Melodikrysset nummer 17 2011

Dagens melodikryss innehöll både sånt som var lätt och sånt som var svårt, men efter lite klurande klarade jag även de svåra momenten.

Men det började lätt, även om vi i dag hörde Helen Sjöholm till BAO på engelska, i ”You Are My Man”. Rakt översatt blir detta ”Du är min man”, som vi oändligt länge har hört på Svensktoppen. Men det är en fin låt.

Thorstein Bergman har jag träffat personligen; vi har rent av en del gemensamma intressen: liksom jag har han redigerat en arbetarrörelsesångbok. Genom åren har han skrivit flera sånger som har slagit. ”Om du någonsin kommer fram till Samarkand” från 1972 är ett exempel.

Martin Stenmarck är inte på riktigt samma sätt min bag. Från en ny platta hörde vi i dag hur som helst ”Everybody’s Changing”.

Dansband är inte heller min bag. Arvingarna, i dag med ”Livet är underbart”, har jag dock inte kunnat undgå att höra då och då.

Filmen med samma namn är mycket bättre. Dess tema leder oss över till dagens TV-serie, ”The World At War”, med musik av Carl Davis och med Sir Laurence Olivier bland de medverkande. ”En värld i krig” heter den på svenska.

Film, fast biofilm, är också ”Ratata” från 1956, ur vilken vi i dag fick höra titellåten med Martin Ljung. Povel Ramels gamla biofilmer, även den här, är sevärda men inte riktigt i klass med hans revyer – ändå har jag de flesta på video eller som DVD.

Oftast hör vi ”Gröna små äpplen” med sång av Monica Zetterlund. I dag hörde vi en orkesterversion, eftersom det annars väl hade varit för lätt att komma på att restprodukten (efter äpplen) är skrott. Den svenska texten (som vi alltså inte hörde) skrevs av Stikkan Andersson, men originalet – ”Little Green Apples” – är inte svenskt.

Den här låten har förekommit tidigare i Melodikrysset. Också Electric Light Orchestra har förekommit tidigare i krysset. I dag hörde vi ELO i ”Sweet Talking Woman”.

Kunde ni inte det, fick ni strax därefter ”light” gratis, eftersom det i frågan därefter ingick som ett led i Glenn Miller-hiten ”Moonlight Serenade”. Den har jag dansat till många gånger – det här vill jag kalla dansmusik!

Barbra Streisand är inte så dum hon heller. Men i dag var det inte henne själv vi hörde i en av hennes hits, ”Woman In Love”, utan gitarristen Francis Goya.

Anna Ternheim är också en utmärkt sångerska – tyvärr har jag inte hört våldsamt mycket med henne. Men visst var det henne vi hörde i ”Make It On My Own”.

Mando Diao har jag faktiskt också hört – otroligt nog, skulle de som känner mig säga. Men att det var de som sjöng ”Gloria” kom jag på tack vare att sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao under en av deras turnéer.

I dag är det sista april, men sista april-firandet i Uppsala deltar jag inte i – jag har flyttat ut till vår blommande trädgård i Öregrund för sommarhalvåret.

I morgon ska Birgitta och jag dock ta bussen till Gimo för att delta i Första maj-firandet. Slut upp under de röda fanorna ni också!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, htp://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Litterär/politisk/religiös brevväxling mellan Jaan Kaplinski och Johannes Salminen

Johannes Salminen (född 1925) är en åländsk, således svenskspråkig författare, som sådan sparsmakad och inriktad på essäistik.

Jag vet faktiskt inte hur hans vägar korsades med Jaan Kaplinskis, född 1941 och bosatt i estniska Tartu, främst poet men också han med en dragning åt essäistik.

De är båda intresserade av litterära, politiska och religiösa frågor utan att för den skull ha identiska utgångspunkter. Salminen är till exempel katolik, medan Kaplinski förhåller sig skeptisk till olika former av bekännelsetro men har en viss dragning till naturreligioner och daoism.

En första brevväxling dem emellan publiceras i volymen ”Sjunger näktergalen än i Dorpat?” (Alba, 1990). Kaplinskis brev till Salminen har översatts till svenska av Ivo Iliste och Birgitta Göransson, medan Salminens brev till Kaplinski förstås i original är skrivna på svenska. Den här boken har samtidigt (1990) utgetts i Finland men på svenska, på Söderströms förlag, där Salminen var litterär rådgivare 1956-1960 och litterär chef 1961-1991. På finska kom den här boken först 2010, med titeln ”Olen Kevät Tartossa”. Däremot har den aldrig utgivits på estniska.

