Sånt är livet, numera

15 juli 2019 18:25 | I skottgluggen, Resor, Ur dagboken | 8 kommentarer

De är vådligt nog att i mitt nuvarande tillstånd göra något utanför ytterdörren. I dag när vi hade planerat att börja dagen med ett så vådligt äventyr, regnade det dessutom.

Men planerat är planerat, och eftersom det inte finns några skor eller tofflor jag längre kan få på måg, prövade jag först med att skydda fötterna med två plastkassar, en från härvarande apotek, en från Akademibokhandeln(/Lundeq. men eftersom Birgitta tyckte att det inte såg riktigt klokt ut (och ju mina problem inte sitter i hjärnan), tog vi i stället ett par stora fryspåsar. Det funkade väl så där, men påsarna satt löst, och jag riskerade hela tiden att tappa någon av dem.

Chauffören som stod och väntade med bil utanför grinden stoppade rullatorn i förvaringsutrymmet, medan jag lyckades kravla mig upp i sätet bredvid förarsätet, men naturligtvis fick jag lov att ta hjälp för att inte tappa någon av mina fotskydd. Uppför trappan upp till herrfriseringen på Rådhusgatan fick jag hjälp av chauffören upp till och in i herrfriseringen, där Birgitta hade lyckats få tid åt mig. Där satte jag och hustrun oss i en soffa för att invänta min tur. När det sen blev min tur, berättade jag för den kvinnliga frisören att vi skulle bli upphämtade av samma färdtjänsttaxi efter ganska kort tid, ursäktade också min långhårighet med att jag hade tvingats tillbringa en mycket stor del av årets sommar på sjukhus inne i Uppsala.

Hon klarade sitt jobb snabbt och effektivt och klarade att förvandla mig från luffare till gentleman under den tid vi hade på oss.

Fast när jag sen skulle betala henne för jobbet, visade det sig, att hon inte tog emot kontanter, det enda jag för egen del använder som betalningsmedel. Så Birgitta, som har kort, fick rycka in (och fick när vi kom hem igen det hon hade lagt ut i reda pengar av mig).

När vi i taxi var på väg hem för att kunna ta emot dagens benlindning och medicinering, hade regnet tilltagit, och på väg upp till huset tappade jag förstås den ena fotpåsen och kom hem igen smutsig och våt om ena foten. Fast hustrun tog fram torrt ombyte, och när dagens utsände från hemtjänsten kom för att linda benen och ge mig dagens dos av medicin, var jag redo för det.

Avslutningsvis: jag försökte skriva den här bloggtexten ganska snart efter morgonens utflykt men det visade sig då att ögonen inte klarade något sådant.

Jag skulle bra gärna vilja veta vad som styr det här. Och en ännu större gåta är det varför optikern på Ackis kan hävda att jag redan har precis det slags glasögon jag behöver.

Jag känner bara avsky för den så kallade Kulturprofilen, men jag vill skydda hans hustru för offentlig hängning

23 november 2017 15:26 | I skottgluggen, Media, Prosa & lyrik | 21 kommentarer

Jo, jag vet vem den så kallade Kulturprofilen är – ni kan själva med hjälp av DNs öknamn hitta honom på nätet – men jag tänker här inte namnge honom, detta trots att det kvinnorna på DN Kultur vittnade om får också mig att känna avsky.

Jag är ju gammal journalist med den gammaldags yrkesetiken att inte hänga ut någon förrän vederbörande är fälld, men i det här fallet är det mer hänsynen till hans hustru, en av Sveriges mest lyskraftiga poeter, som fäller avgörandet. Jag har ytligt träffat henne (däremot inte henne make) men känner henne inte i något annat avseende än att jag har läst henne – alltså har jag ingen aning om i vilken utsträckning hon har anat eller fått kännedom om makens eskapader. Men det finns självklart en risk att en namnpublicering också i traditionella media drabbar även henne, kanske mer än den som är skyldig till alla de här kränkningarna, övergreppen och sexuella utpressningsförsöken.

