Är det lika bra att sluta drömma? Går det åt helvete i alla fall?

30 augusti 2018 20:12 | Media, Musik, Politik | 14 kommentarer

Det är lika bra att sluta drömma.
Det går åt helvete i alla fall.
För om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
lik förbannat i Hudiksvall.

Reginateatern på Trädgårdsgatan i Uppsala lyssnade jag och Birgitta en kväll för nu ganska länge sen (2013) på Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” hette den show han turnerade då med.

Ronny Eriksson var inte ensam men dominerade med sina sånger och de mellanliggande monologerna scenen. Till att börja med såg vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märktes på idiomet – men på scenen framtädde gradvis en man som hade både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis fick både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kom undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han visste vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsade till Birgitta som stod i garderobskön, så när jag efter föreställningen köpte hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågade han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar var att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag hade kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglades den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klädde i den här scenshowen av centerledaren, så det inte blev ett Lööf kvar.

Fast medan Reinfeldt har tvingats avgå, har Lööf inte bara suttit kvar på partiledarposten utan också gjort om det forna landsbygds- och småfolkspartiet till ett parti som attraherar även forna moderatväljare i städerna.

Men åter till sången ovan. Dess namn, ”Pessimistkonsulten”, antyder att texten kanske ändå inte ska tas alltför bokstavligt.

För egen del är jag nu 81 år gammal och klarar med alla mina krämpor, som jag har berättat om här på bloggen, inte längre att delta i några valrörelseaktiviteter, men jag kommer aldrig att överge det parti jag har röstat på i samtliga val allt sedan jag fick rösträtt – ja, jag blev socialdemokrat redan i mycket unga år.

Inte för att jag har arbetat för socialdemokratin i hela mitt yrkesliv – som kommunalpolitiker, som ledar- och kulturskribent i ett antal socialdemokratiska tidningar, som anställd på partistyrelsen, som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) – utan för att jag i djupet av mitt röda hjärta är demokratisk socialist. Jag har mycket riktigt också, med start under Olof Palmes partiledarskap, varit huvudsekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen.

Det senare innebär också att jag är väl förtrogen med socialdemokratins idéhistoria och politiska praktik allt ifrån partiets grundande.

Självfallet har jag sett ledande personer i mitt eget parti svika grundläggande värderingar i partiets ideologi. Ett exempel är jämlikheten, som jag var med om att skriva ett av partikongressen antaget programdokument om – Alva Myrdal ledde den för partiet och LO gemensamma jämlikhetsgruppen – men jag har senare upplevt tider då ordet jämlikhet knappast alls ingick i ledande socialdemokraters vokabulär.

I årets valrörelse har företrädarna för socialdemokratin åter ökad jämlikhet som ett mycket tydligt budskap, och över huvud taget präglas partiets valbudskap av paroller, välkända för oss som kan partiets historia. Partiets valmanifest är på klassiskt sätt reforminriktat.

Valmanifestet är fortfarande så nytt, att det inte har hunnit slå igenom bland väljarna, men det presenterades också mycket sent och har därefter skrivits ner i rader av stora och små borgerliga tidningar; dessutom har Sverigedemokraterna kontrat med ännu mer löften till de ganska många, framför allt manliga LO-förbundsmedlemmar, som i dag sympatiserar med Sverigedemokraterna. I bästa fall handlar det senare om att ge sossarna en spark i baken, men det kan också vara så att delar av arbetarklassen, som förr troget i val efter val stödde socialdemokratin, nu känner sig politiskt hemlösa, och eftersom de som lokalt och regionalt leder och har uppdrag för partiet i så hög grad bor i villaområden på annat håll, har de som bor kvar i arbetarstadsdelarna så få att prata med om politik, att de lätt faller offer för SDs demagogi. (Jag har just fått SDs valtidning och slagits av i vilken stor utsträckning budskapet är riktat till just socialdemokrater, som har börjat tvivla på sitt partis vilja och förmåga.) Det här är jättefarligt, eftersom de på kuppen då också blir itutade att alla problem i samhället är invandrarnas fel. Med det sista menar jag inte, att det inte bland dem som har kommit hit i inte minst den senaste stora flyktingvågen finns människor som aldrig borde ha släppts in i landet – jag gillar inte ens att media i så stor utsträckning avstår från att publicera namn på dem som är skyldiga till brott – och jag hör definitivt till dem som håller med om att, vilket krävdes när min estniska familj kom hit som flyktingar, för att få svenskt medborgarskap, man åtminstone något så när bör ha lärt sig förstå och tala svenska.

