Jag minns min egen skoltid, jag minns den som i går

Jo, jag såg den skolpolitiska debatten i TV i går.

Skolfrågorna är viktiga – uppfattas som viktiga också av väljarna – men jag förstår inte riktigt varför vi måste ha en extra partiledardebatt på just det här området. Jan Björklund (FP) skulle förstås ändå ha varit med på grund av sitt ämbete, men måste han därför möta andra partiledare och inte de övriga partiernas verkliga skolpolitiker?

Nå, Jan Björklund är ju som han är, och inte minst därför gick det ju ändå bra för de rödgröna.

Om den här debatten eller kanske snarare utfrågningen lämnade mig otillfredsställd, beror det nog mer på bristen på sammanhängande skolpolitiska visioner än på utfallet. Kanske var det här debattledarens/utfrågarens fel, men jag har en känsla av att också de två största röd-gröna partierna i alltför stor utsträckning delar alliansens syn på skolan, den där konkurrensen mellan skolor och elever är en motor. Med detta sagt måste jag tillägga att nästan varje nyansering av major Björklunds skolpolitik vore ett framsteg – ett regeringsskifte i röd-grön riktning vore med andra ord välkommet även för skolans vidkommande.

Själv gick jag i den gamla skolan, den som fanns före skolreformernas tid.

Den tid jag minns från småskolan/folkskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – är ljuv. Visserligen minns jag ett slagsmål på skolgården, då en skolkamrat hade retat mig för min brytning (jag kom ju från en estnisk flyktingfamilj), men jag fick snabbt svenska kompisar och vann nog också viss respekt för att jag, utan att ens våldsamt mycket anstränga mig, var duktig i skolan. Jag var snart bäst i klassen, även i svenska, detta fastän ingen av mina föräldrar hade mer än folkskoleutbildning; pappa var i tur och ordning fiskare, skogsarbetare, flottare, fabriksarbetare och maskinreparatör på en av traktens stora industrier, medan min mamma var en mycket läsande (ett familjearv!) hemmafru.

Det fanns alltså ingen studietradition i familjen, men en av mina lärare, en socialdemokratisk folkskollärare av den gamla stammen, pratade med mina föräldrar. Budskapet var kort och koncist:

- Ni måste se till att den här pojken får fortsätta att gå i skolan.

Det var inte ett alldeles lätt beslut att ta för familjen. När jag var pojke hade vi det mycket knapert: Pappas lön var liten, och mamma räknade ofta ut på öret vad maten jag skulle handla åt henne i handelsboden skulle kosta. Realskolan fanns i Sundsvall 18 kilometer bort, och varje månad måste man alltså köpa busskort. Skollunch serverades inte i skolan i stan, utan varje dag försåg mig mamma med lunchpengar. På EPAs bar kostade skollunchen 1:15, 1:25 om man ville ha en halv fralla till maten. Det här låter inte som mycket i dag, men för oss, då, var det ändå ytterligare en daglig utgift. Skolböcker fick man köpa själv i början av höstterminen, nya kläder också i stället för dem man hade växt ur. Terminsavgift fanns det likaså på den tiden, men den slapp jag – mot att jag inför hela klassen visade upp deklarationsuppgift för pappa.

Realskolan var en ny och främmande värld. Det där ”glosorna”, som engelskalärarinnan talade om, vad var det? Det tog förresten flera veckor av första höstterminens början innan jag kom på att alla de där glosorna stod längst bak i läroboken och inte behövde memoreras under lektionen för att man skulle klara läxan. Jag har hört mycket om de disciplinproblem som förekommer på dagens högstadium, men jag minns stora delar av min realskoletid – både jag och mina klasskamrater var i galopperande puberteten – som mycket bus och en ständigt vrålhög ljudnivå i klassrummet. Jag blev ibland så less på det här så på de särskilt turbulenta tyskalektionerna smög jag mig längst ner i klassrummet och satt där på golvet och läste pojkböcker. I folkskolan hade jag närmast varit mattegeni – vid något tillfälle låg jag en hel årskurs före de andra – men här fick jag nu plötsligt problem med matten, hade ju heller ingen hemma att fråga om hjälp.

