Sommar med Barbro Lindgren

När våra barn var små, fanns förstås Barbro Lindgrens barnböcker här hemma – nyligen skrev jag om den serieversion av Loranga, Masarin och Dartanjang hennes systerdotter Sara Olausson har gjort. Men vår bokhylla rymmer också en bunt böcker för vuxna, både lyrik och prosa, av Barbro Lindgren.

Till det kommer att hon också är en skicklig tecknare. I dagens Sommar-program berättade hon att hon startade sin konstnärliga bana med att gå på Konstfack.

Jag har, kanske för att jag är en besläktad ande, alltid hyst kärlek till människor som spränger förväntade ramar. Men jag anar att den här strävan hos henne kan ha lett till konflikter med hennes ursprungliga förlag, Rabén & Sjögren, och i sanningens namn har hennes stora triumfer ju alla legat inom barnboksgenren.

Hennes sommarprat i dag sträckte sig över hela det vida fält som är Barbro Lindgren. Men hon gjorde också gränsmarkeringar, åt två håll. Dels mot dålig smak, med trädgårdstomtar som främsta exempel. Dels mot det slutna och mycket inåtvända draget i dagens poesi.

Av det senare ska man inte dra slutsatsen att Barbro Lindgren själv är något slags traditionalist – redan hennes egna mycket innovativa barnböcker bevisar motsatsen. Men hon spelade i dagens Sommar-program också Åke Hodells ”General Bussig”, som nog kan ha både förbryllat och retat en del av lyssnarna. Själv älskar jag Åke Hodell; jag har på 1960-talet hört och sett honom live i orangeriet i Linnéträdgården här i Uppsala, och det var vansinningt roligt.

Också Barbro Lindgren var rolig att lyssna på, och desto roligare blev programmet av hennes okonventionella och omväxlande musikval: klassisk musik och sång, Monica Zetterlund, Södra bergens balalajkor, Cornelis Vreeswijk och, inte minst, Erik Frank i ”Novelty Accordion”.

Sommar med Helena Bergström

Helena Bergström berättade i sitt Sommar-program, att hon som barn fick följa med föräldrarna i vietnamdemonstrationer. Jag vet också att hon allt sedan starten har tillhört styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Det finns helt uppenbart ett engagemang hos henne, men om man bortser från den korta och lätt anekdotiska glimten av hur det var att rida på vuxnas axlar och skandera ”USA ut ur Indokina”, var hennes sommarprat knappast politiskt, snarare mycket självcentrerat i mer privat bemärkelse.

Och här firade Helena Bergström triumfer, nyttjade hela sin stora rutin från scen och film till att dramatisera och levandegöra. Här var hon också mycket frispråkig, allt ifrån barndomens nojor och konkurrensstrider i samband med att hon hade en lten statistroll i ”Klas Klättermus” till hur det egentligen gick till när hon (i en hiss) förklarade sin kärlek till den då gifte Colin Nutley.

Var hennes prat personligt och bitvis självutlämnande, blev musiken i hennes program desto mer av en besvikelse. Det började i och för sig lovande, med Rolf Wikström & co i ”Solidaritet”. Annat kändes mer pliktskyldigt, men det stora problemet var att man bara fick höra snuttar av musiken – nästan allt tonades av, förmodligen för att man skulle få plats med Helena Bergströms myckna prat.

Och själva idén med programmet Sommar är ju att man som lyssnare ska få sig till livs både ett personligt, gärna självutlämnande prat och personligt vald musik, sådan som antingen har betytt mycket för sommarprataren eller har ett direkt samband med det han/hon pratar om.

Melodikrysset nummer 30 2011

Det är lite ensamt i stugan i dag – Birgitta är intagen på hjärtkliniken på Akademiska i Uppsala igen. Lite senare i dag ska jag hälsa på, men först ville jag göra dagens melodikryss.

Det var nu inte så värst svårt.

Tankarna går ju i dessa tider också ständigt till Norge, men i Melodikrysset fanns det bara en låt med norsk anknytning: barnartisten Anita Hegerland fanns bland dem som spelade in ”Jag ska måla hela världen, lilla mamma”.

På gränsen till Norge ligger Värmland, som var ett av svaren i krysset med hjälp av ”Ack Värmeland du sköna”.

På gränsen mot Norge låg ju också Janne ”Loffe” Carlsson i Jan Olof Olssons och Bengt Lagerkvists fina TV-serie ”Någonstans i Sverige”. Han var, liksom huvudpersonen i Ulla Billquists jättehit från 1940 ”Min soldat”, ledmotivet i filmen, klädd i uniform.