När jag 1960 blev medlem i Laboremus i Uppsala och därmed partimedlem (S), var det svenska kommunistpartiet reducerat till en liten sekt, och den nämnda socialdemokratiska studentföreningen tillämpade regeln, att laboremiter inte samtidigt fick vara medlemmar i Clarté. Jag hörde aldrig heller till dem som kring symbolåret 1968 attraherades av den revolutionära vänstern, och när jag, i början av just detta symbolår, värvades till ett jobb (som pressekreterare) på Socialdemokraternas centrala partiexpedition, kom jag mycket snart att bli ansvarig för program- och ideologifrågor och även en av partiets legendariska ”kommunistdödare”.

Det finns de som, alldeles grundlöst, senare har försökt stämpla mig som halvkommunist eller åtminstone från demokratisk utgångspunkt opålitlig, men detta är nonsens! Jag har i hela mitt politiskt medvetna liv varit röd och radikal, men jag är också en hängiven demokrat.

Jag har, i både 1975 års och 1990 års partiprogram, lyckats få in formuleringar om jämlikhet (även jämställdhet!) och marxismens historiematerialistiska samhällssyn. 1990 års partiprogram är – med formuleringar hämtade från den dåvarande miljö- och energiministern och hennes närmaste medarbetare – det mest rödgröna programmet i partiets historia.

Om partiet mer konsekvent hade hållit fast vid ståndpunkterna i de två nämnda programmen, hade det sluppit mycket av senare års elände, vilket också inbegriper marknaden för både dagens Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ.

Riktigt alla röster dessa partier får kan vi naturligtvis inte få, men kanske skulle vi också med hjälp av reformer, medvetet riktade till den del av arbetarklassen, som inte kan lyftas med hjälp av dagens patentmedicin, utbildning, kunna återerövra en del av dem som proteströstar på Sverigedemokaterna.

Går det åt helvete i valet, finns risken för en ny partigir åt höger.

Men vad ni än gör i partiledningen: Håll fast vid vänsterkursen. Det är enda vägen, om partiet vill komma på fötter igen.

* * *

Under de senaste dagarna har Carsten Jensen, för övrigt en mycket läsvärd skönlitterär författare, i Dagens Nyheter publicerat två mycket läsvärda artiklar som belyser det jag skriver om men också SDs danska motsvarighet Dansk Folkeparti och danska Socialdemokratiets obehagliga anpassning till det förstnämnda partiets inställning till invandrare och flyktingar:
Lär av oss danskar – kapitulera inte för SD!” (DN 28 augusti)
Så förrådde S sina egna väljare” (DN 30 augusti)

Ellery Queen

27 augusti 2018 22:50 | Deckare | 2 kommentarer

De amerikanska kusinerna Manfred B Lee (1905-1971) och Frederic Dannay (1906-1982) kallade sig, när de tillsammans skrev närmare 50 deckare, för Ellery Queen och lyckades ganska länge hålla hemligt, vilka som dolde sig bakom den här pseudonymen. Deras böcker, där också deckaren heter Ellery Queen, hör till de bästa bland pusseldeckarna, där läsaren med hjälp av utlagda ledtrådar ges chansen att själv lösa Who did it?-gåtan.

Bland det andra som också utmärker Ellery Queen-deckarna finns meddelanden från den mördade.

Under perioden tidigt 1930-tal till tidigt 1980-tal av 24 Ellery Queen-deckare ut på svenska – jag ska strax återkomma till några av dem.

Men först vill jag nämna att det nya förlaget Deckarhyllan nu har återupptagit publiceringen av Ellery Queen-deckare genom att för första gången på svenska 2015 ge ut Ellery Queens ”Kungen är död” med deckarförfattaren Ellery Queen och hans far, kommissarie Richard Queen, i huvudrollerna. Jag har relativt nyligen (25 maj 2018) skrivit om boken, så jag vill här bara poängtera att den här deckaren är ett typiskt exempel på det som i deckargenren brukar kallas för det slutna rummets gåta. I original hette den här boken ”The King Is Dead” (1952). Översättningen har gjorts av Håkan Andersson.

Bland det jag tidigare har läst av Ellery Queen finns ytterligare 12 böcker.

Utgivna på Bonniers är
Katt med många svansar” (1934, i Delfin-serien 1965), översättning Hans Ullberg, i original ”Cat of Many Tails”, 1949
Konsthandlarens kista” (1933, i Delfin-serien 1963), översättning Dagny Henschen och Ivar Harrie, i original ”The Greek Coffin Mystery”, 1932
och på åttonde dagen…” (1966), översättning Susanne och Nils P Sundgren, i original ”And the Eight Day”, 1964
Triangelns fjärde sida” (1967), översättning Marianne Gerland-Ekeroth), i original ”The Fourth Side of the Triangle”, 1965

Utgivna av Akacia förlag är
Mr Queen har otur” (1990), översättning Göran Salander), ursprungligen utgiven av Bonniers 1943,i Bonniers Folkbibliotek 1964, i original ”Calamity Town”, 1942
Roten till det onda” (1990), översättning Carl Sandell , ursprungligen utgiven på Bonniers 1953, i original ”The Origin of Evil”, 1951
Spel mot en okänd” (1990), översättning Mons Mossner, ursprungligen utgiven på Bonniers 1965,i original ”The Player On the Other Side”, 1963

Utgivna i Bra Böckers serie Bra Deckare är
Håll i hatten” (1981), översättning Jan Järnebrand, i original ”The Roman Hat Mystery”, 1929

Utgiven i Jan Brobergs serie Spektras deckar-ess är
Rebus i rött” (1974), översättning Lars Ekegren. Den innehåller två historier, dels långnovellen ”The Lamp of God”, 1935, dels deckaren ”Face To Face”, 1967. Ellery Queen förekommer i båda berättelserna.

