Ingenting är längre som förut

Ingenting är längre som förut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls

sjöng Anders Fugelstad en gång i tiden.

Och nu när partierna inte längre står för de idéer som ursprungligen vägledde dem har hans text blivit giltig också för den politiska kartan.

När hörde ni senast ledande socialdemokrater plädera för en demokratisk socialism?

De svenska kommunisterna och deras sovjetberoende vet jag ganska mycket om – jag var förr i världen Socialdemokraternas främste ”kommunistdödare” – men på den tiden välkomnade vi före detta kommunister som hade blivit demokratiska socialister till socialdemokratin. Numera, då den helt överväldigande delen av Vänsterpartiet måste betecknas som demokratiska socialister verkar ledande socialdemokrater helst vilja hålla dem på armlängds avstånd. Vore det på grund av att det forna kommunistpartiet nu försöker göra sig till ett radikalt socialdemokratiskt parti, skulle jag förstå det, men problemet för stora delar av den socialdemokratiska partiledningen tycks snarare vara att (V) för att stödja (S) kräver radikala, ursprungligen socialdemokratiska reformer.

Missförstå mig nu inte: Jag skulle aldrig, med den erfarenhet jag liksom andra estländare har av kommunismen, kunna tänka mig att rösta på (V), men jag skulle inte ha något emot att större delen av dagens vänsterparti tog steget över till socialdemokratin och bidrog till att återföra partiet till sin ursprungliga kurs.

Jag har en hustru – hon heter Birgitta Dahl – som under perioden innan hon blev Riksdagens talman var en mycket radikal och framgångsrik miljöminister, och när jag i egenskap av huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission 1990 fick partikongressen att anta ett nytt, mycket miljöpräglat partiprogram, där jag bland annat utgår från Helga Henschen-parollen Min gröna dröm är röd, blev socialdemokratin programmatiskt inte bara ett rött utan också grönt, således rödgrönt parti.

Riktigt alla sossar blev naturligtvis inte övertygade om nödvändigheten av till exempel kärnkraftens avveckling, och möjligen bidrog detta till att man så småningom överlät miljöpolitiken till Miljöpartiet. De gröna fick bilda koalition med (S), men Socialdemokraterna tog samtidigt själva över ansvaret för utformningen av energipolitiken, bland annat kärnkraften, och där sköts avvecklingen gradvis fram mot en allt längre bort liggande framtid.

I andra frågor än de miljö- och energirelaterade saknar Miljöpartiet politisk kompass, och jag är inte förvånad över att partiet, till exempel i huvudstadsregionen, har bytt politisk sida.

För socialdemokratin borde slutsatsen av det här bli att partiet upphör med vänslandet med Miljöpartiet, självt åter börjar driva både en radikal miljöpolitik plus snarast möjliga kärnkraftsavveckling och därmed, som förr, blir ett naturligt hem för vänstersinnade miljöengagerade.

Centerpartiet var förr både ett grönt parti och det ledande antikärnkraftspartiet, men det är inte mycket av det som återstår i dag. Och partiets ursprung som småjordbrukarnas och landsbygdens företrädare i politiken – liksom socialdemokratin ett parti för kroppsarbetare – verkar nästan bortglömt i dag, även i partiet självt. Dagens centerledare är en arrogant antisocialist, som egentligen accepterar socialdemokratin bara om den blir ytterligare ett borgerligt parti.

Annie Lööf, som säger nej till att Centern skulle ingå i en (S)-ledd regering, ställer en rad ultimativa krav för att släppa fram en. åtminstone formellt, socialdemokratisk regering. Hennes krav är följande:
– Allt samarbete med Vänsterpartiet måste upphöra.
– Undantag för turordningsreglerna i företag med färre än 50 anställda.
– Förändrad arbetsrätt.
– Sänkta skatter på jobb och företag.
– Säkrad valfrihet i välfärden.
– Liberaliserad bostadsmarknad.

Jan Björklund föreföll till att börja med mer öppen, men diskussionen inom Liberalerna blev lång och svår – det fanns delar av partiet och även enskilda liberaler i hög position som motsatte sig regeringssamverkan. Björklund vet ju att hans parti ligger nära spärren och har därför i slutändan valt att hålla partiet utanför regeringen men stödja tillkomsten av en (s)-regering om partiet är berett att göra ”en rejäl högersväng”.

Och så ställer han liksom Annie Lööf en rad konkreta krav:
– Vänsterpartiet får inte ingå i regeringen.
– Värnskatten måste avskaffas.
– Rotavdraget måste utvecklas, det vill säga omfatta fler frågor.
Detta är bara exempel. I morgon kommer det en längre lista.

Därmed står de båda gamla mittenpartierna båda på högerflanken, och om Stefan Löfven i flertalet av de nämnda frågorna reviderar den socialdemokratiska politik hans parti har gått till val på, måste han ju inse att partiet kommer att förlora mängder av normala sosseväljare till Vänsterpartiet.

