Melodikrysset nummer 31 2018

4 augusti 2018 12:42 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

I dag fick vi faktiskt ett melodikryss utan dubbelfrågor där de ingående delarna inte har något logiskt samband med varann. Tack, herr Eldeman!

Däremot fick vi en trippelfråga, där de ingående svarsorden bildade en filmtitel, ”Mordet på Orientexpressen”, som bygger på en klassisk deckare med samma titel av Agatha Christie.

Den har filmats tidigare, men i dag utgick Eldeman från den senaste versionen, och ur den hade Eldeman hämtat ytterligare en ljudillustration. Frågan här var, vem som sjöng. Jo, Michelle Pfeiffer.

En variant av dubbelfråga men med gemensamt svar förekom dock. Dels spelades ”When I’m Sixty-four” med The Beatles. Dels spelades ”One!” ur ”The Chorus Line”. Som man kan se innehåller de båda titlarna ett tal.

Därmed är vi redan inne på frågor med anknytning till film- och scenvärlden, men det kom mer sådant.

Jag har själv inga egentliga minnen av ”Beverly Hills”, men jag vet att den här serien har sänts i svensk TV.

”Dr. Snuggles” har jag däremot sett i TV tillsammans med barnen när de var små.

”Det regnar kor” kunde man ju också tro var gjord för barn, men den gotländska gruppen Smaklösa hade gjort en svensk variant av ”It’s Raining Men” med The Weather Girls.

Någonstans där uppe utspelar sig också ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som jag minns med Karl Gerhard. Fast i dag fick vi höra en finsk version med Matti Jurva.

Strax före den hörde vi ”The Humming” med Enya. Så det var hygglig spridning i tid, vilket väl också ytterligare en låt vittnar om:

”Säg mitt namn” med Eva Dahlgren.

Ytterligare ett exempel på spridning i tid och rum är ”(Mr. Paganini) You’ll Have To Swing It” med Mills Brothers. Just den här låten minns jag inte, men jag minns tydligt Mills Brothers från efterkrigstidens ångradio.

Min egen favoritlåt i dag var dock av senare datum, ”Oh boy” med Peps Persson. Honom har jag många skivor med i mina skivhyllor.

I dag har jag försökt vara kort – jag ska snart lyssna på dagens sommarpratare.

Sommar i P1 med Tauba Katzenstein

2 augusti 2018 0:16 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Tauba Katzenstein är 92 år och en av de äldsta programvärdarna, som har gjort ”Sommar” i P1. Dessutom är hennes program ett av de bästa och mest angelägna den här sommaren.

Hon är en av de överlevande från nazisternas förintelseläger i det ockuperade Polen under andra världskriget, i hennes fall Auschwitz, och i en tid då antalet förintelseförnekare åter igen växer, får vi vara tacksamma för att det fortfarande finns några ögonvittnen kvar, som dessutom är beredda att vittna.

Hennes historia börjar i Lodz i Polen, där det under mellankrigsperioden fanns en mycket stor judisk minoritet. Den levde sitt eget liv, delvis i egna områden i staden, och eftersom de flesta judarna var fattiga människor, tvingades de också att leva under mycket knappa villkor. Det fanns ingen motsättning mellan judarna (3,5 miljoner i hela Polen) och de flesta polackerna, och judarna levde med sin egen religion och kultur – judarna hade sina egna domstolar, fester, skolor och så vidare. Tauba Katzenstein väljer att berätta om sig själv, sin mamma och sin mormor.

Hon försöker inte dölja, att hon själv som skolflicka var obstinat och självsvåldig, sökte skydd och stöd hos mormor, när mamma försökte hålla efter henne, bland annat gav henne utegångsförbud. Till slut fogade hon sig ändå i de regler mamman satte upp.

Men krigshotet närmade sig, och så ockuperades västra Polen av tyska trupper, östra av ryska. Judarna i Lodz hamstrade om de hade pengar; alla lyssnade på nyheterna. Snart tvingade tyskarna judarna att bo i soldatövervakade ghetton, där varje familj bara fick tillgång till ett rum. Judarna tvingades att tvångsarbeta i fabriker och liknande. De blev utnyttjad arbetskraft som avlönades med lite soppa. De blev allt smutsigare – det fanns inte vatten att vätta sig med.

Transporter av fler fångna judar ökade trycket på ghettot, och snart kom det upp Achtung, achtung-affischer, som förebådade vad som skiulle komma. De unga judarna levde fortfarande på hopp och drömmar, sjöng tillsammans, drömde om andra tider. Men de kom inte – judarna lastades i tågvagnar och kördes mot Auschwitz.