Utgivna i Rabén & Sjögrens Tema pocket är
Det egyptiska korsmysteriet” (1968), översättning Majken Johansson, i original ”The Egyptian Cross Mystery”, 1932
De tolv julklapparna” (1968), översättning Gull Brunius, i original ”The Finishing Stroke”, 1958.
Hjärter fyra” (1968), översättning Olle Moberg, i original ”The Four of Hearts”, 1938)

Utgiven i Gebers deckarpocket är
Barnaby Ross (annan pseudonym för samma författarpar): ”X-tragedin”, översättning D Fåhræus (1964, tidigare på samma förlag 1934), i original ”The Tragedy of X”, 1932

Bra Böckers serie Bra Deckare innehåller också
den av Ellery Queen redigerade samlingsvolymen ”Inbjudan från en okänd” och andra japanska kriminalnoveller (1980), översättning Elna Hansel (och i ett fall Kerstin Gustafsson). Ellery Queen har också skrivit förordet.
I Jan Brobergs antologi ”En fråga om motiv” (1986) finns deckarnoveller översatta av Pelle Fritz-Crone, bland annat ”Fallet Carroll” av Ellery Queen, i original ”The Case Against Carroll (1958)
I Jan Brobergs antologi ”Pusselbitar” (1982) finns deckarnoveller översatta av Boo Cassel, bland annat ”Mörka husets mysterium” av Ellery Queen, i original ”The Adventure of the House of Darkness” (1935)

I min ägo har jag också nummer 2-8 av Ellery Queen’s Kriminal-Pocket, samtliga utgivna 1968. Bland de utvalda författarna finns flera mycket kända och lästa deckarförfattare men inte Ellery Queen själv.

Melodikrysset nummer 34 2018

25 augusti 2018 14:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har under vissa perioder i mitt liv sett nästan alla sevärda filmer och tror nog att jag också har sinne för filmers kvalité. Så fort ”Semestersabotören” med och av Jaques Tati visades i Sverige såg jag den på bio, och senare har jag skaffat mig en box med Tatis samtliga filmer. Fast ”Quel temps fait-il a Paris au jour d’hui” förekommer i ”Semestersabotören”.

SFs jubileumsfilm ”1939” såg hustrun och jag i Stockholm 1989 – vi var inbjudna till premiärvisningen. Och även om den här filmen inte var något mästerverk, var den värd att se. Så visst minns jag filmens musikaliska ledmotiv, ”Min arm omkring din hals”, en riktig tryckare, i filmen framförd av Zenya Hamilton men i dag spelad av Nils Landgren på trombon.

I mina bokhyllor finns praktiskt taget allt skrivet av Astrid Lindgren och i filmhyllorna hittar man filmatiseringarna av hennes barnböcker, bland annat ”Emil i Lönneberga” från 1972. I filmversionerna finns sånger med text av Astrid Lindgren, ofta tonsatta av Georg Riedel, som jag för egen del har haft nöjet att lyssna på live på samlingen efter en gemensam väns begravning. Där spelade förstås Riedel inte sina tonsättningar av Lindgrens barnvisor, till exempel ”Lille katt” ur den nyss nämnda filmen. Men här efterlyste Eldeman något som katter har fyra stycken av (tassar), fast sen skulle svaret ologiskt nog anges i singularis = tass.

Som en övergång från djurvärlden till den mänskliga kan vi sen använda ”Vingar” av och med Eric Gadd.

Både CaisaStina Åkerström och hennes far, Fred Åkerström – den senare medverkade för övrigt i konsertlanseringen 1970 på Folkets Hus i Stockholm av min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp!” – hörde jag för inte så länge sen i det ”Sommar” Cornelis’ son Jack Vreeswijk gjorde i radions P1. I dag fick vi höra CaisaStina sjunga sin fars ”Oslo”, som ursprungligen fanns med på faderns LP från 1972, ”Två tungor”.

Alla Beatles’ skivor har jag likaledes i min skivsamling, så visst känner jag igen deras ”Come Together”, från 1969. Det gjordes mycket bra musik på 1960- och 1970-talen.

Två melodifestivallåtar förekom i dagens kryss.

