Melodikrysset nummer 22 2018

2 juni 2018 14:34 | Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går kväll kom det lite regn, en lisa för vår blomsterprunkande trädgård. Men i morse när jag gick upp var det åter soligt och varmt.

Hustrun gick också upp men för att åka till ett möte i Stockholm med Helga Henschens vänner, en förening som jag var med om att grunda – vi kände båda Helga, och Birgitta hade ett särskilt skäl att åka: Hon är intervjuad i Babis Tsokas’ film om Helga, som premiärvisas i dag av föreningen.

Själv ägnade jag mig som oftast på lördagsmorgnarna åt Melodikrysset.

Svårast i dagens kryss, egentligen det enda svåra för mig, var den allra första frågan. Där spelades årets VM-låt, ”Bäst när det gäller”, och eftersom jag aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV, hade jag följaktligen aldrig tidigare hört eller hört talas om den här låten. Inte heller vet jag vem Linnea Henriksson är, men Gyllene Tider, som också medverkade, känner jag förstås till, även om jag inte förknippar dem med idrott.

Man skulle kunna tro att jag vet lika lite om ”Sveriges bilradio” – varken jag eller hustrun har bil eller ens körkort – men jag har relativt ofta, för musikens skull, lyssnat på Carl-Gunnar Hammarlunds långkörare (1956-1973) i radio, så jag kände genast igen signaturen och förstod att svaret måste bli bil.

Invändningar har jag däremot mot att Anders Eldeman åter hade konstruerat en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något annat samband med varann än att båda svaren skulle bli siffror. Den ena av dem illustrerades av ”Hej hå”, som ingick i Walt Disneys filmatisering av Snövit och de sju dvärgarna, och det var de senare som sjöng på väg till gruvan. Den andra delfrågan var lite knepigare. Vad var det för dansband som tillsammans med Kikki Danielsson gjorde ”I Love You” – som ledtråd fick vi att ett visst antal medlemmar angavs i gruppnamnet – och hur många var de tillsammans med sångerskan? Flamingokvintetten (för det var den) har fem medlemmar, och tillsammans med sångerskan blir de sex. Fast sen konstrade Eldeman till det ytterligare: Han ville ha summan skriven med romerska siffror. Nu är ju det inte särskilt svårt för en gammal latinare – på 1950-talet, när jag gick i gymnasiet, hade jag valt latinlinjen. 6 skrivs alltså, det vet jag sen gammalt, VI.

I dag hade jag också hjälp av min egen ålder.

Inte så att jag ens fanns i Sverige 1938 (jag fyllde ett år då och vi bodde fortfarande i Estland), men väl här lärde jag mig snabbt en rad av Lasse Dahlqvists sånger, till exempel ”Jolly Bob från Aberdeen” (i dag dock i instrumental version) plus många av de sånger han skrev för Edvard Persson.

Julia Caesar är jag hyggligt förtrogen med från film (hon gjorde över 60 långfilmer), men hon slog också rekord med sin insjungning av ”Annie från Amörka”, som låg på Svensktoppen 1967-1968.

Povel Ramel har jag, allt sedan unga år, sett som scen- och tältartist, och redan under tonåren i Juniskär lyssnade vi på vevgrammofon ute på verandan på ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” med Povel Ramel (1950) – den som hade köpt skivan var min kusin Kreete. Den här sången har som förlaga ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts” från 1949 – musiken är skriven av Fred Heatherton, men Povels text är inte någon översättning av den engelska förlagan.

Evert Taube har jag allt av på skiva, ganska mycket i dubbla utgåvor. När jag lyssnade på och löste krysset, skrev jag genast upp upphovsmannens förnamn och att sången handlade om en sjöman men glömde då att anteckna melodititeln, och ibland är mitt minne kort, och sjömän figurerar ju i ganska många taubevisor.

En klassiker är också Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa” från 1965, mest känd i Cumulus’ insjungning från 1977. Fast i dag hörde vi den med violinisten Linda Lampenius.

Melodifestivalbidrag hör också till standardinnehållet i melodikryssen.

I dag spelades ”Every Day” med Mendez ur årets melodifestival.

Och ur 2005 års upplaga hämtades ”My No. One” med Papa Dee.

Alcazar har aviserat att de ska sluta, men jag tycker inte att ”In the Name of Love” från 2018 är så pjåkig.

