Ingmar Bergman – The End, Fin, Fine, Slut

31 juli 2007 16:38 | Film, Musik, Politik, Teater | 5 kommentarer

Den journalistiskt snyggaste rubriken med anledning av Ingmar Bergmans (1918-2007) död har dagens Upsala Nya Tidning: The end, fin, fine, slut.

Ingmar Bergman hade flera strängar på sin lyra – han var också författare och teaterregissör – men i mina ögon är han just som filmmakare en av världens stora. Att döma av reaktionerna i ledande utländska media är världen uppenbarligen ense med mig om detta.

Jag, i dag 70 år, fångades redan i unga år av Ingmar Bergmans filmer, förstod att det han skapade var filmkonst. Filmer som ”Det sjunde inseglet” (1957) gjorde ett outplånligt intryck; jag minns att jag under gymnasietiden skrev om den i en av mina svenskuppsatser.

Men egentligen hade mitt bergmanintresse vaknat redan tidigare. Jag var genom Folket i Bild väl förtrogen med Per Anders Fogelström, och hans ”Sommaren med Monika” såg jag givetvis också på bio, när Ingmar Bergman år 1953 gjorde en filmversion av den.

Det fanns hos den unge filmaren Bergman ett rebelliskt drag, som talade direkt till oss som befann oss i de upproriska och hormonstormpräglade tonåren. Ett annat exempel på detta är en film, som han inte har regisserat själv, Alf SjöbergsHets”, men där han skrev manus samt biträdde Sjöberg som regiassistent och scripta. När jag i änden på gymnasieåren tillsammans med Anders Thunberg tog initiativ till att bilda Mellannorrlands elevorganisation, en kretsorganisation inom Seco, fixade Anders visning av ”Hets”, på Saga-biografen i Sundsvall om jag inte minns fel. Trots att ”Hets” gjordes redan 1944, var det inte svårt för oss som var gymnasister på 1950-talet att i våra egna läroverk hitta paralleller till filmens tyranniske latinlärare Caligula (Stig Järrel).

När jag tittar på listan över de filmer Ingmar Bergman har gjort, framför allt de filmer han gjorde under 1950- och 1960-talen, ser jag, att jag har sett dem allesammans, flertalet redan när de hade biopremiär, många av dem dessutom senare i repris i TV. Jag har också många bergmanfilmer på video.

Jag var extremt filmintresserad under de här åren. Läste de ledande filmrecensenterna i stockholmstidningarna och försökte gå på alla filmer som föreföll sevärda. Under studenttiden i Uppsala var jag med i Studentfilmstudion, där förresten under en period min vän Jonas Sima (senare filmrecensent och filmare) var ordförande.

Trots vad jag ovan har skrivit om den unge rebelliske Ingmar Bergman och även i beaktande av hans många filmuppgörelser med den borgerliga familjen (inte minst hans egen), kunde man ju kanske vänta sig, att en ung, kulturradikal med mina värderingar kanske skulle ha vänt sig ifrån honom och hans filmer; somliga gjorde det ju också under de röda årtiondena. Men icke – jag har obrutet haft en så stor respekt för Bergmans konstnärliga begåvning, att jag aldrig har varit ens i närheten att se honom som ointressant heller då han har behandlat ämnen som i grunden är mig främmande. Den här prästsonens eviga brottning inte bara med fadern utan också med Fadern har ju liksom inte varit min bag, men det sätt på vilket han har brottats med existentiella problem har varit så konstnärligt intressant, att jag inte har skjutit ifrån mig hans filmer såsom varande likgiltiga för en människa med min övertygelse.

Det har av naturliga skäl blivit mycket Bergman det senaste dygnet. Jag har läst mängder av artiklar och delar av de bilagor som har ägnats åt minnet av honom. I går kväll såg Birgitta och jag nyhetssändningarna i TV och så första delen av Marie Nyeröds verkligen intressanta och välgjorda intervju med inklippta filmklipp. Därefter såg vi ”Smultronstället”, som också visades i TV 1.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här filmen, sedan den premiärvisades år 1957. Jag har alltid hållit den för att vara en av Ingmar Bergmans bästa filmer. Till det bidrar Gunnar Fischers foto men framför allt den åldrade Victor Sjöströms gestaltning av huvudpersonen, Isak Borg: med små medel, ofta bara knappt märkbara förändringar i ansiktsuttrycket, ger han nycklar till sin både yttre och inre resa.

”Smultronstället” är en både mörk och sommarlätt berättelse. Dess tidsaxel spänner formellt från tidig morgon till sen kväll, men genom uppehållen i ungdomens sommarviste, Smultronstället, och hos den urgamla mamman (spelad av den sprött fågellika Naima Wifstrand) samt inte minst genom drömmarna – Isak Borgs drömmar – ser vi ett helt liv speglas i sina väsentliga delar. Det här är urskickligt gjort av Bergman!