Anna Bergendahl vann mellon 2010 med ”This Is My Life”, men trots att det gick halvhyggligt i European Song Contest, försvann hon sedan för lång tid. Vad jag förstår har den här sångerskan, som kom fram via Idol, inte alldeles lätt med den scenskräck hon också har.

Och egentligen är väl E.M.D., det vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andersson och Danny Saucedo, snäppet bättre i sin mellolåt från 2009 ”Baby Goodbye”.

Max Fenders och ännu mer deras ”En som du” har jag inget förhållande till, så naturligtvis vet jag inte heller vad den nämnda låten har som förlaga. Men Google hjälper: Dess utländska förlaga har titeln ”Red Red Wine”, och det måste vi klara för att klara Eldemans färgfråga. Svaret är röd.

Frank Sinatra förekom även i dagens kryss, fast i dag tillsammans med dottern Nancy Sinatra. Det märkligaste med den här frågan var att efternamnet Sinatra skulle skrivas in på två olika ställen i krysset. De båda sinatrorna sjöng tillsammans in ”Something Stupid” 1967.

Nina Simone, som jag faktiskt uppskattar som sångerska, förekom också i krysset, i dag med ””My Baby Just Cares For Me” från 2009, ursprungligen från 1982.

Louis Armstrong slutligen har jag massor av skivor med. I dag spelades ”What a Wonderful World” från 1967, men själv började jag lyssna på honom långt tidigare, under min skoltid i Sundsvall. Jag har till och med övat dans till Armstrongs musik på den tiden då jag gick danskurs.

Tyvärr är mina ben inte längre i skick för dans.

Asterix-album värt att läsa

25 augusti 2018 0:53 | Serier | Kommentering avstängd

Asterix och tvekampen” är det fjärde albumet i den långa räckan av serier om invånarna i den lilla galliska by, som vägrar lyda de romerska inkräktarna. Det är således en tidig skapelse av René Goscinny (text) och Albert Uderzo (bild), i albumform utgiven 1966, på originalspråket franska ”Le combat de chefs”. I Sverige gavs det ut 1971 i skicklig översättning av Ingrid Emond, och att jag skriver om den nu – jag har förstås läst den någon gång då – beror på att den 2018 har kommit ut i ny upplaga.

Gallien (i det nuvarande Frankrike) blev år 50 före Kristus erövrat av romarna, men vår lilla galliska by vägrar att underordna sig romerskt styre. De romerska ockupanterna kringgärdar den obstinata byn med fyra härläger, Aquarium, Babaorum, Laudanum och Lillbonum, men i stället för att lyckas inta gallernas by blir romarna ständigt besegrade och förödmjukade av gallerna.

Huvudrollen på den galliska sidan har den listige Asterix, som får övermänskliga krafter genom att dricka den trolldryck byns druid Miraculix har skapat av ingredinser han samlar ihop ute i skogen.

Asterix’ ständige följeslagare är den otroligt starke men intellektuellt inte lika väl utrustade Obelix, känd för att tillverka bautastenar och för att för egen del ständigt bära med sig ett exemplar. Han älskar att äta vildsvin och har aldrig något att invända, om det drar ihop sig till slagsmål. Som ständig följeslagare har han den lilla hunden Idefix.

Till de återkommande figurerna i den här serien hör också den i de flestas öron outhärdlige barden Troubadix och så byns hövding, Majestix.

Å andra sidan finns det också andra galler som anpassar sig till romarnas övervälde, ja till och med försöker efterapa romarnas kultur och seder.

Den här historien börjar med att en romersk spaningspatrull återvänder till Babaorum, alla illa åtgångna efter att ute i skogen ha mött Asterix och Obelix.

Garnisonsledaren Bonus Optimus ber sin adjutant Filurius om råd, och denne påminner då sin chef om att gallerna respekterar utgången av det som kallas hövdingarnas tvekamp: Om hövdingen i en gallisk stam utmanar en annan och vinner, vinner han också makten över förlorarens by. Och i den lilla byn Serum finns det faktiskt en hövding, Brutalix, som är mer romersk än de romerska makthavarna själva, och han visar sig vara villig, förutsatt att det sker som Filurius påminner om, att Majestix förlorar sin kraft, om han inte får den dekokt druiden Miraculix kokar. Alltså gäller det att hitta druiden ute i skogen och sen oskadliggör honom.

Och så börjar själva äventyret med att Asterix och Obelix rusar till för att hjälpa Miraculix, när den romerska patrullen har hittat honom ute på örtjakt och den urstarke Obelix kastar sin bautasten mot patrullen men i stället råkar träffa Miraculix, som överlever men på kuppen förlorar sitt minne, där receptet på trolldrycken fanns – fast nu minns han knappt ens vem han själv är.

Sen följer bland annat en räcka försök att komma på receptet till trolldrycken, det ena mer misslyckt än det andra. Folk som dricker den felaktigt sammansatta dekokten ändrar hudfärg, och vid ett tillfälle stiger en inblandad till väders som en luftballong.

