Svansjön ytterligare en gång

Min hustru har genom åren sett till att vi tillsammans har tagit del av mängder av mycket hörvärda framträdanden på olika scener, inte bara här i Sverige. Jag har jag tillsammans med henne sett och hört Pjotr Tjajkovskijs balett ”Svansjön” (”Лебединое Озеро, Lebedinoje ozero”, 1877) på Operan i Stockholm. Vi har nu tillsammans sett ”Svansjön” för andra gången gången med Den ryska nationalbaletten. Och nej, det var inte i Ryssland – baletten i fråga gavs för andra gången i vårt Musikens hus här i Uppsala, och jag fick biljett i julklapp.

Alltså fanns det likheter med den föregående uppsättningen, till exempel att medlemmar av Bolsjoj-teaterns ensemble fanns bland dem som agerade på scenen, men flertalet av dem som gjorde föreställningen och dansade i den vara andra än förra gången.

För koreografin stod även nu Marius Petipa och Lew Iwanov. För librettot stod Vladimir Begichev och Vasily Geltser. Musiken klarade man med hjälp av band – det hade inte gått att härbärgera både den stora dansensemblen och en stor orkester på den här scenen, som saknar orkesterdike, men visst hade det blivit bättre, om dansarna hade backats upp med levande musik. Eftersom jag tidigare inte kände till de här dansarna vill jag bara allmänt intyga att de skötte sitt värv med teknisk skicklighet och nämna några av dem som hade de ledande rollerna vid namn: Dubbelrollen som Odette/Odile spelades av Yelysaveta Barkolova, prins Siegfried av Mykhailo Tkachuk, trollkarlen Rothbon, som höll Odette fången, av Albert Salimov. Särskilt sevärd var Edilar Marat Uulu i rollen som narr.

Handlingen, i fyra akter, är naturligtvis den vanliga, och den fanns också i programmet, bland annat på svenska. Platsen är slottet, där prinsens födelsedag firas. Drottningen kommer för att gratulera men också för att tjata på prinsen om att gifta sig, så att han kan ta över efter sin döde far. Prinsens informator berättar för gästerna om prinsessan Odette, som har blivit förvandlad till svan av en trollkarl. När sedan prinsen ser en flock svanar, följer han efter den för att hitta den förtrollade prinsessan.

I nästa akt är det midnatt, och prinsen ser svanarna förvandlas till människor igen. Bland dem finns prinsessan Odette, och de förälskar sig i varann – Odette berättar också om sin förtrollning och att den bara kan brytas om hon finner någon som älskar henne. Prinsen svär henne trohet, men trollkarlen skiljer dem åt eftersom en ny dag bryter in och Odette då åter blir svan.

I tredje akten är det bal på slottet. Skälet är att drottningen har bjudit in giftaslystna prinsessor, bland vilka prinsen ska välja sin brud. De dansar och svansar alla för honom, men han faller inte för någon av dem. Då anländer, objudna, trollkarlen och hans dotter Odile, den senare förvillande lik den förtrollade Odette. Prinsen tror förstås att det är hon och faller för henne – tills den riktiga Odette i en syn visar sig för honom. Prinsen förstår att han har gjort ett misstag och störtar i väg för att söka Odette.

Det här för honom tillbaka till Svansjön i skogen, där Odette just berättar för de andra svanarna om sin olycka i kärlek. Till att börja med hjälper det inte att prinsen bedyrar henne sin kärlek – förtrollningen bryts inte. Det här ändar i en kamp mellan prinsen och trollkarlen, och till en början ser trollkarlen ut att vinna. Men kärleken övervinner allt, heter det ju, och prinsen besegrar till sist trollkarlen. När trollkarlen dör, bryts förtrollningen, och Odette förvandlas åter från svan till ung kvinna. Och som det står i programbladet: ”Det luckliga (!) paret vandrar tillsammans mot soluppgången.”

* * *

Före föreställningen bjöd mig Birgitta på middag, den här gången på Dryck & mat, som vi aldrig har besökt, ganska långt ner i den gamla stationsbyggnaden (Olof Palmes plats 2). Vi valde att äta renlägg, serverad tillsammans med mycket gottpotatismos gjort av mandelpotatis. Renläggen, serverad tillsammans med tillbehör i en aningen söt sås, var inte alldeles lättäten med de bestick vi fick och lite för söt för min smak – jag lagar själv gärna renskav men kryddar då med svart- och vitpeppar plus enbär.

Men det var ett intressant ställe, och jag går gärna dit igen.

Melodikrysset nummer 46 2018

iag förstår Anders Eldemans förklaring att vissa tidskrifter med lång pressläggningstid inte klarar att på kort tid ändra felnumreringen i melodikryssen, men varför man inte kan åtgärda problemen förrän det måste ha gått ytterligare en vecka innan felet kan åtgärdas är fortfarande lika obegripligt. Om SR skickade korrekta kryss till de tidningar som trycks natten före lördag, skulle de ju lätt kunna byta till rätt utformning.

Jag tyckte också att hans anvisningar om de i dagens kryss många omnumreringarna plus tillägg av ett borttappat frågenummer lämnade ganska mycket övrigt att önska. Så jag skrev ner större delen av svaren tillsammans med frågorna och lokaliserade sen först efter kryssets slut, var de här svaren skulle in i krysset.

