Melodikrysset nr 9 2009

28 februari 2009 11:55 | Media, Musik, Ur dagboken | 20 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll några saker som var knepiga för mig.

Discomusik har till exempel aldrig varit något som jag har gillat, så den tyska discodrottningen Sandra World, hon med ”Maria Magdalena”, har jag aldrig hört. Hennes förnamn klarade jag på ledbokstäverna.

Jag hade också trassel med Annifrid Lyngstad-låten men kom fram till att det eftersökta ordet borde bli egen, och googling visade sedan att den av Anders Eldeman nämnde Benny Andersson har skrivit ”Min egen värld” åt henne. Men jag kan inte själv påminna mig den här låten. /”Min egen stad” heter låten, påpekar ett par läsare. Men egen är i alla fall rätt./

Bosson (som egentligen heter Staffan Olsson men har en far som heter Bo) deltog tydligen i Melodifestivalen 2004, men det har jag inget som helst minne av. Inte heller har jag tidigare hört hans ”You”.

Dagens andra melodifestivalfråga hade som svar Tommy Nilsson, som Eldeman spelar ganska ofta. Det vi hörde i dag, ”Jag tror på människan”, sjöng han i Melodifestivalen 2007.

Två utmärkta Lisor förekom i dagens melodikryss.

Lisa Nilsson sjöng ”Regn i Rio” och Lisa Miskovsky ”Lover, Be Careful” – tror jag; jag uppfattade inte riktigt titeln. /Jag uppfattade tydligen titeln fel. Miskovsky-låten heter ”Another Shape of My Heart” skriver en läsare./

Jag kan inte påstå att jag har hört mer av den betydligt mer säljande artisten Madonna än av de båda svenska Lisorna, men ”Like a Virgin” från 1984 har man ju inte undgått.

Evert Taube förekom dubbelt i dagens kryss. Dels hörde vi en estnisk version av hans ”Möte i monsunen” – kul för mig att få höra Taube på mitt modersmål. Dels hörde vi hans ”Den glade bagarn i San Remo”, och bagaren använder sig ju av deg.

Och apropå svalkande monsun: Mats Paulson – M P – skrev 1966 sin fina ”Visa vid vindens ängar”, den där vinden fladdrar till i en tyllgardin. Ack om det vore den årstiden!

Redan 1940 – mitt under beredskapen och andra världskriget – skrev Nils Perne (med signaturen Jokern) ”Min soldat”, som här skulle ge pluralen soldater. Ulla Billquists insjungning samma år blev en jättesuccé, och sedan fick den här sången en renässans med TV-serien ”Någonstans i Sverige” 1973.

Vi slutar redovisningen med två melodier som båda har klassikerkaraktär.

Jan Johanssons tolkning av ”Visa från Utanmyra” är ljuvlig svensk jazz i folkton.

Men det finns också musik från 1700-talet som lever. Ett exempel är ”Air” av Johann Sebastian Bach.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klika på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Perssons pack är tillbaka

27 februari 2009 15:34 | Musik | 3 kommentarer

Nej, nej, det här handlar inte om den Persson.

Jag talar om Per Persson och det av honom 1989 bildade Perssons Pack.

Perssons Pack finns, men sparsamt, i min skivhylla – jag hade vid tiden för deras debut slutat recensera skivor. Däremot har jag en fullständig kollektion skivor med Aston Reymers rivaler, en musikaliskt jättespännande grupp som dragspelaren Magnus Lind ingick i. Jag nämner detta eftersom Lind är en av medlemmarna också i Perssons Pack.

Aston Reymers rivaler spelade bland annat reggae på svenska. Också Perssons Pack har en omisskännligt svensk ton i sin musik, som ofta och utan någon nedsättande klang brukar kallas bonnrock.

När nu Perssons Pack ger ut CDn ”Öster om Heden” (Capitol / EMI 50999 6 93727 2 8, 2009), är det fråga om en återkomst efter fjorton år utan någon ny skiva. Dagens yngre lyssnare (och skivköpare, får man ändå hoppas) känner väl dess värre inte till den här gruppen, men namn som Lars Winnerbäck och Annika Norlin (som sjunger på ett av spåren på den här skivan) kan väl bidra till att orientera nytillkomna åt rätt håll.

