Bengt 80 och Leif 70

Jag är i den åldern då de gamla vänner som fyller jämnt också de har uppnått en aktningsvärd ålder,

I lördags var vi i Storvreta för att fira Bengt Kettners 80-årsdag. Bengt var i unga år gift med Birgitta, och de fick då dottern Anna, som sedan växelvis bodde hos sin mamma respektive hos sin pappa. Det här har lett till att Anna anser sig ha två pappor och två mammor – den andra mamman är Inger Grandell, som blev Bengts andra fru.

Birgitta och Bengt bodde, liksom Inger, då jag lärde känna dem, på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, på Sturegatan i Uppsala. På Arken bodde på den tiden – tidigt sextiotal – många medlemmar i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, vars ordförande jag var, och flera av de här arkaborna blev också mina personliga vänner. Senare har både Anna och min och Birgittas dotter Kerstin bott på Arken, så jag har fortsatt haft kontakt med den här miljön genom åren.

Anna var förstås på sin pappas 80-årsdag, tillsammans med döttrarna Sara och Ella plus hunden Sudden – mellansyster Amanda, som är violinist, var upptagen av ett orkesterarrangemang. Kerstin var också där tillsammans med barnen Viggo och Klara, och från Stockholm kom vår son Matti med sambo Karin och dotter Ella. (Jo, det finns två Ellor i vår familj.)

Ganska många av gratulanterna hörde hemma i kretsen av gamla arkabor. Flera av dem – som Lennart Källströmer som skjutsade mig och Birgitta i sin bil – men inte alla fortfarande helnykterister, men det fanns både alkoholhaltiga och alkoholfria drycker på det här kalaset. Av de gamla arkaborna väljer jag att nämna några jag även senare har haft kontakt med, Käthe Elmgren samt Sigvard och Inger Lindqvist. Vid vårt bord ute i trädgården satte sig också Jimmy och Magareta Mattsson. Jimmy, som har byggfirma, har gjort renoveringsjobb åt Bengt i Storvreta och för övrigt också åt Anna i hennes sommarhus i Ekolsund. Jimmy och Mrgareta är dessuom med i samma sosseförening som både jag och Birgitta samt Bengt och Inger, och det kom förstås också andra partibekanta till det här kalaset, till exempel Anita Berger och Kjell Jernberg.

Bord och stolar hade ställts ut på gräsmattan, som lyste av blommande gullvivor. Bengt behandlar den stora gräsmattan som äng: låter vildblommorna fröa av sig och slår sen både dem och det nu höga gräset med lie.

Det var en härlig försommardag: trevligt att kunna sitta utomhus i solskenet och äta av den goda buffén, levererad av det företag, Trillers, där Kerstin arbetar som bagare. Kerstin har förresten på sin blogg publicerat en rad bilder från det här kalaset: födelsedagsbarnet, hennes egna barn på tomten, huset och så vidare.

Solen sken så starkt att jag själv fick synproblem, och Birgitta fick, trots lånad solhatt, ansatser till solsting, så vi flyttade hela bordet in i skuggan av träd, och då blev det bättre.

Bland blommorna i gröngräset slog sig också Kerstin och hennes barn samt Matti och Karin och deras lilla Ella ner. Matti försökte placera Ella i mitt knä, men hon ville ner i det spännande gräset med alla blommorna. Ella har också lärt sig gå nu, så hon stultar omkring på egen hand – bara för att strax därefter åter ty sig till pappa eller mamma, som hon nu också kan kalla så.

O, ljuvliga barn i olika åldrar!

* * *

På söndag morgon var det dags att gå upp och sen per buss, tåg, T-bana och till fots ta sig hem till nästa födelsedagsbarn, Leif Karlsson. Leif bor i Enskede, där förr också hans och min gamle chef Sten Andersson bodde. Allt det där var för längesen nu. Sten är död, och Leif, som är något yngre än jag, fyllde 70. Före pensioneringen jobbade han passande nog på PRO.

När jag var ordförande i Laboremus och aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet, umgicks jag mest med vänsterfalangen i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm. Leif är ju lite yngre, så jag vet inte, hur mycket han berördes av falangstriderna i stockholmsklubben, men när jag mötte honom som assistent åt Sten Andersson, kom vi snart att finna varann: vi hamnade ofta på samma ståndpunkt och hade lätt att samarbeta med varann.

När jag och Birgitta uppvakatade honom i söndags, höll jag visserligen inget formellt tal, men jag påminde honom om gamla tider och strider, och stax föll vi nästan i varandras armar: Jag nämnde vårt gemensamma förakt för manövern att släppa fram folkpartiregeringen – Leif och jag gick inte till riksdagsgruppen vid det där tillfället när den pratades omkull; i stället gick vi till Föreningsfilmo och såg hela raddan av gamla socialdemokratiska valfilmer, några av dem nästan i spelfilmsformat, och valde ur dem avsnitt till en jubileusmkavalkad. Vi gjorde tillsammans också en dubbel-LP med röster och musik ur arbetarrörelsens historia, en skiva som det närmast är en skandal att vårt parti inte har fört över till CD.