Och att då dessutom få en dubbelfråga, där de ingående delarna inte hade något rimligt samband med varann, kände som en ren provokation. Den första delfrågan hade som ljudillustration Gullan Bornemarks barnklassiker ”Sudda, sudda bort din sura min”, som skulle ge oss svarsordet sur. På det följde, i samma fråga, en musikversion av Lasse Berghagens fina ”En kväll i juni”.

Nå, det är ju inte precis väder för att ta av sig sin kavaj, så Eldeman spelade också en låt som det ligger närmare till hands att lyssna på så här års. Själv har jag hört den flera gånger i Domkyrkan här i Uppsala, sjungen vid musikklassernas julkonsert: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin skapare Adolphe Adam (1802-1856) – han skrev på franska, så i original heter sången ”Cantique Noël”.

Dagens ABBA-låt, ”Bang a Boomerang” (1975) handlar inte om Australien, men ut i världen kom den, också med hjälp av den svenskspråkiga version Svenne oh Lotta gjorde av den i Melodifestivalen samma år. I krysset spelades dock en instrumental version.

Miriam Bryants text med sångtiteln ”Satellite”, för oss lika lite till någon rymdfärd. I dag hörde vi den här låten med Ison och Fille.

Samma förhållande till rymden har ”Strangers” med Sarah Klang.

Och inte heller den amerikanska gruppen Starship förde oss till fjärran rymder. I dag hörde vi dem i ”Nothing Gonna Stop Us Now” (1987). Att den här gruppen, också känd under namnet Jefferson Airplane, kanske inte är så känd bland alla har säkert också att göra med inre stridigheter, avhopp och namnbyte.

Från USA kommer också den betydligt mer kände Irving Berlin, som 1950 skrev scensuccén ”Annie Get Your Gun” (1930). Hade Berlin levt i dag, under Trump-eran, vet man ju inte om han hade velat skria något med det budskapet.

I dag fick också barnen sitt – jag har redan nämnt Gullan Bornemark.

Smurfarna är jag hyggligt bekant med om vi håller oss till serier. Men smurfskivorna är jag inte lika förtrogen med, och de saknar ju musikalisk originalitet. Och inte blir jag mer vänligt stämd av att på ”Smurfarna 2″ höra Britney Spears göra ”Ooh la la”.

När Peps Persson – jag har en mängd plattor med honom – gjorde ”Oh Boy”, var det knappast som barnskiva. Men nu har den pellesvanslösifierats av Pelle och Maja och således blivit barnskiva.

En del av den vuxna publiken tror möjligen att J R R Tolkiens (1842-1973) ”Sagan om ringen” (1954-1955) är något slags äventyrsböcker för ungdom. Men den som har läst mycket Tolkien vet att han skapade en alternativ värld med en alternativ mytologi och skrev för en betydligt vidare publik, också i mogen ålder. Hans viktigaste böcker har filmats, helt uppenbart också med tanken på vuxen publik.

Jag har träffat kronprinsessan Victoria ett antal gånger, tillsammans med min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. När Victoria 2011 gifte sig med Daniel Westling var jag inte med, men jag har förstås hört den speciella bröllopslåt Björn Skifs framförde tillsammans med Agnes, ”When You Tell the World You’re Mine”. Jag är verkligen inte monarkist, men just Victoria är som person lätt att komma på talefot med.

Men i kungahuset finns det också andra – inga namn! – som det gör ont – för att citera Lena Ph – att lära känna.

Får Eyvind Johnsons ”Krilon” nytt liv på Stockholms stadsteater?

Både jag och min hustru, Birgitta Dahl, läste i unga år, alltså innan vi ens kände till varandras existens, mycket intensivt Eyvind Johnson (1900-1976), och vi tyckte båda att både han och Harry Martinson var värda det delade nobelpriset i litteratur 1974. I mitt fall började min Johnson-läsning med att vi i början av gymnasiet fick läsa en rad skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar, bland annat Eyvind Johnsons ”Nu var det 1914” och ”Här har du ditt liv!”; jag fick också ”Se dig inte om!” och ”Slutspel i ungdomen” i julklapp, och sen var jag fast: lånade och läste bok efter bok av Johnson på Stadsbiblioteket i Sundsvall och skaffade själv böcker av Johnson, bland dem ”Minnas” och ”Timans” i utgåvor från Folket i Bild, vars ombud jag var under gymnasietiden.

Johnsons romantrilogi om Krilon – ”Grupp Krilon” (1941), ”Krilons resa” (1942) och ”Krilon själv” (1943) – skiljer sig ganska mycket från de mer episkt uppbyggda romaner han har skrivit – men även i till exempel de fyra böcker som ingår i ”Romanen om Olof” finns mycket mer än en rak, självbiografisk berättelse: drömmar, mängder av visor, utvikningar.

Fast när det gäller Krilon har den berättarteknik Johnson har valt en speciell bakgrund. I början av 1940-talet, då de här böckerna skrevs och gavs ut, fanns hotet att det fortfarande segerrika Nazityskland skulle kunna tänkas ockupera även Sverige, och Johnson valde för att inte få sina böcker stoppade av censuren, vars syfte var att undanröja risker för nazitysk intervention, att skriva en allegori. I den tidens Sverige fanns naturligtvis både en opposition mot eftergiftspolitiken och i dag förträngda nazi- och tyslandssympatier, men regeringens balansgång hade alltså som bakgrund strävan att om möjligt hålla landet utanför krig och ockupation. När under slutet av andra världskriget in emot 30.000 estniska flyktingar kom hit – vår familj fanns bland dem – tyckte en del av dem att Sverige ”kröp och kröp”, först för tyskarna, sen för ryssarna, men när en nu för länge sedan död moster till mig vid ett tillfälle hörde de här anklagelserna, sa hon emot: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då?”

