Finska (S) i fortsatt kris

I Yles aprilgallup, utförd av Taloustutkimus, ökar visserligen Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, med 0,3 procentenheter, men det är fortfarande en bit kvar till valresultatet 2011, 19,1 procent – partiet ligger, med ett stöd om 15,8 procent, kvar på fjärde plats bland partierna.

SDP har partikongress i nästa vecka, och finansminister Jutta Urpilainen har fått en utmanare om partiledarposten i fackföreningsmannen Antti Rinne. Hans angreppspunkter är rätt diffusa, men det är klart att alla inser, att basen för utmaningen är partiets svåra läge.

TNS Gallup har för Helsingin Sanomat gjort en undersökning av hur finländarna ser på den här ledarfrågn. Enligt den här undersökningen får Urpilainen bland samtliga tillfrågade, oberoende av partisympati, stöd av 41 procent mot 35 procent för Rinne. Stödet för Urpilainen har därmed ökat jämfört med en motsvarande tidigare undersökning. Dock finns det en könsrelaterad skillnad i de här preferenserna: Det är framför allt kvinnorna som föredrar Urpilainen.

Stödet för Urpilainen är avsevärt större om man bara frågar socialdemokrater. Hela 52 procent vill att hon fortsätter som partiledare, medan 39 procent vill se Rinne på den här posten.

Fast nu utses ju inte partiledare genom gallupmätningar. Bland kongressombuden kan stödet för Rinne vara mycket större.

Urpilainen är som finansminister i rampljuset, när det gäller en del krisrelaterade och mindre populära åtgärder från regeringens sida, och ett av koalitionspartierna, Vänsterförbundet (Vasemistoliitto), valde i samband med detta att kliva av från regeringsansvaret. I Yles färska gallup har detta också gett utdelning: Partiet ökar med 1,1 procentenheter till 8,8 procent (8,1 procent i valet 2011).

Därmed blir partiet större än De gröna (Vihreä liitto), som stannar kvar i regeringen. I den här mätningen backar De gröna med 0,5 procentenheter och får stöd av 8,2 procent (7,3 procent i 2011 års val).

I topp ligger fortfarande Centern (Suomen Keskusta) med 21,0 procent (+ 0,1 procentenheter). 2011 fick partiet bara 15,8 procent, men det spelutrymme partiet har fått genom att vara i opposition har gett resultat.

Det ledande regeringspartiet, det borgerliga och högerorienterade Samlingspartiet (Kansallinen Kokoomus), backar med 0,1 procentenheter men ligger kvar på sin höga nivå, 20,2 procent (20,4 procent i valet 2011). Hur det kommande partiledarbytet – nu har också favoriten Alexander Stubb bekräftat sin kandidatur – kommer att påverka stödet för partiet återstår att se.

De två resterande små regeringspartierna står och stampar.

Svenska Folkpartiet backar i den här mätningen med 0,2 procentenheter till 4,1 procent (4,3 procent i valet 2011).

Och Kristdemokraterna (Suomen Kristillisdemokraattit) ökar med 0,2 procentenheter till 3,7 procent (4,0 procent i valet 2011).

I opposition befinner sig Sannfinländarna (Perussuomaliset), det populistiska parti som i mätningarna har gått förbi Socialdemokraterna och nu är Finlands tredje största parti. Det backar en aning, med 0,2 procentenheter, men är fortfarande med 17,6 procent större än SDP. I valet 2011 fick partiet hela 19,1 procent, så möjligen visar de numera sämre mätningsresultaten, att partiet inte riktigt har motsvarat förväntningarna hos alla sina anhängare 2011.

En minoritet anser att danska (S) är ett arbetarparti

Enligt en undersökning, utförd av Megafon för Politiken och TV2, anser bara 27 procent av danskarna, att Socialdemokratiet är ett arbetarparti. Bland socialdemokraterna själva anser 46 procent – men också det är ju en minoritet – att deras parti är arbetarnas politiska språkrör.

