Pressgroda

30 september 2011 14:38 | Citat | Kommentering avstängd

Hittad via Journalisten nummer 11 2011:

”Maken David Johansson får efter uppstigning vid halv åtta och frukost sitta vid köksbordet till tio innan han får gå på toaletten och lägga sig. Redan klockan elva återvänder personalen för att servera lunchen.”

Norrländska Socialdemokraten

Väljarstödet rasar för M och går stadigt uppåt för S

30 september 2011 13:03 | Politik | 18 kommentarer

Den väljarundersökning från Synovate, som Dagens Nyheter i dag (30 september 2011) presenterar, är i flera avseende närmast sensationell. Moderaterna rasar med 5,2 procent och får nu 31,7 procent. Särskilt lovande med sikte på framtida valresultat är det faktum att Moderaternas stöd bland unga (åldersgruppen 18-29 år) på en månad har sjunkit från 34,4 procent till 17,3 procent. I klar ledning bland partierna är Socialdemokraterna med 34,1 procent – partiet ökar med 1,3 procent, vilket i sig inte är någon väldig framgång, men S har långsiktigt en stigande kurva.

Samtidigt har Miljöpartiets flirt med den borgerliga regeringen inte gett någon utdelning. Partiet får i den här mätningen 8,3 procent (- 0,1). Däremot segar sig Vänsterpartiet, där Jonas Sjöstedt allt mer framstår som trolig partiledare, över spärren och får nu 4,9 procent (+ 1,2).

Sammantaget får de röd-gröna 47,3 procent mot 46,4 procent för alliansen.

Problemet med alliansens sammanlagda siffra är dock att Kristdemokraterna, även om de får en liten ökning (+ 0,5) åter igen, nu med 3,8 procent, landar under spärren. KDs egna problem ser ut att snarare öka än minska: Göran Hägglund försöker klamra sig fast på partiledarposten, men allt fler partidistrikt vände honom ryggen. Och Maria Larsson, tidigare nämnd som tänkbar partiledare, har samtidigt gjort bort sig något så katastrofalt – hennes kovändning i frågan om ersättning till fosterhemsplacerade kommer inte att rädda henne och hennes parti; alla vet ju att det var oppositionens, främst socialdemokratins, hårda press som fick henne och regeringena att byta fot.

För KD innebär inte heller de övriga två forna mittenpartierna någon säker rekryteringskälla. Folkpartiet har nu länge under Jan Björklunds ledning befunnit sig på en mer nyliberal kurs än Moderaterna, och hos Centern förstärks, med Annie Lööf som ny ordförande, samma tendens. De här båda partierna slåss numera i betydande utsträckning om samma väljare, så när Centern går upp med + 1,6 till 5,4 procent, går Folkpartiet ner med – 2,0 till 5,5 procent.

Sverigedemokraterna har återhämtat sig något efter Utøya (5,1 procent, + 2,2), men det återstår att se hur den senaste turbulensen kring William Petzäll påverkar partiets attraktionskraft.

En mycket intressant sak med den här undersökningen, alltså publicerad i DN, är att tidningens ledarredaktion har valt att inte kommentera den.

Men där på de opinionsbildande sidorna i tidningen finns ändå två stora artiklar, vars publicering nog har att göra med resultatet, åtminstone socialdemokratins framgång.

Dels skriver ledarskribenten Gunnar Jonsson om Socialdemokraternas ännu inte offentliggjorda budgetmotion, detta främst med syftet att svärta ner partiledaren Håkan Juholt. I fallet budgetalternativet väntar jag för egen del med att utfärda något slutgiltigt omdöme, men om det som hittills har publicerats om hanteringen av budgetmotionen är någorlunda korrekt, finns det faktiskt anledning att vara bekymrad.

Dels får en ledande företrädare för den partihöger vars makt den senaste partikongressen avsevärt reducerade, Jan Nygren, en helsida på DN.debatt, där han åter igen pläderar för bland annat privata alternativ. ”Medelklassen får inte bara vara objekt för höjda skatter”, lyder rubriken. Nej, men den får väl något för skattepengarna också. Till exempel det Nygren skriver om: äldrevård, sociala trygghetssystem och många olika slag av samhällsservice.

