Melodikrysset nummer 46 2017

18 november 2017 12:41 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Dagens melodikryss tyckte jag var ganska bökigt.

Meat Loaf, i dag med ”I’d Do Anything For Love”, har jag knappast alls lyssnat på.

Och Ozzy Osbourne känner jag mest till därför att sonen i yngre år lyssnade på artister och grupper av den typen.

För min del klarade jag däremot, lätt som en plätt, Edward Elgars ”Pomp And Circumstance”.

Dansband är inte precis mitt bord, men nog var det väl Lasse Stefanz vi i dag hörde i ”Judy”. Ursprungligen gjordes den känd av Elvis Presley, vilket dock inte betyder att den hör till hans mest kända låtar.

Och tyckte ni att det var lätt att identifiera Sanna Ekman i ”Det har ju fan inte hänt ett skit sen Elvis”?

Ulla Skoog har jag med uppskattning sett i TV, men det tog en bra stund att identifiera henne i det stå upp-nummer som Eldeman i dag spelade som ljudillustration.

”The Heat Is On” har jag på skiva med Agnetha Fältskog, men inte var det lätt att känna igen den i skånsk version, ”Värmen e’ på”, med Kusinerna från landet.

Harry Belafonte har jag massor av skivor med, således också hans insjungning av ”Island In the Sun”, men i dag fick vi tyvärr höra den med Bert Kaempfert.

Resten av låtarna kände jag igen utan vare sig invändningar eller svårigheter:

Nano med ”Hold On” hörde till de bättre i årets melodifestival.

Vi äro musikanter” fick jag sjunga redan i småklasserna i Nylands skola (i det med Sundsvall senare sammanlagda Njurunda kommun), och numera hör jag den i ringdansen runt midsommarstången i Öregrund.

Ane Brun gillar jag; jag har henne både på skiva och har hört henne live vid en konsert anordnad av norska ambassaden i Stockholm. I dag hörde vi henne i ”How to Disappear Completely”, men det hoppas jag hon inte gör.

Och Karin Juel var en artist jag ofta hörde i radio under vår första tid här i Sverige. 1946 sjöng hon in ”En prästkrage i min hand”, och på den tiden fortsatte man att spela populära melodier och insjungningar i radio i åratal efter det att de hade spelats in.

På Fars dag. Samt ett PS om möss och människor

12 november 2017 17:30 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I min uppväxtmiljö i efterkrigstidens Sverige firades Mors dag. Inte överdådigt, men jag brukade alltid plocka en blombukett åt min mamma. Fars dag var ännu inte lika inne.

I den familj jag själv senare bildade har vi alltid firat båda dagarna och då inte bara medan våra barn bodde kvar hemma. Också därefter har hustrun och jag firat varandra på den andras/andres dag. Det här är ett sätt att fira ett liv och ett föräldraskap tillsammans.

Och i dag var det alltså min tur att bli firad. med paket, blommor – två rödblommande kaktusar och en amaryllis – och så hemmagjord smörgåsbakelse till morgonkaffet.

I paketen fanns Modernistas nyutgåvor av Tove JanssonsNoveller” respektive ”Romaner” – jag har sedan mycket länge andra böcker av henne, däribland alla Mumin-böckerna. Och så har jag också fått Ernst BrunnersDarra – om Swedenborg” – jag har både läst och recenserat Ernst Brunner och har de flesta av hans böcker. Det ambitiösa Modernista, ett förlag med berömvärd utgivning av klassiker, har nyutgivit en rad böcker av Hans Fallada, mycket läst också i efterkrigstidens Sverige, och vi har gradvis köpt de här böckerna. Nu fick jag av hustrun en filmatisering av hans ”Ensam i Berlin”, ”Alone In Berlin” med bland andra Emma Thompson. Och så fick jag en film av iraniern Ashgar Farhadi (nu verksam i Frankrike), ”The Salesman”, vad jag förstår med viss anknytning till Arthur MillersEn handelsresandes död”.

Och så fick jag ett presentkort på en ny stor trasmatta att lägga under köksbordet i Öregrund. Birgitta har med stor hjälp av vår dotter Kerstin valt ut en trasmatta som – jag har sett den på Internet – nog kommer att bli mycket snygg där på vårt lackerade furugolv.

Det här med ny matta till köksgolvet i Öregrund har en alldeles särskild bakgrund, faktiskt inte helt trevlig.

När jag kom ut till sommarhuset inför allhelgonahelgen, såg jag omedelbart att det var ett ganska stort hål i den nuvarande trasmattan under köksbordet. Det som nu var ett hål hade tidigare varit nött, slitet, och mina tankar gick genast till möss. Men var hade de tagit sig in? Men dörrarna till underskåpet under diskbänken var stängda – det fanns inget hål där som för åratal sen, när det här sist hände. Sen upptäckte jag att intränglingarna också hade gått in i det intilliggande datorrummet och där delvis pulvriserat ett gammalt nummer av Folket i Bild – jag har köpt nummer av FiB på nätauktioner och har en näst intill komplett samling av gamla FiB, den tidning jag var ombud för på 1950-talet. Nästa upptäckt var att mössen hade tagit sig upp i plåtskåpet ovanpå frysen, ett utrymme där vi förvarar olika slags hårt bröd, kex och rån åt barnbarnen och så vidare. Smulor, smulor – alltsammans fick slängas och skåpet skuras ur. Men hur hade mössen tagit sig in i ett plåtskåp uppe nära taket? Jo, det här skåpet saknar delvis bakstycke, och tydligen hade de, med start i skåpet under diskbänken, klättrat i det minimala utrymmet mellan vägg och frys.

Så vi tillkallade Anticimex, och när killen därifrån lyfte halvväggen längst bak i underskåpet, syntes intrångshålet. Anticimex-mannen la rikligt med aptitligt råttgift i utrymmet bakom halvväggen, också i korridoren bort mot TV-rummet, men det hindrade inte att vi sen också där hittade stoff ur en musangripen madrass.

Så det sista jag gjorde innan vi åkte hem igen var att stänga alla dörrar mellan samtliga rum.

Om det har varit till någon nytta får vi se, när hustrun om ett tag åker ut till huset i Öregrund för att släppa in ett par städerskor för höstens städning inför vinteruppehållet.

Och så måste vi hitta någon plåtslagare som kan klä bakre väggen i skåpet under diskbänken med plåt, också täppa till ingången till brödskåpet på samma sätt.

* * *

För en stund sen ringde sonen, Matti, och gratulerade mig på Fars dag. Och då gratulerade jag också honom på Fars dag – han är far till två fina flickor.

Vi pratade en stund, bland annat om min brors begravning.

Det finns något som man kan kalla familjekänsla i vår familj.

Och sonen sa, innan vi avslutade samtalet, något så värmande snällt om sin far, att jag inte klarar att återge det till några andra.

