En gubbjävels elände, och så lite tröst

17 juli 2019 23:26 | Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

I går fick vi vatteninstallationen i badrummet ommonterad så att det nu lättare går att läsa av hur mycket vatten vi har förbrukat. Tre personer var här, och medan de arbetade, var vattnet avstängt. När det var klara, hade jag gärna velat rengöra de nedre kakelplattorna och väggen under dem samt gummilisten som håller kvar duschvätan, men det är inte bara avtagande ork som hindrar detta – jag bär ju nästan ständigt strumpor och har lindade ben, som inte får vätas ner.

Nå, mitt i arbetet i våtrummet anlände ytterligare ett besök: Birgittas lite yngre syster Karin samt Karins man Hans Strandin (som jag känner allt sedan även Hasse var anställd på partiexpeditionen som talarförmedlare) tittade in, och som tur var hade de själva med sig varmt gott kaffe. Karina hade också med egenbakade bullar, och för första gången på åratal bröt jag medvetet min konstant pågående bojkott av allt som innehåller socker. Det var gott – tack, Karin! Tack också för den fina födelsedagsbuketten jag fick så att säga post festum – under min riktiga födelsedag var jag ju intagen på sjukhus.

Själv fyller Karin 80 i nästa månad, vilket firas hemma hos henne och Hasse med hjälp av Karins dotter Anna-Karin med flera den 10 augusti. Det kalaset börjar klockan 14.00, men jag vet faktiskt inte vilka som är inbjudna. Och jag är högst osäker på mitt eget tillstånd, när det blir dags – det kan ju ha gått ännu mer utför med mig vid det laget.

Efter middagen i går kväll åkte Birgitta in till lägenheten i Uppsala, eftersom hon i dag, onsdag, måste gå upp tidigt. Bland det som skulle firas i dag fanns två av Annas döttrar, Sara och Amanda, som har födelsedagar med bara en dags mellanrum. Fast äldsta dottern, Sara, fick inte ledigt från sitt jobb för det här gemensamma kalaset – sånt är arbetslivet numera. Den något yngre Amanda fick i alla fall en penninggåva från mig i present (hon ska åka till USA) och samma summa fick storasyster från mig, för vidare befordran genom Anna.

Jag får väl en utförligare rapport, men jag vet i alla fall än så länge att även Amandas sambo Fritiof var med på kalaset.

I dag har också Matti ringt och aviserat ett helgbesök här i Öregrund tillsammans med Karin samt deras två småflickor.

Livet har sina ljusa sidor också.

”I stället för blommor tänk på Pelle Svanslös vänner”!

16 juli 2019 22:04 | Barnkultur, Deckare, Media, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I Upsala Nya Tidning läser jag minnesord över Lilian Fredriksson, född 1942 i Vilhelmina, död 2019 i Uppsala, hennes hemstad liksom min sedan många år. Och ändå har jag veterligen aldrig personligen träffat henne.

Inte heller lärde jag någonsin känna hennes 2015 avlidne man Karl G Fredriksson, född 1941 i det som alltså 1959 kom att bli även min hemstad. Han förblev staden vid Fyrisån trogen ända fram till sin död 2015.

Den som tror att denne Karl Fredriksson är identisk med en nestor i den socialdemokratiska pressen, under namnet Nordens Karlsson en känd politisk kåsör i Social-Demokraten, Morgon-Tidningen (s) och Stockholms-Tidningen (när den blev s) far emellertid vill. Den här äldre skribenten, som jag började läsa när han skrev i MT var född 1895 och dog 1963.

Hans yngre namne, han som alltså var gift med den nu avlidna Lilian, var liksom hon verksam i förlagsvärlden men inte i den del av den som arbetarrörelsen nu har förskingrat. Jag har ett par pocketböcker redigerade av dem, men det rör sig om en deckarantologi och en antologi med viktorianska spökhistorier, och det faktum att båda har utgivits av En bok för alla, ”13 lektioner i brott” översatt och samredigerad av Lilian och Karl G Fredriksson, och ”Den öppna dörren” helt redigerad av Karl G Fredriksson men översatt tillsammans med hustrun, är båda pocketantologier, utgivna av ett av de förlag som en gång var delar av arbetarrörelsens bildningsprojekt. Märk att det här inte ska tolkas som kritik av ett förlag som ändå fortsätter att tillhandahålla kvalitetsantologier av det här slaget!

De viktorianska spökhistorierna i ”Den öppna dörren” (En bok för alla, 1998) hör inte till det slag av litteratur jag aktivt har sökt mig till, men bland de ingående texterna finns en text av Edith Nesbit (1858-1924). Henne läste jag i engelskt original redan under läroverkstiden på 1950-talet, och jag har senare samlat på mig en hyggligt stor samling av hennes barn- och ungdomsböcker, mycket läsvärda.

Deckarantologin ”13 lektioner i brott” (En bok för alla, 2002) är en guldgruva för deckarälskare. I den här samlingen hittar man texter av författare som jag har sträckläst och har i stor mängd i mina bokhylla, till exempel G K Chesterton, Agatha Christie, Carter Dickson, Dashiel Hammet, Georges Simenon, ja även P G Woodhouse, men långt fler kunde nämnas.

Roligt att se de här storheterna locka ny publik. De här författarna och ytterligare andra i genren borde hållas ständigt tillgängliga för nya grupper av läsare.

Med anledning av Lilian Fredrikssons död har minnesrunor publicerats, skrivna av ett par av andra verksamma inom genren. Fast den bästa sista hälsningen hittar jag på nätet:

I stället för blommor tänk på Pelle Svanslös vänner.

