Det ser riktigt illa ut för Socialistisk Folkeparti i Danmark

31 december 2013 15:38 | Politik | 2 kommentarer

Socialistisk Folkeparti, förr en röd stjärna på den danska partihimlen, är mitt inne i en djup kris. Enligt en färsk mätning från opinionsinstitutet Megafon backar partiet med 1,8 procentenheter och skulle, om det vore val i dag, bara få 3,7 procent (5,5 i november; 9,2 procent i folketingsvalet 2011). Då ska man veta att SF i början av 2009 stöddes av så många som över 20 procent av väljarna.

SF är ett av partierna i den danska vänster-mittenregeringen och tycks sakna förmåga att göra en korrekt analys av vad partiet borde göra för att komma tillbaka. ”De sidste uger tegner et billede av SF som en hane uden hoved, der render lidt forvirret runt”, skriver en dansk kommentator. Men det är förstås inte så lätt för partiet att vifta med sin röda fana, när den regering partiet ingår i just har gjort en stor budgetöverenskommelse högerut.

Det röd-gröna och feministiska vänsteralternativet Enhedslisten är i den här mätningen vida större (9,5 procent; 10,2 i november; 6,7 i valet 2011), förmodligen för att man från fall till fall stöder regeringen men ställer krav och ibland röstar emot den.

Stommen i regeringen, Socialdemokratiet, vars ledare Helle Thorning-Schmidt är statsminister, får i den här mätningen 22,5 procent, en liten uppgång, kanske på grund av regeringsombildningen, från novemberresultatet, 22,2 procent. I valet 2011 fick partiet 24,8 procent.

Ännu mer ökar socialliberala Radikale Venstre som också ingår i regeringen. Partiet går upp från 7,6 procent i november till 8,4 procent nu. Men också RV lyckades ännu bättre i folketingsvlet 2011: 9,5 procent.

Det här betyder att de borgerliga oppositionspartierna åter ökar sitt opinionsövertag.

Allmänborgerliga Venstre får 27,7 procent och backar en smula jämfört med novembermätningen (29,3 procent). I valet 2011 fick partiet 26,7 procent.

Uppåt går det däremot för Liberal Alliance: 5,2 procent (4,6 i november; 5,0 i valet 2011).

Och Konservative Folkeparti har det mer problematiskt än någonsin: Partiet får 3,5 procent i den aktuella mätningen (3,9 i november; 4,9 i valet 2011).

Det ökande borgerliga försprånget förklaras framför allt av en markant uppgång för populistiska Dansk Folkeparti: 12,3 procent i folketingsvalet 2011, 15,9 procent i novembermätningen och hela 18,5 procent i decembermätningen.

Många av de förändringar som man kan se i den här mätningen kan ha sin grund i personfrågor – framför allt spelar väljarnas värdering av partiledaren en roll för viljan att stödja partiet i fråga.

Mot den här bakgrunden är det nästan strongt att Socialdemokratiet ändå lyckas hävda sin nuvarande (lägre) ställning någorlunda. Detsamma gäller Venstre mot bakgrund av partiledaren Lars Løkke Rasmussens klavertramp.

Men väljarnas värdering av två andra partiledare/ledande partiföreträdare förklarar helt uppenbart de mest markanta ändringarna i väljaropinionen.

Att bara 2 procent av de tillfrågade i en mätning gjord av Megafon för danska TV2 tror att SF-ledaren Annette Vilhelmsen kan skapa framgång för sitt parti i valet 2014 kan ju i och för sig vara betingat av önsketänkande bland väljare som inte avser att rösta på SF. Men hennes ställning bland de tillfrågade SF-väljarna är dess värre nästan lika svag: Bara 4 procent av de tillfrågade som röstade på SF i folketingsvalet 2011 tror att Vilhelmsen kan lyfta partiet.

Oerhört intressant, eftersom det torde vara en viktig förklaring till Dansk Folkepartis ökande popularitet, är förtroendet för partiets gruppledare, Kristian Thulesen Dahl. Över hälften av befolkningen tror nämligen att han kan skapa ytterligare framgångar för sitt parti.

Båda de största partierna har här anledning att känna oro.

En betydande del av Venstre-väljarna gillar Kristian Thulesen Dahl.

Men det gör också farligt många socialdemokratiska väljare.