Centern stuvar om bland sina statsråd

29 september 2011 12:51 | Politik | 2 kommentarer

Som väntat resulterar Centerns byte av partiledning också i personbyten på några av partiets ministerposter i regeringen. Undantaget är Eskil Erlandsson, som har skött jordbruks- och landsbygdsfrågorna på ett sätt som centerpartisterna gillar.

Anna-Karin Hatt, som var Annie Lööfs främsta konkurrent om partiledarposten, behåller ansvaret för IT-frågorna, men övertar ansvaret för energipolitiken. Dem vill Lööf slippa därför att hon vill ha mer tid för att resa i landet, säger hon – men det är nog en föga djärv gissning, att hon vill skyffla över dem på någon annan, därför att de är en så het potatis. Blir det nya konflikter om kärnkraften, och det blir det säkert, är det bättre att konkurrenten Hatt får ta den debatten och ta emot smällarna.

Annie Lööf själv tar hand om näringspolitiken (av vilken jordbrukspolitiken i dag är en försumbar del, som dessutom sköts av en regeringskollega). Med den utpräglat marknadsliberala syn Lööf har, vore det närmast fantasier att tro att hon i till exempel fallet Saab Automobile skulle ha för avsikt att föra en mer aktiv politik än vad Maud Olofsson har gjort.

Det intresantaste nyförvärvet bland Centerns ministrar är nog Lena Ek, på sin tid Maud Olofssons främsta konkurrent om partiledarposten. Hon blir ny miljöminister efter Andreas Carlgren, som också han får lämna regeringen. Jag är inte den som i förväg är beredd att utfärda något kompetensbetyg år någon centerminister, men Lena Ek har faktiskt bred kunskap om området, en kunskap som hon har vidgat under sin tid i EU-parlamentet.

Klantigare än Adreas Carlgren kan hon knappast bli på miljöministerposten. Vad Annie Lööf egentligen tycker om honom skiner tydligt igenom i det omdöme om honom hon har gett till Ekot: ”Andreas Carlgren har varit en mycket duktig miljöminister, säger Annie Lööf om den avgående minsitern. Det är ändå naturligt att som ny centerpartiledare forma sitt lag” (min kursivering).

Olofsson och Carlgren får vi säkert snart se på helt nya fält, dock inte de fält som deras partibroder jordbruksministern har att förvalta.

Korta meningar

28 september 2011 20:42 | Korta meningar, Politik | 1 kommentar

Nettan Jehu – inte visste jag att Israel hade kvinnlig premiärminister.

* * *

Psalm vid riksdagsöppnandet: Vår Borg är oss en väldig Gud.

* * *

Maud Olofsson, tidigare ledare för det som förr hette Bondeförbundet, verkar ha förväxlat kärnmjölk och kärnkraft.

* * *

Hon är något av politikens Hattifnatt. (Dom är elektriska som känt.) Men håller hon sig till mjölken, kan vi börja kalla henne för Lilla Mu.

* * *

Eller hur var det nu? Är det inte Jan Björklund som är ledare för Flockpartiet Hattifnattarna?

* * *

Kristdemokraterna ska byta namn igen, den här gången till Krisdemokraterna.

* * *

När Carl Bildt avgår, kommer han att få sitt porträtt målat. I olja.

* * *

Justitieministern har suttit länge nu, så hon har statsrådspensionen som i en liten Ask.

Nä, jag vill ha mina pengar i handen

27 september 2011 13:46 | Media, Politik, Ur dagboken | 39 kommentarer

”Drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre saknar förmåga att själva välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg, visar en ny, ännu opublicerad studie från Karolinska institutet”, läser jag i en debattartikel på DN.Debatt i dag (27 sepember 2011). Detta är visserligen inte ämnet för min nätbetraktelse i dag, men citatet ger ändå en sidobelysning åt mitt egentliga ämne: tjänstesamhället, till exempel banktjänsterna, får inte automatiseras så långt, att människor på grund av ålder eller sjukdom eller allmän oförmåga exkluderas.

