Lyrikvännen nummer 6 2006

30 november 2006 22:32 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Lyrikvännen är ju på väg att byta både ägare och redaktörer. Jenny Tunedal har redan slutat, och den andra, också snart avgående redaktören, Ann Hallström, har vid redigeringen av senaste numret till sin hjälp haft en gästredaktion, bestående av Elisa Karlsson, Martina Lowden, Viktor Johansson, Matilda Roos och Malte Persson. Hjälpredaktörerna representerar O-tidskrift, som ni kan hitta på nätet.

Hela det här numret har inspirerats av Alf HenriksonsVerskonstens ABC”. À la Alf Henrikson är det uppställt som ett lexikon: Man kan, i bokstavsordning, slå upp ord alltifrån Akrostikon till Övrigt. Det är roande lättsamt skrivet men lärt och allvarligt menat. Den som är intresserad av litteraturhistoria och poesi eller varför inte begrepp har helt klart nytta av att läsa och spara det här numret.

Det blir inte sämre av att det är gjort med humor. Som exempel på hexameter anförs till exempel inget ur Homeros ”Iliaden” utan Lars Mikael Raattamaas omdiktning – ”Vietnamiaden” – på hexameter av Göran Sonnevis berömda vietnamdikt: ”Sjung o du TV om ljuset som ändrades utanför fönstren” och så vidare. Man får också lära sig att av fragment av spam tillverka dikter i genren poetry spam.

Vid årsskiftet flyttar alltså Lyrikvännen till Lund och Ellerströms förlag. Det gäng som nu ska ta vid som redaktörer för den anrika tidskriften heter Marie Pettersson, Jonas Ellerström, Clara Svensson, Erik Magntorn och Klara Petersson.

Det känns tryggt, att den begåvade förläggaren Jonas Ellerström kommer att ingå i redaktionen. Därmed återupprättas, à la Lyrikvännens och Lyrikklubbens grundare Stig Carlson, bandet mellan tidskriften och en den närstående lyrikutgivning. Som jag tidigare har noterat, återupptar Ellerströms utgivningen av den legendariska Lilla serien: Första numret är Mina LoysBaedecker för månfarare” i urval och översättning och med introduktion av gamle Lyrikvännen-redaktören Gunnar Harding. Nästa volym är Bengt af KlintbergsSpår i snön”, dikter i urval av författaren och Jonas Ellerström; Bengt af Klintberg har förresten tidigare getts ut av det som då hette FiBs lyrikklubb.

Ellerströms hemsida hittar du på nätet.

Estniska författare

30 november 2006 18:32 | Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Jag skrev här om dan om den estlandsfödde författaren Peeter Puide. Nu har jag hittat också min recension av hans två första böcker, båda diktsamlingar. I samma recension skrev jag om en till svenska översatt sovjetestnisk författare, Mati Unt. Recensionen publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1983 (23 juni):

Från Estland

Fripress gör en icke föraktlig kulturgärning med att översätta och ge ut utländsk skönlitteratur, ofta från udda kulturer och ”svåra” språk. På introduktionen av den estniske lyrikern Jaan Kaplinski följer nu en estnisk romanförfattare, Mati Unt, med ”Höstbal” (översättning Edgar L Puide och Peeter Puide).

Själv finner jag den kanske mer sociologiskt och kulturellt än litterärt intressant. Fast att få inblick i hur människor lever i en sovstad till den helt okända huvudstad (Tallinn) som bland världens huvudstäder ligger närmast Stockholm är förstås intressant nog för en exilest som jag. (Det skulle vara intressant att få veta hur en ”pursvensk” läsare reagerar.) Det jag själv slås av är hur slående lika boendemiljöer (och debatt om boende), trender (jo!), reaktionsmönster och till och med TV-underhållning tycks vara dem vi är vana vid här.

Mati Unts ”Höstbal” är en kollektivroman med, till att börja med, många parallella handlingar om människor som inte har någon som helst kontakt med varann. (Till det kommer en engelsk TV-serie av vanligt evighetsslag, som också finns insprängd i handlingen.)

En kärnpunkt i Unts berättarteknik tycks vara frågeställningen om det är slumpen eller planerade och avsiktliga val som styr vårt liv. Han citerar diktaren Viivi Luik – ”under sker och öden korsas ej” – men tycks luta åt att de ändå korsas. I ett centralbyråkratiskt samhälle, där slumpen gärna ersätts av en tjänsteman, kan det kanske vara lockande att dikta om ödets nycker.

Problemet är att Mati Unts människor inte känns tillräckligt intressanta.

Och språket i ”Höstbal” känns också en aning stumt. Jag har inte läst originalet, men jag har svårt att tro att det skulle bero på översättningen eftersom den känslige och språkbegåvade estniske lyrikern Peeter Puide (som själv skriver på svenska) är en av översättarna.

* Läs gärna Mati Unt, men läs ännu hellre Peeter Puide. Med två diktsamlingar har han klivit rakt in i centrum av den yngre svenska poesin.

Han debuterade 1981 med diktsamlingen ”Överlevande” (Bonniers), som präglas av en märklig språklig säkerhet och en utvecklad lyrisk känslighet. Redan titeldikten antyder ett centralt tema i Puides poesi, exilens aldrig bortträngda minnen av barndomens kaos och bombkrevader. (Puide föddes 1938 i Pärnu, Estland. Han evakuerades 1944 från Tallinn till Danzig, Berlin, Augsburg, München, där kriget tog slut. Över Hamburg kom han till Saltsjö-Duvnäs utanför Stockholm.) Så här diktar Puide:

En del registerkort passar aldrig
i minnets hemliga arkiv.
Tegelbitar, lukten av brinnande elkablar,
perrongens nattköld, brisader i gräsmattan
fem meter över din pojknacke.
Oformliga skämmer de ordningen.
Pockar, lägger sig i, uppträder störande.
Här sitter du bland sammanträdets kavajer och jumprar,
spelar samarbetsspelet.
Alla har sin tärning, papper och penna
och alldeles egna instämmanden.
Men dina trumhinnor buktar när som helst
av dova smällar från explosionerna ovanför.
Och innan ljuset slocknar och paniken bryter ut
hinner du åter se förvandlingen:
Ansikten vid betonggolvet, läppar och ögon
som slutar bedja när dunsarna rasande närmar sig
och blottade tänder berättar sanningen –
det ligger ett stort främmande djur
bredvid dig och andas.

I sin andra diktsamling, ”Ett nät av regn” (Bonniers, 1982), framträder Peeter Puide som en konstnär, som behärskar alla sina uttrycksmedel. Hör här – hans bildmagi står inte den unge Folke Isakssons efter:

Sommaren hade ställt sig mitt i landskapet,
stod bredbent över åkervägens gräsborstar
och höll upp Pärnumaas väldiga blå himmel
med båda händerna.
Här hade tiden stannat sin vävstol.
Bara några flugor slog då och då in tunna,
surrande trådar i varpen – den spröda gälla ton
som skiljer tystnaden från döden.
Värmen var tjock och övermogen, blänkte matt,
skimrande och vibrerade och låg tung som
vilande boskap på betesmarkerna
och i hagarna.
Middagssolen speglade sig gnistrande
i mejeriets plåttak
och i svackan ner mot stenbron
hade till och med ån sökt skugga
och dragit långa, blekgröna garnhärvor
av al, pil och vide över sig
till skydd mot hettan
och vattnet orkade inte ens porla.
När man räckte ut en hand
mot vallmo och blåklint i råghavet,
spred de böljande gula stråna
viskande sagor i täta torra ringar runt beröringen.
Och fälten steg nynnande uppför kullarna,
sjöng folkvisor,
som till hösten skulle falla ner med regnen
och åter tränga djupt ner i jorden.

