Amerikansk vänster

Jag skriver ju då och då om amerikansk vänster, mest dock om den historiska amerikanska vänstern.

Om du vill ha lite hum om den aktuella amerikanska vänstern, föreslår jag, att du går till Fredrik Janssons Wigforsska tankar – där finns mycket intressant om vad som händer på vänsterkanten i USA.

”This Machine Kills Fascists”

Om Woody Guthrie (1912-1967) har jag tidigare skrivit här på bloggen – se Kulturspegeln, Musik, om hans ”This Land Is Your Land” respektive om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget.

Givetvis finns ”This Land Is Your Land”, Guthries mest kända sång, med på 3 CD-boxen ”This Machine Kills Fascists” (Snapper Music, SBOX 009, 2005).

”This Machine Kills Fascists” var den text Guthrie hade på sin Gibson-gitarr. Fascisterna nämns i det här urvalet uttryckligen i ”Jarama Valley”, som handlar om den amerikanska Lincoln-brigaden, som slogs mot Franco på den republikanska sidan i spanska inbördeskriget.

Jag nämnde ovan min text om den amerikanska sångvänstern under andra världskriget. Den var, i kommunistpartiets efterföljd, i början av kriget pacifistisk, men efter Hitlertysklands anfall på Sovjetunionen ändrade den uppfattning med besked. I den här CD-kollektionen representeras den nyvunna USA-patriotiska och starkt antinazistiska hållningen av ”Sally Don´t You Grieve” och ”Ship In the Sky”.

Under andra världskriget tjänstgjorde Guthrie själv i den amerikanska handelsflottan tillsammans med vännen och sångaren Cisco Houston. De flesta sångerna i det här urvalet (och över huvud taget) gör Guthrie solo, men många låtar gör han i par med Houston; ibland bildar de trio tillsammans med den svarte bluesmunspelaren Sonny Terry. I enstaka fall förekommer samarbete med medlemmar ur The Almanac Singers (som Guthrie också tillhörde): Bess Lomax och Pete Seeger. Om Seeger och The Almanac Singers finns mer att läsa i artikeln om den amerikanska sångvänstern, om Seeger också i recensionen av Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”.

Woody Guthrie är alltså en av förgrundsfigurerna i den amerikanska sångvänstern. Åtminstone tre av de längre sångcykler han skrev – sånger med ett gemensamt tema – har vänsterpolitiska förtecken.

I artikeln om ”This Land Is Your Land” har jag skrivit om hans Dust Bowl Ballads, som är en blandning av egna upplevelser från hemstaten Oklahoma och inspiration från John Steinbecks ”Vredens druvor”. Den här samlingen innehåller ”Dust Pneumonia Blues”, ”Going Down the Road Feeling Bad”, ”Dusty Old Dust”, ”Dust Bowl Blues”, ”Dust Can´t Kill Me”, ”Do-Re-Me” och ”Tom Joad”, den senare med figurer lånade från Steinbecks roman.

Från The Almanac Singers-perioden, då Guthrie (åtminstone periodvis) ingick i en uttalat politisk sånggrupp, finns ”Reuben James”, ”1913 Massacre” och så de redan nämnda beredskapssångerna.

Märkligt nog finns ingen sång med från en mycket poltisk sångcykel, den av Folkways på en LP utgivna ”Ballads of Sacco and Vanzetti” – Ed Cray, som har skrivit mapptext för urvalet gillar dem uppenbart inte.

Däremot har han, helt berättigat, med ett urval sånger, som Guthrie på beställning skrev åt Bonneville Power Administration för en film om dammbyggena i Columbia River: ”Talking Columbia”, ”Hard Travelin´”, Grand Coulee Dam” och ”Pastures of Plenty”. Det här är, liksom ”This Land Is Your Land”, hyllningar till det arbetande Amerika.

Det går förstås att hitta fler linjer i Guthries sångval. Som så många andra amerikanska sångare har han en kärlek till rövarballader, ofta på Robin Hood-tema, som ”Jesse James” och ”Pretty Boy Floyd”.

Någon vän av att hänga bovarna var han inte. ”Slipknot” är en makabert effektiv sång mot dödsstraff.

Och vid sidan av sådant finns exempel på de mycket rara och roliga sånger han skrev för sina barn (”Car Song”).

