Melodikrysset nummer 38 2018

22 september 2018 23:03 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi flyttade ut till sommarhuset i Öregrund veckan före påsk och har knappt besökt lägenheten i Uppsala sedan dess, planerar inte att flytta tillbaka till Uppsala än på ett tag. Men just nu är vi tillfälligt i vårt vinterviste i stan av en särskild och trevlig anledning: Birgitta, vår dotter Kerstin och hennes son Viggo fyller alla år med bara kort mellanrum, och det firar vi med gemensam födelsedagsfest för den trängre familjekretsen.

Birgitta hade lagat en synnerligen god födelsedagsmiddag, och sen hade vi presentutdelning. Det vill säga jag hade firat Birgitta med smörgåstårta och presenter redan på hennes riktiga födelsedag, 20nde september, i Öregrund, och firar hemma gör också Kerstin och Viggo, fast hos sig i Uppsala. Det viktigaste med det här är att träffas under trevliga former, och så avslutade vi med Kerstins tårta och hallon från hennes kolonilott; Viggos syster Klara hade hjälpt Kerstin med bakningen. Jag tänker inte räkna upp alla presenter, men jag kan ju nämna att både Birgitta och Kerstin fick blomsterlök av mig.

I går när jag kom in till lägenheten i Uppsala trodde jag att det var kört med Melodikrysset i dag: Bildskärmen på min dator blockerades av ett pop-up-meddelande, som inte gick att ta bort, och även Birgitta sa, att hennes dator inte fungerade. I morse gjorde jag i alla fall ett försök att få ordning på hennes dator, och si, det fungerade, och som tack fick jag låna hennes dator under Melodikrysset. Senare har jag också rensat min dator från blockeringen genom att svara nej på alla (många) kommersiella frågor, samtliga med syftet att komplettera programmet med en rad nya funktioner.

Själva krysset var inte särskilt svårt, men som vanligt fanns det åtminstone några frågor som jag inte kunde spontant.

”Vadå?”, 2007 med Linnea Henriksson, har jag nog aldrig hört.

Idol har jag aldrig lyssnat på, men eftersom Anna Bergendahl också har vunnit Melodifestivalen 2018, har jag åtminstone hört henne, även om hennes ”We Were Never Ment To Be Heroes” inte har fäst sig i melodiminnet. Sen gick det ju heller inte så våldsamt bra i ESC.

”Hej hej, hemskt mycket hej” från 1986 kommer jag mycket väl i håg, dock inte att den sjöngs av Hemliga byrån, det vill säga författarduon Anders Jacobsson och Sören Olsson (som jag däremot känner till som författare till böckerna om Bert.

Så spelade Eldeman ”On the Sunny Side of the Street”, som jag förstås har hört otaliga gånger, även med Svend Asmussen. Men i dag ville Eldeman veta vem som har skrivit låten, som är från 1930. Det har varit omstritt, men kompositör var Jimmy McHugh.

”Take My Breath Away” har jag förstås också hört, men jag har faktiskt aldrig hört den i filmen den spelades i, ”Top Gun” från 1986. Men Google hjälper: Huvudrollen i den spelades av Tom Cruise.

Däremot minns jag att ”Lilla fågel blå” (1993) sjöngs av Staffan Hellsrand.

Bang a Boomerang” sjöngs 1975 in av Svenne (Hedlund) och Lotta (då gift med honom – de har senare skilts, men var då en duo). Lite senare samma år kom låten också med ABBA, gruppen där upphovsmännen Björn och Benny fanns.

Lisa Nilsson sjöng 1992 in ”Himlen runt hörnet”. Men den skrevs av Mauro Scocco.

Lite lättfärdigare är ”Flickor bak i bilen” med Siw Malmkvist (1956). Den här turen gjordes således i bil.

Ta mig till havet” sjöngs 1986 in av Peter Lundblad, men själv minns jag den av ett annat och mer privat skäl. Min kusin Kreete, bosatt nere i Skåne, älskade den här låten, och när hon dog – hon var äldre än jag – sjöng en sonson den à capella vid begravningen. Lite senare, när jag var på besök i min och även Kreetes forna hemby, Juminda I Estland, stötte jag där ihop med hennes söner, som hade kommit dit för att uppfylla hennes sista önskan: att hennes aska skulle spridas i havet, Finska viken, utanför vår gamla hemby.

Men vi avslutar krysset med en låt, som jag inte blir lika tårögd av, ”Blommig falukorv”. Här sjöngs den på engelska av Claes Jansson. som jag känner och som jag senast hörde vid Socialdemokraternas Första maj-möte i Uppsala. Men den svenska originaltexten är skriven och insjungen på skiva av Hans Alfredson som tillsammans med Tage Danielsson var med i Socialdemokraternas valkampanj 1968 – jag hade då personligen kontakt med Tage om hans ”En soffliggares dagbok”. Fast senare blev de båda kritiskt inställda till socialdemokratin, dock aldrig borgerliga.

Birgitta och jag avslutade lördagskvällen framför TVn, och för att inte missa ”Morden i Midsomer”, i dag närmast en klassisk deckare med många misstänkta, gjorde jag ett uppehåll i melodikryssredovisningen. Vi åt också middag framför TVn, och det blev inte blommig falukorv.

Nu ska jag diska.

Melodikrysset nummer 37 2018

15 september 2018 17:03 | Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll väl egentligen ingenting som jag inte klarade, men några av svaren klarade jag genom att utgå från någon detalj eller ledtråd, som inte var identisk med svaret.

