Melodikrysset nummer 40 2017

7 oktober 2017 16:01 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Jag har fått lov att dra ner på bloggandet under den gångna veckan, faktiskt inte främst för att jag är förkyld. Vi har flyttat in till stan, Uppsala, efter ett drygt halvår i sommarhuset i Öregrund, och jag har ännu inte hunnit packa upp alla väskorna. Samtidigt har vi förberett oss för en ny resa, Birgittas 80-årspresent till mig, en veckolång resa till mitt forna hemland, Estland: Vi ska bland annat vara med på de estniska Socialdemokraternas valvaka och besöka min födelseby Juminda på kusten mot Finska viken.

I går var jag hos min husläkare, som undersökte mig och tog en rad prover som jag ännu inte har svaren från – dessutom ska jag själv till Akademiska för en kompletterande röntgenundersökning. Läkaren kommer att höra av sig efter hemkomsten, men under vistelsen i Tallinn och utflykten till min forna hemby kommer jag linka precis som nu.

Hur som helst, i går kväll var hustrun och jag bjudna på en stor länsmiddag hos landshövdingen i Uppsala län, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad. Enander, som själv inte kommer från Uppsala, berättade att han är en av de många som brukar kolla min blogg (som ju för övrigt också innehåller en hel del, skrivet i en annan del av länet, Öregrund). Till bordsdam hade jag Malin Mattsson, som jag inte tidigare har mött, eftersom hon är verksam på annan ort, men vi bekantade oss en smula med varann under kvällen – det visade sig att hon för egen del hade googlat på mitt namn inför den här middagen och då förstås hamnat på min blogg. På min vänstra sida hade jag bordsvärden, Charlotte Skott, ny näringslivschef i Uppsala. Henne kände jag heller inte sen tidigare men hade faktiskt träffat och samtalat med under samlingen tidigare under kvällen, då hon sökte upp och faktiskt pratade ganska länge med min hustru. En intressant iakttagelse från en rad samtal under kvällen: flera personer med värv inom miljöpolitiken i vid mening – här väljer jag att inte nämna namn, jobb eller partitillhörighet – kom fram till Birgitta och tillskrev henne rollen av att ha skapat en ny och radikal miljöpolitik, och jag är faktiskt ganska säker på att det inte handlade om artighetsfraser.

Jag vill också passa på att prisa den goda middagen vi bjöds på:
Ceviche på tonfisk och röding toppad med kalixlöjrom och serverad med avocadoaioli samt örtbulle
Lammrostbiff med marsalasky, svampkåldolme samt rostade rotsaker
Passionsfruktsorbet med chokladsås och torkade höstfrukter

Hustrun och jag, som satt vid skilda bord, drack genomgående alkoholfria alternativ, så också min bordsdam som skulle köra bil hem.

Nå, så småningom, efter kaffe i andra lokaler, tackade vi värdparet och åkte hem.

Och då är det väl dags för Melodikrysset.

Och då kan jag väl börja med de få frågor som jag inte spontant kunde.

Pojkband har aldrig riktigt varit mitt bord, och det brukar få följdverkningar också när medlemmar i sådana, i dag Ronan Keating, gör soloplattor (”As Long As We’re In Love”).

Och någon vän av dansbandsmusik är jag ju inte heller. Fast i dagens fall, Christer Sjögren och Vikingarna, har Anders Eldeman använt samma låt, ”Du försvann som en vind” som ljudillustration en gång tidigare. I dag fick vi höra den på tyska, men inte heller den här gången har jag lyckats komma på vad den här låten kallades när den gjordes på tyska.

Eldeman har ju en viss tendens att gång på gång återkomma till samma grupper och soloartister och varianter av samma sång.

Det mest flagranta exemplet i dag var väl ”My Way”, i dag visserligen i instrumentalversion, men den har ju tidigare spelats med Frank Sinatra i den engelskspråkiga version Paul Anka gjorde 1969) och i franskt original, ”Comme d’habitude”.

ABBA förekommer ju, helt naturligt, ganska ofta i krysset, men i dag hade Eldeman valt att spela en låt som inte hör till deras allra mest kända, ”Does Your Mother Know”.

Norah Jones spelar Eldeman också relativt ofta. Inget ont för den skull sagt om henne och ”Come Away With Me”.

Frågan, som illustrerades med Anders de Wahls deklamation av ”Nyårsklockan” (”Ring klocka, ring”), var väl originell bara om man ser till årstiden för dagens kryss. Och jag tror nog att de flesta förknippar den med Alfred Tennyson. Han skrv sin dikt, ”Ring Out, Wild Bells”, redan 1850, och jag minns den fortfarande med Anders de Wahl i radio. Den svenska tolkningen gjordes 1890 av Edvard Fredin.

Vi gamla stötar minns från forna tiders ångradio Max Hansen och ”Det måste vara underbart” ur ”Vita hästen” av Ralf Benatzky (1887-1951).

Vi lite äldre minns också Zarah Leanders insjungning från 1957 av Paul Linkes ”Berlinerluft”, i Karl Gerhards svenska tolkning kallad ”Sekelskiftets luft”. Samarbetet mellan Zarah Leander och Karl Gerhard väckte på sin tid mycket uppmärksamhet. Leander sjöng under nazi- oh krigsåren mycket i Tyskland och fick därigenom en politisk stämpel, medan Karl Gerhard öppet visade sin avsky för nazismen och hade en del kommunistiska kontakter. Så småningom kom det fram saker som pekade på att Leander i själva verket under sin tid i Tyskland hade haft uppdrag från Sovjetunionen.