Melodikrysset nummer 45 2017

11 november 2017 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I morse kom jag upp i god tid för att göra morgontoalett, äta frukost och läsa två av våra tre morgontidningar före Melodikrysset, hann också med ett telefonsamtal från sonen, Matti, som erbjöd sig att skjutsa mig och Birgitta till och från begravningen (i Gävle) av min yngste bror, Mikko. Nu är det alltså bara jag kvar av den estniska flyktingfamilj som hösten 1944 kom i land i Löran (Lörudden) i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Begravningsakten kommer att genomföras i Uppståndelsens kapell i Gävle den 1 december klockan 12.30, men gravsättningen kommer att ske i familjen Kokks familjegrav på Mjösunds kyrkogård, där redan våra föräldrar och min och Mikkos bror Matti har sin sista vila. Skulle någon av mina läsare till äventyrs ha känt Mikko, går det ju att med hjälp av ovanstående skicka en blomsterhälsning – Fonus i Gävle sköter allt praktiskt.

Jag har nära kontakt med Mikkos son Joakim om begravningen, men när vår son ringde om skjuts, var det redan nästan dags för Melodikrysset, och livet måste ju gå vidare så länge det nu varar.

Melodikrysset beredde mig i dag inga större svårigheter – det enda som i dag låg i utkanten av det jag behärskar var Oasis, men ledbokstäverna pekade mot att det var de, och sen bekräftades detta genom melodititeln, ”Stand By Me” från 1997.

Dagens inledande fråga, det svenska namnet på den TV-serie ur vilken vi hörde Nana Mouskouri sjunga ”Only Love”, skulle ha kunnat vara svår, eftersom jag ju inte brukar se TV-serier, men jag mindes låten och också namnet på serien, ”Mistral’s Daughter”, på svenska ”Mistrals dotter”.

Från TV minns jag också sommarlovsserien ”Solstollarna” med och av Ola Ström och Per Dunsö. Och jag har även recenserat dem på skiva.

Ännu lättare var det att känna igen ”My Fair Lady”, Frederick Loewes och Alen Jay Lerners musikal från 1956, byggd på George Bernhard Shaws ”Pygmalion”. Jag såg den på Oscars 1959, premiäråret för den svenska uppsättningen med Gösta Rybrant som textförfattare och Jarl Kulle och Ulla Sallert i rollerna som professor Higgins respektive Eliza Doolittle. Jag såg den tillsammans med andra från Sveriges första elevriksdag, där jag var en mycket aktiv delegat.

Hustrun men inte jag var på Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla” från 1995, men jag har förstås läst den bokserie av Vilhelm Moberg som är scenföreställningens förlaga. I dag hörde vi Tommy Körberg sjunga ”Guldet blev till sand”.

Bette Midler har jag en mängd skivor med, och jag har förstås också hört henne sjunga den låt vi i dag fick höra med Acker Bilk, ”The Rose”, den som skulle ge oss kryssordet ros. Midler sjöng in den för en film 1979.

Jag har, och har läst, samtliga böcker i J K Rowlings Harry Potter-serie, och jag har och har sett också alla filmatiseringarna. Filmtemat kom jag i och för sig inte i håg, men jag hade tillräckligt många ledbokstäver för att komma på vilken filmserie musiken var hämtad ur.

Evert Taube har jag allt av på skiva, har också publicerat många texter av under Kulturspegeln, Sångtexter här på bloggen, och bland dem finns en från 1928 med flera olika namn: ”Sommarnatt”, ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”.

Också till exempel Peter LeMarc och Lisa Nilsson finns båda i mina skivhyllor. I dag hörde vi henne i hans ”Sången om oss”.

Men jag är ju en gammal man och minns väl Göingeflickorna 1961 med Stikkan Anderssons ”Kära mor”.

Vilket inte hindrar att min skivkollektion också innehåller skivor med betydligt yngre damer, till exempel First Aid Kit. I dag hörde vi den här duon i ”It’s a Shame”.

Och då var det väl bara det allra sista frågesvaret i dag kvar att redovisa, ”You Can Call Me Al”. Den finns på Paul Simons ”Graceland” från 1986. Jag har allt med Simon & Garfunkel och sen också en mängd av deras soloskivor.

Eesti/Estland – ett återbesök i mitt barndomsland

6 november 2017 16:03 | Handel, Mat & dryck, Media, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I 80-årspresent av min hustru fick jag något alldeles fantastiskt, ett veckolångt återbesök i mitt födelseland, Estland, däribland en utflykt till min barndoms hemby, Juminda, belägen nästan ytterst på en halvö öster om Tallinn ut i Finska viken.

Jag var sex år när min familj en natt i februari 1944 i min pappas fiskebåt, fylld av andra flyende, tog sig över till Finland. Där blev vi kvar fram till hösten samma år då vi, inför Finlands fredsslut med Sovjetunionen som skulle medföra utlämning av estniska flyktingar, begav oss vidare till Sverige. Men det är en annan historia.

Från den här estlandsresan, 11-18 oktober, har jag redan berättat om vårt besök på de estniska socialdemokraternas valvaka i Tallinn – det var kommunalval i Estland söndagen den 15 oktober – och om valresultatet.

Besökstillfället var valt med hänsyn till det här valet, men egentligen var ju syftet med resan att ge mig en chans att ytterligare en gång i livet besöka den by och det hus där jag föddes den 19 juni 1937 och den huvudstad, alltså Tallinn, jag så ofta besökte inför Estlands frigörelse från Sovjetunionen och perioden av återupprättandet av ett fritt och demokratiskt land – med det senare arbetade jag på uppdrag av det svenska socialdemokratiska partiet, på vars huvudkontor jag arbetade. I återuppbyggnaden av det socialdemokratiska partiet i Estland kom jag att spela en viktig roll.

Återbesöket i barndomsbyn Juminda kom, efter telefonkontakt med en släkting, Karli Lambot, att genomöras lördagen den 14 oktober, och eftersom Karli har en son som bor i Tallinn bad han denne, som också heter Karli, skjutsa oss i bil från vårt hotell, Tallink Express Hotel i hamnen. Det var bra att också få skjuts med en person som kunde vägen till Juminda och omnejden. Jag hade köpt rosenbuketter till dem vi skulle möta men också för att lägga på mina mor- och farföräldrars gravar på kyrkoården i Leesi, som vi skulle komma att passera. Mina farföräldrar, som jag minns från mitt barndomshem, Tabani, Hinrik – men han kallades Hindrek – och Anna Kokk (hon född Kvelstein), var båda döda, när vi gav oss i väg från Estland. Detsamma gällde min mormor, Anna Maria (”Marja”) Sankmann, född Niiholm, det senare rimligen ett förestnigande av det finlandssvenska Nyholm. Den ende av mina nära anförvanter som fortfarande levde när vi gav oss i väg var morfar, Jaan Sankmann.