Taubas mamma blev sjuk, och när de kom fram till Auschwitz plockades hon ut – det sista Tauba såg av henne var ryggen när hon, som det visade sig, var på väg mot sin förintelse.

Tauba själv togs ut för arbete och hamnade då som slavarbetare i en vapenfabrik, där en stram och sluten tysk kvinna basade. Det visade sig dock att den här tyska lägerkommendanten höll en skyddande hand över sin personal, också Tauba när hon i perioder blev mycket sjuk. Hon fick rent av vid ett tillfälle bröd, uppblött i vattenblandad mjölk.

Av en medfånge, som hade god personlig kontakt med den kvinnliga lägerchefen, fick hon sedan veta, att lägerchefen var gift med en vidrig SS-officer och motarbetade honom på det här sättet.

Så för Taubas del slutade kriget med transport till Sverige. Allt det hon då var med om fick henne inte att se ljusare på livet, och hon säger sig inte minnas mycket av vad som då hände. Men när hon hade blivit placerad i ett svenskt flyktingläger för att genom näring bli människa igen, kom nästa lass befriade fångar, och bland dem fanns en trevlig ung man, och så gick det som det brukar gå: De fick barn och sen barnbarn tillsammans.

Tauba Ratzensteins låtval till sitt ”Sommar” är fantastiskt fint, och allt hon spelar med undantag för två låtar har anknytning till judisk kultur. Det ena undantaget är Laleh med ”En stund på jorden”, men Lalehs personhistoria från Iran handlar ju också om förföljelse. Sen avslutar hon med Arja Saijonmaa och Inti-Illimani i ”Jag vill tacka livet”, men Violeta Parras sång handlar också om förtryck.

Resten har mer eller mindre tydlig judisk koppling. Vi får höra Frank Sinatra sjunga ”Remember”. skriven av Irving Berlin, som kommer från en judisk familj. Sen kommer The Klezmorim med ”Thalassa” – jag är hyggligt förtrogen med klezmer och judisk sång och musik från både USA och Israel. Ella Fitzgerald och Louis Armstrong hörs i ”Summertime” ur Irving BerlinsPorgy and Bess”, och Berlin är ju av rysk-judisk härkomst. Basia Frydman hör vi i ”Dir a Waltz” och i ”My Jiddishe Momme”. Sen hör vi Leonard Cohen – jag har mängder av skivor med honom – i ”You Want It Darker”, även Jeff Buckley i samme Cohens ”Hallelujah”. Och ”What the World Needs Now Is Love” med Jackie Deshannon är skriven av Burt Bacharach, av judisk familj om än inte särskilt religiös.

Själv skulle jag vilja tillägga, att jag har varit i Israel, till och med träffat Golda Meir medan hon levde. Jag har känt sympati för skapandet av staten Israel men också försvarat palestiniernas rätt, definitivt aldrig försvarat Israels expansionistiska politik.

Melodikrysset nummer 30 2018

28 juli 2018 23:14 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Trots att jag var uppe jättelänge i går kväll för att komma i kapp med Sommar-recensionerna, gick jag som alltid på lördagsmorgnarna upp klockan sju för att innan det var dags för Melodikrysset ha hunnit ta mina morgonmediciner, sen raka mig, borsta tänderna och duscha och därefter äta frukost.

Det funkade, men sen tog det tid fastän krysset egentligen innehöll bara en svår fråga, den avslutande, om en amerikansk sjuttitalsgrupp vars namn jag inte mindes. Den här gruppen hette Sparks, och jag kom heller inte i håg låten som skulle leda oss till svaret, ”This Town Ain’t Big Enough For Both of Us”.

Men dess förinnan hade jag haft problem också med några andra frågor av den typ Anders Eldeman numera stoppar in i krysset, två saker som inte har med varann att göra som delar av samma fråga. Det är allmänt ett oskick, särskilt för dem som i likhet med mig ser dåligt och därför skriver fumligt – själv tappar jag av det här skälet ledtrådar och hinner inte anteckna allt Eldeman säger. I dag hände det också flera gånger att jag i min kladd angav fel ställen i krysset för svaren.

Den första av dem började med ”34an” (i original ”This Old House”), som i Sverige blev en jättesuccé i Per Myrbergs tappning – hans version låg på Svensktoppen i 39 veckor 1964-1965. Huset i sången benämns där kåk. Den hade Eldeman parat ihop med en instrumentalversion av ”The Nightingale Sang In Berkeley Square”, så svaret på den andra delen av dubbelfrågan blev näktergal.