Jaan Kaplinski är sedan länge socialdemokrat – har som sådan låtit sig väljas in i fullmäktige i Tartu – men han är, vilket säkert har att göra med hans sovjetiska erfarenhet, djupt skeptisk till alltförklarande ideologier:

”Denna baltiska och estniska vardag har gjort mig till en person som tänker radikalt annorlunda än vad som kanske annars skulle ha varit fallet. Den har lärt mig att medvetet förakta de avgudar som döpts till ’Historien’, ’Staten’, ’Framsteg’, ’Utveckling’, ’Västerlandets civilisation’, ’Kristendom’, ’Socialism’ och vilka det nu ytterligare är, i vars namn ständigt allt det har förintats som stor-staternas, stor-företagens och stor-kyrkornas ledare ansett förlegat, icke ändamålsenligt, fientligt, kätterskt.”

Dessutom ser han ibland komiska likheter mellan den här typen av allt-förklarande trossystem och ideologier:

”Lite cyniskt uttryckt är kristendomen en judisk sekt, kommunismen en kristen sekt och det är mycket svårt för mig att tro att någondera gjort människorna lyckligare.”

Ur kanske främst sin erfarenhet av kommunismen och den misstro mot storvulna trossysem som är en följd av denna har han sökt sig till historiens förlorare, till exempel erfarenheter och föreställningar hos minoriteter och naturfolk, så vitt jag förstår även daoismen med dess större mångtydighet och förmåga att se olika aspekter av samma sak.

Kaplinski är ju uppvuxen i ett samhälle som gjorde sitt yttersta för att cementera synsätt, avsedda att förklara och försvara den bestående ordningen, men han var inte av den typen som rättade in sig i ledet:

”När jag studerade vid universitetet hade uttrycket ’allmänmänsklig’ fortfarande en dålig klang. Även jag har blivit beskylld för överdriven hänsyn till det allmänmänskliga, det vill säga att bortse från klasstillhörigheten, kamppositionen, betrakta fienden mer som en människa än en fiende. Intellektuella hos oss kände kanske den mest maktlösa vreden inför de faktum att ett så allmänmänskligt fenomen som logik inte gällde i vårt samhälle. Om logiken ledde till sådana resultat som inte behagade makthavarna, tog man ’dialektiken’ till hjälp mot den och påvisade att det rörde sig om någonting fientligt eller att det var ett abstrakt resonemang, som inte hade någon större relevans för det verkliga livet. ’Livet’ var det bolsjevikiska samhällets andra gud. Den guden hade man gemensam med Nazi-Tyskland. Livet, dess komplexitet och dialektik (det borde snarare ha hetat ’irrationalitet’), användes för att motverka alla försök att göra samhället mer mänskligt och förnuftigt.”

Kaplinski fortsätter:

”Kärlek och logik förenar människor till ett kollektiv, ett folk, skulle kunna förena dem till en mänsklighet. Om det inte funnes de som vägrar erkänna kärleken och logiken, som utestänger sina motståndare från kärlekens och logikens domäner. Sådana som nazisterna och bolsjevikerna och postbolsjevikerna, för vilka motståndarnas logik var värdelös, eftersom den framfördes av en mindervärdig eller fientlig människa.”

Det är värt att notera att Kaplinski i samma andetag tar avstånd från både kommunismen och nazismen. I samma brev till Salminen noterar han att det här dubbla avståndstagandet också fanns i den mänskliga kedja som, som ett led i frihetskampen, sträckte sig genom hela Baltikum:

”Och i den ’baltiska kedja’ som anordnades till Molotov-Ribbentroppaktens sorgliga 50-årsminne bars verkligen banderoller på vilka bägge erövrarnas symboler fanns bredvid varandra – hakkorset lika väl som hammaren och skäran.”

