Fritt vårdval?

30 november 2007 11:16 | Politik | 2 kommentarer

Göran Rosenberg skriver i dag (30 november) på Dagens Nyheters ledarsidor en ytterst läsvärd kolumn ”om den nya valfrihetens finstilta villkor”.

Läs den! Du kan hitta den här.

Grenouille au vin

29 november 2007 12:04 | Citat, Mat & dryck | 3 kommentarer

Jag brukar ju återge pressgrodor.

Den här gången är det Upsala Nya Tidning (29 november) som berättar om ett praktexemplar, som tidningen dock har hittat i restaurangvärlden. Man skulle, med tanke på det jag ska återge, kunna tala om grenouille au vin – men veterligen anrättar inte ens fransmännen grodor i vin, och en groda i den här bildliga betydelsen heter väl förresten bévue.

Nå, det UNT förtäljer är att Stadshotellet i Uppsala på sin hemsida berättar om sin vinkällare med alla ”vinerna som omsorgsfullt handplockats av våra hängivna somalier”.

När tidningen kontrollerar, visar det sig att Stadshotellet inte ens har någon somalier anställd som sommelier, det vill säga vinkypare. Restaurangägaren skyller på firman som har gjort hemsidan.

70-årskalas med tjejligan

28 november 2007 16:00 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har – allt sedan senare delen av 1980-talet – varit adopterad av en tjejliga. Så småningom fick min hustru också vara med på ett hörn, men från början var det fråga om en relation mellan mig och fyra damer, yngre damer. De var, när det hela började, arbetskamrater med mig på Socialdemokratiska partistyrelsen, allmänt kallad 68an. Om hur det hela började och sedan utvecklades ska jag berätta separat – och långt; att dokumentera åtminstone en bråkdel av allt det roliga som hände kräver utrymme.

Nåväl, de fyra damer det handlar om är
Gisela Lindstrand
Eva Marcusdotter
Lotta Gröning
Mona Hillman,
unga jämfört med mig när det började, fortfarande yngre än den nu alltså 70-årige Enn Kokk.

Vi har tillsammans gjort en massa fruktansvärt roliga saker. Vi har i olika skeden av livet betytt mycket för varandra: haft ett intellektuellt utbyte och, när det har behövts, fått stöd och råd. Och vänskapen har bestått år efter år, även när livet har fört oss långt från varandra.

Det började alltså i Stockholm, på en gemensam arbetsplats. I Stockholm bor numera två av damerna, men ingen av de här två arbetar i dag med något som har något närmare samband med vårt gemensamma parti eller dess huvudkontor.

Gisela Lindstrand, efter tiden på 68an bland annat pressekreterare åt Ingvar Carlsson, arbetar numera inom Securitas, som Senior Vice President Corporate Communications & Public Affairs, läser jag på hennes visitkort. Hon arbetar huvudsakligen i Stockholm men också ett par dar i veckan i USA.

Mona Hillman, som också har varit kommunalråd (s) i Sundsvall, är numera direktör i Svenska läromedelsproducenternas service AB i Stockholm. Är relativt nygift – omgift – och bor också i Stockholm.

Lotta Gröning, som efter anställningen på socialdemokratiska partistyrelsen under en lång period basade för ledaravdelningen på Norrländska Socialdemokraten, är numera debattredaktör i Aftonbladet i Stockholm men bor åter i gamla hemkommunen (det förstår man om inte annat av dialekten) Norberg.

Eva Marcusdotter flyttade för rätt länge sen till Örebro, där hon har haft olika partipolitiska och kommunalpolitiska uppdrag. Numera ägnar hon en stor del av sin tid åt en ABF-anknuten verksamhet som kallas Tankarnas trädgård.

När Birgitta och jag i slutet av augusti skulle ha vår gemensamma 70-årsmottagning, fanns de här fyra tjejerna givetvis bland de inbjudna. Dock kom då bara Gisela – för att meddela att damerna önskade ha mig och Birgitta en hel kväll för sig själva: vi skulle bli bjudna på middag. Så många roliga middagar vi har haft med dem, accepterade vi förstås bums.

