Sommar i P1 med Bahar Pars

31 juli 2017 17:50 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Mest känd är Bahar Pars för rollen som den iranska grannen Parvaneh i Hannes Holms lysande filmatisering av Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove”. Läs gärna min recension under Kulturspegeln, Film.

Men jag känner också till henne som utmärkt skådespelerska i till exempel Henrik IbsensHedda Gabler”, när den gavs på Uppsala stadsteater, fortfarande ledd av Linus Tunström – även av den finns recension på Kulturspegeln, fast under Teater.

Hon är gift med Linus Tunström och har barn med honom, men det faktum att hon under hans tid som teaterchef fick framträdande roller på vår stadsteater har ingenting med nepotism att göra. Jag har för övrigt läst att hon återvänder till teatern i Uppsala i höst då han inte längre finns kvar där.

I hennes ”Sommar” i dag spelar Tunström heller inte någon framträdande roll – men han förekommer som medföljande make i historien om när hon är på väg till Oscarsgalan, där ”En man som heter Ove” var nominerad i kategorin ”Bästa utländska film”. Fast den här historien handlar mer om när hon hade glömt passet (men lyckades få tag på det med hjälp av en syster) inför resan till USA, Trumps nya restriktioner mot att släppa in folk av till exempel iransk härkomst och hennes egen märkliga galaklädsel.

Hennes egen bakgrund är inte en värld full av röda galamattor. Hennes föräldrar kom till Sverige som flyktingar från ayatollornas Iran – hon själv är född samma år som den iranska revolutionen genomfördes, och föräldrarna – men även hon som snart kunde bättre svenska än de – hade länge anpassningsproblem i sitt nya samhälle.

Hon förstod snart, att det inte var allom givet att bli accepterad, om man inte var svensk, vilket senare också hennes utseende vittnade om. Hon odlade därför bara intressen som hon själv genuint gillade – mamman sa oroligt: ”Hon vill bara lära sig saker hon tycker om.”

Det här ledde både till skolk och på kvällarna vistelser i stockholmsmiljöer där en ung, dessutom vacker flicka kunde ha råkat mycket illa ut. Det hände att mamman måste hämta henne. Men varför skulle hon plugga?

Fast när det blev dags för gymnasiet, skärpte hon sig – men även det bröts när hon mer intresserade sig för den skrotfärdiga gamla Porsche hon hade lyckats köpa än för studierna. Ändå lyckades hon ta studenten. Många familjemedlemmar och släktingar kom för att hylla henne på skolgården, detta trots att hon inte ville ha något firande.

Vad skulle hon nu göra (mer än kedjeröka)? Hon drogs till teatern, inte minst Ingmar Bergman, även i hans egenskap av filmmakare, och lyckades också komma in på Dramatens elevskola. Och här inleddes hennes klassresa. Hon ville spela, regissera och skriva, men ingenting blev riktigt som hon ville, och även inom teatern fanns en tendens att reducera henne till att spela rollen av invandrare/utlänning – hon erbjöds till och med att spela persiska. Här kom Linus Tunström in i hennes liv – han såg hennes drivkrafter och kreativitet. Hon gick på sin magkänsla och började också regissera och göra egna filmer, även alltså själv göra filmroller.

Och i slutet av sitt ”Sommar”, innan hon låter sin mamma säga några ord, sammanfattar hon sin livshållning med Karin Boye-citatet om att möta livet vapenlös.

Bahar Pars börjar musikdelen av sitt sommarprogram med en annan invandrartjej, Loreen med eurovisionsvinnande ”Euphoria” och avslutar med Nina Simone (igen!) och ”Feeling Good”. Bland dem hon i övrigt spelar finns ”Vitamin String Quartet” (med Michael JacksonsBillie Jean”), Roxette (”Listen To Your Heart”), Leila K, 2Pac, Beyonce och Grace Jones, men också Lisa Ekdahl (”Flyg vilda fågel”) och Georg Friedrich Händel (”Rinaldo”).

Sommar i P1 med Fredrik Backman

30 juli 2017 19:15 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Fredrik BackmansEn man som heter Ove” har jag sett som film (2015), signerad Hannes Holm. Som film med Rolf Lassgård i rollen som Ove blev den en succé (1,7 miljoner besökare) – också jag gillade den.

Den bok filmen bygger på har jag däremot inte läst – jag har inte läst någon av Backmans böcker – men den har, kanske delvis på grund av filmen, också blivit en stor succé. ”En man som heter Ove” har getts ut i 40 länder och sålts i 2,5 miljoner exemplar. Mot slutet av sitt ”Sommar” i dag berättar han om ett besök hans amerikanska förlag, med kontor på Manhattan i New York, inbjöd honom till. Med följde också hustrun och de två sönerna, som busade ganska mycket under besöket på förlaget, beläget på 17e våningen i en skyskapa. Det här var en värld av ett helt annat slag än den han levde i innan han blev författare, och förlagets representant visade honom ett porträttgalleri där han fanns med bland de största författarna.

Eller var det möjligen de mest säljande författarna? I andanom såg han sitt porträtt någon gång senare fraktas ner i fölagets källare.

