Danskarna säger nej till att sänka skatten för de rikaste

31 december 2015 15:58 | Politik | Inga kommentarer

Affärstidningen Børsen har låtit Greens undersöka danskarnas inställning i frågor, som kan komma att bli avgjorda i vårens planerade skattereform.

Bara sex procent av de tillfrågade anser, att man bör sänka skatten för dem med den högsta skattesatsen, cirka en halv miljon danskar, det vill säga omkring tio procent av de skattskyldiga.

Däremot anser 39 procent av de tillfrågade, att det är angeläget att sänka skatten för dem som har de lägsta inkomsterna.

Danmark: Socialdemokratiets asylpolitik splittrar det röda blocket

31 december 2015 15:30 | Politik | 7 kommentarer

Jag har tidigare återgett en undersökning, som visar, att Socialdemokratiets väljare är starkt splittrade i frågan om den danska asylpolitiken. Partiet, läs partiledningen, har i den här frågan lagt sig nära styrande borgerliga Venstre. Men en mycket stor del av partiets väljare delar den mer generösa syn partiets samarbetspartners på vänstersidan har.

Ekstra-Bladet har publicerat en enkät om detta med företrädare för Socialdemokratiets normala samarbetspartners.

Uffe Elbæk från Alternativet konstaterar kallt, att Socialdemokratiets invandringspolitik inte bara splittrar utan också försvagar den samlade oppositionen.

Socialistisk Folkepartis ordförande Pia Olsen Dyhr ser att flera vänsterpartier drar åt lite olika håll, men hennes kritik av Socialdemokratiet är stenhård:

– Der er noget, der tyder på, at Svend Aukens Socialdemokrati er afgået ved døden.

Socialdemokratiet och Venstre klistrar sig samman för att kunna tävla med Dansk Folkeparti, konstaterar Sofie Carsten Nielsen från Radikale Venstre.

Och Enhedslistens Søren Søndergaard är inte överraskad – han har sett liknande tendenser redan tidigare, då hos förra ordföranden, till lika statsministern Helle Thorning Schmidt.

Norge: Fremskrittspartiet snart lika stort som Høyre

30 december 2015 22:02 | Politik | Inga kommentarer

Åtstramningen av flyktingpolitiken tycks ha gett Fremskrittspartiet, länge ett parti på dekis, ny vind i seglen. Efter att i stortingsvalet 2013, det som ledde till ny, borgerlig regering, ha fått 16,3 procent har partiet i en del undersökningar legat under 10 procent, men nu gör partiet ett enormt ryck uppåt och får i Norstats mätning för Vårt Land hela 19,2 procent (+ 1,1 procentenheter jämfört med förra mätningen i samma serie).

Det finns ingen annan förklaring till detta än den sittande blå-blå regeringens åtstramning av invandringspolitiken, bland annat en mycket hårdare linje i fråga om återföreninar.

Det intressanta är att dess partner i regeringen, Høyre, samtidigt ökar med 3,4 procentenheter till 23,8 procent. Det senare är fortfarande lågt om man ser till partiets valresultat 2013, 26,8 procent.

Bland förlorarna finns den blå-blå regeringens trognaste stödparti, liberala Venstre, som dock i just flyktingpolitiken har en helt annan linje. Venstre, som i valet 2013 fick 5,2 procent, är nu nere på 3,2 procent (- 0,3).

Det enda parti, som förutom de båda regeringspartierna går framåt, med 1,4 procentenheter till nu 5,6 procent är Kristelig Folkeparti, som i valet fick 6,0 procent. KrF kan numera tänka sig att byta politisk sida.

Å andra sidan backar det mittenparti, Senterpartiet, som fram till valet 2013 ingick i den röd-gröna koalitionen, med 2,0 procentenheter och får då stöd av 4,5 procent mot 5,5 procent i 2013 års val.