(Parti ur den långa titeldikten.)

LundeQs litteraturpris 2006 till Katarina Kieri

29 november 2006 17:12 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag och Birgitta finns bland de ganska många, som årligen inbjuds till utdelningen av LundeQs litteraturpris. LundeQ är Akademibokhandeln här i Uppsala. Priset, ett litteraturpris på 25.000 kronor, instiftades i samband med bokhandelns 150-årsjubileum 1984.

Priset har genom åren gått till Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella och Kjell Eriksson.

Den här listan visar, att en ansenlig skara betydande författare bor här i Uppsala eller i övriga Uppland, ett kriterium för att komma i fråga.

LundeQpriset är naturligtvis en stor kulturhändelse i vår region; man träffar ständigt människor, som frågar, vem man tror ska få årets pris, eller som själva spekulerar. Men juryn – litteraturvetaren Per Hellström, bokhandelschefen Roger Sundin och UNTs kulturchef Bo-Ingvar Kollberg – brukar hålla tätt.

Spekulationsvågorna gick fortfarande höga, medan den långa kön av gäster ringlade mellan bokhandelns hyllor bort mot plockmaten och vinet.

Årets pris gick till Katarina Kieri, född 1965 och bosatt i Finsta i Roslagen. (Fast ursprungligen kommer hon från Luleå.) Hon fick priset för sin senaste bok, romanen ”Vem vågar sommaren?” (Norstedts, 2006).

Hennes författarskap presenterades, utförligt och kunnigt, av Bo-Ingvar Kollberg. Han gjorde jämförelser med Sven Delblanc, Kristina Lugn och Harry Martinson och beskrev hennes författarskap som en blandning av sorg och vackra naturskildringar, där ”det märks en tillit till orden och spåket, som satt sin prägel på snart sagt varje rad” (citerat efter UNT).

Även följande är hämtat från UNT:

”Katarina Kieri själv verkade överväldigad av både priset och talet.

– Vad skulle ni själva säga i det här läget?, följdes av några tysta ögonblick.

– Det är i alla fall ganska trevligt att skriva om smärta och sedan få komma på fest.

I vinnartalet kritiserade hon den rådande litteratursynen. `När kvinnor skriver böcker där det inre är i fokus kallas det vardagsrealism. När män gör samma sak kallas det existentiellt.´”

Då gick det ett roat sus genom bokhandeln.

Katarina Kieri har gett ut fyra diktsamlingar, två ungdomsböcker och en barnbok och så den prisbelönta romanen. Hon har fått pris förut, Augustpriset i barn- och ungdomsklassen, för ”Dansar Elias? Nej!” (Rabén & Sjögren).

Jag har inte läst den roman hon fick LundeQpriset för, ”Vem vågar sommaren?”, men jag köpte den förstås och fick den dedikerad av Katarina åt Birgitta.

Men jag har läst en av hennes diktsamlingar, ”Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals” (Norstedts, 2005).

Det är inte en alldeles lätt bok att tränga in i; det är ”sådan här litteratur, som tar tid på sig och trevar sig fram”, för att citera författaren.

Från avdelningen ”I den här provinsen” väljer jag en dikt, som är ett representativt exempel på hur Katarina Kieri blandar naturlyrik med existentiella temata:

I det för årstiden mycket milda vädret singlar skator
som gamla brev bland äppelträden.
De ångestladdade flickorna har börjat le, bokstäverna
snirklar sig fram i marginalen och deras mörka ögon
går fint ihop med rosornas decembergröna blad.
Vi sopar våra golv, bränner våra mjölkpaket, har ihjäl en och annan talgoxe av misstag.
Vid middagstid lägger sig ett genomdränkt mörker över trädgården
från sådant som åldrats och gulnat.

Den här märkliga blandningen av sinnesstämning och natur, av geografisk bestämning och stickspår in i både höstens och sömnens mörker, finns också i den här dikten från samma avdelning:

Sorgen, dess förgreningar.
Ormbunkarnas vener och artärer,
brustna eftermiddagstimmar,
Ledinge trafikplats i förstummat mörker,
några sticklingar från natten,
några krämpor, noga utvalda.
Den skamfyllda sömnen, den tunga svetten,
det som vi med jämnmod bär trots allt som hela tiden vill kantra –
vedstapeln,
hortensian, om vi hade någon.

Den sista versraden påminner om den humor som man finner även hos den redan nämnda Kristina Lugn – men också till exempel hos Sonja Åkesson:

”Äta kex och tala om fobier.” ”Gamla älskare knackar i stort sett aldrig på ens dörr / och gör de det så hör man det ändå inte för den strilande duschen.” ”Det finns inga fondkommissionärer i den botaniska trädgården / och inga höstfibblor.” ”Om man tänker på alla gånger man inte dött, / så är det ändå ganska många.”

Här och var använder Katarina Kieri sig av ord och meningar, som knyter ihop hennes poesi med nutiden och det liv vi alla lever: ”Jysk Bäddlager”, ”handbok i Kvinnligt ledarskap”, ”Vasabåtarnas avgångstider”. En dikt börjar med ”Mette-Marit, känner du doften från rönnen?” och slutar med ”Skal jeg sende deg et fotografi?”. Och vad säger ni om följande: ”De kärlekskranka kan formulera projekt / och ansöka om medel från Europeiska unionen”?

Och ett bättre uttryck än det här för Katarina Kieris sätt att foga samman oväntade element går väl nästan inte att finna:

utrikeskorrespondentens röst som fladdrar över kontinenterna,
småfåglar i motljus.

Solidaritet med Solidaritet

28 november 2006 18:57 | Media, Politik | 3 kommentarer

Jag skrev nyligen ett tillbakablickande blogginlägg, ”När Polens sak var vår”, och gjorde i anslutning till den en genomgång av oppositionella skivor från Polen och övriga Östeuropa.

Därefter ramlade senaste numret (4 2006) av Arbetarhistoria Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ner i brevlådan. På omslaget fanns en affisch från början av 1982 för en artistgala i Stockholms Folkets hus med budskapet ”Polens sak är vår”.

Det är nu 25 år sedan svensk arbetarrörelse var involverad i ett mycket omfattande stöd för Polens första fria fackföreningsrörelse, Solidarność.

Det började med strejker runt om i Polen sommaren 1980, vilka ledde till bildandet av en fri och oberoende fackföreningsrörelse, med centrum främst i Gdansk. Svensk arbetarrörelse skapade snabbt ett kontaktnät. Charles Kassman, redaktör för aic-bulletinenAIC, Arbetarrörelsens internationella centrum, var en föregångare till Olof Palmes internationella centrum – besökte Warszawa och Gdansk och träffade bland andra Lech Wałęsa och Jacek Kuroń. Budskapet till svensk arbetarrörelse var att den nya rörelsen främst behövde grafisk utrustning och annan kontorsutrustning. Någon månad senare åkte representanter för Grafiska fackförbundet och Metall till Polen. Hjälpen gavs, men i största hemlighet.

Inledningsartikeln till ett helt block i ”Arbetarhistoria” om den svenska arbetarrörelsehjälpen till Solidarność är skriven av Göran Jacobsson, den ene av två hemliga svenska kurirer, som i en skåpbil med lönnfack med tryckeriutrustning 1983 åkte fast i den polska tullen och satt häktade i sex veckor. Grabbarna fick åka hem, när de ”erkände”: hävdade att de skulle lämna bilen men inte kände till innehållet i lönnfacket – bilen var annars en hjälptransport med kläder och skor – och sedan stödkommittéer hemma hade samlat ihop 10.000 kronor i borgen. (Men olika kurirer hade sysslat med den här verksamheten långt dess förinnan. Och stödinsamlingen gav mycket mer pengar än de 10.000 som behövdes i borgen – resten användes till att köpa ännu mer utrustning.)