Guthrie hann, trots att han dog tidigt, skriva inte mindre än 1 400 sångtexter, de flesta av dem dock inte tonsatta eller, veterligen, skrivna till en specifik förefintlig melodi.

De som det finns melodi till är ungefär 400. De här sångerna är långt ifrån alltid tonsatta av Guthrie själv. Han ä r själv en god sångmakare, men han sjunger också andras sånger och han gör också lika ofta medvetna och, troligen, omedvetna lån, när han snickrar ihop sina melodier. Allt i god folkmusikanda.

”Old Paint”, ”Gipsy Davy”, ”Buffalo Skinners” och ”John Hardy” med flera är traditionella sånger. Leadbelly (Huddie Ledbetter), som också hörde hemma i de radikala sångkretsarna, har stått för det mesta av Guthries versioner av ”Jesse James” och ”Stewball”; dessutom har Guthrie lånat refrängen i Leadbellys ”Goodnight Irene” dels till ”Roll On, Columbia, Roll On”, dels till ”So Long”.

So what! Guthrie gjorde ju goda egna versioner av de här låtarna.

Och dessutom skrev han ju egna texter och egen musik, som har förts vidare av och inspirerat generationer av artister allt ifrån Pete Seeger över Bob Dylan till Billy Bragg och – Dolly Parton.

Rapport från Donau: Vidin 5/6

Vårt besök i Bulgarien ligger egentligen mitt emellan två rumänska anhalter, men eftersom resan slutar i Rumänien, tar jag de senare samtidigt, som slutpunkt för vår donauresa.

I Bulgarien har Birgitta men inte jag varit tidigare. Som vanligt försöker jag ta reda på grundläggande fakta om det land jag befinner mig i.

Historien berättar att det första bulgariska riket i dess nuvarande område bildades i slutet av 600-talet, när bulgarerna eller protobulgarerna bosatte sig där. Då fanns där redan slaviska stammar, som de blandades med.

Det är, som ofta i såna här sammanhang, inte alldeles klart, varifrån protobulgarerna ursprungligen härstammade. De är indoeuropéer och kommer troligen från Centralasien, kanske Pamir-området. Vi ska här inte fördjupa oss i deras tidiga (och dunkla) historia, men de har, innan de anlände till Bulgarien, bland annat bott i områdena mellan Svarta havet och Kaspiska havet.

Efter en tid av turkiskt styre bröt sig protobulgarerna fria och bildade där på 500-talet ett eget bulgariskt rike. När detta rike år 665 föll, startade en ny folkvandring; den största gruppen vandrade västerut och erövrade det som skulle bli dagens Bulgarien; de kom här att blandas med de slaviska stammar, som hade anlänt före dem. Under khanen Boris I antog bulgarerna kristendomen som religion år 864.

Den fornbulgariskan närstående fornkyrkoslaviskan kom att användas som liturgiskt språk inte bara av bulgarerna utan också av andra slaviska folk och utvecklades till de varianter av kyrkoslaviska, som än i dag används i östligt ortodoxa kyrkor i slaviska länder.

Från slutet av 900-talet till slutet av 1100-talet var Bulgarien i huvudsak en del av det Bysantinska riket men blev 1186 åter självständigt, under en period rent av en balkansk stormakt. I slutet av 1300-talet erövrades Bulgarien av det Osmanska riket. Det osmanska väldet varade i bort emot 500 år, 1396-1878.

Under det osmanska väldet blev det tidigare i huvudsak ortodoxt kristna Bulgarien delvis muslimskt, dels genom inflyttning av turkar, dels genom omvändelse av bulgarer. När Bulgarien år 1878 blev självständigt, var inte mindre än 40 procent av befolkningen muslimer! Därefter har denna andel kraftigt minskat, till stor del genom emigration. I början 2000-talet fanns det dock fortfarande nära en miljon muslimer i Bulgarien, vilket är drygt 12 procent av befolkningen (sammanlagt ungefär sju och en halv miljoner invånare).

1946 grep kommunisterna makten i Bulgarien. Den kommunistiska diktaturen varade här fram till 1990. Inom östblocket ansågs Bulgarien pålitligt sovjetvänligt, vilket kan ha haft att göra med att Ryssland på sin tid gav aktivt stöd vid skapandet av den självständiga bulgariska nationen.