Har ni aldrig stött på den där ensamma tanten eller farbrorn i kassakön på banken, han/hon som sinkar hela kön genom att ha blandat ihop något eller glömt fylla i något och som måste få hjälp av kassörskan för att hitta rätt bland sina ibland alltför många, ibland i något avseende ofullständiga papper? Och jag menar: inte bara själva blivit stressade utan känt medkänsla och kanske rent av tacksamhet över att även gamla och sjuka och bortkomna kan få mänsklig hjälp.

Själv har jag besökt det lokala bankkontoret (medan det fortfarande hanterade pengar), postkontoret (medan det fanns kvar) och Svensk kassaservice (innan också de stängde) under pensionsutbetalningsdagar och sett köerna av äldre som väntade på sin tur. Ganska många av de här människorna har sannolikt – i motsats till mig – inte haft någon dator hemma, och skulle de ha haft det, skulle de ändå inte ha förstått hur man fick ut sina pensionpengar ur den där burken.

Men framför allt: det lokala bankkontoret och det lokala postkontoret var – inte en kö utan en mänsklig mötesplats. Många kände varann i sitt eget grannskap, och även andra kunde man prata med. Och på Svensk kassaservice och på de centrala bankkontoren har jag sett kunder och kassapersonal föra små vänliga samtal med varann, lika viktiga som penningtransaktionerna i luckan. På ett kassaservicekontor, som jag under en period regelbundet besökte, erbjöd sig en gång en kassörska – som jag bara hade träffat ett antal gånger där i kassaluckan – att utföra ett ärende åt mig i den intilliggande men just då stängda kemtvätt som låg vägg i vägg.

Penningtjänstesamhällets personliga sidor håller gradvis på att rationaliseras: vi ska själva utföra dem, i våra datorer eller i automater i väggen. Själv vägrar jag envist: går till mina båda banker, SwedBank och Nordea, och tar ut kontanter i de portioner jag för tillfället behöver. Eftersom båda bankerna – Nordea är där värst – tar ut hutlösa avgifter för förmedling av pengar – priserna är satta för att få oss att sluta göra så – går jag numera oftast till Forex och betalar tidskriftsprenumerationer och annat liknande.

Eftersom Nordea i Öregrund sedan länge är ett kontantlöst bankkontor och vår lokala SwedBank har bommat igen, brukar jag samla mina bankärenden till de besök jag gör i Uppsala. Det hände senast i går: jag var in på SwedBank vid Stora torget och tog ut en lämplig summa kontanter, och eftersom jag skulle vidare till öregrundsbussen, betalade jag också den senaste räkningen från En bok för alla där. Jag skulle betala 145 kronor för tre barnböcker, vilket kostade 150 kronor i förmedlingsavgift! Killen i luckan insåg naturligtvis det absurda i avgiften och började den vanliga valsen om vad jag i stället borde göra. Jag förklarade för honom att jag i vanliga fall skulle ha gjort den här inbetalningen på Forex men att det i dag handlade om tidsrationalitet.

När han fortsatte att argumentera och till slut förklarade att SwedBank kommer att sluta helt och hållet med den här typen av manuella penningtjänster, förklarade jag, att jag – en hyggligt välbeställd man – över huvud taget inte, av principiella skäl, äger något bankkort av något slag, och att jag, som har varit kund i banken sen jag fick min första sparbanksbok under småskoletiden, om detta sker omedelbart kommer att byta till en bank som fortsatt har kontanthantering.

Han försökte då med att alla banker kommer att göra som SwedBank, varvid jag kontrade med att jag då tänkte lägga mig ner och svälta ihjäl, dock först efter att ha underrättat pressen.

Nu såg jag att även kassörskan i luckan intill intresserat lyssnade.

