Är det här det bästa Sverige kan åstadkomma av schlager?

Såg, under stigande förvåning, gårdagskvällens uttagningsomgång inför Melodifestivalen. Kan, morgonen efter, inte erinra mig någon enda av de tävlande melodierna.

Jag trodde att det karaktäristiska för en schlager är att den lätt fäster sig i musikminnet.

Om jag röstade? Det skulle jag ha gjort, om det hade funnits minuspoäng.

Partibeteckning: beroende

Som vanligt hör jag på lunchekot, medan jag äter min egen lunch. I tidningskrönikan möter mig alla dessa röster med sina märkliga partibeteckningar: En tidning är oberoende socialdemokratisk. Är den inte det, är den förmodligen oberoende liberal eller oberoende moderat.

På 1960-talet var jag under flera år ledarskribent på Örebro-Kuriren, som hade partibeteckningen socialdemokratisk. Aldrig någonsin var det någon som la sig i vad jag skrev, och jag kände följaktligen inte något behov av att etikettera ledaravdelningen som oberoende socialdemokratisk.

Sen var jag i nio år chefredaktör för självaste partiorganet, Aktuellt i politiken (s) – för att riktigt markera den politiska hemhörigheten, satte vi dit ett (s) i vinjetten. Men aldrig någonsin kom Sten Andersson eller någon annan och tog mig i örat för vad jag, fritt efter eget huvud, hade publicerat på ledaruppslaget.

För mig ter sig den här krampaktiga markeringen av sitt oberoende smått komisk. Kan man tänka sig att någon tidning skulle komma på idén att anta partibeteckningen beroende socialdemokratisk?

Själv vill jag meddela, att min blogg hädanefter ska åsättas partibeteckningen beroende.

Jag är nämligen beroende av den ideologi som brukar benämnas den demokratiska socialismen.

Både fynd och skräp på Tradera

Jag har de senaste åren handlat en del på Tradera: Tidens kalender (jag har nu alla utom den för 1923), barn- och ungdomsböcker av Lisa Tetzner, FiBs ungdomsböcker, Alla Tiders Seriejournal och, framför allt, enstaka nummer och ibland längre serier av den klassiska veckotidningen Folket i Bild.

Ibland har man tur. Nyligen fick jag för en relativt överkomlig penning tag på FiB-nummer från 1937 respektive 1939, väl bevarade faktiskt.

Sen köpte jag i klump en stor bunt tidningar från 1953 och 1954. De flesta av dem hade jag redan, men uträkningen var att få några få nummer, som jag saknade.

Dess värre hände det som också tidigare har drabbat mig några gånger: Många av de tidningar jag köpte in – bland dem flertalet av dem jag egentligen var ute efter – var ofullständiga. I ett stort antal fall var Frimärksbladet (avdelningen för medlemmarna i FIBs frimärksklubb) urklippt. I andra fall var annonser urklippta, med påföljd att det saknades delar till noveller eller annat textmaterial.

När man köper gamla tidningar, får man acceptera, att papperet kan ha gulnat, att någon har försökt lösa korsordet eller att det finns en liten, liten reva någonstans. Men jag tycker det är otillständigt att människor som säljer på auktionsnät som Tradera säljer ofullständiga exemplar. Det är väl ganska givet att samlare – som jag – vill ha fullständiga nummer, när vi lägger bud.

Jag har tidigare råkat ut för det här flera gånger och också lyckats få till nya uppgörelser med säljarna. En som sålde tidningar med Rit-Olas klassiska serie ”Biffen och Bananen” urklippt gav mig ekonomisk kompensation och – viktigare – angav i fortsättningen defekter av det här slaget i sina traderaannonser. En annan ursäktade sig med att han inte hade kollat (en serie porträtt av filmstjärnor hade klippts ut i nummer efter nummer) och betalade tillbaka en del av vad jag hade lagt ut.

Men det är faktiskt inte pengarna jag i första hand är ute efter.

Är de här människorna som säljer defekta tidningar verkligen så aningslösa, att de inte förstår, att köparna/samlarna är ute efter exemplar, som åtminstone vad gäller text och bild är intakta?

Det kan nog finnas såna också – världen är full av konstigt funtade människor.

Men jag gissar att det bland de här slarvrarna också finns de som tänker: ”Går det, så går det.”

Välkommen till Uppsala! Här i stan tillverkar vi inte längre Slotts senap

När man kommer till Uppsala med tåg söderifrån, möts man på väg in till stan av en välkomstskylt, som upplyser om att man här i stan tillverkar Slotts senap.

Det är strax slut med det nu. Det är dags att sätta upp en ny skylt med den text som finns i rubriken.