Mördaren är inte ensam om att vara svåridentifierad

30 december 2013 22:50 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Jag fortsätter med att via deckare och film göra återbesök i mitt 1950-tal. ”Mördaren ljuger inte ensam” (i original utgiven redan 1949, 2013 återutgiven av samma förlag, Norstedts) hör till de Maria Lang-deckare som samtidigt (2013) har filmatiserats.

Jag startade med att se ”Mördaren ljuger inte ensam” som film i regi av Birger Larsen. Eftersom jag hade svårt att orientera mig i handlingen och ännu mer när det gällde alla misstänkta, läste jag boken, för att därefter se om filmen.

Handlingen är ganska Agatha Christie-artad: de agerande, bland dem Puck Ekstedt (Tuva Novotny) och Einar Bure (Linus Wahlgren), som har kommit för att de är betuttade i varann, är alla bjudna på en midsommarfest i ett ensamt sommarhus på en stor ö i Skogasjön. Midsommarvädet är strålande, men det blir ändå en mycket blöt natt fast en med både kättja och tragedier. Problemet, om vi håller oss till filmversionen, är att personerna vi ser i sovrum och ute i skogen är jättesvåra att identifiera också för mig när jag ser filmen för andra gången.

Men för att återvända till handlingen: Puck hittar på morgonsidan ute i terrängen ett kvinnolik. Einar lyckas kalla dit sin vän Christer Wijk, men när sedan den här kriminalaren väl är där, går den enda båtens motor inte mer att få i gång. Filmen understryker också det som var självklart för femtiotalspubliken: Det fanns ju ingen mobiltelefoni att ta till, när det som här saknades fast telefon. Först i slutet av handlingen bryter Einar isoleringen och tar sig simmande den mycket långa sträckan till fastlandet samt får på så sätt dit en båt med poliser.

Fast under tiden har det i den här slutna kretsen på ön à la Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” inträffat ytterligare ett mord. Mördaren försöker också begå självmord men fängslas och tvingas erkänna.

De på det här sättet isolerade personerna på ön skildras, bortsett från Puck och hennes Eje, ganska stereotypt, men trots detta lär man sig aldrig i filmhandlingen riktigt förstå vad det är som driver dem, i somliga fall till mord. Inte ens det för bokens tid djärva greppet att låta homosexualitet vara en utlösande faktor blir riktigt tydligt i filmversionen.

Problemet med den här filmhistorien är att den i motsats till den historia Christie presenterar i ”Tio små negerpojkar” faktiskt aldrig blir riktigt spännande. Inte heller Christer Wijks närvaro och grävande i de närvarandes förehavanden och egenheter förhöjer spänningen, detta särskilt som Ola Rapaces ständiga och ofta omotiverade leenden alltför ofta förtar hela effekten.

För egen del dras jag till det femtiotalistiska i den, sådant som det myckna rökandet, damernas bjärt röda läppar, kläderna och annat sådant. Fast så många och så stora cognac tror jag inte att den tidens, dessutom motbokstidens, akademiker ständigt kunde dricka ens på midsommar.

Min dators präst-anda är dålig

30 december 2013 16:59 | Citat | 1 kommentar

meddelar en annonsör som varken behärskar grammatik eller stavning.

Fast ser man till andemeningen, stämmer det ju.

Carlsberg – världens fjärde största bryggerikoncern – köper ytterligare åtta bryggerier i Kina

30 december 2013 15:14 | Mat & dryck | 2 kommentarer

Danska Carlsberg har växt både genom export och tillverkning i andra länder av de egna ölen Carlsberg och Tuborg samt genom systematiska uppköp av lokala bryggerier runt om i världen. I Sverige hör till exempel Pripps och Falcon till Carlsberg-koncernen.

Carlsberg söker sig gärna till nya och växande marknader och har följaktligen sedan länge verksamhet i Kina. Men Kina är enormt – att man finns på ett antal marknader i Kina innebär inte att man finns överallt. Fast även delmarknaderna i Kina är mycket stora.

Om man sålunda nämner att Carlsberg just har köpt åtta bryggerier i östra Kina och preciserar detta till att tre av dessa bryggerier ligger i Jiangsu, tre i Anhui och två i Zheijiang, säger inte detta svenska läsare just någonting, men storleken av detta köp kanske klarnar, om man tillägger att Anhui-provinsen har nära 60 miljoner invånare, Jiangsu-provinsen nära 79 miljoner invånare och Zeijang-provinsen nära 55 miljoner invånare. Nämnas kan också att produktionskapaciteten i de här åtta bryggerierna är 12 miljoner hektoliter – för närvarande produceras 4-5 miljoner hektoliter.