Kanske spelade det här sist nämnda en roll för att jag, när det blev dags för linjeval i gymnasiet, valde latinlinjen. Så småningom tog jag studentexamen med en rad A i betyget – en av mina lärare påstod, men jag har själv aldrig kollat, att jag fick årets bästa studentbetyg. Ändå var jag för egen del djupt skeptisk till betygshets och konkurrens. Andningshålen var sådant som litteraturundervisning och filosofi, och jag minns också vad roligt det var när vi under en hösttermin hade en kvinnlig lärare från England som engelskalärare: I stället för att bara traggla grammatik fick vi lära oss att använda engelskan som konversationsspråk. Vi fick till och med spela improviserad teater på engelska. Jag minns att jag då gjorde en bejublad insats: Jag skulle spela fadern i en familj där dotterns manlige beundrare för första gången kom på besök. Till allas häpnad – och jag svär att det inte var förberett; jag visste inte ens att vi skulle spela teater – plockade jag ur bänken fram ett lösskägg och satte på mig.

Men trots alltså goda betyg minns jag hur jag vid ett tillfälle när jag hade tagit studentexamen promenerade förbi min gamla skola och med stor lättnad utbrast:

- Aldrig mer!

Sammantaget minns jag min gymnasietid mer som en individuell bildningsgång. Skolan erbjöd kulturfernissa, skrev jag i en ledare i Elevrådets stencilerade tidning Semikolon. Själv hade jag ett andra hem på Sundsvalls stadsbibliotek på Köpmangatan. Där läste jag stockholmstidningarnas – de var många på den tiden – kultursidor och politik i de radikala bland dem. Och så lånade jag mängder av böcker, läste mer eller mindre systematiskt igenom hela författarskap: Eyvind Johnson, Folke Fridell och Jan Fridegård var några av de författare jag sträckläste. Och så läste jag de stora amerikanska berättarna. Vid ett tillfälle i gymnasiet, det måste ha varit med anledning av att han hade fått nobelpriset i litteratur, kammade jag igenom allt som fanns av Ernest Hemingway, och sen höll jag ett föredrag om hans författarskap på en svenskalektion – jag tog hela lektionstimmen i anspråk. Fick jag tid över medan jag väntade på bussen till Juniskär, slank jag, om jag hade några kronor, in på konsumcaféet Cafeteria och läste litterära tidskrifter. Fickpengar fick jag genom att sälja veckotidningen Folket i Bild och förlagets folkböcker. Arbetarförfattarna och även böckerna i FiBs lyrikklubb var del av mitt privata universitet långt innan jag kom till Uppsala och ett verkligt universitet.

Efter studentexamen och därefter lumpen på I 21 i Sollefteå lyckades jag förresten få ett lärarvikariat på högstadieskolorna i Kvissleby respektive Njurunda, som svensk- och kristendomslärare. (Jag var ateist då också, men hade fått mycket högt betyg även i kristendomskunskap.) Det handlade då om sammanhållen enhetsskola, alltså med mycket blandad elevsammansättning i varje klass: barn till arbetare och småbönder så väl som barn till företagare, lärare och så vidare.

En del av de lärare som arbetade på de här skolorna och som intressant nog kom mer eller mindre direkt från egen högre utbildning ville redan då börja segregera skolan i elever som var respektive inte var studiemotiverade. Mot dem stod några lärare som verkligen brann för enhetsskoleideologin.

Men min egen viktigaste iakttagelse från det här inhoppet som lärarvikarie var att flera av de lärare som lyckades bäst i de sammanhållna klasserna var vidareutbildade folkskollärare. De lyckades locka det bästa ur alla sina högstadieelever. Till pluspoängerna med en sammanhållen skola hörde också att elever från vitt skilda sociala miljöer lärde sig att umgås med varandra och lära sig av varandras erfarenheter, detta utan att redan från början duktiga elever hindrades i sin utveckling men med effekten att många av de andra, delvis faktiskt genom de duktiga elevernas närvaro, bringades att växa.

Så för min del har jag aldrig riktigt trott på att den allena saliggörande lösningen på skolans problem är segregering och konkurrens.

Septembersöndag två veckor före valet

Vädret är grått. Tidigare i dag regnade det. Hösten är obönhörligt här.