Så för helvete, Stefan: Säg nej till de båda före detta mittenpartiernas arroganta krav! Gå i opposition och värna det egna partiet. Släpp det i dag orealistiska kravet att bilda en blocköverskridande regering och hjälp inte det borgerliga block som då kommer att bildas i voteringarna i Riksdagen – vill de då få majoritet, får de söka stöd hos Sverigedemokraterna, vad dessa än själv säger en brunsvart pesthärd i svensk politik.

Dem är Kristdemokraterna, förr ett parti med ambition att bli blocköverskridande, numera ett rejält högervridet parti, plus stora delar av Moderaterna villiga att samarbeta med.

Moderaterna är för övrigt kameleontpartiet i svensk politik, Förr i världen var de Högerpartiet att lita på. Sen blev de också liberaler, som om det inte redan fanns nog av liberala partier. I nästa steg ville de till detta lägga att de också var ett ”arbetarparti”. Och i dag vill alltså stora delar av partiet samarbeta med Sverigedemokraterna.

Så jag slutar med några reder ur en Hoola Bandoola-låt:

”Då kommer mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på?”

Kanske Dagens Nyheter då, om frågan gäller politisk dumdryghet.

I huvudledaren den 4 november kunde man läsa följande:

Allianspartierna bör för egen del ”avstå från att malas ned i en koalition med S. I stället skulle de kunna låta Löfven regera sig igenom den kommande lågkonjunkturen och få igenom liberal politik med hjälp av det slags ansvarslös makt som V njutit av under den gångna mandatperioden.”

Och den 14 november fortsätter DN på ledarplats med adress Löfven:

”Vilka möjligheter finns till en reform som sänkta skatter för de lågavlönade som du säger dig värna om? Kan du tänka dig skarpa diskussioner om medlemskap i Nato, eller fortsätter du att lyssna mindre på allianspartierna än på Socialdemokraternas egen pacifistiska falang?”

Melodikrysset nummer 47 2018

Jag var uppe till jättesent (eller snarare jättetidigt) i natt för att hinna lägga ut min recension av konserten i torsdags kväll innan det var dags för den här lördagens melodikryss. I morse var jag som vanligt på lördagarna uppe 07.00: läste två av våra tre morgontidningar och åt frukost och blev klar med detta lagom till Melodikrysset.

Krysset var inte särskilt svårt i dag och dessutom (åtminstone i Aftonbladets TV-bilaga, där jag brukar lösa det) rätt numrerat. Det mesta kunde jag spontant, men som vanligt förekom det ett par frågor, där jag måste ta nätet till hjälp.

Eddy Grant, ursprungligen från Guyana, har jag egentligen aldrig lyssnat på, så det tog en stund att på nätet hitta vem som gjorde ”Give Me Hope” ((1988).

Londongruppen Coldplay, i dag med ”Hypnotised” från 2011, har jag heller inte lyssnat på. Men i det fallet fick vi ju lite vägledning av Anders Eldeman.

Moneybrother känner jag däremo till, vet till exempel att sångaren heter Anders Wendin. Men jag kan inte deras repertoar särskilt bra, och här konstrade Eldeman till frågan genom att spela deras – OBS inte den kända – ”Stormy Weather”.

Dess amerikanska namne för oss över till lättare domäner, där jag oftast inte behövde nätsöka mer än lite årtal.

Frank Sinatra, ofta kallad Frankie Boy, hördes i en mycket känd låt, ursprungligen från 1930: ”On the Sunny Side of the Street””. Men Frankie var inte först med att spela in den på skiva – vi hörde honom sjunga den kompad av Billy May. Den här låten har sjungits av en hel rad mycket kända amerikanska sångartister.

En annan amerikansk artist, som Eldeman ofta spelar, är Cher, som vi i dag hörde i”The Shop Shop Song” ur filmen ”Kärleksfeber” från 1990. Cher är född i Kalifornien, men hennes efternamn skvallrar om armeniskt påbrå: Cherilyn Sarkisian.

Agent 007 är ju en brittisk skapelse, men hans många filmade äventyr för honom till alla upptänkliga delar av jorden. I ”Agent 007 med rätt att döda” (1962), där han spelas av Sean Connery, hamnar han till exempel på Jamaica. Där har jag också varit en vecka, dock utan att råka ut för några läskiga äventyr.

Voodoo förekommer vad jag vet inte i Sverige, däremot ringlekar och folkdanser, sådana som ”Nu ska vi skörda linet i dag”, som nog en eller annan gång har dansats runt midsommarstången i vårt sommarviste, Öregrund. Här skulle den här låten leda oss till kryssvaret lin.

Från den här folkdansvisan är steget ganska långt till Caroline af Ugglas och ”Nothing Left To Say” från 1989, men jag gillar också henne.

På enträgen begäran av min melodikrysskollega Vonkis spelade Eldeman också en låt med text av Py Bäckman, 1994 hit med Nordman. ”Vandraren” heter den. Själv vandrade jag varje dag å väg till mitt jobb över Adolf Fredriks kyrkogård, där Olof Palme kom att begravas och såg då alla kransar från människor som ville hedra hans minne, bland dem en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Därmed är vi inne i den socialdemokratiska sfär ddr jag själv hör hemma.