Vi minns från forna tiders ångradio också Karl Wehles och Tor Bergströms ”Någonting att äta, någonting att dricka”, något som skulle leda oss till kryssvaret mat. Och inte för att Eldeman frågade efter just det, men den förekom 1932 i en film som hette ”Kärleksexpressen”.

Stephen Spielberg gjorde sin ”ET” 1982, så den är säkert mer bekant för yngre generationer, även om de kanske inte har fäst sig vid just John Williams soundtrack.

Chansen är väl också ganska stor, att många av dagens krysslösare har sett filmen ”De tre musketörerna” från 1993 och där hört Sting, Bryan Adams och Rod Stewart sjunga ”All For Love”.

Kvar att redovisa är då ”The Typewriter”, i dag i en version med Mikael Tornving, om jag uppfattade rätt. Originalet med sitt skrivmaskinsknatter gjordes hur som helst 1950 av Leroy Anderson, och det här originella stycket spelades ofta i radio under 1950-talet.

Själv fick jag min första skrivmaskin under gymnasietiden på just 1950-talet och lärde mig skriva snabbt och med alla fingrarna på Åtvidabergsinstitutet i Sollefteå under min lumpartid på I 21 1958-1959.

Ja nu är Birgitta 80. Och jag känner av att jag också är det

22 september 2017 18:16 | Deckare, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har ägnar den senaste tiden åt att förbereda, genomföra och sen städa upp efter det stora födelsedagskalaset. Över 50 personer kom hem till oss under födelsedagsfirandet, och jag tror att Kerstins syskon håller med mig, när jag säger, att den här stora festen inte skulle ha blivit vad den blev utan Kerstins organisationsförmåga, goda humör och befäl över köket och övriga av henne valda serveringsställen.

De sist nämnda arbetsmomenten föll naturligt på henne, eftersom maten levererades av det företag där hon arbetar, Trillers. Hon hade redan tidigare, med hjälp av Anna som har bil, köpt och fraktat hem till oss alla de drycker, samtliga alkoholfria eller näst intill, som serverades. Kvar åt mig att handla blev mest stora mängder färsk frukt och så lite annat som Kerstin ansåg borde finnas hemma.

Jag vill prisa den varierade och rikligt tilltagna maten, allra mest för att den var så god. Många av gästerna frågade särskilt om varifrån maten kom, detta helt enkelt för att de tyckte att den var så läcker. Punktligheten var också perfekt, både när det gällde leveranstiden och hämtningen av tomma kärl samt använda tallrikar, fat och bestick dagen därpå.

Trillers hade också levererat det färdigbryggda kaffet och de av allt att döma läckra tårtorna – jag själv som är diabetiker får ju inte äta sådana.

Dessutom hade Trillers gjort den smörgåstårta som serverades vid familjens eget födelsedagsfirande av Birgitta ett par timmar före den stora invasionen. Av barn och barnbarn fick Birgitta delar till vår Arabia/Flora-servis i Öregrund, pengar till trädgården där, abonnemang till konserterna med Uppsala kammarsolister, hjälp med trädgårdsarbete och en Eden-mugg från Rörstrand.

Klockan 14.00 började det välla in folk. Anna och hennes Amanda hjälptes åt med att slussa in gästerna i vardagsrummet, där Birgitta stod och tog emot, och Annas yngsta dotter, Ella, antecknade alla gästerna. Många hade med sig vackra buketter, men vi hade förberett oss genom att ha vattenfyllda vaser i beredskap. Det kom också blommor och hälsningar från vänner som bor utanför det område vi själva hade bjudit in gamla kompisar från, dessutom också från till exempel partisekreteraren och partikassören. Några av gästerna hade valt att ta med sig krukväxter, bland annat orkidéer, och från ett par gamla, nära vänner fick Birgitta en stor levande gren av Känguruäpple med frön under utveckling, lämpliga att plantera i trädgården i Öregrund.

En mycket stor del av gästerna hade följt Birgittas önskemål om penninggåvor till Läkare utan gränser, Vi-skogen och Svenska UNICEF eller till Birgitta själv för inköp till trädgården i Öregrund.

Men det förekom också andra, av givarna självvalda (i ett fall en egensmyckad prydnadskudde) presenter, sådant som gardiner, sockor, björnbärssylt, vimpel till flaggstången i Öregrund, böcker, honung, landskapsthe och ytterligare annat.

För egen del hade jag tjuvstartat 80-årsfirandet redan medan vi var kvar i Öregrund – där fick Birgitta det som ändå skulle dit: en hel rullväska med blomsterlök, i ganska många fall nya sorter för i år.

Och så fick hon, som alltid, flera paket med böcker: Johan Svedjedals Karin Boye-biografi och så böcker av Lion Feuchtwänger, Kjell Eriksson, Torbjörn Flygt, Kjell Westö (2 stycken), Sofi Oksanen och Per Anders Fogelström (hans hittills outgivna debutförsök) samt även deckare av Georges Simenon (ytterligare tre nyutgivna) och Alexander Call-Smith. Några av de gäster som inte tidigare hade varit hemma hos oss var märkbart lite tagna av mängden av böcker och bokhyllor samt skivor och skivhyllor – någon var särskilt tagen av det faktum att de är sorterade efter ämne respektive förvarade i bokstavsordning.

Jag har också lovat köpa teaterbiljetter och sen bjuda på middag på restaurang.

Slutligen har jag åt Birgitta gett två Marimekko-designade porslinskarotter. Vi är mycket för finsk design i den här familjen.