De hårt ansatta danska socialdemokraterna kan dock i Voxmeters senaste mätning, fogad till Berlingske Barometer den 27 april, glädja sig åt att åter vara parti nummer två i storleksordning: I den aktuella mätningen får partiet 20,0 procent (19,8 procent i Berlingskes sammanvägda barometer). Men det är långt kvar till valresultatet från 2011, 26,7 procent.

I ohotad ledning hittar vi borgerliga Venstre med 28,1 procent (27,0 procent i barometergenomsnittet). Venstre ligger då över sitt valresultat från 2011, 25,6 procent.

På tredje plats ligger populistiska Dansk Folkeparti med 18,8 procent (19,3 i Berlingske Barometer). Men hur som helst har partiet etablerat sig på en högre nivå än i valet 2011, 12,3 procent.

Socialdemokratiets regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, stöds enligt den här mätningen av 8,7 procent – resultatet är detsamma i barometergenomsnittet. Det är en smula lägre än valresultatet 2011, 9,5 procent.

Det från regeringen avhoppade Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen 4,8 procent, samma resultat som i barometern. Det här är långt under valresultatet 2011, 9,2 procent.

SF har tappat röster till den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i den här mätningen ligger kvar på sin nya högre nivå, 10,5 procent (10,8 procent i barometern). I valet 2011 fick partiet 6,7 procent.

Liberal Alliance ligger även i den här mätningen över valresultatet 2011, 5,0 procent: I den aktuella mätningen får partiet 5,5 procent (i barometergenomsnittet 5,3 procent).

Och inte heller i den här mätningen syns någon ljusning för Konservative. Partiet, som i valet 2011 var nere på 4,4 procent, får i den aktuella mätningen 3,1 procent (3,9 procent i de i barometern sammanvägda mätningarna).

Høyre kraftigt tillbaka i ny mätning i Norge

I en gallupmätning, utförd av InFact för tidningen VG, går det ledande regeringspartiet Høyre tillbaka med 1,5 procentenheter till 25,3 procent, att jämföra med valresultatet 2013, 26,8 procent.

Arbeiderpartiet ökar i den här mätningen med 0,7 procentenheter till 34,5 procent och befäster därmed sin ställning som landets överlägset största parti. I valet 2013 fick partiet 30,8 procent.

Högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som tillsammans med Høyre bildar regering, ökar i den här mätningen med 0,9 procentenheter till 15,8 procent, vilket dock fortfarande är under valresultatet 2013, 16,3 procent.

Möjligen är resultatet för Sosialistisk Venstre, som nu i flera mätningar har leget under spärren, 4 procent (= + 0,4 procentenheter), ett hopp om en ljusare framtid för partiet. Men också valresultatet 2013, 4,1 procent, var ju bara snäppet över spärren.

Yttervänsterpartiet Rødt går faktiskt också fram en aning, med 0,2 procentenheter till 1,4 procent (1,1 procent i valet 2013).

Och Miljøpartiet De Grønne, som i Norge vägrar ta ställning mellan blocken, ökar med 1,4 procentenheter till 3,7 procent (2,8 procent i valet 2013), vilket är ytterligare en hint om att partiet kan komma att sega sig över spärren.

Det nyligen ledarkrisande Senterpartiet backar med 0,3 procentenheter till 4,6 procent, mot 5,5 procent i valet 2013.

SP samregerade med AP och SV, men även de två övriga mittenpartierna, som utgör ett parlamentariskt stöd för H/FrP-regeringen, backar.

Liberala Venstre backar med 0,6 procentenheter till 4,7 procent (5,2 procent i valet 2013).

Och Kristelig Folkeparti backar med 0,4 procentenheter till 5,0 procent (5,6 procent i valet 2013).

Hej då, Konsum vid Torbjörnstorg!

Vi är tillbaka i Uppsala några dagar, för att hjälpa Kerstin med Klara och Viggo och för att delta i Första maj-firandet.