Det här tvivlet på sig själv och sin aktuella berömmelses varaktighet fanns med som en röd tråd genom hela programmet – sällan har jag hört någon sommarpratare som på det här sättet hela tiden har målat framtiden så svart, satt frågetecken efter nästan allt.

Det är ju helt uppenbart att han har fått erbjudandet att sommarprata på grund av framgången med ”En man som heter Ove”, men några framgångsrecept är han inte förmögen att skriva ut.

Det säger ju i och för sig ganska mycket om den nu överkommersialiserade förlagsbranschen, att han, när han kom med ”En man som heter Ove” till ett av de stora förlagen där fick omdömet, att hans manus saknade kommersiell potential.

Men när han strax därefter kommer in på sin egen förmåga att skriva, konsterar han ärligt: ”Jag har ingen aning om vad jag håller på med.”

Han medger också att han, utöver att ända sen barndomen vara en ganska ensam människa med få vänskapsrelationer, också saknar ett liv att berätta om – vi får veta att han i yngre dar körde truck, därefter arbetade på tryckeri och att han är född i Stockholm, sen har bott länge i Helsingborg och nu åter bor i Stockholm.

I övrigt ger han råd till dem som också vill bli författare, sådant som att inte följa några regler men räkna ut hur många boksidor det ska vara i den roman man planerar. Övriga skrivregler är mycket allmänna (och deras värde reduceras dessutom av att han själv började skriva redan på lågstadiet).

Sammantaget får nog den här författarskolan i radio knappt godkänt.

Inte heller hans musikval gör mig direkt upphetsad, men bland det han spelar finns i alla fall Dolly Parton, Melissa Horn, Pearl Jam, Olle Ljungström och Benny Anderssons orkester.

Sommar i P1 med Lisa Ekdahl

30 juli 2017 1:23 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Av Lisa Ekdahl har jag två tidiga minnen.

Som alla andra kommer jag i håg den skräll hennes ”Vem vet” från 1994 blev. Hade man hört den en enda gång, gick den sen inte att få ur huvudet.

Men jag har också ett annat minne, av något som inte är lika känt: När jag fortfarande jobbade på den socialdemokratiska partiexpeditionen, kom partiets informationschef, Bo Krogvig, upp till oss som jobbade på partisekreterarens kansli. Med sig hade han en alldeles nyinspelad valfilm, avsedd att visas på bio, och när jag såg den, såg jag där Lisa Ekdahl.

Artister gör ibland saker för pengar, men trots att Lisa Ekdahl säkert också fick gage för sin medverkan, var jag från början övertygad om att det i det här fallet handlade om övertygelse.

Och när jag redan i början av dagens ”Sommar” hör henne berätta, att hennes föräldrar var socialister, att mamman när hon körde familjens skraltiga bil – den måste parkeras i nedförsbacke för att komma i gång igen – brukade sjunga kampsånger och att hon själv tror på alla människors lika värde, blir jag hur som helst säker på att den här framgångsrika sångerskan knappast någon gång kan ha lagt sin röst på något borgerligt parti. I motsats till sin mammas knutna hand håller hon sin hand öppen, men hon är mycket tydlig med att ”jag står för det jag är”. Och det blir mycket tydligt att hon är feminist, dock i samklang med sitt eget sätt att vara.

Men hon försöker inte göra sig själv till en osårbar hjälte – berättar, för första gången, tror jag – om sin epileptiska kollaps.

Hon skiljer sig från en del andra offentliga och omskrivna personer genom att inte exploatera sina relationer och relationskriser medialt. Vad jag förstår har hon haft åtminstone tre förhållanden, men hon hänger verkligen inte ut de här männen i något skyltskåp och har heller inte ”talat ut” i media. Hon har två barn med två olika män, men barnen och deras fäder förekommer i hennes sommarprat bara i naturliga sammanhang, till exempel hur man tar hand om ett litet barn när man har ett sångjobb och hur hon sover tillsammans med sin man när hennes pappa dör.

Hennes liv är fullt av medvetna val. Hon fick tidigt möjlighet att göra en egen skiva efter att ha ställt upp på en av Toni Holgerssons. När hon sen själv inte tyckte att det blev tillräckligt bra, tog hon strid med skivbolaget trots att detta kunde ända i att hon förlorade möjligheten att göra en egen platta, och det hela höll på att få ett tvärt slut, när en man på skivbolaget kallade henne ”lilla stumpan”. Men hennes krav att få göra om visade sig vara rätt – i ny version blev skivan superbra. Ibland är det bra att ha skinn på näsan och stå på sig, även om man inte är mer än 22 år. Hon blev berömd över en natt, har fått utmärkelser och sålt bra och också en internationell karriär har öppnat sig.

Om den senare berättar hon sedan mera: dels korta omnämnanden av gig runt om i världen, dels utförligare om genomslaget i Paris och den långa vistelsen i New York, då hon började skriva låtar på engelska.

