Melodikrysset nummer 9 2017

4 mars 2017 12:33 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag tyckte att dagens melodikryss var ganska svårt, och det beror förstås på att Anders Eldeman spelade musik jag inte känner till särskilt väl, i flera fall aldrig hade hört tidigare.

Ett exempel på det senare är låten på dalmål om ishockey, där också själva ämnet ligger utanför min kunskapssfär. Men jag vet fortfarande inte vem som framförde det här.

Twin Peaks” har jag aldrig sett, men när jag hade fått tre bokstäver av fyra i första ordet i titeln, mindes jag, att det fanns en serie med det här namnet.

Titanic”har jag faktiskt aldrig heller sett, men här hjälpte det, att ”My Heart Will Go On” med Céline Dion ju har spelats i radio ganska mycket.

Operetten ”Lilla helgonet” har jag heller aldrig sett på scen, men den har ju filmats. Här skulle vi klara, att den har en ung dam som har tänkt bli nunna i huvudrollen.

Vi håller oss kvar i genren i vid mening: Stephen Sondheim skrev ”A Little Night Music” 1973, och ur den spelade Dana Dragomir ”Send In the Clowns”, vilket skulle leda oss till det sökta ordet clowner.

Och apropå helgon: vi hörde Peg Parnevik i ”Ain’t No Saint”.

En annan förnekare är Zara Larsson med ”Ain’t My Fault”.

”And Your Bird Can Sing” av John Lennon och Paul McCartney har jag förstås i min Beatles-samling. Men jag hadfe faktiskt inte en aning om att Per Gessle har gjort en svensk version, inspelad av Gyllene Tider.

Amy Diamond har jag inget med i min skivsamling. Men jag har förstås hört henne i Melodifestivalen, till exempel den 2009 – nio – där hon sjöng ”It’s My Life”.

Den kom jag inte ens i håg. Däremot mindes jag Lars Ekborgs arga revymaning, ”Köp en tulpan, annars får’u en snyting”.

Och då passar det väl bra att gå vidare till nästa blomma. Vi hörde nämligen Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros”.

Jag avslutar i dag med den evergreen vars engelska originaltitel Eldeman efterlyste: ”As Time Goes By”, känd främst genom filmen ”Casablanca” (1942) med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart, men faktiskt skriven redan 1931:

Men tiden går
Engelsk originaltext och musik: Herbert Haufrecht (”As Time Goes By”. 1931)
Svensk text: Hans Alfredson och Tage Danielsson för ”Glaset i örat” på Berns, 1973

You must remember this
a kiss is still a kiss
a sigh is just a sigh
The fundamental things apply
as time goes by

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren drog en pianist
As time goes by

Hjältar som alltid kom från USA
Tyskar som aldrig gjorde något bra
Negrer som bara stod och sa god dag
vad enkelt allting va

Sheriffer var så snygga
och ryssar var så stygga
mot stackars FBI
Vad svårt det blir ju mer man lär sig
as time goes by

John Wayne var allas vän
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår
Och rödskinn var som dumma får
men tiden går

En guling var en guling
en elak liten fuling
på honom sköt dom prick
Bob Hope var alltid väldigt kvick
men tiden gick

För fred och frihet gick dom ut i fält
och som en tomte smajlade Roosevelt
Han gjorde aldrig nånting kriminellt
Amerika var snällt

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren spela pianisten
As time goes by

Den sjöngs av Monica Zetterlund, som också sjöng in den på en egen skiva.

Melodikrysset nummer 8 2017

25 februari 2017 23:21 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag löste alltså Melodikrysset i morse men hann inte då skriva om det, eftersom jag och Birgitta skulle åka till Stockholm för ett årsmöte med Helga Henschens vänner. Jag hade ombetts att vara mötesordförande och Birgitta att berätta egna minnen av Helga.

Vi hann hem lagom till Melodifestivalen och såg både kvällens avsnitt från Skellefteå och slutet av ”Morden i Midsomer” innan jag kunde börja skriva.

Men här är nu det jag redan i morse kom fram till.

Nu var dagens kryss inte något av de svårare, men ett par saker var lite knepiga för mig.

TV-serien ”House of Cards” har jag aldrig sett, aldrig heller läst den roman av Michael Dobbs den tydligen bygger på.