När jag i dag gick upp till Konsum vid Torbjörnstorg för att handla lunch åt mig och Birgitta och även Klara, som var hemma från skolan på grund av svår allergi, mötte jag, på väg hem från butiken, en dam som i alla år, liksom vi själva, har varit en trogen kund i den här butiken. Hon närmast varnade mig för vad jag skulle möta inne i butiken.

Redan i rummet som leder in i själva butiken förstod jag, att hon hade rätt: Där fanns endast två kundvagnar.

Inne i butiken rådde fullt kaos. Jättelånga köer med fullastade kundvagnar ringlade mot kassorna. Väl inne i butiken fann jag snart att hela hyllavsnitt med begärliga varor gapade tomma. Hälsofil som jag hade tänkt köpa fanns inte längre, och just inget annat heller i mejeriavdelningen. Jag hade också tänkt köpa smörgåspålägg, men det hyllavsnittet gapade lika tomt. Det var inte lätt att över huvud taget hitta något åt oss och Klara att laga till lunch.

Konsums plötsliga popularitet var dock inte ett uttryck för att alla de här människorna i sista minuten ville rädda Konsum, som slår igen med den här månadens utgång. Nej, utan att egentligen ha gjort reklam för det hade man beslutat att sälja ut varulagret till halva priset, och det hade tydligen spritt sig med vindens hastighet.

Jag förmenar inte alla de här människorna rätten att köpa bra varor till ett fantastiskt pris, men när jag gick omkring där med min egen kundvagn, vämjdes jag också över att se dem bokstavligen plundra den butik de annars inte har lagt två strån i kors för att gynna och hålla vid liv.

Efter lunch hemma tog jag bussen till city för att bland annat gå på Apoteket, köpa seniorkort för ett år till på läns- och stadsbussarna och så gå till Coop-butiken intill Uppsala C för att inför helgen handla allt det där som redan var bortreat på mitt kära gamla Konsum i Svartbäcken.

Där fanns allt, även ganska många varor som inte har funnits i vår mindre lokala butik.

Eftersom nästan allt var slut i kylen hemma på Idrottsgatan – vi har ju påbörjat vårt sommarboende i Öregrund – blev det till slut ganska mycket, som jag fördelade i en stor papperskasse och i en plastkasse. Den stora kassen lyckades jag sen få ner i en stor bag, där jag redan hade mina inköpta apoteksvaror plus en bunt tidningar – våra tre prenumererade är omställda till Öregrund.

Det är inte vansinnigt långt mellan den här Coop-hallen och busshållplatsen, även om passagen vid Centralstationen ligger emellan, men med min usla kondition och mina lungproblem och försvagade benmuskler var det ändå en pärs att bära det här till busshållplatsen och sen från bussen hem till lägenheten. Halvtrappan upp till den höll sen nästan på att knäcka mig.

Men vad gör man inte för att få fortsätta att vara kooperatör?

Fast det här är en ojämn kamp mellan mig och Anders Sundström.

En alldeles fantastisk film

Jag hade tidigare Ettore Scolas ”En alldeles särskild dag” (”Una giornata particolare”, 1977) på VHS, men jag har nu också skaffat den som DVD-film. Gör det ni också – det här är en alldeles fantastisk film, vare sig man ser den politiskt, som ett drama om magnetism mellan två människor eller estetiskt, som filmskapelse.

Den är också mycket ovanligt komponerad.

I början av filmen ser vi autentiska journalfilmsavsnitt som sätter fokus på tiden och den politiska miljön: Hitlers besök hos Mussolini i Rom den 3 maj 1938.

Vi ser också en jättelång kameraåkning längs fönsterraderna i ett hyreshuskomplex, där kameran stannar till vid fönster, bakom vilka de två människor bor, som blir huvudpersonerna i det här dramat, ett möte mellan två människor med olika livsvillkor och av olika kön: Antonietta (Sophia Loren) och Gabriele (Marcello Mastroianni).