Var Magnus Uggla hör hemma politiskt har jag ingen aning om, men den låt han sjöng, ”Jazzgossen”, skrevs av Karl Gerhard 1922, och Karl Gerhard, som jag själv har hört sjunga på en artistturné i regi av gamla Folket i Bild, vars ombud jag var, förde en enveten kamp mot det sena trettitalets och andra världskrigets nazister – han skulle behövas i dag igen. Just ”Jazzgossen” är ju inte politisk, men likväl har en känd filmregissör, Hasse Ekman, som själv var socialdemokrat, gjort en Karl Gerhard-film med just namnet ”Jazzgosen”.
plus noter och ackord var då att redovisa är en fråga, som trots svaret ”Min gitarr” också har anknytning till socialdemokratin. Texten skrevs nämligen 1964 av Thore Skogman, en brukspojke som lite senare var på valturné (s) med Sten Andersson, och jag vet att han gjorde det av övertygelse. Men ”Min gitarr”, som blev en stor hit med Sven Ingvars, har naturligtvis inte någon politisk text:

Min gitarr

Text: Thore Skogman, 1964
Musikförlaga: Anna-Lisa Öst, Lapp-Lisa

Gitarren har jag haft, sen liten grabb jag var.
Den är min allra bästa skatt, och den vill jag ha kvar,
ja min gitarr, ja min gitarr.
För varje dag som gått jag strängarna har smekt,
och glada melodier på gitarren fram jag lekt
på min gitarr, ja min gitarr.

Ja min gitarr, en trogen vän,
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

Gitarren är mitt allt, gitarren är mitt stöd.
Den ger ej mycket pengar, inte mer än dagligt bröd,
ja min gitarr, ja min gitarr.
Den gammal är och nött och inte vacker alls,
men det är skönt att lägga sina fingrar om dess hals
på min gitarr, ja min gitarr.

Ja min gitarr, en trogen vän,
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

För varje dag som gått, jag strängarna har smekt,
och glada melodier på gitarren fram jag lekt,
på min gitarr, ja min gitarr.
.
Ja min gitarr, en trogen vän
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

Texten finns med noter och ackord i ”Våra älskade sånger” (i urval av Ingemar Hahne, Notfabriken 2009).

Melodin och den ursprungligen religiösa svenska texten kom till i USA 1902 och det är i den versionen den sjöngs av Lapp-Lisa, Anna-Lisa Öst, som själv verkade inom Frälsningsarmén:

Guldgrävarsången

Text: Amerikanska Fräsningsarmén, 1902
Musik: Traditionell amerikansk melodi

En gång i fjärran väst, vid Stilla havets kust
jag fann mig själv en sommardag,
mitt hjärta slog med lust och snart med mod
på land jag stod.
Jag tänkte gräva guld, bli rik och få det känt,
men mina planer gick omkull och jag fick ej en cent,
men aldrig förr mig bättre hänt.

Ty jag blev frälst, ja, härligt frälst
och jordens skatter får vem som helst.
Jag byter ej bort den skatt jag fått
för millioner, jag mår så gott.

Jag reste hit och dit, att söka guld och glans,
jag strävade och med all flit att vinna ärans krans
jag ville opp till högsta topp.
Jag tänkte ej uppå att när min famn var full,
jag måste bort ifrån det gå och lämna mitt schatull
på denna jord, och själv bli mull.

Ty jag blev frälst…

Man slåss om torvorna, idag just liksom förr
och ser ej stackars Lasarus där utanför sin dörr
blott för sin skatt — och sen blev natt.
Då klappar döden på, vem kan då hjälpa, vem?
Den rike mannen måste gå från guld och vinning slem.
Men Lasarus han fick gå hem.

Ty han var frälst…

Att vinna ära här det aktar jag ej stort.
Mitt namn i himlen skrivet är och genom himlens port
en gång jag går och kronan får.
Betyder minus här om kassan ej är full.
Att vara himmelsk miljonär är mera värt än gull,
ty banken där går ej omkull.

Själv är jag inte ett dyft religiös, men jag är mycket road av gamla folkrörelsesånger.

* * *

Krysslösarkollegan Stefan H påpekar i en kommentar att jag har glömt bort att redovisa svaret på en fråga. Jag har själv klarat frågan – svaret finns på rätt plats i kladden – men tydligen har jag sen glömt att redovisa det men av misstag markerat det som redovisat. Vi hörde Tove Lo i ”Don’t Ask, Don’t Tell”.

En mycket hörvärd konsert

I torsdags var det abonnemangskonsert i vårt Musikens hus i, konserthuset Uppsala.

Före konserten hade vårt eget lilla konsertsällskap – utöver mig och Birgitta Bengt och Inger samt Anna och Käthe – bord beställt på Lucullus för gemensam middag. Vi hann beställa mat, men innan vi hade fått den gav Birgitta, som under ett par dygn hade haft ont i magen, upp och åkte hem. Jag blev naturligtvis orolig men beslöt att i alla fall fullfölja konserthusbesöket. Jag åt smörstekt gösfilé med kronärtskocka i citronsås, och det smakade utmärkt.