Resten av det här serieäventyret är så detaljrikt och så tryfferat med inlagda skämt att jag på rimligt utrymme inte kan återge hela den invecklade handlingen, men jag måste ändå nämna att Miraculix återfår sitt minne, när Obelix för andra gången kastar sin bautasten på honom och att hövdingen Majestix efter att ha hållit sig undan Brutalix vinner tvekampen när Majestix plötsligt går till motanfall. Majestix är storsint och vill inte själv bruka sin seger till att bli hövding också över Serum, men uppmanar folket där att inte vara så underdåniga mot romarna.

Till den här grundhistorien fogas fullt upp med utvikningar och detaljer, sådana som latinska sentenser och barntidningen Gallius Ancus & co.

Mycket nöje!

Galago ännu inte på nya vägar

23 augusti 2018 17:44 | Serier | Kommentering avstängd

Jag hade hoppats att Galago under ny ledning (Sofia Olsson, ansvarig utgivare, och Rojin Pertow, chefredaktör) skulle hitta tillbaka till sin gamla funktion som förnyare med kvalitetsambition, när det gäller publicering av nya svenska serier. Men nummer 2 2018 (nummer 131 sedan starten) rymmer inte mycket nytt som kommer att leva vidare i seriehistorien. Bäst i det här numret är en serie av den egensinnige Kolbeinn Karlsson om en naken man och hans förhållande till tre katter, men Karlsson är ju inte ny i Galago. Också Lars Sjunnesson har vi mött förr. En av mycket få bra skämtteckningar har gjorts av David Liljemark och föreställer Horace Engdahl bärande ett demonstrationsplakat med texten ”Vägra kallas Horace”.

UppsalaTidningen i min hemstad har börjat publicera Kristofer Ahlfeldts serie ”Kritter”, och han har den, i alla fall i ”Galago”, ovanliga kombinationen att både kunna teckna och att i pratbubblorna ha kort och rolig text. Det han publicerar i det aktuella numret av ”Galago” om en grävling och en pingvin jävar inte det påståendet.

Samtidigt är väldigt mycket av det övriga serieinnehållet i senaste ”Galago” inte särskilt lockande att läsa, och Hanna Klinthages båda bidrag går knappt att läsa på grund av den minimala texten.

Det är möjligt att Thomas Arnroths serie om Livets Ord har sina poänger, men utsnittet i ”Galago” får nog ses som ett lockbete att köpa boken när den utkommer.

Och inslag i serieform om samkönat sex har väl att göra med Pridefestivalen.

Perry Mason på svenska

23 augusti 2018 0:28 | Deckare | Kommentering avstängd

Ibland är minnet kort.

I min recension av Erle Stanley Gardners av Deckarhyllan 2015 utgivna ”Perry Mason och den anklagade advokaten” (översättning Håkan Andsersson och Lennart Guldbrandsson, i amerikanskt original ”The Case of the Irate Witness”, 1953) mindes jag inte, vilka titlar av Gardner jag tidigare hade läst.

Korkat nog gick jag då inte till de deckarhyllor där jag sparar böcker av läsvärda deckarförfattare. Där finns nämligen ytterligare sju deckare av Gardner:
Bonniers Folkbibliotek gav i sin deckarserie ut ”Fallet med den skrikande kvinnan” (översättning 1960 av Sven Bergström, i original ”The Case of the Screaming Woman”, 1957).

Tidens förlag gav i sin Tempusserien 1962 ut ”Distriktsåklagaren tar hem spelet”, som inte ingår i Perry Mason-serien. Den heter i original ”The D. A. Calls a Turn”, och översättningen är gjord av Lisa och Gösta Högelin.
Tidens bokklubb gav samma år ut också en annan bok i samma serie av Gardner: ”Distriktsåklagaren och gåtan med den mördade prästen” (Tidens bokklubb, 1962, i original ”The D. A. Calls It Murder”, översättning Christina Strandberg.

Rabén & Sjögren gav under första halvan av 1960-talet ut följande Perry Mason-deckare, samtliga nya översättningar och utgivna i pocket i Temaserien:
Brydsam brunett” (översättning Olof Hoffsten, 1966, i original ”The Case of the Borrowed Brunette”).
Den kidnappade guldfisken” (översättning Olle Moberg, 1966, i original ”The Case of the Golddigger’s Purse”).
Den halvsovande hustrun”, översättning Gull Brunius, 1967, i original ”The Case of the Half-Wakened Wife”, 1949.)
Den late älskaren”, (översättning Claes Gripenberg, 1967, i original ”The Case of the Lazy Lover”, 1947).