Vid en egen träff för en tid sen hemma hos Lotta enades de om ett par tänkbara datum, och av dessa accepterade vi måndagen den 26 november. Det kan verkligen vara bra med en riktig fest den här jävla årstiden!

I måndags kväll infann jag och Birgitta oss följaktligen i Saluhallen i Uppsala. Uppifrån balustraden till andra våningen hörde vi då omedelbart några kvinnoröster ropa ”Välkomna!”. Dessutom hotade damerna att sjunga för oss, vilket kunde ha fått till följd att festen hade slutat där – se nästkommande avsnitt. Som tur var sjöng de inte, och vi blev inte utkastade.

Tre damer stod det däruppe: Gisela, Lotta och Mona. Eva hade tyvärr blivit sjuk. Många kramar blev det ändå.

Vi hade ursprungligen blivit upplysta om att middagen skulle genomföras på Hyllan, men den driftiga förhandlaren Gisela hade fått Svenssons krogar, som driver övre våningen, att ordna bord för oss inne på Guldkanten, Svenssons berömda krog mot Fyrisån, dock inte öppen på måndagar.

Våra värdinnor tillät oss att beställa individuellt. Jag för min del valde som förrätt het skaldjursbrioche med gurka och mango och som huvudrätt lammracks med syrad lök, smulad getost, balsamicosky och potatispuré. Som diabetiker valde jag sedan att avstå från efterrätt. Min hustru följde mig i detta, men vi fick i stället var sin cognac.

Behöver jag säga att det var gott, ja läckert?

Och att det kändes som om det var i förra veckan vi senast träffades?

Samvaron, fylld av livliga samtal, kändes, när middagen var över, kort, alldeles för kort.

Så Birgitta och jag beslöt på stående fot att också bjuda min gamla damliga på middag, förslagsvis i Öregrund där ett par minnesvärda sådana dammiddagar (med en herre) tidigare har genomförts.

Dagismorfar med onda ben

28 november 2007 12:02 | Barnkultur, Ur dagboken | 2 kommentarer

Kerstin, dottern, ringer. På onsdag morgon har hon en viktig sak i jobbet. Maken, Bo, är på flerdagarsförrättning i sitt jobb. Skulle hon kunna få hjälp med att ta barnen, Viggo och Klara, till dagis?

Mormor Birgitta kan tyvärr inte; på onsdag morgon befinner hon sig i USA. Återstår då bara den fortsatt ishciasplågade morfar.

Jo, han är beredd att ställa upp, så gott han nu kan.

Klockan fem på onsdag morgon stiger jag därför upp för att hinna klara mina vanliga morgonsysslor. Klockan 06.40 kommer sen en förbeställd bil från Uppsala Taxi – det känns för osäkert att gå hem till barnen och Kerstin, trots att det egentligen inte är så vansinnigt långt från vår lägenhet på Idrottsgatan 12 till deras villa på Kadettgatan 3 i Bärby hage.

Barnen är uppe; lilla Klara kommer och öppnar åt morfar. Kerstin hinner också klä på Klara, innan hon måste störta i väg vid sjutiden.

Morfar sitter med i soffan framför morgon-Bolibompa. Viggo tittar – klär samtidigt på sig innekläderna. Klara tittar också ibland men mer förstrött; hon skuttar i en fåtölj, och så ritar hon saker som hon stolt visar upp för morfar: ringar, äpplen och bajs.

Fram mot kvart i åtta är det dags att stänga av TVn och klä på sig ytterkläderna – nu ska vi gå till dagis, säger morfar. Alls inga sura miner. Viggo klär på sig själv. Klara kläs på av morfar men hjälper till även hon.

Och så bär det i väg. Klara i vagnen och Viggo gående bredvid. Viggo har för säkerhets skull en noggrann utläggning om hur man ska gå – morfar kanske inte riktigt vet vägen?

Solen håller på att gå upp; vid horisonten ser man skära moln. Klara sjunger i vagnen.