Sen gick vi över till konserthuset – jag lämnade i garderoben också in den kasse med fyra uttjänta marimekkoskjortor jag hade med mig till Anna, som väver mattor av dem, plus Birgittas kasse med hennes egenstickade ylletröja, nu med förlängda ärmar, att av Anna tas med hem till dottern Ella, och sen tog jag hissen upp till konserthallsfoajén, där jag fick programmet och började läsa det.

Själva konserten visade sig bli den bästa på länge, faktiskt rätt igenom mycket hörvärd. Allt som spelades hade knytning österut: Finland, Estland, Ryssland och Ukraina. Bara ett av styckena som ingick i det här programmet hade någon knytning till rubriken i det tryckta programmet, ”Accordeonkonsert”, men också den delen, som jag ska återkomma till, var värd att lyssna på.

Programmet inleddes med ett verk av Lotta Wennäkoski, född 1970 i Finland: ”Verdigris”, komponerad 2015 och med verkstitel som betyder koppargrönt, är starkt inspirerad av Sibelius’ ”En saga” men verkligen inget plagiat.

Kvällens gästdirigent var estländaren Olari Elts, och det är märkligt att lilla Estland har lyckats frambringa så många skickliga dirigenter, kända också här i Sverige. Uppsala hade ju under en lång period Paul Mägi som chefdirigent, på Operan dirigerade Eri Klaas och Göteborgs symfoniker hade länge Neeme Järvi som dirigent.

Och eftersom det i Estland också finns mycket hörvärda kompositörer, valde Elts också att spela en av dem, Erkki-Sven Tüür, född 1959. Av honom hade Elts valt att spela ”Prophecy” (2007), ett profetiskt verk som tidigare har spelats med Olari Elts som dirigent. Det här är ett ganska särpräglat stycke, eftersom det är en konsert för accordeon och orkester. Det i sådana här sammanhang ovanliga soloinstrumentet spelades här av ukrainskan Irina Sarotyuk.

Av den redan nämnde Jean Sibelius (1865-1957), vars verk jag har på mängder av LP-skivor, spelades ”Tuonelas svan” ur Lemminkäinen-sviten, komponerad under påverkan av Richard Wagner. Men Lemminkäinen förekommer också i det finska nationaleposet ”Kalevala” och i den estniska varianten ”Kalevipoeg” (Kalevs son). Det senare bör ha bidragit till att Olari Elts har valt att dirigera just ”Lemminkäinen-sviten”.

Efter pausen spelades Dmitrij Sjostakovitjs (1905-1975) ”strong>Symfoni nummer 9 i Ess-dur”. Sjostakovitj var en uppburen kompositör i Sovjetunionen, men när han 1945 spelade det här verket, blev Josef Stalin rasande för att Sjostakovitj inte i sitt nya verk hyllade Sovjetunionen för segern i andra världskriget., och det är, antar jag, ett viktigt skäl för en estnisk dirigent att spela just Sjostakovitjs nionde symfoni. Men hur som helst: det här är en lysande komposition alldeles oberoende av denna bakgrund, det bästa jag har hört i vårt konserthus på mycket länge.

Birgitta bidrog av ovan redovisade skäl till att publiken denna kväll lämnade åtskilliga platser tomma, vilket verkligen var synd, eftersom både programmet och orkesterns framförande var lysande.

Tillsammans med Bengt och Inger åkte jag, salig över vad jag hade fått uppleva, hem i taxi.

Birgitta, som alltså hade åkt hem, satt då framför TVn och såg en Beck-deckare, regisserad av Harald Hamrell, under gymnasietiden kompis med vår Anna – vi kände också hans föräldrar, Sven Hamrell och Sonja Lyttkens. Jag anslöt, och även om vändningen för Birgitta kom först under natten, kan jag avslutningsvis meddela, att hon i dag är på benen igen.

Melodikrysset nummer 46 2018

iag förstår Anders Eldemans förklaring att vissa tidskrifter med lång pressläggningstid inte klarar att på kort tid ändra felnumreringen i melodikryssen, men varför man inte kan åtgärda problemen förrän det måste ha gått ytterligare en vecka innan felet kan åtgärdas är fortfarande lika obegripligt. Om SR skickade korrekta kryss till de tidningar som trycks natten före lördag, skulle de ju lätt kunna byta till rätt utformning.

Jag tyckte också att hans anvisningar om de i dagens kryss många omnumreringarna plus tillägg av ett borttappat frågenummer lämnade ganska mycket övrigt att önska. Så jag skrev ner större delen av svaren tillsammans med frågorna och lokaliserade sen först efter kryssets slut, var de här svaren skulle in i krysset.

Och att då dessutom få en dubbelfråga, där de ingående delarna inte hade något rimligt samband med varann, kände som en ren provokation. Den första delfrågan hade som ljudillustration Gullan Bornemarks barnklassiker ”Sudda, sudda bort din sura min”, som skulle ge oss svarsordet sur. På det följde, i samma fråga, en musikversion av Lasse Berghagens fina ”En kväll i juni”.