Men tillbaka till Krilon: Eyvind Johnsons grundhållning var både antinazistisk och antikommunistisk – för egen del var han i grunden syndikalist, så småningom allt mer liberal. Jag har inga problem med det. Jag har i yngre dar ganska länge prenumererat på SACs ”Arbetaren” och både där och i bokform läst allt av Stig Dagerman. Och när jag var ombud för FiBs folkböcker, sålde och lånade jag allt jag kom över av Folke Fridell. Fast min dragning till realpolitik och lust att åstadkomma förändring fick mig redan i mycket unga år att bli socialdemokrat.

Med den här bakgrunden borde jag vara en närmast idealisk besökare på Stockholms stadsteaters uppsättning på Klarascenen av ”Krilon – en föreställning om det möjliga”.

Likväl tycker jag att ”Krilon” i den här scenvarianten är ett misslyckande, och min kritiska hållning betingas inte av att föreställningen, en dramatisering gjord av Joakim Sten och i regi av Carolina Frände, är så lång (nära fem timmar) – dess underlag, Johnsons romantrilogi, är på sammanlagt cirka 1.300 sidor och de agerande personerna många.

Problemet är inte att en intrikat och mångförgrenad berättelse av det här slaget, när den formas om för scenbruk, naturligtvis måste beskäras utan att man här har valt att göra ändringar och tillägg. Till det mildaste jag har att säga i kritisk väg hör skådespelarnas klädsel – tidsanknytningen till den epok som skildras markeras med att de agerande bär väst.

Å andra sidan försöker man nå publiken med dess nutida referenser genom att låta en del av rollerna – män i Johnsons trilogi; tiden var ju sådan – spelas av kvinnor. I samma anda spelas en del av rollerna av mörkhyade skådespelare. Märk att flertalet svenskar i dåtidens Sverige ännu inte ens hade sett några som med tidens terminologi kallades ”negrer”. Men jag medger att de här ändringarna delvis blir mer relevanta, om handlingen förläggs till framtiden i stället för till det tidiga 1940-talet.

Till det här kommer nämligen att uppsättningen har drag av metateater: Föreställningen ges något tiotal år fram i tiden, då lite obestämt definierade men uppenbart fascistoida och nationalistiska krafter styr samhället, och det gäller då att blidka dessa genom att markera att syftet inte är att utmana dessa.

Till det här kommer ett tekniskt problem. Ett par mikrofoner användes för att skicka de distanserande och maktblidkande kommentarerna till publiken, men just det här nådde inte ens oss som satt på den allra främsta raden. Skulle en tänkt fascistisk regim i Sverige vara så tafflig att den inte kontrollerade sådant, skulle vi ju inte behöva oroa oss särskilt mycket.

Men själva greppet, särskilt i det utdragna slutet, förvirrar publiken, samtidigt som de som antingen genom egen erfarenhet eller genom läsning är förtrogna med den tid Eyvind Johnsson nagelfor i sin trilogi, senare utgiven i ett band, ”Krilon: en roman om det osannolika” (1948).

Märk att det jag här kritiserar är uppsättningens karaktär, inte skådespelarna, med Pablo Leiva Wenger, som spelade Krilon, i spetsen.

Melodikrysset nummer 41 2018

Jag kom via nätet i kontakt med den numera tyvärr bortgångne Åke Cato och vi upprättade länkar till varandras bloggar och skrev också emellanåt kommentarer till varandras bloggtexter. I ett fall, sången ”Små nära ting”, bad han mig om upplysningar om en på sin tid mycket populär sång, och därefter publicerade han följande:

Nära ting

I går upptäckte spalten att han gick och sjöng på en gammal visa, eller om det möjligen var i förrgår. Visan handlar om att man ska gå in i sin kammare och upptäcka de små nära tingen i livet i stället för att likt en tosig katt rastlöst jaga runt efter sin egen svans. Jag mindes inte texten, så jag googlade och fick snart klart besked av den (nära nog) allvetande Enn Kokk. Visan heter ”Små nära ting” och är skriven av norrmannen Arne Paasche Aasen. Den svenska översättningen är gjord av den gamle rabulisten Ture Nerman.

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Inget märkvärdigt, men nog så tänkvärt.

Sången blev en stor schlager på båda sidor om kölen, vilket den var väl värd. Bra text och en lättsjungen och behändig melodi av Kurt Foss och Reidar Bøe.

Så tycker jallefall spalten.

Till det här kan jag tillägga att jag kände författaren till den svenska texten – fast i dag fick vi höra låten instrumentalt – och hade kontakt med honom bland annat inför publiceringen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger.” Och inte nog med det: När arbetarrörelsen hade ett eget skivbolag, a disc, kom Björn Arahb och Monica Nielsen – jag hade tidigare haft kontakt med båda, fast var för sig – upp på redaktionen för Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var då (1979), och ville ha min assistens vid produktionen av LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman”, där också ”Små nära ting” finns med, och så fick jag skriva en ganska lång mapptext om Ture Nerman, i det här fallet förstås med tonvikt på Nerman som sångtextförfattare.

* * *

Därmed kan vi gå över till Melodikrysset, där vi hörde en instrumental version av ”Små nära ting” – Anders Eldeman ville ha andra ordet i den svenska titeln.