Bokpool i stället för bokbål

1 mars 2013 13:09 | Deckare, I skottgluggen, Politik, Prosa & lyrik | 17 kommentarer

I en huvudledare i Dagens Nyheter 1 mars 2013 läser jag om bibliotekens fortgående utrensningar, som ibland genomförs på så sätt att man eldar upp äldre och sällan lånade böcker.

Målet för detta är inte, som i Ray BradburysFahrenheit 451”, att utplåna alla böcker utan att bereda plats i hyllorna för nya.

Det låter ju i förstone rimligt, men när det sen visar sig, att det bland de utrensade och brända böckerna i Backe, Strömsunds kommun, finns verk av nobelpristagare som Ernest Hemingway och Isaac Bashevis Singer, känner man sig som bokälskare mycket sorgsen. Dessutom är det kulturarv biblioteken är satta att förvalta betydligt bredare än så.

Ett problem i sammanhanget är att nyutgivningen – i klassikerserier eller i pocket – av äldre litteratur är mycket mindre i dag än den var, säg, på sextiotalet. Äldre arbetarförfattare, för att ta en helt annan genre, masspridda i till exempel FiBs folkbokserie under 1950-talet, återutges i dag i ganska liten utsträckning. Exemplen kunde mångfaldigas.

Folkbiblioteken har ett bildningsuppdrag som inte begränsar sig till det de kommersiella förlagen behagar nyutge, och här finns kärnan till det problem vi diskuterar. Biblioteken har ett begränsat hyllutrymme till sitt förfogande och kan naturligtvis inte härbärgera hur många böcker som helst, men den nödvändiga förnyelsen av bokbeståndet riskerar genom den process jag ovan har beskrivit, vare sig denna tar sig uttryck i bokbål eller gåvor eller utförsäljning, att gradvis utarma boksbeståndet.

Därför har jag ett förslag, som bättre rimmar med bibliotekens folkbildningsmål:

Rensa bara ut böcker som är mycket slitna eller skadade, dessutom också böcker som finns i nyutgåvor och alltså kan ersättas av dessa. Övriga sällan utlånade böcker deponeras i ett kommunalt bokförråd till exempel i en rymlig källarlokal med kompakthyllor.

Men ska detta ha någon annan motivering än den sentimentala, måste de här böckerna också göras tillgängliga. Inte alla på en gång – det går ju inte. Men inrätta i varje bibliotek åtminstone en sektion för böcker ur den här sällanlånsdepån – ett omväxlande urval men ibland med fokus på en bestämd äldre författare vars verk är värda att lyfta fram, ibland med fokus på en bestämd tidsepok, ibland med fokus på ett bestämt tema (arbetarförfattare, äldre kvinnliga författare, deckarförfattare från förr och liknande).

Äldre litteratur går att få att leva igen, inte bara genom förlagens alltför nyckfulla och sparsamma nyutgivning.

FiB/Kulturfront, Vi Läser och Vi. Och om värdet av papperstidningar

30 januari 2013 20:58 | I skottgluggen, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Serier, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag är ohjälpligt och för evigt ett tidningsfreak.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara GranérsTidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

Är det här det bästa Sverige kan åstadkomma av schlager?

2 mars 2008 10:22 | I skottgluggen, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Såg, under stigande förvåning, gårdagskvällens uttagningsomgång inför Melodifestivalen. Kan, morgonen efter, inte erinra mig någon enda av de tävlande melodierna.

Jag trodde att det karaktäristiska för en schlager är att den lätt fäster sig i musikminnet.

Om jag röstade? Det skulle jag ha gjort, om det hade funnits minuspoäng.