Men dagens socialdemokrati verkar inte bry sig om sin historia och sitt kulturarv. Under buffén – mycket god även i det här fallet – satt jag tillsammans med bland andra Bosse Elmgren och hans fru Kerstin Ekberg – Bosse och jag var arbetskamrater, och Kerstin jobbade som redakör på Hotell- och Restaurangs tidning. Bosse drev envist att det skulle behövas en ny, reviderad upplaga av gamla Tidens sångbok.

För övrigt fanns det även andra gamla arbetskamrater från 68an bland födelsedaggratulanterna: Lars Hjalmarsson, sedan länge förläggare, hans fru Lena Josefsson, även hon gammal arbetskamrat från 68an, Lasses mångåriga assistent på förlaget, Maud Björklund, tidigare sekreterare åt Sten Andersson – och jo, Britta, Stens hustru, hade förstås också kommit. Liksom allas vår gamla kollega Inga-Lena Nau.

Bland gamla bekanta som var där vill jag också nämna Bengt Lindqvist, före detta statsråd, blind redan på den tiden, dock inte politiskt. Som alltid på såna här stora samlingar fanns där naturligtvis också människor som vi inte kände, men en av de yngre gästerna, Jytte Guteland, som bor i samma område och är med i samma sosseförening som Leif, kom och hälsade och pratade med oss.

Roligt var det också att få prata med Leifs musikaliska dotter Sofia Karlsson; hon satt en stund bredvid mig, och jag fick bland annat veta att hon åter har en ny skiva på gång.

Att Sofia är en musikalisk talang vet jag ju, men jag hade ingen aning om att hon också har brorsor som, utmärkt, trakterar gitarr respektivfe piano. Den här karlssonska syskonskaran uppvaktade musikaliskt sin pappa med sånger av Jules Sylvain, Evert Taube och Povel Ramel.

Leifs hustru och barnens mor heter Anne-Marie Wohlin. Jag har genom åren träffat även henne – bland annat har hon och Leif hälsat på oss i Öregrund, där vi som minne av det besöket fortfarande har en ölöppnare, formgiven på ett av de uppländska bruken. När hon pensionerades från sitt uppdrag som ordförande i Svensk sjuksköterskeförening, skulle hon enligt seden där få sitt porträtt målat och valde då att porträtteras av Stig Claesson, Slas. Uppenbarligen fanns det tidigt skepsis mot det valet, men Leif deklarerade omedelbart, att om föreningen inte var nöjd med porträttet och det måste göras ett nytt, skulle han personligen köpa det claessonska verket, och det hänger nu i det rum på övervåningen där vi vistades under födelsedagsfesten.

Efter födelsedagsfesten blev det en ännu längre tur till vårt slutmål, Öregrund. I skymningen möttes vi av blommande körsbärsträd, narcisser och tulpaner i rabatterna och en nyklippt gräsmatta.

Henrik, som klipper åt oss, hade dock sparat tuvor med tusensköna och förgätmigej. Han är inte bara ett proffs på gräsklippning – han är son till en trädgårdsmästare.

Växter och vård

Jag har en viss dragning till gammaldags krukväxter, sådana som min mor hade i fönstren och ute på glasverandan i det hus i Juniskär, där jag bodde under min skoltid.

Jag tänker då inte i första hand på pelargoner, vanliga i väldigt många hem. Men hon hade till exempel Kristi törnekrona, så det är inte av religiösa skäl jag har haft en sådan nästan oavbrutet sedan jag som student flyttade till Uppsala.

Min mor hade också en praktfull Nerium. Själv hade jag länge en vit och en rosa, men den rosa dog för något år sedan. Sen dess har jag varit fast besluten inte bara om att ersätta den med en ny rosa utan att nu också för första gången skaffa mig ett rött exemplar.

Redan före jul var jag in i blomsterhandeln uppe vid Torbjörns torg och frågade efter en rosa och en röd Nerium, men de hade inga Nerium inne och berättade att det var fel säsong att beställa hem den här krukväxten. Sen dess har jag då och då varit där och kollat, men förgäves.

Men trägen vinner! När jag i går åter var där för att fråga, hade de fått hem en hel binge Nerium. De flesta var röda, men ett par exemplar hade en blomning i vardande, som man med lite god vilja kunde tolka till rosa. Så jag valde ut ett exemplar av vardera och bar hem dem.

