Inget melodikryss – jag är på socialdemokratisk distrriktskongress

20 april 2018 23:31 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Den här lördagen är jag på socialdemokratisk distriktskongress i Enköping.

Det betyder att jag inte kan lyssna på, lösa och skriva om Melodikrysset förrän på söndag.

Välkomna tillbaka då!

Taube i ny tappning – men sångbar blir han inte på det här viset

20 april 2018 18:33 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag är en hängiven vän av Evert Taubes sånger. Jag har allt han själv spelade in på skiva, dessutom skivor med hans visor insjungna av sonen Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Lasse Tennander med flera, också samlings-CD med rader av andra artister. Jag har i vårt privata bibliotek många sångböcker med Taubes visor, och till det kommer att Taube finns representerad i rader av andra sångböcker, avsedda för allsång.

Så när Uppsala stadsteater i onsdags hade premiär på sångföreställningen ”Taube today”, var jag och Birgitta förstås där, jag själv tidigare på dagen befriad från det öronvax som gradvis har gjort min hörsel allt sämre.

”Taube today” är en musikteaterföreställning, skapad av danskarna Nikolaj Cederholm (koncept och regi) och Kåre Bjerkø (musikarrangemang).

Jag har tidigare sett och hört ett par musikteaterföreställningar, signerade Cederholm: 2011 på Uppsala stadsteaterMän som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” och 2014 på FyrishovCome Together”, en musikteaterföreställning som bygger på beatleslåtar. Mina reaktioner, redovisade här på bloggen, var i båda fallen blandade.

Och samma kluvenhet känner jag inför den nu aktuella musikteaterföreställningen, ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Västmanlands teater.

De agerande sångartisterna och musikerna gör ett utmärkt jobb, men eftersom jag och Birgitta satt en bra bit från scenen och ljussättningen där i vissa partier inte gjorde det möjligt att se vem som gjorde vad, klarar jag inte att bedöma de enskilda prestationerna. Av de agerande är egentligen bara Aksel Morisse från Uppsala stadsteater välbekant för mig och av de övriga är det främst Niklas Hjulström jag känner till. I programmet finns en personpresentation utan bilder av samtliga medverkande, men det jag framför allt hade behövt var uppgifter om vem eller vilka som gjorde de olika sångnumren.

De senare avviker genomgående, ibland ganska radikalt, från Evert Taubes egna skivinspelningar, om man ser till rytm och sångbarhet för vanliga människor – kom i håg hur älskade och sjungna hans sånger är. Själv kan jag praktiskt taget alla av de cirka 25 melodier, som förekommer i den här föreställningen, och de här taubeskapelserna försvarar alla sin plats där. Vi får höra till exempel ”Dansen på Sunnanö”, ”Rosa på bal”, ”Fragancia”, ”Oxdragarsång”, ”Brevet från lillan”, ”strong>Nocturne”, ”Så länge skutan kan gå”, ”Möte i monsunen”, ”Min älskling du är som en ros”, ”Änglamark”, ”Calle Schewens vals” och ”Så skimrande var aldrig havet”.

Att jag ändå hade problem med den här föreställningen, har att göra med musikarren och, ganska ofta, med sättet att spela låtarna. Om syftet med det här var att fånga en yngre publik, van vid rock- och popmusik, var det dock ett misslyckande: På premiären var publiken verkligen inte ung; vi som var där var praktiskt taget alla tillräckligt gamla för att ha varit med om Taubes storhetstid. Och skulle föreställningen ha lockat fler i yngre åldrar, skulle de hur som helst inte ha lärt sig att sjunga Taubes sånger på det här viset – arren gjorde dem ofta icke sångbara för en bred publik.

Själva konceptet försökte också göra Taube till något han inte var. Nikolaj Cederholm ber i programbladet lite om ursäkt för att man har tagit med ”Flickan i Havanna” i programmet, eftersom en prostituerad har en huvudroll i den. Själv har jag aldrig ens kommit på tanken att köpa sex, men herregud: Den här sången skrevs av Taube 1921. I samma anda får några andra av Taubes visor här en kvinnlig i stället för som hos Taube manlig huvudperson. Själv har jag i hela mitt vuxna liv mycket aktivt verkat för och praktiserat jämställdhet, men det är på gränsen till övervåld att sjunga om Frida i stället för Fritiof Andersson.