Det ledande partiet i denna regering, Arbeiderpartiet, som i förlustvalet 2013 fick 30,8 procent, får i den här undersökningen stöd av 33,4 procent. Det är ju fortfarande över valresultatet 2013 – men jämfört med förra mätningen i samma serie är det här – 2,4 procentenheter.

Och den förlusten har partiet inte gjort åt vänster.

Det tredje partiet i den fallna regeringskoalitionen, Sosialistisk Venstreparti, som i valet 2013 med 4,1 procent hamnade strax ovanför spärren, backar i den här mätningen med 0,5 procentenheter till 3,5 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt ligger med 1,7 procentenheter även i den här mätningen över sitt valresultat 2013, 1,1 procent, men det här innebär en minskning med 0,7 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie.

Blockneutrala men något vänsterlutande Miljøpartiet De Grønne, som i valet 2013 fick 2,8 procent men i en rad mätningar senare har legat tryggt över fyraprocentsspärren, hamnar i den här mätningen på 3,0 procent, vilket är en nedgång på 0,2 procent.

Finland: Socialdemokraterna störst i ytterligare en mätning

30 december 2015 20:25 | Politik | Inga kommentarer

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, gör i ytterligare en mätning, den här gången gjord för Yle, en formidabel uppryckning och blir med 22,7 procent största parti.

Bakom den här uppgången finns, som jag tidigarer har skrivit, partiets hårda kritik mot socialt orättfärdiga inslag i den sittande borgerliga regeringens åtstramningspolitik.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta (Centern), har även i den här mätningen, med 21,4 procents stöd, petats ner på andra plats. Centern ligger i den här mätningen fortfarande knappt över sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Dess koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 18,7 procent. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare överger nu i massor det parti de har röstat på – i den aktuella mätningen är partiet nere på generande låga 8,9 procent. Därmed har partiet halkat från tredje till femte plats bland partierna.

Större är även här oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu är uppe i 11,7 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, stöds nu av 7,3 procent.

I opposition befinner sig också Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, numera med ett stöd av 3,9 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), också de numera i opposition, får 3,4 procent mot 3,5 provcent i valet.

En mycket amerikansk julfilm

29 december 2015 17:17 | Film, Politik | Inga kommentarer

Frank Capra, född 1897 på Sicilien, död 1991 i USA, var en mycket framstående filmskapare. Jag har bara skrivit om en av hans många filmer, ”Arsenik och gamla spetsar” (1944), men det finns flera tiotal, gjorda mellan mitten av 1920-talet och mitten av 1960-talet, att välja bland.

Livet är underbart” (”It’s a Wonerful Life”, 1946) är högst sevärd den också. Tycker jag, som varken tror på skyddsänglar eller under, naturliga för en regissör som kom från Sicilien och för en amerikansk publik, som älskade den här filmen och fortfarande ser den juletid, det senare för att den är en julsaga.

Vi möter en man, George Bailey (James Stewart), som står på en bro och tänker ta sitt liv i floden under den, detta dessutom på självaste julafton.

Men någon där uppe tycker att han ska få en chans undan fördärvet, och uppdraget att frälsa George Bailey går till Clarence Odbody (Henry Travers), en ängel än så länge utan vingar – ska han få sådana måste han lyckas, kvalificera sig för vingar. Det här är så amerikanskt så att det blir roligt.

Största delen av filmhandlingen blir sedan att ängeln, i filmsekvenser från George Baileys förflutna, lär känna den själ han ska frälsa, från mycket unga år, då han räddar livet på sin bror, över kärleken till den som blir hans hustru och mor till deras barn, Mary Hatch Bailey (Donna Reed) till hans verksamhet som bankman i den lilla stad där han bor och där han också bygger bostäder åt de små och medellösa i samhället.

Kontrasten till honom är stans hårdhudade ärkekapitalist Henry F Potter (Lionel Barrymore), som – när ingenting annat hjälper – försöker köpa honom. Bailey är för ett ögonblick frestad, men sedan segrar hans mer moraliska hållning.