Men den riktigt berörande delen av hennes Sommar handlar om pappan och hans död. Pappan, kärnfysiker, kallar hem de tre döttrarna till deras gamla hem, ursprungligen ett kollektivhus ute på landet. Det han vill meddela dem är att han snart kommer att dö – han har cancer. Lisa har först svårt att tro att det handlar om något riktigt akut, men när hon på hemvägen får skjuts av en systers man, säger denne, som har medicinsk sakkunskap, att det nog tyvärr är sant. Lisa rasar sen, när hon har lämnats av, ihop och gråter.

Det som sedan följer hör till det känslomässigt starkaste jag har hört i något sommarprogram.

En dag får hon ett telefonsamtal om att hon skyndsamt måste ta sig till föräldrahemmet, och medan mamman fortsätter att vaka över maken, går döttrarna undan för att sova en stund, Lisa i ett grannhus tillsammans med sin pojkvän som hon kryper tätt intill. Fast sen kommer det där telefonsamtalet: Pappa är död.

Nästa dag gör mamma allting. Och solen skiner, ”som om ingenting hade hänt”.

Den här berättelsen om pappans död ger Lisa Ekdahl också en existentiell dimension. Hon har tidigare hört pappan, kärnfysikern, i sin sjuksäng säga: ”Jag vet inte vart jag ska.”

För min egen del tror jag att mitt liv slutar i en grav. Det måste nog sluta så – för att vi inte ska bli alldeles för många på det här klotet. Men efter mig lämnar jag barn och barnbarn och nya människor jag inte känner.

Lisa Ekdahl hör också till dem som har förstått poängen med musikvalet i ”Sommar”, möjligheten att understryka det man talar om genom låtval och grundton i musiken.

Bland det hon spelar finns Nina Simone med ”Suzanne”, Marianne Faithfull med Bob DylansIt’s All Over Now Baby Blue”, Vashti Bunyan med ”Diamond Day”, Jimmy Scott med flera i ”Nothing Compares 2 U”, Monica Zetterlund i Bill Evans‘ ”Monicas vals”, Barbro Hörberg i sin underbara ”Med ögon känsliga för grönt”, The Velvet Underground i ”Sunday Morning”, Lisa Ekdahl i sin egen ”När alla vägar leder hem” och så Cornelis Vreeswijk i Evert TaubesOch skulle det så vara”:

Och skulle det så vara
att allt är slut emellan oss,
hur kan du då förklara
att Karlavagnen alltjämt har
sju stjärnor och att nordanvinden
alltjämt rycker kottar ur furan
och kastar dem i spåret av din fot
och att rosorna du satte doftar
som i somras och har nya knoppar
och att igelkotten som dräpte huggormen
alltjämt i skymningen kommer
till mjölkfatet under stugtrappan
och att din baddräkt låg kvar
i ekan

Melodikrysset nummer 30 2017

29 juli 2017 12:43 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Vi har ingen tupp, så det vore fel att säga att jag var uppe med den, men jag var uppe tidigt i alla fall, hann också läsa två av våra tre morgontidningar innan det var dags för Melodikrysset.

Det var kul att lösa det i dag, inte minst för att det innehöll frågor som var lite knepiga och för en gångs skull inte bara något mycket känt stycke ur den klassiska repertoaren.

Själv klarade jag utan några våldsamma svårigheter den österrikiske kompositören (bland annat känd för tolvtonsmusiken) Arnold Schönberg, men jag tyckte det var ett framsteg, att Anders Eldeman för en gångs skull utmanade en stor del av krysslösarna.

Jag vet inte om alla känner till, att den tyska nationalsångens, ”Deutschland über alles”, melodi är komponerad av Joseph Haydn. Den andra delen av frågan – antalet bokstäver i förnamnet, angivet med romerska siffror, det vill säga VI, glömde jag sen bort att redovisa men gör det alltså nu, när en läsare har påpekat det för mig. VI stod också i kladden; jag är ju gammal latinstudent.

Klassisk bakgrund – jag talar här om musiken, som är en bearbetning av en komposition hämtad ur ”Bondekantaten” av Johann Sebastian Bach – har också ”Nu grönskar det i dalens famn”, men den är alltså inte en psalm. Fast som framgår av inledningen,
Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!

är dess årstid alltså våren, inte sommaren.

Samma anmärkning kan man så här års göra i fråga om ”Inbjudan till Bohuslän”, där ju Evert Taube skaldar och sjunger ”kom och se vårt Bohuslän om våren”.

Men den här sommaren kan man ju, åtminstone varannan dag, frestas att sjunga ”Singin’ In the Rain”, en melodi för evigt förknippad med filmen med samma namn. Fast i den sjöng förstås inte M A Numminen. Honom känner man ju lätt igen, men eftersom jag hade sumpat att skriva ner att Eldeman också frågade om vad man ser det göra i den här melodin, tog det en stund för mig att komma på att jag också skulle fylla i regna i krysset.

Ytterligare en film fanns med i dagens kryss, ”Rännstensungar”, ursprungligen gjord 1944. Ur den hörde vi en orkesterversion av ”I min lilla, lilla värld av blommor”. Det har också gjorts en senare version (1974) av den här filmen, med Cornelis Vreeswijk i rollen som konstnären John Fahlén.

