Äppelskörd med förhinder

Vädret är vackert i dag, soligt och stilla – men det är ändå svalt och höst i luften. Birgitta sätter blomsterlök i sin nyrestaurerade rabatt innanför staketert mot gatan.

Även jag pallrar mig ut, för att inför höstflytten in till lägenheten i stan skörda äpplen. Jag har med mig en dubbel papperskasse att plocka fina äpplen i, sådana som ska förvaras i matkällaren inne i Uppsala, men i den blir det just inget. Nå, vi har fina vinteräpplen som mår bra av att stå kvar på träden ett tag till.

Äpplena på de träd jag hinner plocka av och under är alla mer eller mindre angripna. Jag tänker nu inte så mycket på den fallfrukt som har dunsat i marken och har farit illa av det och av att få ligga kvar. Flera av dem och också av de äpplen som fanns kvar i träden var förstås också fågelhackade. Men den riktigt stora skadan på äpplena har förorsakats av rönnbärsmal, en återkommande plåga. Till att börja med är de skador rönnbärsmalen förorsakar måttliga. Större delen av de här äpplena går att äta eller att göra mos eller must av, men låter man dem stå en tid, förfars de. De minst angripna bland de här äpplena har jag tagit till vara, men det mesta av äppelskörden från de angripna träden måste man kasta. De här äpplena har jag burit ut på allmänningen utanför tomten.

Vi får se om jag hittar helt oangripna äppelsorter också, med mogna äpplen alltså. Skördearbetet i fruktträdgården kommer att sysselsätta mig större delen av dagen i morgon.

En välsignelse i det här arbetet har varit den äppelplockare Birgitta har fått av Matti: en liten textil håv på långt skaft och med tandad (ej skarp) gripkant runt håven.

Folk, world och etno men även psalm och lite jazz- och rocktoner från Ungern

När jag under vår donaukryssning 2006 handlade skivor i en välsorterad butik nära Saluhallen i Budapest, fick jag även rekommendation om en då alldeles nyutkommen samlings-CD med undertiteln ”Folk-World-Ethno From Hungary”. Att den innehåller influenser även från jazz och rockmusik är därmed inte förvånande, och man bör dessutom nämna att den innehåller musik från den religiösa sfären.

Dess engelskspråkiga titel, ”Periferic 2006” (Periferic Records BGCD 168) kunde få köparen att tro att CD-mappen innehåller engelskspråkig information, men så är inte fallet. Det här urvalet av låtar och band från det ungerska skivbolaget med samma namn saknar information, ens på ungerska. Sättningarna får man sålunda gissa sig till, och man får heller ingen information om vilka som spelar de olika instrumenten. Vidare: kan man inte ungerska, är det ganska svårt att gissa sig till textinnehållet i låtarna. Gruppnamnen och låttitlarna har jag åtminstone försökt sluta mig till med hjälp av de översättningstjänster som finns på nätet, men alltför ofta blir de översättningar som erbjuds från ungerska till svenska ganska märkliga. När jag till exempel söker översättning av titeln på CDns kanske allra bästa låt, ”Ször szökött a szemembe” får jag som svar ”Först kom i mina ögon”. Men på det här sättet lyckas jag ändå lista ut att ”együttes”, ett vanligt förekommande ord i flera gruppnamn, betyder just ”band”/”grupp”.

Därmed inget ont sagt om musiken på skivan – mycket är både intressant och bra. Den redan nämnda ”Ször szökött a szemembe” med Tünde Ivanovics och Géza Fábri (fast på skivan står efternamnen på ungerskt vis först) innehåller till exempel sång av en kvinnlig stämma (som måste vara Tünde Ivanovics’) och musik på, tror jag, gitarr, mungiga och något slags flöjt. ”Pokolra mentek a dudások” med Kormorán med sin kraftfulla, snabba sång är en vild och härlig låt. ”Ha folyóviz volnék” och ”Jöttem is, mentem is” med Transylmania, med kvinnor ömsom sjungande solo, ämsom i kör, har det där som man inte så sällan finner i ungersk musik: ett snabbt, dansant tempo i en i grunden lite sorgmodig musik. I ”Mely igen jó az Úr Istent dícsérni” med trion Szerényi, Nagy och Kóta hör man utöver sången också rockrytmer. Och den instrumentala ”Kocovo oro” med Söndörgö ergyütes är högst hörvärd även den.