Salminen och Kaplinski besitter en avsevärd lärdom och beläsenhet, mycket roande för oss som tycker om sådant, men ska jag vara en smula kritisk, tycker jag ibland att deras kritiska omdöme ibland blir mer tolerant i takt med att avståndet, i så väl historiskt som geografiskt avseende, ökar. Men för all del: visst kan man hitta uppmuntrande drag hos både kinesisk och tsarrysk kultur och samhällsutveckling. Intressant att iaktta hos den skarpe kommunismkritikern Kaplinski är också att han aldrig uttalar sig oförsonligt om ryssarna, inte ens de ryssar som under sovjetepoken har flyttat in i Estland. Tvärt om berättar han om hur en mängd ryssar, bosatta i Estland, entusiastiskt ansluter sig till den estniska folkfronten. Samtidigt ser han att roten till de motsättningar som ändå existerar finns längre tillbaka, i den sovjetiska ocksupationshistorien: ”I mitt barndomshem citerades ständigt Pusjkin och Lermontov, och ännu 1945 behövde användningen av det ryska språket inte vara illa tåld. Fram till det hade det i Estland inte funnits någon sådan avoghet och fientlighet mot Ryssland som i Finland. Fientligheten kom stegvis tillsammans med hundratusentals kolonisatörer och överordnade, som inte kunde eller ville använda estniska och inte heller ville lära sig det.”

När det gäller epokens kärnfråga – brevväxlingen mellan de båda herrarna äger rum 1989-1990 – ser de klart var den sjungande revolutionen kommer att ända och att det egentligen inte finns någon väg tillbaka. Salminen, som jag inte så mycket har uppehållit mig vid, eftersom mitt fokus i denna serie bloggartiklar ligger på Kaplinski, är här full av förakt mot finländska politiker, som – faktiskt i motsats till svenska – under hela den baltiska frigörelseprocessen håller en mycket låg profil, vid det laget troligen ett onödigt förhållningssätt, ett arv från det smärtsamma fredsslutet och därefter den överförsiktiga Paasikivi-Kekkonen-linjen.

Hur som helst: Estland vann sin självständighet åter, och kvar av det styrande estniska kommunistpartiet blev en nullitet, aldrig ens i närheten av att ta sig in i riksdagen ens efter omvandling till nationalkommunister. Många av de gamla kamraterna fann nu nya lönsamma verksamheter i det privatiserade näringslivet. Andra hittade nya fora i nya, till och med mycket borgerliga partier.

Några av dessa hade kommit tillbaka till sitt gamla hemland efter den sovjetiska ockupationen av Estland, men för oerhört många av de estniska kommunister som efter Estlands frigörelse efter första världskriget och ryska revolutionen hade det gått mycket illa långt tidigare, under Stalins utrensningar. Om dem skriver Kaplinski: 1937-1938 avrättades flertalet estniska intellektuella i Sovjetunionen, och alla som hade upprätthållit någon form av kommunikation med släktingar i Estland fängslades.

Kajsa Borgnäs intervjuar Håkan Juholt i Tiden

I senaste numret av Tiden, socialdemokratisk idé- och debattidskrift, nummer 2 2011, intervjuar Kajsa Borgnäs Socialdemokraternas nye ordförande Håkan Juholt.

Borgnäs: ”Jag tänker mig att det finns åtminstone tre konkreta samhällsutmaningar som partiet måste lösa, för att vara just samhällsbärande och samhällsförändrande: välståndstillväxten, välfärden och hållbarheten. Du har i ditt installationstal och i intervjuer börjat skissa på konturerna för en linje i välfärdsfrågorna: utvärdera, gör om, gör rätt. Men i välfärdsfrågor och hållbarhet är du mer vag. Hur resonerar du kring dessa?”

Juholt: ”- Jag ser framför mig fyra politiska uppgifter, som på samma gång är verktyg och mål. För det första: sträva efter att nå en kunskapsbaserad ekonomi, en ekonomi byggd på investeringar i medborgarnas kunskaper, utbildning och lärandeprocesser. Det innebär att se värdet av förskolan, skolan, yrkesutbildning och vuxenutbildningen, via universitet och högskola. Jag vill att vi ska diskutera kunskap som en motor i ekonomin, inte en kostnad. Och satsa på den.

– För det andra vill jag koppla resonemang om en värdeburen tillväxt till detta. Alltså att vår tillväxt måste ske på ett sådant sätt att den inte förutsätter barnfattigdom, miljöförstöring, sjunkande skolresultat och så vidare. Den tillväxt vi har ska baseras på investeringar i löntagarna, och därmed i barn, pensionärer och alla andra grupper i samhället. Detta hänger ihop med, för det tredje, en social investeringspolitik, där jag vill etablera en politik som stärker medborgarvärdet, snarare än penningvärdet. Jag vill att vi satsar på museer, fritidsgårdar, samlingslokaler – allt sådant som skapar den tillväxt vi vill se.