Sånt är livet, numera

15 juli 2019 18:25 | I skottgluggen, Resor, Ur dagboken | 8 kommentarer

De är vådligt nog att i mitt nuvarande tillstånd göra något utanför ytterdörren. I dag när vi hade planerat att börja dagen med ett så vådligt äventyr, regnade det dessutom.

Men planerat är planerat, och eftersom det inte finns några skor eller tofflor jag längre kan få på måg, prövade jag först med att skydda fötterna med två plastkassar, en från härvarande apotek, en från Akademibokhandeln(/Lundeq. men eftersom Birgitta tyckte att det inte såg riktigt klokt ut (och ju mina problem inte sitter i hjärnan), tog vi i stället ett par stora fryspåsar. Det funkade väl så där, men påsarna satt löst, och jag riskerade hela tiden att tappa någon av dem.

Chauffören som stod och väntade med bil utanför grinden stoppade rullatorn i förvaringsutrymmet, medan jag lyckades kravla mig upp i sätet bredvid förarsätet, men naturligtvis fick jag lov att ta hjälp för att inte tappa någon av mina fotskydd. Uppför trappan upp till herrfriseringen på Rådhusgatan fick jag hjälp av chauffören upp till och in i herrfriseringen, där Birgitta hade lyckats få tid åt mig. Där satte jag och hustrun oss i en soffa för att invänta min tur. När det sen blev min tur, berättade jag för den kvinnliga frisören att vi skulle bli upphämtade av samma färdtjänsttaxi efter ganska kort tid, ursäktade också min långhårighet med att jag hade tvingats tillbringa en mycket stor del av årets sommar på sjukhus inne i Uppsala.

Hon klarade sitt jobb snabbt och effektivt och klarade att förvandla mig från luffare till gentleman under den tid vi hade på oss.

Fast när jag sen skulle betala henne för jobbet, visade det sig, att hon inte tog emot kontanter, det enda jag för egen del använder som betalningsmedel. Så Birgitta, som har kort, fick rycka in (och fick när vi kom hem igen det hon hade lagt ut i reda pengar av mig).

När vi i taxi var på väg hem för att kunna ta emot dagens benlindning och medicinering, hade regnet tilltagit, och på väg upp till huset tappade jag förstås den ena fotpåsen och kom hem igen smutsig och våt om ena foten. Fast hustrun tog fram torrt ombyte, och när dagens utsände från hemtjänsten kom för att linda benen och ge mig dagens dos av medicin, var jag redo för det.

Avslutningsvis: jag försökte skriva den här bloggtexten ganska snart efter morgonens utflykt men det visade sig då att ögonen inte klarade något sådant.

Jag skulle bra gärna vilja veta vad som styr det här. Och en ännu större gåta är det varför optikern på Ackis kan hävda att jag redan har precis det slags glasögon jag behöver.

När livet tog en ny vändning

14 juli 2019 18:23 | Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

I mer än en månad har jag varit borta från nästan allt som jag betraktar som normalt i mitt liv.

Veckan före påsk flyttade vi ut till sommarvistet i Öregrund för ett halvår, om man räknar de hösthelger vi också vistas i det här röda huset med spröjsade fönster och vita knutar faktiskt aningen längre än vi bor i våningen i Uppsala.

För min del började det illa: Synen bedrog mig allt oftare, och då och då missade jag sådant som trottoarkanter, föll handlöst och slog mig och fick blessyrer, ibland blodiga, på knän och armbågar.

Ett sådant här nattligt fall inomhus ledde till att hustrun kallade på utomstående hjälp. och rätt vad det var befann jag mig i en ambulans på väg till Akademiska i Uppsala. Och för att göra en lång sjukhushistoria kort: Sedan har mitt liv bestått av sjukhusvistelser med några korta uppehåll för frigång – vad hjälper det att få tillbringa några dar i Paradiset, när man sen strax åter befinner sig i en sjukhussäng.

Den vidriga kroppsliga behandling jag har utsatts för och vars innebörd jag fortfarande efter att jag har tvingat fram en avslutning känner av har periodvis nästan berövat mig all livslust. Just nu är det äntligen soligt och varmt ute, men så långt som till att med hjälp av den rollator jag har utrustats med ta mig längre än till grinden har jag inte kommit, och till det här kommer att problemen med synen är vida större än de som har med fötterna att göra. Morgon och kväll får jag hjälp med medicinering och lindning av underbenen av vårdpersonal, som kommer från hela det ytmässigt ganska stora Östhammars kommun. Det säger sig själv att man då måste räkna med att det då inte går att själv välja exakt vilken tid man måste ta emot hjälp, till exempel för att man vill se vissa TV-program eller lösa Melodikrysset. Allt det här måste jag alltså släppa, och jag vill inte heller hålla på med det, när jag aldrig har garantier för arbetsro. Men jag finner mig i det här – jag begriper ju själv att enskilda dagars TV- och radioprogram inte kan styra vårdpersonalens arbetsscheman.

Vad värre är att mina synproblem, trots ett fullkomligt misslyckat besök hos en ilsken och ohjälpsam kvinnlig optiker på Akademiska, nu är ständigt störande i mitt vardagsliv. Jag lever i en ständig dimma, ser inte vad det är för trädgårdsblommor som står i vaserna på borden. Stora delar av det som sänds i TV verkar, för mig alltså, ser ut som gammaldags svart-vita TV-sändningar förr i världen, och så vidare.

Killen som oftast kommer hit genom hemsjukvården säger att närmsta vård, värd att anlita, finns i Östhammar, men frågan är om jag inte tillsammans med Birgitta skulle åka in till Uppsala och där kombinera utprovning både av glasögon som klarar det jag ovan beskriver samt, äntligen, effektiva hörsnäckor. Livet skulle bli enklare om jag äntligen åter kunde börja höra det jag nu bara kan uppfatta, om det sägs på nära håll.