Säljare är Chongqing bryggerigrupp, som i början av september sålde 20 procent av aktierna i de här bryggerierna till Carlsberg. För 1,4 miljarder danska kronor får Carlsberg nu köpa resten. I köpet ingår då också ölmärket Tianmuhu.

Risken att Carlsberg själv blir uppköpt förefaller inte överhängande – aktiemajoriteten ligger fast förankrad hos Carlsberg-stiftelsen, som bland annat fungerar som dansk kulturfinansiär.

På midvinterbesök i Öregrund

29 december 2013 16:59 | Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Efter julens intensiva umgänge med barn och barnbarn söker vi lugnet och tvåsamheten: packar ett par väskor med ombyten och förstås böcker, filmer och musik och tar bussen till Öregrund. Där har sommarhuset nu stått tomt och oanvänt i ett par månader – men det är inte helt utkylt, eftersom vi konstant, bland annat för att skydda vattenledningssystemet, har svag grundvärme på.

Vi kommer ut en bit in på eftermiddagen, så det börjar snart skymma. Här blir det mycket mörkare än inne i Uppsala. Efter en snabb måltid – estniskt surbröd bakat av Kerstin, med skivor av Birgittas julskinka och lite apotekssenap till nybryggt kaffe – gör Birgitta en runda utanför det vi kallar tallgrinden och återvänder med enris, som hon ställer i ett stort höganäskrus med vatten. Hon berättar att det verkar ha blåst mycket vid något tillfälle: här och där ligger nedfallna grenar.

Själv går jag runt i huset, drar upp persiennerna, sätter tillfälligt på elelementen på högt temperaturtal och tänder alla lampor – det senare tränger inte bara undan mörkret utan bidrar även en smula till uppvärmningen. Jag sätter också i gång datorn vi har här ute i sommarhuset.

Och så diskar jag efter smörgåslunchen. Samtidigt passar jag på att diska de mattallrikar Kerstin gav oss i julklapp. Det är ytterligare några i Arabias serie Flora, som vi sedan länge har som huvudservis i vårt sommarhus. Det senare är ingen tillfällighet – den här servisen har ett mycket somrigt blommönster. Vi har lite olika många av delarna av den här servisen – delarna är köpta under lång tid, några i taget. Det blir fint att ha flera, nu när familjen har förgrenat sig. Men vid det här laget tillverkas Flora inte längre. Man måste hålla utkik efter fler delar på antikvariat.

Finland: Centern leder fortfarande, och Socialdemokraterna ligger kvar på fjärde plats

29 december 2013 10:15 | Politik | 4 kommentarer

Svenska media verkar knappast alls vara intresserade av det som rör sig på det politiska fältet i vårt grannland Finland. Detta trots att de politiska styrkeförhållandena i vissa avseenden drastiskt skiljer sig från dem i Sverige.

På en punkt har de politiska styrkeförhållandena i vårt östra grannland skilt sig från våra ganska länge: Finland har under lång tid haft tre stora partier, som inbördes har skiftat plats med varann i storleksligan – Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), Suomen Keskusta (Centern) och Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet).

Det nya är att de tre stora nu har blivit de fyra stora: På tredje plats med 17,4 procent (+ 0,2 i Taloustutkimus‘ decembermätning för Yle) finns numera populistpartiet Perussuomalaiset (Sannfinländarna) med Timo Soini som ordförande. Soini är duktig på att föra småfolkets talan, och han och hans parti seglar på grund av sin EU-skepsis också i medvind under den pågående eurokrisen.

Det är helt uppenbart att det här har gått ut över Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), ett parti som ibland har varit det största men nu har halkat ner på fjärde plats. SDP går visserligen upp med 0,5 procentenheter i den aktuella mätningen men kommer därmed inte upp i mer än 15,9 procent.

Det intressanta är att i det finländska fallet heller inte Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) förmår suga upp det missnöje som pyr bland småfolket. Partiet hamnar i den här mätningen på sin lägsta nivå någonsin, 7,0 procent (- 0,4).

Men det är inte bara Sannfinländarna som har stulit röster från Socialdemokraterna och Vänsterförbundet.