Tro nu inte att jag stod och röt högljutt. Nej, jag talade leende, med mitt nästan orubbliga lugn bevarat. Det senare kanske i det här fallet beroende på att det naturligtvis kommer att finnas kvar ställen som Forex, dit jag kan flytta mina pengar från SwedBank och Nordea, banker som jag en gång i världen valde på grund av deras ursprungliga ägarkaraktär: kooperativ respektive statlig.

Det slår mig att om vi många, som inte vill ha det kontantlösa samhället, på något sätt kunde organisera oss och erbjuda oss att flytta våra konton till en bank, som lovar att fortsatt ge oss våra egna pengar i handen, så skulle kanske till och med de av mig nämnda stora bankerna kunna förmås att fortsätta med kontanttjänster, kanske till och med sådana som kostar mindre än de belopp man via dessa tjänster förmedlar.

PS Ni ser mig på nätet, praktiskt taget varje dag. Men dra inte av detta slutsatsen att jag någonsin använder nätet för att betala någon som helst räkning. Jag har beställt böcker, skivor och gamla tidskrifter på nätet, till och med samlarporslin – men sen travar jag i väg till ett bankkontor och betalar kontant. Jag är absolut konsekvent.

Hätila ragulpr på fåtskliaben

26 september 2011 13:40 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Så hjälpte Uggla Nalle Puh att skriva.

Men i går var det inte Iors födelsedag utan Viggos. Och så firade vi också familjens övriga septemberbarn.

Viggo, vars riktiga födelsedag det var, fyllde 9. Farmor Kristina och farfar Olle hade dagen till ära kommit ner från Sollefteå och jag och Birgitta från Öregrund. Med på Viggos fest var också våra barn, Anna och hennes sambo Enver och så Annas döttrar Sara, Amanda och Ella, vidare vår Matti och hans Karin. Och så förstås värdfolket, Viggos föräldrar Kerstin och Bo plus lillasyster Klara.

Viggo hade på födelsedagsmorgonen fått en egen ny dator, och Klara hade samtidigt fått överta den gamla dator syskonen tidigare hade delat på. Viggo fick förstås mängder av presenter. Av mina tänkte jag nämna ett tämligen nyinkommet Harry Potter-lego – han fick för övrigt flera – och så Jan Lööfs samlade serier i tre band, dessutom filmen om Skrotnisse och hans vänner.

Bilder från Viggos födelsedag hittar ni på mamma Kerstins blogg, här.

På Viggos födelsedag brukar vi också fira lillasyster Klaras halvårsfödelsedag: hon blev i år sex och ett halvt år på Viggos födelsedag. Så när Viggo av mig fick tre Smurf-filmer, fick Klara några smurfer, en ny Smurf-serietidning och en Smurf-pysselbok.

Mamma Kerstin har för någon vecka sen, den 13 september, fyllt 42, så vi passade på att fira även henne. Av mig fick hon kok- och bakböcker och så DVD-filmer. Birgitta och jag bidrog båda till hennes trädgård, Birgitta med röda och svarta vinbär och så en rabarber från trädgården i Öregrund, jag med krusbär. Jag gav förresten Kerstin en stor bok om äppelsorter också.

Barnen passade samtidigt på att gratta Birgitta, som hade fyllt 74 den 20 september. Kerstin och Matti hade köpt ett överkasttyg till Öregrund, Matti dessutom en orkidé. Av Anna fick Birgitta pengar till kulturevenemang, och så fick också jag en PS-present, Konsums blåvita kaffeburk.

Sen blev det kaffe, te, läsk samt tårta, bullar och kakor, givetvis Kerstins hembakta, ute på altanen. Ibland är septembervädret fortfarande nådigt.

Fram mot fem fick Birgitta och jag skjuts hem av Kristina, och med hem till oss följde också Anna och hennes familj samt Matti och Karin. De som ville/kunde – Kerstin med familj var ju upptagna av Viggos födelsedag – hade bjudits hem till oss på Idrottsgatan för en försenad födelsedagsmiddag för Birgitta.