Det här innebär inte, att jag ogillade föreställningen. Jag applåderade ofta, och jag ställde mig när föreställningen var slut tillsammans med den övriga publiken upp för stående applåder.

Melodikrysset nummer 15 2018

14 april 2018 14:08 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Nu har jag varit hos min husläkare i Svartbäcken i Uppsala för besiktning och ordination. Revbensskadan kan hon ju inte göra något åt, men hon kollade värden och ändrade medicinering, och så fick jag ta ännu ett prov. Och så har jag varit på Apoteket och fyllt på medicinförrådet.

På fredag eftermiddag kom också Birgitta till Uppsala, och jag mötte henne vid Stadsteatern där hon hämtade biljetter till kvällens premiär på William Shakespeares ”Richard III”, en ganska avvikande föreställning, visade det sig – jag återkommer till den.

Före föreställningen gick vi till den kinesisk-japanska restaurangen på hörnet och åt middag.

Sent på kvällen åkte vi till Öregrund igen, och det är där jag har lyssnat på och löst Melodikysset.

Två av dagens dubbelfrågor hade knytning till fyra olika TV-serier, vilket nog är i mesta laget.

I den första av dem spelades signaturmelodierna till Hans Rosenfeldts dansk-svenska ”Bron”, som jag faktiskt har sett. På den följde sen en serie, signerad Steven Bochko och med namnet ”Lagens änglar”, i original ” L. A. Law”. Den fick jag gräva länge i minnet för att komma på namnet till, men sen mindes jag att jag har sett avsnitt av den och att den utspelar sig i Los Angeles, där jag faktiskt har varit – Birgitta och jag stannade till där i samband med en resa till tre söderhavsöar på den australiska sidan.

Ännu mindre naturligt samband finns mellan delfrågorna i nästa dubbelfråga. Där spelades signaturmelodierna till ”Dynastin” (som jag själv aldrig har sett) och ”Dallas” (som jag åtminstone såg i början men snart slutade följa).

Näst sist i programmet kom det sen ytterligare en dubbelfråga, där Eldeman mot all logik efterfrågade en stad respektive en yrkesgrupp. Svaret på första delfrågan skulle bli Stockholm, eftersom det var ”Stockholm i mitt hjärta” vi fick höra. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm var hustrun och jag bjudna på middag hos paret Adelsohn, och jag minns från den bland annat att Lasse Berghagen också fanns bland middagsgästerna, vilket kan ha att göra med att Adelsohn var den som bad Berghagen skriva en ny sång om huvudstaden – och resultatet blev ”Stockholm i mitt hjärta”. (En läsare hävdar att det i stället var Evert Taubes ”En stockholmsmelodi” som spelades. Det ändrar ju inte i och för sig svaret, men jag begriper inte, hur jag kunde göra ett sådant fel – jag har hört den många gånger, har den själv på skiva med Taube och kan rent av delar av texten utantill, även om det här var en instrumental version. Den enda förklaring jag kan komma på är att jag just nu har vaxpropp i båda öronen.) Den här sången hade Eldeman kopplat ihop med en känd barnvisa, ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den sjöng vi i småskolan på 1940-talet, men den är ännu äldre, från slutet av 1800-talet.

Krysset började i dag också med en barnvisa, ”Opp och ner” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Hade Eldeman i stället spelat något ur Pippi Långstrump, hade det funnits möjlighet att göra en hästkoppling, för en sådan fanns det i dagens sista fråga, där vi hörde Malin Baryard sjunga ”Do You Wanna Ride”, för jag tror inte det är maken och medförfattaren till sången, Henrik Johnsson, hon vänder sig till i det här fallet.

Men hade det varit så, kunde det ju ha varit naturligt att sen ta ”Välkommen till världen” med Lill-Babs och skriven av Björn och Benny. Den här sångens text startar ju på ett BB.

Från Björn och Benny, som ju skrev också ”Money, Money, Money”, finns däremot en naturlig övergång till ”Money” med Pink Floyd, ”Kosing” som Eldeman synonymt döpte den till i dag.