Barnvisan vi hörde i en annan sådan fråga var ”Min hatt den har tre kanter” (i tyskt original från 1886 ”Mein Hut, der hat drei Ecken”), en sång som vi sjöng under min folkskoletid. Här hade den parats ihop med ”My Way”, en låt vi framför allt minns i Frank Sinatras insjungning, fast här hörde vi en instrumentalversion.

Det här krysset innehöll också mer normala dubbelfrågor.

”Our Last Summer” skrevs och sjöngs in av ABBA 1980. ”Mamma Mia!” kom redan 1973 och fanns sedan med i filmen med samma namn 2008, och där förekom även ”Our Last Summer”.

Bette Midler finns i min skivsamling, men i dag fick vi höra ”The Rose (1979) med Acker Bilk. Men jag fick googla för att få fram vem som skrev den här låten: Amanda McBoom.

Både Astrid Lindrens berättelser om Emil i Lönneberga och filmatiseringarna, till exempel ”Emil och griseknoen” från 1973, finns i mitt bibliotek respektive filmotek, och jag vet att Lindgren i filmerna ofta har blivit tonsatt av Georg Riedel. I dag fick vi höra ”Idas sommarvisa” med The Spacemen, men nog är den bättre i original. ”Du ska inte tro det blir sommar”, sjunger lilla Ida.

Fast det betyder inte att det inte också går att göra hörvärda nytolkningar. Ett exempel fick vi i dag, Christer Karlbergs nytolkning 2001 av Evert Taubes klassiker från 1938, ”Tango i Nizza”.

Därifrån kan steget synas långt till Ozzy Osbourne med ”Bark At the Moon” (1983), men den här sortens kontraster är ju en del av charmen med Melodikrysset.

Det här krysset startade med Celine Dion och ”My Heart Will Go On” ur ”Titanic” från 1997. Kan inte krysslösarna allt om den här filmn vid det här laget?

Likaså bör väl ”America” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” från 1957 vara välkänd bland krysslösarna.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få höra något med en av min ungdoms schlagersångerskor, Tory Bernhards. Tyskan Lale Andersen har jag tidigare skrivit om, men jag måste tillstå, att jag hade lite svårt att komma i håg både den tyska originaltiteln, ”Einmal sehen wir uns wieder”, och den svenska översättningen ”En gång ska vi åter mötas”, båda utgivna 1957.

Kvar då att redovisa är veckans melodifestivalare, Molly Sandéns bidrag 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast här skulle vi ange sångerskans namn i form av initialer: MS.

Och så en av busringningarna i Hassan – här ringde Fredrik Lindström SL och berättade att kompisar hade snott 56ans buss och gett den i present till honom.

Nu är klockan redan mycket, men jag har kvar att skriva om dagens ”Sommar”.

Sommar i P1 med Katinka Faragó

15 juli 2018 2:50 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Många, också bland er som har sett mycket svensk kvalitetsfilm, känner säkert inte till Katinka Faragó, men ni har ändå på bio eller nu i år då man firar hundraårsdagen av Ingmar Bergmans födelse, sett någon av de bergmanfilmer som har visats i TV – jag har själv de senaste dagarna sett ”Smultronstället” från 1957 och ”Sommarnattens leende” från 1955, sins emellan mycket olika men båda också mycket sevärda. Faragó var skripta vid tillkomsten av båda filmerna, och det var hon i årtionden för mängder av Bergmans filmer.

Det intressanta var att hon var självständig, böjde sig inte ens i mycket unga år för hans nyckfulla vilja, vilket ledde till respekt och vänskap.

Faragó kom tillsammans med familjen till Sverige i mitten av trettiotalet. Från Ungern tog sig den här familjen först till Wien, sedan, när nazismen och högerextremismen bredde ut sig, till Bratislava, Prag och Warszawa och därifrån till Helsinki. Från Finland tog de sig 1940 över till Haparanda på den svenska sidan, och att de inte skickades tillbaka eller arresterades hade att göra med att fadern i familjen förklarade att de var kristna.

Katinka Faragó fick redan i tonåren filmuppdrag, och det följden blev att hon sen började jobba i filmbranschen och så småningom avancerade hon till projektledare.

Hon har också arbetat för Andrej Tarkovskij och Kjell Grede, vars ”God afton, herr Wallenberg” från 1990 förde henne tillbaka till de unga åren i Budapest. I anslutning till det senare berättar hon också om det minnesmonument över dränkta och skjutna judar som finns på stranden av Donau. Jag har själv varit där och sett de här skorna.