Den centrala artikeln i det här blocket är skriven av Klaus Misgeld. Utöver att hålla insmugglingen av utrustning hemlig gällde det också att hålla hårt på att det samarbete svenska fackföreningar hade med Solidarnosc var av strikt facklig, alltså inte politisk karaktär. Samarbetet var känsligt, också med tanke på relationerna till Sovjetunionen, och Misgeld visar, att A Novikov vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm redan i november 1981 mycket riktigt överlämnade en skrivelse i ärendet till Olof Palme. Sovjetrepresentanten hävdade där till exempel, att Solidaritet hade utvecklats ”till en oppositionell politisk kraft” och varnade för att det svenska fackliga men också politiska stödet – Novikov noterade, att stödet utgick från det ”av partiet ledda arbetarrörelsens internationella center” – kunde leda till destabilisering i Europa och ”undergräva den på kontinenten existerande militära jämvikten”. (Man ska veta, att AICs poleninsamling redan i juni samma år var uppe i 1,4 miljoner kronor, i dagens penningvärde tre gånger så mycket.)

Det här är ett bra exempel på varför partiet officiellt visserligen inte var tyst men ändå låg lågt – något annat hade varit kontraproduktivt; det viktigaste i det här läget var att hjälpen kom fram. Samtidigt var partiets idétidskrift Tiden frispråkig i den här frågan. Redaktör var Sten Johansson, som jag har refererat till i mitt förra inlägg.

Till blocket hör ytterligare ett par artiklar.

Ulf Eliasson skriver om svenska demokrati- och säkerhetsintressen under den polska krisen 1980-1981. Av artikeln framgår bland annat att UD, också det i det tysta, hade en förmedlande roll i kontakterna mellan AIC och Solidarność.

Och Robert Egerot gör under rubriken ”Polens sak är vår!” en genomgång av vad svensk facklig press 1980-1983 skrev om Solidarność.

Allt det här är spännande och intressant läsning, dessutom en dokumentation av att svensk demokratisk arbetarrörelses solidaritetsarbete också omfattade oppositionella krafter i det kommunistiska Östeuropa.

Det finns för övrigt även annat läsvärt i nummer 4 2006 av ”Arbetarhistoria”, till exempel Rune Nordins långa artikel om Brunnsviks tidigare historia, ”Bonderomantik för arbetarungdom”.

Jag kan inte annat än rekommendera en prenumeration: för 210 kronor får man fyra tjocka nummer per år. Betala avgiften till Arbetarhistoria, plusgiro 55 75 94-9.

Peeter Puide

28 november 2006 15:11 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Peeter Puide föddes 1938 i Pärnu, Estland, men hör till den estniska flyktingkolonin här i Sverige.

Han hör till den radikala delen av esterna i Sverige. Bland våra landsmän väckte han stor uppståndelse, i några fall ilska, när han 1997 publicerade dokumentärromanen ”Samuil Braschinskys försvunna vrede” (Norstedts), där han framgångsrikt och avslöjande grävde i vad som hände med judarna i Estland under den tyska ockupationen. Uppståndelsen och ilskan kom sig av att Puide inte drog sig för att visa – vad trodde ni för övrigt annars? – att det fanns kollaboratörer med smutsiga för att inte säga blodiga händer också bland esterna.

Puide debuterade 1981 med diktsamlingen ”Överlevande” (Bonniers). Den inledande dikten speglar två poler i Peeter Puides liv, dels krigserfarenheterna (han kom till Sverige via Tyskland, där han fanns under krigsslutet), dels hans dåvarande liv som framgångsrik reklamman:

En del registerkort passar aldrig
i minnets hemliga arkiv.
Tegelbitar, lukten av brinnande elkablar,
perrongernas nattköld, brisader i gräsmattan
fem meter över din pojknacke.
Oformliga skämmer de hela ordningen.
Pockar, lägger sig i, uppträder störande.

Här sitter du bland sammanträdets kavajer och jumprar,
spelar samarbetsspelet.
Alla har sin tärning, papper och penna
och alldeles egna instämmanden.

Men dina trumhinnor buktar när som helst
av dova smällar från explosionerna ovanför.
Och innan ljuset slocknar och paniken bryter ut
hinner du åter se förvandlingen:

Ansiktet vid betonggolvet, läppar och ögon
som slutar bedja när dunsarna rasande närmar sig
och blottade tänder berättar sanningen –
det ligger ett stort främmande djur
bredvid dig och andas.

Nästa diktsamling kom 1982, ”Ett nät av regn” (Bonniers).

Här, till exempel i andra avsnittet, ”Tolv förslag till ekrar kring navets fasta mittpunkt”, återvänder han till Estland och esterna. Till Pärnu, till Kilingi-Nõmme-striden, till Tallinn. Och här finns estniska namn som Vaike, Edgar (min far hette så), onu Jüri (farbror Jüri).

De här båda böckerna har jag dock aldrig skrivit om, bara läst.

Hans romandebut ägnade jag däremot stort utrymme på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1983 (21 november):

Puide

Peeter Puide, estlandsfödd författare som skriver på svenska, har fått lysande recensioner för sina båda diktsamlingar ”Överlevande” (1981) och ”Ett nät av regn” (1982).

Nu romandebuterar han med ”Till Bajkal, inte längre” (Bonniers). Det är en imponerande romandebut.

Puide lyckas med det andra yngre författare talar och teoretiserar om: att skriva en formellt djärv och språkkonstnärligt personlig och intressant roman. Det är möjligt att Puides prosa är för krävande för att han ska nå en riktigt stor publik, men efter tre böcker törs man nog spå honom en framtid som ett betydande namn i svensk litteratur. Det är i så fall – också – ett bevis på hållfastheten i den tes Sven Sörmark nyligen formulerade i en recension i Aftonbladet av Harry Scheins höstbok, nämligen att ett förvärvat språk ofta visar sig effektivare än ett medfött.

För Puide (och för många andra i hans situation) är nämligen exilen, trots det framgångsrika erövrandet av ett nytt språk och en samhällsposition (Puide är universitetsutbildad, reklamman, egen företagare), ett absurt tillstånd och ett trauma. Puide skriver inte ”Sverige”; han benämner sitt nya hemland ”det land där jag bor nu”, om och om igen.

I Puides fall är romanens form inte konstruerad utan en nödvändighet – sannolikt spelar detta en roll för resultatet, för han lyckas med att väva samman modernism och myt där många andra har misslyckats. ”Det är inte längre en tid för romaner”, skriver Puide, och ”Till Bajkal, inte längre” är heller inte roman i episk mening, i meningen sammanhängande berättelse. Den ofrivilliga exilen bjuder minnen, bilder, rottrådar, delvis avklippta, som är svåra att foga samman till den väv som är den vanliga i den klassiska romanen. Jag är född 1937, Puide 1938 – vi lämnade båda Estland vid sex års ålder. Kvar finns ett språk, fragmentariska egna minnen, andras berättelser, böcker. Puide markerar det här genom att i stället för kapitelrubriker sätta in fraser ur en lång och tyskt grundlig kamerainstruktion, på tyska.