Vi fick också möjlighet att gå in i kyrkan i Leesi, där mina föräldrar konfirmerades och senare vigdes. Den här kyrkan hölls i gång under sovjetåren, och den absolut drivande kraften i det här arbetet var en faster till mig, så trots att jag inte är ett dugg troende, kände jag en stark samhörighet med just den här kyrkan och skänkte därför en ganska stor summa pengar till kyrkkassan.

Sedan åkte vi vidare till Juminda, och redan på vägen dit märkte jag att allt inte var sig likt sen jag sist var där (nu ganska länge sedan): Landsvägen var relativt nyasfalterad, inte bara en smal grusväg till en avkrok.

Och så var vi framme vid Rätsepa (Skräddargården), där Karli den äldre och hans hustru Tiiu bor.

I en liten lantby som Juminda är de familjer som bor där ofta invävda i varann genom giftermål. Husmor på Rätsepa i min barndom var Anna, gift Lambot men född Kokk – hon var en syster till min farfar. Från den här familjen och gården kom Kreete Lambot, i Sverige gift Lindberg. Vi fortsatte att ha kontakt med Kreete här i Sverige, och jag var också nere i Skåne på hennes begravning. Sen mötte jag vid ett besök i Juminda, av en slump, hennes söner, som hade åkt dit för att göra det hon önskade, att strö hennes aska i havet utanför den gamla hembyn, Juminda.

Jag har varit hemma hos familjen Lambot tidigare i samband med återbesök i Juminda, allt ifrån slutet av perioden då Estland fortfarande var en del av Sovjetunionen, under övergångstiden och sen flera gånger efter den återerövrade självständigheten. Vid de första besöken var Juminda sig likt, som jag mindes byn från min barndom – bara morfars och mormors hus, Siguri (Cikoriagården), hade rivits och ersatts av ett semesterhem knutet till en industri, men delar av trädgården fanns fortfarande kvar, och vid ett höstligt besök hittade jag mogna äpplen på ett träd på tomten, ett träd som fanns där redan på morfars och mormors tid. Jag tog med mig några mogna äpplen hem till min mamma, vars barndomshem det här ju var, och jag minns att hon grät av rörelse, när jag plockade fram de här äpplena i samband med ett besök i Juniskär.

Nu hade semesterhemmet ersatts av en stor modern villa, som omgärdades av granhäck. (Där fanns förr syrener. Jag har ett foto från vårt första återbesök i Juminda, på vilket min familj och Kreete samt vår mamma står framför syrenerna vid morfars och mormors och min mammas hus.)

En del av tomten, där för övrigt jordkällaren stod, hade styckats av, och där stod nu en modern villa, uppförd av ett par där den ena parten hade familjeanknytning till byn. Husägarna var ute och krattade löv, och när Karli stannade bilen och vi hälsade över staketet, bjöds vi in och jag fann att huset interiörmässigt lika gärna kunde ha funnits någonstans i Sverige.

Också Karlis eget hem på Rätsepa var nu invändigt helt modernt – till det nya i alla hus i Juminda hör indraget vatten och avlopp – förr, även under sovjettiden och övergångstiden, hade man brunn och slaskhink – och det är självklart att folk har telefon, TV och annat sådant. Birgitta och jag bjöds på egenfångad och egengravad sik. Samtalet rörde praktiskt taget allt om byn och vad som hade hänt där – Karli är vald till så kallad byäldste och känner till allt och alla, och han skriver regelbundet om byns begivenheter på en särskild hemsida för ändamålet. Jag hade berättat att vi nästa dag skulle på de estniska socialdemokraternas valvaka, men eftersom Karli inte tillhör något av de politiska partierna – han har, vet jag, tidigare kandiderat för en rent lokal lista, och sonen som skjutsade oss har kandiderat för en valallians i Tallinn, Vaba Tallinna Kodanik (Fri medborgare i Tallinn) – pratade vi inte så mycket om politik. Karli den äldre har i yngre dar varit tävlingscyklist; sonen är jurist.

Karli tar oss med på en rundtur i Juminda med omnejd, och eftersom det av och till regnar, åker vi i hans bil. Jag har redan berättat om turen till min mors barndomshem och till det nya hus som har byggts på tomten.

Men dess förinnan gör vi ett av Karli förberett besök i mitt barndomshem, Tabani. Jag minns det som ett gult trähus med rosensnår längs väggen mot vägen, en stor björk nere vid vägen (till vänster från huset sett), uthus med lagård och stall till höger och bastu en bit ner bakom huset, men praktiskt taget inget av det här, bortsett från det nu ombyggda huset, finns kvar. På gårdsplan ner mot vägen finns nu en välskött trädgård med fruktträd.

Och när jag går in i huset, numera bebott av släktingar, känner jag inte längre igen nästan någonting, och då syftar jag inte på den nutida möbleringen eller det faktum att de som bor i huset numera förstås har vatten och avlopp och el indraget, har TV och annat sådant. Själva rumsindelningen är en annan. Jag är i ett främmande hus.

Men vi blir oerhört varmt och vänligt mottagna av husets nuvarande ägare, dotter till en av mina fastrar, Elvira, som flyttade in där när vi hade gett oss i väg. På Tabani bor också Elviras dotterdotter och hennes son. Vi känner oss välkomna och blir hjärtligt bemötta, men det här är alltså mäniskor som jag egentligen inte känner, och mitt barndomshem känns som en främmande värld, detta trots att jag har mycket tydlig egna barndomsminnen härifrån: Farmor som en gång lurade mig att fiska med metspö ur ett vattenfyllt handfat – jag skulle bara blunda och be till Gud så skulle jag få fisk, och mycket riktigt: när jag hade bett färdigt och tittade, satt det en strömming på kroken. Farfar som var blind och mest låg i sin säng – men en morgon berättade farmor, en riktig krutgumma, att hennes man hade blivit pilsk och kommit in till henne, vilket ändade i att hon jagade ut honom, enligt henne så att han fastnade med skägget i rosensnåren. Och så minns jag en natt då min pappa, annars en stark och kapabel karl, kom in i rummet där mamma och jag sov, och han vacklade som berusad – förklaringen var att han hade vågat sig ner från farstuvinden, där det var så lågt till tak att man inte ens kunde sitta upprätt och där han gömde sig för att slippa bli inkallad till röda armén. Därifrån kom det sen några som ville förhöra mamma om vart han hade tagit vägen. Jag satt bredvid mamma när hon, alldeles vit och darrande, förhördes och hon förklarade, att vad hon visste hade han gett sig i väg till mobiliseringsstället och då också medfört familjens radioapparat – de här farliga kommunikationslänkarna togs allmänt i beslag. Men jag minns också ljuvliga sommardagar, särskilt en då jag la mig på rygg bland vildblommorna under en stor, blommande hägg.