Socialistpartiet (det reformerade kommunistpartiet) har haft en förhållandevis stark ställning under den nya, demokratiska eran. Men Bulgarien uppvisar, liksom många andra kommunistländer, tvära kast i valen, också plötsliga framgångar för rörelser som inte har någon motsvarighet i de mogna demokratierna i den västra och nordliga delen av Europa. Det senaste valet genomfördes i juni 2005. I regeringen, en koalition, sitter för närvarande bland annat socialistpartiet och Nationella rörelsen Simeon II. Den senare är exempel på de mer märkliga partibildningarna i det forna kommunisteuropa: Simeon II är en tronföljare ur det avsatta kungahuset. Han leder själv sitt parti och lovade väljarna både det ena och det andra, som han knappast kunde hålla.

Den unga kvinnliga guide (extraknäckande lärare) som visar oss vårt bulgariska resmål, Vidin, är dock fortfarande en övertygad anhängare av Simeon II: Han och ingen annan kan greja alla problem! Guiden är till och med inne på att Simeon kanske, på något mystiskt sätt, kunde få assistans (till makten?) av vår svenske kung Carl Gustaf!

Bulgariens ekonomi försämrades drastiskt efter 1989, då COMECON-marknaden, som Bulgarien hade varit en del av, försvann. Levnadsnivån föll till att börja med med hela 40 procent! En viss återhämtning har skett, men en besiktning med blotta ögat under vår promenad runt Vidin säger mig, att Bulgariens utlovade inlemmande i EU kommer att förorsaka det övriga EU ekonomiska bördor och knappast heller kommer att lösa landets problem förrän kanske på sikt. (Jämför inlemmandet av forna DDR i Tyskland.)

Vidin påminner, med sina gator och uteserveringar och fattiga människor, lite om Grekland för årtionden sedan. En ren plåga är dessutom zigenarbarnen, som tigger och tigger och tigger och inte heller ger sig. Vid ett tillfälle ser jag en man – oavsiktligt, hon är i vägen – trampa en tiggande zigenarflicka på de bara tårna. Tilläggas bör att det är vardag och att alla de här ungarna alltså borde vara i skolan.

När vi vid ett tillfälle passerar en gatubrunn utan lock, förklarar guiden, att locken gång på gång ersätts men ständigt stjäls av zigenarna. Locken är av metall och därmed säljbara.

Någon tillförlitlig statistik över hur många romerna är har jag inte sett, och jag tvivlar på att den finns. Jag återkommer till ämnet i den avslutande rapporten från Rumänien.

Vidin är en stad med nära 70 000 invånare, belägen i nordvästra Bulgarien, med hamn vid Donau. Området är låglänt, och flodstranden har följaktligen fördämningar, vilket inte har förhindrat översvämningar.

Vidin har en mäktiga fästning, Baba Vida – ”Baba” betyder mormor eller farmor, och vår lokala guide knyter följaktligen en historia till borgen om en god kvinna som bodde där och skyddade staden. Borgen var en viktig försvarspost vid Donau för turkarna. Under vår guidade vandring runt stan får vi också se det gamla turkiska post-, telegraf- och bankhuset och en byggnad som nu är restaurang men som tidigare har varit turkiskt bad.

I Vidin samsas kyrkan med en moské, och där finns också en synagoga från 1891. Judarna flyttade dock på 1950-talet till Israel. Eftersom bulgarerna skyddade judarna under andra världskriget, har Vidin i nutid fått en judisk donation, en minnestavla, som tack. Men synagogan har förfallit; judarna har ju flyttat därifrån.

Vidin har utan tvekan en potential som turistort. Utom Baba Vida finns där en lång strandpromenad, som det kunde bli mycket mer av, intressant gammal bebyggelse som kunde restaureras och lite ankomna men i grunden fina parker, också en stadsmur. Vi hittar, när vi blir sugna, lätt en trevlig uteservering med gott espressokaffe.

***

Uppe vid borgen hittar några amerikanskor från vår båt ett bestånd blommande malva och undrar, förtjusta, vad det är. Jag förklarar och säger att de kan slå upp det latinska namnet, Malópe, i en blombok. Finns det inte malva i USA?