Nu hör jag i andanom hur mina läsare börjar stöna: ”Snälla, snälla”, och mycket riktigt fick vi höra Caroline af Ugglas’ för övrigt utmärkta bidrag till Melodifestivalen 2009.

Eftersom det bland dagens ljudillustrationer fanns fler melodifestivalanknutna låtar, tar vi nu dem också:

Alexander Bard gjorde till den 2005 ”Gone” med BWO, ”Bodies Without Organs”.

Och Anna Book sjöng 2007 ”Samba sombrero”.

Två utmärkta artister/grupper kvar att redovisa:

Dels hörde vi Zara Larsson i ”Uncover”.

Dels hörde vi Bo Kaspers orkester, med Bo Sundström som sångare, i ”En sländas andetag”.

Sist: Inte för att jag vill ha en body without organs, men det är inte särskilt många delar av kroppen som numera fungerar som de ska.

Melodikrysset nummer 14 2018

9 april 2018 19:24 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 7 kommentarer

I lördags åkte vi till Stockholm, på födelsedagskalas för två barnbarn, så tidigt att jag inte hann göra Melodikrysset.

Vi kom tillbaka till Öregrund till kvällen, men kroppen är efter fallolyckan förra tisdagen i galopperande olag, så jag fick ett larmsamtal från Vårdcentralen i Uppsala, där jag lämnade prover i fredags – jag har fått ändra en smula på min medicinering, och på torsdag har jag tid hos min husläkare för generalinspektion. Den som då lever – när man som jag är 80, snart 81, vet aldrig – får se vad som behöver göras för att man ska klara sig ett tag till.

Men jag har en förstående och hjälpsam hustru, och jag vill ju så gärna få genomföra den resa till barndomens och ungdomens Juniskär och Sundsvall sonen, Matti, gav mig i julklapp.

Sent i går kväll fick jag i alla fall möjlighet att på nätet lyssna på Melodikrysset, och passande nog innehöll det en version av Magnus Ugglas ”Jag mår illa”, dock i huvudsak spelad i valstakt av Lennart Palm.

Det här greppet att som ljudillustrationer använda ovanliga versioner återkom i fler frågor.

Benny Anderssons ”Sunny Girl”, som ursprungligen gjordes av Hep Stars, fick vi nu höra med Göteborgs Symfonietta.

Och gamla kära ”All of Me” från 1933 gjorde Trazan och Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg som spelade apa om till ”Ålfobi”.

En annan av Eldemans specialiteter är att som ljudillustrationer använda sådant som hör hemma i enhelt annat årstid än den vi aktualiter befinner oss i.

Redan i början av krysset spelade han Tove Janssons och Erna Tauros fina ”Höstvisa”, för säkerhets skull i en instrumentalversion med Roland Cedermark.

Vi fick höra också ”Lusse Lelle”, som ju hör hemma i perioden före jul. Till lussebullar behöver man hur som helst saffran.

Sen fanns där en del musik som jag aldrig har hört, men det är ju självförvållat.

”Sagas sång” från 2015 minns jag inte att jag tidigare har hört, men i det fallet var det ju ganska lätt att känna igen Lena Phs röst.

Däremot kände jag inte igen Ola (Svensson) eller hans ”Jackie Kennedy” från 2014. Den lät i och för sig inte oävet, men nyfiken som jag är började jag fundera över varför han gjorde den just då. Efter lite googlande kom jag fram till att det då var tjugo år sedan Jacqueline Kennedy dog, 1994.

Sjungande filmstjärnor är i och för sig ett samband, men nog tycker jag att dubbelfrågan om filmmusik var ganska krystad. Errol Flynn minns jag från filmer som ”De dog med stövlarna på”, men varken ”Lily of Laguna” eller filmen den ingick i, ”Lilacs of the Spring” från 1954, har jag hört/sett. Däremot är jag ganska väl förtrogen med Woody Allens filmer, till exempel ”Everyone Says I Love You” (1997), där Julia Roberts sjöng Fats Wallers ”All My Life”.