Även han slogs ”För kung och fosterland” – men i dagens kryss var detta titeln på en Magnus Uggla-låt med lite annan inriktning.

Vårt östra gannland representerades i dag av en inspelning på finska av ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini”, en titel av vilken det framgår att huvudpersonen tänker bada.

Även Malta var med på ett hörn. 1973 – sjuttiotre – vann gruppen med detta namn (Claes af Geijerstam och Göran Fristorp) Melodifestivalen med Lars Forssells och Monica & Carl-Axel Dominiques ”Sommaren som aldrig säger nej”. Malta fick dock, eftersom det också finns ett land som heter så, i Eurovision Song Contest lov att döpa om sig till Nova.

USA representerades i dag av Liza Minnelli med ”My Mammy”, lanserad redan på 1930-talet av Al Jolson.

Alf Robertson sjöng förstås sin ”Ett minne till lunch” på svenska, men originalet, ”I Took a Memory To Lunch”, är också det amerikanskt, skrivet av Tom T Hall.

I USA utspelas också Björns och Bennys musikal ”Kristina från Duvemåla”, ur vilken vi i dag fick höra ”Och guldet blev till sand” med Peter Jöback.

Men därmed är vi samtidigt här hemma i Sverige, och därifrån kom också ett och annat.

”Nu ska vi skörda linet i dag”, som här skulle ge svaret lin, var ett stycke ur den klassiska sångleksrepertoaren. ”Var inte rädd” med Nordman ett exmpel från senare år.

Själv minns jag från yngre år hur ”Gotländsk sommarnatt”, således en låt om Gotland, med Ernie Englund ständigt spelades i radio.

Och hur många gånger har jag inte hört Evert Taubes ”Maj på Malö”, som inledde dagens melodikryss?

* * *

Jag har hittills lyssnat på och skrivit om samtliga Sommar-program i radions P1. Det ska jag göra också i dag men först efter kvällssändningen. Nu närmast ska jag alltså åka in till Uppsala och hälsa på hustrun på Akademiska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Olof Wretling

Jag måste bekänna att jag hade en smula svårt för den lite manierade humorn i Olof Wretlings Sommar-program. Det hjälpte inte att programmet innehöll i princip känslostarka partier som berättelsen om pappans död och besöket vid hans grav, där sonen ville berätta om ett barnbarn på väg, när detta motbalanserades av den slapstickartade historien om hur han på kyrkogården, själv iförd bara kortbyxor fast det är mitt i vintern, lyckas bli utlåst ur bilen. Kontrasten mellan Wretlings forcerade svada och hans norrländska idiom, som jag – själv uppvuxen i Norrland – är van vid att höra talas på ett sävligare sätt, var också lite märklig.

Wretling, på sin tid en lovande höjdhoppare, lyckades i motsats till Pia Sundhage här om dagen inte heller berätta om sin idrott på ett sätt som lockade mig att lyssna.

I någon utsträckning – Ola Magnells ”Pappa” är ett exempel – lyckades han i musikvalet knyta an till det han pratade om, men även om jag själv lyssnar också på Håkan Hellström, låg det Wretling spelade mestadels utanför det jag gillar. Så för min del kunde han till och med ha spelat ”Nah Neh Nah” med Vaya Con Dios fler gånger än de fyra det nu blev.

Fast andra tyckte kanske helt annorlunda?

Sommar med Claes Hultling

Läkaren Claes Hultling krossade 1984 en halskota i samband med dykning. I sitt Sommar-program berättade han om hur det oväntade kan ändra förutsättningarna för ens liv men också om hur han, själv uppenbarligen i besittning av en okuvlig vilja, lyckades komma tillbaka, förvisso inte till det vi betraktar som ett normalt liv men ändå till ett meningsfullt liv, detta trots att han blev förlamad från bröstet och neråt.

Mitt i alltihopa fullföljde han sina giftermålsplaner och lyckades, trots att han inte längre kan ha normala samlag, till och med bli far till en son, som för övrigt medverkade en smula i programmet. Sin okuvliga vilja och envishet har han också brukat till att bilda en stiftelse för att hjälpa andra ryggmärgsskadade.

För det senare ändamålet lyckades han få ekonomiskt stöd från Jan Stenbeck, men trots detta och trots att han alltså opererar vid sidan om den landstingsdrivna vården, präglades hans berättelse inte av någon motsatsställning till den skattefinansierade, gemensamma sektorn, den som annars fortfarande dominerar vården.