Kommer jag väl till Uppsala, kan jag också på Apoteket köpa de egenvårdsprodukter jag dagligen använder och som nu, den ena efter den andra, har tagit slut.

Livet är inte längre det som det en gång var.

Enn Kokk med på ett hörn i Journalisten, i en artikel om Anders Eldeman

27 maj 2019 19:17 | Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag lärde mig läsa vid tre års ålder. Alldeles själv. Ingen drillade mig. Kanske underlättades det här av att mitt barndomsspråk, estniskan, skrivs tämligen ljudenligt.

Men lusten att läsa och skriva följde med mig, när vår estniska familj via Finland kom till Sverige och måste lära sig ett helt nytt språk, och redan i småskolan upptäckte min lärarinna, att jag behärskade sådant som läsning och skrivning, och för att korta ner en längre historia: min skoltid slutade med att jag fick högsta betyg, A, i en rad ämnen, däribland svensk skrivning och litteratur.

Flyktingbakgrunden plus lusten att läsa och skriva har gjort den till den jag är, och eftersom jag tidigt lärde mig att se klasskillnader och andra sociala orättvisor, blev jag redan i mycket unga år socialdemokrat. Socialdemokratin har tappat ganska mycket av sin ursprungliga radikalism, men trots att jag ibland har känt mig som den siste socialdemokraten, har jag envist hållit fast vid mitt gamla parti, aldrig, trots att jag snart är 82 år, ens övervägt att rösta på något annat parti.

Jag började tidigt publicera egna texter, och när jag så småningom fick fast anställning på Socialdemokratiska partistyrelsen, först som pressekreterare, valde jag att fackligt organisera mig i Journalistförbundet. Medlem där har jag sedan varit under hela mitt långa yrkesverksamma liv – bland annat var jag i nio år chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till en blandning av politisk tidskrift och familjemagasin à la gamla Folket i Bild, med noveller och följetonger illustrerade av tidens bästa tecknare, med serier och allmänreportage och personporträtt och skämt, material som man kanske inte väntade sig att finna i ett partiorgan.

Dagens Aktuellt i politiken har ingen som helst likhet med den tidskrift jag en gång i världen gjorde men heller ingen upplaga som kan mäta sig med den som den tidning jag och den övriga redaktionen gjorde.

Under min tid på AiP deltog jag (alltså som journalist) på samtliga övriga partiers kongresser, skrev om dem, ofta i kåserande ton, och fick också en mängd personliga vänner både bland politikerna i de partier jag bevakade och bland journalistkolleger från etermedia och tidningar av högst olika politisk kulör, även deras ledarsidor.

Under den centerstämma som kom att bli min allra sista blev jag bjuden på lunch av centerdistriktet i Umeå, där nästa års centerstämma skulle hållas. Det visade sig att de ansvariga för den stämman ville ha mina råd om hur stämman skulle läggas upp för att bli riktigt bra. När stämman i Umeå sen ägde rum, hade jag bytt jobb, och när jag således inte kom till den stämman, fick jag ett jättelikt vi-saknar-dig-vykort därifrån, undertecknat av både journalistkolleger och ledande centerpartister, bland de senare Karin Söder.

Jag tror att en mycket stor del av dem som känner mig aldrig har upplevt mig som låst partigängare utan har begripit att jag mer är en resonerande än en blott och bart predikande person.

Jag kan förvisso både sätta ner foten och klippa till när en sådan hållning känns mer adekvat, men jag tror också att min typ av människa känns helt äkta, när han till exempel lördag efter lördag inte bara löser Melodikrysset utan också i texten som redovisar de förmodat rätta svaren ger sina personliga kommentarer till den musik Anders Eldeman spelar.

I månadens utgåva av mitt gamla fackorgan Journalisten (nummer 6 2019) intervjuas Anders Eldeman över tre sidor av Annika Heldt, och i en faktatext lite utanför intervjun kan man läsa följande:

Kuriosa: Det bloggas om Melodikrysset på flera håll, Bland annat har Enn Kokk, gift med tidigare talmannen Birgitta Dahl, en läsvärd och initierad blogg som behandlar bland annat Melodikrysset.

Melodikrysset nummer 21 2019

25 maj 2019 17:05 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Just nu är jag ensam i sommarhuset i Öregrund – Birgitta har medverkat i ett morgonprogram i TV 4 och kombinerar det med fler människor som vill ha samtal med henne om skilda saker. Bland annat har hon ombetts att inleda ett seminarium på Fogelstad, en kvinnlig medborgarskola.

Förr följde jag ofta och gärna med på den här typen av kulturevenemang, men numera orkar jag inte sådant. Jag har alltså ensam bott kvar i vårt sommarviste. Det klarar jag, men jag kan inte när jag är ensam här klara att hantera stödstrumporna jag är ordinerad att använda. Min läkare från sjukhuset där jag var inlagd ett par veckor var här tillsammans ned en sköterska och ville nog egentligen lägga in mig för ny behandling, men det hela ändade senare, när han ringde mig, i att jag först ska göra det besök på Akademiska jag är kallad till och sen ska vi, beroende på resultatet, avgöra om jag behöver ytterligare en sjukhusvistelse.

Jag gör som läkarna säger, men jag kände en viss lättnad över att jag fick åtminstone några icke programlagda dar. Dem använder jag till att i min nu långsamma takt göra det nödvändigaste – redan att hämta upp våra tre morgontidningar och senare kolla om det har kommit någon post utmanar syn och rörelseförmåga. Fast i går kväll såg jag i TV både slutdebatten inför EU-valet – Birgitta och jag har redan röstat – och sen ”Mord i paradiset”. Fast sen kan man ju undra hur många som tittar på en TV-debatt om politik en fredagskväll och hur många av de här tittarna som vet vilka de debatterande är och vad de och deras partier vill (och inte vill) ska hända med det europeiska samarbetet.