Bill Haley slog ju igenom i filmen ”Vänd dem inte ryggen” (med ”Rock Around the Clock”), men han har gjort annat också, till exempel sjungit in ”See You Later Alligator” 1955.

I min mycket blandade musikvärld ingår ju också att se Melodifestivalen och dess olika deltävlingar. Mycket av det här fastnar inte i musikminnet, men ”En gång för alla” med Nina och Kim 2004 kommer jag faktiskt fortfarande i håg.

Fast det är klart att jag personligen mycket hellre lyssnar på Roy Orbison i ”Anything You Want (You Got It)”.

Pojkband har däremot aldrig varit mitt bord. I dag var det dock inte One Direction vi hörde utan Harry Styles som soloartist i ”Sign of the Times”. Det här var en mycket svårare fråga för mig än den där svaret skulle bli Arnold Schönberg.

Men jag gillar faktiskt också Rihanna, i dag i ”Close To You” (2016). Det skulle nog inte vara så dumt att åka till hennes födelseö Barbados, men den här gubben är ju inte längre riktigt i skick för såna långresor.

Men man måste ju se med humor på det också. Som en lumparkompis kommenderade oss i min ungdom: ”Halta och lemmalytta, framåt!”.

Sommar i P1 med Rune Andersson

28 juli 2017 17:44 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

En mycket stor del av Rune AnderssonsSommar” var en berättelse om framgång, i företag efter företag: Plannja (dit han kom efter att ha jobbat med högskoleutbyggnaden i bland annat Luleå), Getinge, Electrolux, Trelleborg… Jag gissar att fler lyssnare än jag tyckte att det här till slut blev lite tröttande. Hans budskap här var att företagande för att bli framgångsrikt måste ge hygglig vinst. Fast det förstår också jag, även om jag anser att det finns samhälleliga verksamheter som inte ska ha just den målsättningen. Jag hör nämligen till de socialdemokrater som, i motsats till Andersson, gärna ser att verksamheter som skola, vård och omsorg i alla delar drivs av stat, landsting och kommuner. (För övrigt har vi just sett hur det kan gå om man outsourcar viktiga nationella säkerhetskänsliga verksamheter.)

Att jag tar upp det här redan inledningsvis har att göra med att det han i sitt sommarprogram berättar om sin barndom och ungdom verkligen inte automatiskt leder till de politiska slutsatser han senare har dragit. Han växte under enkla förhållanden upp på ett småbruk i Blekinge och fick hjälpa till under till exempel skördearbetet. I andra avseenden har han saker att berätta som mycket liknar mina egna minnen från motsvarande ålder: Han lärde sig läsa vid mycket tidig ålder, fick ibland ägna sig åt annat för att han hade hunnit så långt, erbjöds att hoppa över en klass, det senare mot löftet att studera vidare. Själv kom jag med flyktingvågen från Estland; han kom att bli kompis med skolkamrater som kom med flyktingvågen från Ungern i mitten av 1950-talet.

Skolgången avslutades med studentexamen, och sen åkte han tillsammans med två kompisar till Göteborg för att gå på Chalmers, och det är alltså en examen därifrån som bildar plattform för hans senare karriär som industriledare.

Det intressanta är att Rune Andersson med sin sociala bakgrund var socialdemokrat, under åren på Chalmers medlem av den socialdemokratiska studentklubben där. Det visste jag faktiskt inte – jag är visserligen själv en gammal s-student, men de göteborgare jag träffade på till exempel våra kongresser är av en tidigare generation. Han tog sin examen 1968 och berättar mycket riktigt om strider med yttervänstern.

Man åtminstone anar att han någon gång under sin livsresa blev kritisk till den socialdemokrati han själv under unga år hade varit del av, men i sitt sommarprogram berättar han aldrig om någon brytning och när och varför den i så fall kom till stånd. Jag vet själv sedan tidigare att han och Hans Werthén på Electrolux-tiden ganska hätskt angrep min hustru, som i egenskap av ansvarig minister bannlyste freonanvändning i kylskåp, men detta nämner han inte, kanske för att det här förbudet drev fram en alternativ teknik, som blev en stor framgång.

Till det åtminstone under ytan intressanta i berättelsen om hans livsresa hör hans långa samarbete med Carl Bennet, av många sedd som en kryptososse.

Mycket mer outspoken är han, vilket jag redan tidigare har varit inne på, om friskolorna, där han ger Ilmar Reepalu (för övrigt en gammal bekant till honom från Chalmers-tiden) på nöten därför att dennes förslag (alltså enligt Andersson) skulle leda till utslagning av de privat drivna alternativen. Desto bättre i så fall, tycker jag alltså själv i denna fråga.

Hans låtval i programmet har utsikter att fånga en bred publik av den gamla stammen, och låtarna har ofta ett samband med det han pratar om: Tommy Körberg (”Fattig bonddräng”), Harry Belafonte (”Island In the Sun”), Janne Schaffer (”Norrland”), Ulf Lundell (”Öppna landskap”), Alf Hambe (”Orgeln på vinden”), Jerry Bock (”Om jag hade pengar”), Sven-Bertil Taube (i Evert TaubesFragrancia”), Madonna (”Don’t Cry For Me Argentina”), Fred Åkerström (i Ruben NilssonsDen odödliga hästen”) och så Frank Sinatra i det som Rune Andersson ser som sin livshymn, ”My Way”.