Som ett slags brygga till krigs- och ockupationsåren i barndomen fungerade ett återbesök vid ett minnesmonument, ursprungligen tillkommet under sovjetåren, över ett ohyggligt förintelseslag 1941, då batteri från den då ockuperande tyska armén från en position bakom vår lilla by tillsammans med finskt batteri på andra sidan av Finska viken besköt sovjetiska och beslagtagna fartyg och båtar på väg mot Leningrad med flyende sovjetisk militär plus estniska kommunister men också många tvångskommenderade ester. Med hjälp av detta plus bomber, torpeder och minor sänktes 183 skepp, och havet utanför vår halvö blev ett dödens hav. En del av de omkomna flöt i land vid våra stränder och begravdes sen också utan namn i sanden. Jag har ett barndomsminne av en kvinna från Tallinn som kom till vår lilla by där hon av någon anledning trodde att hennes man hade flutit i land och begravts. Byborna ledde henne till en sandgrav de trodde en man som motsvarade hennes beskrivning låg i och hjälpte henne att gräva. Kroppen var vid det laget så illa ankommen att hon inte kunde avgöra om det här verkligen var hennes man, så hon lånade en fickkniv av min yngste morbror, Juku (Johannes) och sprätte upp den dödes byxbenssöm men det var inte rätt karl. Morbror Juku slängde sen sin fickkniv i havet, eftersom han tyckte att den luktade. Och jag minns att det i den uppgrävde mannens ficka låg en lapp med den alltför optimistiska texten ”Död, jag flyr från dig till världens ände”.

Den här minnesplatsen har sedan kompletterats med andra minnesplattor, också försetts med en desarmerad mina och ett rep med skylten att det är förbjudet att beträda stranden, ett minne från sovjettiden.

Sen återvände vi till Rätsepa ännu en gång, men eftersom det mörknade, tackade vi värdfolket och blev sen av Karli den äldre skjutsade till vårt hotell i Tallinn. Av Karli fick jag också två små häften med vad nyfödda i byn år för år har döpts till och hittade där till exempel mina föråldrars dopnamn under deras födelseår. Jag fick också ett exemplar av en bok där jumindabor intervjuas om och berättar om sin egen och byns historia, ”Juminda jubijäneksed”. Den har jag sen tidigare, har till och med skrivit om den här på bloggen (11 november 2011). Jag fick den mig tillsänd av två andra släktingar, Liina Paadimeister, som vi faktiskt hann träffa på vårt hotell innan vi lämnade Tallinn, och så den nu döda Leida Urv. Men naturligtvis började jag genast läsa om den, nu särskilt intresserad av det Karli har skrivit i den. Till det roliga med den här boken hör att där finns mängder av foton, bland annat av min pappa vid bygungan och, alldeles i början av boken, ett konfirmationsfoto av tre nära anförvanter, den nämnda Kreete och två av min mammas syskon.

* * *

Övriga dagar tillbringade vi alltså i Tallinn.

Jag har tidigare redan skrivit om valet och valvakan, men hade jag inte läst estniska tidningar och sett nyhetssändningar plus lördagskvällens slutdebatt i TV, skulle jag, om jag hade varit en obevandrad och icke estniskakunnig besökare, knappast ha förstått att vi befann oss i slutskedet av en valrörelse. Ingenstans såg jag några valaffischer, och när vi med tips från det socialdemokratiska partikontoret var ute för att få vara med om något valmöte, hittade vi inget på angiven plats och tid.

Det usla vädret satte gränser för vår lust att loda omkring, så också mina usla ben, och eftersom vi inte bodde mycket nära någon passage in i Gamla stan, blev det mycket taxi till bestämda mål.

Det hotell där vi bodde hade usel mat, så vi var alltså tvungna att söka oss till restauranger i Vana linn (Gamla stan), och i början drev oss hunger och trötta ben att också besöka några turistfällor – jag tänker inte namnge dem – där kvaliteten inte motsvarade priset. Men med användande av min gamla lokalkännedom tog vi oss sen till några restauranger, värda att besöka: Vanaema juures (Hos mormor/farmor) en bit upp från Rådhustorget, en restaurang med traditionell estnisk mat och inredd med äldre möbler och inredningsdetaljer; Peppersack nära Rådhustorget; Olde Hansa , en krog med medeltida meny, också nära Rådhustorget; slutligen även Rataskaevu 10, en del av hotell Rataskaevu med ingång från torget ovanför med sin gamla hjulbrunn, det som har gett hotellet, torget där det är beläget och restaurangen deras namn.

Vid det här torget hittade vi också en hantverksbutik med mycket fina konsthantverksprodukter – här köpte vi en del till våra barn och barnbarn, och Birgitta hittade vrålsnygga textilier åt sig själv. Många butiker på vägen ner mot Viru-porten säljer krafs och bärnstenssmycken till mycket höga priser, men naturligtvis kan man även där göra enstaka fynd.

Vi gick också runt i affärskomplexet runt hotell Viru, beläget utanför Viru-porten in till Gamla stan, och det visade sig att Birgittas planerade 80-årspresent till mig även innefattade en del nya kläder, som hon ville köpa i Tallinn. Varuhuset Kaubamaja har en herrepikering som inte går av för hackor (vilket numera också innefattar priserna – hög kvalitet men också högt pris. Men efter lite letande hittade vi till någorlunda rimligt pris en ursnygg blazer och två par dito byxor, det ena de mycket sköna mörkblå manchesterjeans jag nu har på mig. Den kvinnliga expediten hade god blick för vad som föreföll passa mig, men jag fick förstås prova i provhytt och fick fler val tills jag blev nöjd. Mitt ständiga problem, att jag måste korta nyinköpta byxor, lovade Birgitta ta hand om hemma, och nu har jag verkligen några mycket fina plagg – jag har använt kavajen och de andra byxorna vid vårt senaste besök på Uppsala konsert & kongress.

Jag vill sluta med att tacka hustrun för den här fantastiska 80-årspresenten.

Med en sån hustru vid sin sida är varje man i min ålder beredd att leva ett antal år till.

Melodikrysset nummer 44 2017

4 november 2017 12:53 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Anders Eldeman sa att förra veckans kryss tydligen var svårt för många. Undra på det när det till exempel innehöll två frågesvar som måste skrivas ihop med varandra.

Själv hade jag en del svårigheter med dagens kryss, men det kan ha berott på bristande koncentrationsförmåga – en nära anförvant dog nämligen i natt. (Jag återkommer till det någon gång senare här på bloggen.)