Eldeman varnade för att dagens kryss skulle komma att innehålla en del svåra frågor, men egentligen var det bara en fråga, som låg utanför det jag kunde mer eller mindre spontant.

De dataanimerade filmerna om ”Ice Age” har jag aldrig sett.

Men det är klart att jag har sett ”Life of Brian” från 1979 och känner igen ”Always Look On the Bright Side of Life”.

När ”Grease” (1978) med John Travolta och Olivia Newton-John visades på biograferna, lät jag mig inte gripas av den hysteri filmen skapade – jag såg den aldrig – men naturligtvis känner jag till den.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” såg jag och Birgitta under en resa till New York – den gick som bekant på Broadway. Den här frågan hade som ljudillustration ”When I Kissed the Teacher”.

Och självklart känner jag igen ”Toreador-arian” ur ”Carmen”, skriven 1873-1874 av Georges Bizet , även om vi i dag hörde den i en instrumentalversion med Edmundo Ros.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”, som i mitten av 1960-talet lanserades med svensk text av Bo Setterlind. Melodin, med spanskt ursprung, har spelats in på många håll i världen – jag har den till exempel med Miriam Makeba.

2011 gav Martina McBride, som jag inte känner till, ut ”Baby, It’s Cold Outside”, men hon använde sig då också av en tidigare insjungning, gjord av den 1995 avlidne Dean Martin, och han är desto mer bekant för mig.

En duett i ordets egentliga mening är ”Whenever I Say Your Name”, med en sångerska jag inte känner till, Mary J Blige, och en manlig sångare, som jag har skivor med, Sting, egentligen med namnet Gordon Matthew Thomas Sumner.

Benjamin Ingrosso hade väl egentligen ingen medtävlare som på allvar hotade hans seger i årets melodifestival. Fast de röstande i ESC var tydligen inte tillräckligt imponerade av hans framträdande med den här låten.

Själv är jag ganska ofta imponerad av sådant som Evert Taube har skrivit och spelat in, till exempel ”Inbjudan till Bohuslän” från 1943:

Inbjudan till Bohuslän

Text och musik: Evert Taube, 1943

Som blågrå dyning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand.
Men mellan dess kala urtidskullar
är bördig jord och gammalt bondeland.
Dit tränger Skagerack med blåa kilar,
och strida strömmar klara som kristall.
Och lummig lövlund står med björk och pilar
och ask och ek vid ladugård och stall.

Kom, Rönnerdahl till Ängön nu om våren!
nu häckar ejder, gravand, mås och trut.
I vildrosbuskarna och björnbärssnåren
har finkarna och mesarna tittut.
På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom,
som breder över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom.

Kom ut och lufta vinterdävna tankar,
på stigar vindlande i berg och myr,
där vinden blåser in från Doggers bankar
med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som, mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen,
och örtagården kring sitt Tusculum.

Ja kom och se vårt Bohuslän om våren,
du Rönnerdahl, som äger blick för färg.
Här går på vinröd äng de svarta fåren,
och rosa skyar över druvblå berg.
Här svallar myllan lilabrun kring plogen,
när Anders plöjer med sin norska häst.
Och skutor med kinesiskt vitt om bogen
på golfströmsgröna svall styr mot nordväst.

Kom ut till oss! Här kärnar Hulda smöret,
och leghornshönsen värper ägg var dag.
Här blir du frisk till hälsan och humöret,
här trivs du, Rönnerdahl, det lovar jag!
Här bygger Anders båtar och fioler,
här kan du fiska torsk och spela vals,
och tjusa oss med kullrande trioler
ur Anders felor och din egen hals.

Kom ut till oss du gamle svenske Quintus Flacchus
och stäm din lyra till naturens pris.
Men bjud farväl i Göteborg åt Bacchus
ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis.
Glöm bort din lärdom, den är ändå ringa,
låt Orust hallar bli ditt Helicon.
Hos Phyllis må Horatius visor klinga,
men dina sjungs av Karin Johansson.

Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form.
Där mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider,
och i ditt släktes framtid likaså.

Sen har vi bara dagens sorgebarn kvar att redovisa: åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte har med varann att göra.

Den började med något urlätt, en instrumental version av ”Bra vibrationer”, som Kicki Danielsson vann Mellon med 1985. Den andra delfrågan var åtminstone en smula knepigare. Thory Bernhards sjöng ”Solsken var timma på dygnet”. I original hette den ”Twenty-Four Hours of Sunshine”. Den finns inspelad med bland andra The Andrew Sisters.

Det blev sammanlagt 18 frågor.

Tänk vad mycket tid Anders Eldeman skulle spara, om han slog ihop alla dem till en enda fråga.

Sommar i P1 med Rennie Mirro

Dagens sommarpratare, Rennie Mirro, har jag faktiskt hört och sett (han är både sångare och dansare) live två gånger, båda gångerna som parhäst med Karl Dyall. Jag har sett de här båda dels i en scenversion 2011 på Oscars av ”Singing In the Rain”, dels som gäster vid en OD-Caprice i Uppsala 2016.

Rennie Mirro, som alltså bor och arbetar i Sverige, är född i New York och tillbringade sina tidiga år där, i en mångkulturell miljö. I den fanns också olika religioner: Medan morfar bar kippa och var jude, bekände sig hans mamma inte till någon religion, och hans uppväxtmiljö var Bronx med många mörkhyade människor. Lite senare hamnade familjen Mirro i närheten av Central Park.

