Melodikrysset nummer 26 2018

30 juni 2018 17:58 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har, när det gäller kroppsliga besvär, rent ut sagt haft ett helvete under den senaste tiden. Jag har nästan konstant varit kissnödig – för ett par dar sen måste jag åtta gånger i rad störta i väg till toaletten – och då och då, ofta vid olämpliga tillfällen, har jag läckt och behövt byta byxor dagligen. Det här har lett till att jag helst inte har lämnat tomten, och ännu mindre har jag vågat åka buss in till Uppsala.

Jag nämner det här därför att jag själv har lyckats lösa problemet. Under det att jag plågades av det här, har jag förstås grubblat över vad som har drabbat mig, alltså utöver de många andra kroppsliga besvär som också plågar mig och som jag tar olika mediciner för att mota. Och plötsligt kom jag på svaret: Bland de mediciner jag sen länge tar en tablett av varje morgon finns det urindrivande medlet Furix, men nyligen ville min läkare på hjärtkliniken att jag skulle dubbla intaget till två tabletter, och helt uppenbart är det den här dosen jag inte tål.

Så jag gick alltså tillbaka till entablettsdosen, och si – det här hjälpte med detsamma. Jag kunde gå den ganska långa vägen till apoteket (för att köpa nya sprutspetsar) och sen på hemvägen helghandla på Coop utan att plågas av att ständigt vara kissnödig.

Så plötsligt blev livet ljust igen. Den unga damen i Coops kassa gav mig beröm för något, och när jag då i riktning mot kön bakom mig ursäktade mig för att det för mig, gamle man, gick lite långsamt, kom mannen som stod närmast bakom mig fram till mig när jag packade varor och sa några uppmuntrande ord plus att vi faktiskt hade ett par saker gemensamt: dels handlade även han på Coop, dels hade vi setts på OD-tillställningar hemma i Uppsala.

Vid det här laget är jag helt övertygad om att jag gjorde rätt, när jag gick tillbaka till den Furix-dos jag nu har tillämpat länge, och jag tänker hålla fast vid det, vad än min hjärtläkare säger.

Dagens kryss tyckte jag på det hela taget var lätt att lösa, kanske för att det innehöll så mycket musik som gamla gubbar som jag har haft möjlighet att lyssna på.

Den enda fråga jag egentligen fick jobba lite med var trippelfrågan om ett TV 4-program – jag brukar nämligen inte se på ” mycket bättre”. Det artistpar Anders Eldeman ville ha identifierade var Ison och Fille, som var med 2015, men eftersom jag åtminstone känner till dem, klarade jag deras namn. Men vem hade skrivit låten de framförde, ”Tänd ett ljus”? Jo, Niklas Strömstedt.

Vikingarna förekom två gånger.

Först instrumentalt i ”Lilla vackra Anna”. Den kom till redan 1824, men den som framför allt gjorde den känd 1955, var Alf Prøysen. Under mina år som Socialdemokraternas nordiske sekreterare finkammade jag skivbutikerna i Oslo på allt de hade med Prøysen, men han var förr lika känd i Sverige som i hemlandet Norge, både för skivor och för sina barnböcker. Han sjöng också in mycket på svenska, bland annat den i dag spelade låten, och ”Lilla vackra Anna” fanns bland de skivor Birgittas dotter Anna hade med sig till sitt andra hem.

Vikingarna spelade också in ”Till mitt eget blue Hawaii”, men det var inte deras version Eldeman spelade utan en med Gubbstrutt med Gunnel, som jag inte minns att jag någonsin har hört. För en yngre generation kan det vara kul att få höra hur stor hawaiimusiken en gång var också i Sverige – den ledande artisten i genren hette för övrigt Yngve Stoor. Och då kan jag ju passa på att berätta, att jag själv just nu läser en deckare med Hawaii som miljö, ”Huset som saknade nyckel” av Earl Derr Biggers.

Nå, jag är en person med stor spännvidd i mitt musiklyssnande, som också innefattar ganska unga artister.

Jag hade för all del tidigare inte hört just ”Undanflykter”, men visst känner jag till Molly Sandén.

Ola Salo har jag hört live, däremot inte Kent, i dag med ”Andromeda”, och jag har dem i min skivsamling. Men Kent har ju lagt av, så jag lär aldrig få höra dem live.

Jag framhärdar i att lyssna på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest trots att allt mindre där innehåller bidrag som har utsikter att bli evergreens.