Morfar skjuter vagnen framför sig på den snö- och isknaggliga trottoaren. Det är inte alldeles lätt, men med lite ansträngning går det. Värst är det i en liten utförslöpa nära dagis: morfars förmåga att hålla emot när vagnen vill åka utför är inte den bästa.

Så är vi på dagisgården. Klara lyfts ur, och vagnen ställs in under tak. På med Klaras ytterhandskar – det är kallt!

På lekgården åker en massa barn redan kälke och tefat utför den lilla kullen. Där finns Viggos och Klaras kompisar.

Men när morfar ska säga hej, knatar Klara i väg till grinden en bra bit bort. Viggo förklarar: Hon vill vinka till dig, säger han, och så följer han med morfar bort till grinden. När morfar har gått ut och låst grinden efter sig, säger båda barnen ”Hej då!” och vinkar. Morfar vinkar tillbaka och säger ”Hej då!” han också.

Och så börjar den ganska mödosamma färden hem till Idrottsgatan.

Det är mycket jobbigare att gå nu, när man inte kan stödja sig på barnvagnen à la rullator. Det blir följaktligen ganska många vilopauser, innan morfar hinner hem till sitt.

Kulturfrukosten på Biotopia – före detta Biologiska museet – som han hade anmält sig till är inte att tänka på i dag.

Det blir en extra kopp kaffe och lite mer tidningsläsning hemma i stället.

Om en stund ringer Kerstin från jobbet för att höra hur det har gått. När morfar har berättat, säger hon:

– Du är dagens hjälte, pappa!

Det värmer, mer än kaffet.

Priskrig även i Östhammar

28 november 2007 10:57 | Varia | Inga kommentarer

Upsala Nya Tidning fortsätter sin serie prisundersökningar, i dag (28 november) med Östhammar.

I både märkesvarugruppen och i lågprisgruppen är det relativt nya Coop Extra med 3.697 respektive 2.022 kronor billigast.

Som jag redan tidigare har noterat, har etableringen av Coop Extra rejält stuvat om i handeln i Östhammar. Mest drabbat har ICA med en supermarket och en lågprisbutik blivit; av en tidigare UNT-artikel har framgått att ICA i Östhammar har fått säga upp personal. Hemköp klarar sig bättre än ICA men är i prisjämförelsen med Coop Extra både när det gäller de 60 märkesvarorna och när det gäller de 60 lågprisvarorna över hundralappen dyrare än den kooperativa lågprisbutiken.

En ganska intressant illustration till mitt tidigare resonemang om områdesbutiker och deras roll är Coop Konsum inne i Östhammar. Den är, med 4.071 kronor för märkesvarorna och 3.387 kronor för lågprisvarorna, den klart dyraste butiken. Trots det förhållandevis korta avståndet till Coop Extra (som ligger vid utfarten ur den lilla stan) består butiken, verkar fortsatt ha tillräckligt många kunder för att överleva.

Om varför det är så kan man bara spekulera:

Troligen har Coop Konsum en trogen, också kooperationstrogen kundkrets. De före detta konsumkunder, som tycker att pris är viktigast, hade redan övergett Coop Konsum för ICA lågpris eller för stormarkanderna i Uppsala – nu återvänder dessa priskänsliga kunder till kooperationen (läs Coop Extra) för att den erbjuder det billigaste alternativet.

Man kan också tänka sig att en del av Coop Konsums kunder tänker som en dam UNT intervjuar; hon säger inte var hon handlar, men argumenten skulle kunna användas för att välja Coop Konsum: ”För mig är kvaliteten det viktigaste och jag väljer affär efter utbud. Dessutom handlar jag kravodlat och det är aldrig billigt.”

Och så är det det här med närheten: Varför ska man ta sig ut till utfarten eller till och med till Uppsala, om det finns en butik man trivs med alldeles nära ens hem?