Det krävdes också tankemöda för att klara dagens fråga om en låt, framförd på finska. Jo, i original hette den ”I’m So Exited” när den sjöngs av Pointer Sisters.

”Miss Saigon” har jag på skiva, men jag har aldrig sett den på scen, alltså inte heller här i Sverige, men den här frågan nystade jag upp genom att Anders Eldeman som ledtråd gav att den manliga rösten i inspelningen av ”Last Night of the World” tillhörde Niklas Andersson. Nätsökning visade då att den kvinnliga rösten tillhörde Malena Laszlo.

Den näraliggande operafrågans svar var Giacomo Puccini – vi hörde nämligen ett stycke ur ”La Bohème”.

Krysset började med en fråga om efternamnet på sångaren vi hörde, och det var helt uppenbart Håkan Hellström. ”Lämna mig inte i det här skicket” heter låten han sjöng.

Men jag är ju, som ni vet, ganska förtrogen också med äldre sångare, så jag hade faktiskt inga svårigheter med att identifiera den som sjöng Evert Taubes ”Flickan i Peru”. Jo Sven-Olof Sandberg, populärt kallad SOS.

Sen var det en hel räcka låtar med artister som jag har i min skivsamling och/eller har ett personligt förhållande till.

Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream” och dess svenska översättning ”I natt jag drömde något som…”, signerad Cornelis Vreeswijk, finns båda i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970.

Cornelis Vreeswijk har jag allt av som finns på svenska skivor, således också ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, så mig förvillar inte Anders Eldeman genom att spela den med Göteborgs Sinfonietta.

Också Paul Simon tror jag att jag har allt med. Så visst känner jag igen ”You Can Call Me Al”.

Lasse Åberg har jag träffat ett antal gånger – han är liksom min hustru så kallad hedersupplänning, och dessa med respektive bjuds årligen på middag hos landshövdingen i Uppsala. Dessutom vet ju mina läsare, att jag varje år följer uttagningarna i Melodifestivalen – alltså har jag hört och sett Electric Banana Band göra ”Kameleont” i 2006 års upplaga.

Därmed närmar vi oss, så här på slutet, det barnsliga, och övergången blir inte så stor till sista frågan, även om vi i dag fick höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels Pippi Långsrrump-relaterade ”Sommarsången” i en mycket jazzig version. Nå, hur som helst: i texten talas det om bruna ben.

Ack, vore det den tiden på året!

Spelman på taket mycket sevärd på Uppsala stadsteater

20 februari 2017 18:20 | Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Musikaluppsättningar på stadsteatrar blir inte alltid bra i alla avseenden. Men ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater är ett exempel på att musikaler kan göras i mycket se- och hörvärda versioner även på scener, som primärt är avsedda för talteater. I det här aktuella fallet finns dessutom egentligen bara en låt, som har slagit så där ordentligt, ”Om jag hade pengar”. Nå, den här aktuella teatern har bland sina skådespelare faktiskt några som också kan sjunga och dansa, och inlån och träning under tillräckligt lång repetitionstid gör resten. I det här fallet har man heller inte nöjt sig med att använda bandad musik – under avslutningen visas orkestern upp och blir föremål för publikens applåder. Också scenbild (Martin Chocholousek) och dräkter (Lena Lindgren) är valda och skapade med omsorg.

Skådespelarna är många, men få av dem har bärande roller, främst bland dem Lars Väringer som mjölkutköraren Tevye. Väringer har tidigare spelat på Uppsala stadsteater men hör inte till den fasta ensemblen. Lolo Elwin gör förtjänstfullt rollen som hans hustru Golde, men den scengestalten är mer en kontrastyta till Tevyje än en lika stark motpol till honom och hans världsbild. (Mot slutet sitter det ganska hårt åt, innan Golde medger något slags kärlek till sin make.)

Tevyes och Goldes döttrar ska alla giftas bort med viss hjälp av en äktenskapsmäklerska, Yente (Siw Erixon), men den som fattar det slutgiltiga beslutet är flickornas far, Tevye. Fast att hans besked inte heller kan ses som det som i verkligheten kommer att gälla visar episoden då han, nog lite förhastat, lovar bort en av döttrarna till slaktaren (Gustav Levin) och hon vägrar.