Suomen Keskusta (Centerpartiet) har, också i den här mätningen, där partiet får 23,9 procent (- 0,2), erövrat ställningen som Finlands största parti. Naturligtvis har finska Centern samma rötter i jordbruksnäringen som den svenska Centern, men Suomen Keskusta har också vårdat bilden av sig själv som ett mer allmänt småfolksparti, berett att populistiskt exploatera både sociala missnöjesfrågor och, framför allt med hjälp av vissa företrädare, skepsisen mot EU. (För mig som nära följer också estnisk politik är likheten med Edgar Savisaars Centerparti slående.) Men det faktum att Centern står utanför den breda samlingsregering som styr Finland och som inte har gjort helt klockrena val i frågor som vården och kommunstrukturen har säkert också ökat partiets popularitet.

Det parti som har varit mest oberört av de här rörelserna i politiken är högerpartiet Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet). Det ökar något (+ 0,8) i den här mätningen och hamnar på andra plats med 19,1 procent.

Vihreä Liitto (Gröna förbundet) backar med 0,8 procentenheter och landar på 8,2 procent. Partiledaren fick för inte så länge sedan på grund av egenmäktigt förfarande lämna regeringen.

Också de minsta partierna i regeringskoalitionen backar en smula.

Kristillisdemokraattit tappar 0,1 procentenheter och får i den här mätningen 3,1 procent.

Mer oroat borde dock Svenska Folkpartiet vara. I och för sig är heller inte ett tapp på 0,3 procentenheter stort, men partiet är nu nere på 3,8 procent och har tappat terräng sen förra riksdagsvalet. Kanske går det att öka andelen sympatisörer igen, men svenskans gradvis allt mer försvagade ställning i Finland kan också bidra till en nedförsbacke, som man inte riktigt ser något slut på.

Mätningen är ganska stor, drygt 2.000 personer. 35 procent av de tillfrågade kunde/ville inte uppge vilket parti de stöder.

Melodikrysset nummer 52 2013

28 december 2013 12:35 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Åtskilligt i årets sista kryss var urlätt, men det innehöll åtminstone några frågor, som även jag hade problem med.

TV-serien ”Borgen” har jag inte sett, men när jag hade fått varannan bokstav, blev det till slut uppenbart, vad det var för serie som avsågs.

Fast det jag verkligen fastnade på var V 11, där Anders Eldeman sa, att han hade ändrat frågan och därtill pratade om pilar på ett sätt som jag inte snappade. Så här fick jag så att säga gå baklänges. Låten var ”Step Right Up” – men hur skulle man få in namnet på den som sjöng? Det föreföll vara Björn Skifs, men på vågrätt 11 skulle ju i så fall bara BJ gå in. Jag fick stirra en bra stund på krysset för att begripa, att den pil Eldeman hade pratat om skulle leda oss neråt åt höger, varefter en pil som ledde oss vidare åt höger (och som primärt hörde till lodrätt 2) ledde oss till rätt förnamn.

Resten var hyggligt lätt.

Jag har visserligen inte sett den säsong av ”Så mycket bättre”, i vilken Tomas Ledins ”Sommaren är kort” förekom, men strecket i namnet på den som här sjöng den här låten fick mig genast att förstå, att det var fråga om E-Type, det vill säga Bo Martin Erik Eriksson.

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” är förstås välkänd för mig, som har använt den som titel på en bok. Den är välkänd i Monica Zetterlunds insjungning, numera också Edda Magnasons (i filmen om Monica Z), så att spela den i My Holmstens insjungning kunde normalt ha blivit en nöt att knäcka – det är bara det att Anders Eldeman har gjort samma trick tidigare.

Hasse och Tage, som lanserade den här låten i Sverige, var för övrigt med också på ett annat hörn. Vi hörde ”Sov lilla Totte”, där svaret alltså skulle bli hund.

Ytterligare ett djur, fast ett uppstoppat leksaksdjur, förekom i Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, där vi skulle redovisa vad Fredriksson var för slags djur: teddybjörn.

Även en fågel förekom i det här krysset. Visst kan vi Alice Tegnérs ”När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol”.

Och som det inte var nog med barnvisor i dagens kryss, fick vi också höra ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Över huvud taget var det besvärjande mycket sommar i det här midvinterkrysset.

Det till och med började somrigt, med Helen Sjöholm och BAO i ”Sommaren du fick”.

Inte heller ”Kärleksbrev i sanden” förknippar vi med den årstid som nu råder. Vi som är lite äldre minns den med Lasse Lönndahl. Han sjöng in den 1957, samma år som Pat Boone hade gjort den populär, fast då under namnet ”Love Letters In the Sand”.