Det var lite av Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” över det här programmet.

Jag gillade hans musikval med en hel del jazz, inte minst Dave Brubecks klassiska ”Take Five”, men även klassisk musik. Och så det faktum att han spelade politiskt radikala sånger, till exempel ”Vem kan man lita på?” med Hoola Bandoola Band, och så den här Tom Lehrer-klassikern, som jag köpte när den var ny och nämnde i en text om Lehrer i Innerspalten, en dåtida institution på Aftonbladets kultursidor:

Who’s Next?

Text och musik: Tom Lehrer

One of the big news items of the past year concerned the fact that China, which we called ”Red China,” exploded a nuclear bomb, which we called a device. Then Indonesia announced that it was going to have one soon, and proliferation became the word of the day. Here’s a song about that:

First we got the bomb, and that was good,
’Cause we love peace and motherhood.
Then Russia got the bomb, but that’s okay,
’Cause the balance of power’s maintained that way.
Who’s next?

France got the bomb, but don’t you grieve,
’Cause they’re on our side (I believe).
China got the bomb, but have no fears,
They can’t wipe us out for at least five years.
Who’s next?

Then Indonesia claimed that they
Were gonna get one any day.
South Africa wants two, that’s right:
One for the black and one for the white.
Who’s next?

Egypt’s gonna get one too,
Just to use on you know who.
So Israel’s getting tense.
Wants one in self defense.
”The Lord’s our shepherd,” says the psalm,
But just in case, we better get a bomb.
Who’s next?

Luxembourg is next to go,
And (who knows?) maybe Monaco.
We’ll try to stay serene and calm
When Alabama gets the bomb.
Who’s next?
Who’s next?
Who’s next?
Who’s next?

Sången förekom utsprungligen i en amerikansk TV-show i början av 1960-talet och fanns sen med på Tom Lehrers live-LP ”That Was the Year That Was” (Reprise RS-6179, 1965, på CD 1990). Texten publicerades i ”Tom Lehrer’s Second Song Book” (Elet Books, 1968).

Många av Tom Lehrers texter, bland dem den här (på svenska ”Vem se’n”) översattes till svenska av Per-Anders Boquist och sjöngs in av Lars Ekborg på LPn ”Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld” (Amigo AMLP 803, 1967, på CD 2002).

Sommar med Kjerstin Dellert

Jag är operafan och har förstås sett föreställningar med de verk Kjerstin Dellert spelade stycken ur – ”Carmen”, ”La Bohème”, ”Rosenkavaljeren” – och är också bekant med annat hon spelade i sitt Sommar-program, till exempel ”Intåg i sommarhagen” och ”Stormy Weather”. Det är inget fel på den här musiken, tvärt om, även om många andra lyssnare kanske tyckte att det blev väl mycket opera, men man kan nog, trots att musiken hade samband med minnen hon berättade, göra invändningen att det blev väl mycket med henne själv (plus dessutom sonen Thotte).

När det gäller pratet, gick mina reaktioner åt två helt olika håll. Alldeles i början av programmet hade hon en berättelse om något mycket dramatiskt – ett självmordsförsök där bara slumpen skilde henne från döden – men i det avsnittet gick hon inte tillräckligt djupt i fråga om varför hon handlade som hon gjorde. I andra avsnitt var hon desto mer frispråkig, som när hon återgav den vokabulär Ingmar Bergman använde, när hon spelade hora, och när hon berättade om den för publiken ohörbara repliken från en kvinnlig kollega, som hon själv (som spelade man) skulle lägra: ”Gör mig inte med barn!”

Roligt också att få höra om hennes arbete för att rädda Confidencen – men sammantaget önskar jag ändå att den här gamla damen hade släppt till lite mer av sig själv.

Sommar med Pia Sundhage

Jag är som bekant notoriskt ointresserad av idrott, men naturligtvis känner jag till Pia Sundhage, svensk damfotbolls största stjärna, numera ledare för det amerikanska damfotbollslaget. Som hyllning till det land hon numera arbetar för spelade hon Bruce Springsteens ”Born In the USA” – men hon berättade också om hur hon, i och för sig utan stora yttre åthävor, vilket inte hjälpte, undvek att delta när hennes landslag mötte president George W Bush.