Döttrarna har nämligen sina egna preferenser och vägrar låta pappa bestämma. En vill ha en fattig skräddare, en annan en lärare, till lika revolutionär, och en tredje en man som är ryss, alltså inte ens jude.

Men inte bara en ny tid i kulturell mening bryter in över den judiska värld i ett Ukraina runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal som den här historien utspelas i – antisemitismen, som senare ju skulle komma att få en våldsam utveckling i stora delar av Europa, tar sig uttryck i pogromer, så också mot judarna i vår lilla ukrainska by. Judarna ska bort! Soldater, ledda av en officer (Aksel Morisse) marscherar in i byn, skjuter och bränner ner hus. Judarna tvingas packa nödvändiga ägodelar på en vagn och dra vidare – ja, vart?

Ännu fler av de agerande – de är många – skulle kunna nämnas, men framför allt måste man nämna en gestalt som rör sig i, ibland svävar över myllret på scenen: spelmannen på taket, den närmast Marc Chagallska gestalt som här spelas av Victor Morell.

Sammantaget är det här en av Uppsala stadsteaters riktigt stora (även i kvalitativ mening) uppsättningar på mycket länge. Om Ronny Danielssons regi finns bara gott att säga, och Gösta Berhards svenska översättning står sig gott.

Men ”Spelman på taket” gjordes faktiskt inte ursprungligen för scen. Det vi ser på scenen utspelar sig 1905, men ”Fiddler On the Roof” hade scenpremiär på Broadway 1964, och scenversionen skapades av Joseph Stein (text) och Jerry Bock (musik).

Scenversionen har en mycket äldre litterär förlaga, ”Spelman på taket” av Sholem Alejchem (översättning Stefan Lindgren, Ordfront 1992), på jiddish ”Tevje der Milkhiker”, 1894 – Milkhiker = mjölkutkörare, därav den i teaterversionen centrala vagnen. Jag vill gärna rekommendera den här bokutgåvan, också för att den avslutningsvis innehåller en lista över alla de bibelallusioner och mer eller mindre ordagranna citat ur Gamla testamentet den formligen kryllar av. Jag bekänner mig varken till kristendomen eller till judendomen, men den som vill förstå den kulturkrets vi lever i bör skaffa sig kunskap om sådant som starkt har bidragit till att forma den.

* * *

Biljetterna till den här förställningen köpte Birgitta som julklapp till mig. Ofta går vi ut och äter före eller efter konserter och teaterföreställningar, men eftersom jag också ville se kvällens avsnitt av Melodifestivalen, hade hon i stället den här gången varit på konditori Trianon och köpt danska smørrebrød till en snabbt framdukad men desto godare middag.

Melodikrysset nummer 7 2017

18 februari 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I morse gick jag upp lika tidigt som jag brukar på lördagsmorgnarna men fick vänta en extra halvtimme på Melodikrysset – så här års anses skidåkning vara viktigare än ett av både mig och många, många andra älskat musikprogram.

Man kunde lika gärna ligga kvar i sängen och ägna sig åt snarkning. Detta apropå att Evert Taubes ”Nocturne” / ”Sov på min arm” förekom i dagens kryss.

Jag vet inte om det är en tillfällighet, men i samma kryss förekom också ”Drömmen om Elin”, Calle Jularbos bearbetning av ”Borgholmsvalsen”.

Och ”Kungens lilla piga” har väl sjungits som godnattsång. Fast spelar man den i den version vi i dag hörde, med Göran Ringbom och Lasse Åberg, somnar väl inte ungen.

Ett par filmanknutan frågor fanns det förstås också i dagens kryss.

New York, New York” sjöngs av Liza Minnelli i filmen från 1977 med samma namn.

Och ”Singin’ In the Rain” förekom i filmen med samma namn från 1952. I den sågs Gene Kelly och Debbie Reynolds i huvudrollerna, men här skulle vi komma fram till – lätt för mig som både har sett och har filmen – att man för att kunna sjunga i regnet bör vara utrustad med regnrock.

Vi fortsätter på det amerikanska spåret med ”The Perfect Year” ur ”Sunset Boulevard”. Den senare är ursprungligen en amerikansk film men gjordes till musikal av britten Andrew Lloyd Webber. Och här sjöngs låten av svenskan Myrra Malmberg.