Dessutom innehöll krysset åtminstone en fråga, som jag egentligen inte visste svaret på. Sångtiteln var möjligen ”Tänk vad skönt det är att sova”. Ett av mina problem i det här fallet är att jag aldrig har sett barn-TV-programmet ”Tippen” med Morgan Alling – det senare rimligen svaret i krysset – och Lasse Beischer.

”Segla på ett moln” tror jag inte heller jag har hört tidigare, däremot förstås Annelie (ofta också skrivet Anne-Lie) Rydé. Men Per Gessle, som har skrivit låten, har jag inga skivor med.

Och sen fanns det åter igen en dubbelfråga där de båda delarna saknade samband, Eldemans nya påfund. Själva delfrågorna var dock inte svåra. Den första melodin vi hörde, utan text, var ”Yellow Submarine”, en riktig hit med The Beatles, skriven av Paul McCartney. Den skulle ge oss svarsordet u-båt, men ska vi vara noga heter låten på svenska ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt”. Den som likt mig kan Povel Ramel vet också att han en gång i världen gjorde succé med ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Nej, jag mindes inte, att det var Turkiet som vann Eurovision Song Contest 2003, inte heller att det var Sertab Erener som sjöng och att låten hette ”Everything That I Can”. Men med hjälp av de bokstäver jag hade fått ihop listade jag ut att vinnarlandet var Turkiet.

The Rolling Stones är förvisso bekanta för mig, men den sena plattan med ”Commit a Crime” har jag inte lyssnat på.

Också Elton John gillar jag, men jag har lite svårt för hyllningen av prinsessan Diana i ”Candles In the Wind”.

Och Indiana Jones-filmerna kan man ju nästan inte undgå, om man ser på TV. Så John Williams’ tema har jag hört ett antal gånger.

Westside Story” – väl egentligen ”West Side Story” – känner jag förstås också till. Den är från 1957 och skrevs av Leonard Bernstein och Stephen Sondheim, filmades också ganska snart.

Vi uppsalabor, dessutom med studentbakgrund, har väl ofta, även om vi inte har band till just Sörmland-Nerikes nation, någon gång hört/sett Hornboskapen live. Men själv tyckte jag att deras version av Jules Sylvains ”Titta in i min lila kajuta” musikaliskt kändes lite avvikande. Lite bakgrund: Den förekom också i filmen ”Barbacka” (1946).

Betydligt lättare var det då att, i dag på dragspel med Calle Jularbo, känna igen ”Axel Öman” (egentligen ”Skepp som mötas”) med musik av Fred Winter och text av Valdemar Dalquist. Den börjar: ”Det var en gång en sjöman med mössan käckt på svaj”. Och nog har också den förekommit i en film, i ”På kryss med Albertina” (1938).

Och för att avsluta med det sista (och samtidigt något av det bästa) i dagens kryss: ”Hungry Heart” av och med Bruce Springsteen, även kallad The Boss. Den finns på ”The River” från 1980, en skiva som jag självfallet har.

Melodikrysset nummer 43 2017

28 oktober 2017 13:58 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har som vanligt lyckats lösa Melodikrysset, och som vanligt fanns det ett par frågor, vars svar jag fick leta efter.

Madonna hör inte till de artister jag har i min egen skivsamling, och hennes ”Living For Love” från 2015 minns jag inte att jag har hört förut.

När det gäller den dubbelfråga, där Anders Eldeman använde två helt olika melodier utan inbördes samband som ljudillustrationer, klarade jag lätt del två: Vi hörde Edith Piaf sjunga ”Milord” från 1959. Varför får man i dag inte höra just någon fransk musik i radion?

Med den första av sångerna i den här dubbelfrågan hade jag emellertid en del problem. Jag har nämligen aldrig sett filmen ”Titanic” från 1997, där Céline Dion sjunger ”My Heart Will Go On”.

Därmed är vi inne på filmfrågorna, som Eldeman älskar att ställa i krysset.

Christopher Isherwoods fina roman från 1939, ”Farväl till Berlin” – läs den gärna – blev film 1966 med Liza Minnelli (i dag hörde vi henne sjunga i Carnegie Hall 1977). De som skrev musik och sångtext till ”Willkommen, Bienvenue, Welcome” var John Kander och Fred Ebb.

I ”Kalle på Spången” från 1939 sjunger Kalle, spelad av Edvard Persson, titelmelodin, en sång skriven bland annat av Lasse Dahlquist.

Filmen ”Små citroner gula” från 2011, där Ida Redig sjunger, bygger på en bok från 2004 av Kajsa Ingemarsson, men titeln är ju egentligen ett Birger Sjöberg-citat, hämtat ur ”Längtan till Italien”, utgiven postumt i ”Fridas andra bok”, 1929. För dem som eventuellt inte är förtrogna med Sjöberg och hans visor ber jag att få förmedla den här klassiska, av Sjöberg själv tonsatta dikten:

Längtan till Italien

Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand.

Jag längtar till Italien, där palmerna de stå
så doftande och höga med gröna blader på,
där gossen spelar luta
invid sin flickas ruta,
när aftonstunden kommer med många stjärnor små.

Jag drömmer om Italien vid skymning i vår bod,
där kryddor sällsamt dofta bland lådor och bland lod.
Jag ser i mina drömmar
de silvervita strömmar
med tusende gondoler uppå den klara flod.

Jag tycker, att jag ser, hur i månens milda sken
jag vrickar fram gondolen på böljan, klar och ren,
och hur i aktern sitter,
beglänst av stjärnans glitter,
en späd italienska med röst så ljus och len.

Hon sjunger om Italien, om Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
i dalen, mörk och stilla,
när solen sjunker ner bak Vesuvius’es rand.

Filmatiserad är också Thomas Funcks barnboksklassiker från 1956, ”Kalle Stropp”, illustrerad av Einar Norelius. Funck läste in den själv för radio och gjorde alla rösterna kända och härmade – Kalle Stropp, Grodan Boll, Plåt-Niklas, Räven, Braxenpankan och de andra – sjöng också visor med alla dessa olika röster. Jag minns det här från skoltiden, då jag busspendlade mellan Juniskär och skolstaden Sundsvall, och jag har också sett och hört Funck live vid en av de fantastiska midsommarfesterna i Juniskär. Våra egna barn har sen fått höra historierna om Kalle Stropp och hans vänner som godnattsagor, dessutom fått höra Funcks klassiska inspelningar på skiva. Det är närmast kriminellt av Norstedt-koncernen, i vilken Tidens förlag, som ursprungligen gav ut boken, ingår, att inte återutge den här boken och sen hålla den ständigt tillgänglig i en barn- och ungdomsklassikerserie. Det här är nämligen klassisk svensk barnkultur.