Filmens grundtema initieras redan i den dröm Isak Borg vaknar ur i gryningen: Han vandrar ensam genom ett öde stadslandskap, där den klocka han tittar på saknar visare. Han möter en hästskjuts utan kusk men med en likkista som, när vagnen slår i mot en gatlykta, trillar i gatan. När Isak Borg går fram till kistan, vars lock har gått upp i fallet, ser han sig själv ligga i kistan, och hans döda hand griper efter honom för att dra honom ner i kistan.

Det handlar alltså, som så ofta hos Bergman, om döden och om hur dödens obönhörliga närmande får oss att reflektera över vårt liv och meningen med det.

Filmens handling går ut på att för Isak Borg visa hans eget livs tillkortakommanden: egoismen, slutenheten, misslyckandena i relationerna till dem som borde ha stått honom närmare.

Den yttre handlingen är en bilresa från Stockholm till Lund, där Isak Borg samma kväll ska promoveras till jubeldoktor.

Utöver av modern, som Isak Borg gör ett kort uppehåll hos på väg mot Lund, använder Bergman sig av två par och en triangel som katalysatorer, i så väl filmens verklighet som i Isak Borgs drömmar, för att få honom att se sig själv som den han verkligen är.

Som medresenär får han till att börja med sonhustrun Marianne (utmärkt spelad av Ingrid Thulin), som har separerat – om tillfälligt eller permanent vet man än så länge inte – från sin man Evald (Gunnar Björnstrand), alltså Isaks son. Orsaken till deras dittillsvarande barnlöshet – Isaks egen skuld till detta så väl som personlighetsdrag sonen delar med honom – blottläggs under bilfärden.

I samband med uppehållet vid Isaks forna sommarviste, filmens Smultronställe, dyker det upp tre unga liftare på väg till Italien: Sara (Bibi Andersson), Anders (Folke Sundquist) och Viktor (Björn Bjelfvenstam). Bibi Andersson spelar samtidigt i Isak Borgs drömbilder rollen som hans ungdomskärlek, som hans mer praktiskt kurtiserande bror lyckas erövra och senare gifter sig med. Pojkarnas roll i filmens nu är dels att konkurrera om Sara, dels att, på ett närmast komiskt övertydligt sätt, illustrera två livshållningar: ateistens och den religiöses: de råkar bokstavligen i slagsmål, av både den ena och den andra anledningen får man förmoda.

En djupare religiös ingång finns hos Isak Borg själv, när han i samband med en måltid och rast på Brahehus vid Vättern ur minnet läser de två första verserna i Johan-Olof Wallins psalm ”Var är den vän, som överallt jag söker”, men i den här bergmanfilmen spelar Freud en betydligt mer framträdande roll än Gud som inspiratör och förklaringskälla.

Det här blir särskilt tydligt i de delar av filmen, där det både bilhavererade och personligt havererade paret Altman, ingenjören och katoliken Sten (Gunnar Sjöberg) och hans fru Berit (Gunnel Broström) finns med i handlingen. Parets gräl i bilen väcker minnen från Isak Borgs eget äktenskap, och drömsekvenserna (han somnar i bilen medan Marianne kör) återkallar både egna tillkortakommanden (tentamensscenen) och hustruns (nu död) otrohet.

Men nu närmar sig Isak Borg mer och mer sanningens minut: Mycket av det han har råkat ut för och sedan känslomässigt hållit ifrån sig beror kanske på honom själv?

Isak Borg har kommit till självinsikt, när bilen väl kommer till Lund och promotionen.

Och så slutar filmen närmast lyckligt.

När de blivande jubeldoktorerna i procession går in i Lunds domkyrka, vinkar och ropar Sara till ”farbror Isak”, och när han senare på kvällen är på väg att lägga sig, står de tre liftande ungdomarna utanför och sjunger serenad för honom: ”Blommande sköna dalar” med text av Zacharias Topelius.

In i sovrummet kommer också i tur och ordning sonen Evald och sonhustrun Marianne; hon är hemma för att byta skor inför dansen, och de ska alltså fortsätta festen (och sannolikt livet) tillsammans. Försonande och vänliga ord växlas också mellan dem och gamle Isak.

Och jubeldoktor Isak blir inför natten som vanligt omskött av hembiträdet fröken Agda (Jullan Kindahl, som gör en stor liten roll). Hon upprätthåller, trots ett litet försök till motsatsen från hans sida, den klassmässiga distansen dem emellan. Vilket inte hindrar att de i filmens slutscener framstår som ett rart gammalt par.

Över huvud taget finns – särskilt i avsnitten från sommarstället / Smultronstället – även i den här filmen skildringar av det slags borgerliga familjeliv, som har blivit ett av Ingmar Bergmans signa. Jag har knappast alls refererat dem här, men det står ett skimmer av både det förfelade men också förlorade och saknade kring dem.