Där hade jag ett par tomma självvattnande stora krukor stående, så i dem hällde jag lite jord och så packade jag in de båda krukväxternas rötter med den jord de var rotade i i mer jord samt vattnade med lite växtnäring.

Nu står de momentant i mitt arbetsrum i lägenheten i Uppsala, men sen ska jag ta med dem till Öregrund och placera dem tillsammans med min vita Nerium ute på glasverandan i sommarhuset.

* * *

Jag har tidigare berättat om de olika krämpor, som drabbar en man i min ålder, senast om att jag förra fredan hade kallats till provtagning på Vårdcentralen här i Svartbäcken.

I dag var jag på det läkarbesök som skulle följa. Läkaren, en ung kvinna, var ny för mig, så hon ställde, både utifrån provresultaten – det fanns bland annat ett för högt underliggande blodsockervärde – och utifrån de journaler hon uppenbarligen hade läst, en mängd frågor till mig och jag tog själv upp den sak som för närvarande oroar mig mest, att min syn på det hittills hyggligt fungerande vänstra ögat har blivit allt sämre. (En gråstarrsoperation av det högra ögat för några år sen misslyckades. Jag ser med ögat men kan inte använda det för det jag älskar mest, att läsa och skriva.) Jag berättade att den här synförsämringen har kommit ganska snabbt, så hon lovade att remittera mig till ögonkliniken, som jag regelbundet besöker även av andra skäl – jag har också grön starr, Glaukom, som jag framgångsrikt håller i schack med Cosopt, som sänker trycket.

Det här läkarbesöket ändade genast i att jag åter sändes till provtagningen och fick lämna nya blodprover. Eftersom min diabetesmedicinering – numera Metformin morgon och lunch plus en dos insulin injicerad på kvällen – inte tycks ha önskad effekt jämnt över dygnet, ville hon med en kollega diskutera om man inte borde sätta in ytterligare en kompletterande medicin. Om detta återkommer hon per telefon på måndag.

Jag har öra för idiom, så när vi var klara med det medicinska, frågade jag henne om hennes språkmelodi – hon har ett pursvenskt namn – och fick till svar det jag anade: hon är finlandssvenska.

Ett ambulerande liv

Under pensionärsåren har vi, åtminstone fram till nu, bott ungefär halva året – från påsk till en bit in på hösten – i sommarhuset i Öregrund. En vecka före påsk har vi flyttat ut till Öregrund med allt vårt pick och pack: kläder, krukväxter, ett stort förråd av böcker, filmer och skivor.

I princip har vi gjort så i år också, men nu lever vi ett varannanveckasliv: varannan vecka bor vi söndag kväll-fredag förmiddag i lägenheten i Uppsala, varannan vecka bor vi från fredag lunch till söndag eftermiddag i Öregrund. Skälet till det här är att Kerstins barn Viggo och Klara bor i vår lägenhet varannan vecka och Kerstin, som jobbar som bagare, behöver vår hjälp med barnen. Det har vi ingenting emot – jag bara förklarar. Tvärt om är det roligt att få en ännu tätare kontakt med barnbarnen.

Den här veckan har det varit öregrundsvecka, men den har hackats sönder av ett par utflykter till Uppsala.

I måndags åkte vi in till Uppsala för att höra på en föreläsning i universitetsaulan. Den vi skulle lyssna på var Finlands förra president Tarja Halonen, som vi båda har träffat i olika sammanhang, jag själv först under mitt värv som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Tarja Halonen träffade jag på den tiden bland annat vid valvakor. Jag gladdes uppriktigt, när hon blev vald till republikens president. När hon gjorde sitt första officiella besök i Sverige, blev Birgitta och jag inbjudna till den svenske kungens middag för det finländska statsöverhuvudet, och eftersom Birgitta då var talman i Sveriges riksdag, hamnade vi förstås först i kön av middagsgäster, som skulle hälsa på kungaparet och presidenten. När vi kom fram till Tarja Halonen, föll hon för ett ögonblick ur sin officiella roll och utbrast med glad röst: ”Nej men Enn!”.

Den här gången hade vi ingen officiell roll men lyckades ändå få platser hyggligt långt fram i universitetsaulan, där det i övrigt satt många företrädare för det akademiska Uppsala, personer som vi har lärt känna via till exempel landshövdingens hedersupplänningsmiddagar och ODs middagar.

Själva föreläsningen visade sig bli en riktig flopp. Tarja Halonen var svårt förkyld och därmed nästan omöjlig att uppfatta, inte bara för min hustru som numera är beroende av hörapparat. Dessutom är högtalarsystemet i universitetsaulan inte det bästa – det var ofta också svårt att uppfatta de frågor som efter föreläsningen ställdes av personer i publiken.