Dagens melodikryss innehöll inget påfallande politiskt. Feven. som jag har på en CD med Mikael Wiehe som ankare, ”Artister mot nazister”, och som själv har kenyanska rötter, hördes i dag i ”Dom tio budorden”.

Fast mittåt: Rötter i samhällsdebatten har faktiskt Sparks 1974 inspelade ”Propaganda” och ”Never Turn Your Back On Mother Earth”.

Svårast i dag tyckte jag låten från 1983 med The Smiths och Morrissey, ”Hand In Glove”, var. Men jag har väl inte lyssnat tillräckligt mycket på indiepop.

Dansband har jag heller ingen dragning till, men det spelade ju ingen större roll, eftersom de sjöng ”Puff the Magic Dragon” på engelska och jag mycket väl känner till att originalet 1963 gjordes av Peter, Paul And Mary. Också i den svenska texten, ”Puff en pappersdrake”, förekommer den pojke Eldeman efterlyste, Peter.

Lasse Berghagen är en av Eldemans favoriter, och han har faktiskt gjort låtar som även jag gillar. Ett exempel är ”Teddybjörnen Fredriksson”, och jag kan väl också gå med på att en teddybjörn kan benämnas nalle.

Jag tycker att Sarah Dawn Finer också är OK ibland, men Eldeman exponerar henne lite väl ofta. Hennes duett med Patrik Isaksson ”Du som tog mitt hjärta” från 2007 är OK.

Ivan Renliden spelade 1989 tillsammans med Putte Wickman in en version av ”Underbart är kort”, en hörvärd skapelse av Povel Ramel. När vår dotter Kerstin fortfarande var ganska liten, gick jag en gång ner för konsumbacken här i Öregrund och vi passerade en kyrkokonsertaffisch, pekade jag på affischen och upplyste dottern om att Ivan Renliden skulle spela här, och då tittade hon häpet på mig och utbrast: ”Renliden – finns han på riktigt?” Honom hade hon sett som en av många fiktiva figurer.

Jag ser ju själv ibland filmer och deckare på TV, men TV-såpor har jag sällan orkat följa. Som mina läsare vet, är jag också allergisk mot Eldemans tilltag att bunta ihop två frågor utan inbördes samband till en dubbelfråga. Det här ändras inte av att, som i dag, jag kan svaret på de båda de båda delfrågorna. Jag känner förstås till ”Guldet blev till sand” ur Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla”. Och eftersom jag är förtrogen med Jan Johanssons musik, klarar jag till och med signaturen till långköraren från 1971-2006 ”Hem till byn”.

På bio har jag sett ”Så som i himmelen”, där Helen Sjöholm sjöng ”Gabriellas sång”, med text av Py Bäckman (2004) och musik av Stefan Nilsson.

Men jag gillar musik av många slag, till exempel skriven av den gamla schlagermakaren Lasse Dahlquist, så också hans 1938 skrivna ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Jag gillar också Wolfgang Amadeus Mozart och inte minst hans ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte” 1791), och jag minns också de bärande rollerna, till exempel Papageno.

Att Jim Reeves kom sist i dag med en låt från 1964 passade ju väldigt bra: ”Adios Amigos”.

Melodikrysset nummer 20 2019

19 maj 2019 4:13 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 7 kommentarer

Hälsan spelar mig ständiga spratt. Det skarpa solskenet gör mig halvblind, till och med inomhus; jag vågar knappt gå ut, men också inne i solbelysta rum drabbas jag av att inte kunna läsa och skriva. I går var jag kallad till ögonkliniken på Ackis i Uppsala för en andra kontroll, och med Birgittas hjälp kom jag också dit: Först tog oss en trevlig och hjälpsam kvinnlig taxichaffis ner till färjeläget, där sjukhusbussen brukar stå till dess att det är dags, och sen åkte vi i kringelikrokar till ändhållplatsen ganska nära synkliniken. Men när jag klev av bussen, fick jag en chock: Jag kunde bara se några meter framför mig. Resten av världen doldes av ett slags lützendimma, som gjorde att jag inte utan Birgittas hjälp hade vågat gå över gatan. Hon skaffade då raskt en rullstor, och för första gången i livet blev jag sedan fraktad vidare i en ganska lång gång och sen med hjälp av en hiss upplyft till rätt våning.

Optikern jag sedan efter lång tid fick komma in till ville av okänd anledning göra om den synundersökning jag var på för cirka en vecka sedan. Hon var utan tvekan irriterad över att jag hade en återresa till Öregrund att hinna bli klar till, och jag fick också förklara för henne att mina ständiga böner om att upprepa det hon just hade sagt inte hade att göra med hennes utländska brytning utan med att också mina öron är i minst lika funktionsnedsättning som ögonen.

Till slut förklarade hon att mina synproblem inte hade sin grund i hastigt mer försämrad syn utan i att jag inte använde solglasögon. Jag har såna någonstans, men lyckas jag inte hitta dem i någon ouppackad väska eller flyttkartong, får jag väl köpa ett par nya till exempel i det lokala apoteket.

Men alldeles säker på att solglasögon, rimligen då även inomhus, kommer att lösa mina akuta problem är jag inte. Varför har då mina synproblem hastigt ökat så påtagligt?

Vi hann med sista sjukhusbussen till Öregrund, men väl där visade det sig, att vi skulle ha klivit av på Rådhusgatan, där taxin hem väntade. Busschauffören körde oss dit igen, och efter en stund fick han kontakt med den taxiförare, som skulle fixa skjutsen hem.