”Pretend” har jag på 1950-talet hört med Nat King Cole, men här hörde vi den med Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, som sjöng in den 2011.

Eftersom jag gick på latinlinjen i gymnasiet på 1950-talet och dessutom har Erik Axel Karlfeldts samlade lyrik i en av bokhyllorna, kände jag genast igen ”Dina ögon äro eldar” – men vad var det här för melodi? Den nya tonsättningen sades vara gjord av Anna Ihlis 2018, och eftersom jag är en ärlig själ, vill jag bekänna, att jag aldrig tidigare har hört talas om henne. Men nätsökning ledde till att jag lärde mig att hon kommer från Gagnef i Dalarna, som ju också var Karlfeldts landskap. Och så en bekännelse till: Att det var Stefan Sundström som sjöng duett med henne förstod jag inte förrän Google avslöjade det. Detta trots att jag har en stor kollektion av CD med Stefan Sundström. Och hans egna skapelser låter ju ganska annorlunda…

Men dikten är vacker, så här sticker jag emellan med texten:

Dina ögon äro eldar

Text: Erik Axel Karlfeldt i ”Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim” (1901)

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull –
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – känner jag förstås också till, men deras ”Den andra kvinnan” från 2003 tror jag aldrig jag har hört förut.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är nästan ett stående inslag i Melodikrysset. men ”Chess”, deras skapelse 1986 tillsammans med Tim Rice och Richard Nelson, har jag faktiskt aldrig sett på scen.

Det senare gäller också Brasse Brännström och Magnus Härenstam, som vi i dag hörde i ”Tajta jeans, förbannade jeans” från 1975.

Lite svårare att identifiera var den som sjöng Ted och Kenneth Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”, först insjungen på engelska av Ted 1978. Fast här fick vi höra den med Kenneths svenska text från 1993, sjungen av Teds och Ann Zacharias’ dotter Sara Zacharias, som 2014 gjorde ett gästspel på Svensktoppen med den, en tolkning som inte gav mersmak. Men både text och musik vittnar om bröderna Gärdestads begåvning:

Himlen är oskyldigt blå

Text: Ted Gärdestad, 1978
Musik: Kenneth Gärdestad, 1978

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

När vi växte upp, lekte livet
Vi var evighetens hopp
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli
oförbrukat fri

Somrar svepte fram
Jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

Frusna på en strand
flög vi med drakar medans
tiden flöt iland
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
Himlen var så blå

Nu tar molnen mark
Jag var förblindad av att solen sken så stark
Men mina ögon kommer alltid le mot dig
Kan det begäras mer av mig

Himlen är oskyldigt blå
djupaste hav likaså
Att regndroppar faller som tårarna gör
det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

En melodi som genast fastnade i musikminnet har schlagern ”Volare”. Här hörde vi den instrumentalt, men vi som hörde den redan 1958 minns förstås åtminstone delar av refrängen på italienska, eftersom den ju kom från Italien: ”Volare oh, oh / Cantare oh, oh / Nel blu dipinto di blu” och så vidare. Ny aktualitet fick den här gamla schlagern 1987, när Luciano Pavarotti sjöng in den.

Jag gillar också franska visor – i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, har jag tagit med två sånger av Léo Ferré, både i original och i tolkningar av Lars Forssell, först i ”Snurra min jord och andra visor” (1958), sedan i ”Snurra min jord och nya visor” (1966). I de här vissamlingarna fanns både mer av Ferré och av andra franskspråkiga vispoeter, och i dag fick vi höra Ferré själv framföra ”Elle tourne la terre” (som i Forssells svenska tolkning heter ”Snurra min jord”).

Snurra min jord

Svensk text: Lars Forssell, 1958 (publicerad i ”Snurra min jord och andra visor”)
Musik och fransk originaltext (”Elle tourne la terre”), 1948

Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen

Du välver, min jord, omkring solen
Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Ja, lika lite som du
vet varför det blir som nu
Du är vad du bär
och hur det än är, min vän
Natten griper efter dagen

Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag

I dagens svenska musikvärld finns Lars Winnerbäck, som är en av de främsta i dag, när det gäller att skriva sånger med meningsfull text till musik långt över det medelmåttiga. Ofta blir de här låtarna ännu bättre, när han spelar in dem tillsammans med en kvinnlig sångpartner – ett lysande exempel är inspelningen av ”Om du lämnade mig nu” tillsammans med Miss Li. I dag fick vi lyssna till ett liknande samarbete, fast med Melissa Horn (som jag också gillar): ”Som jag hade dig förut” från 2008.

En svensk vispoet, som jag hade kontakt med när jag gav ut min första sångbok, ”Joe Hills sånger” (1969), var Mats Paulsson – han hade gett ut en Joe Hill-LP och ledde något han kallade för Joe Hill Society. Men han var också själv en mycket skicklig sångtextförfattare och vissångare. 1966 skapade han ”Visa vid vindens ängar”, som vi i dag tyvärr fick höra i Lars Roos’ version. Texten börjar ”Det går en vind över vindens ängar”:

Visa vid vindens ängar

Text och musik: Mats Paulsson, 1966

Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyggardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blommdoft i melodin.
Jag ville sjunga om Katarina,
till träklangsflöjter och alcymbal
men vindens toner blir sommarns sånger,
jag bara lyssnar i björklövssal.
Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blomdoft i melodin.

Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.
Jag skall skriva en liten visa
där ögonblick blir till evighet
men ord blir stumma och toner döda
och visans tanke blir hemlighet.
Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.

Sen är det bara ett kryssvar kvar att redovisa, också det ett träd – men nu handlar det inte om en aspelund utan om ett efternamn. I min ungdom fanns det en fantastisk dragspelare vid namn Nisse Lind, och han ledde något som i dagens öron måhända låter töntigt, Nisse Linds hot trio. Men Nisse Lind var en dragspelsvirtuos som behärskade sitt instrument till fulländning och dessutom hade stark känsla för det han spelade. Så tack, Anders Eldeman, för att vi åter fick höra honom, i dag i en fin tolkning av ”St. Louis Blues”, skriven av legendaren W C Handy 1914.

Det här är för övrigt en låt som har spelats in av många skickliga artister och orkestrar i sins emellan ganska olika versioner. Själv har jag roat mig med att på nätet lyssna på den med Dave Brubeck Quartet, Glenn Miller Orchestra, Louis Armstrong, Bessie Smith, Benny Goodman och, faktiskt, med W C Handy själv.

En konsert i backspegeln

14 september 2018 18:17 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det har ju varit val, och jag har själv inte bara röstat och deltagit i Socialdemokraternas centrala valvaka utan också sedan dag för dag, allt mer frustrerad, väntat på det slutliga valresultatet. Det ska jag skriva om och analysera, när det äntligen föreligger, men det myckna och detaljerade tidningsläsandet, radiolyssnandet och TV-tittandet har gjort, att jag har skjutit allt annat åt sidan.

Alltså har jag inte skrivit en rad om den konsert med Uppsala kammarorkester vi var på för en dryg vecka sedan, ”Mozart med Zacharias” i Musikens hus i Uppsala.

Fast kanske har min försumlighet också att göra med att jag inte var riktigt nöjd med höstens första abonnemangskonsert.

Låt mig då genast säga, att jag inte lastar kammarorkestern med Nils-Erik Sparf som konsertmästare. Den som rimligen är den ansvarige är kvällens dirigent, Christian Zacharias.

Jag håller normalt Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) för att vara en suverän klassisk kompositör, men hans ”Divertimento i D-dur” från 1772, den så kallade Salzburg-symfonin nummer 1, lät i alla fall inte i den här långsamma tappningen särskilt tändande.

Därefter fick vi lyssna på ”Pianokonsert nummer 24 i C-moll”, som samme Mozart skrev 1786, och här hade dirigenten rollen som pianist. Zacharias’ tolkning präglades av återhållsamhet.

Efter pausen fick vi lyssna på ett Haydn-inspirerat verk av Johannes Brahms (1833-1897), ”Variationer över ett tema av Joseph Haydn i B-dur” (1873). Jag gillar normalt Haydns musik bättre än Brahms’, men den senares inlån av musik, skriven av Haydn, fick mig trots att orkestern spelade mycket fint, ändå inte att bli riktigt entusiastisk.

Först kvällens sista verk, Joseph Haydns (1732-1809) ”Symfoni nummer 74” (1781) fick mig att förlika mig med den här konserten. Äntligen ett verk spelat på ett sätt som jag inte hade några invändningar mot! Det sista gäller även dirigentens insats.

* * *

Mina inledningsvis negativa reaktioner hade, om nu någon skulle tro det, inte som bakgrund att jag skulle ha varit på dåligt humör eller nedstämd. Tvärt om hade vårt lilla konserthussällskap före konserten strålat samman hemma hos Käthe Elmgren, som bjöd oss på en utsökt middag. Tack, Käthe!

Melodikrysset nummer 36 2018

8 september 2018 16:02 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Som vanligt hade Anders Eldeman en rad frågor som förutsätter att krysslösarna ser både film och TV.

Själv har jag genom åren sett få TV-såpor, och ”Skärgårdsdoktorn” från 1997 utgör inget undantag. Dock gillar jag Stefan Nilsson som har skrivit musiken till den här serien.

Inte heller är jag våldsamt förtjust i Per Gessle och Gyllene Tider, men visst minns jag deras hit från 1979, i dag spelad av Lennart Palm: ”Flickorna på TV 2″ – fast här skulle 2 skrivas med bokstäver, två.

I dagens kryss spelades vidare Art Garfunkels insjungning från 1998 av ”Always Look On the Bright Side of Life”, som ursprungligen skrevs 1979 av Eric Idle för Monty Pytons ”Life of Brian”.

Jan Guillou har aldrig som författare fångat mig, och det har väl bidragit till att jag inte heller har sett någon film med Arn som hjälte. Däremot gillar jag Laleh, som gjorde musik till Arn-filmen ”Tempelriddaren” från 2007.

Jag skulle väl inte säga, att Malmö symfoniorkester är den bästa tänkbara uttolkaren av ”Fattig bonddräng”, skriven av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Den förekom först i filmen ”Emil i Lönneberga” från 1972 men då i en instrumentalversion.

Klas Klättermus (och de andra djuren i Hackebackeskogen)” (1954) har en norsk förlaga i ”Klatremus og de andre dyrene i Hakkebakkeskogen”, en barnbok från 1954 skriven och illustrerad av Thorbjørn Egner.

Vi kan väl avrunda det här avsnittet med Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita hästen” från 1930.