Någon har till och med jämfört Perssons Pack med Bruce Springsteens besjungande av sina forna lantliga domäner, men det räcker med att associera till Winnerbäck och Eldkvarn, så förstår ni vad jag menar.

Det vi hör är alltså bonnrock eller folkrock, och då inte bara till soundet. Per Perssons texter handlar om skitiga och enkla miljöer vare sig de återfinns på bonnlandet eller i storstan. De handlar om en värld av vilda bilfärder och droger. Människorna i hans texter är av en sort som de intellektuella och bestämmande där uppe aldrig brukar träffa, i alla fall sällan känner.

”Dina lungor dom var hårda som stål, men din skalle var inget att ha” heter det i ”Taskiga tänder, spetsiga skor”. ”Neråt, ja neråt vi jobbar oss neråt / Som vi gjort i våra hela liv, i våra hela liv” lyder ett par rader i ”Dom är efter oss”. Men där finns också ett trots: ”Vid varje enslig mjölkpall, bak varje skyddsrumsdörr / filas det nu på sånger som ingen har hört förr” (”Sångare utan orsak”). ””Jag är inte slagen förrän ni slår mig i järn / Men jag är inte tagen förrän ni fångat min själ” (”Bura mig in”).

CDns bästa spår är ”Stenad i Stockholm”, där Per Persson sjunger duett med Annika Norlin – lustigt nog är det han som här (och på alla andra spår) står för dom där ä-na.

Men jag skulle också särskilt vilja nämna CDns textlösa avslutning, ”Från åsen till byn”, som Per Perssn har skrivit ihop med Magnus Lind. Utöver Magnus Lind på dragspel vill jag i den här låten nämna Jesper Lindberg på banjo och steel guitar.

Bland andra gamlingar (S)

26 februari 2009 15:43 | Politik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Jag har blivit medlem i Onsdagsklubben. Den är ju egentligen Stockholms arbetarekommuns gamla garde, men även om jag bor i Uppsala, känner jag sedan mina 34 år på Socialdemokratiska partistyrelsen väldigt många av dem som är aktiva i den här föreningen.

I går var jag på månadsmöte, för övrigt förlagt till konferensvåningen på min gamla arbetsplats på Sveavägen 68: skakade tass med ordföranden, Ingemar Josefsson, hälsade på två av mina gamla medarbetare på Aktuellt i politiken (s), Anna-Lisa Ylling och Lisbeth Sundström, fikade tillsammans med Ulf Larsson (som jag pratade med om Kjell Östbergs Palme-biografi) och åhörde ett föredrag om äldreboende av en gammal bekant från tiden på 68an, Anita Modin.

Med tanke på hur Onsdagsklubben är sammansatt, var det ju inget annat att vänta när man såg sig omkring i den välfyllda möteslokalen, än att man kunde tro sig förflyttad just till ett äldreboende. Nå, inget ont om den här församlingen – det rör sig om äldre men fortfarande mycket politiskt engagerade partimedlemmar.

På kvällen var jag på ytterligare ett partimöte, den här gången ett årsmöte med Svartbäckens socialdemokratiska förening hemma i Uppsala. Här hörde föredragshållaren, landstingsrådet (S) Marlene Burwick, till de yngsta deltagarna. I övrigt kan väl medelåldern bland deltagarna ha varit något – men inte våldsamt – lägre än bland medlemmarna i Onsdagsklubben.

Det var ett bra och intressant möte – föredraget handlade om hälso- och sjukvård – men man kan ju undra varför inte också yngre människor är intresserade av att delta i den sortens diskussioner.

Av den verksamhetsberättelse som vi behandlade framgick det, att antalet medlemmar vid årets slut var 59. Det var visserligen (och glädjande nog) tre fler än föregående verksamhetsår, men jag minns den tid då antalet medlemmar var dubbelt så stort.

Flera av oss som deltog i årsmötet var aktiva redan då, och det är väl bra att vi strävar vidare – men var finns alla de yngre?