Men faktum är att den svenska evergreenfloran rymmer fler låtar, insjungna förr och på svenska. Ett exempel spelades i dagens kryss, ”Vandraren” från 1994 med Nordman.

Den är skriven av Py Bäckman, som min krysskollega Vonkis efterlyser varje vecka. Själv gillar jag Py också av ett utommusikaliskt skäl: När Olof Palme mördades passerade jag varje dag berget av blommor och kransar på Adolf Fredriks kyrkogård och minns med värme en mycket stor och vacker krans från Py Bäckman och Dan Hylander.

I syrenernas tid

30 maj 2018 23:05 | Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I vår trädgård i Öregrund blommar syrenerna: några vita, men mest bondsyrener, de vackraste som finns.

Bondsyrener

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

När min bror Matti dog, hyllade jag honom, naturälskaren, genom att vid begravningen läsa dikter, en för varje månad, bland annat en rad dikter om syrener och den räcka av ljusa nätter vi är på väg in i nu:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Och den här dikten speglar både min och Mattis syn på livet och hur det en dag tar slut:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
Vinglar vresig och brun bland svajande blad,
Med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Sist i den här räckan av dikter en som förenar den politiskt engagerade människans dröm om världen med skärgård, soluppgång och syrenklasar i håret:

Staden

Av Werner Aspenström

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon

27 maj 2018 14:47 | Film, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Rubriken är hämtad från den svenska titeln på en underbar roman av Laurie Lee, utgiven i pocket 1974 av Bo Cavefors förlag och översatt av Vanja Lantz. I original heter boken ”As I Walked Out One Midsummer Morning”.

Också jag gick ut i trädgården tidigt i morse, först för att hämta tidningarna i brevlådan, sedan – för att också kunna se blommorna i trädgården, med två sorters ögondroppar i synorganen – till mitt stenparti och blomstertäcket under den stora asken nere vid grinden.

Jag plockade en morsdagsbukett åt Birgitta: ljusblå förgätmigej, lilablå midsommarblomster och så ljuvliga vita liljekonvaljer, delvis med också blad i buketten. Buketten ställde jag i ett gotlandsglas, som jag placerade nära Birgittas plats vid köksbordet.

Birgitta, fortfarande i sängen, uppvaktade jag sedan med paket.

Det första hon fick var fyra förpackningar avsedda att användas för plantering i trädgården: två exemplar vardera av liljorna Nauona och Lolly Pop, av brudslöja och av röd solhatt. Dessutom gav jag henne en hygglig slant att användas till inköp av valfria rabattblommor.

Sen fick hon också ett paket med böcker. Det innehöll två böcker av Torbjörn Flygt och en av vardera Hanna Krall och Eva Swedenmark och så ett precis nyutkommet verk av Jan Winter, ”Dieters bok”, Tongång 2018 – Dieter var hans far – med undertiteln ”Flykting hos familjen Bergman”.

De som gav den judiske pojken Dieter Müller-Winter en fristad var Ingmar Bergmans föräldrar, Erik och Karin Bergman, och till det intressanta med den här historien hör att både Ingmar och brodern Dag hade nazisympatier. I samband med detta bör man – och det gör också Winter – nämna att det av Anders Thunberg bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur och Kultur, 2009) framgår både det och att Bergman politiskt påverkades av henne, alltså i rätt riktning. Min utförliga recension av Thunbergs bok hittar du ovan under Kulturspegeln, Politik.

Men tillbaka till mors dag: Matti, sonen, har ringt sin mamma, och från dottern, Kerstin, har Birgitta redan under ett besök i Uppsala i veckan fått en Hibiskus, rimligen en avkomling till min avlidne bror Mattis, Stor-Mattis, väldiga Hibiskus.

* * *

Under kvällen ringde även Anna till sin mamma på mors dag.

Melodikrysset nummer 21 2018

26 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag gick upp sju i morse och startade med att gå ner till brevlådan och hämta dagens morgontidningar. Vilken underbar sommardag, varm redan då! Och de blommande syrenerna och fruktträden plus alla blommorna i rabatterna får mitt gammalmanshjärta att slå av lycka och glädje.