Med hjälp av de ledbokstäver jag hade var det också ganska lätt att se att det Herbert Von Karajan och wienerfilharmonikerna spelade var komponerat av Ludwig Van Beethoven.

Men när vi kom till veckans Evert Taube, spelade Eldeman förstås inte något av de vanligaste taubestyckena utan ”Ellinors vals” från 1923, här i en orkesterversion med Ulf Björlin som dirigent – och märk att Ellinor här är namnet på ett fartyg.

Åtminstone en lätt fråga fanns det också i det här krysset. Det är klart att jag genast kände igen ”Tusen och en natt” med Charlotte Perrelli, som dock när hon vann Melodifestivalen och sen Eurovision Song Contest med den, hette Nilsson i efternamn. Årtalet då hon gjorde det var 1999 och avslutades således med tre nior.

Och då finns det bara ett frågesvar kvar att redovisa.

Povel Ramels stämma är ju lätt att känna igen, men dessutom har Eldeman redan tidigare i Melodikrysset använt det Bunny Blom-material som förekom i dagens kryss: ”Min lilla söta Inga”, ”Anna, du kan väl stanna” med flera.

På födelsedagskalas i sonens familj

8 april 2018 17:18 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I går måste vi ge oss av tidigare än jag hade trott till det födelsedagskalas Matti och Karin anordnade för sina småflickor; Ella fyller sex och Sofia tre med så kort mellanrum, att det är praktiskt att ha åtminstone gemensamt familjekalas för båda.

Från Karins sida av familjen kom mormor Lena och en syster till Karin, Ingrid med sonen Gunnar.

Från vår sida kom jag och Birgitta samt Mattis systrar Kerstin med barnen Viggo och Klara och Anna med dottern Ella.

Födelsedagskalaset började med god och trevlig hemlagad lunch.

Birgitta hade redan vid ankomsten lämnat över var sin liten krukväxt som födelsedagsblommor till de båda festföremålen, men presentutdelningen skedde i övrigt efter maten.

Som ni kan förstå fick familjens småflickor många och fina presenter, både leksaker, skivor och böcker och förstås kläder. Småflickorna verkade glada och nöjda, och det är det viktiga.

Jag nöjer mig med att konstatera att ett par saker jag gav åt Ella respektive Sofie helt uppenbart gjorde succé. När Ella hade öppnat alla sina paket och sen fått tårta, bad hon att få bada, och med sig i badkaret tog hon de dykarglasögon och den snorkel hon hade fått av mig. Lilla Sofia lekte intensivt med den fikaservis jag hade gett henne och som jag berättade att man kan dricka på riktigt ur och sen maskindiska.

Vi som var födelsedagsgäster trakterades alltså redan dessförinnan, liksom födelsedagsbarnen, med tårta – men morfar, som är diabetiker fick ett par små sockerfria bakverk från Gunnarssons konditori på Söder (Matti och hans familj bor i Stockholm).

När jag oh Birgitta sen skulle ta taxi till Centralen och jag stod färdigklädd vid ytterdörren, var Ella fortfarande i badkaret. Men lilla Sofia kom i mammas famn till dörren, kramade mig och gav mig plötsligt en puss. Och sen skrattade hon.

I sommar kommer vi att ses mera. Bland annat har Matti och Karin lyckats korttidshyra ett sommarboende i Öregrund, nära både till Tallparksbadet och till farfar och farmor.

TV-kväll med Lill-Babs

3 april 2018 23:24 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag hade egentligen inte tänkt tillbringa en stor del av kvällen framför TVn, men när man där satte in ett mycket långt minnesprogram om den just avlidna Barbro ”Lill-Babs” Svensson, måste jag ju bara se det.

Jag har aldrig någonsin träffat henne, men om man som jag är intresserad också av populärmusik, kan man ju inte ha undgått att lyssna på henne, och ett antal av hennes många skivinspelningar genom åren har gått rakt in i inte bara mitt utan väldigt många andra människors hjärta och musikminne. Hon har varit en av dem som har fyllt folkparker, konsertlokaler och andra musikarenor, och jag tycker att den här TV-dokumentären visade varför.

Lill-Babs visade sig också ha potential att bredda sin repertoar och besegrade en ny publik när hon försökte.