Birgitta rörde sig ganska systematiskt mellan grupperna av gäster i olika rum och runt olika bord. Jag rörde mig ganska fritt mellan gästerna och de olika rum de satt i men fastnade i lite längre samtal om bland annat politik – vad annars bland gäster som i så hög grad är politiskt intresserade och engagerade. Med de gamla laboremuskompisarna Agneta Guillemot och Irma Ridbäck om valet av politiska samarbetspartners och möjligheten av ett blocköverskridande samarbete i det politiska dödläge som nu råder. Och med Peter Gustavsson (i dag Uppsala arbetarekommuns ordförande, men också gammal kompis) samt SSU-distriktets ordförande Asal Gohari om Laboremus’ storhetstid under tidigt 1960-tal.

När sen till slut de sista gästerna hade gått, stannade Kerstin kvar och röjde undan det tyngsta, allt medan hennes barn, Viggo och Klara, tålmodigt väntade på henne. Och medan det här pågick, kom sig den allt tröttare far i huset till slut äntligen på att också för egen del smaka på förplägnaden. Tidigare hade jag varit alltför mätt efter först min egen morgonuppvaktning av Birgitta med danska smørrebröød och strax därefter en jättebit av den smörgåstårta Kerstin hade med sig till familjekalaset före den stora mottagningen.

Det här kommer att bli en dag att minnas. Hur länge får man se – man vet ju inte så mycket om framtiden och hur länge livet varar, när man är 80 år.

Melodikrysset nummer 36 2017

9 september 2017 13:52 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag har haft en hektisk tid. Bland annat har jag skickat ut inbjudningar till Birgittas 80-årsfirande den 20 september och tillsammans med dottern, Kerstin, planerat mat och annat praktiskt runt omkring. Och så har jag, mer detaljerat än svenska dagstidningar, här på bloggen skrivit om den norska valrörelsen. Ändå har jag tillsammans med hustrun sett på TV – i går kväll den mycket fina säsongstarten på ”Doobedoo” – och i torsdags kväll åkt fram och tillbaka till Konserthuset i Uppsala för höstens första konsert.

En del filmer har det också blivit, fast inte någon av dem som förekom i dagens melodikryss.

Dock har vi flera av de filmer som förekom i krysset i vår egen filmsamling.

”Casablanca” från 1942 och med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i huvudrollerna är en underbar film, från vilken alla minns uttrycket ”Play it again, Sam”, som i filmen egentligen var längre. Den som gjorde den minnesvärda versionen av ”As Time Goes By” i filmen var Dooley Wilson, men i dag fick vi höra melodin spelas av Liberace.

Astrid Lindgren var textförfattare och Georg Riedel kompositör till två av dagens filmmelodier.

Den första, ”Sommarsången”, sjöngs av Inger Nilsson (Pippi Långstrump) i ”På rymmen med Pippi Långstrump” från 1978.

Den andra, ”Sjörövar-Fabbe”, som vi i dag hörde i en lätt jazzig instrumentalversion, förekom i ”Pippi Långstrump på de sju haven” från 1970.

Fem myror är fler än fyra elefanter” är visserligen ett TV-program, som sändes 1974-1975, men den har också funnits tillgänglig som filmkassett. De som gjorde den här fina serien var Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Hur många bok- respektive filmversioner av ”Robin Hood” jag har läst respektive sett minns jag inte.

I dag fick vi höra ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams ur ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991.

En filmmelodi är egentligen också ”Wonderful Copenhagen” – den är hämtad ur filmen ”Hans Christian Andersen”, 1962. Fast i dag frågade Eldeman om vad man behöver för att åka dit, det vill säga till København: Jo, antingen ID eller pass.

Ytterligare en filmmelodi förekom i dagens avslutande trippelfråga.

Vi hörde Tom Hanks i Bruce Springsteens ”Streets of Philadelphia”. Den förekom i hollywoodfilmen ”Philadelphia” från 1993.

Zarah Leander förekom också på film, men bland det hon gjorde för film fanns inte den fina ”Sång om syrsor”, som Gösta Rybrant skrev åt henne.

För övrigt förekom en namne till henne, fast utan h på slutet, i dagens kryss: Zara Larsson. Hon sjöng ”Don’t Let Me Be Yours”.

Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt har återförenats som GES, och dem liksom andra som kan sjunga och inte bara envisas göra det gillar jag för just det, därmed inte sagt att ”Hon är min” hör till det bästa jag har hört.

Däremot var det bara kul att få höra Nicole Kidman och Robbie Williams i insjungningen 2001 av ”Something Stupid”.

Från scenvärlden härstammar ”Miss Saigon” från 1987 med musik av Claude- Michel Schönberg och Alain Boubil samt libretto av Alain Boubil och Richard Maltby. Jag har aldrig sett den på scen men har den på skivor, så jag har hört ”The Last Night of the World”.

Och så är det då bara ett klassiskt stycke kvar, Bedřich Smetanas ”Moldau”, egentligen en flod som flyter genom Prag. Smetana var tjeck, och många har genom åren frågat, hur det kommer sig att en känd passage i det här stycket, som ingår i Smetanas ”Ma vlást” (Mitt fosterland, 1874), verkar vara identisk med en motsvarighet i ”Ack Värmeland du sköna”. Förklaringen är att Smetana vistades i Göteborg och då snappade upp den här sången, som dock även den har äldre svenska och även utländska förlagor.

Själv tycker jag det är fascinerande att försöka följa sångtexter och melodier bakåt i tiden och till helt andra länder, än där de har blivit en del av det nationella kulturarvet. Amerikansk musik vimlar av exempel på det här.

Sommar i P1 med Stina Ekblad

20 augusti 2017 23:16 | Deckare, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Stina Ekblad avslutade årets serie av Sommar-program, och hon gjorde det på ett sätt som fick åtminstone mig att förlåta Sveriges Radio raden av halvdana program i den här serien i sommar. Jag tyckte att det hon berättade om sitt eget liv, sitt arbete som skådespelare och sitt förhållande till litteratur (alltså inte bara dramer) var intressant, oavbrutet hörvärt.