Somrigast av låtarna i dagens melodikryss var ”En gång jag seglar i hamn”, även om Stig Olins text från 1954 ju egentligen handlar om det som nästan alla schlager handlar om, kärlek. Fast i dag hörde vi en instrumental version med Pajala-Hasse.

Som vanligt användes mellolåtar också i dagens kryss.

Det började redan med allra första låten, ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän – den var med i Melodifestivalen 2010.

Han slogs då ut av Jessica Andersson, som även hon var med i dagens kryss men med den låt hon tävlade i årets Mello, ”Party Voice”. Den skrev hon tillsammans med bland andra Fredrik Kempe.

Ur årets melodifestival hade Anders Eldeman också hämtat ”For You” med Mariette – som artist kallar hon sig bara så, men naturligtvis har även hon ett efternamn, Hansson.

För egen del har jag inga problem med att minnas låtar också ur den äldre schlagerrepertoaren.

Gösta Ekman den äldre sjöng ”En herre i frack”, skriven 1935 av Hasse Ekman och Johnny Bode.

Ännu äldre, från 1927, är ”I’m Looking Over a Four Leaf Clover”. Fast i dag fick vi höra den med en saxofongrupp, The Rolling Phones.

Det här ska ni inte tolka som att jag bara gillar äldre schlager. Visserligen skäller jag på mycket av det som förekommer i dagens melodifestivaler, men det jag vänder mig emot är att så mycket där numera aldrig kommer att bli schlager, detta för att låtarna i fråga aldrig kommer att bli memorer- och sångbara för normal publik.

Och det finns mycket även i dagens populärmusik som jag gillar, även om det inte funkar just som schlager. ”Skylight” med Elin Lanto är ett exempel.

Inte heller ”Harrys sång” med Galenskaparna och After Shave blev någon schlager, men det hindrar inte, att jag tyckte det var roligt att få se deras ”Stinsen brinner” i TV.

Jag är gammal operavän, och jag har bland mycket i genren sett också ”Barberaren i Sevilla”, skriven av Gioacchino Rossini.

Och eftersom jag, inte utan nöje, har sett Rosa Pantern-filmer i TV, känner jag förstås igen även Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”.

Efter Rosa Pantern känns det naturligt att fortsätta med lejon. I dag fick vi höra en karaokeversion av ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen” från 1994.

Dess musikaliska upphovsman, Elton John, blev adlad 1998, vilket bland annat innebär att han därefter titulerades Sir.

Detsamma, fast från 2006, gäller Tom Jones, således en adlad tjur från Wales, och även en tjur kan tydligen tituleras Sir.

Och i morgon ska vi fira alla Ladies.

Sommar långt utanför normalitetens gränser. Fast inte i politiken

23 maj 2018 22:06 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Ute är det full sommar, och allt händer på samma gång. Man kan inte urskilja det som kallas ”mellan hägg och syren” – något mellan existerar inte, och dessutom blommar alla fruktträden som besatta: äpplen, körsbär, krikon, päron. Tvätten på klädstrecket hinner knappt hängas ut, förrän den kan tas in igen.

Gräsmattan klipptes i måndags av Henrik, och blomsterprakten i rabatterna är bedövande. Tulpaner i allehanda färger blommar tillsammans med påskliljor och pingstliljor, och jag har fått hjälp av Birgitta med att plantera nya, blommande plantor i mitt stenparti. Henriks gräsklippare tog förgätmigejen i gräsmattan, men det finns fullt upp av de här små ljusblå skönheterna också i rabatterna, och där och under den väldiga asken nere vid grinden finns det blommande liljekonvaljer och vivor.

Alltsammans kan ses också genom fönstren, som i dag med betald hjälp blev skinande rena.

Lika galen är också politiken. Jag syftar nu inte bara på socialdemokratins usla opinionssiffror – moderaterna är hack i häl på oss, och strax under dem ligger sverigedemokraterna.

Hur en så stor andel av framför allt manliga LO-medlemmar kan rösta på dem är för en person som har varit aktiv socialdemokrat allt sedan tidiga tonår en gåta. Fast kanske ändå inte. Om det gamla arbetarepartiet nästan överallt leds av människor med annan klasstillhörighet och den gamla tidens ledande socialdemokrater med hjälp av bättre privat ekonomi har valt att bo någon annan stans än den inte lika fett avlönade delen av arbetarklassen, är fältet också fritt för Jimmie Åkesson och hans parti, om inte av något annat skäl så i alla fall för nöjet att få sparka det före detta arbetarepartiets nuvarande ledare på olika nivåer i röven.