”Smultronstället” är en rik film i det att den förenar smärta och leenden, i inte så få fall faktiskt rent av muntra skratt.

Medan jag skriver det här, hör jag också på reprisen av Ingmar Bergmans sommarprogram, det som i så hög grad förenade minnen med musik.

Också i ”Smultronstället” förekommer mer musik än den jag redan har nämnt, till exempel en fuga av Bach. Musiken har alltid en mycket speciell, ofta utstuderad roll i Bergmans filmer.

I själva verket har en av dem som stod för musiken i några av hans filmer, Käbi Laretei, landsmaninna till mig och skicklig konserpianist samt gift med Ingmar Bergman 1959-1969, gett mig viktiga nycklar till Bergmans sätt att leva och skapa. Något av detta speglas i de recensioner jag har återpublicerat ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Lördagskväll på Köket Grill : Café

29 juli 2007 12:18 | Mat & dryck, Ur dagboken | 3 kommentarer

Förra lördagens middag på Ankargården blev så trevlig, att Birgitta fick lust att äta ute även denna lördag. Alltså bjöd hon ut mig på middag.

Liksom förra gången tog vi en eftermiddagspromenad genom stan för att, med ledning av menyerna, välja ställe. I realiteten fanns det, om vi ville ha omväxling, då bara två restauranger att välja på. Dels Strandhotellets Seglarbaren. Dels Köket Grill : Café på Strandgatan 12. Eftersom Standhotellet annonserade med dansband den här kvällen, blev valet enkelt: Köket Grill : Café.

Liksom förra lördan startade vi med att ta var sitt glas vitt vin i eftermiddagssolen uppe på Kökets trädäck ovanför hamnen, och så passade vi på att boka bord till kvart i åtta – efter ”Ebba och Didrik” i TV; vilken underbar serie! – för en halvsen middag. Utomhusdelen av restaurangen har tak av presenning i fall det skulle bli regn och dessutom infravärme i fall kvällen skulle bli kylig. Så vi bokade bord utomhus.

Kökets meny har sina lokala inslag, till exempel fisk och skaldjur från Stora Risten fisk.

– Men vi har även inslag från Medelhavet, som soltorkade tomater och tzatsiki, men lite försvenskat. Vi använder äpplen i stället för gurka och har en barbequesås som innehåller pepparrot, som gör att smaken blir svensk, sa Kaija Carlson nyligen i en intervju. Kaija driver tillsammans med sin man Rolf restaurangen. Hon är också utbildad somelier, vilket betyder, att Kökets vinlista höjer sig över genomsnittet hos sommarrestaurangerna i Öregrund.

Vi valde grillbuffén, som vi redan vet är god och prisvärd, och till den en flaska australiskt rödvin, Flinders Bay Cabernet Sauvignon. Eftersom grillbuffén är så omfattande, kändes det inte påkallat att också beställa någon förrätt.

När man äter grillbuffé, går man först en träramp ner till inomhusdelen av restaurangen. Där tar man en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: färskpotatis, potatissallad och potatisgratäng (eller bulgur, ris eller pasta, om man föredrar det), bönsallad, blandad sallad med nötter, bearnaisesås och mängder av såser med olika smak.

Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, entrecote, fläskfilé, lamm, kalv, vildsvin, chorizo, lammkorv (mycket god!), anka, japanskt kycklingspett med mera – kan man därefter få ner ännu mer, får man påfyllning.

Efter två omgångar grillat med tillbehör är man milt talat mätt, så någon efterrätt var heller inte aktuell.

I stället avslutade vi med irish coffee.

När Birgitta hade betalat och vi reste oss för att gå, passerade just Kaija Carlson. Vi tackade för oss och gav henne en eloge för att hon driver en bra restaurang.

Melodikrysset nr 30 2007

28 juli 2007 11:44 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Som Lars-Gunnar Blom i ett inlägg här intill redan har förutspått, var dagens melodikryss lätt – det brukar vara det, när det är direktsändning. I dag direktsändes krysset från Malmköping i Sörmland.

Jag har förstås kontrollgooglat, men egentligen har jag inte behövt googla för något svar. Det enda jag inte kunde helt spontant var namnet på den som tillsammans med Christer Sjögren medverkade på (och själv hade skrivit) ”Min barndomstid”. Men ledbokstäverna pekade ganska snart på Roland Cedermark, som min gamle chef, partisekreteraren (s) och dragspelaren Bo Toresson hade alla skivor av.