Själv har jag sett henne framträda live, men jag har förstås också sett henne i TV, i scenroller men liksom oerhört många andra också i en rad Beck-filmer.

Den mångsidighet, skicklighet att spela mycket olikartade roller, hon har tror jag får sin förklaring i ett parti av hennes sommarprogram: Hennes tes (och erfarenhet) är att i det ögonblick man står på scen bli just den rollgestalt man ska föreställa. Det är inte sig själv man ska visa upp. När sedan föreställningen är slut blir man åter sitt vanliga jag. Det är det som är skådespeleri, det som i de bästa fallen blir scenkonst.

Det här innebär förstås också att man ibland kan misslyckas. Hon kan ta kritik och också medge misslyckanden – ett fiasko är ett fiasko. Bara vid enstaka tillfällen – hon nämner en artikel i Expressen – kan tryckta omdömen, i det nämnda fallet med sårande formuleringar, hänga kvar i åratal, kanske aldrig förträngas ur minnet.

För egen del är hon uppvuxen i finländska Österbotten, i en lantlig miljö och i en familj där kulturyttringar som teater och klassisk musik inte fanns tillgängliga. Men hon beskriver målande den österbottniska förvåren med bruna åkrar men även ljusets och storspovens återkomst, sedan tiden då syrenerna blommar och fåglarna kvittrar… Och mamma som sjöng falskt när hon var glad.

Men hon gör också mer abstrakta men för den skull inte mindre sanna utsagor om det här: Skönhet har mycket med balans att göra.

Hon för också in religiösa aspekter på vårt sätt att värdera estetiska fenomen i våra liv: Om Gud finns och har ett språk är det musik. Jag är ju inte själv religiös, men det här är en vacker bild. Och oavsett detta har väl många av oss ett behov av att nå bortom den begränsade (och begränsande) verklighet som omger oss.

Hon själv började tidigt spela improviserad teater tillsammans med sina syskon: Hon hittade på ett tema och gav dem roller – själv spelade hon alltid huvudrollen.

Till annat hon drömde om att får göra redan i sin tidiga lantliga miljö hörde att få spela piano och dansa balett. Men hur skulle det gå till?

Den klassiska musiken, helt okänd i hennes miljö, mötte hon första gången genom att familjen började prenumerera på Det Bästa och då fick en skiva med verk av Beethoven, Grieg med flera i prenumerationspremium. Hon lyssnade och fängslades. Sedan fick hon också möjlighet att förena skolgången med att delta i musikundervisning, där till en början pojkarna fick spela på blåsinstrument, medan flickorna hänvisades till stråkinstrument. Hon och en kvinnlig kompis var inte nöjda med det och fick faktiskt byta, i hennes fall till slut klarinett. Det blev lite av en triumf när hon sen inför publik fick spela soloklarinett i Mozarts klarinettkonsert. Jo, hon har också senare i livet spelat klarinett på scen.

Fast till slut var det alltså skådespelare hon blev. Den som är intresserad av hennes roller i mängder av pjäser för Dramaten och Stockholms stadsteater kan gå till den förteckning som finns på Wikipedia.

Självfallet är hon förtrogen med och citerar ur dramer av August Strindberg, men man märker – till exempel genom hennes förtrogenhet med Cora Sandels Alberte-serie och hennes kärlek till Edith Södergrans diktning – vilken bredd och beläsenhet hon har.

I sitt sommarprogram sätter hon punkt genom att, efter att ha talat om sonens födelse och sin egen pappas död, beskriva vår tillvaro som ett kretslopp, där döden är en del av livet, livets syster. Förr eller senare ställs vi inför faktum: ”Det är tid att gå.” Livet ger oss människor rörlighet, passioner, möten, och när vi sen inte orkar mer, kan vi ändå minnas det som var vackert. Men till slut är det ändå dags att säga ”Tack för lånet!” till livet.

Stina Ekblads musikval har ett mycket nära samband med det hon talar om i sitt ”Sommar”, men är möjligen lite ensidigt klassiskt, fast det har att göra med att klassisk musik är det hon oftast lyssnar på och kan. Och med tanke på att sådan musik över huvud taget inte har förekommit i rader av andra sommarprogram, förlåter jag henne gärna.

Det mest populärmusikaliska hon spelar är ”Sunnanvindsvalsen” med Anders Börje. ”Min nye kjole” med Mathilde har den danska författarinnan Tove Ditlevsen (mycket läsvärd!) som textansvarig, och Frida Hyvönen, här med ”Fredag morgon”, hör heller inte till de mer lättfärdiga låtskaparna.

I övrigt spelar hon musik av till exempel Edward Elgar, Robert Schumann (med text av Heinrich Heine), Edvard GriegsPeer Gynt-svit” med Berliner Philharmoniker under ledning av Herbert Von Karajan, Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert med Martin Fröst, en tonsättning av Rainer Maria RilkesIch will du sein” och så Franz SchubertsKvintett för två violiner, viola och två violonceller”.

Sommar i P1 med Lisa Langseth

14 augusti 2017 0:53 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har på Reginateatern i Uppsala sett Riksteaterns uppsättning av Lisa Langseths (manus och regi) ”Pleasure” (2006), som handlar om mäns utnyttjande av prostituerade. Den är en skoningslös historia och en utomordentligt sevärd sådan – kolla gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Teater.

I dagens ”Sommar” börjar hon med den Lisa som fanns innan hon slog igenom både som dramatiker och som filmskapare.