Samtidigt gör den sittande partiledningen och regeringen mängder av fatala misstag.

Jag säger inte att allt det som de beslutar är fel, inte ens att det i sak inte var nödvändigt att skärpa inflödet av invandrare. Men medan det kan finnas skäl att starkt begränsa den rena arbetskraftsinvandringen, till stor del en effekt av vårt medlemskap i EU, finns det ändå skäl att vara rimligt generös mot dem som har riskerat sina liv i förhoppningen att få ett tryggare liv i ett nytt land. Den här senare kategorin går det, visar tidigare erfarenheter, också oftast att integrera i det svenska samhället. Men att, som nu, programmatiskt börja tävla med sverigedemokraterna och moderaterna i grenen främlingsfientlighet är en dundertabbe. Därmed har man ju i praktiken sagt att de i grunden hade rätt, så varför skulle då väljarna inte satsa på det politiska alternativ som efterföljarna har kopierat?

Jag är sen unga år en ursocialdemokrat, hemmahörande på socialdemokratins vänsterkant. Alltså saknar jag all förståelse för mitt partis alltför stora anpassning till att låta en allt större andel av verksamheten inom skola, vård och omsorg utföras av privata, vinstdrivna aktörer. Jag skulle gärna se en återgång till de socialdemokratiska lösningar som präglade både partiprogram och politisk praktik på Olof Palmes tid, och jag var en av dem som skrev inte bara 1975 års partiprogram utan också, med Alva Myrdal som ordförande i den så kallade jämlikhetsgruppen, programmet ”Ökad jämlikhet”.

I dag känner jag mig politiskt ganska besviken.

Jag såg i kväll vänsterledaren Jonas Sjöstedts framträdande i TV och noterade både hans referens till Olof Palme och starka betonande av jämlikhet som främsta mål för politiken.

Ändå skulle jag aldrig kunna tänka mig att i valbåset lägga min röst på Vänsterpartiet – sen må Vänsterpartiet aldrig så mycket predika det slags värderingar och mål som präglade socialdemokratin under tidigt sjuttiotal.

Jag är en av socialdemokratins främsta kännare av de kommunistiska partier som nu i tidens ände framräder som ett radikalt socialdemokratiskt parti. Fordom välkomnade jag gamla kommunister som tog steget över till socialdemokratin, men de här människorna – jag lärde känna flera av de ledande – hade verkligen brutit med sin gamla ideologi. Dagens vänsterparti har, vad det än förespråkar för politik, inte gjort upp med sitt partis historia.

Till det kommer att jag kommer från en estnisk flyktingfamilj med egna erfarenheter av vad kommunister tog sig till, om de lyckades komma till makten.

Så jag blev socialdemokrat i mycket unga år, och i mina spår gick sedan även mina båda yngre bröder och, under ATP-striden, också våra föräldrar.

För egen del kommer jag att hålla fast vid en socialdemokratisk övertygelse av det slag som präglade till exempel Ernst Wigforss och Olof Palme. I hjärtat hör jag hemma i en socialdemokratisk vänster, och där kommer jag att placera mig vad än mitt gamla parti tar sig till.

.

På Konserthuset syttende mai

21 maj 2018 0:28 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I torsdags, den 17 maj, var vi på Uppsala konsert och kongress, där programmet dagen till ära hade norsk prägel.

Dirigenten, Eivind Aadland, och pianosolisten, Håvard Gimse, kommer båda från vårt västra grannland, så även de två musikaliska verk som framfördes före pausen.

Nachruf” för stråkar från 1975 och kompositören, Arne Nordheim (1931-2010), är kanske inte lika kända här som i Norge, men en och annan av dem som tog del av presentationen i programmet blev kanske nyfiken när han eller hon där läste att Frank Zappa i början av 1970-talet prisade Nordheim och snart också blev personlig vän med honom.

Edvard Grieg (1843-1907) är desto mer känd och ofta spelad även här i Sverige. Håvard Gimse gav hans ”Pianokonsert i A-moll” en kraftfull inledning, och adagiopartiet mellan de båda allegrosatserna gjorde det här verket spännande.