Då är vi samtidigt inne på brittisk musik. Rätt tidigt i krysset hörde vi Oasis, med Liam och Noel Gallagher som frontfigurer, i ”Don’t Look Back In Anger”. Den här titeln måste för övrigt rimligen vara en polemik mot titeln på en klassisk teaterpjäs, John Osbornes ”Look Back In Anger” (här i Sverige ”Se dig om i vrede”).

Ett brittiskt inlån gjorde Hasse & Tage i sin ”88 öresrevyn” på Skeppet 1970-1971. Birgitta och jag var förstås där, i Värtahamnen, och hörde dem sjunga ”Ett glas öl”, vars original skrevs av paret Flanagan & Allen. Man kunde både äta middag och ta ett glas öl där på Skeppet – mycket trevligt alltihop!

Hasse & Tage var en gång i världen sossar, uppträdde till och med i socialdemokratisk valreklam. Kanske märkligare är att jag en gång på en socialdemokratisk valvaka har sett Alexander Bard, men han rörde sig sen ganska snart politiskt vidare.

Jag har inga horn i sidan mot honom för det. ”Give My Life” med Army of Lovers, bland andra Bard, är ett förträffligt nummer i sin genre.

Men jag hör också till dem som kan lyssna på Richard Wagner, i dag ”Valkyrian”, utan att av politiska skäl döma ut honom och hans verk.

Och så är det då bara allra sista frågan kvar. Det vi hörde var en finsk version av ”Det börjar verka kärlek, banne mig” från 1968, och den var knappast ett exempel på det röda vi förknippar med detta år. Men en hygglig schlager var det.

Mittåt: Jag glömde ju att redovisa titeln på en älskad gammal schlager, ”Kan du vissla, Johanna?”, i dag kanske mest känd genom en mycket känd och älskad film, som brukar visas på julafton. Liksom Per Oscarsson i den börjar jag tydligen bli gammal. Men jag är inte död än.

Dansteater och drömspel

5 februari 2017 22:47 | Musik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Under föreställningens gång avbröts Birgitta Egerbladhs (regi och koreografi) ”Som i en dröm” bara få gånger – Lindy Larssons glänsande dansnummer är ett undantag – av långa och stormande applåder. Men vid premiärföreställningens slut i lördags var publikens entusiasm helt uppenbar, och även jag och Birgitta applåderade av uppskattning.

Låt oss ta skådespelarna först, fem kvinnor och fem män – en av männen, Eli Ingvarsson, uppträdde dock i några scener som kvinna, en skallig sådan. Två av kvinnorna, Åsa Forsblad Morisse och Mikaela Ramel, hör till Uppsala stadsteaters mer kända skådespelerskor, och de gjorde berömvärda insatser även i det här fallet. Också Bianca Cruzeiro och Jytte Johnsson gjorde väl ifrån sig, men den skådespelerska som slog mig mest med häpnad var nog Emelie Wallberg. Två av männen är redan nämnda, men det var inget fel på de övriga tres insatser heller: Bashkir Neziraj, Logi Tulinius och Christer Olsson. (Den här föreställningen lekte för övrigt också med homoerotik, men för egen del känner jag inte någon dragning till just det.)

De rollgestalter de spelar har inga namn eftersom det vi i publiken får ta del av är scener extraherade ur en för de flesta av oss ganska vanlig verklighet. De här scenerna görs mer visuellt än verbalt, och när det förekommer namn och igenkännbara rollfigurer, handlar det om inklipp från kända verk av författare som Ibsen, Strindberg och Shakespeare – fler kunde nämnas. Också den musik som används i föreställningen är lånad från kända komponister och artister; själv känner jag till exempel genast igen en bit ur en av Allan Edwalls visor. Långt fler kunde även i det här fallet nämnas vid namn, men jag vill undvika att locka er att tro att det här är något slags traditionell musikteaterföreställning.

För det är inte det heller. Det här är en blandning av dansteater och drömspel, ganska svår att beskriva för dem som inte själva har varit på teatern och sett föreställningen.