En norsk barnboksförfattare är redan nämnd. Cornelis Vreeswijk hörde till de svenska artister som sökte lyssnare och skivköpare också i vårt grannland i väster och har till och med skrivit en egen låt , ”Turistens klagan” från 1978. Den börjar så här: ”Det sjunger några ungar på Karl Johan”. Och vet ni det inte själva, är Karl Johan paradgatan i huvudstaden Oslo. För egen del har jag varit otalig gånger i Oslo, också promenerat längs Karl Johan.

Jag älskar också Sverige, även om jag är försiktig med etiketteringar som ”Bäst”, för att citera en Oskar Linnros-titel från 2017. Fast det kan bli mycket värre i det här landet, om de borgerliga partierna vinner i valet och kommer till makten med villkorat stöd från Sverigedemokraterna.

Får partier av den typen allt mer makt i de västliga demokratierna, får väl vi andra göra Eros Ramazzottis sång från 2015, ”Alla fine del Mondo” till vår speciella< kampsång.

Helst vill jag instämma i det Tom Jones sjöng om 1967 i "Green Green Grass of Home”. Fast den drömmen ska finnas här och nu, inte som i den svenska version, skriven av Stikkan Andersson samma år och som Jan Malmsjö låg på Svenskoppen med i 33 veckor, ”En sång en gång för länge sen”. Min vision hämtar förvisso inspiration från tidigare genomförda reformer, men jag vill utveckla, inte avveckla dem. Min gröna dröm är röd, som min gamla, nu döda partikamrat och personliga vän, författaren och konstnären Helga Henschen uttryckte saken.

”Kärleken kommer och kärleken går” sjöng i dag Lotta Engberg, och det må gälla i hennes eget fall. Men nu ville Eldeman testa om vi visste vem som har skrivit texten. Jo, Nils Ferlin.

I folkviseton

Text: Nils Ferlin (i diktsamlingen ”Från mitt ekorrhjul”, 1957)
Musik: Torgny Björk (1970)

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Det här är en underbar dikt om kärlek, och den blir ännu bättre i Torgny Björks tonsättning. Själv förknippar jag den här sången med ett bröllop: I trädgården till det hus i Vallentuna, där Birgittas syster Karin och hennes blivande man, Hasse, redan bodde, ägde vigseln rum, och den finaste delen av ceremonin var att Karin, stående mitt bland gästerna i trädgården, sjöng ”Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt”.

Och sen har hon och Hasse följt varann vinter som vår och ser ut att fortsätta med det i alla sin levnads dagar.

Melodikrysset nummer 35 2018

1 september 2018 16:30 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Som vanligt klarade jag de flesta frågorna i Melodikrysset hyggligt lätt, fast sen tar det ju sin tid att kolla utgivningsår, stavningar och annat sådant. Och naturligtvis spelade Anders Eldeman en del både låtar och inspelningar som ligger utanför det just jag har lyssnat på.

Leo Sayer, i dag med ”When I Need You” från 1976, minns jag inte att jag någonsin har hört.

Detsamma gäller nog också Micke Muster med ”Still”, den som Galenskaparna & After Shave 1998 gjorde om till ”Sill”. Fast sen ville ju Eldeman ha svar på hur man fångar sill. Eldeman ville ha svaret trålar, men eftersom jag är son till en man som först var yrkesfiskare, sen fortsatte att fiska på fritiden, vet jag, att det finns fler metoder, till exempel med rev, och själv fick jag i pojkåren hjälpa farsan med notdragning.

När vi hade köpt det sommarställe i Öregrund vi fortfarande har kvar, hade vi sommaren 1970 boende hos oss en flicka Birgittas far och hans nya fru hade adopterat, och hon och vår Anna satt dagarna i ända på berget utanför sovrumsfönstret och spelade ”In the Summertime” med Mungo Jerry på batterigrammofon, så nog minns jag den låten som den lät 1970. Men i dag spelade Eldeman en instrumental version, som man knappt kunde identifiera som den nämnda låten.

Fast det som gjorde att jag har dröjt så länge med att publicera svaren på dagens kryss är den allra sista ljudillustrationen, den vars svar rimligen måste vara Irma Schultz. Jag har tidigare lyssnat på både Irma Schultz och hennes syster Idde Schultz, så själva namnfrågan var inget problem, när man redan hade tre av fyra bokstäver i förnamnet. Men hur jag än googlade, lyckades jag inte para ihop Irma Schultz, Michael Saxell (som jag uppfattade det) och den låttitel jag trodde det var. Vet någon säkert vilken låt det här var och på vilken skiva Irma har spelat in den tillsammans med Michael Saxell (om han nu heter så)?

Resten av krysset klarade jag relativt lätt, till exempel de två som handlade om klassisk musik:

Dels Guiseppe Verdis opera ”Aida” från 1868. Jag har för övrigt sett och hört den på scen.

Dels ”De fyra årstiderna”, skriven kring 1725 av Antonio Vivaldi. Vi har det här verket på en hel rad skivor i lägenheten i Uppsala.

Och då är det förstås lämpligt att fortsätta med en klassiker av annat slag, ”Kristina från Duvemåla”, av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Birgitta fick för övrigt en personlig inbjudan att se föreställningen 1995, med bland annat Helen Sjöholm i rollen som Kristina.