Kriser drabbar förstås även vår lilla stad och den lille mannens bundsförvant, bankmannen George Bailey. Effekterna av depressionen lyckas han hantera så att kunderna/medborgarna blir nöjda. Men i alldeles fel ögonblick förvinner en summa pengar, som den lätt demente farbror Bill Bailey trodde sig ha satt in på banken, och nu har inte heller George pengar nog för att rädda situationen.

Han vänder sig då i sin nöd till Potter för att få hjälp men får kalla handen. Potter vill krossa honom.

Det är det här som är startmotorn för hans gräl med hustrun och barnen där hemma, barbesöken i decembernatten, en halkkrock med bilen mot ett träd och till slut det planerade självmordshoppet från en bro.

Det är här ängeln utan vingar griper in: Han hoppar själv i floden och ropar sen på hjälp. Bailey blir sitt forna jag: hoppar i och räddar mannen i nöd.

När George sedan undslipper sig, att han önskar, att han aldrig hade blivit född, förvränger den listige ängeln synen på sin räddare: George Bailey går en lång promenad genom sin stad, men ingen, inte ens hans hustru, känner igen honom, och miljöer, som han själv har räddat är i stället slum och ruiner. Han inser till slut, att det han har gjort har varit värt något för andra.

Så han återvänder till bron och ängeln och ber om en andra chans och får den – men när han kommer hem, finns polisen där för att arrestera honom.

Och då inträffar ett riktigt under: Hem till honom kommer alla de där små människorna han själv har hjälpt när de var i ekonomiskt trångmål. De vill hjälpa honom allihop, var och en inte med någon imponerande stor summa, men sammantaget räcker det och blir över.

Väldigt amerikanskt och kanske inte särskilt realistiskt. Men även jag blir varm om hjärtat och lite blank om ögonen.

Familjejul – och så är det vardag igen

28 december 2015 22:54 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Den här julen har vi under de första juldagarna haft en helt oklädd gran stående i julgransfoten. När jag kvällen före julafton som vanligt skulle klä granen, upptäckte jag, att vi inte hade någon julgransbelysning. Förklaringen var den jag ganska snart anade: Under de senaste jularna, då vår dotter Kerstin bodde hos oss och vår gamla julgransbelysning tydligen hade slutat funka, fick vi låna hennes, och den hade hon förstås nu tagit med sig, när hon hade flyttat till egen lägenhet.

Det var egentligen vackert med en grön gran, helt utan prydnader, men på annandagen, då det blev möjligt, åkte jag och Birgitta ner på stan och köpte i samma affär dels den strykbräda jag hade lovat henne i julklapp, dels nya elektriska julgransljus.

På annandagen växlade hustrun också om till något som alltid fanns på min estniska mammas julmeny, surkål med fläsk. Birgitta lärde sig av henne att göra den här rätten i ugn. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den här lite speciella maten.

I år passade det alla berörda – barn, barnbarn med flera – att ha årets stora julkalas i går, söndag. Anna kom med sina tre flickor – Sara, Amanda och Ella – plus Amandas hjärtevän Fritjof. Kerstin kom med sina två barn, Viggo och Klara, alla väl hemmastadda hos oss, eftersom de till helt nyligen har bott här. Hur det skulle bli med sonen, Matti, och hans familj var oklart in i det sista. Inte så att vi är okontanta, verkligen inte! Men den här grenen av familjen, med två småbarn, drabbades lagom till jul av svår förkylning, i den yngstas fall förenad med hög feber. Till slut kunde i alla fall Matti och den äldsta dottern, Ella (jo, även hon heter så) komma, men Karin stannade hemma med lillflickan Sofia. Nå, allihop kommer till oss på trettonhelgen, så vi kommer ganska snart att ses.

Inte heller i det här fallet tänker jag räkna upp alla julklappar som delades ut, men ingen misstycker väl, om jag berättar vad jag fick av våra barn.