Nå, det är ju inte precis väder för att ta av sig sin kavaj, så Eldeman spelade också en låt som det ligger närmare till hands att lyssna på så här års. Själv har jag hört den flera gånger i Domkyrkan här i Uppsala, sjungen vid musikklassernas julkonsert: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin skapare Adolphe Adam (1802-1856) – han skrev på franska, så i original heter sången ”Cantique Noël”.

Dagens ABBA-låt, ”Bang a Boomerang” (1975) handlar inte om Australien, men ut i världen kom den, också med hjälp av den svenskspråkiga version Svenne oh Lotta gjorde av den i Melodifestivalen samma år. I krysset spelades dock en instrumental version.

Miriam Bryants text med sångtiteln ”Satellite”, för oss lika lite till någon rymdfärd. I dag hörde vi den här låten med Ison och Fille.

Samma förhållande till rymden har ”Strangers” med Sarah Klang.

Och inte heller den amerikanska gruppen Starship förde oss till fjärran rymder. I dag hörde vi dem i ”Nothing Gonna Stop Us Now” (1987). Att den här gruppen, också känd under namnet Jefferson Airplane, kanske inte är så känd bland alla har säkert också att göra med inre stridigheter, avhopp och namnbyte.

Från USA kommer också den betydligt mer kände Irving Berlin, som 1950 skrev scensuccén ”Annie Get Your Gun” (1930). Hade Berlin levt i dag, under Trump-eran, vet man ju inte om han hade velat skria något med det budskapet.

I dag fick också barnen sitt – jag har redan nämnt Gullan Bornemark.

Smurfarna är jag hyggligt bekant med om vi håller oss till serier. Men smurfskivorna är jag inte lika förtrogen med, och de saknar ju musikalisk originalitet. Och inte blir jag mer vänligt stämd av att på ”Smurfarna 2″ höra Britney Spears göra ”Ooh la la”.

När Peps Persson – jag har en mängd plattor med honom – gjorde ”Oh Boy”, var det knappast som barnskiva. Men nu har den pellesvanslösifierats av Pelle och Maja och således blivit barnskiva.

En del av den vuxna publiken tror möjligen att J R R Tolkiens (1842-1973) ”Sagan om ringen” (1954-1955) är något slags äventyrsböcker för ungdom. Men den som har läst mycket Tolkien vet att han skapade en alternativ värld med en alternativ mytologi och skrev för en betydligt vidare publik, också i mogen ålder. Hans viktigaste böcker har filmats, helt uppenbart också med tanken på vuxen publik.

Jag har träffat kronprinsessan Victoria ett antal gånger, tillsammans med min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. När Victoria 2011 gifte sig med Daniel Westling var jag inte med, men jag har förstås hört den speciella bröllopslåt Björn Skifs framförde tillsammans med Agnes, ”When You Tell the World You’re Mine”. Jag är verkligen inte monarkist, men just Victoria är som person lätt att komma på talefot med.

Men i kungahuset finns det också andra – inga namn! – som det gör ont – för att citera Lena Ph – att lära känna.

Jo, jag blev firad på Fars dag

Det är svårt att hinna skriva. Allting går så långsamt när man är i min ålder, då till och med synen sviktar.

Fast till Fars dag i söndags hade hustrun köpt ett par saker som kommer att göra mitt liv lättare.

Dels hade hon köpt en ny, starkare lampa att ställas mellan våra TV-fåtöljer, dessutom tvågrenad. För mig gör den det lättare att läsa alla tidningar och tidskrifter jag envisas med att läsa varje dag. Och hon som ständigt stickar, också när TVn är på, kan till exempel lättare räkna maskor. Problemet att hon måste flytta på den malmstenlampa med mycket vacker skärm vi hittills har haft stående mellan våra fåtöljer löste hon elegant: Hon ställde malmstenlampan med dess torkade löv i skärmen framför vinylhyllan till vänster om TVn – ännu längre till vänster har den då en blommönstrad jobsgardin.

Dels hade hon köpt en ny skrivbordslampa till mitt skrivbord, där jag har datorn och dess bildskärm stående. Ett problem där har länge varit att skrivbordslampan inte har fungerat, och när synen nu allt mer har börjat svikta, har bristen på tillräckligt starkt ljus gjort det allt besvärligare att skriva. Icke utan ansträngning och med mina fysiska tillkortakommanden lyckades jag till slut nätansluta den nya lampan – jag måste in bakom en tung hurts – och hurra: lampan lyste med skarpt sken. Tyvärr rakt in i ögonen på mig, och det gick inte att vrida lampdelen mot bildskärmen. Det här måste ju rimligen gå att reglera, men då skulle jag behöva verktyg. Tyvärr finns alla våra verktyg i Öregrund; här i lägenheten finns bara hammare, och den bör nog inte användas i det här sammanhanget. Men förr eller senare löser det här sig.

I fönstret mellan mina två Nerium, en vit och en rosa, står, från och med Fars dag, nu en rödblommande orkidé, som jag också fick av Birgitta.

Och så har Birgitta som hon alltid brukar göra till Fars dag, jul och födelsedag gett mig några böcker, egenhändigt vackert inslagna eftersom hon via sin bokklubb kontinuerligt köper böcker som är avsedda för mig.