Hon kommer från en vänstermiljö – föräldrarna var vietnamaktivister, och alla fick exakt lika mycket lördagsgodis och av samma sorter. Den här familjen satt en kväll framför TVn – Lisa var då tolv år – och såg tillsammans ”VD”, en pjäs av Stig Larsson. Och där och då gick det upp ett ljus för henne: Det går att skapa en egen version av verkligheten.

Hon byggde gradvis upp sin egen världsbild med hjälp av läsning och personliga möten, gjorde också långresor till Indien, Marocko, Tibet, och från en resa mot Ungern genom Transsylvanien (en del av Rumänien) berättar hon en fantastisk historia om hur tåget plötsligt stannar på spåret och ett gäng män i militärkläder, sannolikt från Ceaușescus tid, kliver ombord och genomsöker vagn efter vagn, kupé efter kupé. De talar inte något för henne begripligt språk, och de förstår inget av de språk hon behärskar, men efter att ha kollat innehållet i hennes väska gör de klart för henne, att hon ska klä av sig. Hon är livrädd och gör som hon har blivit tillsagd, behåller bara trosorna på. (I dem har hon för övrigt gömt sina respengar, amerikanska dollar.) Konduktören hämtar mineralvatten åt de här männen, som pratar och skämtar med varann. Men plötsligt verkar de tröttna och lämnar kupén och tåget. Så fortsätter tåget, och hon själv väljer att inte stanna i Ungern utan fortsätter via Prag mot Stockholm.

1999-2001 går hon på Dramatiska institutet men inser sen vid ett genrep, att hon är livrädd för att stå på scen. Så hon skaffade sig i stället dramatikerutbildning på Biskops Arnö och började skriva för scen. Det hon åstadkom blev en snackis, och efter att dramatenscenen Elverket 2004 hade gett hennes ”Den älskade” med Noomi Rapace i huvudrollen, fick hon ett nytt erbjudande från Dramaten och skrev då ”Klimax”.

Däremot, säger hon själv i ”Sommar”, blev hennes privatliv allt mer rörigt, och trots en väns avrådan från att i ”Sommar” likt många andra inför lyssnarna vända ut och in på sitt liv inser hon att hon är inne på att göra just det, och hon hade ju börjat må dåligt.

Från teater var steget inte långt till film, och hon ville då inte bara skriva synopsis/manus utan själv också regissera och välja skådespelare, kongeniala för just de roller de spelade. Hon berättar i programmet om hur hon efter mycket letande hittade Alicia Wikander, som då för övrigt själv livnärde sig på jobb i en blomsterbutik. Inte heller hennes hela filmhistoria vill jag redogöra för här, men hon slog snabbt igenom även som filmmakare och guldbaggebelönades.

Värd att återberätta är hennes upplevelser vid en filmfestival i Toronto, där hon träffar branschfolk. Den första, för henne mycket märkliga frågan är: ”Varför skriver du dina manus själv?” Man erbjuder henne manus – hon måste våga; sen när hon har blivit ett stort namn kan hon göra film efter eget manus. De här människorna ser hennes barn som problem, vill också att hon ska överväga att byta image.

Men Lisa Langseth faller inte för det här. Mot slutet av sitt sommarprogram berättar hon om sitt arbete med nästa film, gjord efter hennes eget huvud.

Lisa Langseth är en avvikare också i fråga om musikvalet till sitt ”Sommar”: Samtliga tio låtar är med och av P J Harvey. (P J = Polly Jean.)

Jag har hört P J Harvey tidigare, men jag har i det här programmet hört låtar som jag nog vill komplettera min privata skivsamling med, till exempel ”Let England Shake” från albumet med samma namn.

Sommar i P1 med Sven Melander

5 augusti 2017 23:42 | Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sven Melander har jag aldrig varit i personlig kontakt med – däremot har jag läst honom i Aftonbladet och med nöje sett honom i underhållningsprogram i TV.

I sitt ”Sommar” i dag berättade han om sitt samarbete med Åke Cato (som liksom Melander lämnade Expressen för Aftonbladet), till exempel om TV-sketcherna om Werner & Werner, de som ofta slutade med frasen ”Det går lika bra med selleri”. Cato och jag hade, fram till dess att han dog, länk till varandras bloggar; Cato brukade också mejla mig om sångtexter, eftersom han visste, att jag kunde mycket om sådana. Till det jag redan visste fogade Melander nu egna vittnesbörd om Catos usla minne.

Jag har ett personligt förhållande också till en annan person i Sven Melanders ”Sommar”, Björn Afzelius. Jag har i och för sig alla hans soloskivor, så även skivorna han gjorde som medlem av Hoola Bandoola Band. Men jag har faktiskt också hört honom sjunga i ett par mycket överraskande sammanhang, dels på danska Socialdemokratiets kongressfest, dels mött honom på en valvaka med norska Arbeiderpartiet, där han hade inbjudits att sitta i partiledningens eget, slutna rum. Här i Sverige betraktades han ju inte precis som socialdemokrat, och Sven Melander berättade en ganska rolig historia om Björns envisa hållningar, som ibland mer var poser – men han kunde faktiskt revidera sina åsikter, när han tyckte sig ha fått skäl för det. Så vad jag förstår var han inte så låst som även Sven Melanders i och för sig roliga skröna ger sken av.

Lasse Åberg, som Melander träffade på Maxim och vars ”Sällskapsresan” han sen medverkade i, har jag träffat ett stort antal gånger, detta på grund av att både han och min hustru är så kallade hedersupplänningar. De båda nämnda herrarna förenas av sin speciella humor men kanske också av att båda har hjärtat till vänster.

Leif G W Persson, som Sven Melander i samband med den så kallade Geijer-affären peppade upp på benen igen, har jag också träffat, men Melander känner honom förstås mycket bättre. I sitt ”Sommar” berättar Melander också om hur han under en period fick vara med om tillkomsten av ”Grisfesten”.