Matti vet, vilken roll datorn har i mitt liv, så han hade köpt en ny, modern och framför allt större dataskärm åt sin ständigt skrivande farsa – han till och med installerade den. Kerstin knöt an till ett annat av mina intressen, till något jag också brukar skriva om, film. Så av henne fick jag Mikaela KindblomsDen svenska drömfabriken”, historien om Filmstaden i Råsunda. Anna för sin del inbjöd mig att få gå på bio med henne, se av mig vald film och i anslutning till det också tillsammans äta middag på restaurang.

Fast före julklappsutdelningen åt vi alla middag tillsammans, både traditionell julmat och annat – Birgitta, som stod för det mesta av maten, hade bland annat lagat en särskild rätt med sikte på Annas Ella, som är vegetarian. Bland det som gästerna rankade högt fanns Birgittas egenlagade kycklingleverpaté. Kerstin, familjens bagare, hade med sig mycket gott egenbakat vitt bröd, och till det fanns det ost, bland annat Västerbottensost. Jag drack lättöl och lilla Ella mjölk, men det som framför allt gick åt var Apotekarnes julmust; läsk och vatten fanns förstås också.

Också av julkalasmaten blev det förstås rester kvar. I kväll har vi till exempel till middag ätit ugnsstekt – fast nu förstås kall – rostbiff med hemgjord senapsmajonnäs.

Det rum där Kerstin och hennes barn länge bodde är egentligen inrett som matsal. I rummets centrum, stående på en lång och bred trasmatta, finns ett ovalt bord, som vid behov går att göra mycket långt med hjälp av tre iläggsskivor. Det här gör vi, när vi blir många, och vi har också både i köket och i ett par andra rum, stolar av samma slag som de vi har vid det här bordet i vanliga fall. På jularna brukar Birgitta lägga en lång, vit linneduk över det här bordet, och i år fanns där något helt nytt, på den vita linneduken en jättelång löpare, broderad av Birgitta själv med ett mönster, som hon delvis har hittat på själv.

På det här dukade hon med våra mörkblå Arabia-tallrikar plus assietter ur samma serie.

Lill-Ella, en smula blyg i början, fann sig snabbt till rätta i det stora sällskapet och busade snart med oss, kröp under det väldiga bordet bland alla skolösa fötter.

Under julklappsutdelningen lite senare fick hon som ju är minst rätt många små paket, som hon åtminstone till att börja med orkade öppna själv. Men jag tror inte jag är orättvis, om jag konstaterar, att hon blev helt begeistrad i de dräkter med ursprung i filmen ”Frost” farmor hade köpt åt henne: Hon klädde helt sonika av sig och satte på sig de här nya kläderna, som i storlek passade perfekt.

I dag har vi varit ensamma igen.

Jag startade dagen ganska tidigt, eftersom jag hade fått kallelse till hjärt/lungkliniken på Ackis. Det här sker med jämna mellanrum, av kontrollskäl, och jag hade ett trevligt samtal med läkaren. Han ändrade min medicinering på ett par punkter. Framför allt är jag glad över att han fann det rådigt att minska den dagliga Furix-dosen från tre till två tabletter. För er som inte vet vad Furix är kan jag berätta, att en ganska besvärlig effekt av den är att man blir våldsamt kissnödig.

Det här bidrar till att jag ser lite ljusare på det kommande året.

Melodikrysset nummer 52 2015

26 december 2015 12:22 | Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jul eller inte – vi trogna melodikrysslösare sätter oss vid radioapparaten även när det är annandagsmorgon. God jul alla likasinnade, förresten!

I dag startade Anders Eldeman med en ljudillustration många av oss – några av er hördes av här på bloggen – hade väntat sig i förra veckans kryss, det så kallade julkrysset: ”O helga natt”, skriven av Adolphe Adam och därför allmänt kallad ”Adams julsång”.

Dagens kryss var annars inte lika julpräglat som förra veckans, men en känd julpsalm, med ursprung i tyskt 1800-tal, spelades i alla fall: ”När juldagsmorgon glimmar”.

Våldsamt svårt var det väl inte.