Från klarabohemernas tid

27 november 2007 13:51 | Prosa & lyrik | 10 kommentarer

Jag har skrivit ganska mycket om klarabohemerna, Helmer Grundström och andra. Folket i Bilds julnummer 1944 (nummer 51-52) inleds med två dikter av Grundström, ”Jag har drömt…” och ”Oliver”. Och av Jan Fridegård finns där novellen ”Ängslyckan”, fint illustrerad av Hans Åkerstrand.

Kanske ännu mer intressant för dem som är intresserade av de här författarna är artikeln ”Farväl, bohemer!”, där Nils Ferlin berättar om sina bröder på café Cosmopolite och på andra ställen i Klara. Många av dem han berättar om är i dag bortglömda, men Ferlin har en ganska kostlig om än inte helt snäll historia att berätta om Victor Arendorff, som han ju också skrev ”På Arendorffs tid” om. Den här episoden döper Ferlin själv till ”Arendorffs hämnd”:

”Arendorff hade blivit nekad servering på ett kafé och det föll honom naturligtvis inte i smaken. Han gick då till ett närbeläget kafé och ringde upp det stället han kom från och frågade med klar och sonor stämma:

– Kan jag få tala med Manne?

– Vilken Manne? frågade servitrisen, som nyss nekat honom en öl, utan att känna igen Arendorffs röst.

– Immanuel – Immanuel Kant. Sitter han inte där?

– Ett ögonblick ska jag se, svarade flickan och lade ifrån sig luren och ropade så högt att Arendorff hörde det i andra ändan på tråden:

– Finns det någon Immanuel Kant här?

Då hon inte fick något svar, meddelade hon att Kant inte var där, varpå Arendorff fortsatte:

– Är Arthur där då?

– Vad ska han heta mer än Arthur?

– Schopenhauer, sa Arendorff och fick bokstavera det svåra namnet för flickan, innan hon såg sig i stånd att ropa:

– Är det någon Arthur Schopenhauer här då?

Då hörde Arendorff ett ljungande skratt i andra ändan av tråden och han kunde lägga på luren, säker på att flickan inte skulle komma tillbaka och upplysa honom om att inte heller Schopenhauer fanns där.”

Pressgrodor

27 november 2007 10:54 | Citat | Inga kommentarer

Hittat i Journalisten nummer 32 2007:

”Kristianstad, vars huvudsakliga bebyggelse ligger under havsytans nivå, skulle precis som New Orleans, komma att översvämmas helt av Helge ås vattensystem.”

Smålänningen

Priskonkurrensen hårdnar

26 november 2007 16:35 | Varia | 4 kommentarer

För någon tid sen uppstod det – egentligen som en sidodebatt till ett en smula angränsande ämne – en diskussion här på bloggen om hur de olika livskedjorna klarar priskonkurrensen.

I dag (26 november) publicerar Upsala Nya Tidning en stor egen prisundersökning. Tidningen har kollat priset för 60 varor i Coop Forum i Boländerna, Ica Kvantum, Ica Maxi i Stenhagen, Konsum på Ringgatan, Lidl på Liljeforstorg, Luthagens livs (ICA) och Willys på Kungsgatan.

Och inte nog med det: man har gjort undersökningen i två delar, dels så att den omfattar märkesvaror, dels så att den omfattar lågprisvaror. När det gäller märkesvarorna har man jämfört varor av samma märke, vilket på ett sätt är rättvist men ändå inte ger en fullständig bild. I märkesvaruundersökningen saknas slutsummor för dels Lidl, dels Konsum på Ringgatan, detta för att de inte för alla undersökta varor av just det märke undersökningen omfattar. Konsumbutiken på Ringgatan har förmodligen Coop-märkta (och därmed billigare) varianter av flera av de saknade varorna.

I lågprisundersökningen ligger Konsum på Ringgatan högst i pris. Men det är intressant att se, att den relativt närbelägna ICA-hallen Luthagens Livs är näst dyrast; Konsum ligger 29 kronor över på de 60 varorna. I märkesvaruundersökningen är Luthagens Livs dyrast bland de redovisade butikerna (Konsum på Ringgatan finns alltså av angivna skäl inte med i den kategorin).