Jösses, flickor! Det är allsång på Skansen

Till medlemmar i Helga Henschens Vänner – han är själv medlem – skickade Gunnar Edander ett mejl, där han, under rubriken ”Hemligt! Hemligt!”, aviserade, att ett gäng från Stockholms stadsteaters prisade uppsättning av ”Nya Jösses flickor” skulle genomföra ett (planerat) motdrag mot den totala mansdominansen i premiärprogrammet i årets serie av ”Allsång på Skansen”.

Och mansdominerat var det, inte minst genom ODs, Orphei Drängars, medverkan. Om OD har jag för övrigt inget ont att säga.

Roligt var det också att återse det gamla Knäpp Upp-paret Povel Ramel och Britta Borg. Jag såg båda live på Sågplan i Juniskär, vars midsommarfester och fiskarfester på 1950-talet hörde till Norrlands största publikevenemang.

Jag ser att Karolina Fjällborg i sin ”Karrometer” i Aftonbladet rankar OD sist och Povel Ramel näst sist bland de medverkande artisterna.

Om Ramel skriver hon: ”Jag vet att Povel Ramel är en nationalklenod och skulle aldrig våga drömma om att såga honom.” (Hur ska man i så fall tolka placeringen? Hon fortsätter:) ”Han är ju en skön och glad gubbe. Men var det någon som blev gladare av sammelsuriumet i går?”

Sammelsuriet, som det heter, var en fyndig lek med Povels gamla hits, där han sjöng fel texter till sina välkända melodier. Men dem – varken texterna eller melodierna – kan väl inte Fjällborg. Det är så att man har lust att bli omvänd åldersfascist.

Monica Dominique och gänget från Stadsteatern placerar Fjällborg på tredje plats nerifrån. Själv tyckte jag det var kul att få höra de här välkända och entusiasmerande parollerna – ”Vi måste höja våra röster för att höras” – igen. Jag ska försöka få biljetter åt mig och Birgitta till föreställningen, som återkommer i höst, men det lär vara svårt, har jag hört.

Och jag ska självfallet skaffa CDn ”Jösses flickor – återkomsten”, som Gunnar Edander berättar att han, tillsammans med Monica och Carl-Axel Dominique (ytterligare ett par KSF-vänner från förr!), just har kontrollyssnat sig igenom.

Lyrikvännen 3-4 2006

Lyrikvännens dubbelnummer 3-4 2006 är tjockt som en hel bok, på över 200 sidor. Jämfört med det anspråkslösa häfte, som 1954 startades av Stig Carlson, är numret också elegant, med färg på omslaget, snygg och läsarvänlig layout och illustrationer som bryter textsidornas kompakthet.

Och där finns mycket läsvärt: Marie Silkebergs och Fredrik Nybergs samtal om liv och dikt i Göran Sonnevis ”Oceanen”. Bengt Emil Johnsons ”Ny dikt?”. Madeleine Gustafssons intressanta introduktion till Leslie Kaplans ”Överflödet – fabriken”. Enkäten med de stora tidningarnas lyrikrecensenter. Och mycket annat. Lyrikvännen är inte bara Nordens till upplagan största lyriktidskrift utan också en tidskrift som i kvalitet kan tävla med vilken kulturtidskrift som helst.

Och kanske är det sista samtidigt ett problem.

Gunnar Fredrikssons bidrag till det här numret, ”Med jaget i centrum”, är ett både elakt och träffande debattinlägg om lyrikrecensionerna i dagspressen:

”Ofta börjar då recensenten med `jag´ och skribenten berättar hur han eller hon har läst diktsamlingen och upplevt den. I den här sortens lyrikrecensioner får vi alltså ett självbiografiskt meddelande om recensenten, inte en information om dikterna annat än som eventuell, egen slutsats.”

Den här iakttagelsen drabbar nog inte bara dagspresskritikerna utan också många av skribenterna i dagens Lyrikvännen.

”Jag gör allting med den här boken utom att försöka beskriva den”, skriver till exempel Sara Stridsberg om Ann Jäderlunds ”I en cylinder i vattnet av vattengråt”.

Missförstå mig inte – jag är inte ute efter att jävlas med just Sara Stridsberg.

Snarare vill jag illustrera, att 2006 års Lyrikvännen i många avseenden bara har namnet gemensamt med 1954 års.