Rennie Mirros mamma jobbade under revoltåret 1968 som lärare på en skola, som eleverna förstås ockuperade. Hon fick i uppdrag av skolledningen att förhandla med ockupanterna, och dessa företräddes då av en kille, som hon senare skulle flytta ihop med och få barn med, Eric Bibb. Att det var han som ledde det här elevupproret förvånar mig inte ett dugg: Hans pappa, Leon Bibb, var en amerikansk radikal, nära vän till Pete Seeger, och en annan känd vänsterman, Paul Robeson, blev gudfar till Eric. Eric Bibb, som för övrigt under lång tid har bott i Stockholm, har gett ut en stor mängd hörvärda bluesskivor – jag har ett antal av dem.

Eric och Rennies mamma flyttade senare till Sverige, som hade rykte om sig att vara progressivt, och trots att Rennie egentligen inte alls ville lämna New York, fick han följa med hit. Här fick han mycket riktigt språk- och anpassningsproblem, och det här förstärktes förstås när pappan lämnade mamman och flyttade till ett annat land, där han hittade en ny kvinna att slå sig samman med.

Mamman gjorde ett försök att flytta tillbaka till New York, men det funkade inte, inte heller för Rennie som nu inte längre sågs som en riktig amerikan, trots att de hade nära släktingar kvar där. Så de flyttade tillbaka till Sverige: bodde i kollektiv, deltog i vietnamdemonstrationer och annat tidstypiskt, åt till exempel alternativ mat. Mamman träffade också en ny man, en engelsman bosatt i Stockholm, vilket ledde till att Rennie fick nya halvsyskon, bland annat Sarah Dawn Finer.

Renie Mirros liv, där ingenting har varit bestående, har säkert bidragit till att han har bytt partner flera gånger. (Mest känd bland dem är Petra Nielsen.) Med den senaste har han fått barn, så vi får hoppas att den förälskelse han redovisar blir bestående.

Men det finns också en annan källa till hans själsliga oro. I tre år, när han var mellan 10 och 13, utnyttjades han sexuellt av en homosexuell man, och det har lett till djupa själsliga sår hos honom. Jag hör inte till dem som fördömer homosexualitet, men för dem som förgriper sig sexuellt mot barn har jag ingen förståelse. Modigt av Mirro att berätta det här i ett radioprogram med mycket stor publik. Och något ovanligt i ”Sommar”.

Också i ett annat avseende var Mirros sommarprogram avvikande: Han sjöng själv i samtliga musikinslag och gjorde det live med stöd av ett hyggligt stort band.

Tyvärr presenterade han inte de olika sångnumren, men flera av låtarna är kända bland musikintresserade lyssnare, och annat blev intressant genom att han i några fall hade fått personer, nämnda ovan, att sjunga tillsammans med honom: Vi hörde honom sjunga tillsammans med Sarah Dawn Finer och hennes syster Zoe Kim Finer, och som avslutning hörde vi honom tillsammans med sin pappa, Eric Bibb, sjunga ”Don’t Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down”.

Bland det han i övrigt sjöng fanns Leonard Bernsteins ”Something Is Coming”, Cole Porters ”I Happen To Like New York”, Charlie Chaplins ”Smile” och så förstås ”Singing In the Rain”.

Melodikrysset nummer 31 2018

I dag fick vi faktiskt ett melodikryss utan dubbelfrågor där de ingående delarna inte har något logiskt samband med varann. Tack, herr Eldeman!

Däremot fick vi en trippelfråga, där de ingående svarsorden bildade en filmtitel, ”Mordet på Orientexpressen”, som bygger på en klassisk deckare med samma titel av Agatha Christie.

Den har filmats tidigare, men i dag utgick Eldeman från den senaste versionen, och ur den hade Eldeman hämtat ytterligare en ljudillustration. Frågan här var, vem som sjöng. Jo, Michelle Pfeiffer.

En variant av dubbelfråga men med gemensamt svar förekom dock. Dels spelades ”When I’m Sixty-four” med The Beatles. Dels spelades ”One!” ur ”The Chorus Line”. Som man kan se innehåller de båda titlarna ett tal.

Därmed är vi redan inne på frågor med anknytning till film- och scenvärlden, men det kom mer sådant.

Jag har själv inga egentliga minnen av ”Beverly Hills”, men jag vet att den här serien har sänts i svensk TV.

”Dr. Snuggles” har jag däremot sett i TV tillsammans med barnen när de var små.

”Det regnar kor” kunde man ju också tro var gjord för barn, men den gotländska gruppen Smaklösa hade gjort en svensk variant av ”It’s Raining Men” med The Weather Girls.

Någonstans där uppe utspelar sig också ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som jag minns med Karl Gerhard. Fast i dag fick vi höra en finsk version med Matti Jurva.

Strax före den hörde vi ”The Humming” med Enya. Så det var hygglig spridning i tid, vilket väl också ytterligare en låt vittnar om:

”Säg mitt namn” med Eva Dahlgren.

Ytterligare ett exempel på spridning i tid och rum är ”(Mr. Paganini) You’ll Have To Swing It” med Mills Brothers. Just den här låten minns jag inte, men jag minns tydligt Mills Brothers från efterkrigstidens ångradio.

Min egen favoritlåt i dag var dock av senare datum, ”Oh boy” med Peps Persson. Honom har jag många skivor med i mina skivhyllor.

I dag har jag försökt vara kort – jag ska snart lyssna på dagens sommarpratare.