Det här leder ganska naturligt över till en sak som förenade Melander och Persson, kärleken till sprit. I Melanders fall slutade det hela med att han insåg att han satt fast i ett alkoholträsk där nästan inget förutom berusningen och den flykt från verkligheten den gav betydde något. Men han räddades av att hustrun och barnen sa i från: han slutade helt enkelt (kanske inte så enkelt) med det här drickandet. Jag är ingen spritmoralist men har tvingats inse att somliga människor aldrig kan lära sig att använda alkohol på ett måttfullt sätt. I deras fall stämmer det som Melander säger: Allting blir bättre om man slutar.

Melanders sommarprat rymmer många personer (också Ulf Brunnberg och Gösta Ekman) och ytterligare historier, men det är särskilt några avsnitt jag kort vill nämna.

Dels berättelsen om storebrorsan och hans död och begravning. Här visar Sven Melander känslor vi inte har kommit i kontakt med när vi har jublat åt honom i hans egenskap av underhållare.

Dels försvaret av Zara LarssonFacebook, när hon hade farit ut i ett hårt anfall mot manskulturen, om man nu kan kalla den kultur – hos horder av män tog hur som helst hennes uttalanden hus i helvete. Melander, som förstod hennes erfarenhet och värdering, slog, när de gav sig på även honom och hans text, stenhårt tillbaka och hävdade, att de inte hade fattat ett jävla dugg.

På samma sätt hamnade han i strid med Jimmie Åkesson och likasinnade, som han kallade för landsförrädare. Själv blev han i den vevan beskylld för att vara kommunist.

Kommunist är ju Sven Melanders absolut inte, men hans ”Sommar” blev det mest politiska programmet i den här serien hittills i år.

I skivvalet i programmet finns ganska mycket att glädjas åt: Kim Larsen med en dansk version av ”Härlig är jorden”, ”Dejlig er jorden”, Mikael Neumann och Åke Cato i ”Morgon på näset”, Sven Melander och Stefan Ljungqvist i ”Pepes Bodega”, Carl-Gustaf Lindstedt i ”Senapsvisan”, Steppenwolf i ”Born To Be Wilde”, Whitney Houston i ”I Will Always Love You”, Jules MessenetsThais: Akt 2, Meditation”, Zara Larsson i ”Ain’t My Fault”, Fria Proteatern i ”Rune Henry Johansson”, Björn Afzelius i ”Tankar vid 50” och Judy Garland i Charlie ChaplinsSmile”.

Sommar i P1 med Bahar Pars

31 juli 2017 17:50 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Mest känd är Bahar Pars för rollen som den iranska grannen Parvaneh i Hannes Holms lysande filmatisering av Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove”. Läs gärna min recension under Kulturspegeln, Film.

Men jag känner också till henne som utmärkt skådespelerska i till exempel Henrik IbsensHedda Gabler”, när den gavs på Uppsala stadsteater, fortfarande ledd av Linus Tunström – även av den finns recension på Kulturspegeln, fast under Teater.

Hon är gift med Linus Tunström och har barn med honom, men det faktum att hon under hans tid som teaterchef fick framträdande roller på vår stadsteater har ingenting med nepotism att göra. Jag har för övrigt läst att hon återvänder till teatern i Uppsala i höst då han inte längre finns kvar där.

I hennes ”Sommar” i dag spelar Tunström heller inte någon framträdande roll – men han förekommer som medföljande make i historien om när hon är på väg till Oscarsgalan, där ”En man som heter Ove” var nominerad i kategorin ”Bästa utländska film”. Fast den här historien handlar mer om när hon hade glömt passet (men lyckades få tag på det med hjälp av en syster) inför resan till USA, Trumps nya restriktioner mot att släppa in folk av till exempel iransk härkomst och hennes egen märkliga galaklädsel.

Hennes egen bakgrund är inte en värld full av röda galamattor. Hennes föräldrar kom till Sverige som flyktingar från ayatollornas Iran – hon själv är född samma år som den iranska revolutionen genomfördes, och föräldrarna – men även hon som snart kunde bättre svenska än de – hade länge anpassningsproblem i sitt nya samhälle.

Hon förstod snart, att det inte var allom givet att bli accepterad, om man inte var svensk, vilket senare också hennes utseende vittnade om. Hon odlade därför bara intressen som hon själv genuint gillade – mamman sa oroligt: ”Hon vill bara lära sig saker hon tycker om.”

Det här ledde både till skolk och på kvällarna vistelser i stockholmsmiljöer där en ung, dessutom vacker flicka kunde ha råkat mycket illa ut. Det hände att mamman måste hämta henne. Men varför skulle hon plugga?

Fast när det blev dags för gymnasiet, skärpte hon sig – men även det bröts när hon mer intresserade sig för den skrotfärdiga gamla Porsche hon hade lyckats köpa än för studierna. Ändå lyckades hon ta studenten. Många familjemedlemmar och släktingar kom för att hylla henne på skolgården, detta trots att hon inte ville ha något firande.

Vad skulle hon nu göra (mer än kedjeröka)? Hon drogs till teatern, inte minst Ingmar Bergman, även i hans egenskap av filmmakare, och lyckades också komma in på Dramatens elevskola. Och här inleddes hennes klassresa. Hon ville spela, regissera och skriva, men ingenting blev riktigt som hon ville, och även inom teatern fanns en tendens att reducera henne till att spela rollen av invandrare/utlänning – hon erbjöds till och med att spela persiska. Här kom Linus Tunström in i hennes liv – han såg hennes drivkrafter och kreativitet. Hon gick på sin magkänsla och började också regissera och göra egna filmer, även alltså själv göra filmroller.