Jag har ett perspektiv på det här. Jag har läst Lyrikvännen och varit medlem i Lyrikklubben sen starten, köpt, tror jag, dess samtliga utgåvor.

Jag är alltså en van lyrikläsare och har inga egna problem med att ta del av och förstå texterna i dagens Lyrikvännen; som jag redan har antytt, hittar jag mycket där som jag uppskattar.

Men 1954, när Lyrikvännen och Lyrikklubben startades av Folket i Bilds förlag, fyllde jag 17 år; hösten det året började jag i gymnasiet. För mig och många andra ovana lyrikläsare (i olika åldrar, många av oss dessutom från arbetarklassen) betydde den snabbt växande Lyrikklubben och dess tidskrift en introduktion till lyrikens värld. Stig Carlson, själv poet, som basade för båda, var en utomordentlig introduktör och värvade många andra likasinnade som skribenter till tidskriften och som redaktörer/introduktörer till Lyrikklubbens böcker. Det enklare (i förståelsemening) som Nils Ferlin och Emil Hagsröm blandades med det svårare som Gunnar Ekelöf och Christian Morgenstern. Lyrikklubben presenterade på svenska en rad poeter, som skulle komma att få nobelpriset i litteratur. Och inte i något fall lämnades sådana som jag i sticket – tålmodigt och pedagogiskt lärdes vi att ta till oss även svår lyrik.

Inte mycket av det här finns kvar i dagens Lyrikvännen. Lyrikklubben har dagens ägare, Ordfront, redan lagt ner, och både klubben och tidskriften ska säljas.

OK, säger jag – om det som nu finns ska vara rättesnöret för verksamheten, är kanske ett annat förlag en bättre ägare. Men jag trodde att folkbildningstraditionen från Folket i Bild levde vidare hos Ordfront.

Går det verkligen inte att göra Lyrikvännen mer tillgänglig och folkbildande (vilket inte behöver betyda, att man måste sänka kvaliteten)?

Det är synd att Lyrikklubben i sin senaste form har lagts ner – Bonniers kan säkert finna andra kanaler för sin poesiutgivning, men det hade varit bra för Ellerströms och de andra kämpande små kvalitetsförlagen, om de fortsatt hade kunnat få det här försäljningsstödet.

Men en fortsatt lyrikutgivning à la gamla Lyrikklubben kunde ju få en fortsättning inom ramen för Ordfront, gärna med Lyrikklubbs-etiketten kvar. Böcker som sen kunde säljas både genom Bokfront och, allt efter som de kommer ut, genom kupongannons i Lyrikvännen (utan att prenumeranterna automatiskt får boken à la bokklubb – ungefär som Galago i fortsättningen kommer att fungera).

Det finns ju så mycket i Lyrikklubbens äldre utgivning, värt att återutge med sikte på en ny publik. Och Lyrikvännen-redaktören Jenny Tunedal har ju just bevisat, att hon är kapabel att redigera den sortens urvalsvolymer, som var FiBs lyrikklubbs signum. Jag tänker på den av henne sammanställda Sonja Åkesson-volymen ”Vara vit mans slav och helt andra dikter”. Utgiven på Norstedts visserligen. Men det var bara menat som ett exempel på en möjlig inriktning.

Nationsflagga på varorna, tack!

På DN.debatt publicerar i dag (27 juni 2006) konsumentminister Ann-Christin Nykvist en artikel, som tar upp ett viktigt ämne: ”Varannan livsmedelsprodukt saknar ursprungsmärkning”.

I artikeln presenteras en undersökning av över 300 produkter hos ICA, Coop och Axfood samt ett mindre antal produkter hos Lidl och Netto.

Undersökningen visar till exempel, att fyra av tio kött- och charkprodukter saknar entydig märkning om varifrån råvaran kommer.

Varför ska man då få veta, varifrån en köttråvara kommer? Priset är verkligen inte den enda faktorn, som medvetna konsumenter tar ställning till, när de väljer, vilken vara de ska köpa. Vi vill inte köpa kött från länder med en klandervärd djurhållning! Och det händer, som konsumentministern (s) påpekar, ”att maten transporteras runt halva jordklotet utan att vi konsumenter får veta att den kan vara åksjuk”.