Hennes morgon med barnen – sex stycken – och maken, en fascistisk tjänsteman, upprätthåller sig Scola mer vid än vid Gabrieles, som sitter och skriver ut adresser på kuvert och ett slag öveväger att skjuta sig själv. Antonietta har fullt sjå med att laga frukost åt maken och alla barnen och se till att barnen är rena och propert klädda denna alldeles särskilda dag, då Il Duce möter Führern och hyllas med parader och av människomassor. Att hon inte följer med den övriga familjen har tydligt med hennes underordnade kvinnoroll att göra – senare i filmen får vi se hennes urklippsalbum med bilder på fascismens koryfeer, så hon är verkligen ingen revoltör.

Kvar i det jättelika huskomplexet verkar bara vara en nyfiken och påflugen portvakt och så Gabriele, som vi först lite i sänder får lära känna (bland annat genom portvaktens sladder).

När huset sedan är praktiskt taget tomt och Antonietta långsamt börjar städa i hemmet, flyger familjens papegoja, vars bur hon har råkat lämna öppen, ut genom ett fönster, som hon också har lämnat öppet. Hon försöker locka på den, men den flyger i väg och sätter sig i stället vid den för henne helt okände Gabrieles fönster. Så hon störtar i väg till den del av huskomplexet där han bor och papegojan finns, ringer på och ber honom om hjälp. Det tar en stund innan han kommer – vi har sett hur han har övervägt att skjuta sig, och han har också i ett vredesutbott spritt ut drivor av de där kuverten, som han uppenbarligen hatar att hålla på med; nu försöker han snabbt städa upp lite, innan han öppnar.

Sen lyckas han fånga in den förrymda fågeln och ge den till henne.

Men därmed är det här inte slut. Någonting uppstår i mötet mellan de här ganska olika människorna, dock av olika kön. Också för dem blir det här en alldeles särskild dag.

Jag tänker inte referera de olika faserna av den här dagen, med nya möten av ganska sökta skäl: Han kommer till exempel över till hennes lägenhet och erbjuder henne, en kvinna som aldrig läser några böcker, ett exemplar av Dumas’ ”De tre musketörerna”. Med små medel får Scola oss åskådare att förstå den lust att vidga och spränga gränser den här mannen väcker hos henne. Hon kämpar mot den påbjudna moralen – har utbrott mot honom – men när det här till slut ändå ändar i ett lidelsefullt samlag, är inititativet hennes.

Vilket kanske inte är så märkligt mot bakgrund av det han berättar, att han i själva verket också dras till andra män. Det plus hans ironiska distans i jobbet på radion till uppdraget att skildra det fascistiska Italien har gjort att han har tvingats lämna sitt arbete och i stället försörja sig på det där struntet vi tidigare i filmen har sett honom ägna sig åt.

Vi har tidigare i filmen också sett honom packa en väska, och i kvällningen ringer det på hans dörr. Där ute står några män och väntar på att få föra bort honom mot okända öden.

I sin lägenhet har Antonietta på rekordtid lyckats få ihop en middag, kall, vilket maken anmärker på.

Men den här alldeles särskilda dagen har inte lämnat henne opåverkad. När maken lite senare ger henne en invit om att det kanske är dags att göra det där sjunde barnet – en per veckodag, ni vet – förklarar hon anmärkningsvärt sturskt att hon inte är upplagd.

Och sen sätter hon sig i en fåtölj och börjar läsa Alexandre Dumas, ett litet, litet uppror mot fascismens uppfattning, att kvinnans domäner är moderskapet och hemmet.

* * *

Till manuset har, utöve Ettore Scola, också Maurizio Costanzo och Ruggero Maccari bidragit.

Danska (S) åter trea

De danska opinionsmätningarna duggar tätt, men man kan följa dem genom att kolla Berlingske Barometer i Berlingske Tidende. Nu senast har till denna rad av opinionsmätningar med ett vägt genomsnitt lagts Epinion, daterad 21 april.