Veckans kryss började med en engelskspråkig insjungning av Py Bäckmans vinnande bidrag i Melodifestivalen 1988, ”Stad i ljus” sjungen av Tommy Körberg. Fast i dag fick vi höra den på engelska: ”Unchained Love”. Jag kan berätta att det till Olof Palmes begravning kom en stor och mycket vacker krans från Py Bäckman och Dan Hylander, och att Tommy Körberg tillsammans med Monica Zetterlund gjorde en kampsångs-LP, ”…med hjärtat fyllt av trots”, för a disc, i vars utgivningsråd jag satt.

Jag är, liksom den arbetarrörelse jag har tillhört sen unga år, en varm anhängare av internationell solidaritet, men sådan går också att förena med stark känsla för det egna landets kultur och identitet. Följaktligen känner jag starkt också för ett stycke som Jean Sibelius‘ ”Finlandia”.

Nationella särdrag i musiken, som bruket av säckpipa i Skottland, uppskattar jag också, och för mig får skottar gärna bära kilt.

Thorstein Bergman har jag nog allt av på skiva; dessutom har vi haft ett visst samarbete i fråga om hans ”Den nya tidens sångbok”. Och jag har engagerat honom att sjunga på en socialdemokratisk kongressfest. I dag hörde vi hans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, fast i Lars Roos’ tappning.

I går kväll såg hustrun och jag som vanligt ”Skavlan”, lyssnade och hörde bland annat på den rikt begåvade Benny Andersson. Detta apropå att vi i dagens melodikryss fick höra ABBAs ”Ring, ring” från 1973, i dag dock inte i originalversion; i dag skulle den ge oss verbet ringa. Musikalen med ABBAs alla hits såg jag och Birgitta en gång i världen på Broadway. New York är en fantastisk kulturstad.

Och så går vi i mål i dag med ett stycke härlig bebop, exekverad av Charlie Parker. Man kan misströsta om mycket i dagens (Trumps) USA, men det har gjorts mycket jävligt bra musik där.

Melodikrysset nummer 42 2017

21 oktober 2017 15:41 | Barnkultur, Citat, Film, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Förra veckan tillbringade jag i min barndoms land, Estland; förra lördagen besökte jag släktingar i min födelseby, Juminda, på en halvö som går ut i Finska viken. Jag har redan skrivit om det estniska kommunalvalet, som ägde rum i i söndags, och jag återkommer med en mer personlig reserapport.

Men i dag, en ny lördag, har jag förstås som vanligt löst Melodikrysset. Inte utan visst besvär, vill jag gärna tillägga.

Ett av mina återkommande problem i samband med krysslösandet är att jag i alla reklamkanalerna i stort sett bara ser klassiska deckarfilmatiseringar, i TV 4 dessutom Nyheterna.

TV-såpor har jag praktiskt taget aldrig sett i någon kanal, och ”Nya tider”, i TV 4 1999-2006, kände jag inte ens till. Men jag saknade bara mittbokstaven i det första, efterlysta ordet i titeln, så jag antog, att det sökta ordet var NYA, och nätsökning gav resten.

Lotta Engberg, som inledde dagens kryss, hör, trots att jag gillade hennes uthängning en gång i världen av Christer Sjögren, inte till mina favoriter, och jag har aldrig sett hennes TV 4-program ”Kär och galen” och ”Bingolotto”.

Anders Eldemans nya påfund, dubbelfrågor utan inbördes samband, tycker jag bara är ett störande inslag i Melodikrysset, och i dag trappade han upp: vi fick en sådan trippelfråga. Tommy Nilsson sjöng 1994 ”Öppna din dörr”, och sen fick vi höra Thore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” – Jan Höiland låg på Svensktoppen med den. Inte för att de här två låtarna har något annat samband än att de är schlager, men ännu värre blev det när den tredje ljudillustrationen kom: ”Unter dem Doppeladler” av Joseph Franz Wagner, på svenska ”Under dubbelörnen”. Den måste man ju dela med två för att komma fram till svaret, örn. En lite kul, icke efterlyst grej: Povel Ramel använde en snutt av den här marschen (och flera andra kända marscher) i TV-inspelningen 1951 av sin ”Den gamla vaktparaden” – är någon road, har jag på min blogg publicerat en initierad kommentar till den rameltexten av Magnus Andersson.

När vi nu har halkat in på Povel Ramel, kan vi ta oss an frågan där vi hörde Roger Hinchliffes ”Happiness Will Fly”. Den är nämligen en översättning till engelska av Ramels ”Underbart är kort (ursprungligen i filmen ”Ratataa” från 1956. I Ramels svenska text hittar vi den växt Eldeman ville ha som svar i krysset, lyckoklöver:

Underbart är kort

Text och musik: Povel Ramel, 1956 i filmen ”Ratataa”, 1956

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar länge
men underbart är kort –
alldeles för kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort –
alldeles för kort

På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort – innan den flyr bort
underbart är kort –
alldeles för kort

I serien av julkalendrar för TV finns en del pärlor, och det är knappast någon slump att ”Trolltider” från 1979 har repriserats två gånger, 1985 och 1995. Historien bakom har skrivits av en av Sveriges bästa barn- och ungdomsboksförfattare, Maria Gripe, tillsammans med dottern Camilla Gripe, och Britt G Hallqvist, som även hon finns i våra bokhyllor, har skrivit sångtexter till den här julkalendern.

”Seventysix Trombones” ingick ursprungligen i musikalen ”The Music Man” från 1957 (men jag tror att den sen kom också som film). Första delen av den här dubbelfrågan handlade om instrumenten i titeln, tromboner, men den andra delfrågan konstrade Eldeman till igen. Här skulle vi halvera sista delen av antalet tromboner, och delar man sex med två få man ju en trea. När Melodikrysset fullt ut blir Mattekrysset, kommer jag att hoppa av.

För övrigt har Eldemans frågor ofta anknytning till filmer. I dag sökte han filmtiteln ”En officer och en gentleman”. Den har tidigare förekommit i krysset, så i dag kom det en ny variant. I stället för originallåten, ”Up Where We Belong”, fick vi höra en svensk version med Ann-Louise Hansson och John Ballard, ”Vår kärlek övervinner allt”.

Anders Eldemans egen kärlek till Jan Johansen manifesterades också i dagens kryss. Johansen blev 1995 etta i Melodifestivalen med ”Se på mig”, fast i dag fick vi höra den på engelska, ”Another Night”.

Ytterligare en av Eldemans favoriter är Rihanna, Robyn Rihanna Fenty från Barbados. ”Kiss Is Better” hette den här låten.

Från Barbados kan vi förflytta oss till en annan karibisk ö, Cuba. Där utvecklades under tidigt femtital dans- och musikstilen cha-cha-cha, vilket i USA förkortades till cha-cha. Och i dag nöjde sig Eldeman med svaret cha. Tja.