Boken är dedicerad ”till de fallna, till de försvunna” (”langenutele, kadunutele” på estniska), men ett av romanens traumata är hotet om en kulturell och språklig utplåning av det estniska folket genom den förryskning av Estland som pågår i allt snabbare takt. Puide noterar att av voterna, ett annat finsk-ugriskt folk som en gång hade sitt hemvist i trakterna öster om Narva finns i dag bara tio-femton personer kvar som talar voternas eget språk. Rötter och sammanhang söker Puide hos ester i Tyskland och USA, hos estniska poeter som Betti Alver och Uku Masing och i myt och folksaga. Puide låter till exempel Betti Alver berätta om grunderna för tro och tillvaro hos de finsk-ugriska folken sen urminnes tider, om hur naturen är människans jämlike och om hur i varje människa, djur och föremål bor en självständig och konkret kraft, ”vaim”, som leder henne. ”En människa med ovanligt stor förmåga att ordna med andra människors och andra föremåls vaim och med naturens och djurens vaim kallas nõid. Han eller hon kan rentav styra sin egen vaim och låta den bege sig på resa för att samla nyttiga upplysningar och hjälp. Nõidens kropp ligger då kvar på marken, till synes avsvimmad, men i själva verket tillfälligt utan sin vaim – `obesjälad´.” Ja, sannerligen – nog lever vi i tider så det skulle behövas nõider!

Nu är inte Puides perspektiv snävt estniskt. Genom att fläta in de klassiska berättelserna om Oidipus och Herakles bekänner han sig till ett alleuropeiskt och internationellt medvetande och kulturarv. Mycket skickligt har han använt sig av Gilgamesh-eposet, Konung Gilgamesh blir Kilgamees: ”mees” är ”man” på estniska och har i romanen försetts med ortsepitet. Mannen från Kilga och hans kamrater bygger en båt, en ark för flykten och kämpar i en Östersjö som liknar Bibelns och Gilgamesh-eposets väldiga övesvämning av allt levande.

Mitt i allt detta finns också egna upplevelser och minnesbilder. Av bombningarna i Tyskland (där Puide hamnade som sexåring) och som också finns i till exempel den fantastiska inledningsdikten i ”Överlevande”. Och av överfarten från Estland till Tyskland på fartyget Moero, som nästa resa sänktes i Danzigbukten genom en flygbombning: Historien om barnen som leker rymmare och fasttagare på däck och om den sexårige pojken som är fastbunden i en kabelrulle och som flyter upp mot ytan när båten sänks, fastspänd i båten genom kabeln som i en navelsträng, hör till de hemskaste i boken. Om det är en traumatisk fantasi – ”det kunde ha hänt mig” – eller en faktisk händelse – ”det kunde lika gärna ha varit jag” – kan man som läsare inte veta.

Här fungerar episoden som en förbiflimrande bild i en kaotisk film som försöker fånga verkligheten med dess plågor och drömmar, nederlag och tillkämpade segrar. Helheten och framtiden är svåra att sammanfoga respektive sia om. ”Ännu har jag varken insett alla nederlagets möjligheter eller ens förstått de krav som sorgen ställer”, skriver Peeter Puide på bokens första sida och på dess sista.

***

Lustigt nog hade Peeter Puide och jag, trots att vi är ungefär jämngamla och båda hör till de radikala avvikarna i den estniska kolonin i Sverige, aldrig mötts förrän relativt nyligen.

Sommaren 2005 stötte jag på honom utanför Konsum i Öregrund; jag blev inte förvånad, eftersom jag visste, att han har sommarhus på Gräsö. Jag gick fram till honom, hälsade och presenterade mig – och kontakt uppstod. Jag berömde honom särskilt för modet att skriva om vad som hade hänt med judarna i Estland.

Jag pekade bort mot vårt hus, som syns från planen utanför Konsum, och tillade, att den byggnad som låg närmast vägen var bastun; ”saun”, bastu, hör till livets självklarheter i Estland. Det glimmade till bakom Peeters glasögon, och så sa han:

– Då måste vi ju ses hos dig, basta och ta oss ett glas.

Fast just då gick det inte. Han var på tillfälligt besök på Gräsö för att se till huset. Sen skulle han tillbaka till Södra Afrika, där hans hustru jobbar för något biståndsprojekt.

Vi kom överens om att försöka ses senare. Fast än har det tyvärr inte blivit av.

Monica Zetterlund på Café Katalin

27 november 2006 22:51 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare skrivit längre om Monica Zetterlund – se under Kulturspegeln, Musik.

Nu börjar skivorna med efterlämnat material komma. Jag har redan recenserat ”Sista gången du var med”. Bra mycket bättre är hennes CD med Lasse Bagges trioPå Café Katalin Torsdag 14 september 1989” (Gazell GAFCD 1095, 2006). Jag önskar att jag hade varit där. Katalin ligger i Uppsala och är stans roligaste musikscen.

För uppenbarligen var det en fin konsert. Monica sjunger bra. Hon assisteras av Lasse Bagge på piano – o vemod, o vemod: vem minns inte Monica på valturné (s) med Lasse Bagges trio? – Sture Åkerberg – som hon var gift med i många herrans år, fast inte längre vid den här tidpunkten – på bas och så Johan Dielemans på trummor. Dom här killarna kan spela.

Åtminstone de två första har spelat så länge ihop med Monica, att de kan hennes repertoar i hela dess vidd. Och ljuv musik uppstår.

Det börjar, som sig bör, värmländskt: ”I valet och kvalet” med text av Gustaf Fröding och musik av Jan Johansson, här tillägnad Värmlands nation, där Monica var hedersmedlem.

Sen följer två bossalåtar av Antonio Carlos Jobim med svensk text av Hasse & Tage: ”Stockholm är en jävla stad” och ”Siv Larssons dagbok” – den senare borde vara med i en modern arbetarsångbok. Hasse & Tage återkommer senare, när Monica sjunger ”Att angöra en brygga”.

Olle Adolphson finns också med, med ”Trubbel”. Och förstås Beppe Wolgers, med ”Svart-vit calypso” – politiska sånger har många ansikten.

Sen är det en rad jazzlåtar, à la Count Basie (”Li´l Darling”), bebop (”Social Call”) och i Billie Holidays spår (”He´s Funny That Way”). Och där finns mer.

Det officiella avslutningsnumret är ”As Time Goes By”, men sen kommer, som extranummer, ”I Can´t Give You Anything But Love”.

Om kurs och ledarskap

25 november 2006 16:33 | Politik | 45 kommentarer

En debattartikel i dag (25 november) av Jan Nygren på Svenska Dagbladets Brännpunkt fyllde mig med djup olust. På praktiskt taget alla punkter har jag en rakt motsatt ståndpunkt.

Inte så att jag vill förmena Jan Nygren att uttrycka vilka åsikter han vill. Men artikeln ingår i ”Vart går s?”, en debattserie om socialdemokratins vägval. Skulle socialdemokratin inta den högerkurs Jan Nygren förordar, skulle jag och många andra socialdemokrater passiviseras, kanske rent av lämna det parti vi har tjänat i hela vårt liv.

Jan Nygren förordar ”ökat medborgaransvar” för välfärdssystemet, i klartext att vi ska betala mer själva i stället för via skatter.

Han vill också släppa in privat kapital i vården.

Detta är bara ett par exempel.

Nygrens främsta måltavla är emellertid socialdemokratins samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Även jag har givetvis invändningar mot de här partierna; annars vore jag inte just socialdemokrat: I vänsterpartiets fall handlar mina invändningar främst om att partiet inte slutgiltigt gör upp med sin kommunistiska barlast. I miljöpartiets fall har jag inga större problem med partiets miljöpolitik, däremot med dess politik i fråga om den gemensamma sektorn.

I fråga om privatiseringar står i själva verket miljöpartiet närmare Jan Nygren än mig.

Ändå lyder den väl täckande rubriken för hans artikel ”Mp och v kväver förnyelsen” – Nygren vill nämligen göra slut på samarbetet med dessa partier.