Själv gillar jag låtar från rätt olika epoker och i många olika stilar, också den nyss nämnda.

Som mina läsare vet, tycker jag att melodifestivalerna innehåller mer slagg än diamanter, men ibland har låtar där det där lilla extra, som gör att man minns dem. En kul och frejdig sådan låt gjorde Rednex i Melodifestivalen 2006: ”Mama Take Me Home”.

Och jag som en gång i världen köpte skivor med Maritza Horn, köper nu också CD med hennes dotter, Melissa Horn. I dag hörde vi Melissa i ”Innan jag kände dig”.

Vi avslutar kryssredovisningen med Melina Mercouri: skådespelerska, sångerska och socialistisk politiker (kulturminister i en Pasok-regering). Den här melodin fanns med i Jules Dassins ”Aldrig på en söndag” (1960), vars handling tilldrar sig i Aten. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film, där man för övrigt kan läsa ett par hundra filmrecensioner jag har skrivit.

I morgon ska jag och Birgitta åka ut till sommarhuset i Öregrund för vårt sedvanliga nyårsviste där. Vädret inbjuder knappast till aktiviteter utomhus, så jag tar med mig några julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer. Under själva årsskiftet kommer vi att som vanligt sitta på glasverandan för att höra klockorna från Sveriges kyrkor, dock snart överröstade av smällare och raketer som far upp mot den mörka vinterhimlen.

Må nästa år bli ett bättre år, för oss, för er och för alla där ute i världen.

God fortsättning så länge!

Familjegemenskap

27 december 2013 23:45 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Veckan före julveckan gick till stora delar åt för att handla julklappar till alla i vår numera ganska stora familj. Birgitta och jag och Kerstin förberedde den kulinariska delen av julen: handlade, lagade mat och bakade – var och en gjorde sina specialiteter. Fast Birgitta gjorde, utöver egna specialiteter som skinka, tre sorters sill och sillsallad (den senare med inslag av äpplen från vår trädgård i Öregrund), som en särskild ynnest till mig, surkål som var ett måste på min barndoms estniska julbord.

Skinkan var ekologisk, inköpt i en liten butik med gårdsslaktat kött liksom huvudingredienserna i den estniska julsylta jag gör varje år.

Estnisk julsylta

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar av svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar gradvis vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod, särskilt i år då de inte genast blir genomfrysta. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

Jag lärde mig att göra sylta på det här sättet redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Julgran – och så vita syrener

Det har nästan alltid varit min uppgift att skaffa julgran och sen klä den. Jag har i åratal köpt den utanför blomsteraffären uppe vid Torbjörns torg. Vi har aldrig haft bil, så det här blir en lagom kort bit att bära hem den.

I år var Birgitta med som smakråd, men hon gillade genast den takhöga och ganska jämna gran jag hade valt ut. På hemvägen – Birgitta hade gått in på Konsum för att handla lite – mötte jag en familj, där kvinnan spontant utbrast ”Vilken fin gran!”, och sen önskade de mig en god jul.

I blomsterhandeln vid torget hade Birgitta varit inne för att köpa årets mistel, den vi alltid hänger upp i dörren mellan hallen och vardagsrummet.

I dörröppningen mellan vardagsrummet och köket ställer vi alltid julgranen. Birgitta har broderat julgransmattan, men det har blivit min uppgift att klä granen. I motsats till Karl-Bertil Jonssons pappa inskränker sig alltså inte mina uppgifter till att sätta toppstjärnan – i vårt fall en av halm – på plats.

Jag klär till stora delar granen ganska traditionellt, med kulor och glitterband och halmprydnader, även sådana istappar av glas som vi hade i min barndoms julgranar i Juniskär – det var Kerstin som hittade sådana för några år sen – och så förstås julgransljus, numera elektriska. Men uppe i toppen gör jag varje år ett litet hyss, som bryter mot det alltför konventionella. Bland våra julgransprydnader finns en del som är lite udda; de är inköpta i någon konsthantverksbutik. Bland dem finns en präst i full ornat, och eftersom han för att kunna hängas i granen har försetts med en svart sytråd om halsen, kallas han i familjen för ”hängda prästen”. Där han dinglar i toppen av granen brukar jag förse honom med sällskap av dels två änglar, dels två svarta katter, så det är lite av yttersta dagen över den där delen av julgranen. Men prästen omges också av småfåglar, så det är kanske dem katterna är efter.