Själv hade jag inledningsvis svårt att komma på att busringaren i radio ju kallade sig Kalle Sändare – i det avsnitt som återgavs hade han ”missförstått” begreppet ansiktsmask.

Och för att hoppa i tiden: Zara Larsson, i dag med ”Lush Life”, har jag väl inte heller lyssnat tillräckligt mycket på.

Men resten var egentligen bara en fråga om att fylla i rätt svar och då stava rätt.

Till exempel veta hur Tom Waits skriver sitt efternamn. Det var alltså han som hade gjort originalet, ”Jersey Girl”, till det vi hörde Sten & Stanley sjunga, ”Då och nu”.

Några av de frågor som förekom i dag var rent av löjligt lätta.

Det är klart att jag som inbiten melodifestivallyssnare så här efteråt åtminstone kommer i håg några av de sångbara bidragen.

Sådana som ”Tango, tango”, fast ändå kanske mest för att Petra Nielsen 2004 sjöng den som ”Tängo, tängo”.

”The Worrying Kind” från 2007 tyckte jag för egen del var en suveränt bra låt. Ola Salo, som sjöng den, har jag själv sedan också hört live vid en OD-konsert här i Uppsala.

Och för att fortsätta på det här personliga spåret: Jag har alla skivor med The Beatles och alla med Simon and Garfunkel. I dag fick vi lyssna på en Beatles-melodi, ”I Will”, med Art Garfunkel.

Evert Taubes samlade produktion och egna insjungningar har jag, utöver på en del gamla LP-skivor, samlade i ett par CD-boxar – den som är road av ämnet Taube kan ju gå upp under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter. Sonen, Sven Bertil Taube, har också gjort många förnämliga insjungningar av faderns sånger. I dag hörde vi honom tillsammans med Lisa Nilsson sjunga ”Som stjärnor små”.

Evert Taube är ju – inte mig emot – en återkommande gäst i Melodikrysset. Lite svårare har jag för att i andra fall samma låt, om än i lite olika varianter, återkommer i krysset. Därmed har jag inte gjort något musikaliskt fördömande av till exempel ”My Way”, i franskt original ”Comme d’habitude”.

Lite roligare är det då att höra omgjorda varianter. I dag sjöng till exempel Mora Träsk om kaviar. Fast det var ju inte särskilt svårt att känna igen melodin, ”Cadillac”, och då lista ut att det Eldeman ville ha till svar var bil.

Gamla schlager är lite av mitt gebit, så jag blir också glad varje gång Eldeman spelar någon sådan. I dag fick vi till exempel höra Kai Gullmars ”Uti Rio de Janeiro”.

Och så går vi då i mål med ”Dream a Little Dream of Me” med The Mamas and the Papas. Så vad hette Mama Cass egentligen? Jo, Cass Elliot.

God jul en gång till, den här gången till alla Mamas and Papas, de som här om dan gladde barn och barnbarn med att uppfylla några av deras drömmar.

Felix i barnboksvariant

25 december 2015 16:41 | Barnkultur, Serier | Inga kommentarer

Jag är ett stort fan av Jan Lööf och publicerade följaktligen hans serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag under nio år under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet var dess chefredaktör – jag gjorde då om det gamla partiorganet till en mix av politiskt magasin och familjetidning.

En rad recensioner av Jan Lööfs verk i olika genrer hittar du ovan under Kulturspegeln, Barnkultur respektive Serier.

När jag för en tid sen fick höra talas om att Jan Lööf tänkte göra ett kombinerat verk, beslöt jag mig genast för att köpa två exemplar, ett till ett barnbarn och ett till mig själv.

Det intressanta med den här boken, ”När Felix blev stor” (Bonnier Carlsen, 2015), är att den är både genre- och åldersöverskridande.

Serien ”Felix”, nu för övrigt återutgiven i färg, har förvisso lästs också av ungdomar, men dess handling och dess associationsanknytningar till klassiska litterära förebilder har gjort, att den också har haft en till stor del vuxen läsekrets.