Som Ann-Christin Nykvist visar, fördunklas också informationen av glidningar mellan varans tillverkningsland och dess ursprungsland, vilket verkligen inte alltid är samma sak.

Jag har länge själv tyckt, att man tydligt borde signalera en varas tillverkningsland plus dess – eller åtminstone dess viktigaste råvaras – ursprungsland, gärna i båda fallen med landets namn plus en bild av nationsflaggan, det sista för att den här sortens information, om den alls finns, så ofta är så finstilt, att den är svår att upptäcka.

Men det finns ett slags information till, som jag som konsument skulle vilja ha, och det kravet finns inte med i Ann-Christin Nykvists DN-artikel:

Jag vill veta, vilket företag som har tillverkat den produkt jag köper. När det gäller leverantörernas egna märkesvaror (LEV), är det här i allmänhet inget problem (men kan vara det, om man använder sig av legotillverkare).

När det gäller handelns egna märkesvaror (EMV) är det här ett mycket stort problem; de egna märkesvarorna ökar stort i samtliga stora detaljhandelskedjors sortiment – jag handlar i Konsum, och det är alltså de varor som kallas Coop, Coop X-tra med flera som avses.

Förr var Konsums egna varumärken – Cirkel, Skandia, Gubbens, Goman, Juvel, Björnekulla, Tend, Luma och allt vad de hette – tillverkade i egna fabriker (vilket gladde en socialist: mina pengar gick alltså inte till några privatkapitalister). Nu är alla de här kooperativa fabrikerna sålda. De fina gamla varumärkerna är ersatta med de enhetliga ovan. Om dem får man bara information av typen ”tillverkas för Coop i Belgien”.

Men jag bryr mig också om vad det är för företag som tillverkar varorna: om de suger ut sina arbetare, är miljöbovar, utnyttjar postkoloniala produktionsanläggningar i u-länder eller för en fackföreningsfientlig politik, vill jag inte ha deras varor, ens om det står Coop på dem och de är billiga.

För ordningens skull vill jag påpeka, att det här alls inte riktar sig mot tillverkning i utlandet; det kan visst finnas bra skäl att köpa fransk- eller italiensktillverkade varor. Det finns också svenska företag jag bojkottar. Bröderna Spendrups borgerliga kampanjande, från löntagarfondsstriden och framåt, gör till exempel, att produkter från Spendrups bryggeri aldrig kommer in i mitt hem. Då köper jag mycket hellre öl och läsk från danskägda Carlsberg.

Min poäng är, att jag vill veta vem som är tillverkaren, var varan är tillverkad samt varifrån huvudråvaran kommer, så att jag kan välja själv.

Ungersk blues

Som jag skrev i min donaurapport från Budapest, hittade jag där, i närheten av Saluhallen, en bra musikaffär, specialiserad på folkmusik, world music, jazz med mera. När jag frågade killen som jobbade där, om det fanns ungersk blues, lyste han upp och plockade fram Mátyás Pribojszki Band med ”Flavors” (PMCD 002/2004 – jag gissar att PM = Pribojszki Mátyás; ungrarna skriver själva sina namn med efternamnet först).

Matyás Pribojszki har spelat blues sen han var 15 och har flera CD med olika konstellationer bakom sig. Det band han spelar ihop med här består av Pribojszki, munspel och sång, samt Csaba Pengö, bas, Eric Kovács, keyboards och József Adamecs, trummor och percussion. Pengö och Adamecs är primärt jazzmusiker, och Kovács har aldrig tidigare spelat i ett bluesband, vilket faktiskt märks.

Till gästartisterna ska jag återkomma i den ordning de uppenbarar sig.

När jag sätter på CDn och försöker placera musiken, ger mig den första låten, ”Mátyás Walks”, omedelbart associationer till John Mayall och The Bluesbrakers, men under låtens lopp går tankarna också till tidig rock-n´-roll och dess föregångare, rythm-n´-blues. Här spelar den första gästartisten, Gabor Szücs på gitarr. Låtarna med gästartister har genomgående extra kvalitéer på den här CDn.