Förflyttar vi oss ännu längre söderut, kommer vi till Brasilien och Rio de Janeiro. Staden illustrerades med Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Uti Rio, Rio de la Janeiro”, som förekom i två trettiotalsfilmer, ”På kryss med Albertina” från 1938 och ”Adolf i eld och lågor” från 1939.

Och då är det bara en fråga kvar, en operettfråga. Vi hörde Malena Ernman och Ann-Sofie von Otter i barkarollen i ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach. Offenbach blev preliminärt klar med det här verket 1877, men han hann dö innan den 1881 spelades i sin slutliga form, då något bearbetad av en annan person.

Själv är jag ensam hemma, i lägenheten i Uppsala. Birgitta kommer hem först sent i kväll, från ett seminarium i Wigforss-föreningens regi nere i Halland. Men bra att några fortfarande håller liv i diskussionen om den demokratiska socialismen.

Jag är i Estland – inget melodikryss den här veckan

11 oktober 2017 12:52 | Ur dagboken | 8 kommentarer

I dag åker jag till mitt gamla hemland, Estland, bland annat till Tallinn och till min födelseby, Juminda.

På lördag åker jag till mina hemtrakter på nordkusten mot Finska viken, först till Leesi för att lägga blommor på mina mor- och farföräldrars gravar, sedan till Juminda där jag ska träffa släktingar och också besöka mitt barndomshem, kallat Tabani.

Så sorry folks – det blir inget melodikryss för mig den här lördagen.

Melodikrysset nummer 40 2017

7 oktober 2017 16:01 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Jag har fått lov att dra ner på bloggandet under den gångna veckan, faktiskt inte främst för att jag är förkyld. Vi har flyttat in till stan, Uppsala, efter ett drygt halvår i sommarhuset i Öregrund, och jag har ännu inte hunnit packa upp alla väskorna. Samtidigt har vi förberett oss för en ny resa, Birgittas 80-årspresent till mig, en veckolång resa till mitt forna hemland, Estland: Vi ska bland annat vara med på de estniska Socialdemokraternas valvaka och besöka min födelseby Juminda på kusten mot Finska viken.

I går var jag hos min husläkare, som undersökte mig och tog en rad prover som jag ännu inte har svaren från – dessutom ska jag själv till Akademiska för en kompletterande röntgenundersökning. Läkaren kommer att höra av sig efter hemkomsten, men under vistelsen i Tallinn och utflykten till min forna hemby kommer jag linka precis som nu.

Hur som helst, i går kväll var hustrun och jag bjudna på en stor länsmiddag hos landshövdingen i Uppsala län, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad. Enander, som själv inte kommer från Uppsala, berättade att han är en av de många som brukar kolla min blogg (som ju för övrigt också innehåller en hel del, skrivet i en annan del av länet, Öregrund). Till bordsdam hade jag Malin Mattsson, som jag inte tidigare har mött, eftersom hon är verksam på annan ort, men vi bekantade oss en smula med varann under kvällen – det visade sig att hon för egen del hade googlat på mitt namn inför den här middagen och då förstås hamnat på min blogg. På min vänstra sida hade jag bordsvärden, Charlotte Skott, ny näringslivschef i Uppsala. Henne kände jag heller inte sen tidigare men hade faktiskt träffat och samtalat med under samlingen tidigare under kvällen, då hon sökte upp och faktiskt pratade ganska länge med min hustru. En intressant iakttagelse från en rad samtal under kvällen: flera personer med värv inom miljöpolitiken i vid mening – här väljer jag att inte nämna namn, jobb eller partitillhörighet – kom fram till Birgitta och tillskrev henne rollen av att ha skapat en ny och radikal miljöpolitik, och jag är faktiskt ganska säker på att det inte handlade om artighetsfraser.

Jag vill också passa på att prisa den goda middagen vi bjöds på:
Ceviche på tonfisk och röding toppad med kalixlöjrom och serverad med avocadoaioli samt örtbulle
Lammrostbiff med marsalasky, svampkåldolme samt rostade rotsaker
Passionsfruktsorbet med chokladsås och torkade höstfrukter

Hustrun och jag, som satt vid skilda bord, drack genomgående alkoholfria alternativ, så också min bordsdam som skulle köra bil hem.

Nå, så småningom, efter kaffe i andra lokaler, tackade vi värdparet och åkte hem.

Och då är det väl dags för Melodikrysset.

Och då kan jag väl börja med de få frågor som jag inte spontant kunde.

Pojkband har aldrig riktigt varit mitt bord, och det brukar få följdverkningar också när medlemmar i sådana, i dag Ronan Keating, gör soloplattor (”As Long As We’re In Love”).

Och någon vän av dansbandsmusik är jag ju inte heller. Fast i dagens fall, Christer Sjögren och Vikingarna, har Anders Eldeman använt samma låt, ”Du försvann som en vind” som ljudillustration en gång tidigare. I dag fick vi höra den på tyska, men inte heller den här gången har jag lyckats komma på vad den här låten kallades när den gjordes på tyska.

Eldeman har ju en viss tendens att gång på gång återkomma till samma grupper och soloartister och varianter av samma sång.

Det mest flagranta exemplet i dag var väl ”My Way”, i dag visserligen i instrumentalversion, men den har ju tidigare spelats med Frank Sinatra i den engelskspråkiga version Paul Anka gjorde 1969) och i franskt original, ”Comme d’habitude”.

ABBA förekommer ju, helt naturligt, ganska ofta i krysset, men i dag hade Eldeman valt att spela en låt som inte hör till deras allra mest kända, ”Does Your Mother Know”.

Norah Jones spelar Eldeman också relativt ofta. Inget ont för den skull sagt om henne och ”Come Away With Me”.

Frågan, som illustrerades med Anders de Wahls deklamation av ”Nyårsklockan” (”Ring klocka, ring”), var väl originell bara om man ser till årstiden för dagens kryss. Och jag tror nog att de flesta förknippar den med Alfred Tennyson. Han skrv sin dikt, ”Ring Out, Wild Bells”, redan 1850, och jag minns den fortfarande med Anders de Wahl i radio. Den svenska tolkningen gjordes 1890 av Edvard Fredin.

Vi gamla stötar minns från forna tiders ångradio Max Hansen och ”Det måste vara underbart” ur ”Vita hästen” av Ralf Benatzky (1887-1951).

Vi lite äldre minns också Zarah Leanders insjungning från 1957 av Paul Linkes ”Berlinerluft”, i Karl Gerhards svenska tolkning kallad ”Sekelskiftets luft”. Samarbetet mellan Zarah Leander och Karl Gerhard väckte på sin tid mycket uppmärksamhet. Leander sjöng under nazi- oh krigsåren mycket i Tyskland och fick därigenom en politisk stämpel, medan Karl Gerhard öppet visade sin avsky för nazismen och hade en del kommunistiska kontakter. Så småningom kom det fram saker som pekade på att Leander i själva verket under sin tid i Tyskland hade haft uppdrag från Sovjetunionen.