Men som tur är spelade Eldeman i dag två låtar, som har utsikter att bli hågkomna också framöver.

Den första var ”En dag”, Tommy Nilssons bidrag 1984.

Den andra, ”Lyssna till ditt hjärta” sjöngs 2001 av Friends, det vill säga Nina (Inhammar) och Kim (Kärnfalk). Men jag tror att det var en av upphovsmännen, Alexander Bard, som borde få credit.

I min stora skivsamling finns plattor med Lena Willemark, en del soloplattor, en del där hon ingår i olika artistkonstellationer. Jag har också hört henne live i vårt fina konserthus i Uppsala. I dag fick vi exempel på att hon också sjunger sånger från Älvdalen – hon behärskar och sjunger också på den mycket särpräglade dialekt som talas där.

Då är det tre frågor kvar med anknytning till film.

Många känner till Roger Moore på grund av hans roll som agent 007, men redan tidigare har han haft den ledande rollen i TV-serien ”Helgonet” från tidigt 1960-tal.

Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” från 1873 är en pärla bland klassiska äventyrsberättelser. Själv tyckte jag också att filmatiseringen 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg blev bra, och jag minns fortfarande musiktemat. Det här var inget svårt, men Eldemans fråga var lite konstigt konstruerad: Han ville ha första siffran i titeln, det vill säga åtta, men ska vi ta det med bokstäver, blir ju titelsiffran egentligen åttio.

Kai Gullmars (egentligen Gurli Bergströms) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, i dag exekverad av Roland Cedermark, blev förvisso en schlagersuccé, men den skrevs för och blev känd genom filmen ”På kryss med Albertina” (1924).

Dagens Evert Taube har jag sparat till sist. Vi fick höra hans ”Linnéa”, också från 1924. I handlingen nämns – för att citera Eldeman – en ”vattensamling”, nämligen Atlanten. Själv har jag allt av Taube på skivor och i sångböcker, så jag kan väl bjuda läsarna på texten och ge skivtips:

”Linnéa” är en enkel och vacker kärleksförklaring:

Linnéa

Text & musik: Evert Taube, 1924

Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.

Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.

Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.

Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.

I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

(HMV X 2017,1924)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i form av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.

Sommar i P1 med Anna Serner

29 juni 2018 23:00 | Varia | Inga kommentarer

Också jag har, som så ofta, en del synpunkter på Anna SernersSommar i P1”.

Men trots att hon i sin nuvarande roll som VD för Svenska filminstitutet i andra europeiska länder har mött stark uppbackning för sin strävan att ge berättigad synlighet åt kvinnliga filmskapare, har många här hemma hackat på henne och ifrågasatt hennes ställningstaganden och kompetens.

Naturligtvis kan ett och annat som hon har sagt kunnat misstolkas, men hon har både angett en önskvärd riktning för utvecklingen av svensk film och lyckats bidra till att föra kvinnliga regissörer och deras verk till tätpositioner i filmgenren. Men SFI styr ju inte innehållet i filmerna, så kanske är det män i branschen som känner sig hotade, som försöker svärta ner henne, och säkert är det här också en kamp om att bibehålla männens ekonomiska favörer och lyfta kvinnornas i filmbranschen. Och här blir hon konkret och frispråkig: Själv fick hon 40.000 i månaden för jobbet som chef för Filminstitutet, medan hennes manlige företrädare fick 100.000. Han fick dessutom särskild ekonomisk ersättning för att sätta in henne i jobbet.

Många män i branschen känner sig också hotade av kvinnoaktioner som ”Tystnad tagning” och den mer allmänna #MeToo. Att den senare i vissa enskilda fall har gått för långt, ändrar inte dess allmänna berättigande och betydelse.

Märk att Anna Serner i sitt sommarprogram inte alls försökte heroisera sig själv. Hon berättade om barndoms- och ungdomsupplevelser som kom att bidra till att hon bär på trauman som det är svårt att bli kvitt. Bland det hon nämnde fanns när hon som treåring lyckades stänga in sig själv ensam i ett tomt rum. Ett trauma, som heller inte terapi bestående lyckades förtränga, var faderns självmord. Och eftersom hon har varit med om annat liknande, lovade hon sin dotter dyrt och heligt att aldrig, vad som än händer, själv göra något liknande. Detta trots att hon ibland får leva med en katastrofal ångest.