Ingen av de någorlunda nutida svenska artisterna var svår att identifiera. Nanne Grönvall sjöng ”Håll om mig”. Cecilia Vennersten sjöng ”Det vackraste”, som förresten Nanne – vilket också Eldeman påpekade – har varit med att skriva för en av melodifestivalerna. I melodifestivalen 2004 medverkade After Dark med ”La Dolce Vita”. Och Lisa Nilsson var det som sjöng ”Regn i Rio”.

Dagens musikalfråga var också förhållandevis modern: Vi hörde musik ur Björns och Bennys ABBA-musikal ”Mamma Mia”.

Som nutida klassiker får man väl beteckna även Hans Alfredsons och Tage Danielssons ”uppmaning till ett djur” (Eldeman), ”Sov lilla Totte”:

Sov lilla Totte,
nu varenda kotte
slummrar för timmen den är sen
här får Totte ben.
Om snällt du blundar,
drömmer du om andra hundar,
snart drömmen skira vävar vävt
kring din stora käft.
Tänk så roligt du har haft idag.
Tänk på alla stackars barn som du har skrämt,
tänk på alla mjölkbud som du bet därbak på skämt.
Dröm om alla dem du vält omkull,
dröm om lekkamraterna som du förtärt,
visst fick husse böta, men det var det värt.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund !

I drömmens rike,
du tillsammans med din tik e´
— hundarnas gud i himmelen
ger er änglaben.
I hundens Eden
är det tätt emellan treden
– sjungande hundar må du tro
vyssar dig till ro.
Allt i drömmen ter sig rosenrött,
alla katter har du skrämt så dom har dött,
tänk vad Totte jobbar, nu är lilla Totte trött.
Dröm om hästgardistens krumma ben
dröm om lördan när han ej har stövlar på,
ja i dina drömmar är din himmel blå.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund

……vov

Den nyligen bortgångne Povel Ramel hade lånat ut melodin till sin ”Var är tvålen” till den kårspexsång Eldeman spelade; melodin handlade sålunda ursprungligen om en tvål. Den som vill läsa mer om Povel Ramel kan gå vidare till Kulturspegeln, Musik, ovan.

Två av frågorna i dagens melodikryss passade radioter i min ålder.

Den ena var efternamnet på den orkesterledare, vars band spelade Glenn Miller-låten ”American Patrol”: James Last. Han var, trots namnet, tysk. Men nog gjorde Miller låten bättre.

Den tyska filmschlagern (mer Tyskland!) var ”Bel Ami”. Den spelades mycket i radio förr.

”Ack Värmeland, du sköna” skulle ge dels inledningsordet ack, dels Värmland. Texten (som vi inte hörde; det hade gjort frågan för lätt) av Anders Fryxell och F A Dahlgren skrevs för ”Värmlänningarne” (1846). Melodin har äldre, folkliga förlagor – och användes senare också av Smetana för en fosterländsk sång.

Veckans fråga om klassisk musik var ovanligt lätt: Vi hörde ”Eine kleine Nachtmusik” av Wolfgang Amadeus Mozart (1787). Detta mozartstycke har jag ett mycket personligt förhållande till.

När Birgitta hade skilt sig och hon och jag hade blivit ett par, köpte hon en radiogrammafon. Hennes skivkollektion bestod av ett fåtal klassiska skivor, bland dem en EP med ”Eine kleine Nachtmusik”. Den förknippar jag därefter för evigt med stunder av förälskad samvaro, ofta just under sena kvällar.

Också jag har varit ung en gång i världen.

***

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Sommaren är också till för umgänge

26 juli 2007 23:10 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag inte bara läser och skriver och arbetar i trädgården och städar – just nu håller jag förresten på med årets stora fönsterputsning.

Sommaren är också till för att umgås.

I dag har vi haft besök av min bror Matti, inom familjekretsen kallad Stor-Matti, detta för att man ska kunna skilja honom från vår son, som följaktligen kallas Lill-Matti; det senare har denne vuxne man anammat till den grad, att han på sin e-postadress heter lillmatti.

Men nu var det alltså Stor-Matti det handlade om.

En stund före lunch anlände han till ett Öregrund som upplevde en av sommarens vackraste dagar med sol, värme och frodig grönska i trädgården.

Vi startade givetvis just med en runda runt trädgården.

Sen bjöd Birgitta på en härlig kylskåpskall gazpacho, till största delen lagad på håvor ur den egna trädgården. Kaffe efter maten drack vi vid trädgårdsbordet under äppelträden. Matti – till skillnad från mig en inbiten fiskare – hjälpte också Birgitta att få ordning på fiskegrejorna inför kommande fisketurer med barn och barnbarn – först kommer Kerstin hit med Viggo och Klara och sen Anna med Ella.

Under eftermiddagen gick vi sen en långpromenad runt Öregrund: tittade på trädgårdar, vandrade på den långa bryggan i hamnen, tittade på folklivet och restaurangerna. Jag skaffade programmet för badortsdagarna, som jag ska återkomma till.