Sommar i P1 med Evin Ahmad

27 juli 2017 23:55 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag känner inte till skådespelerskan Evin Ahmad, men på Google står det ganska mycket om henne. Hon är född i Stockholm 1990, och föräldrarna är kurder, mamman från Syrien och pappan från Irak. Det faktum att pappan är skådespelare har säkert lockat in henne på samma bana, och i början av dagens ”Sommar” berättar hon om hur hon som tonåring tillsammans med pappan gick för att prova sin förmåga i filmversionen av Jonas Hassen KhemirisEtt öga rött” och började tycka, att film och teater var något magiskt: inför kameran och på scenen kunde man hata och älska, spela allt.

Hon ville bli skådespelare. Först gick det inte så bra, men hon lärde sig mer och fick sin första roll. Det här ledde vidare till film i Trollywood (Trollhättan), guldbaggegalan och råd att göra en resa till Paris. Hela tiden ville hon vidga sin scenförmåga och sökte bland annat komma in på Scenskolan i Malmö, vilket efter ett första misslyckat försök också lyckades. Mer lärde hon sig också genom att se massor av uppsättningar på teatrarna i Stockholm. Hon nöjde sig heller inte med att bara spela – hon ville skriva egna repliker och göra egna scenverk. I sitt ”Sommar” berättade hon, att en lärare på Scenskolan backade upp henne.

Lite längre fram i sommarprogrammet berättar hon också om den motvilja hon först kände mot sexscener. När man normalt spelar en roll spelar man ju, bland annat med hjälp av scenkläder och repliker, enligt manus någon annan, men krävs det att man kysser någon annan, använde man sina egna läppar – dessutom hade hon en pojkvän. Men eftersom han också var skådespelare, insåg hon, när hon såg honom spela i en motsvarande scen, att hon inte såg honom utan en person han föreställde.

Det här med teatern som illusionsskapare illustrerade hon också genom att berätta om en händelse på Dramaten. Hon såg där en pausuppsättning på scenen, som ändade i något obehagligt, och då reagerade också delar av publiken med obehag: Det kom rop om att den som upplevdes som obehaglig borde lämna scenen, och sen började allt fler ropa ”Ut!”. Till sist gick en ur publiken upp på scenen och drog den misshaglige i håret för att få ut honom.

Och så avslutar hon sitt ”Sommar” med att bland annat reflektera över att mörkhyade skådespelare (som hon själv) inte alltid får spela roller, som publiken associerar med människor av annat slag. Fast, för att använda ett annat av hennes exempel, det finns nog inte så många pjäser där det faller sig naturligt, att en blond tjej spelar Jesus.

Hösten 2017 ska hennes första roman komma ut, och jag skulle själv – just för att jag inte håller med henne om allt – gärna vilja läsa den och dessutom äntligen se någon föreställning med henne.

Hennes musikval i programmet lider, åtminstone i början, av att jag gärna skulle ha velat få det hon spelade presenterat för mig. Men en bit in iprogrammet skärper hon sig på den punkten. Allt – till exempel raplåtarna – är ändå inte riktigt mitt bord, men till exempel Aretha Franklin och Amy Winehouse känner jag förstås till, och det finns även andra för mig okända låtar och artister (till exempel ”Down In Mexico” med The Coasters) som jag gärna lyssnar på. ”River” med Leon Bridges är heller inte så dum.

Fulspelet i regeringsfrågan

27 juli 2017 18:23 | Politik | 6 kommentarer

För några dar sen, när vi hade besök av gamla vänner, samtliga liksom vi själva med gedigen politisk erfarenhet, förvärvad i centrala politiska positioner i det socialdemokratiska partiet, diskuterade vi förstås också sitsen för vårt parti under den eskalerande regeringskrisen. Vad vi sa om de berörda statsråden kan göra detsamma, men det ingen av oss kunde begripa – en av oss har varit minister, en annan statsministerns informationsansvariga och en tredje har under en period arbetat åt ett statsråd; jag själv har bland annat varit chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s) och sedan, tillsammans med ytterligare en av gästerna, arbetat i partisekreterarens kansli – var att man även under en socialdemokratiskt ledd regering har tillämpat nyordningen att samhälleliga verksamheter, också som i det aktuellta fallet mycket säkerhetskänsliga sådana, kan outsourcas till företag i andra länder. I det nu aktuella fallet har Transportstyrelsen, uppenbart på eget bevåg, åsidosatt bestämmelser i säkerhetsskyddslagen, personuppgiftslagen och offentlighets- och sekretesslagen, och den nya uppdragsutföraren, IBM, ämnade då lägga olika delar av driften i Rumänien, Tjeckien, Serbien, Kroatien, Nederländerna och Finland.

Under 2016-2017 blev Transportstyrelsens självsvåldiga generaldirektör Maria Ågren föremål för förundersökning och sparkades sedan från sitt jobb samt dömdes till dagsböter för ”vårdslöshet med hemlig uppgift”.