Jag tittar på de genomgående engelskspråkiga låttitlarna – ”Beauty Queen”, ”Wet Lips”, ”She´s 19″ – och finner dem banala. Men så inser jag, att texten till ”She´s 19″ är ett lån från Muddy Waters – Pribojszki har satt ny musik till den – och konstaterar, att så här ser ju också de amerikanska bluestitlarna ofta ut. I musiken till ”She´s 19″ finns, föga förvånande med tanke på musikernas bakgrund, tydliga jazzinfluenser.

Nästa låt, ”Wet Lips”, har också jazzinfluenser men är åter igen den där blandningen av Mayall-blues och tidig rock-n´-roll.

”Danger Zone” är en låt av den amerikanske bluesartisten Percy Mayfield, ingen av mina husgudar men förr använd som låtskrivare av Ray Charles.

”Beauty Queen” sägs enligt konvolutet vara inspirerad av Junior Wells. Här slår jazzen igenom igen. Och hör jag inte ett litet stänk av latino?

”TV Boogie” är hederlig boogie men med munspel som huvudinstrument.

En riktigt bra låt är ”I Heard the News”, där gästartisten Mike Sponzas hetsiga gitarrspel lockar också Mátyás Pribojszki till nya höjder.

”It´s All the Same” är traditionell, hygglig blues både till form och textinnehåll.

”Kenny´Theme” är inspirerad av Kenny Burrells ”Chitlins con Carne” från 1967 – åter igen alltså en jazzinfluerad låt.

Den kanske bästa låten på CDn är ”Get Myself Together”, en kraftfull, svängig traditionell blues, där gästartisten Ian Siegal inte bara spelar slidegitarr utan också sjunger, bra, med, god amerikansk accent. När man hör Siegal sjunga, slås man av att det är munspelet, inte sången, som är Pribojszkis bästa gren.

Med den låten som bakgrund ter sig den avslutande ”What You Give” som lite mesig – men den tar sig på slutet.

Sammanfattningsvis: ingen höjdarskiva men ändå rolig att lyssna på.

Och en avslutande reflektion: När hörde ni ungersk musik sist (om vi nu bortser från Béla Bártok och Franz Liszt)? Svensk musikimport är absolut skruvad, ensidigt riktad mot USA och i någon mån den övriga anglosaxiska världen. OK, world music går mot den här strömmen – man hittar godbitar från andra håll både i P1s ”Klingan” och i välsorterade skivaffärer.

Men ändå. Det görs säker mycket bra musik i till exempel Ungern, utan att vi någonsin kommer i kontakt med den. Jag är ju inte mycket för EU, men kunde inte den där byråkratin börja subventionera kultur i stället för jordbruksprodukter?

Går det inte att sälja skivor med namn som Pribojszki, Pengö och Szücs? Nähä. Men att föra ett politiskt samtal över de europeiska språk- och nationsgränserna klarar vi?

Kerstins (och nu Klaras) sommarklänningar

Gå över till Kerstins blogg, http://kerstin.kokk.se, och titta på avsnittet Duktig Klara och Busig Klara. Där finns bilder på sommarklänningar, som Birgitta sydde till Kerstin när hon var liten, klänningar som nu har gått i arv till Klara.

Birgitta är verkligen duktig på det som ibland benämns kvinnokultur: hon syr, stickar, broderar, lagar mat, alltsammans med både stor skicklighet och god smak. I hennes fall är det här ett arv efter mamma Anna Brita, som var lanthushållslärare och dessutom exekverade alla de här konsterna med samma skicklighet. Efter pensioneringen lever Birgitta ut de här böjelserna inte bara privat utan också som ordförande för hemslöjdens gård Sätergläntan och för Nordiska museets nämnd.

Att se Kerstins gamla klänningar rör förstås även fadershjärtat. Jag minns så väl det midsommarfoto av Kerstin och hennes lillebror Matti, som Kerstin nämner i texten på sin blogg.

Och så minns jag en hjärtknipande återförening mellan far och dotter strax före midsommar här i Öregrund.

Birgitta hade, efter riksdagens sommaravslutning, åkt ut till Öregrund med ungarna, medan far i huset fortfarande måste arbeta en tid, innan han fick semester. Så blir det då äntligen midsommar, och jag tar bussen ut till Öregrund. Jag går gången upp mot huset, och där, mitt på gången, precis vid de vita blommande och doftande bondrosorna, står lilla dottern, ungefär som hon hade stått och väntat där hela veckan, och säger med lätt förebråelse i rösten:

– Var har varit då då?