Expresidenten fördes in i och ut ur aulan i procession, så vi lyckades inte ens få ögonkontakt med henne.

Så jag sänder ut följande i cyberrymden; Hej, hej, Tarja!

Mot slutet av veckan var det dags för en ny utflykt in till Uppsala, för mig i alla fall.

Jag hade nämligen fått kallelse till blodprovstagning hos en diabetessköterska på Vårdcentrlen – något som i nästa vecka ska följas av läkarkontroll.

Jag hade kallats till provtagning klockan åtta på fredagsmorgonen, så jag fann för gott att åka in till Uppsala kvällen före för att sova över i lägenheten där.

Jag infann mig i tid, medförande också det urinprov man ville ha, och efter ett första misslyckat försök lyckades sköterskan på ovansidan av ena handen hitta en blodåder som gick att tappa. På vårdcentralen vet de sedan tidigare att jag på den här punkten är ett svårt objekt – i armvecken lönar det sig inte ens att försöka.

Nå, eftersom jag varje morgon själv mäter blodsockernivån, vet jag, att mina normalvärden ligger i intervallet 6-8. Vi får väl se vad läkaren säger.

Fredagsförmiddagen använde jag i övrigt till att läsa tidningarna – på grund av vårt ambulerande liv har vi inte ställt om våra tre morgontidningar till Öregrund – och uträtta några nödvändiga ärenden. Jag var in en sväng på Apoteket och provianterade, och så gick jag och klippte mig. Det var på tiden.

Nu har jag åter varit i Öregrund från fredag eftermiddg till nu. Senare i eftermiddag bär det åter av in till Uppsala, för ytterligare en skolvecka med Viggo och Klara.

* * *

Medan jag skrev, hade det anlänt ett mejl från Kerstin, som meddelar att hon är ledig på måndag – som kompensation för att hon jobbade i lördags – och därför själv kan ta hand om Viggo och Klara. Då stannar vi förstås i Öregrund ett dygn till och åker in till Uppsala först på måndag kväll.

Melodikrysset nummer 19 2013

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svåraste jag har löst – egentligen hade jag problem bara med en enda fråga, och det var en fråga där jag lätt kände igen musiken. Den var hämtad ur Jules Verne-filmatiseringen ”Jorden runt på 80 dagar”. Trasslet berodde på att jag först inte förstod att Anders Eldeman bara var ute efter den första siffran i talet i filmtiteln, alltså åtta.

Annars brukar jag ju ha problem med titlar på TV-serier, men så fort jag hörde temat ur ”Vi möts igen”, i original ”We’ll Meet Again”, kände jag igen den. Kanske har den förekommit tidigare i krysset, men eftersom jag också associerar till andra världskriget bör jag väl ha sett åtminstone något av den i TV.

Och på tal om TV: ”Viva España” associerar jag, som aldrig har sett ”Så mycket bättre”, inte med Olle Ljungström. Men med lite detektivarbete på nätet klarar man ju det mesta.

Och för att fortsätta på TV-linjen, innehöll även dagens kryss ett par frågor med melodifestivalanknytning, i båda fellen bidrag som jag i dag tyckte lät bättre än när jag ursprungligen hörde dem.

Wille Crafoord sjöng ”Missarna” i tävlingen 1993.

Och ”Salt And Pepper” med Marie Serneholt hörde vi så sent som 2012.

Kanske beror min ökade tolerans på att jag för egen del tycker att tävlingen med tiden har blivit Så mycket sämre.

Men dess gamla stjärnor står sig än. Agnetha Fältskogs röst, i dag i ”When You Really Love Someone”, står sig väl, trots att hon under så långa perioder har hållit sig borta från scenen.

Och för att fortsätta på ABBA-linjen: Benny Andersson är ju fortfarande ständigt aktiv, även om det nu var ett tag sen han skrev sin ”Födelsedagsvals till Mona”, den som vi i dag hörde med bland andra Orsa spelmän.

En annan dam skildrade Calle Jularbo i ”Drömmen om Elin”, som i dag också skulle ge oss ordet dröm – fast egentligen var väl Jularbos verk en bearbetning av ”Borgholmsvalsen”. Själv är jag dock mest glad över att vi i dag slapp höra den med Peter Himmelstrands sockersöta text.

Det där gulliga tycker jag mer hör hemma i barnvisornas värld, i dag representerad av Felix Körlings klassiker ”Har du sett min lilla katt?”.

I den mer vuxna musikvärlden tycker jag det alltid är kul med stilbrytningar. I dagens musikval kan ”Hambo om bakfoten” med Svend Asmussen och Eric Ericsons kammarkör tjäna som exempel. Inte minst Ericson, nyligen avliden – själv mötte jag honom i OD-sammanhang – var ett musikaliskt geni.