– Tillsammans åstadkommer dessa tre ”linjer” ett ”innanförskapets samhälle” där medborgare och människor tas till vara och den ekonomiska utvecklingen sker till gagn för dem, inte på bekostnad av social och ekologisk hållbarhet. Det är det som är uppgiften framför oss. Så tänker jag att hållbarhet och välståndstillväxten hör ihop med välfärdsfrågorna.”

Det här samtalet spänner över mycket fler frågor och innehåller dessutom också enskilda formuleringar, nästan palmeska i sin elegans, som Juholts linjetal vid partikongressen var späckat av. Ett exempel ur Tiden-artikeln:

”Jag är oerhört kritisk till den ’popcorn-politik’ som partiet lockats in i alltför länge; där förslag på förslag ploppar ur grytan utan inbördes ordning, och där utspel tas fram med hänsyn till vad vi tror att människor vill höra, inte vad vi själva vill åstadkomma.”

Än så länge finns inga länkar till artiklarna i det här Tiden-numret, men en bra idé även av andra skäl är att prenumerera. 288 kronor kostar en helårsprenumeration (6 nummer). Pengarna sätts in på postgiro 134 74 81-2.

Det här numret innehåller också mycket annat läsvärt, till exempel Kajsa Borgnäs’ krönika ”Efter tredje vägen?”, Ann Lindes bekymrade artikel om en socialistinternational i kris, ”Vinna eller försvinna” och ett knippe recensioner – bland de senare vill jag särskilt nämna Daniel Brolins ”Caligulas återkomst”, som handlar om Sven-Eric Liedmans nya bok om skolan, ”Hets!”.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 5 2011:

”Den jag mött mest är Fredrik Reinfeldt som var ordförande i Muf-distriktet samtidigt som jag, berättar Tommy Weidelich.”

Aktuellt i politiken

”Pressad al-Assad kräver slöjdförbud”

SR.SE/EKOT

”Person biten av berg”

VK.SE rapporterar om vargangrepp

”Facket överkört
av förskolebussen”

Södermanlands Nyheter

Serieroman där bilderna överglänser text & story

Jag blir först förbryllad över titeln till Jens Lapidus’ och Peter Bergtings serieroman ”Gängkrig 145” (Wahlström & Widstrand, 2009), men efter lite research förstår jag, att siffrorna syftar på ett postnummerområde, som omfattar Alby, Botkyrka och Tumba. Delar av de här områdena är ju invandrartäta, och de gäng av unga kriminella, i fallet exjugoslaverna också äldre gangsters, som står för det gängkrig som skildras, finns bland annat där.

Lapidus’ story startar med en våldtäkt på en berusad och försvarslös ung flicka, och utifrån den här händelsen trappas sen händelseförloppet upp till fullt gängkrig: tjejen, Jivan, berättar för sin bror Mahmud, varefter hämndvåld föder allt mera våld. I sina våldsamma partier, med fysiskt våld, vapen och bilar, fungerar också ”Gängkrig 145″ som serie.

Textförfattaren, Jens Lapidus, är den mest kände i duon bakom den här serien – han är som bekant en storsäljande deckarförfattare. Men i den här genren är tecknaren, Peter Bergting, honom mycket överlägsen. Hans färgteckningar är, när det gäller person- och miljöteckning och inte minst action, det som främst ger den här serieromanen dess läsvärde.

Lapidus är en spännande författare, vilket i den här boken illustreras av det efter serien lagda prosastycket om några av figurerna i serien, ”Mamma försökte”. Men som serieskapare är han en amatör: Topparna i storyn är alltför få och han behärskar inte riktigt serietekniken, att berätta sin historia med i huvudsak pratbubblor och så ett antal korta textbryggor som för historien framåt. Alltför ofta pepprar han bildrutorna med myriader av berättande och förklarande små textrutor.

En del av Lapidus’ story kretsar, à la vanliga läsdeckare, om konflikter mellan poliser, som har olika syn på hur jobbet ska skötas, Ronander och hjälten Hägerström. Hägerströms regelbrott, hans förhållande till en kvinnlig polis respektive en exhustru samt hans äventyrande i slutfighten av sitt och den senares barn pekar mot att det kan finnas en planerad fortsättning.