Gimse spelade sedan också Griegs ”Trolltåg” (på norska ”Trolltog” (1891) som extranummer före pausen.

Jag har själv under en stipendieresa till Norge i början av höstterminen 1956 besökt Griegs forna hem, Troldhaugen.

Efter pausen avslutades konserten med Ludwig van Beethoven (1770-1827) och ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur”, känd under namnet ”Eroica” (skriven i huvudsak 1803 och uruppförd 1805).

Kammarorkestern spelade det här mycket kända och ofta spelade stycket med stor inlevelse och bravur.

Jag antar att mina läsare, de som lyssnar på klassisk musik, är väl bekanta med det, så själva stycket fordrar ingen presentation, men det är kanske på sin plats att nämna den ideologiska kampen om Beethoven och hans verk.

Att både nazister och kommunister har försökt omfamna honom ska man nog inte bry sig om – om Beethoven attraherades av något, var det nog snarast franska revolutionen. Det som i dag är känt som ”Europahymnen” är en del av den sista satsen av Ludwig van Beethovens nionde symfoni, som är en musiksättning till Friedrich von Schillers dikt ”Till glädjen” (”An die Freude”, 1785). I min gamla sångbok ”Upp till kamp!” (1970) har jag med en svensk text från Unga Örnar, ”Och nu ljuder nya toner” och en amerikansk förlaga.

Men nu har vi kommit en bit från det som faktiskt spelades i Konserthuset.

* * *

Och så kan ja väl nämna, att vårt konserthusgäng, Birgitta och jag, Bengt och Inger, Anna, Amanda och så Käthe, den här gången samlades på Lucullus vid Sivia torg. Någonstans där brann det – brandkåren var där och släckte. Men det berodde inte på mig; jag åt hummersoppa.

Melodikrysset nummer 20 2018

19 maj 2018 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Länge hade jag i dag för avsikt att slopa Melodikrysset och i stället åka till Stockholm för att fira min gamle vän Leif Karlsson på 75-årsdagen. Jag känner honom ända sedan 1960-talet och tiden i Socialdemokratiska studentförbundet – han var aktiv i stockholmsklubben och jag i Laboremus i Uppsala – men närmare bekanta blev vi när vi båda arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, han som hjälpreda åt Sten Andersson. Leif och jag har sen fortsatt att ha kontakt. Bland annat har han och hans hustru hälsat på mig och Birgitta i Öregrund, och vi har varit hemma hos dem på Leifs jämna födelsedagar. Där har jag också träffat deras dotter Sofia, och jo, jag talar om sångerskan Sofia Karlsson, vars skivor vi i flera fall har signerade.

Men min hälsa och rörelseförmåga är inte vad den en gång var, så till slut ändade det i att hustrun ringde till Leifs hustru och berättade, att jag nog inte orkade. Men vi har förstås uppvaktat med pengar för ett gott ändamål. Och grattis, Leif, även via nätet.

Så då blev det Melodikrysset i alla fall.

I det stora hela var det hyggligt lätt i dag, men som nästan alltid fanns det åtminstone en kryssfråga, som jag inte spontant klarade.

Att känna igen låten som spelades som illustration, ”Both Sides, Now”, var inte svårt. Jag har den på skiva med Joni Mitchell, som skrev text och musik, också med Judy Collins. Dessutom har den spelats in av Pete Seeger, som jag har nästan allt av på skiva. Men vem i helvete var det som sjöng här? Jo, hon heter tydligen Cleo Lane, och henne har jag noll skivor med, har över huvud taget inte hört henne.

Jag har inga skivor med Diana Ross heller, men henne känner jag ändå till, så jag klarade frågan där hennes ”Upside Down” utgjorde ljudillustration.

Indiana Jones” har jag till och med sett på TV, så jag kände igen den signaturmelodi som skrevs av John Williams.

Ännu lättare, för mig i alla fall, var det att känna igen ”Oh What a Beautyful Morning” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Oklahoma”.

1959 deltog jag i den första elevriksdagen i Sverige, och en av kvällarna erbjöds vi som deltog att gå på Oscars och se den av Gösta Rybrant översatta ”My Fair Lady”, skapad 1956 av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner på basis av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Det vi fick höra var ”Med en gnutta flax”.

Från scenvärlden kom ytterligare en ljudillustration, barkarollen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Ur årets melodifestival hade Eldeman hämtat ”My Turn”, som sjöngs av John Lundvik.