Det har inte ens funnit ett manus, alltså en färdig text, att utgå från. Regissören, samtidigt koreografen, har tillsammans med skådespelarna lekt, prövat sig fram och på så sätt till slut hittat innehåll och rörelsemönster för de olika scener som har ordnats in i föreställningen.

Ibland önskar man, att hon hade sovrat och kapat mera, men samtidigt är tillräckligt mycket faktiskt lysande.

Melodikrysset nummer 4 2017

28 januari 2017 13:07 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Vi somnar sällan före midnatt, och på fredagskvällarna håller ju redan TVn en sysselsatt ganska länge. Ändå kom jag upp halv åtta i morse, pigg och utvilad.

Jag hade heller inte några större problem med dagens melodikryss.

En enda fråga låg helt utanför det jag kunde, men eftersom den illustrerades med Peter Himmelstrands ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, kunde jag den vägen googla mig fram till att den också har sjungits in av någon som heter Linda Rapp. Henne hade jag aldrig tidigare hört talas om.

Också dagens allra första fråga, den om en TV-serie, kunde ha legat helt utanför min kunskapssfär, detta eftersom jag aldrig ser TV-serier, men ”Skärgårdsdoktorn” känner jag ändå till, minns till och med signaturen till – dessutom har melodin komponerats av den mycket skicklige Stefan Nilsson.

Barnkultur i olika former har alltid roat mig, också som vuxen – men jag läste också böcker, skrivna för vuxna, redan när jag själv var barn.

Alltså köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (min hemby i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall) och läste i mycket unga år Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, 1877). (Stig Järrels uppläsning har jag däremot aldrig hört förut.)

Självklart har jag både själv läst och för några av barnen sängläst C S Lewis’ sjubandsverk ”Berättelsen om Narnia”, utgiven 1950-1956. Jag vet att jag har sett en tidig filmatisering i TV, men jag gissar att den musik som i dag spelades i krysset var hämtad ur någon senare filmatisering.

Jag har köpt Hergés seriealbum om Tintin för barn och barnbarn, men jag har dem också i mitt eget serieförråd i sommarhuset i Öregrund, och jag vet att dottersonen Viggo (och hans mor, Kerstin) en jul blev mycket glada, när jag i julklapp åt Viggo hade köpt samtliga tintinfilmer. Allt detta för att Eldeman i dag ville ha följande två ord: Tintin och äventyr.

Claes Janson är en välkänd profil i Uppsalas musikliv; själv har jag hört honom live på Reginateatern, och jag har självfallet också skivor med honom. I dag hörde vi honom i en engelsk version av Hans Alfredsons ”Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma”, som ju innehåller en mycket säregen specifikation, när det gäller maten.

Cornelis Vreeswijk har jag inte bara allt av och med på skiva. Jag har en gång i världen engagerat honom i juryn till den valvisetävling jag hade i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då jag var chefredaktör, och hustrun har haft hans medverkan på valmöten. I dag skulle hans ”Somliga går med trasiga skor”, en sång som inte heller den saknar politisk/social udd, av någon anledning leda oss till singularen sko.

Gamla schlager är också mitt bord.

I en av dagens dubbelfrågor, i det här fallet en där Eldeman efterlyste två förnamn, fick vi höra dels ”Evert”, skriven av Eddie Meduza (som egentligen hette Errol Leonard Norstedt), dels ”Fia Jansson”, även känd som ”August och Lotta”. Båda de här låtarna har Eldeman tidigare använt i krysset.

Runt 1950 hörde jag och blev mycket förtjust i Sven Arefeldts ”I en roddbåt till Kina” (”Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina”), i original ”Slow boat To China”. Och åter förvandlade Eldeman det man då använder, åror, till singularen åra. Använder man bara en åra är det väl tveksamt om man över huvud taget kommer till Kina.

Av lite senare datum, från 1970, är Siw Malmkvists insjungning av ”Regnet det bara öser ner”, Burt Bacharachs ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”. Fast i dag hörde vi den på engelska med Dionne Warwick.

Spelman på taket” ska jag snart se på Uppsala stadsteater – det är en julklapp från hustrun. I dag hörde vi Jan Malmsjö ur den sjunga ”Om jag hade pengar”. Musikalen, av Jerry Bock och Sheldor Harnick, bygger i sin tur på Sholem Aleichems bok på jiddish 1894.