Själv har jag både tillsammans med barnen sett en mängd disneyfilmer och lyssnat på låtarna i dem på skiva. Och bland våra videor finns förstås alla de klassiska disneyfilmerna, till exempel ”Djungelboken” från 1968, så visst känner jag igen ”Jag vill va som du”. (Det skulle ju vara tredje ordet i titeln, men är den möjligen lite ett ord längre: ”Jag vill ju va som du”?

TV-serier är normalt inte mitt bord, men den australiska ”Mot alla vindar”, i original ”Against the Wind”, kände jag igen med hjälp av signaturmelodin. Serien gjordes 1978 och visades i Sverige 1980.

Linda Bengtzings ”Jag ljuger så bra” minns jag fortfarande; hon kom sjua med den i Mellon 2006.

Men 1940 gjorde Evert Taube en betydligt bättre låt, ”Sjösala vals”, där han (och efter honom alla vi) sjunger om gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol”.

Sen finns det bara en fråga kvar, men det är dess värre en dubbelfråga, där de ingående båda delarna inte har något med varann att göra. Jag blir sur av det här greppet, alltså inte av delfrågorna i sig. I dag fick vi höra ”Sträck ut din hand” i en tysk version med Wikinger, och att jag inte blev ännu mera sur har väl att göra med att Vikingarna sjunger en låt av Lasse Berghagen (från 1993). Den andra låten i den här dubbelfrågan var ”Kostervalsen” från 1907, och den börjar: ”Kom i kostervals, slå din runda arm om min hals”. Den minns jag framför allt i Harry Brandelius’ version från 1946.

Melodikrysset nummer 34 2018

25 augusti 2018 14:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har under vissa perioder i mitt liv sett nästan alla sevärda filmer och tror nog att jag också har sinne för filmers kvalité. Så fort ”Semestersabotören” med och av Jaques Tati visades i Sverige såg jag den på bio, och senare har jag skaffat mig en box med Tatis samtliga filmer. Fast ”Quel temps fait-il a Paris au jour d’hui” förekommer i ”Semestersabotören”.

SFs jubileumsfilm ”1939” såg hustrun och jag i Stockholm 1989 – vi var inbjudna till premiärvisningen. Och även om den här filmen inte var något mästerverk, var den värd att se. Så visst minns jag filmens musikaliska ledmotiv, ”Min arm omkring din hals”, en riktig tryckare, i filmen framförd av Zenya Hamilton men i dag spelad av Nils Landgren på trombon.

I mina bokhyllor finns praktiskt taget allt skrivet av Astrid Lindgren och i filmhyllorna hittar man filmatiseringarna av hennes barnböcker, bland annat ”Emil i Lönneberga” från 1972. I filmversionerna finns sånger med text av Astrid Lindgren, ofta tonsatta av Georg Riedel, som jag för egen del har haft nöjet att lyssna på live på samlingen efter en gemensam väns begravning. Där spelade förstås Riedel inte sina tonsättningar av Lindgrens barnvisor, till exempel ”Lille katt” ur den nyss nämnda filmen. Men här efterlyste Eldeman något som katter har fyra stycken av (tassar), fast sen skulle svaret ologiskt nog anges i singularis = tass.

Som en övergång från djurvärlden till den mänskliga kan vi sen använda ”Vingar” av och med Eric Gadd.

Både CaisaStina Åkerström och hennes far, Fred Åkerström – den senare medverkade för övrigt i konsertlanseringen 1970 på Folkets Hus i Stockholm av min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp!” – hörde jag för inte så länge sen i det ”Sommar” Cornelis’ son Jack Vreeswijk gjorde i radions P1. I dag fick vi höra CaisaStina sjunga sin fars ”Oslo”, som ursprungligen fanns med på faderns LP från 1972, ”Två tungor”.

Alla Beatles’ skivor har jag likaledes i min skivsamling, så visst känner jag igen deras ”Come Together”, från 1969. Det gjordes mycket bra musik på 1960- och 1970-talen.

Två melodifestivallåtar förekom i dagens kryss.

Anna Bergendahl vann mellon 2010 med ”This Is My Life”, men trots att det gick halvhyggligt i European Song Contest, försvann hon sedan för lång tid. Vad jag förstår har den här sångerskan, som kom fram via Idol, inte alldeles lätt med den scenskräck hon också har.

Och egentligen är väl E.M.D., det vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andersson och Danny Saucedo, snäppet bättre i sin mellolåt från 2009 ”Baby Goodbye”.

Max Fenders och ännu mer deras ”En som du” har jag inget förhållande till, så naturligtvis vet jag inte heller vad den nämnda låten har som förlaga. Men Google hjälper: Dess utländska förlaga har titeln ”Red Red Wine”, och det måste vi klara för att klara Eldemans färgfråga. Svaret är röd.

Frank Sinatra förekom även i dagens kryss, fast i dag tillsammans med dottern Nancy Sinatra. Det märkligaste med den här frågan var att efternamnet Sinatra skulle skrivas in på två olika ställen i krysset. De båda sinatrorna sjöng tillsammans in ”Something Stupid” 1967.

Nina Simone, som jag faktiskt uppskattar som sångerska, förekom också i krysset, i dag med ””My Baby Just Cares For Me” från 2009, ursprungligen från 1982.

Louis Armstrong slutligen har jag massor av skivor med. I dag spelades ”What a Wonderful World” från 1967, men själv började jag lyssna på honom långt tidigare, under min skoltid i Sundsvall. Jag har till och med övat dans till Armstrongs musik på den tiden då jag gick danskurs.