Tre av presentböckerna var i tegelstensformat: ”Babbitt” av Sinclair Lewis, ”En anarkists minnen” av Pjotr Kropotkin och ”Ett straff hon förtjänar” av Elisabeth George.

I mer normalt format är Karl Ove Knausgårds ”Så mycket längtan på så liten yta”.

Glad är jag också över att jag har fått Sara Danius’ lilla bok ”Om Bob Dylan”. Jag har följt Dylan i stort sett ända från starten och har en enorm dylansamling: skivor, filmer, sångböcker, memoarer, biografier. Och jag hör till dem som helhjärtat stödde Svenska akademiens beslut att ge honom nobelpriet i litteratur.

Min förträffliga hustru hade ockå gjort en av sina sedvanligt goda smörgåstårtor, och när hon sedan var borta på egna uppdrag större delen av en dag, åt jag smörgåstårta både till lunch och till middag.

”Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar”, sjöng Benny Andersen en gång i världen. (Se ”Svantes lykkelige dag”, Kulturspegeln, Sångtexter.)

Till lyckan på Fars dag bidrar också barnen.

Kerstin, som bor ganska nära oss, kommer hit personligen – hennes båda barn är hos pappa Bo och firar honom på fars dag. Kerstin har med sig en burk estnisk inlagd gurka till sin estniska pappa; det finns en inte helt centralt placerad butik i Stockholm, som saluför estniska gurkinläggningar, och Bo som jobbar i Stockholm har hjälpt henne att handla. Det står Talukurk på burken, vilket översatt – varken Kerstin eller Bo kan estniska – betyder Gårdsgurka/Bondgårdsgurka. Den här är jättegod – jag har skivat en gurka till mina båda morgonsmörgåsar – men den är inte det Kerstin hade hoppats, estnisk syrad gurka, Hapukurk. Till den behövs svartvinbärsblad, dillkronor, pepparrot, vitlök och grovt salt – recept finns i kokboken ”Estnisk mat”. Vem vet – Kerstin är mycket matlagningskunnig och har fått den här kokboken av mig – nästa gång kanske hon gör gurkan själv. I somras hade hon bakat fantastiskt gott estniskt surbröd åt sin pappa, bröd som jag hade i frysen i Öregrund och sedan, ett i taget, tinade och använde till varje frukost.

Lite senare ringde sonen, Matti, och gratulerade pappa på Fars dag, och jag kontrade med att gratulera honom på Fars dag – han har ju två egna väldigt rara småflickor. Flickorna och deras mamma hade förstås uppvaktat också Matti på Fars dag, och en av småtjejerna hade för övrigt också frågat Matti om de inte skulle åka också till farfar på Fars dag, men vi får ses en annan gång, eftersom de var en smula drabbade av förkylning. Matti och jag, som kommer så väl överens, hade sedan ett ganska långt samtal, även om saker som inte hör hemma just här, och sen sa han en sak som fick mina ögon att tåras av glädje: Han (som för övrigt är barnpsykolog med lång erfarenhet av att behandla barn och ungdomar) sa, att jag som pappa var en förebild för honom i hans sätt att förhålla sig till de egna döttrarna.

Melodikrysset nummer 45 2018

Nej, vad jag vet har killen som greps för beskjutningen av en lägenhet i ett grannhus i vår bostadsrättsförening ännu inte erkänt. Men jag återkommer så snart jag vet något mer om vem som sköt och vad han ansåg sig ha för skäl.

Den för mig svåraste frågan i dagens kryss var den där man spelade en signaturmelodi. Först var jag inne på helt fel spår, men när jag hade fått första och sista bokstaven och bara saknade bokstaven mellan, kom jag på rätt svar: Den här lilla trudelutten spelas rimligen på bio, närmare bestämt på SF-biograferna. En gång i världen kunde det hända, att jag gick på bio praktiskt taget varje kväll, men numera är jag nästan aldrig på bio, så jag har helt enkelt inte hört den här signaturen.

Numera kan man ju se oerhört många slag av filmer på TV i stället, men även där är jag ganska selektiv. Jag har till exempel aldrig sett något avsnitt av ”Sopranos” (i original ”The Sopranos”). Så för mig var även signaturmelodin från 1997, ”Woke Up This Morning” med Alabama 3, obekant, men eftersom jag så småningom fick varannan bokstav i titeln för programmet, klarade jag till slut att det var fråga om ”Sopranos”.

”Philadelphia”, filmen från 1993 med Tom Hanks och med musiktema (”Streets of Philadelphia”) av Bruce Springsteen, har jag heller aldrig sett. Springsteen finns i stor mängd i min privata skivsamling, men för att göra frågan svårare spelade Eldeman i dag musiktemat med Molly Johnson.

Filmen ”Bel Ami” (från 2012) har jag aldrig sett. Däremot har jag hört melodin med samma namn (från 1939). Och i en av våra bokhyllor finns en rad böcker av Guy de Maupassant, däribland ”Bel Ami” från 1885.

Men den lättaste filmfrågan i dag var, för mig i alla fall, den där ljudillustrationen var ”Easter Parade”, som ingick i en film med samma namn, från 1948 och med Fred Astaire och Judy Garland i de ledande rollerna. Fast sen försökte Eldeman krångla till frågan lite – det svar vi så småningom skulle komma fram till var påskris.