Partibeteckning: beroende

11 februari 2008 14:26 | I skottgluggen, Media, Politik | Kommentering avstängd

Som vanligt hör jag på lunchekot, medan jag äter min egen lunch. I tidningskrönikan möter mig alla dessa röster med sina märkliga partibeteckningar: En tidning är oberoende socialdemokratisk. Är den inte det, är den förmodligen oberoende liberal eller oberoende moderat.

På 1960-talet var jag under flera år ledarskribent på Örebro-Kuriren, som hade partibeteckningen socialdemokratisk. Aldrig någonsin var det någon som la sig i vad jag skrev, och jag kände följaktligen inte något behov av att etikettera ledaravdelningen som oberoende socialdemokratisk.

Sen var jag i nio år chefredaktör för självaste partiorganet, Aktuellt i politiken (s) – för att riktigt markera den politiska hemhörigheten, satte vi dit ett (s) i vinjetten. Men aldrig någonsin kom Sten Andersson eller någon annan och tog mig i örat för vad jag, fritt efter eget huvud, hade publicerat på ledaruppslaget.

För mig ter sig den här krampaktiga markeringen av sitt oberoende smått komisk. Kan man tänka sig att någon tidning skulle komma på idén att anta partibeteckningen beroende socialdemokratisk?

Själv vill jag meddela, att min blogg hädanefter ska åsättas partibeteckningen beroende.

Jag är nämligen beroende av den ideologi som brukar benämnas den demokratiska socialismen.

Både fynd och skräp på Tradera

21 januari 2008 17:28 | Barnkultur, I skottgluggen, Media, Serier, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag har de senaste åren handlat en del på Tradera: Tidens kalender (jag har nu alla utom den för 1923), barn- och ungdomsböcker av Lisa Tetzner, FiBs ungdomsböcker, Alla Tiders Seriejournal och, framför allt, enstaka nummer och ibland längre serier av den klassiska veckotidningen Folket i Bild.

Ibland har man tur. Nyligen fick jag för en relativt överkomlig penning tag på FiB-nummer från 1937 respektive 1939, väl bevarade faktiskt.

Sen köpte jag i klump en stor bunt tidningar från 1953 och 1954. De flesta av dem hade jag redan, men uträkningen var att få några få nummer, som jag saknade.

Dess värre hände det som också tidigare har drabbat mig några gånger: Många av de tidningar jag köpte in – bland dem flertalet av dem jag egentligen var ute efter – var ofullständiga. I ett stort antal fall var Frimärksbladet (avdelningen för medlemmarna i FIBs frimärksklubb) urklippt. I andra fall var annonser urklippta, med påföljd att det saknades delar till noveller eller annat textmaterial.

När man köper gamla tidningar, får man acceptera, att papperet kan ha gulnat, att någon har försökt lösa korsordet eller att det finns en liten, liten reva någonstans. Men jag tycker det är otillständigt att människor som säljer på auktionsnät som Tradera säljer ofullständiga exemplar. Det är väl ganska givet att samlare – som jag – vill ha fullständiga nummer, när vi lägger bud.

Jag har tidigare råkat ut för det här flera gånger och också lyckats få till nya uppgörelser med säljarna. En som sålde tidningar med Rit-Olas klassiska serie ”Biffen och Bananen” urklippt gav mig ekonomisk kompensation och – viktigare – angav i fortsättningen defekter av det här slaget i sina traderaannonser. En annan ursäktade sig med att han inte hade kollat (en serie porträtt av filmstjärnor hade klippts ut i nummer efter nummer) och betalade tillbaka en del av vad jag hade lagt ut.

Men det är faktiskt inte pengarna jag i första hand är ute efter.

Är de här människorna som säljer defekta tidningar verkligen så aningslösa, att de inte förstår, att köparna/samlarna är ute efter exemplar, som åtminstone vad gäller text och bild är intakta?

Det kan nog finnas såna också – världen är full av konstigt funtade människor.

Men jag gissar att det bland de här slarvrarna också finns de som tänker: ”Går det, så går det.”