Sommar i P1 med Tauba Katzenstein

Tauba Katzenstein är 92 år och en av de äldsta programvärdarna, som har gjort ”Sommar” i P1. Dessutom är hennes program ett av de bästa och mest angelägna den här sommaren.

Hon är en av de överlevande från nazisternas förintelseläger i det ockuperade Polen under andra världskriget, i hennes fall Auschwitz, och i en tid då antalet förintelseförnekare åter igen växer, får vi vara tacksamma för att det fortfarande finns några ögonvittnen kvar, som dessutom är beredda att vittna.

Hennes historia börjar i Lodz i Polen, där det under mellankrigsperioden fanns en mycket stor judisk minoritet. Den levde sitt eget liv, delvis i egna områden i staden, och eftersom de flesta judarna var fattiga människor, tvingades de också att leva under mycket knappa villkor. Det fanns ingen motsättning mellan judarna (3,5 miljoner i hela Polen) och de flesta polackerna, och judarna levde med sin egen religion och kultur – judarna hade sina egna domstolar, fester, skolor och så vidare. Tauba Katzenstein väljer att berätta om sig själv, sin mamma och sin mormor.

Hon försöker inte dölja, att hon själv som skolflicka var obstinat och självsvåldig, sökte skydd och stöd hos mormor, när mamma försökte hålla efter henne, bland annat gav henne utegångsförbud. Till slut fogade hon sig ändå i de regler mamman satte upp.

Men krigshotet närmade sig, och så ockuperades västra Polen av tyska trupper, östra av ryska. Judarna i Lodz hamstrade om de hade pengar; alla lyssnade på nyheterna. Snart tvingade tyskarna judarna att bo i soldatövervakade ghetton, där varje familj bara fick tillgång till ett rum. Judarna tvingades att tvångsarbeta i fabriker och liknande. De blev utnyttjad arbetskraft som avlönades med lite soppa. De blev allt smutsigare – det fanns inte vatten att vätta sig med.

Transporter av fler fångna judar ökade trycket på ghettot, och snart kom det upp Achtung, achtung-affischer, som förebådade vad som skiulle komma. De unga judarna levde fortfarande på hopp och drömmar, sjöng tillsammans, drömde om andra tider. Men de kom inte – judarna lastades i tågvagnar och kördes mot Auschwitz.

Taubas mamma blev sjuk, och när de kom fram till Auschwitz plockades hon ut – det sista Tauba såg av henne var ryggen när hon, som det visade sig, var på väg mot sin förintelse.

Tauba själv togs ut för arbete och hamnade då som slavarbetare i en vapenfabrik, där en stram och sluten tysk kvinna basade. Det visade sig dock att den här tyska lägerkommendanten höll en skyddande hand över sin personal, också Tauba när hon i perioder blev mycket sjuk. Hon fick rent av vid ett tillfälle bröd, uppblött i vattenblandad mjölk.

Av en medfånge, som hade god personlig kontakt med den kvinnliga lägerchefen, fick hon sedan veta, att lägerchefen var gift med en vidrig SS-officer och motarbetade honom på det här sättet.

Så för Taubas del slutade kriget med transport till Sverige. Allt det hon då var med om fick henne inte att se ljusare på livet, och hon säger sig inte minnas mycket av vad som då hände. Men när hon hade blivit placerad i ett svenskt flyktingläger för att genom näring bli människa igen, kom nästa lass befriade fångar, och bland dem fanns en trevlig ung man, och så gick det som det brukar gå: De fick barn och sen barnbarn tillsammans.

Tauba Ratzensteins låtval till sitt ”Sommar” är fantastiskt fint, och allt hon spelar med undantag för två låtar har anknytning till judisk kultur. Det ena undantaget är Laleh med ”En stund på jorden”, men Lalehs personhistoria från Iran handlar ju också om förföljelse. Sen avslutar hon med Arja Saijonmaa och Inti-Illimani i ”Jag vill tacka livet”, men Violeta Parras sång handlar också om förtryck.

Resten har mer eller mindre tydlig judisk koppling. Vi får höra Frank Sinatra sjunga ”Remember”. skriven av Irving Berlin, som kommer från en judisk familj. Sen kommer The Klezmorim med ”Thalassa” – jag är hyggligt förtrogen med klezmer och judisk sång och musik från både USA och Israel. Ella Fitzgerald och Louis Armstrong hörs i ”Summertime” ur Irving Berlins ”Porgy and Bess”, och Berlin är ju av rysk-judisk härkomst. Basia Frydman hör vi i ”Dir a Waltz” och i ”My Jiddishe Momme”. Sen hör vi Leonard Cohen – jag har mängder av skivor med honom – i ”You Want It Darker”, även Jeff Buckley i samme Cohens ”Hallelujah”. Och ”What the World Needs Now Is Love” med Jackie Deshannon är skriven av Burt Bacharach, av judisk familj om än inte särskilt religiös.

Själv skulle jag vilja tillägga, att jag har varit i Israel, till och med träffat Golda Meir medan hon levde. Jag har känt sympati för skapandet av staten Israel men också försvarat palestiniernas rätt, definitivt aldrig försvarat Israels expansionistiska politik.

Melodikrysset nummer 30 2018

Trots att jag var uppe jättelänge i går kväll för att komma i kapp med Sommar-recensionerna, gick jag som alltid på lördagsmorgnarna upp klockan sju för att innan det var dags för Melodikrysset ha hunnit ta mina morgonmediciner, sen raka mig, borsta tänderna och duscha och därefter äta frukost.