Enligt Epinion ligger Socialdemokraterne trea med 19,6 procent (19,6 procent även i det genomsnitt som redovisas i Berlingske Barometer). Partiet ligger hur som helst långt under resultatet i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

I Epinions mätning ligger populistiska Dansk Folkeparti högre, alltså tvåa, med 20,3 procent – men i Berlingske Baromters mätgenomsnitt är partiet, med 19,5 procent, faktiskt snäppet under (S). Hur som helst är det här nivåer långt över partiets valresultat 2011, 12,3 procent.

Och också i den här mätningen är Venstre – mer höger än namnet antyder – störst med 26,9 procent (26,6 i barometergenomsnittet; 27,7 procent i valet 2011).

Det vänsterliberala Radikale Venstre, som står kvar i regeringskoalitionen med Socialdemokraterne, får i den aktuella mätningen 8,7 procent, detsamma som i Berlingskes barometergenomsnitt. Det är aningen lägre än resultatet i valet 2011, 9,5 procent.

Deras avhoppade koalitionspartner Socialistisk Folkeparti får i Epinions nya mätning 4,4 procent mot 4,8 procent i Berlingskes sammanvägning. Båda siffrorna är påtagligt lägre än resultatet i 2011 års val, 9,2 procent.

SF har helt uppenbart tappat väljare till den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i den här mätningen får 10,7 procent (10,9 procent i Berlingskes sammanvägda genomsnitt). Därmed ligger partiet påtagligt över sitt resultat i 2011 års folketingsval, 6,7 procent.

Liberal Alliance får i den aktuella mätningen 4,8 procent mot 5,3 procent i sammanvägningen och 5,0 procent i valet 2011.

Och Konservative haltar på i rollen som den danska borgerlighetens förlorare: 4,1 procent både i den aktuella mätningen och i genomsnittet – men 4,9 procent i valet 2011 var ju inte så mycket att hurra för heller.

Hur länge klarar (S)-ledaren i Danmark Helle Thorning-Schmidt motvinden?

Socialdemokratiet i Danmark har reducerats till ett parti, som numera tävlar med populistiska Dansk Folkeparti om andraplatsen i opinionsmätningarna. I rader av mätningar har partiet leget under 20 procent, periodvis anmärkningsvärt långt under. Partiets trepartikoalition sprack nyligen: Socialistisk Folkeparti lämnade regeringen, och kvar blev en regering som har säkert stöd i Folketinget bara av de två kvarvarande regeringspartierna, förutom Socialdemokraterna vänsterliberala Radikale Venstre. Danska tidningar är fulla av artiklar med spekulationer om att partiledaren och statsministern Helle Thorning-Schmidt överväger att lämna ämbetet och landet för någon internationell toppost.

I en ny opinionsmätning, utförd av Megafon för tidningen Politiken och danska TV2, ser en majoritet av de tillfrågade, 36 procent. sin socialdemokratiska statsminister som deciderat borgerlig. Färre, 29 procent, ser henne som socialdemokrat. 30 procent svarar varken/eller, och 5 procent vet inte.

Man kan i sammanhanget påminna om att 40 procent av de socialdemokratiska väljarna i en tidigare undersökning ansåg, att det vore bäst för partiet, om Thorning-Schmidt fick ett toppjobb i Bryssel.

I Berlingske Tidende publiceras fortlöpande under rubriken Berlingske Barometer alla nya undersökningar om danskarnas partisympatier och vägs där samman till det som kan kallas just för barometer.

Nu har Wilkes mätning, daterad 20 april, lagts till den här barometern.

I den får Socialdemokratiet ett efter omständigheterna hyggligt stöd, 21,5 procent, att jämföra med barometergenomsnittets 19,6 procent. Men i valet 2011 var partiets resultat 26,7 procent.

Den numera ständiga konkurrenten i fråga om storlek, populistiska Dansk Folkeparti, får i den här mätningen bara 18,7 procent, mot 19,5 procent i mätningsgenomsnittet. Det är hur som helst en anmärkningsvärd uppgång jämfört med valet 2011, då DF bara fick 12,3 procent.