Slotts-fabriken har haft flera olika ägare, men den som slutgiltigt har slagit spiken i likkistan är Unilever. Produkter har lagts ner, sålts till andra tillverkare och flyttats för tillverkning i andra enheter inom koncernen. Nu ska även senapstillverkningen flyttas till Polen och fabriken i Uppsala läggas ner.

Det senare trots att senapstillverkningen har gått med vinst, 60 miljoner kronor per år eller drygt en miljon kronor per anställd, berättar Upsala Nya Tidning (13 januari 2007). Skälet är att vinsten inte är tillräckligt hög; det är lätt att räkna ut att produktionen flyttas till Polen därför att arbetskraften är billigare där och alltså vinsten högre.

Jag är inte ett dyft förvånad över Unilevers beteende. Jag har därför länge undvikit att köpa flertalet av företagets produkter (Lipton, Milda, Knorr, Becel, GB glass, Via, Pepsodent med flera). Men jag har hittills – på grund av att produkten har tillverkats av arbetare i min hemstad Uppsala – ändå köpt Slotts senap.

Det är slut med det nu. Jag kommer aldrig mer att köpa en senap, som inte kan förknippas med slottet i mitt Uppsala.

Och jag uppmanar alla andra att bojkotta alla varor från Unilever.

Vill inte Unilever tillverka varor här, kan företaget också sälja dem någon annan stans.

Köp en Hugh Grant-film med Aftonbladet som bilaga!

I förmiddags var jag som vanligt en vända upp till Konsum för att handla dagens lunch- och middagsmat.

I tidningsstället kunde man billigt köpa en film med Hugh Grant och få Aftonbladet på köpet. Där fanns också en DVD med en film i serien ”Morden i Midsomer” – köpte man den, fick man med sig Expressen hem i stället.

Jag köpte Aftonbladet, utan film. Det går fortfarande.

Aftonbladets sportbilaga plockade jag bort, så snart jag hade kommit hem, och av de så kallade nyheterna minns jag inte någon, trots att jag bara för en kort stund sedan tog mig igenom tidningen. Dock minns jag Catti Brandelius och Mohamed Omar från kultursidorna.

Allt fler exemplar av kvällstidningarna förefaller att säljas med lockemedel, som inte har med själva tidningen att göra. Ibland får man en skraplott. Köper man Expressen, kan man emellanåt erbjudas en skönlitterär klassiker.

Jag är en varm anhängare av klassiker, och det är bra att sådana säljs där många människor passerar.

Ändå gör sig den gamle kvalitetstidningsmakaren påmind i mig: Hur vore det att göra tidningar, så intressanta att man får lust att köpa dem på grund av deras innehåll?

* * *

En gammal journalistkompis har, apropå den här artikeln, tipsat mig om en artikel i Dagens Media – läs den här. Jag tycker att den säger mycket om det blad som i dag påstås vara den svenska arbetarrörelsens främsta språkrör.

Arne Kjörnsberg om Vaxholm

Arne Kjörnsberg är född 1936 och alltså ett år äldre än jag. Vi lärde känna varann redan under hans ombudsmannatid. Senare satt han i socialdemokratiska partistyrelsen, 1985-2006 också i riksdagen. Där var han verkligen ingen politisk lättviktare: var bland annat ordförande i skatteutskottet respektive finansutskottet. Och när det blåste som värst på grund av olika affärer och skandaler, utsågs han att leda socialdemokratiska partiets egen ”etikkommission” med uppdrag att skriva regler för förtroendevalda.

Arne är inte känd för att prata i tid och otid, inte heller för ogenomtänkta uttalanden. Därför bet det extra hårt, när han på sin blogg inför det väntade utslaget om vaxholmsfallet skrev följande:

”I den kommande veckan (18 dec.) kommer utslaget i EG-domstolen om det s.k. Vaxholmsfallet.

Då får vi besked.

Skall den svenska modellen få gälla i Sverige? Kommer parterna på arbetsmarknaden även i fortsättningen att genom kollektivavtal kunna bestämma hur det skall vara med löner, arbetsvillkor etc. på arbetsmarknaden eller skall vi tvingas till lagstiftning om minimilöner och allt det andra som nu sluts avtal om?

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.”

Konklusionen kan tyckas vara drakonisk, men den ger ett äkta uttryck för hur viktig principen att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige är för svensk arbetarrörelse, framför allt för fackföreningsrörelsen. På den svenska arbetsmarknaden ska svenska kollektivavtal gälla, detta oavsett varifrån arbetskraften kommer! Börjar man rucka på detta, öppnar man, steg för steg, för konkurrens genom lönedumping.

Arne Kjörnsbergs inlägg kan du läsa här.

* * *

Mer i samma anda finns att läsa på Peter Gustavssons blogg.

