Sommar i P1 med Kikki Danielsson

Jag är ingen vän av vare sig dansband eller country, men naturligtvis känner jag till Kikki Danielsson som sångerska, bland annat för att hon upprepade gånger har deltagit i Melodifestivalen. En del av skvallerjournalistiken kring henne har nått även mig, detta trots att jag inte läser dam- och skvallertidningar. Man kan ju inte ha undgått att se hennes namn på rader av löp, och så är jag ju också kvällstidningsläsare, om än inte för kändisskandalartiklarnas skull.

Detta sagt med anledning av att hon i dag var sommarpratare och i sitt Sommar försökte nyansera bilden av sig själv. Det lyckades väl till stor del, även om hon valde att inte ta upp en av de saker som har figurerat i skvallerartiklarna, ett problematiskt förhållande till alkohol. Dock berättade hon om den panikångest några saker i hennes liv förorsakade, sådant som en skilsmässa, en dotters flytt hemifrån och till annan ort, en son som aldrig verkade vara hemma när hon fanns där.

Men vi fick, uppdelad i avsnitt, hennes livs historia, och också den inleddes olyckligt – hon var ett bortadopterat barn. Fosterföräldrarna, som själva inte kunde få barn, hade hon ett bra förhållande till, men problemen kom när hon började i skolan. Eftersom hon kunde skriva, läsa och räkna när hon skulle börja i första klass, flyttades hon omedelbart upp i tvåan, och klasskamraterna där accepterade henne inte, kanske för att hon sågs som en inträngling men främst för att hon visade framfötterna mer än även de här ett år äldre klasskamraterna. Bland dem fick hon inga vänner och fick också höra, att hon inte bodde hos sin riktiga mamma och pappa. Hon teg, men det här satte djupa spår.

Varför är så många människor så fördömande utan att någonsin se sig själva i spegeln? frågade hon.

Det här berörde, men hennes sommarprogram innehöll också andra självbiografiska avsnitt, mer disparata.

Tydligen skaffade hon sig något slags utbildning i Växjö, men vi fick inte veta av vilken sort och vad den skulle leda till – det blev ju dansbandssångerska hon blev, men man fick inte heller riktigt veta hur det gick till. Själv sa hon sig egentligen aldrig ha gått ut och dansat, främst för att hon var så kort att inga killar såg henne. Sin ringa längd återkom hon till också mot slutet av programmet.

En längre historia ägnar hon åt när hon och de manliga kompisarna i Wizex gick en så kallad kurs hos scientologerna, och hennes berättelse om deras metoder, särskilt när hon ensam fortsatte, var ganska skrämmande.

Ett slags revansch var det, när mobbarna från skoltiden kom till ett av hennes framträdanden och ville ha autografer. Men hon medgav att hon mest kände vämjelse.

Kikki Danielsson har också efter smällar lyckats komma tillbaka, ibland få revansch. Men det gäller inte på parplanet. Hon hade några relationer som tog slut redan före det spruckna äktenskapet, och sen har hon tydligen inte varit kapabel att bygga upp någon ny sådan relation. Men sonen, som numera är mycket längre än sin korta mamma, finns kvar i närheten, och dottern har, efter det att hon gifte sig, flyttat till grannskapet, och hon själv har blivit mormor.

Musik kan hon förstås, även om en rad countrybetonade låtar i hennes sommarprogram inte riktigt är min musik. Men hon spelar också sånt som jag känner till, även om hon av The Eagles väljer ”Take It Easy” i stället för den vida mer kända ”Hotel California”. Jag vill också nämna Helen Sjöholm i ”Gabriellas sång”, Willie Nelson, Svante Thuresson och inte minst Mungo Jerry – hans ”In the Summertime” minns jag för evigt sen den sommaren då den var en hit och vår Anna och vår tillfälliga sommarinhysing Marie varje regnfri dag satt på berget utanför sovrumsfönstret här i Öregrund och spelade den här låten om och om igen på en batteridriven grammofon.