Vår tur runt Öregrund avslutades i trädgårdscaféet på hotell Floras Trädgård, där vi under lummiga träd och omgivna av vackra perennrabatter drack eftermiddagskaffe och åt goda bakverk. Till och med jag syndade lite: åt äppelkaka.

Medan Birgitta lagade middag – det är hennes tur i dag – plockade jag och Matti bigarråer. Matti fick både bigarråer och skuggmoreller med hem – de senare ska han lägga i sprit, Viru valge från vårt gamla hemland Estland. Han plockade också en ask röda vinbär.

Birgitta lagade en superb middag. Entrecoteskivorna som hon grillade var köpta på Konsum men örtkryddorna i marinaden liksom resten av middagsingredienserna kom åter igen från den egna trädgården och från skogen: alldeles nyupptagen färskpotatis, en blandad sallad samt squash, ungsbakad med gratängost och smörsopp.

Därefter åter igen kaffe och samtal vid trädgårdsbordet.

Och så inflyttning till glasverandan för två efterrätter från den egna trädgården. Först dagens skörd av hallon tillsammans med vita smultron och några sena jordgubbar. Sen gudomligt goda röda vinbär i socker (i mitt fall Canderel).

Medan skymningen föll och den öppna dörren mot trädgården släppte in fläktar av välbehövlig svalka, lyssnade vi på Evert Taube sådan han lät under senare delen av 1930-talet och första hälften av 1940-talet: ”Vals i Gökottan”, ”Himlajord”, ”Linnea”, ”Nigande vals”, ”Vals på Ängön”…

Ibland är livet gott att leva.

***

Nu har Stor-Matti åkt hem till Uppsala.

Men i nästa vecka kommer Kerstin med morfars och mormors små älsklingar Viggo och Klara.

Bo, deras pappa, berättar på sin blogg i dag, att Viggo, fyra, snart fem, just i dag har lärt sig cykla. Du kan ta del av hans nya färdighet här och här.

Själv lär jag i nästa vecka på nära håll få se honom cykla.

Å dessa dagar, när jag sprang bakom hans mammas cykel till dess att hon hade lärt sig cykla!

Jan Hammarlund på Aguéli

26 juli 2007 10:34 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Från vännen Jan Hammarlund har jag fått följande, som jag gärna vidarebefordrar till dem av mina läsare, som bor eller råkar befinna sig i stockholmstrakten:

Musik och mingel

med Erika Ottenblad, Ingrid Hollinger och Jan Hammarlund

Tisdagen den 31 juli klockan 19.00
AGUÉLI, Blecktornsgränd 9
strax ovanför Mariatorget i Stockholm:

Fri entré även utan doggtagg – allt på Aguéli – servering.

Aguélis telefonnummer: 08 641 33 81.

Aftontidningen, AT

24 juli 2007 12:37 | Media | 70 kommentarer

Den första tidning jag regelbundet började köpa var en kvällstidning, Aftontidningen, kallad AT.

Under en skolresa till Stockholm sommaren 1950 – jag var då nyss fyllda tretton år – blev jag föremål för en kortintervju om vad jag tyckte hade varit roligast i huvudstaden. Jag hamnade, med bild och allt, på baksidan av Aftontidningen, AT. Avdelningen hette ”Vi tre på baksidan” och följde vid ATs nedläggning 1956 med till Aftonbladet, där utvidgad till ”Vi fem”. Jag köpte förstås mitt första exemplar av AT, klippte ut ”Vi tre på baksidan” och hade klippet i plånboken i flera år tills det bokstavligen pulvriserades.

Min nyfikenhet på AT var därmed väckt och jag började köpa tidningen dagligen i kiosken hemma i Juniskär. Nilssons kiosk sålde bara två exemplar av AT, ett till mig och så ett till farbror Hägg, en inbiten gammal socialdemokrat (AT var socialdemokratisk). De två exemplaren levererades inrullade i en löpsedel och slängdes av bussen vid kiosken, ibland av misstag nere vid ”svängen”, där vägen delade sig i en gren ut mot Skatudden och en gren hem till oss och vidare mot Juni (det är en by som heter så). I det senare fallet bar jag, som passerade ”svängen” på väg till kiosken, upp tidningarna dit och betalade för mitt exemplar.

AT blev ett av mina första universitet.

Man kan ha många synpunkter även på gamla AT, men kvällstidningarna var generellt mindre vulgära på den tiden. Till ATs egenheter hörde att den saknade häftning eller klistring, vilket gjorde att tidningen i folkhumorn kom att kallas ”Sveriges mest spridda tidning”.

AT startades av LO 1942 och var tänkt som en motvikt mot det då brunanstuckna Aftonbladet. (Expressen fanns ännu inte.) Ironiskt nog la LO sen ner AT 1956, när organisationen hade köpt just Aftonbladet.