I fallet miljöpartiet måste Jan Nygren, med tanke på hans egna åsikter om gemensam sektor, främst vara emot samarbetet om miljöpolitiken.

I fallet vänsterpartiet är det solklart, att Nygren ogillar detta partis hårdnackade fasthållande vid offentligt drivna verksamheter och skattefinansierade välfärdssystem.

Och just i dessa frågor anser jag, att samarbetspartierna bidrar till att vrida socialdemokratins kurs åt rätt håll. (Ännu bättre vore det om socialdemokratin själv kunde presentera ett program, där dessa frågor slutgiltigt integrerades i socialdemokratins egen politik: Socialdemokratin står orubbligt för en röd-grön mix, och partiet ställer centrala samhälleliga verksamheter helt utanför marknadens räckvidd. Det här fanns faktiskt formulerat i några delar av det socialdemokratiska partiprogrammet 1990, skrivna av mig själv.)

Gud tror jag inte på, men det som återstår av folkrörelsen socialdemokraterna bevare oss från Nygrens ”nya” ledarskap och ”moderna” socialdemokratiska identitet.

***

Carin Jämtin, som jag i debatten om vem som ska bli ny partiledare har förordat som ett tänkbart yngre alternativ till Wanja Lundby-Wedin, utfrågades i dag i Ekots lördagsintervju.

Carins starka internationella engagemang är sedan länge väl känt. Även hennes personliga integritet har uppmärksammats. Men var står hon i viktiga inrikespolitiska frågor?

I Ekots lördagsintervju fick hon en rad frågor, där svaren i lite för många frågor var ”pass” – vilket kanske hade att göra med att hon verkade vara svårt förkyld – men i några fall indikerade hennes svar, att hon är mer traditionalist än förnyare (i Jan Nygren-meningen), att hon står stadigt i partiets mittfåra, dock till vänster om den absoluta mittpunkten. Hon ville för all del inte lagstifta om delning av föräldraförsäkringen rakt av, men hon ville öka männens andel av den. Och hon medgav, att det finns sektorer, där avregleringarna har gått för långt.

På en fråga svarade hon, sett från min horisont, fel: Hon sa sig vara för EMU. Jag vet redan, att hon – i motsats till mig och partimajoriteten – röstade ja i folkomröstningen, men ett rimligare svar från hennes sida borde ha varit: ”Jag röstade ja. Men nu när en stor majoritet av svenska folket har sagt nej, bör vi inte på nytt aktualisera frågan.” Däremot var hennes svar på federalism-frågan klokt: EU kan mycket väl ges större makt över gränsöverskridande frågor som milöfrågorna, men det finns annat som EU inte borde syssla med och som borde tas hem till nationalstaten för beslut där.

Hon kämpade tappert med intervjuarens upprepade frågor om partiordförandeskapet – hennes ständiga svar var där att hon nu hade fått den viktiga uppgiften att leda Stockholms socialdemokrater till valseger i nästa val. Men inget av dessa svar kunde heller tolkas som ett absolut nej till att ta över partiledarskapet.

Melodikrysset nr 47

25 november 2006 12:44 | Barnkultur, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag fanns det ett ord, som jag inte klarade: låten som skulle förknippas med en svensk TV-serie. Att döma av de ledbokstäver jag har fått fram, I och O, skulle det kunna bli Idol. Men eftersom jag aldrig har sett programmet och inte heller kan förknippa några artister (artister?) med det, är det bara en gissning. Som ni vet, skickar jag aldrig in kryssvar, men hör gärna av er, både om jag har gissat rätt och om jag har gissat fel.

I övrigt tyckte jag att dagens melodikryss var ganska lätt. Där fanns till exempel flera artister, som jag kunde identifiera med hjälp av deras karaktäristiska röster.

En sådan var Edvard Persson, han som inledde krysset med ”Min lilla hatt”.

En annan var Alf Robertson, som här sjöng den mesiga, på gränsen till outhärdliga ”Ett minne till lunch”.

Cacka Israelssons röst var likaledes lätt att känna igen, här i ”San Antonios ros”. Ur efternamnet skulle man ta ut landet Israel.

Att identifiera ”Sofia dansar go-go” hörde också till de lättare uppgifterna.

Sven-Ingvars kan man ju knappast under årens lopp ha undgått att höra, även om deras sort av musik inte direkt är i min smak. ”Byns enda blondin” är hur som helst skriven av Niklas Strömstedt.

Freestyle har väl heller aldrig hört till mina favoriter, men naturligtvis har jag hört ”Vill ha dig i mörkret hos mig”. I Freestyle ingick Chister Sandelin.

Och Pernilla Wahlgren hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på, men av ledbokstäverna förstod jag, att det var hon, vilket bekräftades, när jag googlade på ”Beautiful Day”.

Då gillar jag Robyn mer. Det var hon som sjöng ”Who´s That Girl”.

Och ännu mer gillar jag Lisa Nilsson, som här representerades av ”Regn i Rio” från sin senaste, brasilianska CD.

En riktig gammal favorit är Bernt Stafs ”Familjelycka”. Där sjunger han: ”Du är så söt när man ser spetsen på din tunga.”

Resten var busenkelt.

I ”Små grodorna” får man veta, att de är lustiga att se.

En fullkomligt ljuvlig visa är ”Jag vet en dejlig rosa”.

Och musikalen ”Spelman på taket” skulle ge tak.

Som avslutning lite överkurs: Originalet, ”Fiddler on the Roof” skrevs 1964 av Jerry Bock (musik) och Sheldon Harnich (text). Och ännu viktigare att veta är att musikalen bygger på en roman av Sholem Aleichem.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter svar på senaste melodikrysset, prova med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till veckans melodikryss.

Medan det mörknar

24 november 2006 20:14 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken | 4 kommentarer

Om hösten skriver Werner Aspenström:

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt var det att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

November

Kråkor och en klase lingon.
Hjulspår över de vattensjuka fälten.
Den tomma rymden gäspar,
döljer inte sin leda i handflatan.

Båda dikterna ur ”Litania”, 1952

Det är höst. Det regnar. Den ena dagen är mörkare än den andra. Men jag strävar på; jag har en intensiv vecka bakom mig.

***

Torsdag för en vecka sen var jag hos Folktandvården och fick två nya tänder insatta, en i över- och en i underkäken. Det är skönt att ha dem på plats; jag har fått leva med gluggar en lång tid. Först togs de gamla tänderna bort. I somras fick jag titanskruvar inopererade i käkarna. Och nu, när inplantaten hade växt ihop med käkbenen, sattes de nya tänderna på plats.

Från nästa dag fungerar de perfekt, och de ser ut som mina egna tänder. Men det är, även om jag har fått pensionärsrabatt från Försäkringskassan, fruktansvärt dyrt. Skulle jag också låta sätta in nya tänder i de två gluggar jag har långt inne i över- respektive underkäken – sådana ingrepp ersätts inte – skulle det kosta mig 33.000 kronor, berättade tandläkaren.

***

Fredagen tillbringade jag i van der Nootska palatset på Söder; jag deltog i Ikoner-akademins biblioteksdag, som jag redan har berättat om.

Jag har också skickat rapport till Kulturkontoret. Den kommer att ingå i den cirkulationspärm, som skickas runt vid sammanträdena med kulturnämnden. Övriga ledamöter ska också kunna ta del av det jag, på kulturnämndens bekostnad, har fått vara med om.

***

På lördagen var jag, i etapper, på vå familjesammankomster.

Först var vi hemma hos Anna i Rinkeby. Hennes yngsta, Ella, fyllde tio år den 25 oktober, men då var Anna och flickorna på Kanarieöarna på en välbehövlig semester efter valrörelsen. (Anna och tjejerna åkte tillsammans med goda vännen Carin Jämtin och hennes familj.) Så nu skulle Ella äntligen få sitt tioårskalas, förlåt, party heter det naturligtvis.