Välkommen till Uppsala! Här i stan tillverkar vi inte längre Slotts senap

13 januari 2008 15:59 | I skottgluggen, Politik | 33 kommentarer

När man kommer till Uppsala med tåg söderifrån, möts man på väg in till stan av en välkomstskylt, som upplyser om att man här i stan tillverkar Slotts senap.

Det är strax slut med det nu. Det är dags att sätta upp en ny skylt med den text som finns i rubriken.

Slotts-fabriken har haft flera olika ägare, men den som slutgiltigt har slagit spiken i likkistan är Unilever. Produkter har lagts ner, sålts till andra tillverkare och flyttats för tillverkning i andra enheter inom koncernen. Nu ska även senapstillverkningen flyttas till Polen och fabriken i Uppsala läggas ner.

Det senare trots att senapstillverkningen har gått med vinst, 60 miljoner kronor per år eller drygt en miljon kronor per anställd, berättar Upsala Nya Tidning (13 januari 2007). Skälet är att vinsten inte är tillräckligt hög; det är lätt att räkna ut att produktionen flyttas till Polen därför att arbetskraften är billigare där och alltså vinsten högre.

Jag är inte ett dyft förvånad över Unilevers beteende. Jag har därför länge undvikit att köpa flertalet av företagets produkter (Lipton, Milda, Knorr, Becel, GB glass, Via, Pepsodent med flera). Men jag har hittills – på grund av att produkten har tillverkats av arbetare i min hemstad Uppsala – ändå köpt Slotts senap.

Det är slut med det nu. Jag kommer aldrig mer att köpa en senap, som inte kan förknippas med slottet i mitt Uppsala.

Och jag uppmanar alla andra att bojkotta alla varor från Unilever.

Vill inte Unilever tillverka varor här, kan företaget också sälja dem någon annan stans.

Köp en Hugh Grant-film med Aftonbladet som bilaga!

10 januari 2008 13:13 | I skottgluggen, Media | 2 kommentarer

I förmiddags var jag som vanligt en vända upp till Konsum för att handla dagens lunch- och middagsmat.

I tidningsstället kunde man billigt köpa en film med Hugh Grant och få Aftonbladet på köpet. Där fanns också en DVD med en film i serien ”Morden i Midsomer” – köpte man den, fick man med sig Expressen hem i stället.

Jag köpte Aftonbladet, utan film. Det går fortfarande.

Aftonbladets sportbilaga plockade jag bort, så snart jag hade kommit hem, och av de så kallade nyheterna minns jag inte någon, trots att jag bara för en kort stund sedan tog mig igenom tidningen. Dock minns jag Catti Brandelius och Mohamed Omar från kultursidorna.

Allt fler exemplar av kvällstidningarna förefaller att säljas med lockemedel, som inte har med själva tidningen att göra. Ibland får man en skraplott. Köper man Expressen, kan man emellanåt erbjudas en skönlitterär klassiker.

Jag är en varm anhängare av klassiker, och det är bra att sådana säljs där många människor passerar.

Ändå gör sig den gamle kvalitetstidningsmakaren påmind i mig: Hur vore det att göra tidningar, så intressanta att man får lust att köpa dem på grund av deras innehåll?

* * *

En gammal journalistkompis har, apropå den här artikeln, tipsat mig om en artikel i Dagens Media – läs den här. Jag tycker att den säger mycket om det blad som i dag påstås vara den svenska arbetarrörelsens främsta språkrör.

Arne Kjörnsberg om Vaxholm

19 december 2007 20:39 | I skottgluggen, Politik | 8 kommentarer

Arne Kjörnsberg är född 1936 och alltså ett år äldre än jag. Vi lärde känna varann redan under hans ombudsmannatid. Senare satt han i socialdemokratiska partistyrelsen, 1985-2006 också i riksdagen. Där var han verkligen ingen politisk lättviktare: var bland annat ordförande i skatteutskottet respektive finansutskottet. Och när det blåste som värst på grund av olika affärer och skandaler, utsågs han att leda socialdemokratiska partiets egen ”etikkommission” med uppdrag att skriva regler för förtroendevalda.