Vi minns från forna tiders ångradio också Karl Wehles och Tor Bergströms ”Någonting att äta, någonting att dricka”, något som skulle leda oss till kryssvaret mat. Och inte för att Eldeman frågade efter just det, men den förekom 1932 i en film som hette ”Kärleksexpressen”.

Stephen Spielberg gjorde sin ”ET” 1982, så den är säkert mer bekant för yngre generationer, även om de kanske inte har fäst sig vid just John Williams soundtrack.

Chansen är väl också ganska stor, att många av dagens krysslösare har sett filmen ”De tre musketörerna” från 1993 och där hört Sting, Bryan Adams och Rod Stewart sjunga ”All For Love”.

Kvar att redovisa är då ”The Typewriter”, i dag i en version med Mikael Tornving, om jag uppfattade rätt. Originalet med sitt skrivmaskinsknatter gjordes hur som helst 1950 av Leroy Anderson, och det här originella stycket spelades ofta i radio under 1950-talet.

Själv fick jag min första skrivmaskin under gymnasietiden på just 1950-talet och lärde mig skriva snabbt och med alla fingrarna på Åtvidabergsinstitutet i Sollefteå under min lumpartid på I 21 1958-1959.

En lysande konsert

1 oktober 2017 0:38 | Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi har ju årsabonnemang på konsertserien med Uppsala kammarorkester, men eftersom jag under torsdagen hade tid dels hos min tandläkare, dels på ögonkliniken på Ackis och dessutom måste gå till Vårdcentralen för att inför tandläkarbesöket kolla den aktuella effekten av det intag jag gör av Waran (ett blodförtunnande medel), åkte jag in till lägenheten i Uppsala redan på onsdag kväll. Birgitta och Annas dotter Ella, som har varit i Öregrund för att hjälpa till med höstarbetet i trädgården, tog bussen till Uppsala först påföljande eftermiddag.

Birgitta hade sen ett möte inbokat på Stadsbiblioteket för att tala om sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag) och kom därför till Konserthuset först i pausen, lagom till fikat med Bengt, Inger, Anna och Annas dotter Amanda, och det var först då jag kunde berätta för de nämnda om min ganska svåra dag. PK-värdet var i och för sig lågt, så jag kunde genomföra tandläkarbehandlingen, men den krävde bedövning och omfattade två olika saker, dels att spränga resterna av en alltför skadad visdomstand i vänstra överkäken och sen, inte utan möda, dra ut de olika delarna av tanden. Sen tog tandläkaren och sköterskan en paus, men därefter fortsatte de med att laga en tand på nedre sidan och till höger. Jag är verkligen inte smärtkänslig, men det är klart att effekterna också kändes när behandlingen var klar. Därifrån tog jag mig till ögonkliniken på Akademiska för kontroll, som fordrade förberedelse med två sorters ögondroppar, som sen hade effekter också efter avslutat besök.

Efter det här irrade jag runt i centrum för att bland annat gå på bank, apotek och Coop, och till slut anlände jag, egentligen i tidigaste laget, till Konserthuset och insåg då, att jag skulle kunna hinna hem till Idrottsgatan för en kort visit. Så jag gjorde försök, dock fruktlösa sådana, att på Sivia-sidan av Musikens hus, försöka få tag på en taxi – jag hör till de gammaldags typer som inte har mobiltelefon. När jag så klev ut i den taxifil som finns på den här sidan av Konserthuset, hände det en komplicerad olycka: Precis när jag skulle kliva ner från trottoaren ner i taxifilen, lossnade axelremmen på min väska, och när jag försökte fånga väskan i fallet, föll jag själv, gamle man, ner på marken. Och eftersom jag har problem med benen och där inte fanns något att gripa tag i med armarna för att få stöd, blev jag liggande där, fullkomligt hjälplös. Det kom snart en yngre dam som försökte hjälpa mig upp, men det visade sig vara svårt. Men snart kom ytterligare en dam, en som jag känner från Svartbäckens socialdemokratiska förening, Kia Alfredsson, och med förenade krafter fick mina nu två hjälpande änglar upp mig på benen igen, och den första av dem beställde via sin mobil en taxi åt mig.

Det har sina sidor att bli gammal, men det är samtidigt tur att det finns så många hjälpsamma kvinnor.

Så jag hann hem och bytte där byxor, så att jag skulle se anständig ut när det blev konsertdags.

* * *

Och jag hann till och med (i en annan taxi) tillbaka till Konserthuset i tid för att inte ens missa den presentation av Jean Sibelius som föregick konserten.

Den här konserten blev minnesvärd, ja lysande: Allt som spelades var mycket hörvärt. Kammarorkestern var i sitt esse. Den litauiska dirigenten Giedrė Šlekytė ledde suveränt och med användande av hela kroppen orkestern. Och den tyske violinisten (i Sibelius-verket) Tobias Feldmann var en virtuos på sitt instrument – publiken belönade honom med dånande applåder.

Hela första delen av konserten bestod av två verk med 100-årsfirande Finland som klangbotten.

Konserten startade med Jukka Linkolas (född 1955) ”Winds” från 1992, ett verk som inte präglas av kompositörens starka band till jazzmusiken – i det här verket spelar stråkarna något som är inspirerat av vindarnas sus och växlingar mellan vindar av olika styrka. Här har stråkinstrumenten en bärande roll.

Jean Sibelius (1865-1957) började skriva sin ”Violinkonsert” redan kring förra sekelskiftet. En första version uppfördes 1904, men sin definitiva och mycket uppskattade form fick verket 1905. Det är ett svårspelat verk, men violinsolisten, Tobias Feldmann, spelade det suveränt i alla delar och avseenden, bland annat de många tempo- och temperamentsskiftena.

Jag hoppas att den här inkännande (också från orkesterns sida) tolkningen av verket ges ut på CD; jag vill nämligen gärna infoga den i min mycket sora samling av skivor med musik av Sibelius.

Felix Mendelsohn-Bartoldys (1809-1847) ungdomsverk ”Midsommarnattsdröm” är förstås skådespelsmusik, skriven till William ShakespearesEn midsommarnattsdröm”. Uvertyren, som alltså spelades efter pausen, skrevs redan 1826 och spelades året därpå. Resten av verket skrevs först 1843. De olika delarna har ett tydligt samband med Shakespeares pjäshandling: scherzot presenterar till exempel Puck och Oberon. Det som de flesta i konsertpubliken säkert kände till och hade ett förhållande till var det avslutande stycket med bland annat ”Bröllopsmarschen”. Det här, också det mycket välspelat och med utnyttjande av hela orkestern, blev en mycket lyckad avslutning på en alltså även i övrigt mycket minnesvärd konsertkväll.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^