Här kommer ett smakprov:

”EU-anpassningen av den svenska välfärdsstaten sker inte i ett enda slag, utan är ett de små stegens tyranni. Vi har redan i klassisk svensk komma-överens-anda förhandlat bort införselkvoterna på alkohol, och nu förhandlar vi till oss en lite mindre brutal försämring av villkoren inom byggsektorn till följd av Vaxholmsdomen. Det är ett sluttande plan, och vem vet vad vi är med om att förhandla bort i morgon. Reformism är toppen, och jag är utrustad med gott om tålamod, men här går reformerna i helt fel riktning. De ’segrar’ vi vinner i EU-systemet är uteblivna katastrofer.”

* * *

Och på Peter Hultqvists blogg – länk finns här intill – finns följande kommentar:

”Domen i Waxholmsmålet spetsar verkligen till läget. Det finns en grundmurad ilska inom såväl socialdemokratin som fackföreningsrörelsen. Och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin hukar sig och anpassar sig till domen.

Händer inget där regeringen tar initiativ till att svenska avtalsförhållanden tillämpas på utländska företag så är situationen minst sagt problematisk. Då kan man fråga sig om regeringen inte jublar i smyg och tycker att EU-domen egentligen är bra.

I vilket fall som helst så förskjuter den balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Det är inte underligt att Svenskt Näringsliv jublar. Regeringen har nu i sin hand om legitimiteten i EU-medlemskapet ska försvagas eller ej.”

* * *

Arne Kjörnsberg har nu återkommit med en kommentar till det faktiska utslaget i vaxholmsfrågan. Och han försöker inte slingra sig ur sitt tidigare ställningstande:

”Ja, det är kanske ointressant att Ulf Dinkelspiel, Sveriges chefsförhandlare och Europaminister i Carl Bildts regering, ”blåste” mig, men att han ”blåste” hela svenska folket får vi än en gång bevis på nu.

Dinkelspiel försäkrade att
- svensk alkoholpolitik bestämmer vi själva
- i Sverige gäller svenska lagar och svenska avtal.

Jag erkänner – jag liksom några miljoner svenskar till trodde på vad han sade. Jag var blåögd. Först var det alkoholpolitiken nu är det den svenska modellen. Jag vidhåller – detta kan vi inte acceptera. Numera finns det ju en utträdesparagraf.”

Eftertanke om försvaret, tack!

Jag ska inte hyckla: som socialdemokrat känner man naturligtvis en viss skadeglädje över att den tredje moderate ministern på mindre än ett år känner sig tvingad att lämna regeringen. Och det är ju heller inte vilken minster som helst det handlar om den här gången. Försvarsminister Mikael Odenberg är en av de tunga moderatpolitikerna, starkt förankrad i sitt eget parti och med långvarig erfarenhet från riksdagen.

Den här avgången kommer – trots att Odenberg har varit strongt återhållsam i sina kommentarer till den – knappast att förbättra regeringens dalande opinionssiffor, om man säger så.

Jag har verkligen ingenting emot att spara på försvaret – om och när det går. Men ändå tycker jag att det ligger mycket i Odenbergs argumentation: Den nu aviserade nedskärningen börjar i galen ände.

För Odenberg har ju alldeles rätt i att man, innan man börjar fastställa försvarsanslagens storlek, borde utreda sådant som vad försvaret ska användas till, vad just den svenska försvarsmakten ska kunna klara, hur man ska kunna få tillgång till nödvändigt försvarsmaterial också under kris- och krigstid och annat liknande.

Att jag känner sympati för Odenbergs hållning kan ha att göra med att jag för min del fortfarande envisas med att Sverige ska vara alliansfritt och alltså ha ett försvar som klarar sina uppgifter utan att det samordnas med EUs eller, ännu värre, Sverige går med i Nato. Jag är också anhängare av ett folkförsvar, vilket – om ordet ska ha någon mening – betyder fler, inte färre värnpliktiga.

En realistisk kostnadsanpassning av försvarets utgifter bör förvisso genomföras. Men vi har gott om tid för att utreda och behöver inte, mitt i en högkonjunktur med strålande statsinkomster, göra oss någon brådska.

Ännu mindre finns det några vettiga skäl till att låta handling gå före eftertanke, när man vet att de frigjorda pengarna ska användas till sådant som pigavdrag, vårdnadsbidrag och skattesänkningar.

Dödsstraff för datorer som skickar ut spam!

Varje dag tvingas jag använda tid för att utplåna meddelanden om preparat vars namn jag inte vill nämna och som jag ännu mindre någonsin tänker använda.

Jag önskar att det på tangentbordet funnes en speciell knapp med vars hjälp man helt sonika kunde totalkvadda de datorer från vilka alla de här oönskade meddelandena utgår.

DN i världen

Med dagens DN följde en bilaga, DN i världen. I den presenteras DNs utlandsbevakning: porträtt av korrarna, världskarta med deras placeringsorter och en del annat.