När det gäller märkesvaror är Willys billigast med 3.523 kronor, följt av ICA Maxi med 3.597 kronor. Vad som emellertid är intressant med tanke på den diskussion vi har fört här på bloggen är att Coop Forum i Boländerna med 3.620 kronor ligger obetydligt över ICA Maxi men rejält under ICA Kvantum (3.883) och alltså även Luthagens Livs.

I lågprissegmentet är Lidl billigast (2.732). Men god tvåa, med 2.826 kronor, ligger Coop Forum. Coop Forum är således här billigare än både ICA Kvantum (2.836), Willys (2.862) och ICA Maxi (2.904), givetvis också än de redan nämnda Luthagens Livs (3.499) och Konsum på Ringgatan (3.528).

Att Coop Forum klarar sig så bra i undersökningen intresserar UNT – tidningen har intervjuat stormarknadens chef Magnus Wikström:

– Vi låg för högt för två år sedan. Nu har vi anställt två prisstrateger som gör egna prisundersökningar. Syftet är att ligga så nära vår största konkurrent ICA Maxi som möjligt.

Att områdesbutiker som Konsum på Ringgatan och Luthagens Livs ligger en bra bit högre i pris än de här stora hallarna, dit folk från hela stan åker och handlar, överraskar väl ingen.

Men det finns ju andra aspekter än pris på butiksval också. Vi handlar i Konsum på Torbjörns torg (som inte finns med i UNTs undersökning) därför att vi vill ha butiken kvar. Vi vill kunna promenera till butiken varje dag, och för det är vi beredda att betala lite mer.

Hur skulle vi förresten – billösa som vi är – få hem varorna från Coop Forum i Boländerna, hur mycket billigare det än är att handla där. Dit åker vi någon gång då vi till exempel vill ha sådant som färsk fisk, som man inte kan köpa i vår närbelägna konsumbutik.

En dag med nykterhetsrörelsen

25 november 2007 18:12 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Söndagen blev nästan en heldag med nykterhetsrörelsen.

Nej, jag är inte helnykterist, men var det länge i unga år. Under mina laboremusår här i Uppsala hade jag en stor del av min vänkrets bland socialdemokrater, som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan. Där bodde på den tiden bland andra Birgitta Kettner, senare mer känd under sitt återtagna flicknamn Dahl.

Två av våra barn har också bott på Arken. Dels Anna, Birgittas dotter i ungdomsäktenskapet med Bengt Kettner; Bengt och Birgitta bodde där, när Anna föddes, och Anna flyttade sen också dit för egen maskin. Dels min och Birgittas dotter Kerstin.

Kerstin är fortfarande starkt engagerad i nykterhetsrörelsen, arbetar dessutom som informatör och arkivarie på IOGT/NTOs centrala kansli i Stockholm. Hon har också varit mycket aktiv i organisationens lokala verksamhet här i Uppsala.

Till dess traditioner hör den årliga julmarknaden i nykterhetsrörelsens hus Drabanten snett emot centralstationen. Drabanten är en påminnelse om att det fortfarande finns folkrörelser som – i motsats till arbetarrörelsen – kan driva och hålla i gång en Folkets hus-liknande verksamhet i ett hus, ägt av rörelsen själv. Jag har varit där också i andra sammanhang: gjort ett program om politisk musik för en IOGT-förening, arrangerat ett Ordfront-möte där med mera. Även om jag alltså själv inte tillhör nykterhetsrörelsen, möter jag där – som nu under julmarknaden – människor som känner igen mig, inte bara för att jag är Kerstins pappa. Birgitta, med sitt gamla ordförandeskap i Studenternas helnykterhetssällskap, SHS, i bagaget, är förstås ändå mer välkänd där.

Vi går på julmarknaden både för att vi vill stödja den verksamhet den bidrar till att finansiera och för att köpa årets enriskransar att sättas upp hos oss här i Uppsala nu i advent, till nyår på ytterdörren till vårt hus i Öregrund. Birgitta köper också annat, bland annat julgransprydnader. Kerstin och hennes kompisar har tillverkat det här, och vi handlar av Kerstin.