Men det är alltså som assistent åt Ingmar Bergman hon kommer att bli ihågkommen. Jag har redan nämnt ett par av hans filmer, men hon berättade i dag också om filmer som ”Höstsonaten”, ”Skammen”, ”Fanny och Alexander” och så TV-produktionen ”Trollflöjten” (Wolfgang Amadeus MozartsDie Zauberflöte”, som trots TVs tvekan blev en fantastisk framgång.

Det hon berättar om de här produktionerna är tryfferat med intressanta och roliga iakttagelser (Erland Josephsson, Ingrid Bergman, Lena Nyman, Monica Zetterlund och Endre Nemes och så fotografen Sven Nykvist en gång då allting havererade), och dessutom kan hon berätta om vänner som Harriet Andersson. Vilken guldgruva hon är när det gäller svensk filmhistoria.

Jag förde själv bok över det Faragó spelade i sitt ”Sommar”, men jag brukar alltid kolla det jag har noterat (och inte noterat) genom att kolla Sveriges Radios låtförteckning – tack för att den äntligen förekommer också i själva programmet) och så kolla detaljer, stavningar och annat sådant.

I dag hittade jag inte en enda helt korrekt låtlista, och dessutom förekom det fadäser som att det vi hörde Arne Domnerus spela, ”The Midnight Sun Never Sets”, hade döpts om till ”The Midnight Sun Will Never Sets”. En annan recensent klagade över att det förekom för mycket klassisk musik i programmet, förutom den ur Mozarts ”Trollflöjten” även Frederic Chopin och Johann Sebastian BachsWeinachtsoratorium”. Miistilav Rostropovits, i dag med musik ur en bachsvit, har jag träffat personligen och hört spela på cello i en liten krets på Uppsala slott. Och Käbi Laretei, den nu döda estniska pianisten som var en av Bergmans hustrur och som här selade mazurka, har jag både hört spela live och dansat med en nyårsnatt i TV – jag har också läst hennes böcker.

Musiken i ”Sommar” hade stor bredd, och valet av den hade samband med det Faragó berättade. Till det jag själv uppskattade att få lyssna på hörde ”Gröna små äpplen” med Monica Zetterlund, ”Thank You For the Music” med Benny Andersson och så den zigenska folkmusiken.

Och det var en kul ploj att hon slutade med U2 och dedicerade deras ”Pride In the Name of Love” till Ingmar Bergman.

Sommar i P1 med Eva Rydberg

1 juli 2018 0:39 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 3 kommentarer

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) publicerade tidskriften personporträtt inte bara av socialdemokratiska politiker utan också av kända personer med partiet närstående värderingar. En av dem var Nils Poppe, som Eva Rydberg samarbetade med och tog över Fredriksdalsteatern efter.

Vi på redaktionen hade fått indikationer om att också Rydberg stod oss nära och gav därför en mycket rutinerad journalist, Sussie Bjuvstedt, i uppdrag att intervjua Rydberg. Hon gjorde jobbet men meddelade, när hon levererade manus, att Rydberg inte ville framträda som sosse. Det visade sig sen att KDS-ledaren Alf Svensson hade lyckats övertala Rydberg att stödja hans parti, bland annat kampanja för partiet i en valrörelse.

Hur hon senare har röstat har jag ingen aning om, och jag vet egentligen inte heller varför den här briljanta artisten med rötter i arbetarklass i Malmö i stället valde KDS. I sitt ”Sommar” i dag redde hon aldrig ut det här, knappast för att det var någon obehaglig sak utan för att hon i den mycket detaljrika redogörelsen för sitt liv helt enkelt inte hann så långt fram i tiden.

Som mångsidigt begåvade men formellt mycket lite utbildade människor med rötter i arbetarklassen testade hon olika mål hon skulle kunna tänkas nå till exempel inom kultursektorn. Hon testade dans, teater, revy och annat och lät sig inte nedslås av motgångar utan började om på ny kula. Bland de samlingspunkter som naturligt hörde hemma i den arbetarmiljö som var hennes fanns helt självklart Folkets park och Folkets hus, och tidningen Arbetet skrev om henne. Men hon prövade också sina vingar till exempel i København och i Knäpp upp-tältet, där hon, på scen, upplevde sitt livs första fylla.

Den redovisning hon ger av sitt liv (så långt hon nu hinner) är detaljrik men hela tiden intressant, fast mina läsare kan ju själva lyssna på hennes Sommar på nätet.