Arne är inte känd för att prata i tid och otid, inte heller för ogenomtänkta uttalanden. Därför bet det extra hårt, när han på sin blogg inför det väntade utslaget om vaxholmsfallet skrev följande:

”I den kommande veckan (18 dec.) kommer utslaget i EG-domstolen om det s.k. Vaxholmsfallet.

Då får vi besked.

Skall den svenska modellen få gälla i Sverige? Kommer parterna på arbetsmarknaden även i fortsättningen att genom kollektivavtal kunna bestämma hur det skall vara med löner, arbetsvillkor etc. på arbetsmarknaden eller skall vi tvingas till lagstiftning om minimilöner och allt det andra som nu sluts avtal om?

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.”

Konklusionen kan tyckas vara drakonisk, men den ger ett äkta uttryck för hur viktig principen att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige är för svensk arbetarrörelse, framför allt för fackföreningsrörelsen. På den svenska arbetsmarknaden ska svenska kollektivavtal gälla, detta oavsett varifrån arbetskraften kommer! Börjar man rucka på detta, öppnar man, steg för steg, för konkurrens genom lönedumping.

Arne Kjörnsbergs inlägg kan du läsa här.

* * *

Mer i samma anda finns att läsa på Peter Gustavssons blogg.

Här kommer ett smakprov:

”EU-anpassningen av den svenska välfärdsstaten sker inte i ett enda slag, utan är ett de små stegens tyranni. Vi har redan i klassisk svensk komma-överens-anda förhandlat bort införselkvoterna på alkohol, och nu förhandlar vi till oss en lite mindre brutal försämring av villkoren inom byggsektorn till följd av Vaxholmsdomen. Det är ett sluttande plan, och vem vet vad vi är med om att förhandla bort i morgon. Reformism är toppen, och jag är utrustad med gott om tålamod, men här går reformerna i helt fel riktning. De ’segrar’ vi vinner i EU-systemet är uteblivna katastrofer.”

* * *

Och på Peter Hultqvists blogg – länk finns här intill – finns följande kommentar:

”Domen i Waxholmsmålet spetsar verkligen till läget. Det finns en grundmurad ilska inom såväl socialdemokratin som fackföreningsrörelsen. Och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin hukar sig och anpassar sig till domen.

Händer inget där regeringen tar initiativ till att svenska avtalsförhållanden tillämpas på utländska företag så är situationen minst sagt problematisk. Då kan man fråga sig om regeringen inte jublar i smyg och tycker att EU-domen egentligen är bra.

I vilket fall som helst så förskjuter den balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Det är inte underligt att Svenskt Näringsliv jublar. Regeringen har nu i sin hand om legitimiteten i EU-medlemskapet ska försvagas eller ej.”

* * *

Arne Kjörnsberg har nu återkommit med en kommentar till det faktiska utslaget i vaxholmsfrågan. Och han försöker inte slingra sig ur sitt tidigare ställningstande:

”Ja, det är kanske ointressant att Ulf Dinkelspiel, Sveriges chefsförhandlare och Europaminister i Carl Bildts regering, ”blåste” mig, men att han ”blåste” hela svenska folket får vi än en gång bevis på nu.

Dinkelspiel försäkrade att
– svensk alkoholpolitik bestämmer vi själva
– i Sverige gäller svenska lagar och svenska avtal.

Jag erkänner – jag liksom några miljoner svenskar till trodde på vad han sade. Jag var blåögd. Först var det alkoholpolitiken nu är det den svenska modellen. Jag vidhåller – detta kan vi inte acceptera. Numera finns det ju en utträdesparagraf.”

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^