Ella hade önskat sig prenumeration på Kalle Anka & co, och jag och Birgitta gav henne tillsammans en årsprenumeration. Jag kollade på nätet vad det kostade och häpnade: över 1.000 kronor! Inte så att vi inte har råd, men kan barnfamiljer utan särskilt höga inkomster hosta upp de här pengarna så där utan vidare? Jag jämför med 1950-talet, då jag själv var storkonsument av serier: Jag och mina kompisar lyckades själva skrapa ihop pengar till våra serietidningar; jag skulle också ha klarat av en prenumeration, om jag hade föredragit det.

Vi ger dessutom var sin personlig present. Jag, gamle seriefan, fullföljer linjen och ger henne en återutgiven årgång av ”Kalle Anka & co”, från 1948, det första året som ”Kalle Anka & co” kom ut som serietidning här i Sverige. Ännu inte i fyrfärg, bara med dekorfärg, konstaterar jag.

Också Kerstin och Bo, Viggo och Klara kommer för att fira Ella. Viggo leker med de stora tjejerna. Klara ser först en smula konfunderad ut, när hon får syn på morfar på alldeles fel ställe, men sen vill hon som vanligt gunga på foten.

***

Innan Matti hinner anlända men efter det att Ellas jämnåriga kompisar har anlänt, fortsätter vi från Rinkeby hem till Gunnar och Annica i Åkersberga. Det är deras tur att ordna syskonmiddag: syskonen Birgitta, med mig, Karin, med Hasse, Gunnar, med Annica, och Ragnar, med Gunnel, träffas regelbundet hos varandra på det här sättet.

Maten är god och samtalen trevliga – dock finns det ett växande antal sjukdomar och krämpor bland samtalsämnena.

***

Det mest intressanta under måndagen är mötet med Uppsala arbetarekommun på kvällen. Vi har ju förlorat makten, och en central del av mötet ägnas åt vårt eget respektive högeralliansens budgetalternativ. (Om detta ämne har jag skrivit förut. Jag var, som representant för kulturnämnden, på en genomgång som våra kommunalråd hade för nämndordförandena.)

På dagordningen finns också bikupediskussioner (en för varje bord) om valet av ny partiordförande: vilka egenskaper vill vi att den nya partiledaren ska ha? Vid vårt bord listar vi följande:
* Den nya partiledaren måste, med tanke på att män har styrt partiet i mer än hundra år, vara en kvinna.
* Hon måste inte komma från LO, men ska vi samla hela arbetarrörelsen till storoffensiv inför nästa val, måste hon ha LOs fulla gillande och ha goda kontakter med LO.
* Det är viktigt med en partiledare som har karisma och beslutsamhet, men en bra partiledare måste också kunna lyssna och ta råd – vi behöver en partiledning som fungerar som ett team. Den nya partiledaren måste inte bara tåla utan också bejaka, att det finns människor som inte bara är ja-sägare runt omkring henne.
* Partiledaren måste kunna samla hela det breda spektrum som är arbetarrörelsen, inte stöta bort delar av den.
* Partiledaren måste ha ett tydligt ideologiskt engagemang och kunna positionera partiet så att alternativen framträder tydligt. (Här tänkte vi också på vad som hände, när Fredrik Reinfeldts moderater började kalla sig ”det nya arbetarpartiet” – en positionsförflyttning ett par snäpp åt vänster hade inte skadat i det läget.)
* Socialdemokratin behöver åter igen en partiledare med ett varmt hjärta och ett starkt engagemang för internationell solidaritet.

Vår uppgift var inte att komma med namnförslag, men naturligtvis ändade bikupediskussionen ändå i en diskussion av de nämnda respektive tänkbara kandidaterna. Och här var det uppenbart, att praktiskt taget alla, som yttrade sig i namnfrågan, förordade Carin Jämtin.

***

På tisdag morgon åker jag till hjärt- och lungkliniken på Akademiska för en av många återkommande kontroller. Eftersom jag nu länge har försummat fysisk träning – min håg står till intellektuella verksamheter – är jag lite ängslig. Men det går bra. Hjärtat är som vanligt aningen långsamt men går annars som ett urverk. Lungor och blodtryck är det heller inget att anmärka på. Lättad åker jag hem.

Men snart kommer jag att få en uppföljande kallelse till dygnskontroll med påtejpad mätare av hjärtat.

***

Sen tar jag bussen till Norrtälje. ABF har bett mig hålla en dubbelföreläsning om arbetarrörelsens historia för en facklig grundkurs. Det blir en trevlig kväll i Folkets Hus; jag äter också middag med deltagarna.

Mitt perspektiv på arbetarrörelsen är färgat av marxismen. Jag betonar det klassmässiga: att det heter just arbetarrörelse, att en majoritet av av de organisationer som skapade Socialdemokratiska arbetarepartiet var fackföreningar, att partiets grundorganisationer fortfarande kallas arbetarekommuner och så vidare. Och jag betonar i min genomgång av arbetarrörelsens historia sådant, där man tydligt ser att partiet och fackföreningsrörelsen agerar utifrån samma intresse och tillsammans, som en rörelse av och för arbetarklassen.

Jag får god respons.

Men jag undrar lite, vilken samlad bild deltagarna får. Före min medverkan har Stig-Björn Ljunggren berättat om politiska ideologier och Anne-Marie Lindgren om socialdemokratins idéutveckling.

***

På onsdag morgon stiger jag upp tidigt. Det är kulturfrukost på Gottsundabiblioteket. Temat är, i barnkulturårets hägn, kultur för barn och ungdomar.

I avvakan på att åhörarna ska fika färdigt och sätta sig, spelar Lars-Erik Lindström från Omnibus kammarblåsare bland annat ”Autumn Leaves”.

Kulturnämndens avgående ordförande, Kees Geurtsen (s), knyter i sitt öppningstal an till detta: att den där kulturministern, som satt kvar i en vecka, hann med att avskaffa riktade satsningar av typen barnkulturåret.

Kees tyckte sig, efter sina tolv år som kulturpolitiker, se cirkeln slutas: ”Mitt första beslut i dåvarande Gottsunda kommundelsnämnd var att upphäva den tidigare borgerliga majoritetens beslut att halvera Gottsundabiblioteket. Ett av mina sista beslut blir att reservera mig mot nästa års budget, som ger mindre pengar till kulturen.”

Kees tog också upp den nya högeralliansregimens beslut att minska antalet ledamöter i nämnderna, vilket för kulturnämndens del kommer att betyda, att (v) eller (mp) kan komma att bli orepresenterat. Han noterade, att högeralliansen ännu inte har presenterat, vem som ska bli ordförande i kulturnämnden, men att att socialdemokraterna sedan länge har pekat ut Peter Gustavsson som sin nye gruppledare (och därmed, i den nya situationen, vice ordförande i kulturnämnden).

Därefter presenterade Anna-Klara Ehn Ericson Gottsundabibliotekets barn- och ungdomsverksamhet. Den är, liksom hela Gottsundabibliotekets verksamhet, imponerande.

En annan av Uppsalas finaste kulturinstitutioner är Lilla Teatern. Per och Margareta Löfblad presenterade en kommande dockteaterföreställning för barn i åldrarna fem till elva år, ”Ordning i rabatten! sa Linné”. I föreställningens musikinslag är Lars-Erik Lindström inblandad. Man utlovade musik av bland andra Mozart och Rameau.