CajsaStina Åkerström har jag aldrig mött personligen, däremot hennes far, Fred Åkerström, som hade skrivit ”Oslo”, som hon sjöng i dag. Fred medverkade vid det jättelika lanseringskonserten för min sångbok ”Upp tiill kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Från sjuttiotalet, 1973, härstammar också ”No More Mr Nice Guy” med Alice Cooper, tidigare känd som Vincent Damon Fumier. Det lät fortfarande bra.

Sjuttiotalet var ingen dum tid.

När scillans blå blommor och öarna av vitsippor tar över i gräsmattorna

Kristi himmelfärds-veckan hör erfarfenhetsmässigt till de vackraste i vår trädgård i Öregrund. Nu har också vädret till slut blivit mildare – det känns inte längre obhagligt att i bara skjortärmarna gå runt i trädgården.

I fjol höst fick vi, på grund av Birgittas hjärtoperation, flytta in till Uppsala tidigarfe än vi normalt brukar, och senare blev även jag inlagd. Vi kom helt enkelt inte ut mer till vårt sommarställe, ens för att ta in trädgårdsmöbler och redskap inför vintern.

Birgitta har nu, med sammanbiten energi, dag för dag bidragit till att utplåna tufsigheten och blottlägga gräsmattan och delar av rabatterna. Glasmästaren var här och reparerade några trasiga rutor i hennes växthus, och hon har redan gjort i ordning såbäddarna där och ansat vinrankorna; i gången i mitten står små krukor med luktärter som ska gro inför senare utplantering. En tidig morgon var Eva-Lotta från Eds trädgård här för att leverera sättpotatis och till exempel de nya riddarsporrar som Birgitta redan har planterat i sitt land längst ner i trädgården. I den andra änden av trädgården, i rabatten längs Håkanssonsgatan, har Birgitta också planterat några nya rosor och perenner. Rosorna är gallicarosor, Tuscany respektive Violacea. Och så har hon i den här rabatten, inte bara för deras skönhets skull utan också för att rådjuren inte gillar dem, satt plantor av Violruta och Klockruta, den senare också känd som Skuggviolruta.

Jag har tagit en runda runt trädgården, dels för att beundra det Birgitta har åstadkommit, dels för att fundera över vad jag själv borde göra. Mitt stora stenparti längs gången upp till huset har klarat sig hyggligt trots den långa bortovaron, men mitt äldsta land är fullt av gräs och ogräs, även om det sticker upp blommande narcisser i det.

Det som just nu är vackrast – nästan hjärtskärande vackert – av det jag åstadkom under mina mer rörliga år är gräsmattan längs gången ner till grinden och framför allt gräsmattan ner mot vägen. De här partierna av trädgården lyser blått av scilla, smålökar som jag har satt där, tätt, tätt, och som sen har spridit sig ännu mer. Mitt i allt det där blåa, bland annat i slänten mellan huset och vägen, finns också öar av blommande vitsippor.

O försommar, måtte jag få ynnesten att uppleva dig ett antal gånger till!

Sommarmiddag och goda och nyttiga frukostar

I lördags lagade jag, faktiskt utan att anstränga mig särskilt mycket, en riktigt god trerättersmiddag.

Som förrätt serverade jag var sitt hoprullat mjukt minitunnbröd. I de lätt smörade tunnbröden hade jag lagt skivor av hamburgerkött med klickar av riven pepparrot och pepparrotsvisp plus lite dill och ett blad av mycket krispig sallad.

Till huvudrätt hade jag i vårt utmärkta Coop Konsums välsorterade fiskdisk hittat varmrökt röding, beredd och levererad av vårt lokala fiskföretag här i Öregrund, Stora Risten fisk. Till den kokade jag färskpotatis och fick då användning av dillstjälkarna. Gott tillsammans med en klick gräddfil och rädisor som jag hade snoppat, sköjt och lagt i en skål med vatten. Både till potatiskoket och som bordssalt, främst till rädisorna, använder vi seltin.

Till efterrätt serverade jag jordgubbar med vispgrädde, jordgubbarna förstås importerade men grädden från kooperationens eget mejeri, Grådö. Eftersom jag är diabetiker, använder vi inte vanligt socker utan Canderel till jordgubbarna.

En av fördelarna med pensionärslivet är att man kan ta god tid på sig för frukosten – själv ser jag den numera som dagens kanke viktigaste måltid. Det handlar inte om övermått, framför allt inte i fråga om mängd, men det man äter ska vara gott och varierat.