Slutligen är det bara en aria kvar. Den vi hörde är, tror jag, hämtad ur Gaetano Donizettis ”Lucia di Lammermoor”. Den har vi sett i Tallinn vid ett av mina tidiga återbesök i mitt gamla hemland Estland. (Här tog jag miste. Det vi hörde var en aria med Nattens Drottning ur W A Mozarts ”Trollflöjten”.)

Det är nu ganska länge sen jag var i Tallinn och Estland. Men jag läser dagligen två estniska dagstidningar på nätet, Eesti Päevaleht och Postimees, och så kollar jag varje dag de estniska socialdemokraternas hemsida.

Politisk musik från det forna DDR

24 januari 2017 22:54 | Musik, Politik, Teater | 10 kommentarer

Jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik, på skiva och i sångböcker, har också själv redigerat ett par sångböcker med politiska sånger samt skrivit mapptext till skivor med politiskt innehåll. Det som ingår i mina samlingar är inte bara socialdemokratiskt material. Självklart innehåller min samling också till exempel kommunistiskt material, detta redan av skälet att socialdemokratins sångskatt också omfattar sånger som efter den kommunistiska rörelsens utbrytning sjöngs också i den nya politiska förgreningen, med samma text som tidigare eller med en modifierad eller ny text. Till det kommer att politiska vänsterrörelser har varit flitigare än de borgerliga partierna på att använda just sången som vapen. Åtskilligt i den kommunistiska sångtraditionen går naturligtvis inte att använda i den reformistiska delen av arbetarrörelsen, men man kan å andra sidan inte heller förneka, att till exempel ett politiskt mycket klandervärt samhälle som det östtyska rymde en rad teatermänniskor, sångskapare och artister som har lysande konstnärliga, ibland också faktiskt politiska sidor. Jag kan nämna till exempel Bertolt Brecht, Paul Dessau, Hanns Eisler, Gisela May, Helene Weigel och, faktiskt under en period, Wolf Biermann. Lotte Lenya har även hon, genom sitt äktenskap med Hanns Eisler och sina insjungningar av Brecht-texter, anknytning till den här gruppen.

Jag har dem alla på en mängd skivor, Brecht också i en mängd böcker samt på skiva: 20 CD med hela hans dramatik på tyska (jag har faktiskt en gång systematiskt lyssnat mig igenom allt det här!) och så en obeskrivligt rolig platta där hans förhörs av kommittén för kartläggning av oamerikansk verksamhet.

Den här inledningen är föranledd av att vi i förra veckan hade en återträff (seminarium plus middag) för gamla laboremiter från tidigt sextiotal här hos oss, och några av dem hade då med sig presenter. Av gamle vännen Nils-Åke Ericsson, som kommer i håg min vurm för politisk musik, fick jag i present dubbel-LPn ”100 Jahre deutsches Arbeiterlied. Eine dokumentation” (Eterna 8 10 015/16, 1973). Nils-Åke hade med mig i åtanke köpt ett begagnat exemplar med rätt medfaret konvolut men två helt orepade vinylskivor.

Ser man till sånghistorien i tysk arbetarrörelse, eftersom skivan utgavs i det dåtida DDR givetvis med tonvikt på den kommunistiska delen av den, täcker den åtminstone delvis också sådant som är känt bland tyska och andra socialdemokrater.

Som sig bör inleds den här sångsamlingen med ”Internationalen”, tyvärr i en lite för snabb och hurtig inspelning.

I ganska många fall har jag invändningen att materialet inte görs som unisont sjungna arbetarsånger ska låta och alltför ofta musikaliskt beledsagas av radioorkester, uppenbart mer van vid symfonier – den som sjunger solo betecknas till exempel som baryton och den övriga sången exekveras av en professionell kör.

Det här gör att jag ibland kanske inte uppfattar de musikaliska möjligheter originalen kan tänkas rymma.

Men framför allt sådant som väcker igenkännandets minnen väcker återhörandets glädje hos mig: ”Brüder zur Sonne, zur Freiheit”, ”Lied der Jugend” (”Det unga gardet”), Brechts-Eislers ”Solidäritetslied”, den klassiska koncentrationslägersången ”Die Moorsoldaten” och Paul Dessaus och Karl Ernsts sång ”Die Thälmann-Kolonne”, framförd av Ernst Busch och en kör av tyska spanienfrivilliga.