När det gäller den musik hon spelade, fick lyssnarna inte heller i det här fallet någon som helst antydan om varför hon spelade det hon spelade och hur det hon spelade eventuellt hade något samband med det hon talade om.

Hon öppnade med Aretha Franklin och ”Think”, och om jag håller mig till sådant jag vet något om, vill jag nämna Seinabo Sey, den rockiga ”It’s Raining Men” med The Weather Girls, Rihanna (med ”Russian Roulette”), Nina Simone (som tillsammans med Jimmy Bond gjorde ”Little Girl Blue”), Maxida Märak och så ett stycke med Antonio Vivaldi bland upphovsmännen.

Men två musikinslag vill jag särskilt lyfta fram. Dels Oh Laura, trots namnet en svensk grupp, med ”Release Me”. Dels ”The Rose” med Bette Midler – jag har sen gammalt en hyggligt stor Bette Midler-kollektion.

Sommar i P1 med Mark Levengood

28 juni 2018 22:28 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

I sitt ”Sommar” berättade Mark Levengood ett barndomsminne, som berörde mig djupt: När han var en liten prins och skulle fylla sex, fick han frågan vad han ville ha som födelsedagspresent och önskade sig då en docka. Alla nickade vänligt, men inte fick han någon docka. I stället fick han en lastbil, och eftersom han inte ville göra de vuxna ledsna, var det bara att tacka och ta emot, men inte lekte han med den där lastbilen.

När jag själv var sju år gammal och var inhyst i ett flyktingläger i Flickskolans aula i Härnösand, skänkte snälla svenskar kläder och leksaker till de estniska flyktingar som fanns där och hade förlorat allt. När de skänkta leksakerna till slut nådde mig, fanns där nästan inget kvar som jag ville ha, men jag hittade en docka som jag tyckte var fin. Den borde jag inte ha valt – nästan med det samma började en mängd vuxna män i förläggningen tråka mig för att jag som var pojke lekte med dockor. Och trots att jag då inte längre kunde byta till någon ny leksak, tvingades jag lämna ifrån mig dockan till ett annat flyktingbarn, givetvis en flicka.

Mark Levengoods historia i ”Sommar” ingår i en berättelse om att han, som ju är homosexuell, redan tidigt upptäckte sin läggning.

I mitt fall hade mitt val inget med något sådant att göra – jag har varken som barn eller senare som tonåring och vuxen känt någon dragning till personer av mitt eget kön.

Men Levengoods besvikelse förstår jag. Och min egen dotter har fått även så kallade pojkleksaker av mig.

Levengood gav i dagens ”Sommar” en hel rad exempel på hur hans familjeomgivning gjorde sitt yttersta för att ge honom en pojkidentitet. Jag tänker inte återberätta alla historier om detta, men jag skrev ner några formuleringar värda att återge: ”Saliga äro de korkade, ty de skola flyta när floden kommer”, sa hans mormor. Och en annan person förklarade: ”Och så finns det homosexuella, men dem har vi inte i Finland.”

Mark Levengood levererade också två längre berättelser, som delvis hörde ihop.

När han och sambon Jonas Gardell behövde kunna använda bil, tog han på sig att vara den som skulle ta körkort. Han insåg snart att det aldrig skulle bli något körkort, om hans körförmåga skulle testas i stockholmstrafiken, så han åkte till Mora för att avlägga körkortsprov. Till sin egen häpnad lyckades han också med att klara provet.

Men aspiranten var ju en mycket känd person, och alla på orten visste att han var i Mora och varför. Bland dem som visste fanns ett par unga nynazister, som hatade homosexuella och därför helt sonika kidnappade honom för att banka synden ur kroppen på honom. Ett av deras argument var att såna som han inte borde ha lov att skaffa barn.

Därför misshandlade de honom nästan till döds – det hjälpte inte att försöka rymma. Möjligen dämpades de av medföljande tjejer, som tyckte att de gick för långt. Så till slut kom han undan med livet i behåll men svårt demolerad i ansiktet – sprickan i överläppen förenade munnen med näsan.

Till slut lyckades han tillkalla polishjälp, och polisen skjutsade honom trots hans protester till sjukhuset, där han blev hoplappad.

Men det som hade hänt blev på nolltid känt i Mora, och den planerade festen på körskolan för den nye körkortsinnehavaren ställdes in.