I en annan del av julmarknaden kan man köpa skivor och böcker. I år kommer många av dessa, via Kerstin, från min i höstas avlidne bror Stor-Mattis kvarlåtenskap – Kerstin var en av arvtagarna.

För 10 kronor styck köper jag fyra CD som har tillhört min bror: GarmarnasGuds spelemän”, ”Munspel & Handklaver” i Musica Suecia-serien med svensk folkmusik, finska Piirpauke med ”Muuttolinnut / Terra nova” och så de kanadensiska systrarna Kate och Anna McGarrigles CD med bland annat ”Complainte pour Ste-Catherine”, den som i svensk version blev ”Ingen kommer undan politiken” – den som jag har diskuterat här på bloggen med Lars-Gunnar Blom och Hans O Sjöström. (Ni kan hitta texterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.)

Det finns också böcker efter Stor-Matti på julmarknaden, men när det gäller böcker väljer jag att köpa böcker ur Folket i Bilds klassiska folkbokserie, snyggt inbundna med vit linnerygg och text i guld på rött respektive blått. Jag köper tolv böcker – tre stycken kostar tio kronor! – och finner, när jag kommer hem, att jag bara har en av dem inbunden i bokhyllan, ytterligare två i häftad upplaga. På det här sättet får jag bland annat två Eyvind Johnson, en Aksel Sandemose och en Marika Stiernstedt, som jag inte äger.

Jag har tidigare skrivit om att nykterhetsrörelsen under senare år har fått en stark tillströmning av nya medlemmar till sin ungdomsorganisation – en anmärkningsvärt stor tillströmning till och med. Av detta syns dock inte mycket på julmarknaden: de flesta av dem vi möter där är gamla, många i vår egen ålder. Ändå är det roligt att få möta en folkrörelse med en livaktig verksamhet.

Bengt Kettner – far till den ovan nämnda Anna – och hans fru Inger Grandell är med oss på julmarknaden. Bengt har skjutsat oss dit i sin bil; han och Inger bor nära oss, och de vet, att jag plågas av ischias. Också jag känner dem sen tiden på Arken, och vi träffas regelbundet familjevis även efter det att Anna för årtionden sen blev vuxen och flyttade hemifrån.

Bengt och Inger samt jag och Birgitta finns på bild från julmarknaden på Kerstins blogg: här.

I våra gemensamma planer ingår att efter besöket på julmarknaden fortsätta till ett par andra gamla arkabor, Lennart Källströmer och Inger Lindqvist. De är sen ungdomsåren gamla vänner till Bengt och Birgitta; nu för tiden sitter Lennart och jag dessutom båda i Folkrörelsearkivets i Uppsala styrelse, Lennart som representant för nykterhetsrörelsen, jag (via kulturnämnden) som representant för Uppsala kommun. Lennart och Inger har, på grund av tilltagande ålderskrämpor, under hösten flyttat till en ny och bekvämare bostad, belägen ganska nära Brostugan – i sin tur alldeles nära Jumkilsgatan där jag hyrde rum i början av min tid här i Uppsala. De har fått det jättefint!

De har bjudit gamla vänner, många av dem ungdomsvänner från tiden på Arken, till sitt nya hem, för eftermiddagkaffe och prat om forna tider. En av dem jag träffar där är Leni Björklund, som också hon har bott på Arken och som, lite efter mig, var aktiv i Laboremus. Jag känner naturligtvis inte alla närvarande, men det uppstår snabbt en varm samvaro.

Med Lennart hinner jag prata både om Helmer Grundström och om Torgny Lindgren, även om Molly Åsbrink. Lennart är från Norsjö. Och så läser han min blogg.

När vi bryter upp är det redan mörkt.

Jag konstaterar att jag har haft en trevlig dag med nykterhetsrörelsen.