Tyvärr är mina ben inte längre i skick för dans.

Sommar i P1 med Rennie Mirro

20 augusti 2018 3:47 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens sommarpratare, Rennie Mirro, har jag faktiskt hört och sett (han är både sångare och dansare) live två gånger, båda gångerna som parhäst med Karl Dyall. Jag har sett de här båda dels i en scenversion 2011 på Oscars av ”Singing In the Rain”, dels som gäster vid en OD-Caprice i Uppsala 2016.

Rennie Mirro, som alltså bor och arbetar i Sverige, är född i New York och tillbringade sina tidiga år där, i en mångkulturell miljö. I den fanns också olika religioner: Medan morfar bar kippa och var jude, bekände sig hans mamma inte till någon religion, och hans uppväxtmiljö var Bronx med många mörkhyade människor. Lite senare hamnade familjen Mirro i närheten av Central Park.

Rennie Mirros mamma jobbade under revoltåret 1968 som lärare på en skola, som eleverna förstås ockuperade. Hon fick i uppdrag av skolledningen att förhandla med ockupanterna, och dessa företräddes då av en kille, som hon senare skulle flytta ihop med och få barn med, Eric Bibb. Att det var han som ledde det här elevupproret förvånar mig inte ett dugg: Hans pappa, Leon Bibb, var en amerikansk radikal, nära vän till Pete Seeger, och en annan känd vänsterman, Paul Robeson, blev gudfar till Eric. Eric Bibb, som för övrigt under lång tid har bott i Stockholm, har gett ut en stor mängd hörvärda bluesskivor – jag har ett antal av dem.

Eric och Rennies mamma flyttade senare till Sverige, som hade rykte om sig att vara progressivt, och trots att Rennie egentligen inte alls ville lämna New York, fick han följa med hit. Här fick han mycket riktigt språk- och anpassningsproblem, och det här förstärktes förstås när pappan lämnade mamman och flyttade till ett annat land, där han hittade en ny kvinna att slå sig samman med.

Mamman gjorde ett försök att flytta tillbaka till New York, men det funkade inte, inte heller för Rennie som nu inte längre sågs som en riktig amerikan, trots att de hade nära släktingar kvar där. Så de flyttade tillbaka till Sverige: bodde i kollektiv, deltog i vietnamdemonstrationer och annat tidstypiskt, åt till exempel alternativ mat. Mamman träffade också en ny man, en engelsman bosatt i Stockholm, vilket ledde till att Rennie fick nya halvsyskon, bland annat Sarah Dawn Finer.

Renie Mirros liv, där ingenting har varit bestående, har säkert bidragit till att han har bytt partner flera gånger. (Mest känd bland dem är Petra Nielsen.) Med den senaste har han fått barn, så vi får hoppas att den förälskelse han redovisar blir bestående.

Men det finns också en annan källa till hans själsliga oro. I tre år, när han var mellan 10 och 13, utnyttjades han sexuellt av en homosexuell man, och det har lett till djupa själsliga sår hos honom. Jag hör inte till dem som fördömer homosexualitet, men för dem som förgriper sig sexuellt mot barn har jag ingen förståelse. Modigt av Mirro att berätta det här i ett radioprogram med mycket stor publik. Och något ovanligt i ”Sommar”.

Också i ett annat avseende var Mirros sommarprogram avvikande: Han sjöng själv i samtliga musikinslag och gjorde det live med stöd av ett hyggligt stort band.

Tyvärr presenterade han inte de olika sångnumren, men flera av låtarna är kända bland musikintresserade lyssnare, och annat blev intressant genom att han i några fall hade fått personer, nämnda ovan, att sjunga tillsammans med honom: Vi hörde honom sjunga tillsammans med Sarah Dawn Finer och hennes syster Zoe Kim Finer, och som avslutning hörde vi honom tillsammans med sin pappa, Eric Bibb, sjunga ”Don’t Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down”.

Bland det han i övrigt sjöng fanns Leonard BernsteinsSomething Is Coming”, Cole PortersI Happen To Like New York”, Charlie ChaplinsSmile” och så förstås ”Singing In the Rain”.

Sommar i P1 med Sara Danius

18 augusti 2018 23:46 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Eftersom jag är gift med Birgitta Dahl, under lång tid Riksdagens talman, deltog vi – jag i egenskap av make – under lång tid i arrangemang som hade med utdelningen av nobelprisen att göra: litteraturpristagarnas nobelföreläsningar, prisutdelningarna i Konserthuset, den efterföljande nobelfesten i Stadshuset, kungens middag på slottet för pristagarna.

Det fanns medlemmar i Svenska akademien vi av olika skäl kände sen tidigare och hade läst i stor utsträckning – Torgny Lindgren och Per Wästberg är ett par exempel – så flera av ledamöterna kände till att vi båda var starkt litteraturintresserade; vi blev rent av vid något tillfälle inbjudna att delta i en informell eftersits med akademien.

Sara Danius kom till akademien lite senare, så henne har vi aldrig träffat. Däremot har vi flera gånger, även i andra sammanhang, träffat Horace Engdahl och hans dåvarande fru, Ebba Witt-Brattström, och jag har då fått bra kontakt med Ebba, kanske för att jag är est och även hon har familjerötter i mitt gamla hemland.