Det funkade, men sen tog det tid fastän krysset egentligen innehöll bara en svår fråga, den avslutande, om en amerikansk sjuttitalsgrupp vars namn jag inte mindes. Den här gruppen hette Sparks, och jag kom heller inte i håg låten som skulle leda oss till svaret, ”This Town Ain’t Big Enough For Both of Us”.

Men dess förinnan hade jag haft problem också med några andra frågor av den typ Anders Eldeman numera stoppar in i krysset, två saker som inte har med varann att göra som delar av samma fråga. Det är allmänt ett oskick, särskilt för dem som i likhet med mig ser dåligt och därför skriver fumligt – själv tappar jag av det här skälet ledtrådar och hinner inte anteckna allt Eldeman säger. I dag hände det också flera gånger att jag i min kladd angav fel ställen i krysset för svaren.

Den första av dem började med ”34an” (i original ”This Old House”), som i Sverige blev en jättesuccé i Per Myrbergs tappning – hans version låg på Svensktoppen i 39 veckor 1964-1965. Huset i sången benämns där kåk. Den hade Eldeman parat ihop med en instrumentalversion av ”The Nightingale Sang In Berkeley Square”, så svaret på den andra delen av dubbelfrågan blev näktergal.

Barnvisan vi hörde i en annan sådan fråga var ”Min hatt den har tre kanter” (i tyskt original från 1886 ”Mein Hut, der hat drei Ecken”), en sång som vi sjöng under min folkskoletid. Här hade den parats ihop med ”My Way”, en låt vi framför allt minns i Frank Sinatras insjungning, fast här hörde vi en instrumentalversion.

Det här krysset innehöll också mer normala dubbelfrågor.

”Our Last Summer” skrevs och sjöngs in av ABBA 1980. ”Mamma Mia!” kom redan 1973 och fanns sedan med i filmen med samma namn 2008, och där förekom även ”Our Last Summer”.

Bette Midler finns i min skivsamling, men i dag fick vi höra ”The Rose (1979) med Acker Bilk. Men jag fick googla för att få fram vem som skrev den här låten: Amanda McBoom.

Både Astrid Lindrens berättelser om Emil i Lönneberga och filmatiseringarna, till exempel ”Emil och griseknoen” från 1973, finns i mitt bibliotek respektive filmotek, och jag vet att Lindgren i filmerna ofta har blivit tonsatt av Georg Riedel. I dag fick vi höra ”Idas sommarvisa” med The Spacemen, men nog är den bättre i original. ”Du ska inte tro det blir sommar”, sjunger lilla Ida.

Fast det betyder inte att det inte också går att göra hörvärda nytolkningar. Ett exempel fick vi i dag, Christer Karlbergs nytolkning 2001 av Evert Taubes klassiker från 1938, ”Tango i Nizza”.

Därifrån kan steget synas långt till Ozzy Osbourne med ”Bark At the Moon” (1983), men den här sortens kontraster är ju en del av charmen med Melodikrysset.

Det här krysset startade med Celine Dion och ”My Heart Will Go On” ur ”Titanic” från 1997. Kan inte krysslösarna allt om den här filmn vid det här laget?

Likaså bör väl ”America” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” från 1957 vara välkänd bland krysslösarna.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få höra något med en av min ungdoms schlagersångerskor, Tory Bernhards. Tyskan Lale Andersen har jag tidigare skrivit om, men jag måste tillstå, att jag hade lite svårt att komma i håg både den tyska originaltiteln, ”Einmal sehen wir uns wieder”, och den svenska översättningen ”En gång ska vi åter mötas”, båda utgivna 1957.

Kvar då att redovisa är veckans melodifestivalare, Molly Sandéns bidrag 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast här skulle vi ange sångerskans namn i form av initialer: MS.

Och så en av busringningarna i Hassan – här ringde Fredrik Lindström SL och berättade att kompisar hade snott 56ans buss och gett den i present till honom.

Nu är klockan redan mycket, men jag har kvar att skriva om dagens ”Sommar”.

Sommar i P1 med Katinka Faragó

Många, också bland er som har sett mycket svensk kvalitetsfilm, känner säkert inte till Katinka Faragó, men ni har ändå på bio eller nu i år då man firar hundraårsdagen av Ingmar Bergmans födelse, sett någon av de bergmanfilmer som har visats i TV – jag har själv de senaste dagarna sett ”Smultronstället” från 1957 och ”Sommarnattens leende” från 1955, sins emellan mycket olika men båda också mycket sevärda. Faragó var skripta vid tillkomsten av båda filmerna, och det var hon i årtionden för mängder av Bergmans filmer.

Det intressanta var att hon var självständig, böjde sig inte ens i mycket unga år för hans nyckfulla vilja, vilket ledde till respekt och vänskap.

Faragó kom tillsammans med familjen till Sverige i mitten av trettiotalet. Från Ungern tog sig den här familjen först till Wien, sedan, när nazismen och högerextremismen bredde ut sig, till Bratislava, Prag och Warszawa och därifrån till Helsinki. Från Finland tog de sig 1940 över till Haparanda på den svenska sidan, och att de inte skickades tillbaka eller arresterades hade att göra med att fadern i familjen förklarade att de var kristna.

Katinka Faragó fick redan i tonåren filmuppdrag, och det följden blev att hon sen började jobba i filmbranschen och så småningom avancerade hon till projektledare.