Jag äter alltid två smörgåsar, en på hårt och en på surt bröd, båda sockerfria. Det hårda bröd jag använder är den fiberrika varianten av Roslagsbröd, som kommer från Gimo, granne till Öregrund. På det brer jag Coop lättmargarin plus leverpastej av samma märke. En god smakbrytning får jag med några skivor Önos krispiga smörgåsgurka. Det sura bröd jag oftast använder är Fazers rallarhalvor – jag tar givetvis bara en bit av rallarhalvan. Samma slags margarin här, men här använder jag oftast köttpålägg, och sorten varierar över tid. Till det jag använder hör Lönneberga-skinka – flatrökt, basturökt eller med peppar – och så Kotivara rysk salami och Coop hamburgerkött rökt med alspån.

Till de här smörgåsarna hör alltid även en skiva krispig sallad, och när jag använder skinka som pålägg även en aning senap. Jag anänder Fyris senap, inte bara för att den tillverkas i Uppsala utan också för att den har låg sockerhalt. Men den är god!

Till mina båda morgonmackor dricker jag ett litet glas Verum hälsofil (med bara 0,5 procents fetthalt) och ett litet glas Coop Prima apelsinjuice, renpressad och utan tillsatser eller sötningsmedel.

Och så avslutar jag frukosten med morgonens clou, en eller ett par koppar kokkaffe – jag är estländare och dessutom uppvuxen i Norrland – av det utmärkta märket Coop.

Melodikrysset nummer 18 2013

Jag är stort fan av Tintin: har alla albumen och har sett alla filmer – har även gett dem till först barn, sen barnbarn. Ändå kände jag inte igen det filmledmotiv som spelades i dagens Melodikrysset – men tre ledbokstäver ledde mig till slut till rätt svar.

Lika svår för mig i dag var den fråga som illustrerades med ”All About the Money” med Meja. Jag har förvisso hört henne, men jag hade ingen aning om att hon var så stor i Asien, främst tydligen i Japan har jag nu läst mig till. Men även här ledde mig ledbokstäverna relativt lätt till rätt världsdel.

Och för att också ta den tredje och sista frågan jag hade lite svårigheter med: Chris Rea – i dag med ”Josephine” – är inte någon artist som jag ständigt lyssnar på.

Inte för att jag har massor av plattor med Elton John heller, men ”The One” hade jag betydligt lättare att förknippa med rätt artist.

Resten var rent av lätt, för mig alltså.

”Skomakar Anton” har spelats in av många, men i dag hörde vi den med Alf Robertson.

Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen” var lätt att känna igen, även om vi i dag fick höra den på finska med Arvi Tikkala.

Och ”Mamma är lik sin mamma” lät oss Anders Eldeman i dag höra på tyska, dock som vanligt med Siw Malmkvist.

Samma gamla könsroller fanns också i Felix Körlings ”Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma”, som skulle leda oss till det försvunna myntslaget öre.

Inte fem utan ”Tre Gringos” har vi hört både med Just D och Thorleifs.

Från gringos är inte steget långt till ”Bröderna Cartwright”, en enkel men ganska rolig västernserie jag gärna såg en gång i världen. Jag har sett någonstans att den här serien tydligen är på väg att göra comeback på bred front.

Enkel, med slående melodi, är också ”Yes We Have No Bananas”, på svenska ”Vi har inga bananer”. Visste ni att Karl Gerhard gjorde en tidig svensk version av den?

Och så avslutar vi dagens svarsredovisning med ”Cabaret”, i filmversionen sjungen av Liza Minnelli. Musiken, för scen och film, skrevs av Fred Ebb och John Kander, men jag skulle vilja rekommendera också originalhistorien, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, en suverän roman om en politisk och kulturell brytningstid.

Två majnummer

Under samlingen på Vaksala torg inför Första maj-tågets avmarsch blir jag uppvaktad av en man som säljer FiB Kulturfront. Jag förklarar att jag redan har köpt det nummer han säljer, och han frågar då intresserat vad jag tycker.

Jag berättar att jag själv har en bakgrund som mångårigt FiB-ombud, fast på femtitalet, och att min egen syn på vad Folket i Bild är eller borde vara för evigt är präglad av det slaget av familjetidning, politiskt radikal men med läsning för hela familjen och framför allt en myckenhet skönlitterärt material, noveller och följetonger. Jag tillägger också att jag inser, att FiB Kulturfront med den ganska blygsamma upplaga tidningen i dag har knappast skulle orka med att bära kostnaderna för ett sådant kvalificerat litterärt material, illustrerat av de bästa tecknarna. Men en större bredd i innehållet skulle jag önska. Jag har ingenting mot tidningens vänsterpolitiska engagemang, men som journalistisk produkt känns den för ensidig – den känns inte som en familjetidning.