Det är lite ensamt i huset – tidigt i morse åkte Birgitta till Arlanda för att ta flyget till New York. Där stannar hon nästan hela den kommande veckan; hon har UNICEF-möte i FN-skrapan. Hon har också letat på nätet efter musikbegivenheter att gå på på kvällarna, men alla de stora institutionerna är ännu sommarstängda.

Jag har lagat lax- och torskburgare till lunch, och till i kväll har jag kvar av den lördagsmiddag jag lagade: pepparrotskött med färskpotatis samt kokt blomkål och kokta morötter. Just nu är jag lite inne på att laga gammaldags husmanskost. Jag har till exempel lagat laxpudding. Kalops blir det nog också snart.

I går var vädret bättre, så jag var flera vändor ute i trädgården: tog in tvätt från strecket, tog upp potatis, plockade plommon av ett par sorter som hade hunnit mogna, samlade upp nerfallna augustipäron från gräsmattan.

Mitt flera årtionden långa arbete för socialdemokratin gör förstås att jag med stort intresse följer valrörelsen i tidningar och TV. Min långa erfarenhet av att verka mitt i stormens öga gör att jag mycket väl förstår att raden av för socialdemokratin ogynnsamma opinionsundersökningar kan stämma ner modet på partiets valarbetare. Det är i själva verket det farligaste med dem. Det är två veckor kvar till valet, och under dem kan mycket hända.

De äldre socialdemokratiska statsmän (?) som nu hjälper borgarna med att så tvivel om Mona Sahlin visar en häpnadsväckande illojalitet mot sitt eget parti – är det det faktum att Sahlin nu, äntligen, har börjat tala om jämlikhet och citera Marx (se dagens Aftonbladet) som har skrämt upp herrarna till den grad? Skulle det ändå gå åt helvete i valet, får vi ta den debatten då, men där är vi långt ifrån ännu.

Att opinionen ännu kan hinna svänga över i de rödgrönas favör är valstrategerna i allianspartierna också väl medvetna om. Fredrik Reinfeldt gjorde en fullkomligt katastrofal utfrågning i TV här om kvällen, fastän man inte låtsas om det i borgerligt dominerade – det vill säga nästan alla – media. För att rädda det som räddas kan har man fått i gång en fullkomligt absurd debatt om det faktum att den strokedrabbade och av Försäkringskassan helt sanslöst behandlade läkaren Jörg Teichert, som bringade Reinfeldt på fall i TV-utfrågningen, också har ställt upp i en presskonferens med Socialdemokraterna.

Av den uppståndelse som sedan följde på den borgerliga kanten kunde man tro att Socialdemokraterna på något illistigt sätt hade lyckats få med en av sina egna i TVs utfrågning av Reinfeldt. Men av en nyhetsartikel i DN (4 september) framgår att historien om fallet Teichert först publicerades i borgerliga Falu-Kuriren, där alltså både TVs utfrågare och Socialdemokraterna hittade den.

Teichert är inte medlem i Socialdemokraterna (eller något annat parti), och det finns väl inget konstigt med att han – så uppenbart omänskligt behandlad som han var – ställde upp där han kunde få maximal uppmärksamhet, i TV. Inte heller är det väl något konstigt med att han ställer upp tillsammans med ett stort oppositionsparti, som faktiskt, om de röd-gröna vinner valet, vill se till att fall som hans inte upprepas.

I kväll ska jag fortsätta att följa valrörelsen via TV: se utfrågningen av Lars Ohly (V) och också kolla Agenda.

Melodikrysset nummer 35 2010

Vad som är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror ju av vad det är för musik man lyssnar på. För min del verkar jag ha missat ”I Kissed a Girl” med Kate Perry, så där fick jag använda mig av Google, vilket gick trögt i dag, eftersom det samtidigt pågick online-backup av datorns säkerhetssystem. På samma sätt hade jag problem med en annan Kate, Kate Ryan, som vi i dag hörde i ”Ella Elle L’a”.

Fast ibland hjälper det inte att ha hört, till och med om och om igen. Jag var en hängiven fan av ”Lorry” när den gick i TV, men som så ofta när det gäller TV-serier la jag tydligen inte heller då märke till signaturmelodin. Men när jag hade fått både första bokstaven och de båda sista, kom jag förstås på vilken serie det var. Och mycket riktigt: i dag tröga Google bekräftade att signaturmelodin var ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire”.