Danmarks största parti är sedan länge Venstre, trots sitt namn ett borgerligt parti på högersidan. I den här mätningen får partiet ett anmärkningsvärt lågt tal, 22,7 procent, något som jag inte har sett förklarat. Det sammanvägda resultatet i Berlingske Barometer är hela 26,6 procent. I valet 2011 fick partiet 27,7 procent.

Det vänsterliberala partiet Radikale Venstre, som alltså sitter i regeringen tillsammans med Socialdemokratiet, noteras för 8,5 procent (8,7 i det sammanvägda resultatet av en rad mätningar). Det här är någon procent under valresultatet 2011, 9,5 procent.

De senast nämnda båda partiernas tidigare regeringskollega – partiet hoppade för en tid sen av från regeringskoalitionen – Socialistisk Folkeparti – får i den här mätningen 5,5 procent mot 4,8 procent i mätningsgenomsnittet. Det är alltså en bit kvar till valresultatet 2011, 9,2 procent.

Ändå ligger SFs främsta konkurrent om vänsterrösterna, den röd-gröna och feministiska Enhedslisten kvar på sin nya, högre nivå, i den aktuella undersökningen 10,7 procent, i genomsnittet 10,9 procent. Det här ska jämföras med 6,7 procent i valet 2011.

Liberal alliance har i den här undersökningen en uppgång, till 6,9 procent, i mätningsgenomsnittet än så länge bara 5,3, vilket ändå är snäppet över valresultatet 2011, 5,0 procent.

Också Konservative klarar sig i den här mätningen med 4,7 procent aningen bättre än i genomsnittet, 4,1 procent. I valet 2011 fick partiet 4,9 procent.

Melodikrysset nummer 17 2014

Det förekom både lätta och svåra frågor i dagens Melodikryss.

Vi tar det lätta först.

Det är klart att en Taube-älskare som jag känner igen ”Den glade bagaren i San Remo” och därför kan svara på Anders Eldemans fråga om vad han behandlar – märkligt ordval – enligt texten. Jo, degen.

Och eftersom jag till exempel har sett ABBA-musikalen på Broadway, vore det väl märkligt, om jag inte kände igen ”Ring, ring”.

Astrid Lindgren och Georg Riedel har jag ett varmt förhållande till, och jag har inte bara läst böckerna om Emil i Lönneberga utan också sett de här historierna på film, där man kunde höra det som spelades i dag, ”Hujedamej, sånt barn han var!”.

Med de två andra filmerna i dagens kryss hade jag lite mer besvär.

Fast i det ena fallet gissade jag snabbt med hjälp av ganska få ledbokstäver att skådespelaren, som inte är känd som sångare, måste vara Sylvester Stallone. Sen fick vi ju också Dolly Parton som ledtråd, så jag hittade via nätet filmen ”Rhinstone” och fick på så sätt bekräftat, att det var Stallone som sjöng här.

Elvis Presley har jag förstås hört mycket med, men jag har aldrig sett hans sista film (från 1981), ”This Is Elvis”, med den svenska titeln ”Legenden om Elvis”.

Vi går då över till artister som jag inte spontant klarade utan måste googla på.

Sebastian, med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011, hade jag definitivt glömt. Men eftersom Eldeman angav årtal, var det ju inte så svårt att identifiera honom.

Artistnamnet Dido gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav. Det visade sig, när jag sen googlade på Dido, att hon bär det fantastiska namnet Florian Cloud de Bonneville O’Malley Armstrong. ”Sand In My Shoes” var faktiskt värd att lyssna på.

Nittiotalsmusik från andra länder är inte min starka sida, men får man Maria Magdalena – ”(I’ll Never Be) Maria Magdalena” – till ledtråd, hittar man ju Sandra.

Lennart Palm, som Eldeman ofta använder, när det inte finns någon sånglös inspelning, gör då gärna sitt bästa för att förvilla oss. Så det tog en stund för mig, innan jag kom på, att det han spelade var Orups ”Regn hos mig”.