Och så blev det något ur Eurovision Song Contest också, närmare bestämt den 2002: Finlands bidrag, ”Sing It Away”. Svaret skulle därför bli Finland.

Agnetha Fältskog har jag inte bara med ABBA utan också på soloplatta med bland annat ”The Heat Is On”. I dag fick vi höra den instrumentalt, men jag föredrar Agnetha framför Lennart Palm.

Blinka lilla stjärna där” kom också i instrumental version, i en inte helt lättidentifierad sådan.

Dagens Evert Taube var ”Fritiof och Carmencita”, även kallad ”Samborombon”. Men i dag fick vi den i en insjungning av Jakob Hellman.

Den enda fråga vars svar då återstår att redovisa hade som ljudillustration ett stycke ur TV-teaterns uppsättning av ”Hemsöborna”. Jag har sett den, men jag läste August Strindbergs bokoriginal under min gymnasietid på 1950-talet. På en jämn födelsedag fick jag av min arbetsgivare, Socialdemokratiska partistyrelsen, ett presentkort till numera nedlagda Risbergs bokhandel och använde pengarna till att köpa stora delar av Svenska akademiens och Norstedts strindbergutgivning. Jag tror jag har allt i den strindbergutgåvan, som löper över flera hyllor i bokhylleraden i sovrummet.

Melodikrysset nummer 19 2018

12 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag var ensam hemma i går, fredag, och hade bland annat tänkt skriva om andra deltävlingen i Eurovision Song Contest, men jag kände mig fysiskt inkapabel. Allt jag gjorde tog en evinnerlig tid, att bädda sängarna över en timme, och jag frös konstant.

I natt sov jag i alla fall hyggligt under ett varmt täcke, och det jättestora bigarråträdet utanför fönstret blommar så överdådigt, att jag känner mig varm.

Försommaren har kommit med värme och grönska, och det kändes alldeles rätt att få höra ”The Heat Is On” ur Eddie Murphy-filmen ”Snuten i Hollywood”.

På samma linje gick Alexander Bard och Army of Lovers 2001 i ”Let the Sunshine In”.

Som för att balansera detta spelade Anders Eldeman därefter ”Jag drömmer om en jul hemma” med Måns Zelmerlöw. Bing Crosby gör dock originalet, ”White Christmas”, i en betydligt bättre version.

Jag har gjort ett antal resor till USA, och till det jag fortfarande ångrar hör att jag aldrig gick på konsert med Ray Charles. Jag och Birgitta hade chansen, men det visade sig att paret vi hade i sällskap inte var intresserat. ”Georgia On My Mind” från 1960 är annars hörvärd, dessutom skriven (1930) av den mycket skicklige Hoagy Carmichael.

Sway” finns det också olika versioner av, men vems det här var, vet jag inte. Någon som vet? Jo, det gör Stefan H: ”Sway (Cha Cha 33 T/M)” – Hugo Strasser.

”Everything I Own”, 1987 med Boy George, minns jag bättre.

Modern Talking, i dag med ”Cheri Cheri Lady”, är trots sitt engelskklingande namn en tysk grupp. Hur kommer det sig förresten att tyska grupper och låtar samt till exempel italienska schlager och franska visor i så liten utsträckning i dag spelas i svensk radio?

Texten till ”Det finns ju faktiskt telefon” skrevs av Cornelis Vreeswijk, och i dag fick vi höra den tolkad av den mycket kapabla Malena Ernman.

Och upphovsman till ”Vara vänner” från 1989 är Jakob Hellman.

Men ett strå vassare är ändå ”Calle Schewens vals” från 1932. I dag fick vi höra den i en instrumental version, men det här är ju en så känd Evert Taube-visa, att jag gissar att flertalet också minns detaljer i texten som doften av nyslaget .

Jag hör till en generation som tillsammans med barnen ofta såg Magnus, Brasse och Eva i TV och fortfarande med värme minns deras ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Pedagogik kan också utövas på det här sättet!

Kvar då att redovisa är svaret på dagens klassiska musikfråga. ”Jeg elsker dig” är ett verk från 1864 av Edvard Grieg, som tonsatte en text av H C Andersen. Jag besökte faktiskt Griegs ”Troldhaugen” vid mitt första besök i Norge 1956.