Chefredaktörerna hette i tur och ordning Frans Severin, Ragnar Casparsson och Ivar Sundvik.

Men för mig betydde kulturavdelningen mer än ledaravdelningen. Den hade byggts upp av Stig Ahlgren och Karl Vennberg och hade även senare, under A Gunnar Bergmans och på slutet Svante Foersters ledning, en mycket hög kvalitet. Suzanne Ostens mor Gerd Osten skrev om film och den modernistiske kompositören Moses Pegament om musik. Karl Gerhard plus många av tidens stora författare medverkade. En av de kritiker jag fortfarande minns var John Landquist. Många andra hade genom åren skrivit på ATs kulturavdelning för att därifrån gå vidare till andra tidningar; ett exempel är Ingrid Arvidsson.

Över huvud taget tror jag det var ett av tidningens problem, att LO när det kom till kritan inte satsade tillräckligt på tidningen för att hålla de attraktiva skribenterna kvar. Ett exempel är Stig ”Gits” Olsson, som startade sin stockholmskarriär på AT men därifrån gick vidare till Se. Willy Maria Lundberg skrev 1947-1952 om konsumentfrågor men gick därifrån vidare till Folket i Bild. Pekka Langer var insändarredaktör och hade också periodvis hand om ”Vi tre på baksidan”.

Bengt Melin var 1954-1956 socialreporter på tidningen, men minns jag inte alldeles fel, skrev han redan under perioden på AT (alltså innan han kom över till Aftonbladet) också om musik.

Även på tidningens lätta sidor och nöjessidor vimlade det av goda skribenter. Jag har en minnesbild av att någon av bröderna Österwall, Arthur och Seymor, eventuellt båda tillsammans, skrev om jazz. Också Povel Ramel tycks under någon period ha skrivit om jazz i AT – men det har jag läst mig till, kommer inte i håg själv. Axel Österberg skrev under signaturen ”Kluck” dagsvers; illustratör var Margareta Sylwan, MaS. Alf Henrikson och Stig Dagerman är ju med rätta berömda för sina dagsverser, men Kluck hör också till de stora i den här genren. FiBs lyrikklubb utgav 1970 ett urval med titeln ”Det var år 1945…”.

Jag önskar att jag hade tid och möjlighet att gräva i läggen: Det finns nämligen mycket mer att berätta om ATs allt för korta historia, mer än det jag kan få fram ur mitt eget grumliga minne. Jag skulle till exempel hemskt gärna vilja kolla, vilka serier som gick i AT.

Kvällstidningarnas bilagor

23 juli 2007 16:15 | I skottgluggen, Media | 12 kommentarer

Jag är sedan unga år en inbiten tidningsläsare. Jag har också alltid läst kvällstidningar, om än med tiden allt snabbare och med stigande vämjelse. Den som undrar vad jag syftar på kan ju läsa I kvällstidningarna en vanlig sommardag Kerstin Berminges Motvallsbloggen.

En praktisk sak med Aftonbladet (och för den delen också med Expressen) är att sporten görs som lös bilaga. Den lyfter jag alltså dagligen omedelbart ur tidningen och förpassar till närmaste papperskorg. Jag önskar att man kunde göra så också med det övriga som finns mellan kulturen och serierna.

I Aftonbladet läser jag numera mest bara kultursidorna och serierna, någon gång också en och annan ledarartikel som inte förefaller att ha någon alltför förutsägbar vinkel.

Expressen köper jag inte längre sedan tidningen slopade serierna.

Var och varannan dag kan man också köpa den ena eller den andra bilagan med Aftonbladet. Den klart bästa och mest användbara (också för lördagens melodikryss) är Aftonbladet tv; den ligger alltid i närheten av vår TV. Förr i världen prenumererade vi på Röster i radio/TV, men sen den försvann är det Aftonbladets TV-bilaga som gäller.

I övrigt finner jag specialiserade bilagor med ämnen som intresserar mig, till exempel Mat & vin, läsvärda och köper dem därför.

Jag köper också fortfarande Aftonbladet Söndag. När den en gång i världen introducerades, var den bitvis läsvärd. Jag tänker på sådant som de långa personintervjuerna med människor som faktiskt hade något intressant att säga, inte bara fanns där i egenskapen av kändisar. Gradvis har mitt intresse för söndagsbilagan dock reducerats; oftast bläddrar jag mig bara gäspande igenom tidningen, tills jag, längst bak, hittar det som fortfarande gör att jag köper Söndag: Bit för bit. Nu under sommaren har Bit för bit för övrigt tilldelats tre sidor.

Skulle också Bit för bit försvinna, ser jag för min del inget skäl att fortsätta köpa söndagsbilagan.