Under lyssnandet har jag också haft nytta av en östtysk sångbok som jag 1968 fick i present av min gamle kompis Anders Thunberg, känd bland annat som journalist på Dagens Eko, ”Mit Gesang wird gekämpft. Lieder der Arbeiterbewegung” (redaktör Inge Lammel, Diez Verlag, Berlin, 1967).

För egen del har jag aldrig varit i DDR, och till Östberlin kom jag först efter murens fall.

Livet som komedi

21 januari 2017 16:52 | Teater | Inga kommentarer

I en av våra många bokhyllor finns ett femtontal böcker av Anton Tjechov, de flesta av dem novellsamlingar, men bland det han har skrivit finns också kortromaner och verk för scen. Min läsning av Tjechov ligger före bloggeran, men här på bloggen finns i alla fall recensioner av teaterpjäserna ”Körsbärsträdgården” och ”Morbror Vanja”, den senare mer känd som ”Onkel Vanja”.

Neil Simon har transformerat ett antal av Tjechovs noveller för scenbruk, och det här verket kallas i Kristin Olsonis översättning för ”Nysningen”. ”Nysningen” gavs i somras som utomhusföreställning på Marsvinsholmsteatern i Ystad, i regi av Axel Morisse.

Han är ju knuten till Uppsala stadsteater, så när det råkade bli en veckolång lucka i repertoaren där, föll det sig naturligt att ge ”Nysningen” även här. Åsa Forsblad-Morisse hade ju redan lärt in en av rollerna, och Axel Morisse kunde som ansvarig för ystadsuppsättningen rimligen det mesta av texten. De två återstående rollerna hade i Ystad spelats av Minna Treutiger och Hugo Embretsson, och det visade sig, att de kunde ställa upp också den här gången. Morisse står fortfarande för regin, så jag antar att det vi såg på uppsalapremiären i torsdags var en upprepning av marsvinsholmsföreställningen, och för det talar också en del friluftsteaterartade scenarrangemang.

Det finns i Tjechovs prosatexter element av lätthet och elegans, men det är klart att man, när man transformerar några av dem för scenbruk inför delvis teaterovan publik, gärna lockas att lägga hela tonvikten på det lättsamma och skrattlockande. Men till exempel titelhistorien görs med så gott humör att man gärna skrattar och applåderar. Historien om hur man med alldeles bestämda avsikter försöker locka en redan gift kvinna upprepas i olika varianter än i dag, men för egen del kände jag ett visst motstånd – moraliskt om ni vill – mot den historia där en fader försöker göra sin son kunnig om erotikens mysterier genom att för ändamålet hyra en prostituerad.

Kontentan av den här föreställningen blir att livet är en komedi, ibland rena farsen.

Fast ibland är ju livet också en tragedi.

Melodikrysset nummer 3 2017

21 januari 2017 12:13 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag drabbas med ojämna men återkommande tillfällen av trassel med min datauppkoppling, men som tur var lyckades jag i dag ändå få Google att fungera i en dator på annat håll i lägenheten.

Och i dag var jag beroende av att ha en fungerande dator redan för att Melodikrysset innehöll en hel del som jag inte skulle ha klarat utan att använda Google.

Vi kan som exempel ta ”Spanish Johnny” med Emmylou Harris (som jag har på skivor) och – ja, vem? Jo, Waylon Jennings, som jag förstås har hört tillsammans med andra men mer kända.

Och inte var det lätt att känna igen Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” i den version vi hörde med Rodrigo & Gabriela.

”Gamle Svarten” var oerhört svår att känna igen inte bara för att den här spelades med helt annan text utan minst lika mycket för att melodin också var svår att känna igen i den här versionen. Men till slut skrev jag på min kladd ”Gamle Svarten?”, alltså med ett frågetecken efter, och det verkade stämma med frågan vad djuret gör när det låter, det vill säga gnäggar.