Perry Masons första fall

22 augusti 2018 20:59 | Deckare | 3 kommentarer

Under min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen och Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var, roade jag mig och mina arbetskamrater bland annat med att skriva deckare med mig själv och andra på partiexpeditionen som agerande. De här deckarna skrevs och distribuerades i portioner.

En av deckarna hette ”Arbiska nätter och handlade om en ombudsmannaresa till Malta, och i inledningen till den här deckaren sitter vi på flyget till Malta. Jag är djupt försjunken i en Perry Mason-deckare och så inne i handlingen att jag vänder mig bakåt mot en kvinnlig kollega som sitter bakom mig – hon fanns i verkligheten, och vi var goda vänner – ger henne ett papper och säger: ”Kan du skriva ut det här, Della Street.”

Della Street var den då mycket kände Perry Masons sekreterare, och i TV gick en serie som nästan alla såg och där Perry Mason spelades av Raymond Burr och Della Street av Barbara Hale.

Perry Mason, till yrket advokat, dök upp i en serie deckare, skrivna av Erle Stanley Gardner, som på sin tid var en av världens mest lästa författare (150 böcker i sammanlagt 300 miljoner exemplar – ungefär 45 Perry Mason-deckare finns översatta till svenska. Jag kan ha läst några av dem under 1950-, 1960- och 1970-talen, men jag minns faktiskt inte vilka det i så fall var. Däremot dyker bilden av Raymond Burr upp i minnet, så fort jag påminns om Perry Mason.

Den senast översatta Perry Mason-deckaren heter ”Perry Mason och fallet med den anklagade advokaten” (Deckarhyllan, 2015, översättning Håkan Andersson och Lennart Guldbrandsson). Den här boken, som i original heter ”The Case of the Velvet Claws” och kom ut 1933, har aldrig tidigare getts ut på svenska.

Jag vill genast säga, att ni som aldrig har läst Perry Mason-deckarna eller i TV sett filmatiseringarna, kommer att ha god nytta av de korta beskrivningarna i början av boken av personerna i den i den ordning de dyker upp i handlingen.

Handlingen i den här boken är effektivt befriad från miljöskildringar och mycket rappt berättad, ofta i form av dialog. En annan, nog både tidstypisk och amerikansk egenhet är dess kyska hållning mellan till exempel men inte bara Perry Mason och Della Street. Förhållanden förekom förstås även förr i tiden och i USA, men tidens sexualmoral tillät inte realistiska skildringar.

Också i den här boken utgörs en viktig del av handlingen av utomäktenskapliga sexuella relationer, men naturligtvis har också begäret till pengar en roll i den ganska intrikata historien. Och för att ytterligare visa den här deckarens komplicerade intrig: Perry Mason, som engageras av en kvinnlig klient, anklagas snart av henne för att ha mördat hennes rike make.

Men Perry Mason, som vägrar att lämna fallet, lyckas hålla sig undan polisen och löser, med hjälp av Della Street och viss hjälp av privatdeckaren Paul Drake (som sedan blir en stående figur i Perry Mason-deckarna) fallet.

Jag tänker inte avslöja hela intrigen, men den är skickligt konstruerad som de ryska gummorna (babushkorna): När man som läsare tror sig ha fått lösningen, finner man en ny gumma och innanför henne ytterligare en ny gumma och så vidare.

* * *

I samma volym får man också en Perry Mason-novell, ”Perry Mason och fallet med det vresiga vittnet” (”The Case of the Irate Witness”, 1953).

PS: Böckerna från Deckarhyllan – tre utgivna, två till kommer i höst – har av okänd anledning inte tagits in i de stora bokhandelskedjornas sortiment, men jag har fått Akademibokhandeln/Lundeq att beställa dem åt mig. Vill man inte göra så, finns det möjlighet att få hem dem via beställning på nätet.

Har du kvar din röda cykel?

21 augusti 2018 16:23 | Musik | Kommentering avstängd

Har du kvar din röda cykel?

Text: Hans Widmark, 1990
Musik: Anders Widmark, 1990

Har du kvar din röda cykel …?
Som jag lånade en enda gång …!
Har du kvar din cykelnyckel …?
Har du kvar din gamla sång …?

Har du kvar din röda cykel …?
Och din gamla röda cykelpump …!?
Har du kvar den gamla leken …?
Siden, sammet, trasa, lump …

Är det sant att tiden går …
fast åt ett annat håll …!?
Är det sant att tiden går …?
Vad spelar det för roll … efteråt … efteråt …!?

Har du kvar din röda cykel …?
Har du kvar din varma röda mun …?
Den som kysste mig så mycket …!
Så att jag fick röda hund …!

Solo

Har du kvar din röda cykel …?
Har du kvar ditt långa röda hår …?
Har du kvar den gamla lögnen …?
Tiden läker alla sår …!