I anslutning till filmfrågorna tar jag också Lili & Susie, inte för att de 2016 sjöng in ”Oh Mama” utan för att de sjöng den här låten redan i TV-programmet ”Solstollarna” från 1982. Fast då var jag upptagen av helt andra saker, och förresten ville Eldeman kolla om vi visste att Lili och Susie är systrar.

Till Eldemans egenheter hör att vissa artister förekommer då och då, ibland ofta, i hans melodikryss. Norah Jones är ett exempel – i dag hörde vi henne i ”Come Away With Me”. Jag har ingenting alls mot Norah Jones. Det här är bara en iakttagelse.

Bryan Adams har jag inget speciellt förhållande till, men här gav oss kryssmakaren som ledtråd, att den vi hörde i ”Summer of ’69” också är fotograf.

Själv är jag ofta fäst vid äldre örhängen.

Ett exempel är ”Jag tror på sommaren”, skriven 1967 av Stig Olin och insjungen samma år av sonen Mats Olin. Fast här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den med sång av Ann-Louise Hansson.

Jules Sylvains och Sven Paddocks ”Med en enkel tulipan”, insjungen 1938 av Harry Brandelius, fick vi i dag höra instrumentalt, och sen ville programledaren veta, vad man brukar ropa när man överlämnar det sången handlar om. Jo, Hurra!”.

Och så är det bara en fråga kvar, en med en instrumental version av en danslek. Jag vet inte om dagens barn kan den här, men jag klarar ”Domaredansen”, kanske för att jag liksom den är uråldrig. Texten börjar så här: ”Nu vilja vi begynna en domaredans”.

Fast jag måste ju samtidigt vara ärlig: dansa danslekar klarar jag inte längre.

Men det är kul att titta på. Till exempel vid midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

Sen isar det sig, att jag ändå har glömt ett frågesvar, nämligen svaret på den allra första frågan. Krysset började i dag med musik ur ”Barberaren i Sevilla” (1775) med musik av Gioacchino Rossini.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 13 2018:

”Själva intentionen med att ge gasbilarna bonus är att de, om de körs på gasen, har en längre klimat- och miljöpåverkan än om de körs på bensin eller dieselolja.”

Dagens Nyheter

* * *

”USA: Döda IS-krigare
skulle slå till i Sverige”

Dagens Nyheter

* * *

”Vänsterpartiet Skåne lämnar
in motion om att köra
Pågatåget i egen regi”

TT

* * *

”20.10 Naturens utbrott
Fransk dokumentärserie från 2017. Del 4 av 6. De mest kraftfulla trombonerna kan lyfta lastbilar, smula sönder hus och kasta resterna hundratals kilometer bort.”

Sydsvenskan

* * *

”Uppsala kommun ska vara klara med monteringen av julbelysning i slutet av november. Julafton infaller i år 24 september.”

Upsala Nya Tidning

En TV-kväll som övergår i obehaglig verklighet

Vi startade som vanligt TV-kvällen med nyhetsprogrammen. De innehöll inslag om det amerikanska valet, men så tidigt fanns naturligtvis inga resultat att redovisa.

Sen blev det en timmes paus innan vi ville titta på TV igen, så då passade jag på att diska efter middagen.

Programmet med och om Ingvar Carlsson ville vi förstås se. Under epoken Carlsson verkade vi båda i politikens centrum: Birgitta var minister och jag själv biträdde partisekreteraren (s). I den här filmen spelade mordet på Olof Palme en central roll, och vi har båda traumatiska minnen från kvällen då han sköts och hur Birgitta tog taxi till Stockholm för att vara med vid regeringssammanträdet på Rosenbad, medan jag själv hemifrån Uppsala ringde ett antal VU-ledamöter utanför regeringen och kallade dem till ett sammanträde påföljande dag.

Sen började vi, alltså Birgitta och jag, kanske för att lugna ner oss, se en TV-deckare i karibisk miljö, men innan vi hann se slutet, blev vi avbrutna. Det hördes ett knackljud mot fönstret i rummet där vi satt.

Min förta reaktion var att det nog var ungar som busade, Men när ljudet mot fönstret upprepades, nu hårdare, drog Birgitta upp en av de små persiennerna och kollade, och där ute fanns det uniformerad polis. Hon berättade sen att hon blev skärrad – sist det kom hem polis på det här sättet var när min bror hade dött i hjärtinfarkt i en fiskestuga i fjällen. Och ingen av oss glömmer ju heller hur det, morgonen efter mordet på Olof Palme, stod en polisbil på vakt utanför just det här fönstret.

Birgitta gick ner och öppnade och kom strax upp med en uniformerad polis, så ung att han nog inte visste vilka vi var. Hans ärende var att kolla om vi hade hört eller sett något av intresse för det som hade hänt i grannhuset, alltså i den bostadsrättsförening på Idrottsgatan där vi bor. Ett äldre par i grannhuset hade utsatts för beskjutning utifrån, men som tur var hade ingen kommit till skada.