Hon har också arbetat för Andrej Tarkovskij och Kjell Grede, vars ”God afton, herr Wallenberg” från 1990 förde henne tillbaka till de unga åren i Budapest. I anslutning till det senare berättar hon också om det minnesmonument över dränkta och skjutna judar som finns på stranden av Donau. Jag har själv varit där och sett de här skorna.

Men det är alltså som assistent åt Ingmar Bergman hon kommer att bli ihågkommen. Jag har redan nämnt ett par av hans filmer, men hon berättade i dag också om filmer som ”Höstsonaten”, ”Skammen”, ”Fanny och Alexander” och så TV-produktionen ”Trollflöjten” (Wolfgang Amadeus Mozarts ”Die Zauberflöte”, som trots TVs tvekan blev en fantastisk framgång.

Det hon berättar om de här produktionerna är tryfferat med intressanta och roliga iakttagelser (Erland Josephsson, Ingrid Bergman, Lena Nyman, Monica Zetterlund och Endre Nemes och så fotografen Sven Nykvist en gång då allting havererade), och dessutom kan hon berätta om vänner som Harriet Andersson. Vilken guldgruva hon är när det gäller svensk filmhistoria.

Jag förde själv bok över det Faragó spelade i sitt ”Sommar”, men jag brukar alltid kolla det jag har noterat (och inte noterat) genom att kolla Sveriges Radios låtförteckning – tack för att den äntligen förekommer också i själva programmet) och så kolla detaljer, stavningar och annat sådant.

I dag hittade jag inte en enda helt korrekt låtlista, och dessutom förekom det fadäser som att det vi hörde Arne Domnerus spela, ”The Midnight Sun Never Sets”, hade döpts om till ”The Midnight Sun Will Never Sets”. En annan recensent klagade över att det förekom för mycket klassisk musik i programmet, förutom den ur Mozarts ”Trollflöjten” även Frederic Chopin och Johann Sebastian Bachs ”Weinachtsoratorium”. Miistilav Rostropovits, i dag med musik ur en bachsvit, har jag träffat personligen och hört spela på cello i en liten krets på Uppsala slott. Och Käbi Laretei, den nu döda estniska pianisten som var en av Bergmans hustrur och som här selade mazurka, har jag både hört spela live och dansat med en nyårsnatt i TV – jag har också läst hennes böcker.

Musiken i ”Sommar” hade stor bredd, och valet av den hade samband med det Faragó berättade. Till det jag själv uppskattade att få lyssna på hörde ”Gröna små äpplen” med Monica Zetterlund, ”Thank You For the Music” med Benny Andersson och så den zigenska folkmusiken.

Och det var en kul ploj att hon slutade med U2 och dedicerade deras ”Pride In the Name of Love” till Ingmar Bergman.

Sommar i P1 med Eva Rydberg

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) publicerade tidskriften personporträtt inte bara av socialdemokratiska politiker utan också av kända personer med partiet närstående värderingar. En av dem var Nils Poppe, som Eva Rydberg samarbetade med och tog över Fredriksdalsteatern efter.

Vi på redaktionen hade fått indikationer om att också Rydberg stod oss nära och gav därför en mycket rutinerad journalist, Sussie Bjuvstedt, i uppdrag att intervjua Rydberg. Hon gjorde jobbet men meddelade, när hon levererade manus, att Rydberg inte ville framträda som sosse. Det visade sig sen att KDS-ledaren Alf Svensson hade lyckats övertala Rydberg att stödja hans parti, bland annat kampanja för partiet i en valrörelse.

Hur hon senare har röstat har jag ingen aning om, och jag vet egentligen inte heller varför den här briljanta artisten med rötter i arbetarklass i Malmö i stället valde KDS. I sitt ”Sommar” i dag redde hon aldrig ut det här, knappast för att det var någon obehaglig sak utan för att hon i den mycket detaljrika redogörelsen för sitt liv helt enkelt inte hann så långt fram i tiden.

Som mångsidigt begåvade men formellt mycket lite utbildade människor med rötter i arbetarklassen testade hon olika mål hon skulle kunna tänkas nå till exempel inom kultursektorn. Hon testade dans, teater, revy och annat och lät sig inte nedslås av motgångar utan började om på ny kula. Bland de samlingspunkter som naturligt hörde hemma i den arbetarmiljö som var hennes fanns helt självklart Folkets park och Folkets hus, och tidningen Arbetet skrev om henne. Men hon prövade också sina vingar till exempel i København och i Knäpp upp-tältet, där hon, på scen, upplevde sitt livs första fylla.

Den redovisning hon ger av sitt liv (så långt hon nu hinner) är detaljrik men hela tiden intressant, fast mina läsare kan ju själva lyssna på hennes Sommar på nätet.

Musikvalet i programmet har till stor del skånskt tema, och det mesta hon spelar är välvalt och passar i hennes ”Sommar”.

Att Nils Poppe finns med även i musikdelen är närmast självklart, men jag slås också av att så många av de artister hon spelar är kända vänstersympatisörer i vid mening: Nisse Hellberg, Mikael Wiehe, Hans Alfredson och faktiskt Charlie Chaplin.

Själv lyssnar jag, om vi håller oss till hennes musikval, gärna även på Povel Ramel, Gunwer Bergkvist, Siw Malmkvist, Östen Warnerbring (förstås hans hyllning till Skåne och Piraten i ”Kivikspolkan”) och så Fred Astaire.

Och det var kul att hon avslutade med sin egen ”Himmelen”.