Sommar i P1 med Lennart Bylock

Med den politiska hållning jag har, har jag normalt inte mina sympatier hos ledande personer i näringslivet, men dagens sommarpratare, Lennart Bylock, gjorde faktiskt på många sätt ett sympatiskt intryck på mig. Bylock framstod i många avseenden som en sympatisk person. Som framgångsrik kapitalist var han self-made, hade inte ärvt en förmögenhet eller position utan började med två tomma händer, även om pappan på 1950-talet tjänade skapligt med pengar.

Han var begåvad och tog också studenten, men mycket annat lockade. Redan som 15-åring arbetade han på en lastbåt med destination Holland och Belgien. Senare kom han sjövägen också till Amerika. Vid 18 års ålder tog han flygcertifikat och tog sig i flygplan till en beundrad ung dams hem, vilket kunde ha gått riktigt illa. Flickan och hennes pappa tog betäckning i ett uthus, men Bylock insåg i tid, att han inte borde försöka landa där. Lite senare bestämde han sig i stället för att bli polis. 48 år senare, berättade han, kunde han prisbelöna en annan före detta polis, Bertil Falk, med Natur och Kulturs kulturpris.

Han var också uppfinningsrik och kom på att man kunde tillverka bättre oljecisterner av glasfiber, och så startade han tillsammans med en bekant och med mycket lite startkapital en firma i branschen. Snart visade han framfötterna genom att ro hem en företagsorder om 1.000 + 1.000 cisterner. Affärskollegan höll på att tuppa av.

Men han hade många järn i elden. Bland annat var han i mitten av sextitalet generalsekreterare i Boxningsförbundet, och han praktiserade själv också andra kampbetonade verksamheter, blev bland annat världsmästare i offshore racing, vilket för hans del ändade på sjukhus.

Folk i näringslivet, de riktiga kapitalisterna, fick korn på honom och hans talang, och han anställdes i Wallenberg-sfären, där han avancerade; han kom så småningom att arbeta i Nitro Nobel. Sen jobbade han också i egen regi, bland annat med oljeplattformar och rederiverksamhet. Från sin tid i näringslivet berättade han en kostlig historia om ett uppköpsförsök, som han avvisade, fastän affären kunde ha gjort honom och hans kompanjon rika.

Över huvud taget finns det en distans hos honom till det han har hållit på med. Han berättade öppet hur en potentat i näringslivet påpekade för honom att hans framgångar verkade leda till en viss närighet, vilket han tog till sig. Och lite senare berättade han om egna adoptioner av utsatta barn och insatser i länder i Latinamerika och i Asien för barnhemsbarn, många av dem fysiskt handikappade, andra psykiskt handikappade.

Missförstå mig nu inte: Jag tror inte det här är generalmetoden för att hjälpa världens utsatta barn, men om man i vårt globala produktions- och utslagningssystem satsar pengar på att hjälpa några andra är det i alla fall bättre än att spendera alla pengarna på vräkiga middagar och champagne.

Fast fina middagar förekommer naturligtvis också i den värld där han lever. Vid en av dem stod Van Morrison för sångunderhållningen, vid en annan, i Muscat-Oman, sjöng Placido Domingo. Och då ska man veta, att hans musik i unga år var ”Te dans me’ Karlstatösera” med Sven-Ingvars – han kände tydligen själv, från hemstaden Karlstad, Sven-Erik Magnusson.

Över huvud taget verkade musikvalet naturligt avpassat till det han talade om, och bland de artister han spelade fanns Liza Minnelli (”Cabaret”), Bill Haley, Rodriguez (”Sugar Man”), Sven-Bertil Taube (”Den vackraste visan om kärleken”) och Monica Borrfors (”Att angöra en brygga”).

Han inledde med att till hustrun spela ”Lady In Red” och avslutade programmet mycket stilenligt med Edith Piaf och ”Non je ne regrette rien”.