Christer Johansson berättade om UKM, Ung kultur möts, en festival utan tävlingsinslag. Uppsala och övriga länet skickar deltagare vidare till en riksfestival i Hultsfred nästa år.

I järnåldersmänniskornas fotspår, aktiviteter och lekar för barn” – Annika Sjöberg från Gamla Uppsala museum berättade om museets satsningar för barn och unga, bland annat i form av klassbesök och särskilda barnvisningar. Spännande inslag blir en utställning om religionsförändringar och en mångkulturutställning kring vikingarnas resor, båda mycket angelägna ämnen i dagens Sverige.

Barnbibliotekets chef, Karin Hjelm, presenterade ett samarbetsprojekt mellan bibliotek och förskola, ”Leka Språka Lära – lärande lek om språk i förskola och bibliotek”. Utgångspunkt: att utveckla språket är att skaffa sig redskap att förstå världen. Fyra barnbibliotekarier och fem förskollärare samarbetar om projekt i Bälinge och Storvreta.

Allra sist presenterade uppsalafilmarna Anette Skåhlberg och Martin Lima de Faria ett kommande filmprojekt, Älskad av mamma, om barn som utnyttjas sexuellt.

Allt det här är ju intressant och säger mycket om kulturpolitiken i Uppsala.

Dock såg jag inte någon enda borgerlig ledamot av kulturnämnden på den här kulturfrukosten.

***

På torsdag förmiddag är det kulturnämnd. Vi står inför en knepig situation, eftersom (s), (v) och (mp) fortfarande har majoritet i nämnden, medan stan har bytt styre och den nya högeralliansregimen har lagt en budget, som för nämnderna, även kulturnämnden betyder mindre pengar än det som fanns i det avgående vänsterstyrets budget.

Ordföranden, Kees Geurtsen (s), har fått förhinder, och vice ordföranden, Jan-Erik Wikström (fp), övertar ordförandeklubban. Han vänder sig till mig med frågan, hur vi, med den situation vi har, vill hantera budgeten. Jag svarar, som vi har kommit överens om vid gruppsammanträdet, att vi finner det meningslöst att obstruera ett budgetbeslut som, vad vi än gör, ändå kommer att gå igenom inom kort. Att den momentana majoriteten skulle rösta igenom sitt eget förslag, skulle ju i realiteten bara ställa till trassel för kulturkontorets personal, som vi absolut inte har något otalt med. Jag föreslår därför, att Jan-Erik ska höra ”ja” på det borgerliga förslaget, varefter vi på vänstersidan tillåts reservera oss. Så gör vi också.

I dagens (fredagens) Upsala Nya Tidning ser jag Jan-Erik Wikströms märkliga tackling av att högeralliansens budget faktiskt betyder mindre pengar till kulturen än den röd-gröna sidans budget skulle ha gett: Den enda nedskärning han vidgår är de 800 000 kronor minskningen av antalet ledamöter i nämnden ger. ”Det blir den enda besparingen vi gör. När det gäller andra poster i kulturnämndens budget så blir det faktiskt mindre påslag i stället.”

”Mindre påslag” var ordet.

I slutet av kulturnämndens sammanträde ville vidare Fredrik Sjöberg (fp) ta upp en övrig fråga: Han hade, påstod han, kontaktats av upprörda deltagare i kulturfrukosten i Gottsunda, som ansåg att Kees Geurtesen genom att politisera sitt anförande hade överträtt sina befogenheter som representant för kulturnämnden.

Jag, som i motsats till Fredrik Sjöberg och de andra borgarna var där, begärde då ordet och sa, att jag själv hade hört, vad Kees hade sagt och inte hade blivit upprörd, men att Kees naturligtvis var kapabel att svara för sig själv vid nästa sammanträde.

***

På torsdagskvällen hade jag lovat ställa upp som avlastning åt Kerstin, som skulle vara ensam hemma med barnen, Viggo och Klara; Bo var på jobbkonferens med övernattning. Det gör jag så gärna. Inte bara för att hjälpa min dotter – jag har själv stort utbyte av att få vara tillsammans med hennes barn. Så vi träffades halvvägs och gick tillsammans till barnens dagis. (En av poängerna var, att jag skulle få se, var de fanns: Klara är relativt ny på dagis, och Viggo har bytt plats för sin avdelning.)

Det var väldigt roligt att se ungarnas glada miner, när morfar dök upp tillsammans med mamma. Klara sträcke bums upp händerna och ville komma upp i famnen. Sen fick jag köra dem hem: Klara i vagnen och Viggo på ståbrädan. Kvällen förflöt som den brukar: lek med ungarna (Klara matade morfar med låtsasdryck från en dockspis), middag tillsammans, kvällsbad med morfar som vakt i badrummet, Bolibompa.

Framför TVn ger jag Klara välling. Sen vill hon över till Kerstin. Det är bra att jag är där en kväll, där jag inte behöver upplevas som den som tar mamma ifrån henne.

Vi har kommit överens om att Kerstin nattar Klara, medan jag läser för Viggo. Viggo hinner också ändra sig och vill även han att mamma läser, men sen – när jag erbjuder mig att läsa en extra tjock bok, som han själv får välja – duger morfar igen.

Ur bokhyllan plockar då Viggo fram H C AndersensJohn Blund” (Tidens förlag, 1968, översättning Åke Holmberg). Det är en ganska omfattande bilderbok med berättelser för veckans samtliga sju dagar. För de mycket fina illustrationerna står Kaj Beckman: en blandning av collage och detaljrika färgteckningar. Det här är H C Andersens originaltext i översättning, och den innehåller följaktligen en del svåra ord och gammaldags vändningar, men jag förklarar och frågar och demonstrerar och pekar. Ändå blir det lite för svårt och för långt för att hålla en fyraårings intresse uppe boken igenom; om en stund vill Viggo läsa något annat. Kanske tur det – Kerstin påminner senare om att den här sagan har ett knepigt slut att förklara för en fyraåring: John Blunds bror visar sig vara Döden.

Barn gillar ju att läsa böcker om och om igen. Så även fyraårige Viggo. Jag har tidigare läst Arne Norlins (text) och Jonas Burmans (bild) ”Här kommer sopbilen” (Rabén & Sjögen, 2003). Det här är en bok i serien om Halvan, en liten kille som i bok efter bok i fantasin spelar olika yrkesroller, här som renhållningsarbetare, ”sopgubbe”. De här böckerna har ett pedagogiskt moment, som fyraåringen mer än jag känner entusiasm för. Men där finns också ett hjärtknipande moment: Halvan och hans jobbkompis räddar lilla Ebbas Lufsen, ett gosedjur hon har ärvt efter sin mamma men som mamma Lena i oförstånd har kastat i soporna. Men Halvan hittar rätt konsumkasse!

Sen plockar jag fram två säkra nummer ur den bokskatt Kerstin fick av mig och som nu har gått i arv till hennes barn.

Först läser jag ”Misse Murr” med text av Kathryn och Byron Jackson och bilder av Alice och Martin Provensen (Folket i Bilds förlag, 1972, översättning Gösta Knutsson). Den kom först ut på svenska på 1950-talet som första nummer i serien FiBs gyllene böcker; jag minns den själv från då. Det är en superfin bilderbok, aningen insmickrande i bilderna men samtidigt på kornet! Texten är vid det här laget lite för enkel för fyraårige Viggo, men Kerstin berättade, att han under en period hade den som favoritbok, ville höra den om och om igen.

Som avslutning läste vi Walt Disneys ”Dumbo”, en stor FiBs gyllene bok 1955, i ny utgåva på Folket i Bilds förlag 1972. Originaltexten är av Annie North Bedford, här bearbetad av Dick Kelsey. Bearbetad därför att det rör sig om en bok, baserad på Disney-filmen ”Dumbo” – bokens bilder kommer mycket riktigt från Walt Disney Studios.