Hos polisen kunde han snabbt peka ut killarna som hade misshandlat honom, och de fick, även om de blånekade, fyra respektive ett år i fängelse. De fick också betala böter, vilka Levengood skänkte vidare till gaypolisernas organisation.

Mot slutet i sitt ”Sommar” berättade Levengood att han hade hört att en av de misshandlande killarna hade ångrat sig, och då var han, offret, genast beredd att förlåta. Och kontentan av alltihop var att han sedan aldrig har känt sig rädd.

När det gäller Levengoods musikval var jag mest överraskad över att det nästan kändes banalt – lite avvikande var bara Malena Ernmans tolkning av ”Ombra Mai Fu” ur händeloperan ”Xerxes”. Kul var det också att få höra ”Pessimistkonsulten” med Östen med resten.

Ett par musikalmelodier hämtade ur ”Mary Poppins” och ”Peter Pan” samt Lisa NilssonsVem” är också värda att nämnas.

Men självfallet fanns också Jonas Gardell i spellistan.

Sommar i P1 med Marie och Gustav Mandelmann

27 juni 2018 23:09 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Dagens ”Sommar” i P1 var originellt redan genom att ha två värdar med samma efternamn. Själv förstod jag redan innan jag började lyssna, att de sannolikt var gifta med varann, gissade också att hans efternamn var judiskt. Men jag kände inte alls tidigare till dem.

Programmet gjordes mycket riktigt av två personer, gifta med varann men med olika rötter. Båda visade sig ha ett barndomstrauma bland sina tidiga minnen – vi talar nu om en tid då de inte hade träffats och inte kände varann.

Hon berättade om den där gången då hon var åtta år och gick på landsvägen tillsammans med fyraåriga lillasystern Susanne, som hon höll i handen. Sen slet sig lillasystern loss, blev påkörd av en bil och dog.

Han berättade att hans judiske pappa mörkade sin familjehistoria för honom men till slut, när sonen var tillräckligt gammal för att förstå, berättade sin och sin familjs historia, fast bara en enda gång. Det var först nu han fick full kännedom om faderns och därmed även sitt eget judiska arv.

Det ledde till att han gjorde en resa till Israel för att söka anförvanter. Bland annat träffade han en man som var nästan en kopia av hans far och som visade sig vara hans farbror.

Det här är en historia som på två sätt berör också mig. Dels har jag under tidigt sextiotal besökt Israel – jag förstår judarnas önskan att få återupprätta sitt historiska hem, även om också jag hör till dem som inte accepterar deras expansionism och övergrepp mot palestinierna. Dels har också jag sökt mina rötter, i mitt fall i det mer näraliggande Estland.

Men det var inte de här traumatiska upplevelserna som förde samman och gjorde ett par av Marie och Gustav Mandelmann. Trots att Gustav studerade på Karolinska, lockades han mer av estetisk utbildning och verksamhet, och det var i en konstskola han träffade Marie. De ville förlova sig efter två veckors bekantskap.

Jag vet ju inget om deras privata förhållande, men ibland varar den här typen av band hela livet. De här två gjorde också ett gröna vågen-färgat val: köpte och flyttade till en gård i Skåne och blev trots många misstag kvar där.

Det här paret lyckas väl med att tillsammans redovisa sitt livs historia, även om man mot slutet märker att det har gått lite för fort för att fylla ut hela programtiden.

Samspelet dem emellan illustreras också av att de själva, tillsammans eller ensamma, gör en del av musikinslagen i programmet; de gör det dessutom väl. Tillsammans sjunger de Bob DylansMen bara om min älskade väntar” och Barbro HörbergsMed ögon känsliga för grönt”, och Gustav Mandelmann hör vi i hans egen ”Se Marie, Marie”.

Mer Dylan, fast nu i Dorris Hendersons och John Renbourns tappning, blir det i ”Mr Tambourine Man”.

I min stora skivsamling finns både plattor från Israel och amerikanska skivor med judiska artister och klezmermusik och sånger framförda på jiddish, men här skulle jag gärna ha sett introduktioner till det som spelades: ”El Hatzipor” med Avishai Cohen, ”Ikh Shtey Under a Bokserboym” med The Klezmatics & Chava Alberstein, ”Moby” med Megalodon Collective och ”Doctor, Is My Sugar Mishuge” med Freilach Express.

Och så avslutas musikdelen av programmet av Lena Jonsson med ”Brakpolskan”.