Görs även den i serieform, hoppas jag att Lapidus har lärt sig något av arbetet med ”Gängkrig 145″. Görs den som en vanlig deckare, à la det påhängda prosastycket, är jag inte lika orolig.

Bröderna Marx från Sovjetunionen

Jag har sett ”Ninotchka”, Ernst Lubitschs film från 1939 med Greta Garbo i huvudrollen, flera gånger. Den här gången har jag sett om den på DVD.

Det här är en film där allt stämmer: Lubitschs eleganta regi, Garbos spel – det visar sig här att hon hade också en komisk talang, som växer genom att hon använder sig av ett återhållet spel – och så ett spirituellt manus, skrivet av bland andra Billy Wilder.

Till Paris anländer tre sovjetiska emissarier, som inte så lite påminner om bröderna Marx: Iranoff (Sig Ruman). Buljanoff (Felix Bressart) och Kopalski (Alexander Granach). Sovjetunionen är i stort behov av kapital, och deras uppdrag är att sälja en stor kollektion juveler, som de bär med sig i en resväska.

Eftersom de för förvaringen av juvelerna behöver ett stort kassaskåp, hamnar de i hotellets kungliga svit med ett dygnspris som får dem att fundera över hur de ska förklara denna extravaganta utgift för sina uppdragsgivare. Paris och livet på ett av stadens lyxhotell visar sig dock ha en nedbrytande effekt på deras kommunistiska moral, och snart beställer de upp både helflaskor champagne och cigarretter, det senare nog mest för de tre kurviga cigarrettflickornas skull.

Projektet med försäljningen av juvelerna går också snart i stå: I Paris finns nämligen juvelernas ursprungliga ägarinna, storhertiginnan Swana (Ina Claire), som med advokathjälp blockerar affären. Det kan komma att ta tid att få saken avgjord – men under tiden passar de sovjetiska bröderna Marx på att göra sig glada dagar.

Tålamodet tryter i Moskva, och till Paris utsänds nu en superkontrollör, Nina Ivanovna Jakushova (Greta Garbo), gemenligen kallad Ninotchka. Garbo spelar den här rollen med osviklig precision: i allt från klädsel och mimik till stålhård moral och absurda frågor om den för henne nya, kapitalistiska världen framträder hon som en mänsklig kommunistisk pansarkryssare.

Men även kvinnliga pansarkryssare kan drabbas av så oberäkneliga saker som kärlek.

Sin blivande kärlek stöter hon av en slump ihop med under en sightseeingtur till fots i avsikt att lära sig det mesta om Paris: greve Leon d’Algout (Melvyn Douglas), playboy men en charmerande karl. Vad hon inte till att börja med vet är att han är lejd att vara storhertiginnan Swanas verktyg i kampen om juvelerna – dessutom, får hon först så småningom veta, är greven också storhertiginnans älskare.

Nu är greven inte den illistige typ detta tycks peka mot. Han blir upp över öronen förälskad i Ninotchka och stoppar undan storhertiginnans inramade porträtt i en byrålåda.

”Ninotchka” handlar förvisso om oförenliga ideologier, men filmens kärna är de svårberäkneliga saker kärleken åstadkommer med oss människor. Greven börjar läsa Marx, inte bröderna utan Karl, och försöker tillämpa sina nyförvärvade jämlikhetsidéer på sin helt oförstående och allt mer förfärade betjänt.

Och Ninotchka förförs inte bara av greven utan också av Paris och den atmosfär och flärd staden bjuder på: en vacker hatt, modekläder, champagne.

Av champagnen, inmundigad på en restaurang dit också storhertiginnan anländer, blir hon milt talat plakat och måste därför av greven hemföras till hotellet, i vars säng hon faller i dvala.

Och så går det som det går: när hon vaknar nästa morgon, är juvelerna borta.

Både hon och hennes tre musketörer vet vad det betyder i stalintidens Sovjetunionen.

Så när storhertiginnan ringer med alla trumf på hand, är hon beredd att göra en smärtsam uppgörelse, som för hennes del innebär att hon flyger hem och lämnar greven åt storhertiginnan.