Baksidestexten på ”När Felix blev stor” slutar med följande: ”I den här bilderboken kliver Felix på allvar in i barnens värld.”

Det tycker jag ger en mycket förenklad bild av den här boken.

Visst är den i huvudsak gjord som bilderbok i stort format, men den börjar och slutar som serie. Också av det senare följer problemet att normala bilderboksläsare inte har de associationer som fordras. Och samma problem får de yngre med huvudhandlingen. Det mesta i den är nog, om vi håller oss till texten, begripligt för den åldersgrupp boken primärt verkar rikta sig till, men framför allt en del av de storslagna och detaljrika bilderna fordrar kunskaper och läsupplevelser som normala bilderboksläsare inte har: I det sagoland där den överdimensionerade Felix och hans nyförvärvade kompis Lisa hamnar säljer Stalin enkla raketbiljetter till månen, kör Helan och Halvan förbi i en ålderdomlig bil och ses Fantomen ute på gatan med Devil i koppel. I ett annat avsnitt förvandlas Felix, åtminstone till klädseln, till Läderlappen/Batman. Och i ytterligare ett annat avsnitt dyker det gamla filmmonstret Godzilla upp.

Mot slutet, i en stad med grekiska skyltar, dyker plötsligt en bil upp med Jan Lööf vid ratten – föga förvånande för oss som vet var Jan Lööf bor delar av året. Jan Lööf får förresten på skallen av Lisa för att han har ritat henne med rosa mjukisbyxor, och fast han försvarar sig med att han inte kan rita tjejer, får han rita om henne.

I slutavsnittet, också det alltså gjort som serie, möter de en mystisk Sherlock Holmes-klädd person, som visar sig se ut som Leif G W Persson. Han behöver två ungdomar som spanare.

Lisa: Jaa! Absolut!

Felix: Nää! Inga fler äventyr på ett bra tag.

Lisa: Jo då. Vi är med. Samtidigt som den här sagoboken tar slut så börjar ett nytt hemligt Felix-äventyr. Hej då.

Vad det här betyder får man kanske så småningom se.

Jul med förhinder – men till slut ändå jul

24 december 2015 20:45 | Barnkultur, Deckare, Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 6 kommentarer

Vägen till den här julen har varit kantad av förtret och förhinder – och då tänker jag inte främst på att gräsmattan är helt grön – men till slut är den ändå här, julen.

Jag ska villigt erkänna, att de flesta julförberedelserna här hemma har gjorts av Birgitta. Hon har till exempel, för att knyta an till dagens lunch, lagat sillsallad, lagt in glasmästarsill och gjort skinkan ätklar i ugnen. I vanlig ordning har jag för min del av kalvkött och fläsklägg lagat julsylta efter min estniska mammas recept.

Men gammaldags matlagning från grunden har i dag sina hinder. Kalvkött till skinkan gick att köpa i den lilla lanthandeln/delikatessbutiken i vår stadsdel, men den stora Coop-butiken i centrum där vi i övrigt handlar lyckades inte få hem fläsklägg. I det fallet fick jag tips om att ICA Torgkassen vid Vaksala torg har lägg, så dit gick jag och handlade det plus en del andra åtråvärda varor, som Konsum inte behagar saluföra. Dock har den här Coop-butiken lagom till jul börjat sälja Fyris senap, ett märke ni bör fråga efter.

Dagarna före jul har jag förstås också varit ute och julhandlat, klappar till framför allt barnbarnen. Här har inte bara min usla ork satt hinder i vägen. Somliga skulle då säga, att en del av mina problem är egenförorsakade, detta eftersom jag vägrar att ha bankkort av något slag. Det här har inget att göra med att jag inte skulle kunna få eller sköta ett sådant utan med det faktum att jag är en inbiten försvarare av kontantsamhället. Detta straffar Handelsbanken, där jag numera har mina pengar, med att förvägra mig och andra kunder att ta ut mer än 5.000 kronor per dag. Taktiken är helt uppenbart, att såna som jag ska tröttna på att dag efter dag köa till bankens underbemannade kassor. Och i går, den stora julruschdagen, stängde banken, visade det sig när jag kom dit efter att ha varit hemma på lunchpaus, tidigare, så jag fick tänka igenom mycket noga, hur jag skulle använda de slantar jag hade kvar i plånboken.