Det är ju så att andelen (S)-röstande i yngre åldrar enligt opinionsundersökningar och valundersökningar är stor – men partiaktiva är de här (S)-sympatisörerna i rätt liten utsträckning. Jag kan ju förstå att dessa yngre, som i själ och hjärta och i valbåset är socialdemokrater, om de går på ett (S)-möte kan tro sig ha hamnat på ett äldreboende, men så små som dagens (S)-föreningar är, kunde de ju snabbt bli dominerande och också sätta sin egen prägel på verksamheten. I själva verket skulle en sådan process kunna genomföras helt smärtfritt: Det finns i dagens (S)-föreningar fullt upp med förtroendevalda, som mer än gärna skulle lämna över till yngre krafter – om de fanns. Nu blir de övertalade att låta sig omväljas ytterligare ett år och sen ytterligare ett år och så vidare.

Det här vore värt en debatt, inte minst med inlägg från yngre människor.

Pressgrodor

26 februari 2009 11:59 | Citat | Kommentering avstängd

Hittade via Journalisten nummer 3 2009:

”Leonbergertiken Kackis försvann på torsdagskvällen och hittades svårt biten av husse på lördagen.”

Jaktjournalen.se

Webbfrågan
Gårdagens fråga

Ska homosexuella får gifta sig i kyrkan?”

Ystads Allehanda

”När han blev nekad rann sinnet ur honom. Han drog pistolen ur fickan, som han hämtat i en ask under tv-apparaten, och sköt.”

Gotlands Tidningar

Lille Bror Söderlundh

25 februari 2009 9:58 | Musik, Politik | 17 kommentarer

Lille Bror Söderlundh, kompositör, orkesterledare, gitarrist, violinist och sångare, föddes 1912 och dog, blott 45 år gammal, i hjärtinfarkt år 1957. Som kompositör var han mångsidig, men framför allt har han satt djupa avtryck i svenskt musikliv genom att skriva musiken till en rad dikter och visor som i dag räknas till vår sångskatt.

Många av hans mest kända (plus några av hans mindre kända) kompositioner finns tillgängliga på CDn ”Lille Bror Söderlundh: Den vackraste visan…” (Svenska favoriter, Ancha ANC 0202-2, 2002), där Anders Eldeman står för urval och sångintroduktioner och Christina Mattsson (gift med Lille Brors son konstnären Michael Söderlundh) skriver om Söderlundhs liv och musikskapande. En utförligare presentation av Lille Bror Söderlundh finns i Christina Mattssons bok ”Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000).

Det finns i Lille Bror Söderlundhs vismelodier ofta ett drag av folkton, som kan förleda en att tro att det rör sig om bearbetningar av melodier mycket äldre än det tidsspann den här CDn spänner över, 1939-1951. Men på den här CDn finns bara ett exempel på bearbetning av ett svenskt lån, ”Kavaljersvisa från Värmland”, som i filmatiseringen av Peder Sjögrens roman om finska vinterkriget ”Kärlekens bröd” (1954) hördes med en text som delvis var skriven av Sten Selander:

Kavaljersvisa från Värmland

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Lille Bror Söderlundh kom ursprungligen från Värmland, närmare bestämt från Kristinehamn, men blev mot slutet av sitt liv och även senare mycket mer förknippad med Dalarna, inte bara för att han från 1943 och framåt bodde i Leksand och var gift med keramikern och formgivaren Lisbet Jobs. Många förknippar honom också, helt korrekt, med Rune Lindström (1916-1973), vars versdrama ”Ett spel om en Wäg som till himla bär” (som för övrigt fortfarande spelas i Leksand) Söderlundh skrev musik till, när det 1942 filmades under titeln ”Himlaspelet”. CDn innehåller två exempel på samarbetet mellan Söderlundh och Lindström, dels ”Träskolunken”, inspelad med Harry Brandelius 1949, dels den mycket bättre ”En midsommarvisa”, inspelad 1950 med Tatjana Angelini och Åke Jelvings ensemble. Fast jag skulle förstås gärna också ha hört den senare i Harry Brandelius’ version, den som tydligen hade med så tydliga sexanspelningar att den svartlistades av Radiotjänst.