Jag förstod Lars Forssells (som jag har träffat några gånger, publicerat visor av och till och med fått att ställa upp på ett möte i Laboremus i Uppsala) samarbete med Lill-Babs, och min nu döde bror Matti, köpte skivan från den här föreställningen. Själv såg jag inte scenföreställningen, vilket kan vara förklaringen till att min recension av skivan delvis var ganska kritisk.

Men den är verkligen inte menad som kritik av Lill-Babs’ samlade arbete som scen- och skivartist.

Annandag påsk: Agnes Lidbeck och så Gidon Kremer och Johann Sebastian Bach

3 april 2018 0:45 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Agnes Lidbecks författarskap kom jag i kontakt med genom att läsa en dikt av henne i Lyrikvännen. Jag skrev uppskattande om den här på bloggen och blev då, också här på bloggen, kontaktad av Per Gudmundson, som jag både länge har läst – han är ledarskribent på Svenska Dagbladet – och som själv några gånger har skrivit kommentarer på min blogg, vilket för den skull inte har som bakgrund, att vi skulle ha besläktade politiska värderingar.

Det han den här gången berättade var att han och Agnes Lidbeck har barn tillsammans.

Agnes Lidbeck, som har knutits till DN Kultur som fri kolumnist, intervjuas i kulturbilagan i söndagens (1 april) Svenska Dagbladet, och av intervjun framgår att hon numera har skilt sig från barnens inte till namnet nämnde far. Och så kan det ju gå här i livet – i det här fallet vet jag ingenting om orsaken till den spruckna relationen, men livet är ju fullt av separationer.

Jag känner tidigare till vilken succé Lidbecks ”Finna sig” blev och har nu också läst recensionerna av efterföljaren, ”Förlåten”. Det är verkligen inte vanligt att nya skönlitterära författare slår igenom så snabbt.

Svenskan-intervjun, gjord av Kristina Lindh, är kunnig och intressant. Men Lidbeck släpper ändå inte intervjuaren in på livet. Lindh frågar henne om en figur i senaste boken, en bror till bokens två systrar som, brodern alltså, rör sig i skov mellan depression och mani och sen går under, men när författaren får följdfrågan om hon själv känner någon sådan person, klipper hon av den tråden:

– Det vill jag inte prata om.

Och i avslutningen av intervjun tar hon avstånd från politikens återinträde i kulturdebatten:

– Jag är helt ointresserad av kopplingen mellan kultur och politik, den som präglar samtalet i så hög grad just nu.

Själv har jag alltid varit lidelsefullt intresserad av både kultur och politik.

En stor del av kvällen har hustrun och jag tillbringat vid skivspelaren på glasverandan.

Birgitta valde skivor: Johann Sebastian BachsThe Sonatas and Partitas for Violin Solo” med Gidon Kremer som violinsolist (ECM Records New Series 1926/27 4767291, 2005). Partitas är inspelade 2001 i Tyskland, Sonatas 2002 i Rīga i Lettland, där Kremer i huvudsak bor och verkar.

Han är en fantastisk violinist, född i Rīga 1947 av tysk-judiska föräldrar som båda var professionella violinister, och han har också studerat för David Oistrach.

Jag har en gång tillsammans med Birgitta hört Gidon Kremer och Kremerata Baltica spela i vårt konserthus i Uppsala, och ni kan ju läsa mer om den konserten här på bloggen den 20 oktober 2010.

Och skaffa gärna den skiva vi i kväll hörde på. Sen kommer ni att vilja höra mer med Kremer.

Påskdagen: påskalamm, påskekrim – och så en djupdykning i mitt förflutna

2 april 2018 0:52 | Deckare, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Som sig bör har vi firat påskdagen med sådant som hör påsken till: Vi har ätit lammstek, Birgitta har köpt en ny fin tulpanbukett på Coop och vi har avslutat TV-kvällen med påskekrim fra Norge, TV-serien ”Gränsland”.

Före deckaren såg vi också ”Babel”, och den här gången fångade speciellt en av gästerna, Jenny Jägerfelt, mitt intresse. Hon är författare men också psykolog, och jag vet att hon och vår son, Matti Dahl, också han psykolog, inte bara är ungefär jämnårigsa utan också känner varann.