Sommar i P1 med Mouna Esmaeilzadeh

27 juni 2018 0:54 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Mouna Esmaeilzadeh är född i Iran men lämnade landet tillsammans med föräldrarna som båda var regimmotståndare och revolutionärer, när ayatollorna hade tagit över. I sitt ”Sommar” i dag berättade hon om de förföljelser som drabbade föräldrarna, vilket ändade i att familjen via bergen i nordväst lyckades fly landet och då först hamnade i Turkiet.

Det var vinter och treåriga Mouna höll på att råka riktigt illa ut, verkade faktiskt ha dött, men räddades till livet. Något av ett mirakel hade inträffat.

Den här familjen fortsatte sen till Sverige, och det är här den, som det visade sig, mångsidigt och högt begåvade flickan växte upp och fick sin utbildning. Hon ville bli läkare och studerade på Karolinska. Sen har hon framgångsrikt breddat sitt kunnande till nya områden – hon har alltid ropat efter kunskap och sedan vidgat sitt kunskapsfält.

Under tjänstgöring på Åland fick hon hand om en cancersjuk man, vars liv inte längre gick att rädda, vilket gjorde henne förtvivlad och ursinnig: om han hade blivit undersökt i tid, hade man framgångsrikt kunnat ingripa. Och så här var det för många och på många områden.

Så långt, liksom självfallet i fråga om det hon berättade om det iranska prästväldets brutalitet, känner jag stark sympati för henne.

Men det finns en sida hos henne som jag har svårare för, ett slags blind tro på vetenskapens möjligheter att lösa alla problem i världen.

Jag är själv inte det minsta religiös. Däremot har ett långt livs erfarenheter lärt mig att det faktum att människor ibland begår ödesdigra misstag gör att man måste undvika att använda teknik, som kan ända i katastrofer.

Esmaeilzadeh verkar tro att man med teknikens och vetenskapens hjälp kan lösa de flesta av de problem som plågar jorden och människorna på vår planet. Hon tror också att det ligger inom möjligheternas gränser, att människorna på vår planet kommer att kunna bli 150 år gamla.

Hon vill ha robotar som sköter saker åt oss, bilar som styrs med hjärnan, artificiell intelligens som starkt förbättrar hjärnans kapacitet.

Men det finns ett problem med det här: De som styr en sådan värld är kanske inte de altruistiska och välvilliga människor hon föreställer sig. De behöver inte vara just ayatollor utan kan vara styrda av maktlystnad och girighet.

Som Peter Dalle en gång sa i ”Lorry”: ”Tänkte inte på det.”

Och har Esmaeilzadeh själv funderat på hur många människor den här planeten skulle kunna härbärgera? Mänskligheten skulle ju inte upphöra att som alltid tidigare föröka sig.

Mouna Ezmaeilzadeh spelade ganska mycket och varierad musik.

Allt hon spelade var jag naturligtvis inte bekant med, men i programmet fanns mycket som mina öron är bekanta med sen tidigare: ”Ave Maria”, här med Bjarte Engeset och Malmö symfoniorkester, Jill Barber med ”Petite Fleur”, Adele med ”Set Fire To the Rain”, Charles Aznavours med ”She”, Swedish House Mafia med ”Don’t You Worry Child” och Lisa Ekdahl med ”Flyg vilda fågel”.

Sommar i P1 med Kaj Linna

26 juni 2018 0:06 | Varia | Inga kommentarer

Mordet 2004 i Kalamark i närheten av Piteå och den gripnes efternamn fick mig att tro att Kaj Linna var norrbottning, men den här mannen visar sig, när jag nu har läst om honom, vara född i Danmark 1962 och uppvuxen i Gislaved. Ursprungligen hade Linna ett helfinskt namn – förnamnet var Juhani.

Det var hans värv bland annat som kassaskåpsförsäljare som hade fört honom till Norrbotten, där det ju också normalt bor många finnar.

Han var väl inte i alla avseenden ett dygdemönster och blev, fast på ganska lösa grunder, gripen, åtalad och livstidsdömd för kalamarksmordet.

I sitt sommarprogram i dag berättade han, att han länge – alltför länge – var övertygad om att han skulle släppas fri, och till det obehagliga i hans berättelse hör att rättsväsendet så unisont gick in för att fälla honom och sen vägrade honom inte bara möjlighet att delta i föräldrarnas begravning utan framför allt ny prövning.