Musikvalet i programmet har till stor del skånskt tema, och det mesta hon spelar är välvalt och passar i hennes ”Sommar”.

Att Nils Poppe finns med även i musikdelen är närmast självklart, men jag slås också av att så många av de artister hon spelar är kända vänstersympatisörer i vid mening: Nisse Hellberg, Mikael Wiehe, Hans Alfredson och faktiskt Charlie Chaplin.

Själv lyssnar jag, om vi håller oss till hennes musikval, gärna även på Povel Ramel, Gunwer Bergkvist, Siw Malmkvist, Östen Warnerbring (förstås hans hyllning till Skåne och Piraten i ”Kivikspolkan”) och så Fred Astaire.

Och det var kul att hon avslutade med sin egen ”Himmelen”.

Sommar i P1 med Mark Levengood

28 juni 2018 22:28 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

I sitt ”Sommar” berättade Mark Levengood ett barndomsminne, som berörde mig djupt: När han var en liten prins och skulle fylla sex, fick han frågan vad han ville ha som födelsedagspresent och önskade sig då en docka. Alla nickade vänligt, men inte fick han någon docka. I stället fick han en lastbil, och eftersom han inte ville göra de vuxna ledsna, var det bara att tacka och ta emot, men inte lekte han med den där lastbilen.

När jag själv var sju år gammal och var inhyst i ett flyktingläger i Flickskolans aula i Härnösand, skänkte snälla svenskar kläder och leksaker till de estniska flyktingar som fanns där och hade förlorat allt. När de skänkta leksakerna till slut nådde mig, fanns där nästan inget kvar som jag ville ha, men jag hittade en docka som jag tyckte var fin. Den borde jag inte ha valt – nästan med det samma började en mängd vuxna män i förläggningen tråka mig för att jag som var pojke lekte med dockor. Och trots att jag då inte längre kunde byta till någon ny leksak, tvingades jag lämna ifrån mig dockan till ett annat flyktingbarn, givetvis en flicka.

Mark Levengoods historia i ”Sommar” ingår i en berättelse om att han, som ju är homosexuell, redan tidigt upptäckte sin läggning.

I mitt fall hade mitt val inget med något sådant att göra – jag har varken som barn eller senare som tonåring och vuxen känt någon dragning till personer av mitt eget kön.

Men Levengoods besvikelse förstår jag. Och min egen dotter har fått även så kallade pojkleksaker av mig.

Levengood gav i dagens ”Sommar” en hel rad exempel på hur hans familjeomgivning gjorde sitt yttersta för att ge honom en pojkidentitet. Jag tänker inte återberätta alla historier om detta, men jag skrev ner några formuleringar värda att återge: ”Saliga äro de korkade, ty de skola flyta när floden kommer”, sa hans mormor. Och en annan person förklarade: ”Och så finns det homosexuella, men dem har vi inte i Finland.”

Mark Levengood levererade också två längre berättelser, som delvis hörde ihop.

När han och sambon Jonas Gardell behövde kunna använda bil, tog han på sig att vara den som skulle ta körkort. Han insåg snart att det aldrig skulle bli något körkort, om hans körförmåga skulle testas i stockholmstrafiken, så han åkte till Mora för att avlägga körkortsprov. Till sin egen häpnad lyckades han också med att klara provet.

Men aspiranten var ju en mycket känd person, och alla på orten visste att han var i Mora och varför. Bland dem som visste fanns ett par unga nynazister, som hatade homosexuella och därför helt sonika kidnappade honom för att banka synden ur kroppen på honom. Ett av deras argument var att såna som han inte borde ha lov att skaffa barn.

Därför misshandlade de honom nästan till döds – det hjälpte inte att försöka rymma. Möjligen dämpades de av medföljande tjejer, som tyckte att de gick för långt. Så till slut kom han undan med livet i behåll men svårt demolerad i ansiktet – sprickan i överläppen förenade munnen med näsan.

Till slut lyckades han tillkalla polishjälp, och polisen skjutsade honom trots hans protester till sjukhuset, där han blev hoplappad.

Men det som hade hänt blev på nolltid känt i Mora, och den planerade festen på körskolan för den nye körkortsinnehavaren ställdes in.

Hos polisen kunde han snabbt peka ut killarna som hade misshandlat honom, och de fick, även om de blånekade, fyra respektive ett år i fängelse. De fick också betala böter, vilka Levengood skänkte vidare till gaypolisernas organisation.