Mycket i mitt liv kretsar kring den resa till Juniskär och Sundsvall Matti ska ta mig med på i början av juni.

Inför den gör jag nu research på nätet.

Bland annat har jag fått fram att det hus i Juniskär (på sjösidan av Junivägen), där jag bodde under delar av min barndom och sen under min realskole- och gymnasietid på femtiotalet, har bytt ägare igen – exakt när vet jag inte – och jag har på nätet rent av hittat en relativt färsk bild av huset, där pappa och ännu längre mamma bodde kvar tills de dog och där jag och mina bröder sen fortsatte att hälsa på hos ägaren, Kjell Nordin, ända tills även han dog 2007. Jag och mina två bröder ordnade Kjells begravning.

Huset, med adressen Junivägen 17 – på andra sidan vägen går Nätvägen upp – har som ny ägare fått Christoffer Johansson, som fyller 33 år den 30 maj – min egen son, Matti, han som skjutsar mig till Juniskär, är faktiskt 45, och eftersom han har tillbringat vinterlov och även sommarveckor hos farmor och farfar i Juniskär och också var med vid Kjells begravning, ordnar han den här resan också av eget intresse.

Fotot på internet visar att till exempel staketet mot Junivägen och det garage Kjell byggde finns kvar, men jag ser ju också förändringar av både hus och tomt. Det senare kan man ju se också över staketet och från sjösidan, men jag skulle vara glad om den nuvarande ägaren lät oss ta en titt också inomhus, om det går för sig också gärna ta några bilder. Jag är vid det här laget 80 år, snart 81 när vi kommer till Juniskär, och vi har bara vänliga avsikter, och vi kommer inte för att få någon form av traktering. Det här handlar bara om att en sista gång få se det som blev vårt första hem i Sverige – vi var alltså en estnisk flyktingfamilj som kom i land i Löran hösten 1944.

Under min tid i Juniskär kände jag i stort sett alla människor i Juniskär, Juni, Nyland (där jag gick i skola), Flintåsen och Döviksjön – jag var nämligen framgångsrik jultidningsförsäljare, sen ombud för gamla Folket i Bild och försäljare av FiBs folkböcker. Dessutom var jag från unga år springsjas och alltiallo i Berglunds handelsbod, och jag tror nog att jag skötte mig, eftersom mina båda yngre bröder sen fick samma jobb. Nu finns där Restaurang & Café Juniskär, men jag vet inte om det är i drift.

Problemet är att de vuxna från den tiden är döda och mina barndoms- och ungdomskompisar i flera fall också är det eller har flyttat. Men finns det några gamla vänner kvar i trakten, hör gärna ifrån er – och uppmärksamma gärna den nuvarande ägaren till huset på Junivägen 17 om att jag vill ha kontakt.

Sonen och jag kommer att bo på Hotell Aina i Kvissle, och vi ska förstås också besöka kyrkogården i Mjösund och där familjen Kokks familjegrav och familjen Nordins dito. Och så ska vi titta på min ungdoms Sundsvall, där jag gick i Läroverket och tog studenten. Jag gör omfattande nätsökningar för att se vad som finns kvar av femtiotalets caféer, restauranger och affärer med mera. Säkert hittar vi också helt nya oaser.

Vi åker i bil från vårt hus i Öregrund – sonen övernattar där – på morgonen fredagen den 8 juni, och om jag tar med blommor till mina föräldrars (och numera även mina bröders) grav samt till Kjells grav, kan vi ju ta en sväng till kyrkogården i Mjösund redan på väg mot Kvissle på fredag. Vi är kvar hela lördagen och hela söndagen (9-10 juni) och anpassar gärna vårt besök efter de önskemål den nuvarande ägaren till min barndoms och ungdoms hem kan ha – men eftersom jag vill fotografera åtminstone tomten till huset, bör det ju helst vara under dagtid.

Jag saknar mejladress till den som bor där nu, så jag är tacksam om någon juniskärsbo som läser det här och kanske känner mig gör den nuvarande ägaren uppmärksam på mitt önskemål och ger honom adressen till min blogg, http://enn.kokk.se. Min egen mejladress är enn.kokk@telia.com.