Sen fanns det också andra djur i det här krysset. Lejonet Elsa, hon som skulle ge oss svarsordet lejon, har ju förekommit tidigare i krysset, men Tiger i ”Nalle Puh” minns jag faktiskt inte i sånglig form, här på svenska med Tomas Hellberg. Den låt som skulle ge oss det sökta ordet tigrar heter, om jag har hamnat rätt, ”Någon som jag”.

Om vi håller oss kvar i barnkammaren kan vi då ta en yngre Linus Wahlgren, som vi hörde i ”Jag är en astronaut”.

En massa barn förekommer också i ”Sound of Music”. I det här fallet hörde vi dem tillsammans med Carola i ”Do Re Mi”. Själv har jag bara sett filmversionen, med andra agerande.

För säkerhets skull inledde Anders Eldeman också krysset med Carola, då tillsammans med Magnus Uggla i ”Jag vill ha dig baby”.

Loa Falkman funkar inte särskilt bra i ICA-reklamen – bra, tycker jag som inte handlar på ICA – men sångröst har han onekligen. Honom hörde vi i ”Annie’s Song”, på svenska ”Du fyller mitt sinne”.

Lars Roos är en följetong i Melodikrysset, men Eldeman behöver ju instrumentalversioner för att frågorna inte ska bli för lätta. Nå, det var ju ändå inte särskilt svårt att känna igen Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Mer geografi förekom i frågan där vi som ljudillustration fick höra ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt. Svaret på den frågan skulle alltså vara Ungern.

Till allra sist har jag i dag sparat den fråga som ljudillustrerades med ”Alone”, exekverad av Harpo Marx på harpa. I Bröderna Marx-filmerna spelade han stum.

Melodikrysset nummer 2 2017

14 januari 2017 12:26 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Innan det var dags för dagens kryss hjälpte jag hustrun med att på nätet hitta gårdagens ”Go´kväll”, där hon ju var gäst – se närmast föregående bloggtext. Reprisen i TV i morse hade nämligen bytts ut mot en sportsändning.

Krysset var, med något undantag, inte särskilt svårt i dag, för mig i alla fall. Undantaget var ”Leave It” med den brittiska popgruppen Yes, men när jag hade första och sista bokstäverna av tre, var det ju inte så svårt att komma på namnet på den efterlysta gruppen.

Nå, jag kan inte påstå att jag har lyssnat mycket på Eurythmics heller, i dag med ”There Must Be An Angel”.

Så fort jag hörde melodin, mindes jag den svenska texten: ”Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör”. Men som jag är skapt, ville jag ju också redovisa vem som sjöng den på danska, ”Sejle op at åen”. Här missuppfattade jag först Anders Eldemans uttal, men hon heter tydligen Daimi.

Och när vi nu är inne på Danmark, passar det väl bra att redovisa, att de som vann Eurovision Song Contest år 2000 var Bröderna Olsen. På danska heter låten ”Smuk som et stjerneskud”, på engelska ”Fly On the Wings of Love”.

Från samma sammanhang har Eldeman hämtat Jan Johansens bidrag 1995, ”Another Night”, i svenskt original ”Se på mig”.

Claes Malmberg förekommer i väldigt många sammanhang. I dag hörde vi honom tillsammans med Beatrice Järås i ”Herre i sitt hus”, hämtad ur ”Les Miserables”.

Instrumentalt fick vi höra ”En bicycle gjord för två”, som skulle ge oss kryssordet tandem.

Därmed är vi inne på det inte helt purfärska materialet, och det har jag ofta hyggligt lätt för: I dag spelades ”Vi bor på landet” med Bröderna Djup, och eftersom den här låten också kallas ”Lien”, får den väl sägs handla om liar.

Gösta Linderholm har valturnerat med min hustru, men det är inte därför jag har en ganska stor samling skivor med honom. Självklart har jag också ”Brittas restaurang” på skiva.

I min privata skivsamling finns allt av The Beatles, alltså även ”Abbey Road” och ”Come Together”.

Och givetvis har jag i skivhyllorna även ”Porgy and Bess”, skriven 1935 av George och Ira Gershwin. Ur den fick vi i dag höra Bing Crosby sjunga ”I Got Plenty o’ Nottin”.

Och sen är det bara Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen” kvar att redovisa. Fast den där ekorren skulle flerfaldigas till ekorrar.

Ja, det var väl allt för i dag.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^