Mot slutet i sitt ”Sommar” berättade Levengood att han hade hört att en av de misshandlande killarna hade ångrat sig, och då var han, offret, genast beredd att förlåta. Och kontentan av alltihop var att han sedan aldrig har känt sig rädd.

När det gäller Levengoods musikval var jag mest överraskad över att det nästan kändes banalt – lite avvikande var bara Malena Ernmans tolkning av ”Ombra Mai Fu” ur händeloperan ”Xerxes”. Kul var det också att få höra ”Pessimistkonsulten” med Östen med resten.

Ett par musikalmelodier hämtade ur ”Mary Poppins” och ”Peter Pan” samt Lisa NilssonsVem” är också värda att nämnas.

Men självfallet fanns också Jonas Gardell i spellistan.

Sommar i P1 med Claes Månsson

25 juni 2018 0:34 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag förknippar Claes Månsson främst med ”Lorry” och såg med stor förväntan fram mot att få höra honom i ”Sommar” i P1.

Och jag blev verkligen inte besviken – hans program, som i lördags inledde årets ”Sommar”, var så bra att det kommer att bli svårt att slå. Allt funkade: den personliga tonen med vittnesbörden om rädslor och tillkortakommanden, bilderna och anekdoterna ur livet på och utanför scenen och dessutom musikvalet.

Han berättade om helvetet att vara så lång, sina rädslor (bland dem att behöva framträda inför publik), skoltröttheten, klaustrofobin och rädslan för utmaningar. Men andra i hans omgivning såg hans potential och talang och lockade honom att åtminstone ställa sig på en scen, och så gick det som det gick: Han tränades av en professionell skådespelerska som en kompis hade vidtalat, sökte till Scenskolan och kom faktiskt till slut in.

Sen gick det väl för honom. Han fick bland annat erbjudande om att få börja på Dramaten.

Där blev han kvar länge. Men i stället för att ägna sig åt sällskapsliv med kollegerna, gick han efter jobbet hem till familjen. För övrigt berättar han några mycket roliga historier både om sonen och om dottern. Har ni inte redan lyssnat på det här programmet, tycker jag att ni ska göra det – det finns på nätet.

Dessutom innehåller Claes Månssons ”Sommar” mängder av bra musik. Jag konstaterar att jag i min egen skivsamling har större delen av de artister och låtar han spelade, till exempel ”Girl From the North Country” (Johnny Cash, Bob Dylan), ”De sålde sina hemman” med Jan Johansson och Georg Riedel (som jag rent av har träffat några gånger), Leonard Cohen (”Famous Blue Raincoat”), Simon & Garfunkel med ”Mrs Robinson”, Mark Kopfler & Emmilou Harris, den senare två gånger, ”La Mer” med Charles Trenet, Glenn Gould med Goldberg-variationerna och U2 med ”I Still Havn’t Found What I’m Looking For”.

Vilken öppning på ”Sommar”!

Melodikrysset nummer 20 2018

19 maj 2018 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Länge hade jag i dag för avsikt att slopa Melodikrysset och i stället åka till Stockholm för att fira min gamle vän Leif Karlsson på 75-årsdagen. Jag känner honom ända sedan 1960-talet och tiden i Socialdemokratiska studentförbundet – han var aktiv i stockholmsklubben och jag i Laboremus i Uppsala – men närmare bekanta blev vi när vi båda arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, han som hjälpreda åt Sten Andersson. Leif och jag har sen fortsatt att ha kontakt. Bland annat har han och hans hustru hälsat på mig och Birgitta i Öregrund, och vi har varit hemma hos dem på Leifs jämna födelsedagar. Där har jag också träffat deras dotter Sofia, och jo, jag talar om sångerskan Sofia Karlsson, vars skivor vi i flera fall har signerade.

Men min hälsa och rörelseförmåga är inte vad den en gång var, så till slut ändade det i att hustrun ringde till Leifs hustru och berättade, att jag nog inte orkade. Men vi har förstås uppvaktat med pengar för ett gott ändamål. Och grattis, Leif, även via nätet.

Så då blev det Melodikrysset i alla fall.

I det stora hela var det hyggligt lätt i dag, men som nästan alltid fanns det åtminstone en kryssfråga, som jag inte spontant klarade.

Att känna igen låten som spelades som illustration, ”Both Sides, Now”, var inte svårt. Jag har den på skiva med Joni Mitchell, som skrev text och musik, också med Judy Collins. Dessutom har den spelats in av Pete Seeger, som jag har nästan allt av på skiva. Men vem i helvete var det som sjöng här? Jo, hon heter tydligen Cleo Lane, och henne har jag noll skivor med, har över huvud taget inte hört henne.