Mer indirekt – till exempel genom musikvalet – förstod de som lyssnade till dagens Sommar, att hennes egna politiska värderingar finns ganska långt till vänster om Bush. Inte så att det hon sa i allmänhet var någon vänsterpredikan, men hennes jämställdhetspräglade värderingar kom naturligtvis fram när hon uppehöll sig vid dagens huvudämne, damfotbollen och dess villkor. Men den musik hon spelade fungerade som en politisk fond till hennes program; det mesta av det hon spelade, det politiska lika väl som de färre övriga låtarna, finns även i min skivsamling: ”Rocksamba” med Hoola Bandoola Band, ”Talkin’ Bout a Revolution” med Tracy Chapman, ”Teach Your Children” med Crosby, Stills, Nash & Young, ”The Times They Are A-Changin’” med Bob Dylan, ”Med vilken rätt?” med Fria Proteratern, ”Sultans of Swing” med en av min sons gamla favoriter Dire Straits, ”The Sounds of Silence” med Simon and Garfunkel, ”Vi äro tusenden” med Totta Näslund och Tältorkestern ur det så kallade Tältprojektet, ”Bitter Fruit” med Steven van Zandt, ”Den jag kunde va” med Mikael Wiehe.

Men jag måste till min förvåning konstatera, att Pia Sundhage lyckades fånga mig som radiolyssnare inte bara med sin musik utan också med det hon berättade om fotboll och om enskilda matcher. Inte så att jag kommer att se på fotboll, ens damfotboll, i fortsättningen heller, men det är stort nog att kunna berätta så livfullt och bitvis fängslande, att jag förstår åtminstone hennes egen lidelse.

Melodikrysset nummer 29 2011

Som vanligt besöktes min blogg av många krysslösare i lördags, men själv var jag för tagen av det som hände i Norge för att då klara att ägna mig åt mitt och många andras i och för sig oskyldiga lördagsnöje, Melodikrysset. Först i dag har jag kunnat förmå mig till att lyssna på krysset på webben.

Särskilt svårt var inte det här krysset. Jag kan för egen del bara komma på en enda artist, som jag inte har lyssnat på, men eftersom Anders Eldeman dels sa att det var en australisk-amerikansk artist, dels nämnde titeln på den låt som spelades, ”Jessie’s Girl”, måste den vi hörde ha varit Rick Springfield.

Dessutom hade vi vid det laget redan genom en annan betydligt lättare fråga fått alla bokstäver i förnamnet utom den första. Den som sjöng tillsammans med Jerry Lee Lewis i ”Evening Gown” var nämligen Mick Jagger.

På samma sätt kunde den som inte visste att det var Enya (Brennan), på irländska Eithne Ní Bhraonáin, som sjöng ”Dreams Are More Precious”, få hjälp av ett annat, delvis sammanlöpande förnamn.

Vi hörde nämligen Sonya Hedenbratt i ”Kärleken är ingenting att ha”. Den förekom i Hasse- & Tage-revyn på China 1964 ”Gula hund”. Jag och Birgitta såg den där; dessutom har jag revyn på video.

Anders Eldeman har ofta en förkärlek för par, så strax efter låten ur ”Gula hund”, fick vi höra signaturen till ”Rosa Pantern”, där Peter Sellers spelade komissarie Clouseau.

Mera färg: ”Leende guldbruna ögon” med Sten och Stanley fanns bland mina föräldrars skivor, och jag tror att våra barn, på besök hos farfar och farmor i Juniskär, kallade den för guldstensskivan. Tar jag inte fel, var min yngste bror Mikko också ute och dansade till den låten.

Jan Sparring kan mycket väl också ha funnits bland mina föräldrars LP-skivor, men det minns jag inte säkert. Fast många av deras skivor var från relativt tidigt 1970-tal, då Sparring spelade in sin version av ”Nån däruppe måste gilla mig” – även den förekommer väl förresten i dansbandsversion. Sparring själv blev frälst och religiös sångare efter att ha varit operasångare – basbaryton – och efter en ännu brokigare ungdom, då han bland annat var boxare.

På 1950-talet, då jag själv fortfarande bodde i Juniskär och gick i skola i Sundsvall, spelade man ofta i radio en melodi som kallades ”Swedish Rhapsody”. Men den är egentligen äldre, skriven av Hugo Alfvén. Dess populärnamn är ”Midsommarvaka”, vilket alltså skulle ge oss den högtid Eldeman ville att vi skulle skriva in i krysset, midsommar.