Är det sant att tiden går …
fast spelar det nån roll …?
Är det sant att tiden går …
fast åt ett annat håll … efteråt … efteråt …

Claes Jansson har sjungit den ett otal gånger, så många att många tror att det är han som har skrivit den. Och han gör det fantastiskt bra, till exempel på CDn ”Frestelser” från 1990. Där medverkar också kompositören, Anders Widmark, på piano. Hans Widmark som skrev texten är hans pappa.

Sommar i P1 med Rennie Mirro

20 augusti 2018 3:47 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens sommarpratare, Rennie Mirro, har jag faktiskt hört och sett (han är både sångare och dansare) live två gånger, båda gångerna som parhäst med Karl Dyall. Jag har sett de här båda dels i en scenversion 2011 på Oscars av ”Singing In the Rain”, dels som gäster vid en OD-Caprice i Uppsala 2016.

Rennie Mirro, som alltså bor och arbetar i Sverige, är född i New York och tillbringade sina tidiga år där, i en mångkulturell miljö. I den fanns också olika religioner: Medan morfar bar kippa och var jude, bekände sig hans mamma inte till någon religion, och hans uppväxtmiljö var Bronx med många mörkhyade människor. Lite senare hamnade familjen Mirro i närheten av Central Park.

Rennie Mirros mamma jobbade under revoltåret 1968 som lärare på en skola, som eleverna förstås ockuperade. Hon fick i uppdrag av skolledningen att förhandla med ockupanterna, och dessa företräddes då av en kille, som hon senare skulle flytta ihop med och få barn med, Eric Bibb. Att det var han som ledde det här elevupproret förvånar mig inte ett dugg: Hans pappa, Leon Bibb, var en amerikansk radikal, nära vän till Pete Seeger, och en annan känd vänsterman, Paul Robeson, blev gudfar till Eric. Eric Bibb, som för övrigt under lång tid har bott i Stockholm, har gett ut en stor mängd hörvärda bluesskivor – jag har ett antal av dem.

Eric och Rennies mamma flyttade senare till Sverige, som hade rykte om sig att vara progressivt, och trots att Rennie egentligen inte alls ville lämna New York, fick han följa med hit. Här fick han mycket riktigt språk- och anpassningsproblem, och det här förstärktes förstås när pappan lämnade mamman och flyttade till ett annat land, där han hittade en ny kvinna att slå sig samman med.

Mamman gjorde ett försök att flytta tillbaka till New York, men det funkade inte, inte heller för Rennie som nu inte längre sågs som en riktig amerikan, trots att de hade nära släktingar kvar där. Så de flyttade tillbaka till Sverige: bodde i kollektiv, deltog i vietnamdemonstrationer och annat tidstypiskt, åt till exempel alternativ mat. Mamman träffade också en ny man, en engelsman bosatt i Stockholm, vilket ledde till att Rennie fick nya halvsyskon, bland annat Sarah Dawn Finer.

Renie Mirros liv, där ingenting har varit bestående, har säkert bidragit till att han har bytt partner flera gånger. (Mest känd bland dem är Petra Nielsen.) Med den senaste har han fått barn, så vi får hoppas att den förälskelse han redovisar blir bestående.

Men det finns också en annan källa till hans själsliga oro. I tre år, när han var mellan 10 och 13, utnyttjades han sexuellt av en homosexuell man, och det har lett till djupa själsliga sår hos honom. Jag hör inte till dem som fördömer homosexualitet, men för dem som förgriper sig sexuellt mot barn har jag ingen förståelse. Modigt av Mirro att berätta det här i ett radioprogram med mycket stor publik. Och något ovanligt i ”Sommar”.

Också i ett annat avseende var Mirros sommarprogram avvikande: Han sjöng själv i samtliga musikinslag och gjorde det live med stöd av ett hyggligt stort band.

Tyvärr presenterade han inte de olika sångnumren, men flera av låtarna är kända bland musikintresserade lyssnare, och annat blev intressant genom att han i några fall hade fått personer, nämnda ovan, att sjunga tillsammans med honom: Vi hörde honom sjunga tillsammans med Sarah Dawn Finer och hennes syster Zoe Kim Finer, och som avslutning hörde vi honom tillsammans med sin pappa, Eric Bibb, sjunga ”Don’t Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down”.

Bland det han i övrigt sjöng fanns Leonard BernsteinsSomething Is Coming”, Cole PortersI Happen To Like New York”, Charlie ChaplinsSmile” och så förstås ”Singing In the Rain”.

Sommar i P1 med Sara Danius

18 augusti 2018 23:46 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Eftersom jag är gift med Birgitta Dahl, under lång tid Riksdagens talman, deltog vi – jag i egenskap av make – under lång tid i arrangemang som hade med utdelningen av nobelprisen att göra: litteraturpristagarnas nobelföreläsningar, prisutdelningarna i Konserthuset, den efterföljande nobelfesten i Stadshuset, kungens middag på slottet för pristagarna.