Det nummer av FiB Kulturfront, som såldes på Första maj, har nummer 4 2013. Passande nog för ett Första maj-nummer finns där en artikel om vår tids daglönare, del 1 i en ny serie artiklar om de tillfälligt anställda. Annat som ges utrymme är det växande antalet ensamkommande flyktingpojkar och Palestina.

Den kanske bästa artikeln i det här numret är Kerstin Ekströms långa rapport om den resa till Spanien barn till frivilliga i spanska inbördeskriget geomförde 75 år efteråt. På det här sättet får man del av ett svenskt och några amerikanska öden. Fast jag hoppas att det är en olycklig slump att samtliga, vars öde skildras, var kommunister – kommunisterna som slogs för den spanska republiken var många, men det fanns ju också andra som slogs mot den framvältrande spanska fascismen.

Ett par litterära smakprov bjuds vi också på i det här numret. Halvtidsförfattaren och förläggaren (Murbruk förlag) Kalle Holmqvist intervjuas, och i anslutning till det publiceras ett par korta utdrag ur två böcker som han själv har skrivit, ”Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet” och ”Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675”.

Majnumret av Vi (5 2013) är dubbelt så tjockt, och där finns som vanligt mycket av olika slag att välja på.

Mycket läsvärd är Karin Thunbergs intervju med Ann Petrén: Det här är inte veckotidningsflams utan ett intressant porträtt av skådespelerskan på scenen och människan utanför scenen.

Läsvärd är också Ingemar Unges intervju med den bokaktuelle Julian Better, som började sitt liv i Stalins Gulag.

Jag gillar också ett udda resereportage från Ísland.

Vi innehåller en hel del recensioner av skönlitteratur, men jag har tidigare efterlyst regelbundna skönlitterära bidrag. Nu under Vis pågående jubileumsår tillgodoser tidningen i viss mån detta önskemål, men de författare som har inbjudits att lämna bidrag har ålagts begränsningen att skriva på temat ”Hundraåringen”. I det här numret tillgodoser Anna-Karin Palm detta önkemål genom att leverera en text om sin farmor. Den är utan tvekan läsvärd, men frågan är om det är en novell.

Röda fanor förlegad symbol?

Jag har aldrig missat Första maj allt sedan jag som tonåring började delta i demonstrationerna, på den tiden för min del i Sundsvall.

Oftast har jag därefter demonstrerat i Uppsala, men under Birgittas ministertid följde jag och barnen några gånger med när hon skulle tala på andra orter i Sverige. Under senare år har vi ibland, när vi har bott i Öregrund, åkt in till det närbelägna Gimo och demonstrerat där. Vid några tillfällen, när framför allt Birgitta men även jag har haft hjärtproblem, har vi inte orkat gå i tåget men har deltagit i mötesdelen.

I år är vi åter lite piggare, så vi beslöt oss för att gå med också i tåget, givetvis SAP-LO-tåget, som gick från Vakasala torg till Odinslund, så som det också gick när jag en gång i världen var student och ordförande för Laboremus.

När vi åkte buss in till centrum, hejdades bussen av dagens första Första maj-tåg, Vänsterns, imponerande långt bland annat på grund av att det lockar många flyktinggrupper. Lite senare, när vår samling pågick framför Musikens hus, såg vi ett annat tåg marschera in mot centrum: Kristdemokraterna demonstrerade också i år, med Lars Adaktusson som uttolkare av Livets Ord.

Enligt Upsala Nya Tidning var båda de nämnda tågen något större än vårt, men mitt intryck var ändå att vårt tåg i år var större än det ibland har brukat vara. Kanske har det att göra med den nu-får-det-vara-nog-stämning som sprider sig i landet. Dessutom talade för oss tidigare inte kända personer med Birgitta om personliga sådana skäl för att sluta upp i Första maj-tåget.

Det var fin stämning i tåget, och deltagarna skanderade under ledning av högtalarförsedda anförare paroller mot borgerlig politik och för socialdemokratisk. Bakom oss gick också vår dotter Kerstin och våra barnbarn Viggo och Klara, Viggo dock utan det Första maj-märke morfar hade köpt åt allihop. Möjligen förstod han inte vitsen med årets märkliga Första maj-märke, detta trots att han är ganska slängd på datavärlden. Men vad tänkte de som utformade det här Första maj-märket på? Förstår de inte att många av de äldre, en stor grupp i Första maj-tågen, undrar över varför de ska bära ett märke, som ser ut att föreställa rosornas krig?

I Svenska Dagbladet och Expressen finns uppgifter om att Stefan Löfvens medarbetare, när Expressen ville fotografera Löfven framför några röda fanor, ingrep med motiveringen att ”det är en förlegad symbol”. Löfven borde välja medarbetare med lite större förstånd – annars kan det gå som i Danmark.