Trots att han numera är blind, håller han stilen.

Melodikrysset nummer 30 2016

Kanske var det värmen som gjorde att jag hade svårt att somna i går kväll – först långt in på natten föll jag i sömn men vaknade ändå, förmodligen för att det är melodikryssmorgon, klockan sju och gick upp då: gjorde morgontoalett, duschade och åt frukost.

Trots ganska kort nattvila hade jag inga större svårigheter med dagens Melodikryss. Men så småningom kom det faktiskt ett par frågor, som vållade mig en smula huvudbry.

Vem var det som sjöng ”Miss the Mississippi And You”? Fastän jag mycket väl känner till Jerry Lee Lewis, visste jag inte, att han hade sjungit in den här sången. Och inte kom jag heller i håg, att han hade fått smeknamnet The Killer – men till slut hade jag alla bokstäver i det sökta ordet utom den allra första.

Madonna hör däremot inte till de artister jag brukar lyssna på, så det krävdes också lite betänketid och några ledbokstäver för att komma på, att det var hon som sjöng ”Living For Love”.

Som en jämförelse: Céline Dion hade jag inga svårigheter att identifiera som den som sjöng ”I Drove All Night”.

Krysset började ganska lätt med Ray Charles och ”I Can’t Stop Loving You”. (Men den som inte känner igen hans röst kunde ju också ha gissat på Jim Reeves.)

Ännu lättare för mig, som har allt med The Beatles, var det att känna igen ”Yesterday”, skriven av Paul McCartney.

Jag hör hemma i en generation, som i dansskolan fick lära sig dansa till Glenn Miller-musik, och självklart har jag både hans ”Moonlight Serenade” och annat med hans band.

Och lyssnar man på populärmusik i radio, kan man, om man är i min ålder, helt enkelt inte ha missat Per Gessles ”Sommartider”.

Men jag har från unga år varit en flitig radiolyssnare, så jag minns förstås även Stig Olins ”Jag tror på sommaren” (1967), i dag i insjungning av Ann-Louise Hanson.

Från samma era, närmare bestämt från 1965, är filmversionen av ”Sound of Music”, där Julie Andrews spelade rollen som Maria, som var nunna. Musikalen som den bygger på gjordes dock redan 1959.

Krysset avslutades med en annan filmmelodi, ”Jag har bott vid en landsväg”, ur filmen ”Kalle på Spången” med Edvard Persson i huvudrollen.

Den av Dan Andersson själv tonsatta ”Jungman Jansson” var fortfarande omåttligt populär under mina pojkår i Juniskär söder om Sundsvall, och jag minns fortfarande, att vi sjöng den tillsammans med besökande jämnåriga – vi satt på en öppen veranda och hade allsång. Så att Yokohama förekommer i texten är lätt som en plätt för mig.

I dag går vi i mål med en av de senaste dagarnas sommarpratare, Bert Karlsson. Den här mannen, som har gjort allt tänkbart (och även sådant som borde vara otänkbart), stod själv för sången i ”Hoppa hulle”.

Nu ska jag bädda sängarna. Min hustru får inte göra sånt, och hon lyder, åtminstone någorlunda, det hennes läkare har ordinerat henne, så att hon så småningom ska bli helt återställd igen.

PS. När jag kom ut från datorrummet och kom fram till sovrummet, visade det sig, att sängarna just var bäddade, av hustrun. Hon hade bytt lakan också.

Sommar i P1 med Stina Stoor

Stina Stoor är född 1982 i Balåliden utanför Bjurholm i Nolaskog, gränslandet mellan Ångermanland och Västerbotten. Hon är själv av samesläkt och är ingift i den samiska släkten Stoor. Hon debuterade litterärt 2013 med novellsamlingen ”Ojuret”, och fick 2015 med sin andra (och hittills senaste) bok ”Bli som folk” ett rejält litterärt genombrott, också belönat med litterära pris.

