Melodikrysset nummer 29 2011

25 juli 2011 18:55 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Som vanligt besöktes min blogg av många krysslösare i lördags, men själv var jag för tagen av det som hände i Norge för att då klara att ägna mig åt mitt och många andras i och för sig oskyldiga lördagsnöje, Melodikrysset. Först i dag har jag kunnat förmå mig till att lyssna på krysset på webben.

Särskilt svårt var inte det här krysset. Jag kan för egen del bara komma på en enda artist, som jag inte har lyssnat på, men eftersom Anders Eldeman dels sa att det var en australisk-amerikansk artist, dels nämnde titeln på den låt som spelades, ”Jessie’s Girl”, måste den vi hörde ha varit Rick Springfield.

Dessutom hade vi vid det laget redan genom en annan betydligt lättare fråga fått alla bokstäver i förnamnet utom den första. Den som sjöng tillsammans med Jerry Lee Lewis i ”Evening Gown” var nämligen Mick Jagger.

På samma sätt kunde den som inte visste att det var Enya (Brennan), på irländska Eithne Ní Bhraonáin, som sjöng ”Dreams Are More Precious”, få hjälp av ett annat, delvis sammanlöpande förnamn.

Vi hörde nämligen Sonya Hedenbratt i ”Kärleken är ingenting att ha”. Den förekom i Hasse- & Tage-revyn på China 1964 ”Gula hund”. Jag och Birgitta såg den där; dessutom har jag revyn på video.

Anders Eldeman har ofta en förkärlek för par, så strax efter låten ur ”Gula hund”, fick vi höra signaturen till ”Rosa Pantern”, där Peter Sellers spelade komissarie Clouseau.

Mera färg: ”Leende guldbruna ögon” med Sten och Stanley fanns bland mina föräldrars skivor, och jag tror att våra barn, på besök hos farfar och farmor i Juniskär, kallade den för guldstensskivan. Tar jag inte fel, var min yngste bror Mikko också ute och dansade till den låten.

Jan Sparring kan mycket väl också ha funnits bland mina föräldrars LP-skivor, men det minns jag inte säkert. Fast många av deras skivor var från relativt tidigt 1970-tal, då Sparring spelade in sin version av ”Nån däruppe måste gilla mig” – även den förekommer väl förresten i dansbandsversion. Sparring själv blev frälst och religiös sångare efter att ha varit operasångare – basbaryton – och efter en ännu brokigare ungdom, då han bland annat var boxare.

På 1950-talet, då jag själv fortfarande bodde i Juniskär och gick i skola i Sundsvall, spelade man ofta i radio en melodi som kallades ”Swedish Rhapsody”. Men den är egentligen äldre, skriven av Hugo Alfvén. Dess populärnamn är ”Midsommarvaka”, vilket alltså skulle ge oss den högtid Eldeman ville att vi skulle skriva in i krysset, midsommar.

Senare, när jag pluggade i Uppsala, började min håg stå till politisk musik, och i den kategorin fanns, åtminstone delvis, den tidige Bob Dylan. Men Dylan var redan från början en mångdimensionell musikskapare, och bland det jag också lyssnade på tidigt fanns hans ”Mr. Tambourine Man”, den som i dag skulle ge oss ordet tamburiner. Jag hade i många år den här låten på ett band som jag spelade när jag städade hemma; jag hade den också med på jobbet på redaktionen för Aktuellt i politiken (s) där jag var chefredaktör. Nu finns det här bandet vid musikanläggningen på glasverandan i sommarhuset i Öregrund.

Och apropå politik: Svante Thuresson går ju knappast att klassificera som en politisk sångare, men faktum är att jag en gång har hört honom live vid ett socialdemokratiskt valmöte i Stockholm. I dag fick vi höra ett smakprov från hans pinfärska CD: ”Stockholm, Stockholm” (som han för övrigt kallade Guds utvalda stad).

Jussi Björling har jag aldrig hört i något politiskt sammanhang, men hans gamla paradnummer ”Till havs” har jag faktiskt hört vid en vietnamsoaré som Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) anordnade på Uppsala stadsteater. Jussi var för sin del tenor, vilket är svaret på den andra frågan som illustrerades av ”Till havs”.

Från Jussi kan steget synas långt till Melodifestivalen, men så här är det ju i Melodikrysset: genrer och olika slags artister blandas vilt. Sarah Dawn Finer sjunger för övrigt ofta bra, även om jag inte tycker att hennes bidrag i Melodivestivalen 2009, ”Moving On”, hör till musiklivets yppersta pärlor.

Och det är svårt att inte charmas av Cher, till exempel när hon sjunger ”Dark Lady”. Hennes fullständiga namn, Cherilyn Sarkisian, i vart fall efternamnet, avslöjar att hon har armeniskt påbrå.

I min värld är dark ladies med armeniskt påbrå välkomna de också, för att nu även avslutningsvis hamna där jag började.

Sommar med Lars Ohly

25 juli 2011 15:58 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har en gång mött vänsterledaren Lars Ohly i en ganska hårdhänt radiodebatt om kommunismen; det var på den tiden då han fortfarande kallade sig för kommunist. Det gör han inte längre – vilket inte hindrade att det han i dagens Sommar-program sa om kommunismens fall i Östeuropa hörde till de svagaste partierna i programmet.

Innan jag går vidare med programinnehållet, ska jag kanske nämna att jag generellt inte alls känner mig fientligt inställd till honom och hans partis nuvarande politik. Jag har mött och pratat med honom och hans hustru Åsa i ganska många sammanhang, och jag talar här om vänliga snarare än pliktskyldiga samtal. Han hör också till de många som har besökt min blogg.

Lars Ohly blev den förste av sommarpratarna som hade omarbetat sitt programmanus efter det som just har inträffat i Norge, och om händelserna i Norge gjorde han en lång, möjligen verbalt aningen för lång programinledning – men det var naturligtvis annars helt rätt att börja så här. Kanske var det också i skuggan av Norge han hade rensat bort mer lättfärdiga saker ur sitt program, vilket dock ledde till att det här sommarprogrammet kanske blev väl kompakt politiskt. Å andra sidan var det han sa om behandlingen av svårt sjuka angeläget och det han berättade om aktionerna under lumpartiden ganska roligt.

Andra delar av hans program kan ju ha roat andra, men själv är jag notoriskt ointresserad av fotboll och annan idrott.

Lars Ohlys musikval är inte i alla stycken mitt, men jag upplevde det som personligt, och ett och annat av det han spelade – Beatles, Marit Bergman, Bachman-Turner Overdrive och Stefan Sundström – passar också mina öron.