Ute här i Öregrund blommar trädgården som en riktig trollhage.

Första omgången i ESC: Schlager blir de här låtarna nog aldrig

10 maj 2018 0:48 | Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Förr, när eurovisionsschlagertävlingen fortfarande gick ut på att tävla i schlagergenren, fann jag ett nöje i att följa den. Då handlade tävlingen om att rösta fram de bästa bidragen och om artisternas förmåga att framföra de utvalda låtarna. Framgångsrika tävlingsbidrag från andra länder fick snart också svensk text och sjöngs in av svenska artister.

Tävlingen hette även på den tiden European Song Contest, vilket – jag medger det – har en vidare betydelse, men beteckningen var vald främst för att den markerade en bredd, mycket vidare än den som i dag utmärker ESC. Vi talar här inte bara om ett vidare val av genrer och stilar utan också om framhävande av särdrag, utmärkande för musiken i respektive land.

I dagens ESC är det, om man bara har bidragen som utgångspunkt, svårt att avgöra, vilket land de representerar. Bidragen skulle ofta kunna komma från vilket land som helst, och det är bokstavligen sant – text och/eller musik kan vara verk av upphovspersoner i ett helt annat land, och till och med artisten kan vara inlånad.

En mycket stor del av tävlingsbidragen har i dag en text och en melodi som få i den jättepublik som följer tävlingen i TV skulle vara kapabla att lära sig sjunga; de saknar schlageregenskaper och kommer därför att snart vara bortglömda. Och vad värre är: I dag är det scenshower som tävlar med varann. De får sin karaktär av ljus- och rökeffekter, dansare och de agerandes scenkläder.

Jag har noterat att det mot den här bakgrunden ändå var ganska lätt för mig som tittare/lyssnare att komma fram till vilka 10 bidrag av sammanlagt 19 som av den ena eller den andra anledningen var värda att gå vidare till finalen, också att Aftonbladets Markus Larsson i förväg prickade in sju av de tio låtar som gick vidare till final.

Av de tio länder han i förväg nämnde, lyckades tre inte ta sig till final: Armenien, Azerbajdzjan och Grekland. Azerbajdzjans bidrag hade i alla fall sångbarhet och Armeniens drag av folklighet, men Greklands bidrag hade egentligen inga större kvalitéer.

Men det fanns också tävlingsbidrag som, trots att de gick vidare till final, saknade märkbara kvalitéer. Varför Litauens släpiga låt, ”When We’re Old” med Ieva Zasimauskaitė, gick vidare, förstår jag inte.

Varför Israel får vara med och tävla i Eurovision Song Contest har jag aldrig förstått – landet ligger ju i västligaste Asien – men om vi bortser från det: Israels metooinspirerade låt, ”Toy”, är innehållsligt sympatisk, men Netta Barzilais frisyr och kläder sänker – jag kan inte värja mig mot den reaktionen – min uppskattning.

Också Finlands Saara Aalto, med ”Monsters”, har jag liknande invändningar mot.

Estland har valt att skicka en rysk sångerska, Elina Nachayeva, till ESC, och hon kan verkligen sjunga (vilket hon gör på italienska) – men är det här en låt som egentligen hör hemma i just en schlagertävling?

Bulgarien deltog med en läderklädd grupp, Equinox, men deras låt, ”Bones” var mer intressant än bra.

Albaniens bidrag ”Mall” med Eugent Bushpepa ger jag inte mycket för. Bushpepa kan visserligen sjunga – men låten?

Tjeckiens Mikolas Josef bidrog med en låt, ”Lie To Me”, som lever mycket tack vare sin rytm.

Österrikes bidrag, ”Nobody But You” med Cesár Sampson, börjar bra men håller inte vad den lovar.

Varför Irlands bidrag, ”Together” med Ryan O’Shaughnessy, gick vidare till final förstår jag över huvud taget inte.

Cyperns bidrag, ”Fuego” med Eleni Foureira, är ett av de där bidragen som mer är ett scennummer.

Melodikrysset nummer 18 2018

5 maj 2018 13:52 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag har haft trassel med den nya och för mig obekanta skrivare jag har installerat, men efter att i går ha varit inne i Uppsala och då besökt dataföretaget där jag köpte skrivaren, lyckades jag i går kväll hitta det skrynkliga papper som har gjort skrivaren oanvändbar.