Just nu vågar jag inte ens gå ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, men Birgitta har hjälpt mig genom att hämta dem och sedan också kränga på dagens stödstrumpor.

Själva krysset upplevde jag inte som våldsamt svårt. På nätet har jag hämtat en del kompletterande fakta.

Både Brita Borg och Hans Alfredson har jag själv upplevt live från scen, och att ”Oj då, kära nån!” har sin förlaga hos Peter Sellers och Sophia Loren vet jag också.

Olle Adolphson har jag hört live, men framför allt har jag en i det allra närmaste komplett samling av allt han har spelat in på skiva, till exempel
Nu har jag fått den jag vill ha

Text och musik: Olle Adolphson

Nu har jag fått den jag vill ha,
som jag ville ge min kärlek
i alla mina dar
Morgonen kommer redan
vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar

Tystnaden smyger som en katt genom rummet
och där ute är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
och timmarna som går

Långt borta kan jag höra havet
och en fågel
som sjunger i ett träd
Tystnad. När slutade vi
älska varandra?
Hon är det vackraste jag vet

Tystnaden smyger som en katt
genom rummet, och där ute
är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
och timmarna som går

Nu har jag fått den jag vill ha
som jag ville ge min kärlek
i alla mina dar
Morgonen kommer redan
Vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar

Långt borta kan jag höra havet
som andas och en fågel
som sjunger i ett träd
Tystnad. När slutade vi
älska varandra?
Hon är det vackraste jag vet

Här skulle vi ange låtmakarens initialer, OA, och så första ordet i låttiteln, Nu.
Men jag kunde inte låta bli att publicera hela texten.

Och det är klart att jag känner till också Sonja Aldén och Uno Svenningsson, men deras skivor har jag inte i min skivsamling. Deras ”Du är en del av mej” har ju helt uppenbart inte de kvaliteter, som utmärker så många låtar som Olle Adolphson har skapat.

I dag hörde vi en instrumental version av ”When the Saints Go Marching In”, men för egen del är jag mest fäst vid Louis Armstrong-versionen av den här låten, säkert för att jag under min realskoletid i femtiotalets Sundsvall gick i dansskola och lärde mig dansa till Armstrong. I dag klarar jag inte längre att dansa – benen, upp till knäna, är präglade av min nuvarande ålder.

Men självfallet rymmer även dagens kryss musik och frågor som ligger utanför ramen till det jag behärskar. Ed Sheeran har jag nog aldrig lyssnat på, således inte heller hans ”Happier”.

Däremot har jag sett ”Sound of Music” (1959) både på bio och lyssnat på den på skiva. Storyn är kanske lite gammaldags, men Richard Rogers’ musik håller än i dag.

Skivor i lite olika genrer finns i olika genrer i vår skivsamling, således inte bara hennes politiska skivor. En gång i världen, när Arja Saijonmaa kampanjade för en socialdemokratisk presidentkandidat i Finland, gjorde min dåtida tidning Aktuellt i politiken (s) en intervju med henne – vi hade många finländare bland läsarna – och hon syntes rent av på omslaget. Hon har ju också för ganska kort tid sen tävlat i den svenska Melodifestivalen med ”Mina fyra årstider”, men den låten saknade sting.

Samer finns i både Finland och Sverige, men jag antar att flertalet i dag inte minns rockande samen, Sven-Gösta Jonsson som sjöng ”Vid foten av fjället”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Men kanske kan ni ändå att samernas renkor benämns vajor.

Här får ni lite mer om den här låten:

Vid foten av fjället / Jag är lapp och jag har mina renar

Jag är lapp och jag har mina renar
Jag har trolltrummans rytm i mitt blod
Jag kan jojka och hedniska stenar
Ser jag ännu där en gång de stod

Här vid foten av snöklädda fjället
Finns en plats dit jag drar varje vår
Det är inte nåt märkligt med stället
Det är likadant år ifrån år

Men var gång när som norrskenet flammar
I en kväll med en aning av vår
Då jag går här bland fjällbjörkens stammar
Kan jag känna precis som igår

Det var här som vi mötte varandra
Hon var lappflicka, tacka för det
Hon var vackrare än alla andra
Ja, det vackraste man kunde se

Men den kvällen fanns rovdjur i trakten
Det var järv, det var varg, det var lo
Och med bössan jag började jakten
Rädda renen från rövarens klo

Men när jag kom tillbaka till stället
fanns av lappflickan inte ett spår
Men till foten av snöklädda fjället
kommer jag minst en gång varje vår

Red River Valley

Amerikansk originaltext och musik finns i många versioner, den äldsta som är känd i skrift från 1879

From this valley they say you are leaving
We shall miss your bright eyes and sweet smile
For you take with you all of the sunshine
that has brightened our pathway a while

Then come sit by my side if you love me,
do not hasten to bid me adieu
Just remember the Red River Valley
And the cowboy that’s loved you so true

For a long time, my darlin’, I’ve waited
for the sweet words you never would say
Now at last all my fond hopes have vanished
for they say that you’re going away

Then come sit by my side if you love me
Do not hasten to bid me adieu
Just remember the Red River Valley
and the cowboy that’s loved you so true

Men jag har en alldeles personlig upplevelse av den här sången:

När jag var de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, besökte jag alltid våra samarbetspartier i samband med kongresser och val. Det här värvet förde mig flera gånger till Nuuk på Grønland, så också där har jag gamla vänner.

Vårt samarbetsparti, Siumut, hade anammat den nordiska seden att sjunga kampsånger vid kongresserna, och när jag var gäst hos dem 1993, fick jag ett stencilerat sånghäfte, ”Erinarsuutit”. Jag förstår ju inte grönländska, men några av melodierna kände jag igen, så jag kunde sjunga med.