Sveriges regering är sedan hösten 2014 en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, detta för att de rödgröna partierna och det traditionella borgerliga blocket kom överens om att det större blocket skulle bilda regering och att denna regering skulle få igenom sin budget i riksdagsbehandlingen. Att så skedde var för att båda sidor inte ville ge Sverigedemokraterna något inflytande, men vi vet ju också att först Kristdemokraterna, sedan också Moderaterna nu har bytt fot i den senare frågan.

Mycket riktigt har de två sistnämnda partierna tillsammans med Sverigedemokraterna gått i spetsen för angreppet på regeringen för hanteringen av de aktuella säkerhetsskyddsfrågorna och också fått stöd av övriga borgerliga partier för de avgångskrav man har riktat mot infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist.

De två förstnämnda ministrarna har i det här läget själva valt att lämna regeringen. Särskilt prekärt har läget blivit för infrastrukturministern, detta för att tjänstemän på hennes departement inte förde vidare den information de fick i det här ärendet. Hur som helst är det en märklig ordning att ett ansvarigt statsråd inte informeras (och får fatta beslut) i ett så viktigt ärende, faktiskt också att statsministern överlåter hanteringen åt berörda statsråd, dessutom alltså i en ordning som saknar befälsfunktion. Som en jämförelse: när min hustru, Birgitta Dahl, var miljö- och energiminister, hade hon initiativrätt också i de mängder av miljöfrågor som låg under ministrar på andra departement, till exempel industri-, bostads-, jordbruks- och kommunikationsdepartementen. Statsråden där kunde självfallet argumentera för andra beslut hos statsministern, Ingvar Carlsson, men miljö- tillika energiministern informerade också själv statsministern om sådana och andra viktiga frågor.

Själv skulle jag också gärna se en granskning av vilka som ursprungligen drev igenom de privatiseringar av offentlig verksamhet, vilka nu har fått så beklagliga effekter.

Den hittillsvarande inrikesministern Anders Ygeman blir nu i stället ordförande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Därmed finns han kvar i politikens centrum – man bör komma i håg att han ofta har utpekats som nästa socialdemokratiska partiledare.

Kvar i regeringen stannar försvarsminister Peter Hultqvist, vars huvud oppositionen uppenbart vill se på ett fat, detta trots att han är en utomordentligt kapabel försvarsminister och i det aktuella fallet, där han inte har mer än ett begränsat ansvar, omedelbart har agerat med all önskvärd kraft. Trots detta framhärdar oppositionspartierna i sitt avgångskrav, vilket nog får ses som ett uttryck för deras önskan att till varje pris skadskjuta regeringen. Återstår att se om den allmänna opinionen gillar eller genomskådar detta, också om alla borgerliga ledamöter verkligen röstar efter partipiskan. Märk att till exempel det oberoende liberala flaggskeppet Dagens Nyheter i sin huvudledare i dag skriver: ”Vad gäller Peter Hultqvist är misstroendet svårbegripligt. Försvarsministern var visserligen tidigt informerad. Men det är inte hans primära uppgift att koordinera andra. Inget tyder på att frågan har hanterats fel på försvarsdepartementet.

Statsministern har i det läge regeringen har hamnat i agerat både snabbt och klokt.

Ny infrastrukturminister blir den förutvarande gruppledaren Tomas Eneroth.

Ny inrikesminister blir Morgan Johansson.

Ny migrationsminister blir Helen Fritzon.

Ny hälso- och idrottsminister blir Annika Strandhäll, vilket inte har med den aktuella regeringskrisen att göra – företrädaren, Gabriel Wikström, är sjukskriven och avgår av hälsoskäl.

Jag noterar med gillande att ommöbleringen av den socialdemokratiska delen av regeringen innebär ett steg åt vänster.

Sommar i P1 med Kalle Lind

26 juli 2017 23:07 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag känner inte dagens sommarpratare, Kalle Lind, men jag har kommit i ett slags indirekt kontakt med honom vid ett tidigare tillfälle. Jag blev kontakt av en av redaktörerna på Galago, som ville att jag skulle skriva förord till en samlinsutgåva av Magnus Knutssons och Ulf Janssons serie ”Ratte”, som länge gick i Aftonbladet. Ulf Jansson och jag kände varann en smula, och han hade gett mig ett slags hjälteroll i två avsnitt av ”Ratte” – jag fick då heta Uno Smock och var redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning ”Kravatt i politiken”. Och eftersom jag var och är serieälskare, föll det sig naturligt att tacka ja. Dock skulle Ordfront-ägda Galago skicka avdrag av samtliga Ratte-avsnitt för uppfriskande av minnet.

Men det kom aldrig några avdrag, så jag trodde att utgivningsprojektet var nedlagt – ända tills jag en dag hittade Ratte-boken i en bokhandel, dock med förord av Kalle Lind. Någon förklaring från förlaget har jag aldrig fått.