Jag trodde att mitt fysiska eländestillstånd äntligen var slut, men det första som hände när jag i går anlände till bussterminalen i Uppsala var att jag bländades av solen och snavade på grund av en höjdskillnad jag därför inte observerade – och så låg jag plötsligt på magen och hade svårt att ta mig upp, eftersom där inte fanns något att ta hävhjälp av med armarna; mina ben är fullkomligt värdelösa. Men sen kom det ett gäng ungdomar och hjälpte mig upp.

Sen började det göra allt mer ont i vänster hand och i de revben på vänster sida jag skadade förra gången.

Med hjälp av taxi lyckades jag ändå klara mina planerade ärenden och sen ta mig tillbaka per buss till Öregrund.

Därefter hade jag en besvärlig natt, och när jag klockan sju i morse gick upp för att hinna med badrumsbestyren, ett par av tidningarna och frukost, startade jag med att gå ner till brevlådan för att vittja den på dagens morgontidningar. Och så bländades jag åter av solen med påföljd att jag klev fel och föll handlöst på trappan till ytterdörren. Jag tappade då tidningarna plus ett kuvert med eftersänd post samt den rena skjorta jag hade hämtat på klädstrecket, dessutom tofflorna jag hade på mig, och det tog en lång stund innan jag hade samlat ihop allt och sen lyckats komma på benen igen.

Men vad värre är: Det gjorde ont i vänster knä, och mycket riktigt hade jag fått en fall/skrapskada där.

Livet är inte stenkul. Och för att fortsättas på Povel Ramel-linjen: ”Underbart är kort”, i dag exekverad av Ulrik och Mikael Neumann. Ramels text börjar så här:
Bara en enda ros på ett evigt klänge
Så är livet
Trist varar länge
Men underbart är kort
Alldeles för kort

Nu var inte allt i dagens kryss så här lätt, för mig i alla fall.

Jag hör inte till dem som har lyssnat mycket på Chris Isaak, varken på ”Wicked Game” som spelades som ljudillustration eller andra hits.

Inte heller Moneybrother har jag lyssnat mycket på, och ”Så mycket bättre” har jag följt i mycket ringa utsträckning. Där sjöng han uppenbarligen Uno Svenningssons ”Tro på varann”.

Och Madness med ”Our House” från 1982 har jag nog aldrig tidigare hört.

David Bowie och Freddie Mercury känner jag förstås till, men deras gemensamma insjungning av ”Under Pressure” har jag veterligen aldrig hört.

Och för att ta den allra första frågan också: ”Sånt är livet” med Anita Lindblom har jag självfallet hört, många gånger, men dansbandsmusik är ju inte riktigt mitt bord, så jag fick fundera en ganska lång stund på vem vi hörde göra den här hiten i dag. Jo, Sten Nilsson i Sten & Stanley.

När jag hade knäckt frågan vars svar var Moneybrother, var det ju ganska lätt att förstå, att den som sjöng ”Baby I’m Yours” var Cher.

”Vara vänner” med Eddie Oliva och Cyndee Peters har jag förstås hört ett antal gånger, men det är bara Peters jag har på skiva.

Alf Prøysens succéinspelning av ”Lilla vackra Anna” fanns förstås i vår egen skivkollektion – vi har ju en Anna i familjen. Fast i dag fick vi höra den instrumentalt med Roland Cedermark.

Urlätt var också frågan som illustrerades med Alice Babs och ”Swing it, magistern”, vars musik hade skapats av Kai Gullmar.

Dagens konstruerade dubbelfråga – Eldeman ger sig inte – bestod av två ljudillustrationer utan inbördes samband. Dels spelades, instrumentalt, de sju dvärgarnas marschsång ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, en Walt Disney-klassiker från 1937 där dvärgarna marscherar sjungandes ”Hej hå, hej hå, vi till gruvan gå”. Dels hörde vi musik ur ”ET”, där vi skulle kunna att den lilla huvudpersonen kommer från rymden.

Och sen är det bara en upphovsman kvar att redovisa: Vi hörde Benny Anderssons orkester spela Johann Sebastian Bach. Därmed fick ju Eldeman med BAO även i dag. Fast BAO gör ju också Bach på ett hörvärt sätt.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^