En av Söderlundhs mest kända kompositioner är hans musik till Ture Nermans dikt om första världskriget, ”Den vackraste visan om kärleken”. Här nämner jag den bara helt kort, eftersom jag har skrivit en separat text om den; den återfinns under Kulturspegeln, Sångtexter. På CDn finns den i två insjungningar, dels med den i dag tämligen okända (men mycket hörvärda) Eva Helena Grill, dels med Lille Bror Söderlundh själv. I det senare fallet, liksom i andra fall där han själv sjunger, slås man av vilken ljus röst han hade.

Annars är förstås Lillebror Söderlundhs långvariga samarbete med skalden Nils Ferlin legendariskt. Tillsammans har de åstadkommit en rad pärlor till den svenska visskatten: ”En valsmelodi” (som vi hör med Söderlundh själv i en inspelning från 1942), ”När skönheten kom till byn” (med Karin Juel 1949 och med Harry Brandelius 1939), ”På Arendorffs tid” (med Anders Börje och Sven Arefeldts orkester 1944), ”Får jag lämna några blommor” (med Lille Bror Söderlundh själv 1942 respektive med Zarah Leander samma år) och ”En liten konstnär” (med kompositören själv 1942).

Åtskilligt mer vore värt att nämnas, men jag nöjer mig med att peka på att Lille Bror Söderlundh också hade en politisk sida och då inte bara när det gällde den redan nämnda ”Den vackraste visan om kärleken”.

Söderlundh samarbetade med Karl Gerhard och ledde Folkans orkester. Ett närmast legendariskt resultat var antinazistiska ”Den ökända hästen från Troja”, där Söderlund bearbetade och textanpassade musik av Isaak Dunajevskij. När den framfördes i revyn ”Gullregn” 1940, utövade tyskarna så starka påtryckningar (bland annat via UD), att den ströks – bara för att sedan återkomma i uppsättningarna i Göteborg och Malmö.

Intressant ur samma perspektiv är också Staffan Tjernelds text från 1940 om det tyskockuperade København, ”Balladen om den tysta staden”, med musik av Söderlundh. När Karin Juel lite senare djärvdes att sjunga den i den ockuperade danska huvudstaden, greps hon av Gestapo och utvisades.

Allra sist på den här fina och representativa skivan ligger en skapelse av Evert Taube, sjungen av honom själv: ”Balladen om Viola Brun och Spelman Söderlundh”, en hyllning som först publicerades i Vecko-Journalen 1948 och sedan i Taubes vissamling ”Ballader i det blå” samma år.

Allt det här plus ytterligare mycket annat gör att den här skivan är ett måste för alla som är intresserade av svensk viskonst.

Om en inställd skilsmässa

24 februari 2009 15:16 | Musik | 2 kommentarer

Många av oss har säkert någon gång i livet befunnit oss på randen av ett svart stup: grubblat eller gråtit över varför den vi älskade övergav oss för en annan, önskat att vi hade ”den styrka / som krävs för att mista” för att citera Lars ForssellsAria”.

Det är modigt gjort av Mikael Wiehe att ge ut CDn ”Sånger från en inställd skilsmässa” (Warner 5051865-2-2, 2009) med dess 13 mycket självutlämnande texter. Djärvt förstås också mot bakgrund av att vi, hans publik, är vana vid att han skriver sånger med politisk och samhällelig tendens, inte om privat smärta – fast glöm då inte bort att hans ”Basin Street Blues” från 1988 innehöll sånger där han hade en motsatt roll till den han har på den nu aktuella skivan.

Hur som helst, på den här CDn försöker han inte ens klä sin privata historia i en dräkt av fiktion. De här sångerna handlar om hur han blir övergiven, om hur han hanterar det som händer – och om hur hustrun till slut återvänder och de lappar ihop sin relation igen.

Trots hyggliga ansatser i till exempel ”Nu ger hon sej i väg” och ”Mannen” och trots smärtan i dem har jag svårt för att riktigt ta till mig de sex första låtarna; ibland, som i ”Bödeln”, kan det smärtsamma till och med ligga snubblande nära det patetiska. (Fast just när vi är i den där situationen, blir vi alla patetiska.)