Sen läste jag med stor uppskattning den utgivna boken inklusive Kalle Linds förord och gav uttryck för detta i en recension här på bloggen – ni kan själva kolla under Kulturspegeln, Serier.

Att jag inte är riktigt lika nöjd med Kalle Linds ”Sommar” i dag har alltså inte som bakgrund att jag skulle vilja betala för gammal ost. Och för att sammanfatta: Hans ”Sommar” har sina poänger både när det gäller det talade innehållet och när det gäller låtvalet, men innehållet känns faktiskt i vissa avseenden lite skruvat.

Men ska jag vara uppriktig, får jag ibland känslan, att den här mannen – han brukar själv kalla sig ”En man med skägg” – ibland skruvar till verkligheten för att kunna få in vissa personer i sitt eget programperspektiv. Han beskriver sig själv som i alla tänkbara avseenden ett barn av medelklassen, men för alltför många även politiskt till ett slags mittgrupp. Hasse och Tage (Alfredson respektive Danielsson) var väl för all del också medelklass, men när de en gång i världen båda ställde upp för socialdemokratin (Hasse i annonser, Tage genom att på sitt vanliga förlag ge ut valargumentboken ”En soffliggares dagbok” – jag hade personligen kontakt med honom inför publiceringen), var de båda ganska radikala socialdemokrater; Tage kom för övrigt från en vänsterfamilj. När de senare bröt med socialdemokratin, berodde detta inte på att partiet skulle ha blivit för radikalt för dem. Det riktigt tunga skälet för dem var att de inte tyckte att socialdemokratin var tillräckligt radikal i sitt kärnkraftmotstånd.

Nå, det här använder jag som exempel på att Kalle Lind ibland skruvar till delar av verkligheten för att få det han vill ha med att passa in i just hans val av perspektiv.

Men det här betyder alltså inte att jag inte finner annat i hans ”Sommar” hörvärt, om vi håller fast vid exemplet Tage Danielsson till exempel historien om hur den mycket unge Kalle Lind sänder in sitt allra första manus till Tages förlag, Wahlström & Widstrand, och sen blir uppringd av Tages fru, som jobbade där (och blir refuserad av henne, som är måttligt imponerad av hans förstlingsverk).

Också en del av det rent personliga, som en sons förhållande till döden och hans eget till hustrun, är intressant att lyssna på, men i det senare fallet börjar man förstås undra om de fortfarande är gifta. Eller: har han verkligen blivit ombedd att skriva en nekrolog om sig själv och då levererat det han refererade/citerade?

Så kanske var det här sommarprogrammet utformat med avsikten att i bitvis munter form försätta oss lyssnare i ett tillstånd av osäkerhet.

Kalle Linds låtlista innehåller ganska mycket som jag inte bara har hört utan också i stor utsträckning har i mina egna skivhyllor, sådant som Röda Bönor (”Det ska bli slut på rumban”), Barbro Hörberg (”Gamla älskade barn”), en rad nummer med Hasse och Tage (”Vi håller om varandra” och ”På slutet”) och Monica Zetterlund (”Rosens sång” samt ”Donna Juanita”), Lena Nyman (”Ett bloss för moster Lillie”), Stefan Sundström (”Kärleksvisa), Kjell Höglund (”Förtvivla först i morgon”), Sonya Hedenbratt (”Älskade son så bra att du kom” – ursprungligen ”One More Dance” av C C Carter och i original insjungen av Harry Belafonte och Miriam Makeba) samt Trille och Cornelis Vreeswijk (i Evert TaubesTango i Nizza”).

Sommar i P1 med Jerzy Sarnecki

25 juli 2017 23:35 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jerzy Sarnecki är född 1947. som man kan ana av namnet i Polen, men som en hel del andra polacker kom han 1969 som politisk flykting till Sverige. I hans fall fanns som främsta orsak till landsflykten hans judiska familjebakgrund – under den här tiden ökade antisemitismen i det kommunistiska Polen; även familjen Sarnecki drabbades, trots att pappan hade varit en av dem som försvarade Warszawa.

Nästan hela hans släkt hörde under andra världskrigets tyska ockupation till den mycket stora del av landets judiska befolkning, som nazisterna förintade, men till dem som, trots deportation, ändå lyckades klara sig hörde hans föräldrar. Föräldrarna blev för någon tid separerade men återförenades i Sovjetunionen, där de skickades till Sibirien men släpptes efter det nazityska anfallet mot landet. De fick så småningom även erbjudande om sovjetiskt medborgarskap men ville hem, alltså till Polen. De kom till ett sönderbombat Warszawa och fann snart, att alla i släkten utom pappans bror Jakob hade dödats av den nazityska ockupationsmakten.

De hjälpte till med återuppbyggnaden av Warszawa men drabbades även de av den judeförföljelse, som 1968 spred sig också i det kommunistiska Polen. Allt fler judar började lämna Polen, och Jakob Sarnecki föreslog sin bror, att de skulle söka en framtid så långt bort som möjligt från Polen, det vill säga i Australien. Men först gällde det att komma i väg från Polen. Familjen lyckades först ta sig till Wien, men myndigheterna i Österrike, som var neutral randstat till östblocket, skickade dem vidare till Italien.