Den dagen de röda fanorna försvinner, är det nog slut med Socialdemokraternas Första maj-firande. Fast då kommer jag den första maj att ställa mig, till att börja med om nödvändigt ensam och så länge benen kan bära mig, med en röd stormduk någonstans på en offentlig plats. Och jag är säker på att allt fler sedan kommer att flockas runt mig, till slut så många att vi har väckt Första majs vårstormsande till liv igen.

Uppe i Odinslund lyckas Birgitta och jag till slut hitta var sin ledig stol att sitta på – vi behöver sittplats. Men naturligtvis reser vi oss upp och sjunger med både i den inledande ”Arbetets söner” och den avslutande ”Internationalen”.

Där emellan lyssnar vi på talen. Först ut är Inga-Lill Sjöblom från LO-distriktet, och sen talar SSUs förbundssekreterare Ellinor Eriksson, personligt och bra.

Huvudtalare är Thomas Bodström, född i Uppsala, där hans far Lennart Bodström – för övrigt också närvarande vid mötet – var studentfackligt aktiv på den tiden då jag kom till stan.

Thomas’ Första maj-tal var ledigt och agitatoriskt, och det innehöll bara sådant som socialdemokrater av alla schatteringar är eniga om, dessutom det som vi är ännu mer eniga om, nämligen att den borgerliga politiken på område efter område har gjort bankrutt. Publiken uppskattade också, med långa applåder, hans stenhårda angrepp på Sverigedemokraterna.

Jag hade tänkt bjuda vår demonstrerande familj på middag efteråt, men det visade sig, att Klara redan hade fått Kerstin att lova ha picknick i skogen på Stabby gärde.

Hade barnbarnen varit med, hade vi säkert hamnat på en kinakrog, men nu hamnade vi till slut på en av de få vanliga restauranger som var öppen på eftermiddagen Första maj, Stationen, och åt där dijongrillat kalvrack. Inte så tokigt.

Melodikrysset nummer 17 2013

I dag innehöll Melodikrysset inte mindre än tre frågor med anknytning till Disney-filmer. Svårast av dem var väl ”Thats What Friends Are For”, sjungen av gamar – fast här skulle vi skriva gam i singularis. Sen skulle filmtiteln, ”Djungelboken”, ge oss miljön, djungel. Betydligt lättare var det att identifiera scenen ur ”Askungen”, där möss och fåglar hjälpte Askungen med att fixa en snygg klänning att gå på prinsens bal med. Och så hörde vi Bruno Winzell som prinsen i ”Snövit”. Disneys studior har gjort mycket skräp under senare år, men de här filmerna är, fastän de innehåller avvikelser från de litterära förlagorna, klassiker i sin genre.

Anders Eldeman spelade i dag en låt med den eurovisionsschlageraktuelle Robin Stjernberg. Hans Idol-bidrag ”California King Bed” gjorde mig ännu mer övertygad om att han är ett stolpskott.

Också Caroline af Ugglas deltog i den senaste Melodifesivalen, men hon är helt överlägsen som artist, även om ”Nothing Left To Say”, som spelades i dag, inte hör till hennes allra bästa låtar.

Fin poesi signerad Bo Setterlind hittar man i ”Drömmens skepp”, nättre tonsatt än sjungen av Staffan Percy.

Av svenska artister håller jag Eva Dahlgren högt. I dag hörde vi hennes ”Jag klär av mig naken” i en inte fullt så bra instrumentalversion.

Ytterligare en dam som inte gick av för hackor var ”Fia Jansson”, en låt som ursprungligen hördes i Emil Nordlanders klassiska revy ”Den förgyllda lergöken”.

Ulf Peder Olrog var det som gjorde ”Nig och kuta runt”, också det en låt som det fortfarande spritter om.

Mer hörvärt svenskt: ”Pojken på månen” med Richard Wolff som fick inleda dagens kryss.

Näst sist i dag hörde vi ”There Goes My Everything” med Elvis Presley, men den svenska textversionen, ”Han är min sång och min glädje”, signerad Pelle Karlsson, är faktiskt också slagkraftig.

Generellt var inte dagens kryss särskilt svårt, men jag gissar att en och annan kan ha haft svårt att identifiera ”Sugar Man” med Rodriguez, men en del av krysslösarna kan ha sett honom i samband med oscarsgalan. Annars har nog Sixto Diaz Rodriguez varit mer känd i Sydafrika än här och hemma i USA.

USA är, som framgår av det här exemplet, ett mångkulturellt samhälle – man kan ju som ytterligare exempel anföra att Bob Dylan ursprunligen hette Zimmerman i efternamn. Att identifiera Dylan via ljudillustrationen måste annars ha hört till det allra lättaste i dag. Själv publicerade jag sången, ”Blowing In the Wind”, både i original och i svensk översättning i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).