Och i slutet av sitt ”Sommar”, innan hon låter sin mamma säga några ord, sammanfattar hon sin livshållning med Karin Boye-citatet om att möta livet vapenlös.

Bahar Pars börjar musikdelen av sitt sommarprogram med en annan invandrartjej, Loreen med eurovisionsvinnande ”Euphoria” och avslutar med Nina Simone (igen!) och ”Feeling Good”. Bland dem hon i övrigt spelar finns ”Vitamin String Quartet” (med Michael JacksonsBillie Jean”), Roxette (”Listen To Your Heart”), Leila K, 2Pac, Beyonce och Grace Jones, men också Lisa Ekdahl (”Flyg vilda fågel”) och Georg Friedrich Händel (”Rinaldo”).

Sommar i P1 med Evin Ahmad

27 juli 2017 23:55 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag känner inte till skådespelerskan Evin Ahmad, men på Google står det ganska mycket om henne. Hon är född i Stockholm 1990, och föräldrarna är kurder, mamman från Syrien och pappan från Irak. Det faktum att pappan är skådespelare har säkert lockat in henne på samma bana, och i början av dagens ”Sommar” berättar hon om hur hon som tonåring tillsammans med pappan gick för att prova sin förmåga i filmversionen av Jonas Hassen KhemirisEtt öga rött” och började tycka, att film och teater var något magiskt: inför kameran och på scenen kunde man hata och älska, spela allt.

Hon ville bli skådespelare. Först gick det inte så bra, men hon lärde sig mer och fick sin första roll. Det här ledde vidare till film i Trollywood (Trollhättan), guldbaggegalan och råd att göra en resa till Paris. Hela tiden ville hon vidga sin scenförmåga och sökte bland annat komma in på Scenskolan i Malmö, vilket efter ett första misslyckat försök också lyckades. Mer lärde hon sig också genom att se massor av uppsättningar på teatrarna i Stockholm. Hon nöjde sig heller inte med att bara spela – hon ville skriva egna repliker och göra egna scenverk. I sitt ”Sommar” berättade hon, att en lärare på Scenskolan backade upp henne.

Lite längre fram i sommarprogrammet berättar hon också om den motvilja hon först kände mot sexscener. När man normalt spelar en roll spelar man ju, bland annat med hjälp av scenkläder och repliker, enligt manus någon annan, men krävs det att man kysser någon annan, använde man sina egna läppar – dessutom hade hon en pojkvän. Men eftersom han också var skådespelare, insåg hon, när hon såg honom spela i en motsvarande scen, att hon inte såg honom utan en person han föreställde.

Det här med teatern som illusionsskapare illustrerade hon också genom att berätta om en händelse på Dramaten. Hon såg där en pausuppsättning på scenen, som ändade i något obehagligt, och då reagerade också delar av publiken med obehag: Det kom rop om att den som upplevdes som obehaglig borde lämna scenen, och sen började allt fler ropa ”Ut!”. Till sist gick en ur publiken upp på scenen och drog den misshaglige i håret för att få ut honom.

Och så avslutar hon sitt ”Sommar” med att bland annat reflektera över att mörkhyade skådespelare (som hon själv) inte alltid får spela roller, som publiken associerar med människor av annat slag. Fast, för att använda ett annat av hennes exempel, det finns nog inte så många pjäser där det faller sig naturligt, att en blond tjej spelar Jesus.

Hösten 2017 ska hennes första roman komma ut, och jag skulle själv – just för att jag inte håller med henne om allt – gärna vilja läsa den och dessutom äntligen se någon föreställning med henne.

Hennes musikval i programmet lider, åtminstone i början, av att jag gärna skulle ha velat få det hon spelade presenterat för mig. Men en bit in iprogrammet skärper hon sig på den punkten. Allt – till exempel raplåtarna – är ändå inte riktigt mitt bord, men till exempel Aretha Franklin och Amy Winehouse känner jag förstås till, och det finns även andra för mig okända låtar och artister (till exempel ”Down In Mexico” med The Coasters) som jag gärna lyssnar på. ”River” med Leon Bridges är heller inte så dum.

Sommar i P1 med Malin Cederbladh

24 juli 2017 23:55 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har lyssnat på Malin CederbladhsSommar” i dag två gånger. Först medan jag förberedde ett mellanting mellan sen lunch och middag för några gamla kvinnliga vänner och arbetskamrater, sedan mer noggrant nu i kväll.

Men det senare hjälpte inte. Det här programmet gick inte hem hos mig i alla fall. Hon berättar om sitt liv så impressionistiskt, att programmet blir omöjligt att referera.

Där finns förstås enskildheter som fångar mig som lyssnare: När hon vid fem års ålder under en förbjuden utflykt till ån håller på att drunkna och sedan räddas av en för henne okänd man, senare följt av låtsasdrunkningar hemma i badkaret. Sorgen över pappans mycket för tidiga död. Kanske också teatererfarenheterna från Unga Klara.

Men som helhet funkar inte det här sommarprogrammet. Malin Cederbladh försöker berätta allt för mycket utan att fördjupa nästan någonting.

Problemet är att inte heller musiken i programmet gör det lättare att lyssna på.

Cederbladh gör inget för att relatera det hon spelar till sin egen berättelse; hon berättar inte ens för lyssnarna vad hon spelar. Och då hjälper det inte att hon spelar hörvärd musik, sådant som Georges BizetsPärlfiskarna”, en sonat för cello och piano, ”Sing, Sing, Sing” med Benny Goodman, ”One More Cup of Coffee” med Bob Dylan och Emmylou Harris, ”Did You Give the World Some Love Today Baby” med Doris Svensson och en hop skickliga jazzmusiker och så ”Cherish” med Nina Simone.