Som jag tidigare har skrivit, känner jag stor respekt för Walt Disney och hans medarbetare: han kan – kunde; han är ju död – skapa en speciell magi i sina teckande filmer. Tillräckligt mycket finns också i boken, vars story om den fumlige elefantbabyn Dumbo, som snubblar på sina väldiga öron men som med hjälp av sin vän, musen Tim, lär sig flyga, i hög grad fångar fyraårige Viggos intresse.

Översättningen, av Birgitta Rastberg, är hygglig men har en del kantigheter. Men sånt kan ju en morfar parera!

Margareta Söderberg

24 november 2006 14:19 | Musik, Politik | 1 kommentar

När jag skrev om sångavslutningen av 2006 års ”Socialistiskt Forum”, noterade jag med gillande Margareta Söderbergs återkomst på scenen. I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1976 (nummer 21, 9 december) skrev jag om hennes då färska LP:

Kvinnokultur

Käringtand” (YTF 50130) är titeln på en LP som Margareta Söderberg har sjungit in, assisterad av Arbete & Fritid och Pojkarna på Storholmen. Titelns associationer till det ljuva och det fula och det bitska visar sig alla vara berättigade.

Tidsmässigt spänner skivan över en period från medeltid till nu. Ballader, folkliga visor, skillingtryck, teatermusik och moderna politiska sånger blandas; det gemensamma är att de alla i centrum har kvinnor och kvinnokultur.

Från medeltiden härstammar ”Den bortsålda” och den (till innehållet) förfärliga ”Varulven”. I andra änden finns sånger om Vietnam och Bert Brechts ”Sången om Moldau”. Däremellan får man höra om hjälpgummestrejken i Skövde 1903 och om murarhantlangerskornas strejk 1888.

Kanske allra roligast att få på skiva är Bo Granhammars visa från 1909, ”Kata Dalström”, som man kan läsa mer om i Fritz Gustaf Sundelöfs fina bok ”Arbetets sånger” (Prisma, 1973). Den går på ”Amanda Lundbom”, och första strofen lyder så här:

Proletärens idealdröm
hoppsan slangsan dingelingelansan
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt
hoppsan slangsan slimsan sej – tjohej
och skriver upp vad Kata sagt
hoppsan, slangsan dingelingelej.

Bara den gör skivan värd att ha.

***

”Kata Dalström” med Margareta Söderberg har jag sedan spelat många gånger, när jag har gjort program om politisk musik. Den väcker alltid jubel.

Jag passar därför på att här publicera hela texten, inklusive sångingressen i Fritz Gustaf Sundelöfs bok:

Kata Dalström (1858-1923) är en av den svenska arbetarrörelsens stora pionjärer, en legend redan under sin livstid, kvinnan av börd och bildning som steg ner till massorna. Hon blev den verkliga agitatorn, ”landsvägspredikanten”, den första kvinna som på heltid ägnade sig åt politiken. Hon blev snabbt ryktbar, och sin stora insats gjorde hon under arbetarrörelsens kampår, den tid då det verkligen kostade något att sätta ”socialist” på visitkortet. Hennes språk var drastiskt, slagfärdigt och buret av en glödande hänförelse. Det var inte bara myndigheterna som hyste rädsla för Kata, men det var från myndigheterna som hon fick utstå många övergrepp. Det var nästan lönlöst för henne att försöka hyra lokal för sina föredrag; varken de så kallade arbetarföreningarna eller godtemplarlokalerna vågade öppna dörren för Kata. Hon fick inte heller tillstånd att hålla möten i det fria, men Kata visste råd. Medan Kata promenerade fram och åter på landsvägen satt åhörarna vid vägkanten. Länsmän, stadsfiskaler och polis var uppbådade, men de hade ingen befogenhet att hindra folk att gå på landsvägen. Men det budskap Kata hade att framföra noterades noga. Det var vid ett sådant ”landsvägsmöte” i Åmål under strejkåret 1909 som författaren Bo Granhammar inspirerades till visan ”Kata Dalström”.

Melodin påminner om ”Amanda Lundbom” som ingick i Emil Norlanders revy ”Konstgjorda Svensson” 1909.

Kata Dalström

Text: Bo Granhammar, 1909
Musik: ”Amanda Lundbom”, 1909

Proletärens idealdröm,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och skriver opp vad Kata sagt,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Krut och ruter finns i Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
hon är bland de mest kavata,
och hon vet att sjunga ut.
Hon är inte oerfar´n,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
hon har ju fött sju stycken barn,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Kommen från den burgna klassen,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
går hon nu i vardagsstassen,
som en arbetsklassens vän.
Hon vill störta kung och tron,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

I de olika distrikten,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
myndigheterna vet plikten,
plikten att få Kata tyst.
Men hon skinn på näsan har,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Ifrån alla landsvägsdiken,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
lägger hon ut politiken,
borgar´n ser av ilska rött.
Till och med i Folkets Hus,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
där dörren stänger man burdus,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Men det hindrar inte Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
som från landsvägen kan prata,
hata svenska styresmän.
Kata hade sina knep,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
talade så folk begrep,
hoppsan, slangsan ding-e-ling-e-lej.

***

Det där med Folkets Hus bör kanske också förklaras: Kata Dalström hörde till dem som vid partisplittringen 1917 gick till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti. Flertalet av de mer kända avhopparna återvände sedan, i omgångar, till socialdemokratin. Hur Kata skulle ha agerat, vet man inte; hon dog redan 1923.

Text, noter och ackord hittar man alltså i Fritz Gustaf Sundelöfs sångbok ”Arbetets sånger” med undertiteln ”Kampsånger, strejkvisor, yrkesvisor och politiska visor under 130 år” (Prisma, 1973).

Fritz Gustaf Sundelöf (1895-1974) var egentligen mest känd som schlagermakare – då skrev han under signaturen Fritz Gustaf. Han har till exempel skrivit texten till Emanuel Jonassons ”Gökvalsen”, Fred Winters (Sten Njurlings) ”Det ordnar sig alltid” och, tillsammans med Åke Söderblom, till Olle Lindholms ”Flottans kavaljerer”, till Al Noels (det vill säga Leon Landgrens) ”När man är ung och kär”, till Sam Samsons ”Nya fågelsången”, till Karl Severins ”Afton vid Mjörn” och till Leanders (Staffan Tjernelds) ”Det ska vara en cowboy”. Tillsammans med Eric Frykman skrev han ”En dörr på glänt”.

På Prisma gav han 1968 ut den mycket fina urvalsvolymen ”Svenska schlager”, som årtionde för årtionde presenterar schlagerhitarna (alltså inte bara de egna) under 1900-talet. Den boken är en guldgruva för oss som älskar äldre populärmusik.

Schlagerlegendaren Fritz Gustaf Sundelöf var starkt politiskt engagerad; bland annat samlade han genom årtiondena ihop en ansenlig samling – tre knökfulla A4-pärmar – arbetarsånger. Med dessa dök han 1973 upp på Prisma, som ju tidigare hade gett ut hans sångbok ”Svenska schlager”.

Det gick ju inte att ge ut hela detta väldiga material, så Prisma bad mig, som nyligen hade gett ut storsäljarna ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp!” (1970) på samma förlag, att titta på Fritz Gustaf Sundelöfs pärmar och prioritera, vad som borde komma med inom ramen för en enda bok. Jag gjorde jobbet, och Fritz Gustaf Sundelöf och förlaget accepterade i stort sett det urval jag hade gjort. Resultatet av våra samlade ansträngningar blev alltså sångboken ”Arbetets sånger”.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^