Resten var ganska lätt, för mig alltså.

Melodifestivalmelodierna var till exempel ovanligt lätta. Vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark är ju en mycket bättre låt än dess obegripligt låga placering i Eurovision Song Contest skulle kunna tyda på. Och ”We Are All the Winners” med Nick Borgen, som kom tvåa i den svenska uttagningen 1991 är likaså en melodi, som är lätt att komma i håg.

Kisa Magnusson, här med ”Ugglevisan”, klarade jag på rösten.

Och ”Höga berg och djupa dalar” sjöng vi ofta under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun – jag bodde då i Juniskär – söder om Sundsvall.

Owe Thörnqvist och hans miljöer, här Fyristorg, är förstås välbekanta för en uppsalabo – dessutom träffar jag honom regelbundet på middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – hos landshövdingen uppe på Uppsala slott. I dag hörde vi Owe i ”Varm korv boogie”, som skulle leda oss till ett viktigt tillbehör, senap. Tillverkningen av Uppsalas forna stolthet Slottssenap har förresten flyttats till Polen, så vi uppsalabor köper nu i stället nykomlingen Fyris senap.

En annan slitstark svensk låtmakare var Evert Taube – han är ju död, men hans sångskatt lever i hög grad. I dag fick vi höra hans ”Eldarevalsen”, och gissa vad de eldar med där: Jo, kol.

Benny Andersson, still going strong, håller väl också på att skaffa sig en plats i musikevigheten. Det var han som tillsammans med Marie Nilsson skrev den genialiska ”Lassie”, på sin tid jättehit med Ainbusk, på den tiden väl fortfarande Ainbusk Singers.

Mycket stor som schlager på sin tid var också ”Med en enkel tulipan”. Eftersom den handlar om gratulationer, ville Anders Eldeman att våra tankar därför skulle gå till något åtföljande, nämligen hurrarop.

Ytterligare en stor gammal schlager spelades i dag, ursprungligen engelsk men här känd som ”Det var på Capri vi mötte varandra”. Och Capri är en vacker och intressant ö, kan jag intyga – hustrun och jag gjorde en dagsutflykt dit under en vistelse i Sorrento på den italienska Amalfikusten här om året.

Wilhelm Peterson-Berger förknippar vi med en annan ö, Frösön. I dag hörde vi ”Till rosorna” ur hans ”Frösöblomster”, vilket skulle ge oss ordet rosor.

För egen del är jag både rosenodlare och bär en röd ros på kavajslaget.

Skördetid i kryddgården

Birgitta har en fantastisk kryddgård. Jag var med på ett hörn när den anlades: hjälpte till med att gräva ur en långsträckt bergsklyfta och med att kärra dit jord. Men det här är Birgittas ögonsten, och hon har själv både då gjort större delen av arbetet och därefter gjort allt arbete själv: rensat, förnyat och fyllt på jorden, planterat in, ibland sått många tiotals olika örtkryddor. På sensommaren omges den av svärmar av humlor och fjärilar, och det doftar fantastiskt om den, när man går dit för att hämta in något inför middagsmatlagningen.

Den här kryddgårdden är listigt anlagd, alltså i en ganska långsträckt bergsklyfta. Klyftan är djup nog att hålla kvar vatten, och det berg som omger den på tre sidor ger lä och håller också kvar värme.

I morse steg Birgitta upp tidigt. Hon måste in till stan – bland annat för att få den telefon vi i samband med stamrenoveringen på något sätt fick avkapad inkopplad igen, senare även för sammanträde – så hon använde den soliga morgonen till att skörda en del av sina örtkryddor och klippa ner dem i askar att ställa i frysen hemma i Uppsala.

Kvar på köksbordet här i Öregrund blev en lista över kryddor att skörda. Strukna – alltså skördade i morse – är dill, slät respektive mosskrusig persilja, timjan, citrontimjan, rosmarin och libbsticka.

Ostrukna – kvar att skörda – är timjan, gräslök, gurkört, citronmeliss, salvia, spansk körvel, mynta, kungsmynta och oregano.

Men det finns ännu fler sorter där, vet jag.