Påskafton: äggmålning på estniskt vis, sillbord och sen TV-kväll

1 april 2018 0:11 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Ur dagboken | Inga kommentarer

Varje påskafton kokar och färgar vi ägg på det sätt jag lärde mig göra det i min estniska barndom.

På påskafton brukar jag gå ut på tomten för att hitta växtdelar att användas vid äggmålningen tillsammans med skal från gul lök, det senare huvudingrediensen i den äggmålning jag lärde mig i min barndoms Estland. Birgitta fick, när hon var på Coop och handlade, två plastpåsar med lökskal av gul lök, hopsamlade under löklådan av Marina, som för övrigt själv har estnisk mor. Bland det jag normalt brukar samla ihop finns blad från miniormbunkar, som inte färgar men, om man lägger dem närmast äggskalet, ger ett vackert ljusare bladmönser på påskäggen, som lökskalen ger en brunflammig färg. Liknande effekter kan man få av kronbladen till tidiga vårblommor som krokus. Albark färgar också. De fjädrar man använder i påskris färgar numera inte av sig men kan ge mönster, om de placeras närmast ägget. Här kan man experimentera, prova sig fram. Men i år ligger vår trädgård i Öregrund under snö, så vi har fått nöja oss med lökskal och fjädrar till påskris.

Varje sådant här ägg måste man göra ett separat litet paket av med hjälp av en liten trasa som sveps om alltsammans och sen viras med sytråd runt om för att hålla ihop – använder sen flera personer samtidigt samma kokgryta, är det ett bra knep att de som gör såna här små äggpaket använder tråd i var sin färg. Birgitta och jag använder oss av var sin stor gammal kastrull, eftersom vi gör i ordning så många ägg: Birgitta åtta, jag själv sex i år. Vår dotter Kerstin Kokk har för sin del har övergått till att i stället använda aluminiumfolie som kokhölje. Hur som helst: Man kokar upp vattnet i förväg och lägger sen försiktigt ner äggpaketen. Ska den här äggfärgningsmetoden funka, måste äggen sedan få koka i tio minuter eller mer.

I år tog Birgitta – under rinnande kallt vatten – upp sina äggpaket lite tidigare än jag, och det (plus att jag använde mer lökskal) bidrog till att hennes påskägg blev mer ljusfärgade än mina. Men bland bådas ägg fanns exemplar med vackra och överraskande mönster.

För egen del åt jag två av mina ägg tillsammans med sill till middag i dag. Jag brukar, när jag äter de här äggen, göra ett så litet hål som möjligt i skalet och sen spara det urätna skalet – de här äggskalen är mycket vackra att ha stående som prydnad i en skål.

Dottern, Kerstin, har lärt sig det här sättet att färga/koka av sin estniska pappa och naturfärgar, tillsammans med sina egna barn, Viggo och Klara, när de är hos henne över påsk, varje år påskäggen på estniskt vis. Kolla hennes instagrambilder och jag tror att ni genast förstår, att det här sättet att måla påskäggen har mycket som talar för sig.

Kvällen har vi tillbringat framför TVn. Efter ”Rapport” såg vi först ”Smartare än en femteklassare”, numera lett av Josefin Johansson som verkar vilja se ut som en påskkäring även när det inte är påsk. Fast som programledare funkar hon bra. Sen kom ett annat sevärt underhållningsprogram, ”Tror du jag ljuger?”. Och så avslutade vi TV-kvällen med första avsnittet av sex i den brittiska serien ”Unge Kommissarie Morse”. Det här var en ganska otäck historia, men märk att den är en sentida uppföljare till Colin Dexters – han är själv död – mycket spännande och välskrivna originaldeckare om kommissarie Morse.

Melodikrysset nummer 13 2018

31 mars 2018 14:59 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Eftersom jag ju har råkat ut för en olycka, som jag fortfarande har känningar av, passar det väl bra att dagens melodikryss var nummer 13 i ordningen.

Som en förstärkning av olyckan kom dessutom att den kaffepanna jag gjorde en viktig del av frukosten i kokade över.