Hurdalsrosen

Till mina finaste rosor hör Hurdalsrosen. Jag fick den på 60-årsdagen av Berith Andersson, Christina Örvi och ytterligare några kvinnliga arbetskamrater på 68an. Valet av presentros hade en klar anknytning till ett av mina dåtida värv: jag var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare, väl förtrogen med Hurdalsrosens hemland Norge.

Fast från Norge kom den ju inte ursprungligen. En norsk prästson lär ha hämtat hem den från Giessen i Tyskland. Det är en ros tillhörig Alba-gruppen, men dess exakta ursprung är inte känd. Lennart Mellbye skriver i sin ”Rosor i Sverige” (Rabén Prisma, 1994), att Rosa Alpina troligen finns i släkten. Lars-Åke Gustavsson skriver i sin rosbibel ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998), att den, ”vad gäller bladverk, glandelhår och blommor, uppvisar likheter med Rosa villosa ssp plommonros och sorten `Duplex´”.

Prästsonen tog hem den här rosen till prästgården i Hurdal, som ligger nordost om Oslo. Genom sin fantastiska blomning blev den populär bland släkt och grannar och fick sen vidare spridning, först i Norge, sen i Sverige, även i Holland.

Den här versionen finns hos både Mellbye och Gustavsson. Själv har jag hört ytterligare en variant, en mer romantisk och sorglig: Enligt den hemfördes den av en sjöman till sin käresta, som arbetade på prästgården i Hurdal. Hon hade dock under hans långa bortovaro hittat en annan. Men rosen fick hon, och den men alltså inte kärleken levde vidare.

Hurdalsrosen, en buskros, har en imponerande växtkraft. Den kan bli tre meter hög och upp till två och en halv meter bred. Jag har min i en liten rabatt, anlagd mot en bergknalle, och där trivs den. På ena sidan har den en Paradisbuske, som jag en gång fick i födelsedagspresent av Birgittas (nu döda) mamma Anna Brita; de här båda blommar samtidigt och harmonierar i färg. På dess andra sida finns en New Dawn-ros (sport av Dr W van Fleet), remonterande, 300-400 cm, vit till blekrosa; eftersom den är en klätterros, är den utmärkt att ha just mot en bergknalle.

Hurdalsrosen har stora halvfyllda blommor i omväxlande ljust och mörkt rosa, som hänger liksom i girlanger längs de utspärrade grenarna. Blomningen är riklig – den börjar kring midsommar och varar juli ut. Blommorna har knappast någon doft alls, men nyponen doftar.

Hurdalsrosen är mycket vacker att ha i buketter och står sig längre i vas än bondrosen, som jag nyligen skrev om.

Hurdalsrosen vore något för Göran Greiders Hagen, eftersom den kan odlas ända uppe i zon 7.

Frukost, en sommarmorgon

På bordet: Vit vaxduk och en Jobs-löpare med sommarblommor. En bukett med vita bondrosor. Ett glas Verum hälsofil. Ett glas Önos fläderblomsdricka (utan socker). Två smörgåsar – en (sten)hård från Roslagsbröd i Gimo med en skiva cognacsmedvurst, en skiva Polarbröd (osötat, 100 procent fullkorn) med italiensk Prosciutto Crudo. En kopp (Arabia Flora) med rykande, doftande nykokt kaffe. Morgontidningar.

Över bordet: en lampa med Malmsten-skärm med torkade löv.

Under bordet: en blå trasmatta.

Runt bordet: Pinnstolar och en gammaldags utdragssoffa (som barnen sov i en gång i världen) målade mörkblå med lackfärg.

Tvärs över bordet, bakom soffan: ett jättestort fönster, fönsterbänk, karmar och spröjs målade i samma mörkblå färg. I fönstret pelargoner; en vit blommar.

Utanför fönstret: Till vänster en ros, Nevada, (La Giralda x Rosa Moyesii), 200 cm, blomman vit med gyllene ståndare i mitten. (Den här rosen är köpt hos Kjell Eriksson på Ulva trädgård.) Till höger en stor äkta fläder, som just har börjat blomma på solsidan, gräddvit.

Där bortom: grönska och en oändlig blå himmel.