Jag tror mig spåra religiösa inslag både i ”42. zsoltár” med Alex Berkesi (där zsoltár – samma ord som Psaltaren? – betyder psalm; märk också den tydliga jazzklangen) och i den redan nämnda ”Mely igen jó az Úr Istent dícsérni”, som verkar handla om att prisa Herren Gud, och så, allra mest, i den avslutande psalmen ”138. zsoltar – Dícsér téged teljes szívem” med Református kórusok, där orgelspel övergår i psalmsång, den senare både i form av unison sång och stämpartier.

Spännande med all denna ungerska musik, men den skulle naturligtvis nå många flera om den försågs med ett längre texthäfte på engelska.

I trädgården

Det är höst och dags att sätta nya blomsterlökar.

Dock har det varit svårare än vanligt att få tag på sådana, i vart fall om man vill ha tillgång till ett riktigt brett utbud. Jag har försökt köpa blomsterlökar i två blomsterhandlar i Uppsala där det tidigare har funnits sådana att köpa, dels den vid Torbjörns torg, dels en i centrum, men båda har slutat saluföra blommor i den formen. Här i Öregrund håller blomsterhandeln, den som blomstrade så under förra ägaren, vår vän Inga-Lill, på att läggas ner, och även järnhandeln, som förr saluförde blomsterlök, har upphört med detta. I järnhandeln lyckades jag i alla fall köpa ett nytt fågelbord, som jag har satt upp i en av syrenerna utanför sovrumsfönstret.

Räddningen har varit Konsum i Öregrund – där har det funnits ett ställ med ett någorlunda hyggligt bestånd av blomsterlökar. Där har jag både köpt ett antal blomsterlökar åt Birgitta, som hon fick på sin födelsedag, och så blomsterlök åt mig själv.

Mina har jag i dag satt i landet i slänten ner mot gatan, det land som Eva-Lotta Hasselqvist samt Bosse Andersson och hans mannar har restaurerat åt mig. Där fanns tidigare en del helt fantastiska lökväxter, men jag kan ju inte förrän till våren veta, vilka av dessa som återkommer efter det att jorden i rabatten har rensats, vänts och fyllts på. Så jag har köpt åtminstone en kasse lökar och satt dem i kanterna på det här landet, både på gat- och på hussidan.

Jag pillade ner ett stort antal balkansippelökar, i olika färger och 10 centimeter höga.

Små – 10-15 centimeter – är också de gula påsktrumpetnarcisserna.

I gult går även cyklamennarcissen Tête-à-Tête, som är 15-25 centimeter hög. Högre, 35-45 centimeter, blir de likaledes gula påskliljorna Dutch Master.

Av tulpaner har jag tidigare darwinhybriden Golden Apfeldorn, 45-55 centimeter, kanske också den gula och röda Cynthia (Tulipa clusiana f diniae), 20-25 centimeter.

På två av tulpansorterna jag har köpt står det på förpackningarna att de är nya: dels den liljeblommande, 35-45 centimeter höga Synaeda Orange, dels den lila enkla tulpanen Purple Prince, som blir 35-40 centimeter.

Slutligen har jag i den här rabatten också satt ett antal tulpaner i olika färger och med fyllda blommor; de här tulpanerna varierar mellan 35 och 50 centimeter i höjd.

När jag var klar med lökplantgeringen i det här landet, planterade jag också med hjälp av ett ogräsjärn tre förpackningar rysk blåstjärna (Scilla sibirica) i ytterligare en del av gräsmattan.

Våra gräsmattor ska lysa blå under våren!

Poesi för barn och för barnsliga

Lyrikvännen nummer 4-5 2010 har som tema ”Poesi för små barn och stora”. Det är ett lättläst och inbjudande temanummer, och jag har snabbt läst det från pärm till pärm.