Melodikrysset nummer 34 2010

Dagens kryss direktsändes från Ludvika, och som så ofta när det gäller direktsända kryss var det ganska lätt.

En av frågorna hade också viss anknytning till Ludvika. Vi hörde ludvikasonen Charlie Norman och så hans son Lenny i en text som skojar lite med våra grannar finnarna men som har hämtat sin melodi, ”Säkkijärven polkka”, från Finland, där den gjorde stor succé redan 1939 – låten skrevs av Viljo Vesterinen och Reino Helismaa. För min del kom jag först i kontakt med den här låten 1944, när min familj under åtta månader var flyktingar i Finland. På hösten samma år fortsatte vi till Sverige, eftersom Finland inte längre var säkert för estniska flyktingar.

En annan dalkarl, dock från Vansbro, i dagens kryss var Björn Skifs, vars ”Michelangelo (men så svara då)” kom på femte plats i Melodifestivalen 1975. Låten låg elva veckor på Svensktoppen.

Ännu längre, i 15 veckor, låg Lena Ph på Svensktoppen 1994 med sin och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti”.

Schlagerkungen själv, Bert Karlsson, har faktiskt även peronligen vågat sig på att sjunga in på skiva – ja, varför skulle han dra sig för just det? Det var nämligen honom vi hörde i ”Hoppa hulle”.

Mer buskis: Arne Qvick fick 1969 en hit med ”Rosen”. Själv hade jag då hört den redan tidigare. På fester bland studenter, bland annat i mitt Uppsala, spelades den som ett slags underhållning: folk skrattade så de grät när den spelades.

Lite buskisartad men mer bullrande är också ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, som väl sjöngs av Östen Warnerbring. Huvudbonaden, tyrolerhatten, skulle här få oss att tänka på lederhosen.

I en helt annan genre och i mycket modernare tid – skivan, ”Två steg från Paradise”, är helt ny – finns Håkan Hellström med ”För en lång, lång tid”.

Därmed är vi på Västkusten. Där utspelas också ”Ålefeskarns vals”, hit 1975 med Kjell Krage men här i en version med Skövde dragspelsklubb. Hade vi hört texten hade det nämligen varit lite för lätt att komma på att det djur (Eldemans terminologi) man sjunger om är ål.

Till Västkusten förde oss också dagens kortaste fråga, med enbokstavssvar. Vi hörde ”Öckerövalsen”, skriven och framförd av Andrew Walter och Walter Eriksson. Hade vi hört den med sång av Harry Brandelius, hade det förstås blivit alldeles för lätt att komma på, att svaret skulle bli ö.

Jag märker att jag, faktiskt helt oavsiktligt, har sparat de engelskspråkiga bidragen till sist.

Verkligen inte för att jag har något emot dem. Beatles’ ”Yesterday” – här testade Eldeman våra engelskkunskaper genom att låta oss översätta titeln till ”Igår” – av Paul McCartney är en fin låt – den finns förstås i mina skivhyllor.

”Something Stupid” med Nicole Kidman och Robbie Williams från 2001 har jag inte på skiva men lyssnar gärna på när den spelas.

Charlie Chaplins ”Moderna tider”, en politiskt radikal och intressant film, finns däremot på DVD hemma hos oss. I den ingår hans egenkomponerade ”Smile”, som spelades i dag – Chaplin skrev hörvärd musik också.

Nu ska jag strax packa och ta bussen in till Uppsala, bland annat för att höra en annan politiskt engagerad artist. I kväll avslutas Socialdemokraternas valupptaktsdag med ett program på Uppsala stadsterater, där Thomas Östros, Ingvar Carlsson och Jytte Guteland talar och Mikael Wiehe sjunger.

Melodikrysset nummer 33 2010

Jag har haft datorhaveri, men i går anlände ny och modernare utrustning, alltså lagom för att jag som vanligt skulle kunna skriva om Melodikrysset.