Nå, greven blir för den skull inte mindre begiven på Ninotchka. Han försöker, förgäves, få inresevisum till Sovjetunionen, och han skriver brev som, med hela texten censurtuschad, anländer till den förkrossade Ninotchka, nu i Moskva.

Skildringen av trettiotalets vardagsliv i Sovjetunionen görs här i komediform men är icke desto mindre träffande: trångboddheten med många boende i samma lägenhet, tystnaden som utbreder sig över samtalet när en på goda grunder misstänkt angivare kommer in i rummet, bristen på livsmedel, här illustrerad av hur hennes tre kumpaner från Paris kommer hem till Ninotchka med var sin dyrbarhet, ett ägg. Att ett av äggen har gått sönder i en kavajficka skildrar i komedins form det som naturligtvis på riktigt på den tiden i det samhället var en tragedi.

En öppning i denna svarta tillvaro erbjuds när Iranoff, Buljanoff och Kopalski sänds ut på ett nytt utlandsuppdrag, den här gången till Turkiet. Från Konstantinopel inkommer nu även den här gången rapporter om försummade plikter och ett tvivelaktigt leverne. Så den som stenhård betraktade Nina Ivanovna Jakushova utsänds ännu en gång för att bringa ordning i oredan.

Det visar sig att de andliga kusinerna till bröderna Marx den här gången har öppnat en icke oäven och därför välbesökt restaurang. Dessutom har de meddelat greve d’Algout vem som är i antågande.

Den här gången får han och Ninotchka varann, så slutet gott, allting gott.

Men nej, förresten. Innan filmen är till ända ser vi en av de tre avhoppade sovjetiska musketörerna demonstrera mot de båda andra, som har kastat ut honom ur krogägarkretsen.

Sådan är kapitalismen.

Expressen kastar skit på Juholt

Jag har för rätt länge sedan slutat köpa Expressen mer regelbundet. När jag via andra S-bloggar får höra att Expressen har skrivit en artikel där anonyma svenska turister i Turkiet kastar skit på Håkan Juholt – Juholt och hans särbo är i Istanbul över påskhelgen – kollar jag förstås expressenartikeln via nätet.

Jag är gammal journalist och har allt sedan tonåren dagligen läst många tidningar – men den här expressenartikeln hör till de mer lättviktiga jag någonsin har läst. En svenskspråkig (givetvis anonym) samtalsavlyssnare har hört Juholt muttra över priset på en gin och tonic, förbanna en okänd svensks – troligen sossepolitikers -iphonemeddelande och uttala sig förklenande om en likaledes okänd kvinnlig partivän.

Tro mig: sådant här händer i de flesta människors, inte bara partiledares liv. Alla har vi förbannat både det ena eller det andra.

I sak är det Håkan Juholt sa ingenting att bry sig om. Men är man partiledare eller eljest en känd politiker, ska man kanske ändå vara försiktigare än han nu var, när man vistas i offentliga miljöer. Svenska öron, en del av dem illvilliga, finns överallt i världen. Jag har egna erfarenheter, men dem tänker jag inte berätta. Och jag kan vittna om att min egen hustru, på den tiden då hon var statsråd och sen talman, lärde sig att hålla tand för tunga inför offentligheten även vid tillfällen då en mindre påpassad medborgare inte ens skulle ha dragit sig för att slå en dum och oresonlig antagonist på käften. (Fast det är nog mer jag än hon som ibland kan gripas av sådana böjelser.)

Håkan Juholt är en klok karl, och jag tror att han redan har dragit rätt slutsats av det här: I offentliga miljöer finns även fiender, och då måste man passa sin tunga jävligt noga.

Titanic som symbol för mänsklighetens bräckliga liv

Titanics undergång har flera gånger använts som sinnebild även för tillvarons bräcklighet. Mikael Wiehes sång från 1977 ”Titanic” är ett av många exempel.

Den estniske författaren Jaan Kaplinski skrev 1995 på det här temat prosaboken ”Jää ja Titanic”, på svenska ”Titanic och isen” (översättning Enel Melberg, Natur och Kultur, 1997). Den består av 110 korta, nästan bloggartade texter, reflektioner snarare än prosalyrik – det senare sagt eftersom Kaplinski ju är en mycket läsvärd poet.