Själva ämnet har säkert bidragit till att det har varit ovanligt lätt att ta sig igenom artiklarna. Lättlästheten är samtidigt en påminnelse om Lyrikvännens och Lyrikklubbens ursprungliga ambitioner, att vara i bästa mening folkbildande och att vinna en ny och bredare publik för poesin.

Innehållsligt – och jag tänker då både på artiklarna och på de dikter som puliceras – är jag kanske inte riktigt lika entusiastisk för det här temanumret. Ganska mycket av det man vill ska avhandlas finns i och för sig med, men jag saknar för egen del fördjupningarna och nyupptäckterna. Och så saknar jag en röd tråd – innehållet är brokigt och mångskiftande, och man undrar ibland varför det ena eller det andra måste finnas med.

Kanske kunde numret ha blivit intressantare, om man hade fördjupat och gett mer utrymmer åt några av de riktigt stora svenska barnboksförfattarskap som helt eller åtminstone delvis vetter åt poesi, som Lennart Hellsings och Tove Janssons – eller Elsa Beskows, vars böcker här nämns men knappast får den plats de förtjänar.

Eller så kunde man ha koncentrerat sig på absurd och nonsenslekande vers, skriven eller samlad av sådana som Bengt af Klintberg, Britt G Hallqvist, Hans Alfredson och, åter igen, Lennart Hellsing.

Det intressanta med de flesta av de nämnda barnboksförfattarna (och många andra) är att de vänder sig till en åldersmässigt betydligt vidare grupp av läsare än de riktigt unga. Lennart Hellsing har skrivit mycket (och jag tänker då både på enskilda referenser i uttalade barnböcker och på de av hans böcker som, trots formen, vänder sig till en i huvudsak vuxen publik) som faktiskt är svårt att sammanfatta i förlagsrekommendationer av typen ”6-10 år”. Och hur mångbottnade är inte Tove Janssons böcker?

Själv lät jag en gång under min mycket korta bana som svensklärare på enhetsskolans högstadium en klass – icke utan framgång – analysera ett stycke fyrtiotalspoesi, hämtad ur Werner Aspenströms “Snölegend”, 1949:

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan…

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.

Statliga Apoteket AB lanserar egna receptfria läkemedel och inför kundkort med rabatter och bonus

1 oktober utökar statliga Apoteket AB sin tidigare satsning på bland annat hygienprodukter (Apoliva, Apoteket) även med receptfria läkemedel, kvalitetskontrollerade och till bra pris. Dessa saluförs under namnet Apofri.

De två första är värktabletter:

Paracetamol Apofri är smärtstillande och febernedsättande med samma effekt och verkan som Alvedon, Panodil, Reliv och Pamol.

Ibuprofen Apofri är smärtstillande, febernedsättande och inflammationsdämpande med samma effekt och verkan som Ipren, Ibumetin och Burana.

Eftersom det är höst och förkylningstider, finns det anledning att också påminna om en apoteksprodukt som inte är alldeles ny, Apoteket Handdesinfektion, ett bakteriedödande alkoholbaserat desinfektionsmedel i gelform.

Nyligen, när jag var inne på ett av de statliga apoteken i Uppsala (det i S:t Per) för att komplettera mitt lager av Apoliva schampoo, Apotekets Munskölj och C-vitamin med mera, tillfrågades jag i kassan om jag ville ha Apotekets AB nya kundkort ApoPlus, och jag tackade ja. Det betyder att jag nu, ungefär som när det gäller Konsums Med mera-kort (som utöver poäng på varor handlade i kooperativa butiker också ger poäng på hygienprodukter och liknande i Kronan-apoteken, som är delägda av Konsum), får poäng på mina inköp – poäng ger i stort sett allt utom läkemedel. Poängen ger värdecheckar i bonus. Särskilda kunderbjudande utlovas också.

Så be om ett ApoPlus-kort även du, om du regelbundet handlar i ett statligt apotek!

Jag tror jag är socialdemokrat

”Jag tror jag är socialdemokrat, men jag hittar inget parti.”