På motsvarande sätt är jag, med viss reservation för ”Försoning”, sval mot de tre avslutande låtarna, där lyckan åter kan skymtas – det hela blir, trots pianokompet och den körande Ebba Forsberg i ”Var med mej nu”, lite för smörigt.

Men där emellan ligger fyra rasande bra låtar: den snabba och rytmiska ”Ett nytt liv nu”, ”Högst uppe i trädet”, ett stycke tung, tung rockmusik (där man också får höra Mats Ronander på munspel), den visartade, drömlika ”Skridskoprinsessan” och så ”Och nu vill du komma tillbaka” där både text och musik vibrerar av vrede.

”Absolut gehör för den egna partilinjen”

23 februari 2009 15:23 | Media, Politik | 12 kommentarer

S-bloggar, där man också kan återfinna min blogg, pågår av och till en debatt om vad som borde och, ännu mer, vad som inte borde utmärka S-märkta bloggar.

Ibland kan man läsa inlägg om att vi borde hjälpa varandra genom att länka till varandras bloggar. Ibland får någon veta att han eller hon har varit för stygg mot en partikamrat. Och så förekommer det diskussion om vilka som kanske egentligen inte borde höra hemma på S-bloggar.

Själv har jag så vänstersocialdemokrat jag är en ganska liberal syn på allt det här.

Jag har varierande skäl för att länka till den ena bloggen men inte den andra, men det skulle inte falla mig in att länka till en illa skriven eller krokigt tänkt blogg bara för att den är S-märkt. Och även bloggare med andra värderingar (till och med andra partipolitiska värderingar) än mina kan vara läsvärda.

Visst förekommer det att någon passerar en gräns även i mina ögon, men debatt måste man tåla, även en sådan med ganska hårda tag. Sådan debatt måste kunna föras också partivänner emellan. Om alla S-bloggar bara skulle spegla något slags officiell partilinje, vore de med all sannolikhet oläsbara för alla andra utom de redan frälsta.

Med visst obehag har jag läst inlägg riktade mot namngivna bloggares rätt att höra hemma bland S-bloggarna. Även jag befinner mig politiskt långt bort från Jonas Morian; jag har till och med åsikten att det företag han nu arbetar för inte borde få finnas. Stigbjörn Ljunggren känner jag som en både kul och infallsrik debattör, men jag gissar att även Stigbjörn skulle skriva under på att han och jag i många viktiga frågor har starkt divergerande åsikter. Erik Laakso, som jag har länk till, är en förtjusande person med en ofta läsvärd blogg – men visst finns det frågor där jag är starkt oenig med honom.

Den som vet att jag har varit huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission och som dessutom har läst de program jag har haft ansvaret för inser naturligtvis, att jag i viktiga avseenden politiskt befinner mig ganska långt från de här tre bloggarna. Men det betyder inte att jag tycker att de borde sparkas ut från S-bloggar eller uteslutas ur partiet. Skulle opinionen i vårt gemensamma parti ta ett rejält kliv åt mitt håll, är det givetvis en fråga för dem och likasinnade att fråga sig, om de hör hemma i just det här partiet, men det är deras sak – inte någon uteslutningskommissions – att ta ställning i den frågan.

Jag har just läst ett inlägg av en S-bloggare, Helena Viita, som lite grann har föranlett mig att ta till orda i den här debatten. Hennes inlägg, ”S-bloggar – värsta bloggen”, är välskrivet, elakt och roligt – och har förstås genast mötts av moralistiska tillrättavisanden, bland annat eftersom hon med omdömet ”absolut gehör för den egna partilinjen” sågar en partivän. Du kan läsa hela hennes inlägg här.

Om familjesammanhållning

22 februari 2009 20:34 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Sonen, Matti, fyllde 36 år den 15 februari, kanske inte något viktigt att uppmärksamma. Men i vår familj finns en stark sammanhållning som också tar sig uttryck i att vi firar ojämna födelsedagar – det gäller att hitta anledningar att samla hela familjen. Så i dag var jag och Birgitta samt hans syskon hembjudna till honom och hans sambo Karin på Söder i Stockholm för att, lite i efterskott, fira födelsedagen.