Det fanns medlemmar i Svenska akademien vi av olika skäl kände sen tidigare och hade läst i stor utsträckning – Torgny Lindgren och Per Wästberg är ett par exempel – så flera av ledamöterna kände till att vi båda var starkt litteraturintresserade; vi blev rent av vid något tillfälle inbjudna att delta i en informell eftersits med akademien.

Sara Danius kom till akademien lite senare, så henne har vi aldrig träffat. Däremot har vi flera gånger, även i andra sammanhang, träffat Horace Engdahl och hans dåvarande fru, Ebba Witt-Brattström, och jag har då fått bra kontakt med Ebba, kanske för att jag är est och även hon har familjerötter i mitt gamla hemland.

Jag har läst ganska mycket av Katarina Frostenson, däremot aldrig träffat hennes man Jean-Claude Arnault, den så kallade kulturprofilen. I början trodde jag, när alla vittnesmålen om hans vidlyftiga umgänge med mängder av andra kvinnor avslöjades, att Frostenson inte kände till makens affärer med andra kvinnor, men sen dess har jag tvingats revidera min tidigare uppfattning. Frostenson har också varit delägare i den kulturklubb maken drev och varit med om att bevilja honom stöd för detta från akademien.

Sara Danius berättade i sitt ”Sommar” i dag, att Arnault har gått långt utöver det man över huvud taget kan acceptera när det gäller en make eller maka till en akademiledamot. Det mesta tyder ju på att han av sin hustru har fått veta vem som skulle komma att få årets litteraturpris, men i dagens ”Sommar” berättade Danius också att han även i andra fall har uppträtt som vore det på akademiens uppdrag. Hon tillfrågades två gånger av Arnault om han fick lov att föreslå henne som ny ledamot i akademien, och sen dröjde det inte länge innan hon fick samma fråga den formella vägen.

Man kan väl säga att DNs artikel om kulturprofilens sexuella aptit (18 kvinnor ställde upp, några av dem med angivande av namn) slog ner som en bomb. Sara Danius blev chockad men ringde ändå hem till ledamoten Frostenson för att kolla vad som var sant. Hon överlämnade då telefonen till maken, som förnekade allt.

Men Danius gav sig inte utan ville med hjälp av utomstående och inte inblandade krafter utreda hela den här historien och såg också till att akademiens mycket tvivelaktiga stöd till Arnaults och Frostensons klubb stoppades – i fortsättningen skulle man sätta stopp för anslag som gynnade någon av de enskilda akademiledamöterna.

Det intressanta var att hon fick fullt stöd för allt detta. Horace Engdahl hördes också av från Gyllene Freden och tyckte då att hon hade skött det här ärendet mycket bra.

Sedan hände något – hon vet inte vad – under jul- och nyårshelgerna, för vid första sammanträdet under det nya året hade Horace svängt. Endahl gick också i en otidig artikel i Expressen till våldsamt angrepp mot henne – nu var hon inte vatten värd. Och nu skulle den oberoende utredningen inte offentliggöras. När akademien sedan, den 28 mars, röstade om uteslutning av Frostenson, visade det sig att motståndarna till den uteslutningen hade majoritet. Och av Anders Olsson, engdahllinjens frontman, fick hon veta, att kungen, akademiens beskyddare, skulle ha markerat att han gärna ville se lösningen att Danius avgick som ständig sekreterare.

Vilket hovet senare dementerade – men Danius såg ingen annan utväg än att inte bara lämna sekreterarposten utan akademien.

Också andra har lämnat akademien, så nu är den inte längre beslutsför. Det kan med andra ord dröja innan nobelpriset i litteratur åter kan delas ut.

Sara Danius sträckte i sitt sommarprogram ut en hand till försoning och återinträde, vilket skulle öppna för en nyrekrytering av nya ledamöter med hennes inställning, men det är svårt att se att detta skulle kunna ske utan att Engdahl och Frostenson lämnade akademien.

Danius’ verbala dom över Engdahl i det här radioprogrammet var också sådan, att de här två nog inte bör placeras i samma rum.

Lyssna gärna själva på det här sommarprogrammet, gärna också på delarna om knytblusar och annat jag inte har hunnit gå in på.

Sara Danius’ musikval var intressant, inte bara för att hon hyllade den nyss döda Aretha Franklin och spelade hennes ”Respect”.

Ganska mycket av den musik hon spelar verkar vara vald som ett slags kommentarer till den kris hon talar om: ”What a Difference a Day Makes” (Dinah Washington), ”It’s a Man’s Man’s Man’s World” (James Brown), ”Cry Me a River” (Ella Fitzgerald), ”I’m Every Woman” (Whitney Houston), ”Changes” (David Bowie), ”All of Me” (Billie Holiday).

Men där finns mycket annat också, som Franz SchubertsAve Maria” med Anne Sofie von Otter och ”Take Five” med Dave Brubeck Quartet.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^