Det här gör att jag, när jag i dag lyssnade på hennes sommarprogram, förstås väntade mig att få svar på hur det kommer sig att den här tjejen blev just författare. Men även om hennes ”Sommar” var intressant på många vis, tyckte jag inte, att jag fick något svar på den frågan. Mycket av det hon berättade gjorde mig snarare mer förbryllad.

Antydningar fanns där förstås. Som att hon kunde läsa och formulera sig redan när hon började på dagis. Och att dagisfröken gång på gång gav henne bakläxa därför att hon friserade verkligheten – fast kanske ändå inte, eftersom hon ritade sin betydligt äldre bror med bara en arm och han ju efter en hjärnblödning bara kunde använda ena armen.

Fast hon älskade den här brorsan, som skjutsade henne i bil, åtminstone fram till dess att hon fick konkurrens: han skaffade sig tjej.

Länge var också fadern hennes hjälte, även om han hade sina fläckar (som när han räddade en annan flicka i badet medan hon själv, spottande vatten, fick kravla sig upp själv). Längre fram slutade det med att han, den gamle, av maskinerna utkonkurrerade skogsarbetaren, blev inte bara förtidspensionerad utan också gradvis allt mer dement. Hon var hemma med honom, stickade bland annat kläder till babyn som var på väg och såg samtidigt tillsammans med farsan gamla svart-vita filmer på TV. Inför de här filmerna hade farsan svårt att hålla emotionerna i styr – han grät. Fast sen hamnade han, mer eller mindre onåbar, på en vårdinstitution, där han fortfarande slutförvaras.

Själv måste hon släppa taget om honom. Hon hade ju också barnets far att tänka på, och snart var baby nummer två på väg.

Bland det den här fortfarande mycket unga kvinnan berättade fanns också att hon, kanske för att hon var en så orolig själ, hade svårt att hålla sig till det ordnade och schemalagda livet i skolan. Så hon avslutade sin skolgång efter nian. Under högstadietiden hade hon skolkat mycket, men hon klarade sig ändå bra: Efter en rymningstur på två veckor lyckades hon ovanligt bra på ett SO-prov.

Under perioden hemma med babysarna började hon skriva, och på den vägen är det.

Hela den inledande raddan av skivor i Stina Stoors ”Sommar” är snabba, rytmiska, dansanta låtar. Kanske har detta att göra med att hon själv har varit ute och dansat, men det berättade hon inget om.

Men musiken i senare delen av programmet består av annat, sådant som ”Blue Skies” med Ella Fitzgerald, ”Bloody Mother-Fucking Asshole” med Martha Wainwright, ”Hounds of Love” med Kate Bush, ”Bury My Heart At Wounded Knee” med Buffy Sainte-Marie och ”I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free” med Nina Simone. Alla de här skivartisterna finns också i min skivsamling.

Lettland: Socialdemokratiskt parti störst men hålls utanför makten därför att det domineras av ryssar

I Lettland genomfördes val till Saeimas (Riksdagen) den 4 oktober 2014.

Största parti, men nu med mindre framgång än 2011, blev det till den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet anslutna ”Saskaņa” sociāldemkrātiskā partija (Socialdemokratiska partiet Harmoni), som den här gången fick stöd av 23,13 procent och 24 mandat mot 28,36 procent och 31 mandat i 2011 års val. Dess aktuella stöd i en undersökning gjord i maj av Latvijas Fakti är 19,1 procent. Och i den allra senast mätningen från samma firma hamnar detta parti, som är anslutet till Socialistinternationalen, SI, på första plats med 18,6 procent.

Den ryska aggressionen mot Ukraina har väckt många antiryska emotioner till liv i Lettland, och troligen har detta bidragit till det ryssdominerade Harmonipartitets nedgång.