Tillsammans med polisen tittade vi ut mot grannhuset och såg då att det var totalavspärrat och att där vimlade av poliser.

Mer berättade inte den här polismannen, och det respekterar jag, eftersom han säkert hade fått instruktion att inte säga mer än absolut nödvändigt.

Och eftersom ingen av oss hade hört något – vi har båda nedsatt hörsel och har därför TV-ljudet på relativt högt – fortsatte han för att höra flera.

För vår del använde vi våra datorer för att få veta lite mera, men utöver det vi nu redan hade hört och sett hittade vi så småningom bara ett par uppgifter till. Man tycks nedanför det beskjutna fönstret ha hittat en kula och en patronhylsa – det skottet måste i så fall ha träffat rappningen och studsat ut. Och så verkar polisen ha gripit en tonåring som togs till polishuset för förhör – men den här killen kan ju faktiskt ha varit någon som var nyfiken på vad som stod på.

Själv har jag inga förutfattade meningar men hoppas att vi snart får veta vad som egentligen hände och varför det hände.

Om inte annat så för att våra barn, som oroliga har ringt, ska få ett tillförlitligt besked.

Läsvärd norsk barnbok

Jag har en känsla av att danska och norska barn- och ungdomsböcker förr i större utsträckning översattes och gavs ut även i Sverige. Desto gladare blir jag, när jag hittar välgjorda böcker från grannländerna, böcker skapade av författare om jag tidigare inte har kommit i kontakt med.

Ett exempel är norskan Camilla Kuhn, vars ”Ida och vargen” jag just har fått som prenumerant på småbarnsböcker från En bok för alla (2018). Den gavs 2012 ut på svenska (översättning Sofia Lindelöf) av ambitiösa förlaget Bergh. I Norge kom den ut året före, 2011, och hette då ”Ida og ulven”.

Det här är en fin bok, inte minst på grund av illustrationerna, gjorda av författaren i rött, svart och vitt.

Också texten är spännande, särskilt för barn som ännu inte själva har lärt sig att läsa.

Lilla Ida ska sova hemma hos mormor, och då måste förstås mormor läsa godnattsaga för henne.

Mormor väljer att läsa en saga om en varg som äter upp en en flicka och sen också flickans mormor. Vi som har läst och hört alla de klassiska sagorna vet förstås vad det är för saga mormor läser, men lilla Ida har aldrig hört sagan om lilla Rödluvan. Och mormor bara läser den här sagan och säger sen: Sov gott! Sen går hon och lägger sig i rummet bredvid.

Ida kan inte sova; hon tänker på den saga mormor nyss läste. Och plötsligt hör hon hur det morrar bakom väggen. GRRR, GRRR, GRRR låter det.

Ida blir förstås rädd och kryper ner under täcket, men morrandet hörs bara värre. ”Mormor” ropar hon. ”Jag hör en varg”.

Men mormor hör ingenting och säger ”Sov nu!”

Och så börjar morrandet igen. Ida förstår plötsligt att morrandet kommer från rummet där mormor sover – vargen är där inne!

Då övervinner Ida sin rädsla, springer in i mormors sovrum och skriker: ”Ät inte upp min mormor!”

”Jag räddade dig”, säger Ida till mormor.

”Vilken tur”, säger mormor. Och så får Ida lägga sig hos henne.

Ida somnar i mormors famn, och då somnar också mormor om. ”Grrr! Grrr! Grrr!” låter hennes snarkningar.

Modesty Blaise: Bad Suki

Jag har alltid älskat bra äventyrsserier, alltså sådana som både är vältecknade och spännande. Man kan ha olika invändningar mot enskilda avsnitt av ”Modesty Blaise”, till exempel att tecknare och manusförfattare, lite olika genom åren, ibland försöker locka unga manliga läsare genom att exponera Modesty lätt- eller avklädd, men på plussidan finns att den här serien nästan alltid är spännande.

”Bad Suki” (1968), återpublicerat i ”Agent X 9” nummer 10 2018 (manus Peter O’Donnell, bild Jim Holdaway, översättning Sara Carlson) är sympatiskt och angeläget inte minst för att det så hårt tar avstånd från droger och människor som berikar sig genom att sprida sådana.

I ”Bad Suki” får vi både möta knarkspridarnas allt för aningslösa offer och den som, överraskande nog, samvetslöst tjänar pengar på att sprida drogerna. Den som gör det senare är en äldre kvinna, vars täckmantel är angeläget socialt arbete bland hjälpbehövande människor men som alltså själv sprider och utnyttjar deras elände.

Men det är klart att Modesty Blaise och hennes ständige medhjälpare Willie Garvin kommer på vem som är spindeln i nätet och beslutar sig för att oskadliggöra henne och hennes medhjälpare.

Det här blir livsfarligt för dem själva – de klarar med nöd och näppe livhanken – och så slutar historien med att Modesty ögonblicket innan Suki hinner ta en cyanidkapsel, skjuter knarklangerskan. Hon och hennes smugglarvänner sänds ut på havet, och där sprängs deras båt i småbitar och resterna av dem försvinner ner i havet.