Likväl är även Kaplinskis prosa färgad av poesins mer associativa uttryckssätt:

”Ofta skriver vi efter en plan, vi vet vad vi vill säga. Att skriva en dikt, ett poem, en essä eller berättelse är att sätta kött på benen, att klä en naken tanke i bilder och exempel, att omvandla till litteratur. Min väg är den motsatta. Jag börjar i gestalten, bilderna, associationerna och försöker genom dem komma fram till tanken och förståelsen. I begynnelsen var inte ordet, logos, utan bilderna, föreställningarna. Logos, skelettet, tanken kommer sedan. Livet kommer före meningen med livet.”

Själva Titanic-dramat löper som en tanketråd genom de här texterna, men man ska av boktiteln inte bringas tro att detta är en bok om Titanics undergång.

Det här är en bok där tanken vindlar mellan ämnen som politik, människan som en del av en vidare biologisk miljö, kulturer: deras egenart och skälen till deras undergång. Författarens egna resor leder ofta till reflektioner över filosofiska och religiösa föreställningar; han är där påtagligt intresserad av asiatiska, afrikanska och indianska förhållningssätt, i dag fortfarande i viss utsträckning bevarade hos naturfolk.

Ändå är hans eget credo inte knutet till någon religion:

”Livet har ingen mening, planeterna jorden, månen, Saturnus, solsystemet eller kosmos har inte heller någon mening.
– – –
Jag skulle vilja säga att det är förnuftigare att se livet som en estetisk kategori. Livet är som en dans eller musik, där det inte råder några kausala, utan holistiska förhållanden, där allt hör ihop och är förbundet med vartannat. På frågorna om livets eller lidandets mening kan jag bara svara att svaret är allt sammantaget.”

Vad svarar man då alla dessa ensamma, de som inte uthärdar ensamheten utan söker sällskap, hjälp eller tröst? Svaret är helt uppenbart formulerat av en människa som inte tror på religionen som stödkorsett:

”Det finns kristelefoner, det finns telefoner där man kan höra grova ryska svordomar, telefoner på vilka man kan beställa glädjeflickor. Det finns även telefoner på vilka man kan beställa varm pizza.”

Nå, att läsa Kaplinski kan också det ibland fungera som ett sätt att hantera livet och dess tillkortakommanden.

Melodikrysset nummer 16 2011

Jag höll på att få hjärtslag, när jag i dag började lösa Melodikrysset.

Inte så att jag tyckte att första frågan var svår, tvärt om. ”Flickorna i Småland” klarar jag lätt – en av de roligare versionerna jag har hört är förresten den med Delta Rythm Boys, som jag hörde live från scenen under midsommarfesten i min barndoms Juniskär.

Men redan andra frågan, Uno Svenningsons ”Under ytan”, den som vi i dag hörde i finsk version, ”Alla pinnan”, ville jag kolla också på nätet, och då uppenbarades något hemskt: det jag skrev på tangentbordet syntes inte på skärmen; det gick inte att googla.

Så under hela kryssutsändningen tillbringade jag mer tid med sladdarna under datorbordet än med att lyssna och lösa, gradvis allt mer förtvivlad. När sändningen var över, stängde jag till slut av datorn och startade om den. Och påskens under: nu fungerade plötsligt datorn som den skulle igen!

Och eftersom jag hade skrivit upp alla frågorna, lyckades jag sedan faktiskt på ganska kort tid lösa hela krysset.

Den besvärligaste frågan tyckte jag för min del var den som skulle ge svaret Deep Purple. Här hade Anders Eldeman konstruerat en klurig dubbelfråga, som skulle ge samma svar. Jag kom ganska snart ändå fram till att det var Deep Purple vi hörde först. Men först när jag fick tillgång till Google igen lyckades jag ta reda på att det här brittiska bandet hade lånat sitt namn från en låt, skriven 1933 av Peter DeRose. Nå, medge att Melodikrysset ibland är ett allmänbildande program.

Svår för mig var också närmast föregående fråga, detta eftersom jag aldrig frivilligt lyssnar på eller dansar till dansband, långt mindre har sett ”Dansbandskampen” i TV. Men, som sagt, med hjälp av Google klarar man det mesta: De som gjorde ”Utan dina andetag” heter Elisa’s, bland vilka man alltså återfinner Elisa.

Osäker, fram till googlebekräftelsens stund, var jag också på det unga stjärnskott från Umeå som sjöng ”White Light Moment”: Tove Styrke.