Jag hade förberett den för att vinna tid. I Öregrund hade jag, innan vi for in till Uppsala, bakat en estnisk äppelkaka, egentligen gjord efter ett estniskt rabarberkakerecept: Man gräddar först en pajbotten, bland annat smaksatt med en aning bittermandel. På den lägger man rikligt med klyftor av skalade och urkärnade äpplen, och över äppelklyftorna strör man en blandning av socker och kanel. (De äpplen jag använde kom från vår egen trädgård i Öregrund.) Över alltsamman häller man sockerkakssmet och så gräddar man en gång till. Smaskigt med vispgrädde!

Också huvudrätten var förberedd: Under förmiddagen hade jag smörbrynt, saltat och svartpepprat delar av två kycklingar, som jag sen lät puttra i hönsbuljong, smaksatt med rikligt med kanel och citronsaft och hackad lök. När det här sen är nästan färdigt lägger man över alltsammans ett lager persikohalvor i sitt söta spad och har på ännu mer kanel. Receptet är kaukasiskt.

Det här behövde jag bara värma upp, när vi kom hem till oss, och under tiden kokade jag en stor gryta råris att ha till kycklingen.

Även det här blev en mycket trevlig framiljefest, och jag tror att jag gjorde skäl för mitt efternamn.

Visste ni förresten att namnet Kokk – Kock med estnisk stavning – kommer sig av att jag hade en anfader som en gång för mycket länge sedan var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, i närheten av Tallinn, vilket – när esterna efter beslut av sina tyska feodalherrar också de skulle ges efternamn – gav honom och vår släkt efternamnet Kokk?

Melodikrysset nummer 38 2011

24 september 2011 12:32 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare.

I och för sig hör jag inte till den skara som lyssnar på Martin Stenmarck – jag hade till exempel inte hört hans ”Som en vän” tidigare. Men jag minns honom från Melodifestivalen och klarade det efterfrågade efternamnet med bara en ledbokstav ifylld.

Från Melodifestivalen och Eurovision Song Contest minns vi också Malena Ernman och ”La voix”, med orättvist låg placering i det senare fallet. Här efterlyste Anders Eldeman hennes röstläge, och svaret måste bli alt – men mig veterligt är hon mezzosopran, alltså med ett röstläge mellan sopran och alt.

Om Malena Ernman är musikaliskt mångsidig, gäller detta också Oskar Linnros, som vi i dag hörde i ”Genom eld”. Dock hör han till de artister som jag inte har hört särskilt mycket av.

Däremot har jag på kort tid blivit fan av Melissa Horn – jag har nyss köpt hennes senaste CD ”Innan jag kände dig”. Men det vi fick höra i dag kom inte därifrån – Eldeman spelade titelspåret från debut-CDn ”Långa nätter”. Melissa har, som Anders Eldeman antydde, gott musikaliskt påbrå: hennes mamma heter Maritza Horn.

Från Svensktoppen (1976) minns jag ”Jag vill vara din, Margareta”. Men i dag hörde vi den inte med Sten & Stanley – då hade det varit för lätt – utan i en finsk version, där damen hette något annat.

Meta Roos är en mångsidig artist, med bland annat jazz på sin repertoar. I dag fick vi höra henne i ”Can Anyone Explain (No! No! No!)”, som folk i min ålder minns från radion – Ella Fitzgerald och Louis Armstrong gjorde den som duett 1950.

Mer huvudbry hos många melodikrysslösare vållade nog frågan om vem som har skrivit den sång vi hörde Harriet Andersson sjunga, ”Det bästa och det sämsta”. Jo, Povel Ramel!

En begåvad revymakare som fortfarande är i livet är Anders Eriksson, Galenskaparna/After Shave. Honom hörde vi i dag i ett nummer ur den även filmade ”Stinsen brinner”.

En scenföreställning (från 1959) som sedan även den blev film (1963) är Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music”. Den har jag sett upprepade gånger.