Det socialdemokratiska partiet, Latvijas Sociāldemokrātiskā Strādnieku Partija, kandiderade i det senaste valet inte på egen hand utan tycks ha stött och haft kandidater på listorna för regionernas parti, Latvijas Reģionu Apvienība. Det här partiet fick 6,47 procent av rösterna, vilket gav 8 mandat. Huruvida det fanns någon LSDSPare bland de invalda vet jag inte. I majundersökningen ligger regionernas parti på 2,4 procent, och det tycks inte längre klara spärren.

De borgerliga partier, som vann valet, bildade en trepartikoalition.

Störst av regeringspartierna blev liberalkonservativa Vienotība (Enhet) med 21,62 procent av rösterna, vilket gav 23 platser i saeimas. Enligt majundersökningen fick partiet stöd av bara 4,1 procent, och även i den aktuella undersökningen tycks det ligga under femprocentsspärren.

Mest framåt, + 8 mandat, i valet gick unionen mellan bönderna och de gröna, Zaļo un Zemnieku savienība, som med 19,74 procent av rösterna fick 21 mandat. Observera att De gröna i Lettland är ett mer högerinriktat parti än många andra gröna partier i EU. Unionen mellan bönderna och de gröna stöddes i maj av 19,9 procent men är nu nere på 18,5 procent.

Nationella alliansen, Nacionālā apvienība “Visu Latvijai!”-”Tēvzemei un Brīvībai/LNNK” fick 16,50 procent av rösterna och 17 mandat, vilket var en ökning med 3 platser. Stödet för dem är i den här undersökningen nere på 7,1 procent mot 6,2 i maj.

Ett nytt parti i senaste valet var No sirds Latvijai (Med hela vårt hjärta för Lettland). Det här partiet fick 6,91 procent och 7 mandat. Jag vet inget om det här partiet, men Wikipedias text om det säger, på knagglig översättning från lettiska som jag inte behärskar, att det är konservativt. Har jag förstått saken rätt, står kampen mot korruption högt på partiets valprogram. Det här partiet ligger enligt den senaste mätningen under femprocentsspärren. Hur som helst. Det fick i majundersökningen bara 1,4 procent.

I augustiundersökningen (men inte i den senaste mätningen) låg ett helt nytt parti över spärren. Det av den oberoende ledamoten i Saeimas Artuss Kaimins bildade ”Kam Pieder Valsts” (KPV), på svenska ”Vem äger staten?”, fick med hjälp av den publicitet han fick 6,1 procents stöd, men i den senaste undersökningen klarar det inte spärren. Via en artikel på engelska har jag tagit reda på att partiets viktigaste paroller är att skattebetalarna har rättigheter; statstjänstemännen ska tjäna dem.

I Lettland kryllar det av partier – en del försvinner eller fusioneras, några nybildas – men det skulle bara vara förvirrande att redovisa partier, som ofta får stöd av färre än en procent.

Dessutom är osäkerheten stor. I augustiundersökningen kunde 25,6 procent inte ange något bästa parti, och 12,4 procent angav partier som inte ens fanns med i den aktuella undersökningen.

Sommar i P1 med Johan Renck

Dagens Sommar-värd var Johan Renck, på den tiden han främst var inriktad på en musikkarriär Stakka Bo.

Hans senare insatser som filmmakare är jag inte särskilt väl bevandrad i, men jag har åtminstone läst om att han före David Bowies död gjorde videor med denne, och han spelade mycket riktigt ”Lady Grinning Soul” med Bowie.

Med sig själv, Stakka Bo, spelade han ”Mute”.

Mycket av den musik han i övrigt spelade i dag var rytmisk, bokstavligen slagkraftig, men bortsett från ytterligare några få grupper (Black Sabbath, Depeche Mode) var det han spelade okänd mark för mig.

Ganska länge var hans sommarprogram, med undantag för den återkommande storyn om hans svåra tandläkarskräck, mer filosofiska reflektioner över meningen med tillvaron än ett normalt sommarprogram, och jag är rädd för att detta kan ha fått många att stänga av radion. Mycket av det här verkade ha sin grund i en osäkerhet till och med i förhållandet till hans närmaste.