Annat var betydligt lättare.

Så dagens trippelfråga. ”Hagsätra IP” med Hagsätra sport, Niklas Strömstedt och Andreas Johnson, har väl förekommit tidigare i krysset. Fast här skulle vi dessutom identifiera den som den officiella OS-låten 2012.

För min generation – jag gick på latingymnasium på 1950-talet – är Birger Sjöberg välkänd, inte bara för ”Fridas visor”. Men självklart minns jag ”Frida i vårstädningen”, som i dag skulle ge oss det hon gör, städar.

”Kväsarvalsen” av Arthur Högstedt (1877-1942) ligger långt före min tid, men den är en gammaldags höjdare i fråga om både text och musik. Texten börjar med en introduktion: ”En kvanting träder i salen in” – vi tar hela texten förresten:

Kväsarvalsen

Text och musik: Arthur Högstedt

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Två armar hon lägger kring grabbens hals
för att fröjda med honom i vals,
två kardor han lägger på henne då,
å stilit å kväsit de börjar gå.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Med huvud mot huvud och bröst mot bröst
han viskar åt henne med kärlekens röst,
ej bussigare fjälla än dig jag får,
och så i en cirkel det hela går.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Arthur Högstedt var det som kallades ungsocialist, en riktning med anarkistiska drag.

Själv ska jag, som vanligt, delta i ett vanligt socialdemokratiskt Första maj-möte hemma i Uppsala.

2 x Liza Marklund

Jag har sett också de två sista filmatiseringarna av Liza Marklund-deckare men inte riktigt orkat skriva om dem, detta trots att det i en ytling mening finns lite mer flyt i dem och Lisa Crépin börjar få nödvändig rutin i rollen som Kvällspressen-journalisten och amatördeckaren Annika Bengtzon.

I ”Livstid” (regi Ulf Kvensler; manus Antonia Pyk) är Annika Bengtzons liv i kaos: Maken överger henne för en annan kvinna, och det pågår ett ständigt krig om de två barnen mellan honom och Annika. Den här delen blir nästan mer intressant än mordgåtan.

Den senare rör en känd polis, som hittas skjuten i sängen. Misstänkt blir hans fru, Julia, för övrigt inte bara för mord utan också för människorov, alternativt ytterligare ett mord: Deras fyraårige son, Alexander, är nämligen försvunnen. Julia nekar och får stöd av Annika, som är beredd att söka en alternativ förklaring, alltså leka amatörpolis – dessutom är Julia och Annika vänner.

Jag kan väl avslöja så mycket som att Annika till slut hittar Alexander, i livet.

”En plats i solen” (2012) har annan regissör (Peter Flinth) och annan manusförfattare (Alex Haridi) – vi rör oss här med en rad massproducerade filmer, vilket märks – men åtminstone huvudpersonen är densamma, Annika Bengtzon, och spelas även i det här fallet av Malin Crépin.

Vår kvällspressenreporter utför i det här fallet granskande journalistik, inte bara i Spanien utan också i Marocko (jag antar att det rör sig om den kvarvarande spanska delen). Den kriminalhistoria som Annika den här gången reder ut rör mordet på ett svenskt par, bosatt i Spanien. Själv tycker jag att själva miljön, de många svenskar som av högst olika skäl bor i Spanien, egentligen är mer intressant än mordfallet, och utflykten till Marocko som ett led i letandet efter det mördade parets försvunna dotter – en hästtjej, visar det sig – känns i filmen mest som ett pålagt extraäventyr.

Nå, Annika reder som vanligt ut fallet, detta utan hjälp från den svenske polis som också finns på plats och som hon har sex med en natt.

Men sen dyker hennes i den förra filmen separerade make också upp i Spanien och bjuder henne på middag. Så frågan lämnas öppen, om detta är en nystart i deras förhållande eller om det är en hint om att de gamla kriserna i äktenskapet ska gå i repris.