Det gäller även Walt Disney’s filmatisering av ”Pinoccio”. I den förekommer ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”. Sången, i den svenska versionen, har jag hört ännu oftare – den förekommer, med Bengt Feldreich som sångare, i disneykavalkaden ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, som är obligatorisk i min och många andras julaftonsprogram i TV.

Som ni väl har förstått, hör jag inte till dem som ger Astrid Lindgren och Georg Riedel minus för att de var/är socialdemokrater. Men vi kan nog alla vara överens om deras genialitet som barnkulturskapare. Båda förekom två gånger i dagens kryss.

Först hörde vi lilla Ida framföra ”Lille katt” – där det också förekommer en ko – i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och sen fick vi höra mer Ida, den av alla älskade ”Idas sommarvisa”, som inleds med raden ”Du ska inte tro det blir sommar”, ur ”Emil och griseknoen”.

Ytterligare en av dagens sammanlagt fyra barnkulturfrågor var den som illustrerades med ”Bä, bä, vita lamm”, där det ju tillverkas kläder. Den har engelsk förlaga men är här i landet känd med den text Alice Tegnér skrev. Vi har den på CD med Alice Babs och dottern Titti, och själv minns jag den förstås också från min småskoleläsebok ”Vill du läsa?”, sammanställd av Elsa Beskow och Herman Siegwald.

Beståndet av barnböcker och barnskivor följde med barnen när de flyttade hemifrån, men jag har sedan sytematiskt köpt mycket av det allra bästa till vårt eget bibliotek och vår egen skivsamling. Till stor glädje för barnbarn på besök, för närvarande vår dotter Kerstins Viggo och Klara, är också vårt relativt stora bestånd av filmer för barn på DVD. Och när jag grattar barnbarnen – närmast Viggo – på födelsedagen och köper julklappar till dem, köper jag gärna böcker, filmer och skivor, ofta gamla eller blivande barnkulturklassiker. För det finns ett barnkulturarv att vårda och föra vidare, tycker även en gammal kulturradikal.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att kllicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Nya DN: en oskön och förvirrande omvandling

23 september 2011 11:55 | Media | 9 kommentarer

Jag är något av tidningsnarkoman: läser dagligen tre morgontidningar och en kvällstidning, dessutom en nyhetsveckotidning och mängder av tidskrifter. Jag är själv gammal journalist och före detta chefredaktör, har alltså under mitt yrkesverksamma liv i den branschen haft ansvar för tidningars innehåll och utseende.

Nyligen lanserades en nyrenoverad Dagens Nyheter med pukor och trumpeter. Min första reaktion var ganska negativ, men eftersom jag erfarenhetsmässigt vet att det finns vanetrösklar som ibland leder en fel, har jag väntat med att reagera.

Tyvärr har den där olusten inte lagt sig.

När man slår upp tidningen, hittar man på sidan 2 en hänvisningssida till resten av innehållet. Var har vi sett det förut? I Svenska Dagbladet.

Säkert har tidningsmakarna på DN sneglat mot sin både sega och framgångsrika konkurrent, dock utan att lyckas bräcka denna.

Sidlayouten i DN med sina ofta dubbla neddrag, avskilda med linjer, under vilka det ligger varandra underställda vinjettrubriker, ibland färgplattor i olika färg, är inte bara oskön utan också ganska svårtolkad. DN har på de här sättet blivit en mycket fulare tidning än stockholmskollegan Svenskan. Ofta får man känslan av att bläddra i en annonsbilaga, inte läsa en journalistisk skapelse.