Och ojämnt eller inte – vi fortsätter att, så vuxna vi är allihop, ge varann presenter på födelsedagarna. Så av sin musikälskande far fick den själv spelande och komponerande Matti bland annat en fin Miles Davis-box, vars kärna, ”Kind of Blue”, han har lärt sig älska hemma hos sina föräldrar, och mamma och hans syskon, Anna och Kerstin med familjer, gav honom svåråtkomliga och mycket vackra koppar, inköpta i specialaffärer.

Miles Davis-gåvan finns på två bilder på Kerstins blogg: dels den läckert blåa skivan på skivtallriken – här – dels själva boxen bredvid min pappas, senare min döde brors, nu vår sons mandolin – här. De koppar Matti fick från sina syskon kan du se här.

Karin och Matti hade lagat en fin måltid, som serverades som sen lunch: lammstek, rotsaker i ugn och som efterrätt chokladkaka, glass och maränger, vilket senare uppskattades inte minst av syskonbarnen, Bos och Kerstins barn Viggo och Klara, som dess förinnan hade fått specialmeny, köttbullar.

Jag och Birgitta är snart 72, har en stor del av vårt aktiva liv bakom oss. Desto roligare är det att notera, att samvaron med den yngre generationen är så oproblematisk eller snarare tät och varm. Vi har gemensamma värderingar och kan obehindrat tala med varann, tvärs över åldersgränserna, om det mesta i livet.

Om det vi i den äldre generationen i familjen Kokk-Dahl har åstadkommit i de offentliga delarna av våra liv må andra döma. Men vi känner för egen del stor tillfredsställelse över att ha klarat att bygga en familj med den här sortens samhörighet och sammanhållning.

Melodikrysset nr 8 2009

21 februari 2009 11:50 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

I stort sett tyckte jag att dagens melodikryss var lätt, men där fanns två frågor som låg utanför de områden jag någorlunda behärskar. Men dem knäckte jag med hjälp av Google.

Dels hör jag till den tydligen fåtaliga skara som aldrig har hört ”Over the Rainbow” med Connie Talbot. ”Over the Rainbow” har jag givetvis hört, men aldrig sexåriga Connie Talbot.

Dels har jag aldrig någonsin sett Idol i TV och är därför rätt usel på de artister in spe som har framträtt där. Hur som helst: Daniel Lindström, som vi här hörde i ”Saturday Night”, har tydligen vunnit en omgång i Idol.

Något som jag inte borde ha kunnat, detta eftersom jag sällan ser TV-serier och ännu mer sällan minns deras signaturmelodier, är den TV-signatur som spelades. Men något – kanske ledtråden något ur djurriket i bestämd form pluralis – fick mig att minnas ”Törnfåglarna” (”The Thorn Birds”), där musiken – jag har kollat – skrevs av Henry Mancini. Här skulle vi skriva in andra halvan av namnet, det vill säga fåglarna.

Då var dagens andra djurfråga lättare. Vi hörde The Spotnicks spela ”Gamle Svarten”, som här skulle ge pluralen hästar.

Dagens kryss började lätt, med en instrumentalversion av ABBAs ”Ring, ring”, som faktiskt bara blev trea i 1973 års upplaga av Melodifestivalen.

Lätt var det också att känna igen Jim Reeves’ hit från 1964, ”I Love You Because”.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas även Ulf Peder Olrogs ”Bullfest, bullfest hela dan”. Här efterfrågades en huvudingrediens vid bullbak, det vill säga mjöl.

Många har säkert hört ”Ovan där” i Christer Sjögrens version. Själv föredrar jag, så irreligiös jag är, ändå Arthur Erikssons äldre version.

”Kom tillbaks” hör väl knappast till Ernst Rolfs mer kända låtar. Men jag gissar att de som ändå känner till det här numret oftast har hört det sjungas av Sune Mangs.

Tro nu, efter att ha läst vad jag hittills har skrivit, inte att jag totalt saknar kunskap om ny musik Anna Ternheim identifierade jag genast, när jag hörde ”What Have I Done”. Hon kan sjunga, nämligen.