Kalju Kruusa: Mötesvis

24 november 2007 18:39 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Kalju Kruusa heter en estnisk poet, född 1973. Han debuterade 1999, således 26 år gammal, och fick för debutsamlingen det mycket prestigefyllda Betti Alver-priset. Betti Alver (1906-1989) kom genom sin språkliga virtuositet att bli den estniska 1900-talspoesins grand old lady.

Den sverigeestniske författare Peeter Puide, själv en mycket framstående poet (fast på svenska – se Kulturspegeln, Prosa & lyrik) har till svenska tolkat Kruusas andra diktsamling ”Treffamisi” (2004): ”Mötesvis” (Ellerströms, 2007). Den utkom lagom till bokmässan i Göteborg, som ju hade Estland som huvudtema.

Kruusas poesi är fylld av detaljer – kanske är det därför han i sitt (samt mitt och Puides) hemland har kallats för poesins urmakare – och de här detaljerna är noggrant utvalda och betydelsebärande; Kruusa är utan tvekan en lyriker som mycket noga överväger varje ord han använder.

Det jag själv oavbrutet grips av i Kruusas lyrik är de verbalt visualiserade bilder han ger av situationer, årstider, stämningar, landskap, tankeassociationer. Jag ska ge några exempel:

Vid halvniotiden

under fönstret är en lönn
lövad så som förra året

den skänker tillvaron
sin egen färg

och är en västlig
guldljus sol i kronan

och skuggorna av måsarna
som cirklar i det himmelsblå

smeker stundom löven
som smeker mina ögon

i sommarnattens ljus
börjar godnattsagan för de små

det lilla barnet sjunger
att än vill det inte somna

Några minuter väg

jag dricker te.
framför mig är bara
en smal linje väg
som leder vidare.
en grind som öppnar sig
mellan lindblommen.
förande, vidare
och vidare.

det gröna teet
börjar ta slut.
om jag bara
hade en teplantage
i stället för vinbärsbuskar!

som ett sockerrörs-
fält i stället för
en potatisåker.
som på fiji,
vars huvudstad
är suva och
statsäldsten
iloilo,
på fijiska
all the same
och lots of fun.
vill jag också
till fiji?

jag blir kvar där
så länge
min tid räcker,
är mer där
än blir kvar
på min potatis-
åker och
bland
mina vinbärsbuskar.

I stan på sommaren

det var en varm dag
jag var i mustamäe
för att hämta nya
id-kort

i trådbussen var
en flicka med
slätt rakt
långt tjockt hår

det påminde om
gult och grönt
sjögräs fästat
vid en sval sten

fritt böljande
i vattnets djupströmmar

*

ödehusets tak läcker
som en brödkant läcker honung
och minnena drar mig så hårt
vid näsan att jag faller av min stol

vårt rum är fyllt av dina pauser
av ljusblå bossa nova
i rummet ryms inte längre bara jag
själv utan att göra rum åt dig

i vårt rum har du aldrig varit
inne ändå lämnade du det
ditt ansikte redan den sekund
den stund jag kände

att du själv är det vackraste av rum

Jag har inte läst Kalju Kruusa i estniskt original, bara i Peeter Puides översättning. Som estniskspråkig och med egna estniska rötter ser jag detaljer, som pursvenska läsare utan mina (och Peeter Puides) förutsättningar kanske inte missuppfattar men ändå inte får rätt associationer till.

Det är knappast troligt att en svensk läsare kan se betongförorten Mustamäe eller landskapet i Viljandi under skördemånaden framför sig på samma sätt som en estnisk läsare. Att ”Sakala” är en tidning förstår man nog av sammanhanget. Men begriper någon, som aldrig har upplevt esters oförmåga att uttala mjuka konsonanter som ”b” i början av ord den fulla komiken i den dikt där ”Baccara” (sånggruppen) blir ”Packara”?

Det här är mer en inventering av problem, som översättaren måste ha ställts inför, än anmärkningar – Puide har så vitt jag förstår gjort mycket kongeniala tolkningar av Kruusas dikter. Men borde man kanske ha haft ett kort efterord, där översättaren hade kunnat redovisa den här typen av tolkningsproblem?

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^