Men redan i en tidig passus om fadern, läkaren, snuddade han vid det tveksamma i alla privatiseringar, och mot slutet av programmet förvandlades detta till en lidelsefull predikan mot privatiseringarna av också viktiga samhällsfunktioner, det här att vi till exempel allt oftare betalar vården med egna pengar i stället för via skatten. Och hur i helvete kan vi privatisera allt mer av kriminalvåden samtidigt som antalet straffade/intagna påtagligt ökar?

För det här och annat liknande är jag beredd att förlåta Johan Renck för mycket av det alltför filosofiska och självbespeglande.

Också hans hållning i flyktingfrågan var sympatisk.

Sommar i P1 med Bert Karlsson

Det finns sidor hos Bert Karlsson som jag har mycket svårt för, till exempel hans partibildning Ny Damokrati tillsammans med Ian Wachtmeister och en massa andra politiska dårar, men en så mångsidigt verksam man som han har naturligtvis både andra sidor och rent av en viss talang. Han har gått på pumpen några gånger men ibland också varit framgångsrik. Fenomen som Skara sommarland är välkända även för oss som aldrig har varit där.

I sitt Sommar-program i dag berättade han till exempel om sitt arbete som skivproducent och det egna mycket framgångsrika skivbolaget Mariann, som han sen sålde till Warner. Jag är kanske inte så imponerad av hans första stjärna, Paul Paljett, men han har ju faktiskt spelat in ABBA och Carola. Och jag delar inte hans entusiasm för Vikingarna och andra dansband – det här är inte min typ av dansmusik – men jag vet ju hur stora de och den här i mitt tycke lite fyrkantiga (men taktfasta och dansanta) dansmusiken är hos en mycket stor del av svenska folket. Min egen yngsta brorsa var förresten ute och dansade till Sven-Ingvars, och ”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske” fanns bland skivorna hemma hos mina föräldrar.

Att jag förstår det här har med min egen sociala bakgrund att göra. Det faktum att jag själv har vidgat mina musikvyer till nya domäner betyder inte att jag för den skull generellt föraktar populärkultur och ännu mindre människor som ensidigt har fastnat i sådan. Bert Karlsson har producerat en mängd av den stora publiken älskade skivor, och dessutom har han haft vett att till hjälp ta ett veritabelt snille på området, Lasse Holm.

Utan att till exempel ge mycket för Ny Demokrati, som han var med om att ta in i Riksdagen, tror jag mig förstå bakgrunden till fenomen som Donald Trump, Brexit och Sverigedemokraterna, som Bert Karlsson nämnde. Mycket av det här är tecken på att politiken och den politiska representationen har rört sig uppåt socialt och lämnat stora delar av arbetarklassen och andra utsatta sociala skikt utan vare sig delaktighet eller materiell utjämning, och då blir lätt den främsta politiska lusten hos de drabbade att slå ”dem där uppe” på käften. Så länge inte ens de traditionella politiska arbetarpartierna förstår det här, kommer de aldrig att återfå sin forna politiska styrka.

Det här är mina, inte Bert Karlssons slutsatser, men utan att göra honom till någon politisk ängel tror jag inte att den här karln är en simpel rasist. Trots att han numera tjänar det mesta av sina pengar på att driva 60 flyktingförläggningar tror jag faktiskt inte, att Bert Karlsson kan reduceras till närig cyniker – hans tankar om att flyktingarna för sitt fortsatta liv här i landet främst behöver lära sig svenska förefaller rent av som ganska rimliga.

För övrigt överraskade han själv lyssnarna med att mot slutet av programmet säga, att skatterna vi tar ut i Sverige är rimliga.

Stämpeln som rasist försökte han tvätta bort också genom sitt musikval – första låten han spelade, ”Rivers of Joy”, var med Afro-Dite.