Ronny Eriksson (fritt citerad efter Britta Sethson)

Norgedemokraterna

Som en protest mot Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och som en sympatiyttring för den rödgröna politik som förs i vårt västra grannland, vore det kanske på sin plats att här i Sverige inregistrera partiet Norgedemokraterna.

Och så är Viggo åtta

I vår familj är det flera som fyller år i september. Den 13 september fyllde vår dotter Kerstin 41. Den 20nde blev hennes mamma 73. Och i lördags, den 25e, blev Kerstins och Bos son Viggo åtta.

Vi hade inga stora, gemensamma kalas för Kerstin och Birgitta, men när de yngsta i vår familj fyller år, försöker vi komma allihop. Och nästan alla var där: farfar Olle och farmor Kristina från Sollefteå, morfar och mormor, och så Kerstins syskon med respektive, Matti med Karin, Anna med Enver samt dessutom yngsta dottern Ella.

Kerstin är en fantastisk kalasmakare, och det bjöds både på kaffe och tårta och senare på middag.

Både Kerstin och Birgitta fick presenter i efterskott, men det här var förstås främst Viggos (och i någon mån lillasyster Klaras) födelsedagsfest. När man som Klara är fem, vill man ju också gärna få presenter, så vi har upphöjt Viggos åttaårsdag till hennes fem och ett halvt-årsdag.

Till Viggo hade jag köpt böcker – vad annars! – och ett par filmer, men jag hade också, helt utanför önskelistan, hittat ett par saker som jag tror kan roa en åttaåring: en trollerilåda med trollkarlshatt och allt och så ett dubbeltält: en indianwhigwam och en eskimåigloo med en gång emellan. Det här tältet var till Viggo, men jag tror nog att också lillasyrran är välkommen att leka där – de här båda syskonen tycker mycket om varann och leker ofta med varann.

Det senare gläder mig mycket. Också deras mamma har god kontakt med och en hjärtlig relation till sina syskon, och det har aldrig funnits något påtvingat över deras umgänge med sina föräldrar. I den här familjen finns det både sammanhållning, omtanke och gemensamma grundvärderingar, politiska och andra.

Vad jag än har lyckats eller misslyckats med i livet i övrigt – jag är till freds med att ha en sådan familj, vilket också inkluderar de partners våra barn har valt och de barn de har satt till världen.

Vid ett tillfälle under det här kalaset, som pågick i olika rum i familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan, tittade jag in i Klaras rum, varifrån jag hörde välbekant musik. När jag tittade in, hade Klara (som går på barnbalett) dansföreställning för Mattis Karin, som satt på Klaras säng och tittade på och följde med i en bok, Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”. Samtidigt spelades den CD som följde med boken, och det var den här musiken Klara dansade efter. Musikarrangemangen till sångerna på skivan är rikt varierade och mycket dansanta, så jag förstår utmärkt väl, att Klara hade svårt att låta bli att dansa. Kolla för övrigt gärna min recension av bok och skiva ovan under Kulturspegeln, Barnkultur!

Och sen, när jag satte mig ner på sängen bredvid Karin för att titta på lilla Klara, avbröt hon för ett ögonblick dansen och vände sig till mig:

– Den här har jag fått av dig, morfar!

Gissa om morfarshjärtat smälte!

Melodikrysset nummer 38 2010

Trots att jag drack dry martini, rött vin, cognac och whisky i går kväll, hade jag inga problem med dagens melodikryss. Svaren på de flesta frågorna dök snabbt upp ur huvudet.

Och fattas bara: Lasse Kronér, här med sin egen ”Amalia”, såg vi så sent som i går kväll i Dobidoo.

I det programmet medverkade bland andra Kalle Moraeus, som ju tillsammans med Orsa spelmän gjorde en av de bättre låtarna, ”Underbart”, i årets melodifestival.

Låt mig här utanför svarsredovisningen parentetiskt skjuta in att hans tävlingspartner Sara Edwardsson, för övrigt från Uppsala, när hon 2001 sjöng på CDn ”Le Fox”, i bandet hade bland andra vår son, Matti Dahl.