Jag har inga skivor med Diana Ross heller, men henne känner jag ändå till, så jag klarade frågan där hennes ”Upside Down” utgjorde ljudillustration.

Indiana Jones” har jag till och med sett på TV, så jag kände igen den signaturmelodi som skrevs av John Williams.

Ännu lättare, för mig i alla fall, var det att känna igen ”Oh What a Beautyful Morning” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Oklahoma”.

1959 deltog jag i den första elevriksdagen i Sverige, och en av kvällarna erbjöds vi som deltog att gå på Oscars och se den av Gösta Rybrant översatta ”My Fair Lady”, skapad 1956 av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner på basis av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Det vi fick höra var ”Med en gnutta flax”.

Från scenvärlden kom ytterligare en ljudillustration, barkarollen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Ur årets melodifestival hade Eldeman hämtat ”My Turn”, som sjöngs av John Lundvik.

Och så blev det något ur Eurovision Song Contest också, närmare bestämt den 2002: Finlands bidrag, ”Sing It Away”. Svaret skulle därför bli Finland.

Agnetha Fältskog har jag inte bara med ABBA utan också på soloplatta med bland annat ”The Heat Is On”. I dag fick vi höra den instrumentalt, men jag föredrar Agnetha framför Lennart Palm.

Blinka lilla stjärna där” kom också i instrumental version, i en inte helt lättidentifierad sådan.

Dagens Evert Taube var ”Fritiof och Carmencita”, även kallad ”Samborombon”. Men i dag fick vi den i en insjungning av Jakob Hellman.

Den enda fråga vars svar då återstår att redovisa hade som ljudillustration ett stycke ur TV-teaterns uppsättning av ”Hemsöborna”. Jag har sett den, men jag läste August Strindbergs bokoriginal under min gymnasietid på 1950-talet. På en jämn födelsedag fick jag av min arbetsgivare, Socialdemokratiska partistyrelsen, ett presentkort till numera nedlagda Risbergs bokhandel och använde pengarna till att köpa stora delar av Svenska akademiens och Norstedts strindbergutgivning. Jag tror jag har allt i den strindbergutgåvan, som löper över flera hyllor i bokhylleraden i sovrummet.

Taube i ny tappning – men sångbar blir han inte på det här viset

20 april 2018 18:33 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag är en hängiven vän av Evert Taubes sånger. Jag har allt han själv spelade in på skiva, dessutom skivor med hans visor insjungna av sonen Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Lasse Tennander med flera, också samlings-CD med rader av andra artister. Jag har i vårt privata bibliotek många sångböcker med Taubes visor, och till det kommer att Taube finns representerad i rader av andra sångböcker, avsedda för allsång.

Så när Uppsala stadsteater i onsdags hade premiär på sångföreställningen ”Taube today”, var jag och Birgitta förstås där, jag själv tidigare på dagen befriad från det öronvax som gradvis har gjort min hörsel allt sämre.

”Taube today” är en musikteaterföreställning, skapad av danskarna Nikolaj Cederholm (koncept och regi) och Kåre Bjerkø (musikarrangemang).

Jag har tidigare sett och hört ett par musikteaterföreställningar, signerade Cederholm: 2011 på Uppsala stadsteaterMän som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” och 2014 på FyrishovCome Together”, en musikteaterföreställning som bygger på beatleslåtar. Mina reaktioner, redovisade här på bloggen, var i båda fallen blandade.

Och samma kluvenhet känner jag inför den nu aktuella musikteaterföreställningen, ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Västmanlands teater.

De agerande sångartisterna och musikerna gör ett utmärkt jobb, men eftersom jag och Birgitta satt en bra bit från scenen och ljussättningen där i vissa partier inte gjorde det möjligt att se vem som gjorde vad, klarar jag inte att bedöma de enskilda prestationerna. Av de agerande är egentligen bara Aksel Morisse från Uppsala stadsteater välbekant för mig och av de övriga är det främst Niklas Hjulström jag känner till. I programmet finns en personpresentation utan bilder av samtliga medverkande, men det jag framför allt hade behövt var uppgifter om vem eller vilka som gjorde de olika sångnumren.