Sommar i P1 med Dagny Carlsson

10 juli 2017 17:20 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater | Inga kommentarer

Själv bloggar jag vid 80 års ålder, men jag är ju gammal journalist och lärde mig hyggligt tidigt att skriva även på dator. Fast vad är det mot 105-åriga Dagny Carlsson, möjligen världens äldsta bloggare – hon fick överta en dator efter systersonen som kom hem från USA och sen bytte dator, lärde sig använda den och började blogga vid 100 år ålder.

För att lära sig hantera en sådan här apparat gick hon en datakurs och lärde sig med hjälp av en instruktionsbok och övning. Undra på att omgivningen blev imponerad. Biblioteket i Solna bad henne hålla i en datakurs för äldre, hennes lärare skrev om henne i lokaltidningen, TV gjorde en dokumentär om henne och media i länder långt borta gjorde program om henne. Allt det här har lett till att hennes blogg har enormt många läsare. Och hon själv har på ålderns höst blivit kändis.

Själv tar hon allt det här med ro och viss distans. ”Man ska inte gamla till sig”, sa hon i sitt ”Sommar” i dag.

Hennes liv har långt ifrån varit en framgångssaga.

Hon hade det ganska motigt i unga år: Hon hade velat studera, men det fanns inga pengar. Pappan dog när hon var 17, och på den tiden fanns det ännu inte något välfärdssamhälle som kunde stötta unga i hennes belägenhet. Hon kände sig också mindervärdig när hon jämförde sig med sin duktiga syster.

Samhället gick heller inte, varken då eller tidigare, in för att stötta kvinnor. Hon berättar bland annat om mormor som fick bli piga och då blev med barn, av allt att döma med husbonden som barnafader. Men han betalade en dräng för att ta på sig faderskapet och gifta sig med hennes mormor.

Om 1930-talet berättar hon som så många andra om arbetslösheten, den som i hennes eget fall ledde till att hon trots handelsskola inte fick något adekvat jobb. Det enda jobb hon lyckades hitta var på en syfabrik, och där blev hon kvar till 1937.

Sen fick hon nys om en syfabrik i Örebro, dessutom med veckolön, även om man där liksom överallt annars på den tiden måste jobba också på lördagar.

Under tiden där blev hon bekant med en man, som uppvaktade henne och friade, och trots att han rökte och drack sa hon till slut ja, när han lovade skärpa sig. Men det gjorde han inte, och till det kom att han dessutom var sjukligt svartsjuk – en gång låste han in henne när hon hade tänkt gå på en julfest på arbetsplatsen.

Så hon bröt upp och återvände till Norrköping, där hon tidigare hade jobbat – gick en fortbildningskurs som visade sig vara svår att klara på grund av algebran.

Men hon gav sig inte, gick en Hermods-kurs, och nu lyckades hon bra. Det här ledde till att hon fick jobb som arbetsledare på Försäkringskassan i Sundbyberg.

När hon nu bodde i storstockholmsområdet, vidgade hon sina vyer ytterligare, började till exempel regelbundet gå på Operan.

Och så träffade hon, vid dansbanan på Gröna Lund, en ny man, fåordig men spännande. Den här gången blev det inget kyrkbröllop; de gifte sig på pastorsexpeditionen i Solna.

I honom fann hon en partner, som på olika områden vidgade hennes liv. Med honom reste hon till fjärran mål som Spanien, Samarkand, Marocko och USA.

Hur de hade råd? Han var snickare men också från Småland, så han startade tillsammans med en kompis egen firma.

Allting kunde ha slutat hur lyckligt som helst. Men när han inte längre orkade gå ut och dansa och blev fysiskt allt mer tagen, visade det sig vara det hon befarade, och cancern tog hans liv.

Slutet blev mycket jobbigt. Hon fick till exempel hela tiden hjälpa honom ut på toaletten.

Först var hon inställd på att själv också dö. Men sen kom insikten ”Man måste leva, i nuet”.

Fast det där nuet skiftar genom åren. Själv minns hon både första världskrigets gulaschbaroner och andra världskrigets kafferansonering och surrogatkaffe men då fisk fortfarande såldes utan ransoneringskort.

Och när den här 105-åriga damen var klar, sa hon tack och hej till oss lyssnare och önskade oss en trevlig sommar.

Hennes musikval i programmet var delvis förvisso mer traditionellt och äldre än det som utmärker flertalet av dagens sommarprogram – hon spelade till exempel ”Beatrice-Aurore” och ”Med dig i mina armar” med Sven-Olof Sandberg, ”Ungmön på Kärringön” med Harry Brandelius och ”Min soldat”, krigsårens stora svenska schlager med Ulla Billquist. Kanske ska man där också nämna ”Så skimrande var aldrig havet” med Evert Taube, men Taube är ju inte utplånad ur yngre människors musikminne.

Något var knutet till reseavsnittet i hennes program: ”Chicago” med Frank Sinatra.

Ett par av låtarna kunde sägas illustrera de ekonomiska problem som löpte som en röd tråd genom delar av programmet: ”The Winner Takes It All” med Abba och ”Somliga går med trasiga skor” med Cornelis Vreeswijk.

Ytterligare annat var väl valt det också: ”Båklandets vackra Maja” med Fred Åkerström, ”Unforgettable” med Nat King Cole, ”Matilda” med Harry Belafonte, ”Man får aldrig en karl med gevär” med Sonja Stjernquist och Carl Michael BellmansLiksom en herdinna” med Mikael Samuelsson och Mats Bergström.

Och sina kunskaper om klassisk musik redovisade hon genom att spela Pjotr TjajkovskijsNötknäppren” och ett stycke ur Giacomo PuccinisLa Bohème”.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^