”Radiosporten” ligger definitivt utanför det jag brukar lyssna på, men som ivrig radiot har jag förstås hört signaturen, ”Mucho Gusto”, och till slut kom jag på att det var där den hörde hemma. Alltså måste det sökta svarsordet bli tävla.

Alla minns vi nog ”I natt blir jag din” med Tomas Ledin. Nanne Grönvall, som nu också har sjungit in den här låten, är inte heller särskilt svår att känna igen.

I dag, som så ofta, repriserade Anders Eldeman ett antal låtar och artister, som har förekommit även i tidigare kryss.

Vi hörde sålunda åter frejdiga Rednex med melodifestivalbidraget ”Mama Take Me Home”.

”Tijuana taxi” har definitivt varit med också förr i krysset.

Också Duffy (Aimee Anne) verkar Eldeman gilla.

Ännu lättare att identifiera var förstås vem som som sjöng ”Ramblin’ Rose”: Nat King Cole.

För mig som har lyssnat mycket på både Edvard Persson och Cornelis Vreeswijk var det förstås också lätt att komma på vad den låt av Alvar Kraft heter, där man sjunger om att du kan ingenting ta med dig dit du går: ”En fattig trubadur”.

Sen var det väl bara svaren på filmfrågorna kvar att redovisa (fast ”En fattig trubadur” har ju också gjorts på film):

”Can You Feel the Love Tonight” skrev Sir Elton John för Walt Disney’s ”Lejonkungen”. Den finns förresten också som teater; jag har själv sett den på Broadway.

”Happy Feet” med en massa pingviner har jag själv inte sett, men barnbarnen har den, och den har väl förresten förekommit i Melodikrysset förut den också?

Däremot har jag sett åtminstone avsnitt av ”Stjärnornas krig”.

Nu ska jag måla påskägg på estniskt vis. Den som vill veta hur man gör kan kolla i närmast föregående bloggpost.

Glad påsk, alla melodikrysslösare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå difrekt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Påskens under

Påsken har sina magiska sidor, men i mitt fall har det inte med någon kristen tro att göra.

I går kom Matti och Karin hit på påskbesök. Birgitta bjöd på kvällste och varma mackor.

Långfredagen kom med grått och lite ruggigt väder, så där som man föreställer sig att det ska vara en långfredag. Men sen svängde vädret till strålande solsken. De båda unga och starka har varit ute och under Birgittas ledning rensat tomten från i stormen nedfallna tallgrenar och kvistar från asken nere vid vägen. Också syrendungen utanför sovrumsfönstret har befriats från de knäckta stammar snön åstadkom i vintras. Det nedfallna fågelbordet är upphängt i en av syrenerna igen.

I rabatterna ner mot vägen lyser krokusarna i kapp med solen. Tulpanbladen blir längre och längre. Om man tar en tur runt tomten, ska det nog gå att hitta en del lämpliga växter för morgondagens äggmålning.

På Konsum fick jag i går för det ändamålet av Annica och Marina en jättepåse med lökskal. Tjejerna på Konsum är mina vänner, och de har själva börjat ta efter: måla ägg på estniskt vis. Marinas mamma är för övrigt estniska.

Redan under mina barnaår i Estland lärde jag mig att färga ägg med lökskal, på ett sätt som är specifikt estniskt. Vi tog med oss seden till Sverige, och jag har sen färgat ägg på det här sättet med våra egna barn och, när barnen hade flyttat ut, tillsammans med Birgitta.

För det här ändamålet behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök. Vi brukar vittja löklådan i Konsum på skal, men tjejerna som jobbar där har nu i flera år hjälpt oss med att lägga undan lökskal i plastpåsar att ge oss, när vi kommer ut till stugan i Öregrund till påsk.

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel eller hålslev och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Därefter öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Du kan se hur påskägg på estniskt vis ser ut på dotterns, Kerstins, blogg – här.

* * *
I dag lagade jag fisksoppa till lunch.

Snart ska jag börja förbereda långfredagsmiddagen. Det blir pepparlax och rökta laxfenor plus kokt potatis och sallad. Till efterrätt serverar jag jordgubbar med vispgrädde.

Matti har tagit med Karin på långpromenad i det Öregrund som är hans men inte Karins sommarland. Jag tror att han bland annat skulle ta med henne till Tallparken, ett vidsträckt ströv- och rekreationsområde (på somrarna med bad) ut mot Öregrundsgrepen.