Det senare gäller också en annan ung sångerska, Sofia Karlsson. Hon är en av mina favoriter, och jag har skrivit mycket uppskattande om hennes Dan Andersson-CD, där man bland annat kan höra ”Jag väntar”, tonsatt av Gunnar Turesson – gå upp under Kulturspegeln, Musik, och läs mera! Jag träffade förresten hennes pappa, Leif Karlsson, en gammal arbetskamrat till mig från Socialdemokratiska partistyrelsen, nyligen. Han berättade att Sofia ska framträda på Katalin här i Uppsala. Om framträdandet ligger sent, kan jag och Birgitta möjligen klara att gå dit, vilket vi gärna vill – vi har en annan inbokning tidigare på kvällen.

Så återstår det att redovisa svaren på dagens två klassiker, dock från två helt olika genrer och epoker.

Vi hörde ”My Favourite Things” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”.

Och så hörde vi ett verk från 1889, Pjotr Tjaikovskijs balett ”Törnrosa”. Den gamla saga den bygger på har ju mycket riktigt, som Anders Eldeman påminde om, också gjorts som tecknad film av Walt Disney, 1959.

I kväll blir det melodifestivaluttagning. Få se om jag kan hålla mig vaken programmet igenom i dag.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Dizzy Gillespie – en av bebopens stora

20 februari 2009 12:02 | Musik | 14 kommentarer

Jag har haft nöjet att lyssna på en dubbel-CD med Dizzy – John Birks – Gillespie (1917-1993). Han var, och förblir, en av de stora inom jazzmusiken. Han spelade trumpet i egna band så väl som i andra konstellationer, komponerade och sjöng också. Till jazzhistorien går han som en av bebopens skapare.

Bebopen eller bopen skapades i början av 1940-talet i New York – var annars? Den bröt med sin friare stil mot den allt mer kommersialiserade och dansinriktade storbandsjazzen: här gällde snabbt tempo och harmoniväxlingar. Visst spelade bopbanden jazzstandards, men deras versioner skilde ut sig från storbandens.

Även Dizzy Gillespie spelade först i swingband, och hur han lät i det här tidiga skedet kan man på den här dubbel-CDn, ”Diggin’ Dizz” (Le Chant Du Monde 274 1355.56, 2005) höra till exempel i Hoagy CarmichaelsStardust”, inspelad 1941, den dixielandartade ”King Porter Stomp”, inspelad 1937 och där han spelar med Teddy Hill And His NBC Orchestra, och i ”Little John Special” där han spelar med Lucky Millinder And His Orchestra.

Sedan blir det snabbt intressantare; många av de musiker han spelar med, i eget band eller andras, hör till bopmusikens portalfigurer: I ”Good Bait” från 1944 med Dizzy Gillespie And His Orchestra spelar Oscar Pettiford bas. I ”Groovin’ High” från 1945 spelar Charlie Parker altsax i Dizzy Gillespie Sextet. I ”Oop- Bop- Shbam” från 1946, där Gillespie sjunger och som han har varit medkompositör till, hör man Kenny Clarke spela trummor – bandet kallas här Dizzy Gillespie And His Orchestra.

I ”An Oscar For Treadwell” (1950) spelar Dizzy Gillespie med Charlie Parker and His Orchestra i vilken ingår bland andra Thelonius Monk, piano, och Buddy Rich, trummor. Väldigt kul att höra är också Quintet of the Year för 1953 med ”Wee (Allen’s Alley)” – den här kvintetten består av de redan nämnda Gillespie och Parker plus Bud Powell, piano, Charlie Mingus, bas, och Max Roach, trummor. Eller vad säger ni om konstellationen Dizzy Gillespie-Stan Getz Sextet (1953) med bland andra Oscar Peterson på piano i Duke EllingtonsIt Don’t Mean a Thing”?

Jag skulle kunna räkna upp ytterligare en mängd kända musiker och låtar, men det här borde väl räcka för att övertyga er om att ”Diggin’ Dizz” är är ett urval värt att lyssna på.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^