Dagens kryss var väl inte våldsamt svårt, men jag gissar att fler än jag till att börja med kan ha haft problem med filmfrågan. Ledmotivet kände jag inte igen (fast att det senare visade sig att jag måste ha hört det, eftersom jag har sett filmen). Det som för min del fick svaren att falla på plats var det faktum att det finns en filmhjälte som Anders Eldeman väldigt många gånger har återvänt till, nämligen James Bond. Om man kombinerade det här rollnamnet med ”skotsk sångerska” fick man mycket riktigt på Google upp Bond-filmen ”Mannen med den gyllene pistolen” från 1974 plus namnet på den sångerska som sjöng ledmotivet, Lulu, med det nästan osannolikt långa fullständiga namnet Marie MacDonald McLaughlin Lawrie.

Då är Lill-Babs kortare, även om man kallar henne Barbro Svensson. Men också hon kan vara tuff, här illustrerat genom hennes gamla hit ”En tuff brud i lyxförpackning”.

Några melodifestivalare förekom förstås också i dagens kryss. ”Kärlekssång från mig” skulle jag knappast ha kommit i håg trots att den var med så sent som 2009, men visst var det Markoolio som sjöng. Mycket mer långlivad blir nog ”Det gör ont”, som Lena Philipsson vann med 2004 och sen fick delad femte plats med i Eurovision Song Contest.

Det var över huvud taget mycket svenskt i dagens melodikryss. Ett av de få undantagen var den gamla visan ”Det var en lørdag aften”, vars originalspråk alltså är danska.

Men också bland de många svenska ljudillustrationerna fanns en riktig klassiker, Evert Taubes ”Rosa på bal”.

Och bland svenska schlager hade Lennart Palm gjort en mix av två låtar, som nog får sägas ha klassikerstatus: Benny Anderssons ”Födelsedagsvals till Mona” och så Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, den som börjar ”Liten blir stor”.

Hyggligt står sig också Niklas Strömstedts ”Oslagbara”, även om den inte har samma klassikerstatus.

Däremot tycker jag att Göran Ringbom har gjort bättre saker än ”En härlig svensk sommardag”, som spelades i dagens kryss.

Lisa Nilsson fick medverka med en tämligen färsk låt, ”I samma andetag”. Lisa såg jag och hustrun förresten så sent som i går kväll i TV, i ”Doobidoo”.

Eftersom dagens melodikryss direktsändes från bilparkeringen utanför Liseberg, hade Anders Eldeman förstås med några frågor med göteborgsk anknytning.

Vi fick alltså höra en klassisk Lasse Dahlquist-melodi, ”Oh boy, oh boy, oh boy”, i det här fallet insjungen av Alf Robertson.

Och så fick vi lyssna på ett slitstarkt gammalt göteborgspar, Sonya Hedenbratt och Sten-Åke Cederhök.

Jag säger ”Oh boy, oh boy, oh boy” en gång till.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lärdag.

Min tystnad berodde på datorhaveri

I dag när jag på Konsum i Öregrund träffade Marina, som just har återvänt till jobbet efter semestern, frågade hon varför jag inte hade skrivit något på bloggen på flera dagar. Fler kan ha undrat detsamma.

Förklaringen är att vi har råkat ut för datorhaveri. Det började med att man, när man klickade på sitt namn – här i sommarhuset delar jag dator med Birgitta och Viggo – fick upp en bakgrundsbild utan ikoner. Ganska snart därefter blev skärmen helt svart. Försök att koppla ur datorn och sen starta om den hjälpte inte.

Så det var bara att ringa servicefirman i Östhammar och tillkalla hjälp. Reparatören kunde ingenting göra utan tog datorn och skärmen med sig till verkstan. Per telefon fick vi sedan veta att den här datorn nog hade gjort sitt – man kan säga att den hade dött av ålderdomssvaghet.

Så det blev att beställa en ny.

I dag kom den, en ny och modernare med större kapacitet och större bildskärm.

Därmed är jag fit for fight igen.

Melodikrysset nummer 32 2010

Mitt lilla melodikrysskåseri dröjde ovanligt länge den här gången. Inte för att det var ett särskilt svårt kryss utan för att jag har varit upptagen av annat: I går var vi på ett mycket trevligt släktkalas hemma hos Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica. Därifrån fick vi skjuts till Öregrund av Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel – de skulle på kräftkalas hos goda vänner som bor ett stenkast från oss i Öregrund. Och i dag har de här fyra plus ytterligare ett par varit hos oss och druckit kaffe och smakat på Birgittas alldeles nybakade bullar och kokoskakor.