Redan tidigare var DNs ekonomidel generande usel jämfört med Svenska Dagbladets ekonomibilaga. I stället för att försöka göra något åt det, har DN nu gömt ekonomisidorna i tidningens huvuddel, den här gången försedda med färgplattevinjetter som får en att tro att det rör sig om en annonssektion. Men ägarna, Bonniers, vill väl helt enkelt inte att DN ska konkurrera med koncernens egen rosa framgång, Dagens Industri

Tillsammans med sporten, som jag för egen del aldrig läser (i någon tidning), har man nu i stället lagt DN.Sthlm, en ny satsning på lokalnyheter. DN.Sthlm är nog den överlägset smartaste nysatsningen vid omgörningen av DN: DN är ju trots allt den stora lokaltidningen för människorna i Storstockholm, och det är en gåta att man inte tidigare har satsat mer på just lokala nyheter, det som drar läsare till de framgångsrika regionala och lokala tidningarna runt om i landet.

I samma anda har man också låtit klassikern På stan återuppstå som separat fredagsbilaga. Också det ter sig som en klok omläggning.

DN.Kultur består gudskelov som separat bilaga. I den återfinns också serierna, med ett undantag: ”Rocky” har flyttat till stockholmsdelen. Det har jag i och för sig inte några invändningar mot: Den är ju så typiskt stockholmsk; mycket riktigt gör ju Martin Kellerman också varje vecka en rockyteckning för På stan. Men när nu seriesidan består av futtiga fyra serier, ser man ju i sin prydno trenden för serier i dagstidningarna: antalet serier krymper. Själv längtar jag tillbaka till den tid då forna tiders dagstidningar i fullformat kunde ha en hel sida med serier, bland dem också en rad äventyrsserier.

Om romer, silversmide och familjen Taikon

22 september 2011 14:05 | Barnkultur, Konst & museum, Musik, Politik | 4 kommentarer

I går var Birgitta och jag på Nordiska museet, på vernissage. Den utställning som öppnades var en med silversmide av Rosa Taikon.

Många av de silversmycken som ställs ut – sammanlagt ett 70-tal – är oerhört vackra: filigransarbeten, silvertrådar i sinnrika mönster tillsammans med en eller flera silverkulor, granalier. Gå gärna dit och se utställningen i lugn och ro – jag skulle själv önska att jag hade fått se den i mindre trängsel och värme.

Den här utställningen drog nämligen en otroligt stor vernissagepublik. Och den hade inte kommit dit av en slump: jag noterade att väldigt många av damerna bar silversmycken, designade Rosa Taikon, som också överöstes av kramar och blombuketter. Själv känner jag henne inte, men jag kom under visningen i rent fysisk kontakt med henne: plötsligt grep denna intensiva kvinna tag i mig och talade direkt till mig.

Utställningen öppnades av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, och även hon utsattes för Rosa Taikons spontanitet: Rosa avbröt Lena flera gånger med inpass. Invigningsceremonin i museets stora hall inramades av en nära släkting till Rosa, Hans Caldaras och Roma hot band (sång, ståbas och gitarr) som vi bland annat fick höra i ett gammalt Django Reinhardt-nummer.

Rosa Taikon skulle inte vara Rosa Taikon, om hon inte, delvis assisterad av museets styresman Christina Mattsson, hade berättat om sitt liv, inte bara den långa vägen till konstnärskap utan också om den diskriminering romerna utsattes – delvis fortfarande utsätts – för. I vittnesbörden om det senare var hon klar och skarp. Men det var också intressant att få höra med vilken målmedvetenhet, förhållandevis sent i livet, hon satte sig före att lära sig det konsthantverk, som i hennes romska familj annars utövades av män. Det här konsthantverket har hon sen utvecklat till fulländning, inte bara genom att tillägna sig traditionell teknik utan genom att till den också lägga ett mycket personligt konstnärligt uttryck.

I den här inledningen harangerade Rosa Taikon också sin nu döda lillasyster Katarina Taikon, ännu mer känd som stridbar förkämpe för romernas rättigheter. Katarina har jag både träffat och publicerat i Aktuellt i politiken (s). Katizi-illustratören Björn Hedlund tecknade regelbundet för AiP, men det var inte han utan en av mina gamla kompisar från tiden i Libertas’ redaktion, Mårten Andersson, som förmedlade kontakten med Katarina. Av henne publicerade jag både något avsnitt av Katizi och ett par artiklar om romskt liv, med fotoillustrationer av hennes man Björn Langhammer.