Först 2016 beviljades han resning och släpptes 2017 fri i avvaktan på Hovrättens dom. Den 11 juni kom utslaget: Han blev frikänd. Och fick 18 miljoner kronor i skadestånd – han hade ju varit felaktigt frihetsberövad rekordlänge.

Sitt ”Sommar” använde Linna till nästan 100 procent åt att rekapitulera vad som hände honom: bland annat hur han lyckades smula sönder den argumentation rättsväsendet hade byggt upp bland annat genom att förlita sig på ett uppenbarligen falskt vittnesmål. Lite för långt och detaljerat blev det här nog, men jag förstår hans ambition att redovisa alla relevanta omständigheter.

Och nu bor han på en av de mindre Kanarieöarna tillsammans med sin hustru, som han mötte som spansklärare under en del av fängelsetiden. För att klara även framtiden håller de på att bygga upp ett hotell.

Undra på att en av de första låtarna han spelar i programmet är ”Here Comes the Sun” med The Beatles.

Linna visade sig vara en betydligt mer intellektuell person, både språkligt och i sitt musikval, än vad jag hade föreställt mig, hade uppenbart också under vistelsen på Kanarieöarna lärt sig mycket mer spanska – han avslutade till exempel musikdelen med att spela ”Guantanamera” med en spanskspråkig grupp. Och så spelade han David Bowie och ganska mycket annan rockmusik.

Sommar i P1 med Bianca Ingrosso

25 juni 2018 17:35 | Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

I en presentation av söndagens sommarpratare, Bianca Ingrosso, presenteras hon som influencer och entreprenör. Inte illa om man som hon bara är 23 år. Men vad betyder de här beteckningarna i hennes fall?

Jag tycker självklart synd om henne på grund av hennes ätstörningar (bulimi), men jag har mycket svårt för de självbiografiska delarna av hennes ”Sommar”, sådant som vilda föräldrafria fester med fylla och sex och förstörelse och den falska inställsamheten gent emot föräldrarna, Emilio Ingrosso och Pernilla Wahlgren. Den senare är dotter till skådespelarparet Hans Wahlgren och Christina Schollin, men Bianca kan knappast sägas ha ärvt något av morföräldrarnas scentalang.

Men i delar av mediavärlden räcker det här för att ge en person av Bianca Ingrossos slag publicitet, och P1s sommarredaktion tycker tydligen att dotterns, Biancas, berättelse om föräldrarnas bittra skilsmässa är en bra Sommar-historia.

En del, signerat medlemmar i familjen, blev det också i musikvalet. Pappa Emilio Ingrosso spelades två gånger. Brorsan, Benjamin Ingrosso,som vann den senaste Melodifestivalen men inte fick göra något sommarprogram, kompenserades genom att få komma först i musikdelen av programmet.

Mest spelar Bianca Ingrosso musik som jag aldrig skulle komma på idén att av egen lust lyssna på, och med Molly Sandén och Sarah Dawn Finer har hon valt låtar, som inte är i min smak.

Bara ”Min tid kommer” med Håkan Hellström är OK i mina öron.

Men jag undrar alltså om Bianca Ingrossos tid någonsin kommer.

Sommar i P1 med Claes Månsson

25 juni 2018 0:34 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag förknippar Claes Månsson främst med ”Lorry” och såg med stor förväntan fram mot att få höra honom i ”Sommar” i P1.

Och jag blev verkligen inte besviken – hans program, som i lördags inledde årets ”Sommar”, var så bra att det kommer att bli svårt att slå. Allt funkade: den personliga tonen med vittnesbörden om rädslor och tillkortakommanden, bilderna och anekdoterna ur livet på och utanför scenen och dessutom musikvalet.

Han berättade om helvetet att vara så lång, sina rädslor (bland dem att behöva framträda inför publik), skoltröttheten, klaustrofobin och rädslan för utmaningar. Men andra i hans omgivning såg hans potential och talang och lockade honom att åtminstone ställa sig på en scen, och så gick det som det gick: Han tränades av en professionell skådespelerska som en kompis hade vidtalat, sökte till Scenskolan och kom faktiskt till slut in.

Sen gick det väl för honom. Han fick bland annat erbjudande om att få börja på Dramaten.

Där blev han kvar länge. Men i stället för att ägna sig åt sällskapsliv med kollegerna, gick han efter jobbet hem till familjen. För övrigt berättar han några mycket roliga historier både om sonen och om dottern. Har ni inte redan lyssnat på det här programmet, tycker jag att ni ska göra det – det finns på nätet.