När jag kom hem till Stockholm, kunde jag inte avhålla mig från att återge en av Siumuts sånger i en kallelse till ett funktionärssammanträde på partiexpeditionen. Jag brukade ofta återge dikter och sånger på de här kallelserna, men något liknande hade funktionärerna aldrig sett förr; det enda de förstod var att texten angavs vara skriven av Richard Høegh.

När funktionärerna kom till mötet, stirrade de fortfarande förbluffade på de märkligt stavade orden:

Puigornikka qassiioqaat
pillutit, nunaga asasaq
sulisussaasunga neriuummik
nersunaammik tunissallutit.

Puigunngilara nunaga,
piitsuinnarmik taanngilagit, –
paasisarparali suligutta
sippulimmik peqartartutit.

Ernera, paniga, iterit!
Atorumma tunissavagit!
Pikorissaarnitit tamavimmik
naleqarput – nunannguara.

Kuussuit kuupput qaqqatigut,
sakkaqaat, sarfaqaat, ittoqaat –
soorlumi oqalukkaluartut;
assorooqqulluta SIUMUT!

När funktionärerna hade stirrat en stund på texten, bröt Bo Krogvig tystnaden och sa uppfordrande:

– Sjung den!

Och då gjorde jag faktiskt det. Den går nämligen på ”Red River Valley”, här i Sverige också känd under namnet ”Jag är lapp och jag har mina renar”.

Fast fortfarande återstår det att redovisa svar i själva krysset:

Åtminstone förr var jag en mycket flitig biobesökare – jag har också publicerat en ganska stor mängd filmrecensioner här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Film. Att gå på bio kan ju också vara en social handling, så under tiden på 68an (Socialdemokratiska partistyrelsen) i Stockholm fick jag då och då propåer att gå på bio tillsammans med någon. En yngre riksdagsman (s) tyckte att jag skulle gå med på bio och se ”Grease, men jag tackade nej. Olivia Newton John hade jag väl kunnat titta på, men John Travolta? Nej, där gick gränsen.

Inget kryss utan Evert Taube! Fast det Eldeman i dag spelade har två namn. Dels ”Sommarnatt”. Men eftersom Eldeman ville ha sista ordet i låttiteln, får vi väl lov att plocka fram den alternativa benämningen, ”Kom i min famn”.

Sen är det bara en fråga kvar. Jag har egentligen inte några Tom Jones-skivor, men naturligtvis känner jag till ”Delilah”. I dag spelade Eldeman en annan version, med Dimitri, men det var väl originalet Eldeman ville ha.

Sen ska jag väl tillägga varför det i dag tog sån tid att lägga ut ett krysskåseri. Jag var nästan klar när jag i eftermiddags plötsligt tappade praktiskt taget all svarstext jag hade plitat ihop. Jag förstod inte varför det här hände, men det var ju bara att börja om från början igen och sen bit för bit lagra all text jag gradvis producerade. Och plötsligt var det dags för middag ochh därefter TV tillsammans med hustrun – jag har ju hittills sett hela Mellon.

Mer om det i en kommande bloggtext.

Var är du, kära sommar?

15 maj 2019 20:11 | Resor, Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag har alltså, efter ett par veckors vård på sjukhus i Uppsala, kommit tillbaka till Öregrund igen. Fast jag är fortfarande inte kapabel att vistas utomhus, ens i vår egen trädgård. Birgitta har, bättre än jag själv, förstått hur illa däran jag är, även efter sjukhusvistelsen, och att jag lätt kan råka ut för fallolyckor redan på kända stråt som inre gårdsplan och den plattbelagda gången ner till grinden.

Fast i dag åkte hon i väg till uppdrag i Uppsala och huvudstadsregionen; hon kommer tillbaka till vårt lantliga viste i Öregrund först vid midnatt. Det fick mig att göra en liten promenad ner till postlådan innanför grinden, men solen gjorde mig halvblind och – om det skulle hända en snubbelolycka – kunna leda till att jag åter igen föll i rosenbuskarna längs gången, så jag gick några steg i taget och bredbent, eftersom jag hade osnörda finskor på fötterna.

Jag lyckades få upp en stor mängd post, däribland röstkort till oss båda, och sen bar jag, icke utan möda , alltsammans upp till huset. Och plötsligt förstod jag hur berättigad Birgittas oro är. Människor i mitt tillstånd bör inte släppas ut på trafikerade gator hur kort vägen till Vårdcentralen och Apoteket än är. Och eftersom ingen av oss har bil eller ens körkort, måste vi då kunna ta taxi till de här båda ställena och sedan tillbaka hem.

Men jag är novis på det här området, vet inte vem som bestämmer och betalar vad. Vi bor ungefär halva året i Uppsala, sommarhalvåret i vårt sommarviste i Öregrund, och så har jag en son med hustru och två barn (de minsta barnbarnen) boende i Stockholm. Vi har årskort till abonnemangskonserterna i Musikens hus i Uppsala, och Birgitta är så kallad moster i OD och någon gång vill man ju gärna kunna delta i till exempel mycket gamla vänners jämna födelsedagskalas. Min hustru är så kallad hedersupplänning, så jag blir tillsammans med henne, inbjuden till deras evenemang. Ganska snart är vi bjudna till installationsmiddag på Uppsala slott av årets nya hedersupplänning, men jag har ingen aning om ifall det offentliga men på olika händer fördelade subventionssystemet omfattar den här typen av resor.

Märk att jag inte är ute efter att få semesterresor till Fiji eller Los Angeles offentligt finansierade. Dessutom har jag under mina yrkesverksamma år inte sysslat med skattefiffel. Men om nu kroppen fordrar transporthjälp från dörr till dörr, blir jag då mer frisk av att stängas inne i den fysiskt och mentalt begränsade värld, där jag nu har hamnat?