När vi hade sett utställningen och lämnat trängseln i utställningshallen, hade vi bara fått var sitt glas äppeljuice från Julita i oss och var rejält hungriga. Så vi gick till museets café och beställde var sin kalkonmacka och tog var sitt glas rött vin till. När vi just hade ätit klart (och museets stängningstid närmade sig), kom dess chef Christina Mattsson och satte sig med oss. Det är nu inte så konstigt, eftersom vi båda känner henne, särskilt då Birgitta som har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse) under lång tid. Men även Christina och jag har gemensamma intressen: hon kan mycket om ett område, som jag har ägnat en del energi, den svenska visan. Om ni nu har uppstyltade föreställningar om museichefer, kan jag upplysa er om att Christina bland annat är medutgivare till ”Fula visboken” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Nu skulle museet alltså strax stängas för kvällen, men Christina erbjöd oss generöst att dela taxi med henne till Centralen.

Och så kom vi då hem också, via Uppsala till Öregrund. Det blev sent, men det var det värt.

Om tvåsamhet

21 september 2011 12:52 | Deckare, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag heter Enn men är för den skull inte en(n)sam.

Den som jag har valt att dela mitt liv med – och som har valt att leva med mig – har, liksom jag själv, sina krämpor. Hjärtproblem, som läkarna på Akademiska och de mediciner de har ordinerat hittills inte har lyckats komma till rätta med, har dämpat alla hennes åtminstone fysiska aktiviteter på ett sätt som är helt onaturligt för denna normalt närmast överaktiva människa.

Bättre blir det ju inte heller av den stigande åldern. Före midsommar fyllde jag själv 74, och i går uppnådde Birgitta samma ålder.

Jag klev upp tidigt och tog fram ingredienserna till den smörgåstårta jag enligt familjens sed skulle bjuda födelsedagsbarnet på. Jag arbetade ihop den av mörkt, osötat fullkornsbröd av två slag, råg respektive fyra sädesslag, rostbiff och skinka, väldiga blad av isbergssallad, olika röror, både egenblandade och köpta, plus pickles, inlagd gurka och bostongurka och garnerade den sen med tomat, rostad lök, tärnad grön och gul paprika och så persilja. Jag ser att jag då ändå har glömt att nämna leverpastej, syltlök, pepparrot och en del annat smått och gott.

Det blev en väldig skapelse, faktiskt tror jag den största smörgåstårta jag har gjort. Och så hade jag dukat fram fil, apelsinjuice och kaffe, nybryggt åt födelsedagsbarnet, nykokt åt mig. Bredvid smörgåstårtan på köksbordet stod också en nyplockad födelsedagsbukett, bland annat med några senblommande rosor.

Sen var det dags att hämta kassen med födelsedagspresenter och tåga in i sovrummet och sjunga ”Röda små smultron”. Där inne sov fortfarande födelsedagsbarnet, på riktigt.

Vi gillar att se bra filmer tillsammans, så jag hade köpt några filmklassiker: ”Doktor Zjivago”, ”Ciderhusreglerna”, ”Bonnie and Clyde” och ”Röda nejlikan”.

Mozart och Joan Baez på CD blev det också. Mozart, med den virtuose Martin Fröst, lyssnade vi sedan på under eftermiddagen.

Och så en bunt böcker: Majgull Axelsson, Anneli Jordahl, Doris Dahlin, Richard Yates, även några bra deckare av Håkan Nesser, Arnaldur Indriðason, Carin Gerhardsen och Henning Mankell. Mankells senaste hade födelsedagsbarnet dock själv hunnit köpa via sin bokklubb, Böckernas klubb, så den får hon gå till Lundeq och byta.

Till födelsedagsmiddag bjöd jag på rökt sik med bakad potatis.

Och gissa vad vi äter i dag. Jo, mer smörgåstårta.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^