Mannen från Mallorca, Grisfesten och Geijer-affären

Leif G W Persson gav ut sin ”Grisfesten” redan 1978, men Bo Widerbergs filmatisering, kallad ”Mannen från Mallorca”, kom först 1984. Ändå var kriminalgenren inte ny för Widerberg. Redan 1976 hade han gjort film, lysande sådan, av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös ”Mannen på taket”.

För yngre tittare, som inte känner till verklighetsbakgrunden, ter sig ”Mannen från Mallorca”, möjligen bortsett från dess slut – poliserna blir tvungna att lägga av, eftersom de inte kan få fram tillräckliga bevis – som en spännande och verklighetsnära thriller, det senare understruket genom deras myckna konsumtion av hamburgare. Också resten av handlingen skulle åtminstone kunna tänkas hända i verkligheten: ett statsråd som utnyttjar prostituerade ger en polis, samtidigt en rånare, alibi i samband med ett väpnat rån, därför att polisen i fråga ser genom fingrarna med att statsrådet har en sådan här förbindelse, till och med förser den prostituerade kvinnan med ett hundkoppel, trots att hon inte har någon hund.

I filmen hanteras det här försiktigt – Hans Villius spelar för övrigt justitieministern – men alla vi som var med på den här tiden vet ju, att den här delen av historien anspelade på Lennart Geijer, justitieminster i Olof Palmes regering. Leif G W Persson hade för övrigt själv jobbat hos Geijer och hamnade sedan länge ute i kylan, medan justitieministern åtminstone för den närmaste tiden klarade sig, bland annat genom att få uppbackning av statsministern.

Allt det här kastar förstås ljus över filmens dystra slut. Men låt oss ta det från början.

Två poliser, kriminalinspektörer, Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömsen), är ute på uppdrag i sin bil, när de plötsligt via radio dirigeras till en bank, där det pågår ett väpnat rån. Brottsplatsen och dess omgivning blir därefter platser för dramatiska och idylliska händelser, de senare med samband till dagens datum, 13 december: Den maskerade rånaren länsar hänsynslöst banken på pengar – bytet blir 395.000 kronor, visar det sig senare – medan han skrämmer kunder och personal halvt från vettet. Sen tågar det där luciatåget med skolbarn in. Jarnebring och Johansson tar utomhus upp jakten på rånaren, men han undkommer.

Poliserna förhör förstås vittnen, men några av dem blir mördade – för att de har känt igen rånaren? Hemma hos ett av de här offren hittar vårt polispar ett foto från en grisfest på Mallorca, där inte bara den dödade grabben och den nu likaså mördade alkoholiserade sportjournalisten Olsson är med på bild utan också en polis vid namn Kjell Göran Hedberg (Rico Rönnberg), som arbetar vid Säkerhetspolisen.

Våra båda poliser har, på grund av sin närvaro vid rånet, knutits till våldsroteln för att där kunna forstsätta efterforskningarna, men när de för chefen där, Dahlgren (Ernst Günther), framför sina misstankar – det finns annat också på den här Hedberg – ändar detta i att Hedberg får alibi av självaste justitieministern.

Det händer sedan också andra, märkliga saker. Gamla fru Wahlberg, som bor under den prostituerade Eva Zetterberg (Nina Gunke) och tidigare beredvilligt har berättat om ministerns besök där, minns plötsligt inte längre någonting.

Också annat material, som fotonegativ som dokumenterar den här förbindelsen, försvinner plötsligt, troligen genom Säkerhetspolisens ingripande.

Alltsammans är spännande och filmiskt väl berättat, men jag vill avslutningsvis poängtera, att det finns en risk med att, som jag gör ovan, så uttryckligt koppla samman filmens fiktiva historia med den nog så reella geijeraffären: Mycket av det jag berättar ovan hör över huvud taget inte ihop med den utan är fiktion, skicklig sådan men ändå en deckarstory, signerade Leif G W Persson.