Ja, jag vet inte. En sak har jag dock redan blivit övertygad om: Livet som fysiskt handikappad borde finansiellt och regelmässigt ligga på samma instans, förslagsvis staten. Och det bör lämna en viss frihet också åt oss som individer att fortsätta livet på det sätt som gör det meningsfullt.

* * *

När jag går upp från brevlådan innanför grinden, ser jag, kanske för att jag inte längre har solen rakt i ögonen, åtminstone lite mer av försommarens färger. Alla blommor är inte längre blå. Jag ser tulpaner och gullvivor i andra färger.

Men sikten är fortfarande dimmig.

Det är nog fortsatt bäst att hålla sig inomhus.

Melodikrysset nummer 19 2019

11 maj 2019 20:18 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 11 kommentarer

Så är jag, efter ett par veckors sjukhusvistelse, tillbaka i Öregrund igen. Ytterligare ett besök på Ögonkliniken på Ackis väntar.

Just nu är min rörelsesfär begränsad – det finns fortfarande risk för att jag slår mig fördärvad om jag går ut – men genom fönstret i datorrummet kan jag i alla fall se det ljuvligt blommande bigarråträdet i slänten utanför.

Stackars Birgitta får dra ett tungt lass på grund av min hopplösa långsamhet och fumlighet, men jag har också känt ett starkt stöd från barnen som inte bor nästgårds. Anna, bosatt i Rinkeby, hälsade på mig under sjukhusvistelsen, och vi sågs också i samband med torsdagskvällens konsert i Musikens hus i Uppsala, innan jag och Birgitta fortsatte med färdtjänsttaxi till Öregrund. Kerstin har ringt hit, ett långt och varmt samtal fullt av omtänksamma råd. Och i dag får vi besök med övernattning av Matti, Karin och deras rara och trevliga småflickor Sofia och Ella.

Men synen slås nästan ut av det skarpa solskenet, och så hör jag allt sämre, vilket bland annat gör det svårare att lösa Melodikrysset.

Dagens första fråga innehöll musik ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” (1957), som jag har på CD, så visst känner jag till namnen på huvudaktörerna, Maria och Tony. De ljudillustrationer som användess i krysset var för den skull inte alldeles lätta att uppfatta, men till slut kände jag jag i alla fall igen ”Tomorrow”.

Därefter kom en kändis, både från de första folkskoleåren och från det mycket senare midsommarfirandet i Öregrund, sångleken ”Små grodorna”. Den lanserades i ”Nu ska vi sjunga” med sånger insamlade av Alice Tegnér och, illustrerad av Elsa Beskow 1943, blev den den främsta sångkällan här i landet – själv fick jag förstås ett exemplar när jag efter ankomsten till Sverige fick börja i svensk småskola (Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall). Själv lärde jag mig under den här perioden, att det vi på estniska kallade ”konn” här i Sverige kallades ”groda”.

Fleetwood Mac skulle det sen dröja länge innan jag kom i kontakt med, men deras skivor har jag i mängd i en av mina skivhyllor. I dag fick vi lyssna på ”Dreams”, utgiven 1977.

”Pomp And Circumstance” (1901) av Edward Elgar torde vara ett av de mest kända styckena i den klassiska repertoaren i vid mening.

Ane Bruun har jag inte bara på skiva utan har också haft nöjet att lyssna på live. ”Into a Dream” heter det vi i dag hörde henne framföra.

Också Jan Johansson finns rikligt företrädd i våra skivhyllor. Bland det han har spelat in på sitt speciella sätt finns ”Ro, ro till fiskeskär”. Eller var det här ”Lilla Lasse sitter och gråter, borta är hans fiskarenåt”. Även i den förekommer ordet ”ro”. Melodikrysslösandet blir inte lättare av att man har hörselproblem.

Jokern (där den ena beståndsdelen var Sven Paddock) skapade populärmusik som på sin tid var mycket känd, även om de flesta i dag förknippar Jokern med serievärlden. 1940 sjöng Ulla Billquist in Jokerns ”Säg det med ett leende” – jag har Ulla Billquists skivinspelningar i en CD-box men minns dem förstås från forna tiders radioprogram.

Frågan är dock om inte Jules Sylvain (Stig Hansson, 1900-1968), vars ”Titta in i min lilla kajuta” (1940) i dag spelades, var den genom tiderna främste hitmakaren genom tiderna.

På det spelade Eldeman ”Something To Live For” av och med två av de främsta låtskaparna. Melodin skrevs och orkestern leddes av Duke Ellington och den som framförde den var Ella Fitzgerald . Båda finns självfallet i min digra skivsamling.

Dansbandsmusik finns inte i min skivsamling, och följaktligen inte heller Thorleifs ”Gråt inga tårar”. Och inte hjälpte det att låten i dag framfördes av Lars Roos. Dagens för mig svåraste fråga.

Däremot har jag musik från proggeran i min skivsamling. Samla mammas manna är således bekant för mig. I dag hörde vi dem i ”Folkvisa i morse” från 1973.

Och så ett ganska långt kliv från proggeran till Lena Ph. Hennes bidrag till ESC 2004 minns väl alla: ”Det gör ont”, skriven av Orup. I finalen klarade den sig hyggligt men vann inte.

Jag gillar också M A Numminens version, men jag tror inte att heller den hade haft vinstchans.

Resten av helgen ska jag ägna åt barnbarnen, Ella och Sofia, som är här tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och hans hustru Karin.

