons ”Sången om dvärgarna”, där han reciterar, mer fläckfri än de nummer där han sjunger. Hans tolkning av Evert Taubes ”Pepita dansar” hör till de riktigt svaga på den här CDn – han klarar inte tonomfånget i versen utan pratsjunger.

Den faller också helt utanför ramen för det övriga urvalet på skivan. Den rymmer även samme Taubes ”Sjuttonde balladen”, men dess text är ju åtminstone en spark mot de ordningsamma, dem som Flinck upprepade gånger har utmanat genom sina levnads- och konsumtionsvanor.

Resten av CDn hör hemma i proggsfären. Flera låtar är skrivna av Björn Afzelius och ytterligare ett par av Dan Hylander; ytterligare en – ”Vänta på att dö”, en låt med drogtema av Townes van Zandt – har översatts av samme Hylander, och den blir för övrigt riktigt bra med hjälp av framför allt Michael Englunds och Kenny Håkanssons (ytterligare ett gammalt proggnamn) gitarrer. Samma konstellation lyckas väl också med van Zandts och Hylanders ”Bibelord i hyresrum”.

Andra som har lämnat bidrag är Plura Jonsson, Ulf Dageby och Per Persson (i Perssons pack).

Även Nick Cave är representerad, med ”Vildvuxna rosor”, tolkad till svenska av Thorsten Flinck själv. Den gör Flinck teatraliskt, men att den blir hyggligt bra beror framför allt på Sanna Carlstedts körinsatser.

Goda skådespelare men banal intrig

1950-talet var det årtionde då jag formade mitt politiska medvetande och skaffade mig avgörande kulturella referenser. I många avseenden var jag det Kjell Östberg i sin bok om 1968 kallar en ”early riser”, men jag är är en tidskänslig människa, så jag återvänder gärna även till 1950-talets idylliserande och i vissa avseenden konservativa samhällssyn med hjälp av olika backspeglar.

Den svenska filmens 1950-tal präglades, på gott och ont, också av dessa ingredienser. Den film jag i dag har sett i TV, Hasse Ekmans (regi) och Per Gerhards (regiassistent och manus) ”Sommarnöje sökes” från 1957 är ett paradexempel. Dess skådespelare – jag återkommer till namnen nedan – är alla sådana att de lockar en att se filmen; många av dem hade bärande roller även i Ingmar Bergmans filmer. Också i andra avseenden finns det likheter: scener ur äktenskap, erotikens lockelser, spänningar mellan idealistiska unga och luttrade gamla – men den här filmen är inte i närheten av det som Bergman förmådde åstadkomma i den här genren. Temat kärlek i skärgårdsmiljö, filmad i fyrfärg, leder också tankarna till Lars-Magnus Lindgrens ”Änglar, finns dom?” från 1961, i sin tur byggd på John Einar Åbergs roman från 1955. Men den är, när det gäller spiritualitet, elegans och intrig, oändligt överlägsen ”Sommarnöje sökes”.

Historiens advokat Gustaf Dahlström (Gunnar Björnstrand) hyr sommarnöje åt hustrun Ingeborg (Eva Dahlbeck), givetvis hemmafru, och 17-åriga dottern Mona (Bibi Andersson) på en ö i Stockholms skärgård; själv ska han helgpendla dit och fortsätta jobba plus bo kvar hemma i lägenheten.

Redan vid ankomsten till den här ön uppträder en av den här historiens mysterier: I en stuga nära huset, som familjen Dahlström har hyrt, bor och arbetar konstnären Arne Forsman (Alf Kjellin), som Ingeborg har mött på annonskontoret när hon satte in annonsen om att få hyra sommarställe. Det ger i och för sig Forsman möjlighet att styra var familjen Dahlström hamnar, men helt ouppklarat förblir det att han på det där annonskontoret uppvaktade fru Forsman med en bukett röda rosor – de här två har alltså aldrig tidigare träffat varann.

Nå, stunt i den tunna delen av historien. Sen blir det förstås kärlesspel och -fars med flera inblandade av det här. Konstnären, en känd kvinnokarl, börjar omedelbart uppvakta fru Dahlström och får också efter ett litet tag löfte om att få måla henne, fullt påklädd – det här är ju svenskt 1950-tal. Dottern, som också är betuttad i konstnären, blir putt på morsan. Samtidigt avvisar hon närmanden från en mer jämnårig kavaljer, Tom Åkermark (Claes-Håkan Westergren).

Under tiden faller även herr Dahlström, kvar i stan, i frestelse. På en restaurang faller hans blickar på en kvinnlig gäst, Lizzy (Birgitta Reimer), och hon följer efter honom hem, eftersom han passande nog har glömt sin plånbok på krogen. Strax är han fångad av hennes charm, och de hamnar först på maskerad och sen i sängen.

När Mona anländer hem för att skvallra om vad som pågår på sommarön, påträffar hon där en främmande dam, som hävdar att hon är fru Dahlström och efter lite notväxling och senare avslöjande fortsätter hon till advokatbyrån, gråter och anklagar farsan. ”Fattar du inte att det är skillnad på kvinnor och män!” utbrister då herr Dahlström på femtiotalsvis. Men då kontrar Mona med att berätta om vad mamma håller på med på ön.

Far och dotter återvänder till ön, och när de i mörkret smyger upp mot huset, möter de en vitklädd spöklik dam, vit även i ansiktet av nattcreme. Stor skrämseleffekt av buskisslag. Nå, mor och far hamnar ändå till slut i säng utan att saker och ting har retts ut.

När nu mamman inte längre kan infinna sig hos konstnären, går dottern dit i stället: låter sig bjudas på den supé som var avsedd för hennes mor och dansar med konstnären. Då inträder i handlingen den svartsjuke yngre uppvaktande killen, försedd med gevär. Han avfyrar ett skott och konstnären faller ner på golvet, till synes i en blodpöl. Ungdomarna – nu står plötsligt Mona trofast vid Toms sida – rådslår och planerar att dumpa liket i havet, bara man får bort Monas mamma.

Så dottern berättar för modern om damen som pappa har i familjens våning, varefter en arg mamma beger sig dit – och Lizzy finns märkligt nog fortfarande kvar där. Men drivs nu ut.

Under tiden går ungdomarna till konstnärens stuga för att ta hand om liket – som dock visar sig leva; blodpölen bestod av en krossad burk lingonsylt. Varefter ungdomarna kastar sig i båten för att åtminstone stoppa moderns befarade vendetta. Lättare sagt än gjort. Det blir inte bara storm, utan bensinen tar också slut.

Så stundar Gustaf Dahlströms födelsedag. Flaggan är hissad och han uppvaktas på sängen av sin hustru. Dottern är fortfarande försvunnen, men hon och Tom anländer till ön med ett stort sällskap gratulanter.

Men ve och fasa: bland dem finns även Lizzy, så Gustaf drar täcket över huvet och förklarar sig sjuk. Men hustrun skickar ändå upp Lizzy till rummet på övervåningen.

Lizzys paket visar sig innehålla en amorin. Och hustruns present ställer plötsligt relationen till konstnären i ny dager: Gustaf får ett porträtt, med en ordentligt påklädd hustru, av densamma på sin födelsedag.

De båda ungdomarna försäkrar dock i filmens slut att de aldrig kommer att älska någon annan än varandra.