Dessutom innehåller Claes Månssons ”Sommar” mängder av bra musik. Jag konstaterar att jag i min egen skivsamling har större delen av de artister och låtar han spelade, till exempel ”Girl From the North Country” (Johnny Cash, Bob Dylan), ”De sålde sina hemman” med Jan Johansson och Georg Riedel (som jag rent av har träffat några gånger), Leonard Cohen (”Famous Blue Raincoat”), Simon & Garfunkel med ”Mrs Robinson”, Mark Kopfler & Emmilou Harris, den senare två gånger, ”La Mer” med Charles Trenet, Glenn Gould med Goldberg-variationerna och U2 med ”I Still Havn’t Found What I’m Looking For”.

Vilken öppning på ”Sommar”!

Melodikrysset nummer 25 2018

23 juni 2018 14:46 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I morse var jag uppe klockan 07.00, bland annat för att med tanke på Melodikrysset hinna kolla att datorn funkade. Det gjorde den, men bloggen har av okänd anledning blivit jättestor och skrivfältet nästan ohanterligt.

Jag föredrar upprepning och lugn och ro.

Själva Melodikrysset var inte hopplöst svårt, men visst innehöll krysset frågor som jag inte spontant klarade.

Jag har till exempel aldrig sett sjuttiotalsserien ”De fattiga och de rika”, men titeln (i original ”Rich Man, Poor Man”) antyder ju ett motsatsförhållande.

Gustav Mahler har vi faktiskt en hel box musik av, men eftersom jag inte är särskilt förtjust i hans musik, fick jag så småningom hjälp genom att ha varannan bokstav i efternamnet. Och födelse- och dödsåret, som Anders Eldeman nämnde, 1860 och 1911, bekräftade, att jag hade hamnat rätt.

Och som vanligt blev jag förbannad, när Eldeman åter gjorde en dubbelfråga av två som inte har något naturligt samband med varann. På ”I Eksjö stad på Ränneslätt” med text av Albert Engström – Eksjö definierades som småländsk tätort, följde svaret på frågan ”Vad efterfrågades?”, nämligen is. Vi fick nämligen höra Povel Ramels 1964 lanserade ”Varför är där ingen is till punschen?”, som ju också handlar om fattiga och rika.

Ett motsatspar fanns också i disneyfilmen från 1991, ”Skönheten och odjuret” (”Beauty and the Beast”). I dag fick vi höra den med Sofia Källgren.

Laura Ingalls Wilders läsvärda bokserie har jag läst och har i bokhyllan, och jag har också sett TV-serien från 1974-1983, i Sverige ”Lilla huset på prärien” och visad i svensk TV från 1979. Varför har de här klassiska barnböckerna, i original utgivna 1932-1971, försvunnit ur bokhandelssortimentet?

Därmed är vi inne på film, och visst har jag sett ”Zorba the Greek” med ”Zorbas dans”, visad i Sverige 1965. Jag startade här med att redovisa den engelska filmtiteln, av vilken det ju framgår, att Zorba var grek.

Linda Bengtzing har aldrig hört till mina personliga favoriter, men tillsammans med Markoolio gjorde hon 2007 en schlagerparodi, ”Värsta låten”, som hade sina poänger men inte kom med i Melodifestivalen.

Sven Ingvars är ett dansband, som faktiskt gjorde många låtar med schlagerkvalitet. Ett exempel är ”Säg inte nej, säg kanske (kanske, kanske)”. Varför vi i dag fick höra den med The Steelmen undandrar sig mitt förstånd, men Eldeman behövde väl en version utan text.

Också Ted Gärdestad har jag alltid gillat, och här hjälpte det inte att ”Jag vill ha en egen måne” framfördes i en instrumental version.

Veronica Maggio har gjort en hel del hörbart, och hennes ”Hela huset” från 2013 blir inte sämre av Håkan Hellströms medverkan.

Och Beatles har jag allt av på skiva. Och eftersom ”Yellow Submarine” från 1976 spelades, klarar jag också att den skrevs av John Lennon och att talpartiet framfördes av Ringo Starr.

Vi hörde slutligen Ulla Sallert sjunga ”Älskliga blommor små”, skriven av Evert Taube.