Allt det här var mycket trevligt, men jag har alltså fått skjuta upp mitt melodikryssande ända till nu.

Jag kan som sagt var inte säga att jag tyckte att veckans kryss var särskilt svårt.

Det innehöll bland annat en visa som har en särskild betydelse i vår familj. Ja, inte så att Alf Prøysen skrev sin ”Lilla vackra Anna” (med melodin hämtad från ett skillingtryck) till vår Anna, men när hon var liten spelade vi ofta den här visan i Prøysens insjungning för henne.

Den finns också i svensk tappning, med text av Prøysens samarbetspartner under många år, Ulf Peder Olrog. I dag fick vi faktiskt också höra en av Olrogs egna klassiker, ”Se Sundbyberg och sedan dö”.

Båda de här visorna är fina men de har också ytterligare en sak gemensamt: de har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Det gäller också Evert Taubes fina text (med en dikt av Robert Burns som förlaga) ”Min älskling du är som en ros”. I Burns tappning hette den ”A Red Red Rose”.

I fallet Tommy Nilsson var inte sången, ”Amelia”, någon upprepning, men nog är Tommy Nilsson själv lite av en följetong i Melodikrysset?

Peter Lundblad har förstås också varit med tidigare i krysset, men han spelas inte lika ofta. I dag fick vi lyssna på titelspåret till nya CDn ”Den fria viljan”.

Melodifestivallåtar stoppar Anders Eldeman in då och då i krysset. Dagens exempel var hämtat från 2009 års upplaga: ”Show Me Heaven” med Lili (numera med ett l) och Susie.

För egen del är jag tacksam över att Eldeman också stoppar in äldre låtar i Melodikrysset.

Ett exempel i dagens program var ”En gång skall vi åter mötas”, som vi äldre minns med Thory Bernhards. I tyskt original hette den här låten ”Einmal sehen wir uns wieder”.

Och ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” minns jag, som ändå inte är någon dansbandsentusiast, med Schytts.

Fast många har väl, med eller utan dansbana, stått där ensamma och mints texten till den gamla Elvis-låten ”Are You Lonesome Tonight?”.

Dans förknippar vi ju bland annat med utedansbanor, så då passar det väl bra att stoppa in svaret på ytterligare en visa med sommarassociationer här: ”När björkarna susa”. Fast här skulle vi skriva in verbet i dåtid, susade.

Dock finns det utedansbanor som inte riktigt går ihop med det Mick Jagger och Rolling Stones fick bidra med i dag: ”Rain Fall Down”.

Blir det mycket av det där våta, väljer många att i stället åka till varmare och soligare breddgrader, så som Lasse Åberg gjorde i ”Sällskapsresan”.

Ja, då är det väl bara ett svar kvar att redovisa: Vi fick höra ”Itsy Bitsy Teeny Weeny” med Lasse Brandeby, även känd som Kurt Olsson. Men i den låtens fall finns det faktiskt en mycket roligare inspelning, den med M A Numminen.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysslösningen i mitt fall fördröjd av familjefest

Ibland, ytterst sällan i mitt fall, händer det att jag inte kan lösa Melodikrysset när det direktsänds.

Så är det i dag. Vi har familjefest på Birgittas sida.

Jag återkommer när jag har hunnit lyssna på programmet på webben, förmodligen på söndag.

Återkom gärna då.

Apotekets barnserie: Barbapapa i stället för Fem myror

När Apoteket – det riktiga, det statliga – satsade på varor för barn, valde man inledningsvis att satsa på Fem myror-dekor. Jag gillade det, men förmodligen begärde varumärkesägarna för mycket, så Fem myror försvann från Apotekets sortiment för barn.

Nu är de här produkterna försedda med Barbapapa-dekor, inte så tokigt det heller. Jag var i dag på ett statligt apotek i Uppsala och köpte en ny uppsättnig till både Uppsala och Öregrund, i båda fallen avseddda för Viggo och Klara: barbarpapamärkt badskum, balsamspray, dusch/barntvål, handtvål med pump, schampo, sollotion, solspray, tandborstar och tandkräm.

Staten, i alla fall dess företag, ser också till de minsta. Och morfar ser till att barnbarnen får rätt produkter.