På julgransmattan under granen lägger vi också var sin morgonklapp till dem som finns hemma hos oss på julaftonsmorgonen. Lilla Klara, som bor hos oss den här veckan, la med ett belåtet leende dit ett paket från sig, Viggo och mamma, och det visade sig innehålla ett äkta estniskt surbröd, bakat av hennes mamma som ju är bagare.

Klara, en riktig pysseltjej, hjälpte också morfar med att ställa i ordning den av hennes mormorsmor förfärdigade tomtegrottan, som står ganska nära julgranen.

Under tiden ställde Birgitta ut allt det traditionella julpyntet i den av Kerstin tidigare under dagen nystädade våningen. Mycket av det här har sen åratal sin givna plats, på vardagsrumsbordet med sin blå julduk, på bänkar, på skåp – av alla julprydnader vill jag särskilt nämna en gris som står på en av bokhyllorna: han bär på ett demonstrationsplakat med texten ”Ner med julen!”. På köksbordet med sina många ljus står ett med åren allt längre luciatåg. På bänken längs vardagsrumsfönstret står fat med öregrundsäpplen, fikon, dadlar och nötter och även en chokladask.

På bordet med den blåa duken hamnar på själva julafton också en stor keramikvas med sju blommande vita syrenkvistar. I en av syrenkvistarna hänger ett kort med texten ”7!” men ingen avsändare. Fast det är alltid jag som bär hem den där buketten från blomsteraffären och ger den till Birgitta.

Julafton

Trots allt stök före jul och även dan före julafton vaknade jag först av alla på julaftons morgon – hann raka mig, duscha och klä på mig innan någon annan hade gått upp. Satt en stund ensam framför den tända julgranen.

Så småningom vaknade också de andra till liv, och vi öppnade de paket som låg under granen.

Jag ska inte fördjupa mig i ämnet julklappar, konstaterar bara att alla nog fick just vad de hade önskat. Jag fick för egen del alltså både böcker och filmer. Birgitta och jag fick av Kerstin också ytterligare några tallrikar till den Flora-servis vi har i sommarhuset i Öregrund.

Vi såg ”Kalle Anka och hans vänner” tillsammans i vardagsrummet, men medan jag och Birgitta fortsatte med att se, rättare sagt återse, ”Kan du vissla, Johanna?”, hade Kerstin sin egen julklappsutdelning med sina barn inne hos sig.

Till våra julfilmstraditioner hör också ”Karl-Bertil Jonssons julafton” och ”Astrids jul” – fast den senare såg vi först på juldagen. Av Astrid Lindgrens julberättelser älskar jag särskilt, även i filmad form, ”Kajsa Kavat”.

Av alla vuxenfilmerna på TV under julen har jag redan skrivit om ”Calle P”. Dessutom har vi sett – eller snarare sett om – ”Tomten är far till alla barnen”. Min recension av den hittar du ovan under Kulturspegeln, Film.

Annandagens julkalas

På annandag jul hade vi vårt sedvanliga julkalas för hela familjen, då det både serverades julmat och rostbiff med hasselbackspotatis. Utöver mig och Birgitta samt Kerstin och hennes barn deltog Anna samt hennes tre döttrar Sara, Amanda och Ella och så Amandas pojkvän Fritiof – även Annas hund Sudden var med den här gången – och så gästades vi förstås även av Matti, Karin och deras lilla Ella, vilka stannade över natten.

Lill-Ella var till att börja med avvaktande gentemot myllret av människor som inte förekommer i hennes liv varje dag, men de två som hon snabbt etablerade kontakt med, kanske för att de var de yngsta och i storlek lite mer lika hennes dagiskompisar, var kusinerna Viggo och Klara. Snart sprang hon omkring och lekte med dem. Och när jag en stund var tillsammans med barnen inne i det som förr var vår egen barnkammare, började Ella till och med räcka över leksaker till farfar – fast vad det betyder vet hon nog ännu inte.

Jag satt en stund och pratade också med hennes mamma, Karin, och vi kom fram till att det nog skulle bli kul för Ella att komma med till Öregrund i sommar, där vår tomt inte bara erbjuder sådant som gunga utan också många gröna rum, spännande att upptäcka för en liten tjej som håller på att undersöka världen.

Nå, det är en senare fråga.

I övermorgon ska jag och Birgitta åka dit för vårt sedvanliga nyårsbesök.