Någon emigration till Australien blev det dock inte för familjen Sarnecki. Pappan i familjen hade under tiden i det kommunistiska Polen haft jobbuppdrag i det kommunistiska Kina, och det gjorde det svårt att bli insläppt i Australien.

Så det blev Sverige i stället, ett drömland att bo i tyckte unge Jerzy. Visserligen hade han i början svårt med svenskan, men eftersom svenskarna trodde att hans stavningssvårigheter hade att göra med bytet av land och språk, etiketterades han inte ens som dyslektiker, vilket han var. Och ändå gick studierna bättre än de hade gjort i Polen.

Sarnecki läste sociologi och blev så småningom kriminolog och fick en professur; under åren 1977-1993 var han anställd som forskare, sen utredningschef på Brottsförebyggande rådet, och det är i den rollen han har blivit mycket känd genom media, genom att förfäkta åsikter som ofta har gått på tvärs mot rådande åsiktstrender både bland allmänhet och i flera politiska partier.

Också i sitt sommarprogram är han inne på alternativ till hårdare straff- och bura-in-dem-och-släng-bort-nyckeln-filosofin. Visst finns det mycket farliga människor som man måste bura in, ibland också på lång tid. Men viktigare är det att tidigt få tag på dem som inte håller sig till normer och lagar – gör man det och ger dem adekvat stöd, kan en mycket stor del av dem utvecklas till helt normala medborgare. Det är likaså viktigare att få polisen att göra ett bättre jobb än att ständigt fylla på leden med fler poliser, tycker han.

Den musik han spelar i sitt ”Sommar” är ofta väl vald, också om man ser till knytningen till det han talar om: Han spelar en nocturne av Frédéric Chopin därför att den ofta spelades i polsk radio och klezmer efter Chopin för att understryka sitt polsk-judiska arv. Och också kanadensaren Leonard Cohen, här med ”If It Be Your Will”, har ju judisk bakgrund. Australiensiska ”Midnight Oil” spelas i anslutning till familjens planer att försöka flytta till just Australien – märk att den här gruppen är känd för sin kamp för ursprungsbefolkningen där, aboriginerna. En av representanterna för det nya landet, Sverige, blir Sven-Bertil Taube, med pappa EvertsHär är den sköna sommarn”, den med påståendet ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”.

Mycket annat vore värt att nämna, men jag nöjer mig med att lyfta fram avslutningslåten, Wolf Biermanns ”Ermutigung”. Här får ni den på svenska:

Uppmuntran

Svensk text: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Ermutigung

Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann (1968)

Du, lass dich nicht verhärten
in dieser harten Zeit.
Die allzu hart sind, brechen,
die allzu spitz sind, stechen
und brechen ab sogleich.

Du, lass dich nicht verbittern
in dieser bittren Zeit.
Die Herrschenden erzittern
– sitzt du erst hinter Gittern –
doch nicht vor deinem Leid.

Du, lass dich nicht erschrecken
in dieser Schreckenszeit.
Das wolln sie doch bezwecken
dass wir die Waffen strecken
schon vor dem großen Streit.

Du, lass dich nicht verbrauchen,
gebrauche deine Zeit.
Du kannst nicht untertauchen,
du brauchst uns und wir brauchen
grad deine Heiterkeit.

Wir wolln es nicht verschweigen
in dieser Schweigezeit.
Das Grün bricht aus den Zweigen,
wir wolln das allen zeigen,
dann wissen sie Bescheid

Sommar i P1 med Malin Cederbladh

24 juli 2017 23:55 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har lyssnat på Malin CederbladhsSommar” i dag två gånger. Först medan jag förberedde ett mellanting mellan sen lunch och middag för några gamla kvinnliga vänner och arbetskamrater, sedan mer noggrant nu i kväll.

Men det senare hjälpte inte. Det här programmet gick inte hem hos mig i alla fall. Hon berättar om sitt liv så impressionistiskt, att programmet blir omöjligt att referera.

Där finns förstås enskildheter som fångar mig som lyssnare: När hon vid fem års ålder under en förbjuden utflykt till ån håller på att drunkna och sedan räddas av en för henne okänd man, senare följt av låtsasdrunkningar hemma i badkaret. Sorgen över pappans mycket för tidiga död. Kanske också teatererfarenheterna från Unga Klara.

Men som helhet funkar inte det här sommarprogrammet. Malin Cederbladh försöker berätta allt för mycket utan att fördjupa nästan någonting.

Problemet är att inte heller musiken i programmet gör det lättare att lyssna på.

Cederbladh gör inget för att relatera det hon spelar till sin egen berättelse; hon berättar inte ens för lyssnarna vad hon spelar. Och då hjälper det inte att hon spelar hörvärd musik, sådant som Georges BizetsPärlfiskarna”, en sonat för cello och piano, ”Sing, Sing, Sing” med Benny Goodman, ”One More Cup of Coffee” med Bob Dylan och Emmylou Harris, ”Did You Give the World Some Love Today Baby” med Doris Svensson och en hop skickliga jazzmusiker och så ”Cherish” med Nina Simone.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^