Älskliga blommor små

Text och musik: Evert Taube, 1925 (publicerad i ”Bröllopsballader och rosenrim”)

Älskliga blommor små
sina kalkar nu öppnar på vår mark,
högt mot vår himmel blå
lyser furans röda bark.
Under en gammal gran
ligga kottar som fallit i en ring.
Myrorna hela dan
springa flitigt där omkring.

Vinden från Nämdö fjärd
till ditt fönster, min älskeliga, når
och vid din huvudgärd
lyser solen på ditt hår.
Vila en stund ännu,
hör i drömmen blott flyktigt lutans klang!
Sov sött, min söta du,
vid mitt ackompanjemang.

Ekorr’n på vårt staket
putsar nosen i solen en sekund,
flög sen som en raket
in bland träden i vår lund.
Uti vårt klara sund
slog nu gäddan, en bölja går mot land,
bryter först mot ett grund,
somnar sedan in vid land.

Vår lilla gårsdsfontän
strör nu pärlor på grenar och på blad,
kastar mot nymfens knän
nu en blänkande kaskad.
Och på ditt hallonfält
och på dina smultronsängar små
grönskar det redan snällt
över sandjord röd och grå.

Skrattar du, vad befalls!
Du är vaken, du sov ju blott på skämt!
Sov jag, nej inte alls,
var är ekorrn som du skrämt?
Ack, vilken stor förlust
stå vid fönstret och vakta paulun!
Hellre jag tog en dust
ibland spetsar, flor och dun.

Aj! nu blev fönstret stängt
och gardinen den sammandrogs så fort!
Detta var rent befängt,
ack, vad har jag arme gjort!
Dörren den går! – Nå bra!
Tyst, hon sover igen på samma vis,
nu sova änglarna.
Jag är uti paradis!

CD 6 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS) innehåller bland annat ”Älskliga blommor små” från 1937 (Columbia DS 1015):

”Älskliga blommor små” hittar du också i en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Våt början på midsommar

23 juni 2018 1:27 | Barnkultur, Citat, Film, Mat & dryck, Ur dagboken | Inga kommentarer

I Tove Janssons underbara ”Farlig midsommar” går Mumintrollet, Snorkfröken och Filifjonkan sju varv runt sig själva medan de brummar och stampar i marken och går sedan baklänges mot en brunn för att få se vem de ska gifta sig med. Som jag minns det – jag har inte boken här i Öregrund – säger Snorkfröken dess förinnan, eftersom den här riten måste genomföras under tystnad: Och hur får man upp honom?

Själv har jag i dag inte ens gått ner till Hembygdsgården för att se på dansen kring midsommarstången – mer skulle jag inte orka – men jag har förstås haft på mig den nya, fina marimekkoskjortan jag fick av hustrun på 81-årsdagen. Dessutom regnade det tidigare i dag. Fast regnet behövdes faktiskt. Under den lånvariga torkan har trädgården längtat efter vatten.

Birgitta och jag har varit inne, och jag har stått för midsommarmaten.

Det blev en klassisk midsommarslunch: fyra sorters sill plus ansjovisfiléer från Abba och till det kokt färskpotatis, klippt dill och gräslök plus gräddfil. Till det här drack vi alkoholfri Carlsberg.

Till middag serverade jag skivad prosciuttoskinka, pain riche och en stor skål med färska, rensade och sköljda rädisor. Till det drack vi alkoholfritt rödvin.

Senare under kvällen blev det stora och söta skånska jordgubbar med sockerfri glass.

Därefter blev det TV.

Jag har tidigare sett Ingmar Bergmans filmatisering av Per Anders FogelströmsSommaren med Monika” med Lars Ekborg och Harriet Andersson i huvudrollerna – recension finns ovan under Kulturspegeln, Film – och både jag och Birgitta läste boken som följetong i gamla Folket i Bild.

Fogelström var, liksom jag själv, vänstersocialdemokrat, och eftersom han under lång tid var andreredaktör för Folket i Bild, gillade han min omgörning av Aktuellt i politiken (s)
till en mix av politisk tidskrift och familjetidning à la FiB. Så jag fick, givetvis mot betalning, rätt att i nummer 7-9 1971 publicera hans ”Hattmakarens dotter” som följetong, och mer blev det i nummer 20 1977-7 1978: ”Läraren i Maria skola” plus ”De starka och de svaga”.

Dagens AiP är åter något helt annat, en politisk nyhetstidning.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^