Ett tvåpoängskrypto utan hjälpbokstäver

26 december 2013 13:12 | Barnkultur, Media, Ur dagboken | 1 kommentar

Veckans utgåva av Aftonbladet Kryss & Quiz har under helgdagarna glatt mig med en del nötter, som man inte angriper med nötknäppare.

En liten överraskning erbjöd Anders Bengtssons Kryptiskt, annars inte särskilt svårt och därför också rankat för svårighetsgraden två.

Men den här gången – tekniskt missöde eller avsiktligt – saknade det här kryptot hjälpbokstäver, vanligtvis tre.

I mitt fall gjorde det lösandet desto roligare.

Jag startade med att lokalisera det som med hänsyn till antalet förekomster borde vara S – att det jag kom fram till var rätt styrktes av att den aktuella siffran några gånger förekom som par, alltså rimligen borde vara en konsonant.

Men sen knäckte jag plötsligt treordsbildtexten, där jag bara hade första bokstaven, S, i sista ordet. Bilden föreställer en liten flicka som hänger och uppenbart gungar i något slags metallrörsställning ute på gården. Visserligen är hon ensam och hänger och svänger inte i en gardin, men den här Lennart Hellsing-frasen, fast här i presens, visade sig stämma, om man jämförde vad siffrorna i så fall borde stå för i det första respektive tredje ordet.

Och med hjälp av alla bokstäver jag på det här sättet fick löste jag snart hela kryptot. Detta trots att det innehåller också relativt ovanliga ord som RETRO, NIRVANA och RÅRÖRDA – för att inte tala om CITAR.

Svensk stumfilmskomedi från 1965

25 december 2013 17:13 | Film, Politik, Teater | 4 kommentarer

Robert Brandt (1925-2001) var bland annat filmregissör, men trots att Carl-Gustaf Lindstedt gjorde huvudrollen i två av hans sammanlagt fyra spelfilmer, har jag aldrig sett någon enda av dem förrän nu, då jag i TV har sett ”Calle P” från 1965.

Det ska genast sägas att det här inte är någon omistlig film, men den tidens kritiker gav den, utan att höja den till skyarna, ändå betyget godkänt. Den har onekligen bra flyt, vilket kan bero på att den bygger på en fars som hade premiär på Chinateatern i Stockholm 1963 och var skriven av Rune Moberg och Carl-Gustaf Lindstedt. Den senare spelar också huvudrollen, uppfinnaren Calle Parking, i såväl pjäsen som filmen.

Filmen är mycket stjärnspäckad. Lena Söderblom spelar lärarinnan Calle P förälskar sig i. Bland skurkarna/stadsplanerarna finns rollfigurer spelade av Lill Lindfors (som försöker använda vampfasoner för att snärja Calle P), Frej Lindqvist, Sune Mangs, Håkan Serner och Rolf Bengtsson. Jan Malmsjö spelar luffare/uteliggare. Också Lill-Babs har en liten roll som kontorsflicka.

Den innehåller en del fyndiga gags, men i andra partier – till exempel den långa biljakten mot slutet av filmen – känns den utdragen. Dess listigaste och mest vällyckade grepp är att den i princip har gjorts som stumfilmsfars, dock à la Jacques Tati med inlagda ljudeffekter och ibland gutturalt, obegripligt tal. Kanske var det just det här som fick samtidens filmkritiker att ändå se så pass positivt på den.

Också stilmässig är den en stumfilmsfars à la Tati och även Charlie Chaplin. Handlingen kopplas, som i Chaplins ”Moderna tider”, till ett tekniskt genombrott: Uppfinnaren Calle P har åstadkommit en bil som man med en enkel handryckning kan krympa ihop till en liten platt, portföljliknande väska, märkligt nog så lätt att man kan bära den med sig. Undra på att de stadsplanerare, som har sin utkomst av att hitta ytterligare hus i citykärnan att riva och ersätta med parkeringar, vill komma åt den här farliga uppfinningen. Också parkeringseländet, ett mycket aktuellt problem i mitten av sextiotalet, bidrog väl till att öka publikintresset, detta speciellt som filmen ju inte utmanade tidens mycket bilvänliga värderingar.

Till det jag med privat glädje noterar är att min gamla klasskompis från gymnasietiden i Sundsvall, pianisten och basisten Björn Alke (1938-2000) har bidragit med en del av originalmusiken till filmen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^