Men tillbaka till krysset och etermedia. Vi såg förstås också ”Skavlan” i går kväll, mötte där bland andra deckarförfattarinnan Anne Holt, som jag har mött på Arbeiderpartiets kongressfest i Oslo på den tiden då hon var justitieminister och jag själv de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare, och en beundransvärt glad Mona Sahlin, som jag från min tid tillsammans med henne på den socialdemokratiska partiexpeditionen minns som Bruce Springsteen-fan. Allt detta som övergång till att vi i dag fick höra Springsteens ”Born In the USA”.

Ingvar Oldsberg brukar vi se i ”Här är ditt liv”. En tidigare allsångsledare på ”Allsång på Skansen”, Egon Kjerrman, fick epitetet ”sjunger hellre än bra”, men frågan är om inte Oldsberg, här i ”Bär ner mig till sjön” (”Bei mir bist du schein”), förtjänar det här omdömet flera gånger om.

Mats Rådberg ägnade sig åt allsång också han, men melodin kände vi igen som Alice Babs’ succélåt från 1953 om en hund, ”Valpen i fönstret”. Den börjar ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”. Mats Rådberg är förresten son till två av mina medarbetare på Aktuellt i politiken (s) på den tiden jag var chefredaktör. Pappa Sven var försäljningschef och mamma Karin jobbade på distributionen. Tidningen hade över 140.000 exemplar i prenumererad upplaga.

Sommaren är ju redan slut, men jag noterar att Anders Eldeman gärna hänger sig kvar i den.

I dag fick vi till exempel höra Birger Sjöbergs sommarsång från 1922, ”Den första gång jag såg dig”, som ingick i ”Fridas bok”.

Somrig är också Per Gessles och Gyllene Tiders hit från 1996, ”Gå och fiska”.

Hit blev också Charlotte Nilssons (Perrellis) melodifestivalsegrare från 1999 ”Tusen och en natt”, framgångsrik också i Eurovision Song Contest men nu under titeln ”Take Me To Your Heaven”.

Två musikaler ingick i dagens melodikryss.

Vi fick höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita” från 1975.

Och direkt på den fick vi höra en sång ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla” (1995).

Och så avslutar vi med två sånger om/för barn:

Jag har alltid tyckt om ”Det gåtfulla folket” med finstämd text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson.

Men jag är också en vän av Walt Disneys klassiska skapelser och gillar till exempel hans burleska skildring av de tre små grisarna, här dock efterfrågade i singularis: gris. Så visst känner jag igen ”Ingen rädder för vargen här” även när den sjungs på finska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Chopins musik lyste upp höstkvällen

Birgitta kom med bussen från Öregrund, och jag mötte henne vid Centralstationen inför säsongens första konsert med Uppsala kammarorkester. Och eftersom vi ju skulle tillbringa kvällen i Musikens hus, valde vi att starta med middag i husets restaurang. Den har, kunde vi konstatera, spottat upp sig en hel del, när det gäller menyn. Grillad oxfilé från Faringe med chilirostad potatis, pepparsås och sallad på varma primörer gjorde gott en höstkväll som denna.

Också musiken fördrev höstmörkret.

Konserten började med en kort men intresseväckande ”Ouvertyr”, skriven 1943 av den polsk-litauiska kompositören Grazyna Bacewicz (1909-1969). För mig var hon en ny bekantskap, som jag gärna skulle vilja höra mer av.

Kvällens höjdpunkt var det andra stycket före pausen, Frédéric Chopins (1810-1849) ”Pianokonsert nummer 1 i E-moll”, opus 11. Inget ont sagt om orkestern – den spelar en underordnad roll i det här stycket – men pianosolisten Ivari Ilja, liksom dirigenten Paul Mägi från Estland, lyste upp höstmörkret med sitt spel. I till exempel larghettot var Iljas spel fantastiskt, och publiken hyllade honom också med stående applåder.

Efter pausen spelade orkestern ”Symfoni nummer 2 i D-dur”, opus 73, av Johannes Brahms (1833-1897). Här fick orkestern större utrymme och förvaltade det väl. Men jag kan inte hjälpa det: Brahms musik fångar mig inte i samma utsträckning som Chopins.