Jag har läst ganska mycket av Katarina Frostenson, däremot aldrig träffat hennes man Jean-Claude Arnault, den så kallade kulturprofilen. I början trodde jag, när alla vittnesmålen om hans vidlyftiga umgänge med mängder av andra kvinnor avslöjades, att Frostenson inte kände till makens affärer med andra kvinnor, men sen dess har jag tvingats revidera min tidigare uppfattning. Frostenson har också varit delägare i den kulturklubb maken drev och varit med om att bevilja honom stöd för detta från akademien.

Sara Danius berättade i sitt ”Sommar” i dag, att Arnault har gått långt utöver det man över huvud taget kan acceptera när det gäller en make eller maka till en akademiledamot. Det mesta tyder ju på att han av sin hustru har fått veta vem som skulle komma att få årets litteraturpris, men i dagens ”Sommar” berättade Danius också att han även i andra fall har uppträtt som vore det på akademiens uppdrag. Hon tillfrågades två gånger av Arnault om han fick lov att föreslå henne som ny ledamot i akademien, och sen dröjde det inte länge innan hon fick samma fråga den formella vägen.

Man kan väl säga att DNs artikel om kulturprofilens sexuella aptit (18 kvinnor ställde upp, några av dem med angivande av namn) slog ner som en bomb. Sara Danius blev chockad men ringde ändå hem till ledamoten Frostenson för att kolla vad som var sant. Hon överlämnade då telefonen till maken, som förnekade allt.

Men Danius gav sig inte utan ville med hjälp av utomstående och inte inblandade krafter utreda hela den här historien och såg också till att akademiens mycket tvivelaktiga stöd till Arnaults och Frostensons klubb stoppades – i fortsättningen skulle man sätta stopp för anslag som gynnade någon av de enskilda akademiledamöterna.

Det intressanta var att hon fick fullt stöd för allt detta. Horace Engdahl hördes också av från Gyllene Freden och tyckte då att hon hade skött det här ärendet mycket bra.

Sedan hände något – hon vet inte vad – under jul- och nyårshelgerna, för vid första sammanträdet under det nya året hade Horace svängt. Endahl gick också i en otidig artikel i Expressen till våldsamt angrepp mot henne – nu var hon inte vatten värd. Och nu skulle den oberoende utredningen inte offentliggöras. När akademien sedan, den 28 mars, röstade om uteslutning av Frostenson, visade det sig att motståndarna till den uteslutningen hade majoritet. Och av Anders Olsson, engdahllinjens frontman, fick hon veta, att kungen, akademiens beskyddare, skulle ha markerat att han gärna ville se lösningen att Danius avgick som ständig sekreterare.

Vilket hovet senare dementerade – men Danius såg ingen annan utväg än att inte bara lämna sekreterarposten utan akademien.

Också andra har lämnat akademien, så nu är den inte längre beslutsför. Det kan med andra ord dröja innan nobelpriset i litteratur åter kan delas ut.

Sara Danius sträckte i sitt sommarprogram ut en hand till försoning och återinträde, vilket skulle öppna för en nyrekrytering av nya ledamöter med hennes inställning, men det är svårt att se att detta skulle kunna ske utan att Engdahl och Frostenson lämnade akademien.

Danius’ verbala dom över Engdahl i det här radioprogrammet var också sådan, att de här två nog inte bör placeras i samma rum.

Lyssna gärna själva på det här sommarprogrammet, gärna också på delarna om knytblusar och annat jag inte har hunnit gå in på.

Sara Danius’ musikval var intressant, inte bara för att hon hyllade den nyss döda Aretha Franklin och spelade hennes ”Respect”.

Ganska mycket av den musik hon spelar verkar vara vald som ett slags kommentarer till den kris hon talar om: ”What a Difference a Day Makes” (Dinah Washington), ”It’s a Man’s Man’s Man’s World” (James Brown), ”Cry Me a River” (Ella Fitzgerald), ”I’m Every Woman” (Whitney Houston), ”Changes” (David Bowie), ”All of Me” (Billie Holiday).

Men där finns mycket annat också, som Franz SchubertsAve Maria” med Anne Sofie von Otter och ”Take Five” med Dave Brubeck Quartet.

Sommar i P1 med Olof Röhlander

18 augusti 2018 18:27 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det nästan enda som gör mig en smula intresserad av Olof Röhlander är att han ursprungligen kommer från min barndoms och ungdoms hemlandskap, Medelpad. Han är född i Sundsvall och uppvuxen i Matfors. Fast numera bor han i Stockholm.

Det gick hyggligt för honom när han spelade bordtennis, men han fick aldrig stjärnstatus. Något skolljus var han heller aldrig, så det kan ha bidragit till att han valde att arbeta i ett eget företag i stället för att tävla med andra och mer meriterade på arbetsmarknaden. Men eget företag är ju inte liktydigt med succé, så han var snart, berättar han, nära att gå i konkurs.

Men till slut hittade han en egen nisch, att tala om hur man lyckas i affärer.

Det har ju gått ganska bra, även ekonomiskt, men själv förstår jag inte riktigt varför han har lyckats samla så många åhörare, dessutom betalande.

Ett och annat av det han säger, också i sitt sommarprogram, låter för all del förnuftigt, men varför kan de som kommer för att lyssna på honom, inte själva dra förnuftiga slutsatser av det de upplever och ser omkring sig i verkligheten? För mig får de gärna betala för att lyssna på Röhlander, men jag känner mig inte trygg med att personer med funktioner i arbetslivet måste lyssna på gurus av Röhlanders typ.