Min hustru är ännu mindre än jag intresserad av de veckotidningsliknande kvällstidningsbilagorna, så ointresserad att hon inte kan skilja dem åt.

I går, söndag, kom hon alltså hem med lördagsbilagan Härligt hemma, uppenbart i tron att hon hade köpt den där tidningen jag envisas med att vilja ha på söndagarna.

Som gammal tidningsmakare var jag ändå tillräckligt nyfiken för att bläddra igenom den här bilagan, som vi normalt inte köper. Och jag fick en häftig déjà vu-upplevelse: Den här tidningen är förvillande lik Hemmets Veckotidning (och andra liknande veckotidningar), som jag understundom tog del av på 1950-talet.

Det startar redan med loggan på omslaget – en utstuderad kopia av gamla veckotidningar, när det gäller stilval och layout.

Och sen kommer alltihop: Recept. Gripande människoöden. Virka. Tips för hem, hushåll och trädgård. Följetong av Känd Författarinna. Antikviteter. Hälsoråd och frågespalten ”Fråga doktorn!”. Familjerådgivning. Och en hel drös korsord – måtte de inte konkurrera ut Aftonbladet Kryss, som jag köper varje måndag och löser under veckans lopp.

Det enda jag saknar från 1950-talets Hemmets Veckotidning är evighetsserien ”Svenska slott och herresäten” och så ”Pigge och Gnidde”.

För all del – det är ganska oförargligt alltihop. Men skulle det verkligen inte gå att göra – och sälja – kvällstidningsbilagor med ett mer seriöst innehåll, både roande och bildande, kanske till och med ifrågasättande?

Men tydligen är det inga såna ambitioner tidningsmakarna på Aftonbladet har. Det räcker med att kasta en blick på tidningens fredagsbilaga, kändisbladet Klick!, för att inse att idealet är att fördumma läsekretsen

Skördesöndag

22 juli 2007 17:25 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Birgitta har redan skördat en mängd röda och svarta vinbär, även hallon. De fryses in i askar av aluminiumfolie att tas fram till efterrätt under det kommande vinterhalvåret. Röda vinbär i socker (i mitt fall Canderel) är jättegoda, hallon med socker/Canderel plus vispgrädde likaså.

I dag har också jag använt eftermiddagen till att plocka bär i trädgården.

Jag fyller en jättestor plastbytta med bigarråer. De är söta och goda att äta som de är. Jag skulle ha kunnat plocka flera gånger så mycket, men vi hinner ju inte äta så många innan de blir fördärvade. I bigarråträdet kommer många fåglar att få sig åtskilliga skrovmål.

Sen plockar jag svarta vinbär. Rensar medan jag plockar. Fingrarna doftar starkt av svarta vinbär – den doften är mycket speciell.

Och så avslutar jag med att plocka krusbär. De röda är stora och söta. De vita är till stor del fortfarande små, och jag låter de minsta vara kvar på buskarna. Få se om jag eller fåglarna hinner dit först, när de väl har växt till sig.

Väl inne igen ser jag att hallonen, som Birgitta nyss plockade, ligger uppdelade på två efterrättsskålar.

Jag gissar att de kommer att ställas fram till ”Pip-Larssons” i TV.

Katastrofala skivomslag

22 juli 2007 14:29 | Konst & museum, Musik | Inga kommentarer

Sonen, Matti Dahl, tipsar mig om bloggen Katastrofala omslag. Den förevisar skivomslag som tävlar med varann i fulhet. En riktig höjdare är det som toppar bloggen just nu, omslaget till José FelicianosThat the Spirit Needs”. Men den skivan har många konkurrenter. Och jag slås, när jag bläddrar mig fram, av hur fantasilösa skivbranschens omslagsmakare tycks vara: alla dessa bilder av grupper, den ena värre än den andra.

Du kan besöka den här mycket märkliga bloggen genom att klicka här.

Middag på restaurang Ankargården

22 juli 2007 12:59 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag hör till dem som anser att flertalet av sommarkrogarna i Öregrunds hamn över huvud taget inte är något att besöka. Miljön där är ofta stimmig och stökig. Och de erbjuder en värld av öl och snabbmat; funnes det inga bättre alternativ, kunde man ju konstant laga maten hemma och äta där.

Jag och Birgitta har båda en fäbless för god mat och gillar dessutom att laga mat – så det går verkligen ingen nöd på oss heller i det senare fallet. Ibland kan det ändå vara kul att för omväxlingens skull gå ut och äta, också att se på folklivet. Men då vill vi ha vällagad mat. Vi är också beredda att betala för kvalitet.

Jag har tidigare försökt vägleda tillfälliga besökare i Öregrund genom att skriva lite om de av Öregrunds restauranger som verkligen är värda att besöka.