Med Sonja Aldén frågar jag: Vad är meningen med livet?”.

Ja, inte tror jag svaret finns i Cindy Laupers ”Girls Just Wanna Have Fun”. Inte tror jag heller att det är så enkelt som i Barbies svenska version: ”En vän är alltid en vän”. Men den hjälp och det stöd jag har fått av hustrun och av sonen och hans familj har gjort det påtagligt lättare att klara mitt aktuella tillstånd.

Fast inte tror jag att det är så enkelt som Lena Ph påstod i Melodifestivalen 1986: ”Kärleken är evig”. Men om båda anstränger sig, kan relationer bli riktigt långvariga!

Och inte heller det är alltid så lätt. Då gäller det att med Py Bäckman fråga: ”Vad gör vi med vårt liv?”. Py Bäckman har jag alltid gillat, både som artist och för att hon öppet har visat både vad hon känner och står för. När Olof Palme skändligt mördades och skulle begravas på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag dagligen sneddade över på väg till och från jobbet, såg jag där bland de många kransarna en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Vid en minneshögtid, senare, på Norra Latins gård, spelade Nationalteaterns rockorkester, där en av de tongivande var Ulf Dageby. Bland de låtar Dageby har gjort finns ”En dag på sjön”. Jag har också Lill Lindfors på skiva, men eftersom jag inte har följt ” mycket bättre”, visste jag inte att även hon har sjungit in den här Dageby-låten.

Och för att fortsätta på okunskapslinjen: Michael Jackson är en artist jag inte har en enda skiva med. Inte med Vangelis heller, men hans namn hjälpte mig att komma på vem vi skulle förknippa med ”Billie Jean”.

Från Melodifestivalen 2009 – det sökta svaret är siffran nio – minns jag Emilia med ”Big Big World”, en ganska jazzpräglad låt som gick till final. Hon kallade sig som artist Emilia men hade på den tiden efternamnet Rydberg. Eldeman kallade, om jag antecknade rätt, låten för ”You’re My World”, och då måste jag ju kolla på nätet, och om jag har fattat rätt, är det samma låt som har bytt namn. Det har Emilia också gjort: Hennes efternamn är numera Mitiku. Tycker Eldeman att man ska veta allt det här?

Lite lurigt var det också att ha två frågor efter varann, som båda hade samma svarsord – men ändå inte.

Först fick vi höra ”You’re the Inspiration” med gruppen Chicago.

Därefter hörde vi låten ”Chicago”, i dag i en version spelad av Ove Lind & co men mer känd i Frank Sinatras insjungning.

Danny Kaye är en annan amerikan, som jag har sett i stort sett alla filmer han har gjort. En av dem har knytning till Danmark, ”Wonderful Copenhagen”. Men det var inte landets huvudstad Eldeman frågade om utan om var huvudpersonen, H C Andersen, var född. Jo, i Odense på Fyn. Och jo, jag har varit både där och i København. På den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare reste jag som en skottspole mellan länderna.

Django Reinhardt har jag alltid gillat, så också ”Rose Room”. Om han levde i dag, skulle han väl, eftersom han var zigenare, inte bli insläppt i Danmark.

När jag själv mot slutet av andra världskriget kom till Sverige som flykting från Estland, välkomnades vi av de flesta svenskarna, och snart började jag i svensk skola. En av de sånger jag då lärde mig sjunga – vi hade som sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943 – var ”Kungens lilla piga” av Anna-Lisa Frykman. Jag kan inte bara melodin utan minns också delar av texten.

Detsamma gäller en annan låt, i grunden en barnvisa men också insjungen av artister som man inte primärt förknippar med den genren: ”Per Olsson hade en bonnagård”, i engelskspråkigt original ”Old Mac Donald Had a Farm”.

På den tiden fanns det fortfarande kvar mängder av småjordbruk med djurhållning. I min barndom gick jag varje kväll och hämtade mjölk hos någon med kor och lagård och på strandängarna nedanför huset i Juniskär där vi bodde betade det kor, så det var nästan oundvikligt att man då och då, när man gick barfota, trampade i koskit. Då gick man ner till stranden och tvättade foten.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^