Men ger mig gör jag aldrig – det vet alla som känner mig. Och banker som trakasserar mig ger jag inte mycket för. Så jag flyttar nog mina pengar till Forex på Kungsgatan nära Centralstationen.

Birgitta och jag var tillsammans uppe vid blomsterhandeln vid Torbjörns torg och köpte en stor och stilig julgran. Den fick stå ute på balkongen tills den skulle tas in och kläs sent i går kväll. När jag till slut hade sågat av en bit av stammen nertill och fått den att stå någorlunda rakt i julgransfoten, upptäckte jag att tvättkorgen och kartongen med alla tillbehör och prydnader inte innehöll någon julgransbelysning. Kontroll med dottern, Kerstin, som nyligen flyttade till egen lägenhet i stadsdelen, visade, att de elektriska julgransljus vi under senare år har använt var hennes, och att hon förstås hade tagit med dem att användas i hennes och hennes barns gran på det nya stället. Varken jag eller Birgitta fann det då meningsfullt att klä vår gran innan vi, sannolikt på annandagen, har lyckats få tag på ny julgransbelysning.

Då ska vi också, kan hända på samma ställe, köpa den strykbräda åt henne som fanns på hennes önskelista och var en av mina julklappar till henne.

Jag ska inte närmare gå in på våra övriga julklappar till varann, men vi hade båda köpt böcker och skivor.

Extra tid för sådant har vi fått dels för att det stora julkalaset för barn och barnbarn hemma hos oss äger rum först på söndag, dels för att det besök i Stockholm i morgon Birgitta och jag skulle ha gjort är inställt på grund av sjukdom. Vi skulle ha åkt hem till Matti, Karin, Ella och Sofia, men i dag fick vi höra, att hela familjen, främst minstingen Sofia, har drabbats av svår förkylning, i Sofias fall även hög feber. Nå, sånt händer ju barnfamiljer, och går det vägen, kommer de ju hit på söndag.

I går kväll placerade Birgitta ut olika julsaker, införskaffade under ett långt liv tillsammans, allt det där som ger julstämning: tomtar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen”, en halmekorre, ett luciatåg (alltid på köksbordet), en blå linneduk (alltid på vardagsrumsbordet). Redan tidigare, som ett led i advent, har sådant som julstjärnan i köksfönstret och uppsalalyktan i vardagsrumsfönstret kommit på plats. Som vanligt finns här och var amaryllis och hyacinter, alltid blå. Och i förmiddags gick jag upp till blomsterhandeln vid torget och hämtade och betalade den av mig, i år som alla år, beställda jättebuketten med höga, blommande vita syrener. De är en gåva till hustrun varje jul, och på kortet som fästs vid en av syrenkvistarna står det alltid ”7”.

Mycket av det bästa med julen är faktiskt tradition. Det gäller även TV-filmerna på julafton. Det är självklart att vi ser disneykavalkaden med alla de gamla fina filmavsnitten. Det är numera också lika självklart att vi ser ”Karl Bertil Jonssons julafton”. Och där emellan ser vi, numera år efter år, Ulf StarksKan du vissla, Johanna?”.

En hjärtans god jul, på ert sätt, önskar jag er, alla mina trogna läsare!

Danmark: Socialdemokratiet fortsatt under sitt valresultat

21 december 2015 18:11 | Politik | Inga kommentarer

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015 gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 20 december, för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 24,7 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 9,5 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 19,2 procent
Dansk Folkeparti 20,7 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 21 december följande resultat:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 5,1 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 21,2 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Förändringar sen förra mätningen är små. Socialdemokratiet ligger fortfarande under sitt valresultat.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^