Jag har då rekommenderat Köket Grill : Café på Strandgatan 12 med sitt högt belägna trädäck med utsikt över hamnvimlet. Deras grillbuffé är prisvärd och vinerna hyggliga; innehavarinnan är utbildad sommelier.

Vill man i stället ha utsikt över havet åt Gräsö till, kan man – fortfarande med garanti att få god mat – i stället sätta sig på verandan till Strandhotellets restaurang Seglarbaren. Strandhotellet har adress Västergatan 1, men du kan gå upp till restaurangen direkt från gatan på sjösidan (runt hörnet).

Ett måste, om du bara vill fika eller ta ett glas vin eller öl, är det trädgårdscafé som hör till Hotell Floras Trädgård på Västergatan 20; det ligger till vänster om infarten just när du är på väg in i Öregrunds lilla centrum. Är det vackert väder, kan man med fördel sitta ute i den stora trädgården med dess vackra perennrabatter och lummiga träd, och skulle det komma lite regn, är miljön inomhus också vacker. I båda fallen rekommenderas deras hembakta bröd.

Jag har tidigare med sorg i hjärtat tvingats meddela, att vår favoritrestaurang på somrarna, Klockargården, inte håller öppet den här sommaren. (Men Klockargården serverar fortfarande frukost, om man bor över där.)

I går, lördag, berättade jag för Birgitta, att jag ville bjuda ut henne på middag på kvällen – vi har ännu inte ätit ute någon gång den här öregrundssommaren. Så på eftermiddagen tog vi en promenad förbi de tänkbara krogarna och studerade menyerna.

På denna rundvandring träffade vi också på skyltar, som gjorde reklam för den nyöppnade Ankargården. Ankargårdens restaurang öppnades så sent som 30e juni 2007, så vi gick nyfiket dit för att ta oss en närmare titt på stället. Menyn såg så pass lockande ut, att vi gick in till restaurangens utomhusdel, som finns på en innergård mellan några stora gula trähus.

Vi beställde var sitt glas vitt vin och passade samtidigt på att reservera bord vid halvåttatiden (efter ”Ebba och Didrik” i TV). Det senare gick bra, och servitrisen föreslog till och med att vi skulle betala våra glas vin tillsammans med notan senare på kvällen. (Nå, vi hör till inventarierna i lilla Öregrund och förväntas knappast smita från någon nota.)

Det finns också bord inomhus, men eftersom kvällen var vacker om än aningen kylig – Birgitta svepte om sig en av restaurangens filtar – satte vi oss åter utomhus.

Utomhusdelen av Ankargårdens restaurang är alltså omgärdad av gulmålade brädväggar, och på en av dem klättrade en Rosa Helenae. Själva gården är belagd med grovt grus och kanske inte lika vacker. Men redan när vi kom, var restaurangen nästan fullbesatt, och det kom ännu fler gäster. Eftersom det här är en riktig restaurang, en sådan som inte tävlar med hamnkrogarnas låga priser, är redan publiktillströmningen ett tecken på att det finns fler än vi som söker något annat än öl och pizza till billigast möjliga pris.

Ankargården har faktiskt delvis ett restaurangförflutet. En del av utrymmena användes av det gamla, nu för länge sedan rivna Stadshotellet. På Stadshotellets plats finns i dag Vårdcentralen och Apoteket, och för att komma till Ankargården, som ligger på Telegrafgatan 12, viker man upp på tvärgatan bakom dessa institutioner.

Under en mellanperiod har det som nu är Ankargården bland annat varit vandrarhem.

Ankargården är i dag pensionat, konferensanläggning och alltså restaurang och café. Restaurangen har ambitioner åt skärgårdsrestauranghållet. På menyn finns som förrätter till exempel egeninlagd sill med färskpotatis och rimmad lax, som huvudrätter till exempel varmrökt lax med potatissallad och stekt strömming med senap, ansjovis och gräslökspotatis.

Både den förrätt och den varmrätt vi valde visade sig vara slut – restaurangen hade haft så många besökare att råvarorna helt enkelt var slut.

Alltså fick vi inte rökta räkor med grillad baguette, örtdipp och citron. Men den förrätt vi i stället valde, Ankargårdstoast, var mycket god den också: kräftstjärtar, dill, pepparrot, rödlök, gurka och citron på mycket grovt, mörkt rågbröd. Till det drack vi husets vita vin.

Inte heller fick vi marinerade lammkotletter – lammet var slut – med bakad potatis och ört- och vitlökssmör. I stället valde vi då – och var fullt nöjda med – entrecote med tomatsallad och stekt färskpotatis. Till det drack vi en flaska Robert Mondavi Zindafel.

Och så avrundade vi med var sin irish coffee.

Sammanlagt inte helt billigt – men vi fick valuta för pengarna.

Till Ankargården kommer vi nog att återvända.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^