Naturligtvis har han också sidor som är sympatiska, till exempel attityden att peppa andra, alltså inte bara glädjas åt egna framgångar, men som helhet får hans ”Sommar” prägel av upprepning.

Egentligen är hans musikval i programmet bättre än snackdelen, och jag noterar att flera av de artister han spelar hör hemma på den politiska vänsterkanten i vid mening: Ulf Lundell (”Älskling”), Bruce Springsteen (”Badlands”) och Eldkvarn med Plura Jonsson (”Nånstans gick vi sönder”), även om just det de sjunger i programmet inte utgör tydliga exempel på det.

Men helt klart är att han spelar bra artister, sådana som Veronica Maggio (”Storma tills vi dör”), Lucienne Boyer (”Parlez moi d’amour”), David Bowie (”Word On a Wing”), Pelle Karlsson (”Han är min sång och min glädje” – jo, jag menar det) och så Patti Smiths misslyckande på nobelfesten med Bob DylansA Hard Rain’s Gonna Fall”.

Melodikrysset nummer 33 2018

18 augusti 2018 16:51 | Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag klarar knappt att gå längre, men mitt liv är bitvis mer hektiskt än någonsin. På grund av en resa till trädgårdsmål i Gästrikland och Västmanland kom jag efter med de dagliga recensionerna av ”Sommar”, men nu har jag bara kvar en oredovisad lyssning. På den nyss nämnda resan hittade jag i en herrgårdspark med viss försäljning av fruktträd två äppelträd med ursprung i mitt forna hemland Estland, och i går fick jag professionell hjälp att plantera dem – de fick förstås vatten, men sen kom dessutom ett störtregn. Under kvällens lopp skrev jag om ytterligare två sommarprogram, och Birgitta och jag såg också Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.

Och i dag upp igen klockan 07.00 för att klara morgonsysslorna inför Melodikrysset.

Jag börjar med det som var svårt för mig, väl medveten om att andra kan ha tyckt att något helt annat var knepigt.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har hört talas om Arctic Monkeys och lyssnat på deras ”One Point Perspective”.

Dansband undviker jag aktivt, och jag skulle aldrig komma på idén att lyssna på, ännu mindre dansa till Vikingarna med Christer Sjögren som sångsolist. Sannolikheten för att jag skulle känna till något med Die Wikinger är närmast noll. I dag spelade Eldeman deras ”Deine Liebe tut so gut” och efterlyste den svenska originaltiteln. Jag klarar allt sedan realskolan tyska, men vad hjälper det, när man på nätet inte hittar någon svensk titel, som kunde tänkas vara det svenska originalet. Jag såg att andra duktiga krysslösare här hade samma problem, men sen hade Kyrkoherden kommit på – hur vet jag inte – att det svenska originalet heter ”Var det nånting som jag sa”, och ”det” – jag hade redan första och sista bokstaven – går ju in.

”Either” hade jag heller inte hört, men nog var det Zara Larsson som sjöng.

”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men här var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och så skulle vi veta att Alexander nämndes i titeln.

Men sen tyckte jag för min del att krysset var hyggligt lätt, kanske för att så många av frågorna gällde musik från 1950- och 1960-talen.

America” ur ”West Side Story” skrevs 1957 av Stephen Sondheim och Leonard Bernstein, och jag har förstås den här musikalen på skiva.

”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men här var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och så skulle vi veta att Alexander nämndes i titeln.

Åke Wassing, både författare och låtmakare, tycks vara ganska bortglömd i dag, men jag minns honom väl, till exempel hans ”Se nu tittar lilla solen in igen” från 1951.

Jag minns också Sven Gösta Jonsson, kallad rockande samen, han som 1959 gjorde succé med ”Vid foten av fjället”, den som börjar med textraden ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Här skulle vi dock skriva ren i singularis.

Från nästa årtionde är ”Daydream”, från 1966 med Lovin’ Spoonful.

1967 gjordes James Bond-filmen ”You Only Live Twice”, på svenska ”Man lever bara två gånger”. Agent 007 spelades här av Sean Connery, och filmens musikaliska ledmotiv med samma namn som filmen sjöngs av Nancy Sinatra. När jag nu har googlat om den här filmen, har jag också lärt mig något nytt: Manusförfattare var Roald Dahl, den norskättade författaren som jag har mängder av böcker, också barnböcker, av i bokhyllorna.

1967 spelades också ”Strange Brew” in av den brittiska gruppen Cream. Cream fanns bara i några få år, men jag har inte bara skivor med dem utan också med Eric Clapton, som ingick i den. Clapton, en favorit, har jag hört/sett live i Globen i Stockholm.

Tio år senare, 1977, gjorde Cumulus en mycket fin insjungning av ”Höstvisa”, skriven av Tove Jansson och redan 1965 gjord av Erna Tauro. Det här är en av de vackraste och samtidigt vemodigaste kärleksvisor som finns, lika användbar för oss som inte som de båda upphovskvinnorna lever i ett samkönat parförhållande. I mitt fall – jag är nu 81 år – går den här textraden av Tove Jansson rakt in i hjärtat: ”Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.”

Och då passar det väl bra att avsluta med en annan, också mycket vacker sång om kärlek, en där tvåsamheten också beskrivs på ett sätt som inte blundar för de risker som finns även i den bästa av världar: ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (2007). Ibland blir skivinspelningar så bra att det är svårt att tänka sig att de kan överträffas.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^