Senare, när jag pluggade i Uppsala, började min håg stå till politisk musik, och i den kategorin fanns, åtminstone delvis, den tidige Bob Dylan. Men Dylan var redan från början en mångdimensionell musikskapare, och bland det jag också lyssnade på tidigt fanns hans ”Mr. Tambourine Man”, den som i dag skulle ge oss ordet tamburiner. Jag hade i många år den här låten på ett band som jag spelade när jag städade hemma; jag hade den också med på jobbet på redaktionen för Aktuellt i politiken (s) där jag var chefredaktör. Nu finns det här bandet vid musikanläggningen på glasverandan i sommarhuset i Öregrund.

Och apropå politik: Svante Thuresson går ju knappast att klassificera som en politisk sångare, men faktum är att jag en gång har hört honom live vid ett socialdemokratiskt valmöte i Stockholm. I dag fick vi höra ett smakprov från hans pinfärska CD: ”Stockholm, Stockholm” (som han för övrigt kallade Guds utvalda stad).

Jussi Björling har jag aldrig hört i något politiskt sammanhang, men hans gamla paradnummer ”Till havs” har jag faktiskt hört vid en vietnamsoaré som Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) anordnade på Uppsala stadsteater. Jussi var för sin del tenor, vilket är svaret på den andra frågan som illustrerades av ”Till havs”.

Från Jussi kan steget synas långt till Melodifestivalen, men så här är det ju i Melodikrysset: genrer och olika slags artister blandas vilt. Sarah Dawn Finer sjunger för övrigt ofta bra, även om jag inte tycker att hennes bidrag i Melodivestivalen 2009, ”Moving On”, hör till musiklivets yppersta pärlor.

Och det är svårt att inte charmas av Cher, till exempel när hon sjunger ”Dark Lady”. Hennes fullständiga namn, Cherilyn Sarkisian, i vart fall efternamnet, avslöjar att hon har armeniskt påbrå.

I min värld är dark ladies med armeniskt påbrå välkomna de också, för att nu även avslutningsvis hamna där jag började.

Sommar med Lars Ohly

Jag har en gång mött vänsterledaren Lars Ohly i en ganska hårdhänt radiodebatt om kommunismen; det var på den tiden då han fortfarande kallade sig för kommunist. Det gör han inte längre – vilket inte hindrade att det han i dagens Sommar-program sa om kommunismens fall i Östeuropa hörde till de svagaste partierna i programmet.

Innan jag går vidare med programinnehållet, ska jag kanske nämna att jag generellt inte alls känner mig fientligt inställd till honom och hans partis nuvarande politik. Jag har mött och pratat med honom och hans hustru Åsa i ganska många sammanhang, och jag talar här om vänliga snarare än pliktskyldiga samtal. Han hör också till de många som har besökt min blogg.

Lars Ohly blev den förste av sommarpratarna som hade omarbetat sitt programmanus efter det som just har inträffat i Norge, och om händelserna i Norge gjorde han en lång, möjligen verbalt aningen för lång programinledning – men det var naturligtvis annars helt rätt att börja så här. Kanske var det också i skuggan av Norge han hade rensat bort mer lättfärdiga saker ur sitt program, vilket dock ledde till att det här sommarprogrammet kanske blev väl kompakt politiskt. Å andra sidan var det han sa om behandlingen av svårt sjuka angeläget och det han berättade om aktionerna under lumpartiden ganska roligt.

Andra delar av hans program kan ju ha roat andra, men själv är jag notoriskt ointresserad av fotboll och annan idrott.

Lars Ohlys musikval är inte i alla stycken mitt, men jag upplevde det som personligt, och ett och annat av det han spelade – Beatles, Marit Bergman, Bachman-Turner Overdrive och Stefan Sundström – passar också mina öron.

Sommar med Jan Carlzon

Om jag säger, att Sommar med förre SAS-chefen Jan Carlzon är ett av de program i serien som minst har engagerat mig, tror säkert en del av läsarna att det beror på politiska antipatier.

Men nej – när Carlzon undantagsvis, och kritiskt, halkade in på ett ämne som den svenska skolan, lyssnade jag faktiskt intresserat.

Men sen var det allt det där andra malande dösnacket. Vidare: Aftonbladet rankar dagligen sommarpratarnas skrytkvot, och jag misstänker att Carlzon där kommer att ligga högt i morgondagens tidning.

Också musiken han spelade gled förbi som en teflonfond. Han spelade Helen Sjöholm, Randy Crawford, Lill Lindfors, Frank Sinatra – men ingenting ville fastna.