De senare avviker genomgående, ibland ganska radikalt, från Evert Taubes egna skivinspelningar, om man ser till rytm och sångbarhet för vanliga människor – kom i håg hur älskade och sjungna hans sånger är. Själv kan jag praktiskt taget alla av de cirka 25 melodier, som förekommer i den här föreställningen, och de här taubeskapelserna försvarar alla sin plats där. Vi får höra till exempel ”Dansen på Sunnanö”, ”Rosa på bal”, ”Fragancia”, ”Oxdragarsång”, ”Brevet från lillan”, ”strong>Nocturne”, ”Så länge skutan kan gå”, ”Möte i monsunen”, ”Min älskling du är som en ros”, ”Änglamark”, ”Calle Schewens vals” och ”Så skimrande var aldrig havet”.

Att jag ändå hade problem med den här föreställningen, har att göra med musikarren och, ganska ofta, med sättet att spela låtarna. Om syftet med det här var att fånga en yngre publik, van vid rock- och popmusik, var det dock ett misslyckande: På premiären var publiken verkligen inte ung; vi som var där var praktiskt taget alla tillräckligt gamla för att ha varit med om Taubes storhetstid. Och skulle föreställningen ha lockat fler i yngre åldrar, skulle de hur som helst inte ha lärt sig att sjunga Taubes sånger på det här viset – arren gjorde dem ofta icke sångbara för en bred publik.

Själva konceptet försökte också göra Taube till något han inte var. Nikolaj Cederholm ber i programbladet lite om ursäkt för att man har tagit med ”Flickan i Havanna” i programmet, eftersom en prostituerad har en huvudroll i den. Själv har jag aldrig ens kommit på tanken att köpa sex, men herregud: Den här sången skrevs av Taube 1921. I samma anda får några andra av Taubes visor här en kvinnlig i stället för som hos Taube manlig huvudperson. Själv har jag i hela mitt vuxna liv mycket aktivt verkat för och praktiserat jämställdhet, men det är på gränsen till övervåld att sjunga om Frida i stället för Fritiof Andersson.

Det här innebär inte, att jag ogillade föreställningen. Jag applåderade ofta, och jag ställde mig när föreställningen var slut tillsammans med den övriga publiken upp för stående applåder.

Rickard III gjord som Socker-Conny

18 april 2018 0:27 | Teater | Inga kommentarer

Jag och Birgitta har varit på premiär på Uppsala stadsteater, en ganska annorlunda tolkning av William ShakespearesRickard III”, i original från 1592 eller 1593 och då kallad ”The Life and Death of King Richard the Third”.

Jag har sett och läst ganska stora delar av Shakespeares pjäser, men ser man till scenuppsättningarna, är den här, i regi av Kjersti Horn och i bearbetning (bland annat förkortning) av originalet, gjord av Horn och Eva Melander, nog den märkligaste jag har sett, och med det menar jag något både positivt och negativt.

Ta bara sådant som scenografi och kostym (Sven Haraldsson), mask och peruk (Ella Carlefalk).

Den ganska vida scenen ramas in av väggar gjorda av vitt papper, på vilket det gradvis skrivs allt fler tolkningsnycklar, och så öppnas dörr efter dörr, hål efter hål i den här pappersramen.

Shakespeares mycket längre rollista spelas av bara sex skådespelare. Vi kan som exempel ta Lolo Elwin, som spelar drottning Elisabeth, lille prins Edward, Tyrrel, Hastings och hertiginnan av York.

Att Jennifer Amaka Pettersson spelar personer, som definitivt inte hade hennes mörka hy, tolkar jag inte som ett modernistiskt/antirasistiskt påfund utan mer som ett utslag av lust att bryta mot vad vi väntar oss av en shakespearepjäs.

Det här blir ännu tydligare i kostymvalet. Mest originell är här Eva Melander (som för övrigt bara spelar Rickard, hertig av Gloucester, senare kung Rickard III). Rickard spelas således av en kvinna, och inte nog med det. Melander är så märkligt klädd att jag först grubblar över var jag har sett den här figuren tidigare. Men så får jag, som är gammal serieälskare, en bild av den som kanske är en förlaga: Eva Melander ser när hon spelar Rickard III ut som Joakim Pirinens Socker-Conny, vars mest kända replik är ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”.

Och mycket riktigt är Shakespeares Rickard III ett monster, om än försedd med skarpare vapen.

Det här är en föreställning där scengolvet gradvis fylls av blod från alla dem som tas av daga.

Alltsammans är mycket skickligt gjort, men frågan är om man får göra så med Shakespeare och med Shakespeares text, tolkad till svenska av Lars Huldén.

Gå gärna själva och se den här intressanta föreställningen!

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^