Det är sammantaget ett imponerande bevakningsnät – men ändå är min egen reaktion stor förvåning: Är de verkligen så här många? Hur ofta rapporterar de i tidningen? Gör tidningens redigerare tillräckligt för att lyfta fram deras artiklar?

Vad jag menar är att mitt subjektiva intryck av DNs bevakning av världen är av något som jag uppfattar som något mycket mindre än det egentligen tycks vara.

Det kan ju vara mitt, läsarens, eget fel.

Men samtidigt minns jag det starka intryck som gamla Stockholms-Tidningens utlandsbevakning gjorde på mig, när Victor Vinde var chefredaktör. Och vem minns inte DNs egna legendariska utlandskorrar, Sven Öste och andra.

På den tiden tyckte man sig som tidningsläsare befinna sig mitt i världen.

Kvällstidningarnas bilagor

Jag är sedan unga år en inbiten tidningsläsare. Jag har också alltid läst kvällstidningar, om än med tiden allt snabbare och med stigande vämjelse. Den som undrar vad jag syftar på kan ju läsa I kvällstidningarna en vanlig sommardag på Kerstin Berminges Motvallsbloggen.

En praktisk sak med Aftonbladet (och för den delen också med Expressen) är att sporten görs som lös bilaga. Den lyfter jag alltså dagligen omedelbart ur tidningen och förpassar till närmaste papperskorg. Jag önskar att man kunde göra så också med det övriga som finns mellan kulturen och serierna.

I Aftonbladet läser jag numera mest bara kultursidorna och serierna, någon gång också en och annan ledarartikel som inte förefaller att ha någon alltför förutsägbar vinkel.

Expressen köper jag inte längre sedan tidningen slopade serierna.

Var och varannan dag kan man också köpa den ena eller den andra bilagan med Aftonbladet. Den klart bästa och mest användbara (också för lördagens melodikryss) är Aftonbladet tv; den ligger alltid i närheten av vår TV. Förr i världen prenumererade vi på Röster i radio/TV, men sen den försvann är det Aftonbladets TV-bilaga som gäller.

I övrigt finner jag specialiserade bilagor med ämnen som intresserar mig, till exempel Mat & vin, läsvärda och köper dem därför.

Jag köper också fortfarande Aftonbladet Söndag. När den en gång i världen introducerades, var den bitvis läsvärd. Jag tänker på sådant som de långa personintervjuerna med människor som faktiskt hade något intressant att säga, inte bara fanns där i egenskapen av kändisar. Gradvis har mitt intresse för söndagsbilagan dock reducerats; oftast bläddrar jag mig bara gäspande igenom tidningen, tills jag, längst bak, hittar det som fortfarande gör att jag köper Söndag: Bit för bit. Nu under sommaren har Bit för bit för övrigt tilldelats tre sidor.

Skulle också Bit för bit försvinna, ser jag för min del inget skäl att fortsätta köpa söndagsbilagan.

Min hustru är ännu mindre än jag intresserad av de veckotidningsliknande kvällstidningsbilagorna, så ointresserad att hon inte kan skilja dem åt.

I går, söndag, kom hon alltså hem med lördagsbilagan Härligt hemma, uppenbart i tron att hon hade köpt den där tidningen jag envisas med att vilja ha på söndagarna.

Som gammal tidningsmakare var jag ändå tillräckligt nyfiken för att bläddra igenom den här bilagan, som vi normalt inte köper. Och jag fick en häftig déjà vu-upplevelse: Den här tidningen är förvillande lik Hemmets Veckotidning (och andra liknande veckotidningar), som jag understundom tog del av på 1950-talet.

Det startar redan med loggan på omslaget – en utstuderad kopia av gamla veckotidningar, när det gäller stilval och layout.

Och sen kommer alltihop: Recept. Gripande människoöden. Virka. Tips för hem, hushåll och trädgård. Följetong av Känd Författarinna. Antikviteter. Hälsoråd och frågespalten ”Fråga doktorn!”. Familjerådgivning. Och en hel drös korsord – måtte de inte konkurrera ut Aftonbladet Kryss, som jag köper varje måndag och löser under veckans lopp.

Det enda jag saknar från 1950-talets Hemmets Veckotidning är evighetsserien ”Svenska slott och herresäten” och så ”Pigge och Gnidde”.

För all del – det är ganska oförargligt alltihop. Men skulle det verkligen inte gå att göra – och sälja – kvällstidningsbilagor med ett mer seriöst innehåll, både roande och bildande, kanske till och med ifrågasättande?

Men tydligen är det inga såna ambitioner tidningsmakarna på Aftonbladet har. Det räcker med att kasta en blick på tidningens fredagsbilaga, kändisbladet Klick!, för att inse att idealet är att fördumma läsekretsen