Melodikrysset nummer 13 2019

30 mars 2019 23:53 | Barnkultur, Deckare, Film, Politik, Ur dagboken | 24 kommentarer

Mitt liv har blivit allt mer fyllt av plågsamma kroppsliga funktionsnedsättningar: Jag har råkat ut för fallolyckor, har till exempel en stor sårskorpa på vänster knä och är nu på väg att få nödvändiga transporter i Uppsala, Öregrund och Stockholm – det är sonen och de yngsta barnbarnen som bor i huvudstaden – med bil. Problemen förvärras av nedsatt syn och hörsel, men jag har fått remiss till öronmottagning där jag kan få någon typ av hörsnäckor. Jag var under den förra veckohelgen i Örebro på partikongress (s) men kunde inte uppfatta mer än en liten del av det som sas från scenen.

Kongressbesöket i Örebro – jag var inbjuden gäst – innebar också att den nyproducerade skivan med arbetarrörelsemusik – jag ska separat skriva om den – presenterades för kongressdeltagarna, och under kongressfesten var jag och Birgitta tillsammans med andra medverkande uppe på scenen för en sånglig presentation. Men eftersom jag då var tvungen att ta mig upp på scenen via en trappa utan räcke att hålla mig i, fick jag assistans av ett par tre av de andra som medverkade både på vägen upp på scenen och sen ner igen.

Hörseln funkar i alla fall fortfarande på nära håll, så i dag har jag ostört kunnat ägna mig åt att lyssna på och lösa Melodikrysset.

Jag kan ju då inleda med att konstatera, att Benny Andersson, i vars studio – han var själv också med när vi spelade in vår skiva; jag fick också möjlighet att samtala med honom – inte var med vid skivinspelningen – inte var med vid lanseringen på partikongressen. Anders Eldeman spelade varken honom eller något annat med ABBA-anknytning i dagens kryss.

Bland de återkommande klassiska kryssgästerna fanns däremot Evert Taube. Fast inte personligen. Det var nämligen inte Evert som framförde sin klassiska ”Flickan i Peru”. Men faktum är ju att Taube i det här fallet har skrivit bara den svenska texten. I original heter den här låten, om vi ska vara noga, ”Darling Nelly Gray”.

Två melodifestivallåtar bjöd Eldeman på i dag:

Dagens allra första mellolåt sjöngs av Jessica Andersson 2018. Hon kom då tvåa med ”Party Vera”.

I årets Mello tävlade Andreas Johnson med ”Any of Us”.

Men inte kan någon av dem tävla med stora klassiska schlager som den av flera olika artister insjungna ”En gång jag seglar i hamn”, skriven av Stig Olin 1954.

Alf Robertson lyckades också ibland med enskilda låtar, även om den av Tone Norum 2011 på ”Till Alf Robertson med kärlek” insjungna ”Om du har hjärta” inte riktigt håller måttet.

Bättre är då Lisa Ekdal i ”När alla vägar leder hem” från 2017. Det säger jag inte för att Lisa en gång i världen ställde upp i en valfilm (S). Jag vet ingenting om hennes nuvarande politiska ståndpunkt. Men det skulle förvåna mig om hon numera fanns på den politiska högerkanten.

Eldeman upprepar sitt ganska enkla trick att försöka dölja en amerikansk originalinspelning med hjälp av en svensk coverinspelning, men så lättlurad är jag inte att jag inte genast skulle känna igen en höjdarlåt med Paul Simon och Art Garfunkel som är upphovsmännen till ”Mrs Robinson”, som jag förstås har i min näst intill kompletta skivsamling med de här båda – dessutom har jag också sett filmen ”Mandomsprovet” (1967), där den förekommer.

Jag har sett mycket film genom åren, flertalet Beck-filmer faktiskt flera gånger, verkligen inte bara för att jag trots åldersskillnaden känner en av manusförfattarna, Harald Hamrell – vi kände hans föräldrar, och han var under gymnasietiden kompis med vår Anna. Men ska jag vara ärlig, tog det ändå en stund innan jag kopplade ihop den musik som spelades med Beck-filmerna.

Trots att jag ofta gillar de Elton John-låtar jag hör, är det inte så att jag för den skull har många av hans skivor i skivhyllorna. Ändå finns det ofta i hans låtar, till exempel den i dag spelade ”Sad Songs (Say So Much)”, något som informerar lyssnaren om att det här är en av hans sånger. Den här skapade han 1984, så jag har med all säkerhet hört den förut, men det är ändå inte det som gör att jag nu känner igen den.

Britney Spears har jag däremot aldrig gillat, och jag är lika sval som tidigare mot henne och hennes låtar, när jag i dag i krysset får höra ”Make Me”.

Astrid Lindgrens ”Madicken” från 1960 plus uppföljaren från 1976 läste jag med stor glädje, och jag har med sympati tagit del av filmatiseringarna – det är ingen tvekan om var Astrid politiska hörde hemma; hon manifesterade sina värderingar genom skildringen både av Madickens pappa och av Madicken själv. Astrid kom ju i krakel med socialdemokratin och dess kanske inte i alla stycken genomtänkta skattepolitik, men själv har jag aldrig förtalat henne utan i stället försökt gjuta olja på stormvågorna. Jag skrev vänligt om henne och hennes böcker i partiorganet Aktuellt i politiken (s).

Sen är det bara en ljudillustration kvar att känna igen, ”Träumerei”, skriven 1838 av Robert Schumann.

Och därefter är det läggdags även för krysslösaren.

Fast jag ska kanske tala om att jag inte har behövt så här lång tid för att lösa och skriva om det här krysset. Men jag har gjort en lång paus för att äta lördagsmiddag med Birgitta, se nyheter i TV och sen ”Poirot” och även ”Smartare än en femteklassare” och ”Tror du att jag ljuger?”.

Nu ska jag diska innan jag får sova.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^