Sen blev det förstås låtar med Eddie Meduza, Sven-Ingvars, Cool Candys, Schytts, Paul Paljett, Vikingarna, Friends med flera (rent av en snutt med en falsksjungande Carl Bildt), men också med Gösta Linderholm (”Aj aj aj – det bultar och det bankar”, ABBA (”Dancing Queen”), Jessica Andersson, Carola Häggkvist, Hoola Bandoola Band (”Vem kan man lita på”) och en outgiven Freddie Wadling-låt (”Längtans test”).

Och så avslutade en del av familjen (de yngsta Karlsson-tjejerna) med ”Världens bästa morfar”.

Sommar i P1 med Isabella Lundgren

Jag brukar ha koll på svenska jazzsångerskor, men Isabella Lundgren kände jag inte till före dagens Sommar. Förklaringen är nog i det här fallet att det hon har gjort på skiva har gjorts i sen tid, efter det att hon kom hem från USA. Fast hur hon är som jazzsångerska fick jag inte veta heller genom att lyssna på Sommar – hon spelade nämligen inget med sig själv.

Hennes musikval var dock av bästa slag: Billie Holiday, Edith Piaf, Bob Dylan, Frank Sinatra, Odetta, Nina Ramsby, John Coltrane, Joni Mitchell med flera. Min enda invändning gäller att hon spelade en så liten stump av ett av Arvo Pärts verk.

Men personen bakom det här urvalet, Isabella Lundgren, tyckte jag inte att jag, trots att hon var mycket självutlämnande, riktigt förstod mig på.

Någon riktig förklaring till hennes ångest och sömnlöshet i unga år fick man aldrig, inte heller till varför hon flydde verkligheten och började fantisera och ljuga, det senare i allt större omfattning.

Att hon, med sin gryende musikaliska talang, efter studenten ville till New York för att utvecklas till skicklig musiker föreföll också vara ett rationellt val, men väl i New York blev hennes liv något som ändade i rent kaos och personligt sammanbrott. Hon stack från ett boende hos en släkting och hamnade med kappsäckarna på en krog i Harlem, där en anställd under de närmaste månaderna lät henne bo hemma hos sig. Hon sögs in i ett uteliv med droger och ständigt nya män (män som hon inte ens visste vilka de var, på slutet med totala blackouts som följd). Hon drack och ljög. Musikstudierna hade hon då för länge sedan tvingats avsluta.

Det kunde ha ändat i en ren katastrof, men hon kom till ett slags besinning. Så hon reste hem.

Och där vände hon sig, för att få hjälp, till Anonyma Alkoholister.

De hjälpte henne på fötter, och hon blev drogfri. Och så långt är allt gott och väl.

Anonyma Alkoholister predikar ingen ideologi att ty sig till i stället för till drogerna, men de ser – om jag får tro Isabella Lundgren – gärna att den drogberoende själv söker sig till något som ger hans/hennes liv en mening (annan än alltså drogerna).

Och i Isabella Lundgrens fall blev detta något ett slags kristen tro.

Nästan vad som helst är bättre än det liv hon levde, men jag som ända sen mycket unga år har varit aktivt icketroende och dessutom efter att i unga år ha varit absolutist sedan har använt alkohol för att på gamla dar åter, nu av allmänna hälsoskäl, avstå från alkohol, förstår egentligen inte behovet av det här trosstödet.

Men det finns också annat hos Isabella Lundgren som jag inte förstår och som hon egentligen inte rationellt förklarar. Ett exempel är att hon som älskade att äta kött nu är vegan. Men vad ska hon göra åt att vargar och björnar och tigrar fortsätter att döda andra djur och aldrig kommer att bli veganer?

Fast hennes mer allmänt formulerade princip, att man måste få ihop sina värderingar och sitt eget agerande, är också jag för.

Sommar i P1 med Johan Holmsäter

Jag tyckte Johan Holmsäters ”Sommar” blev ganska tjatigt. Som de flesta rationellt tänkande människor inser jag, att kroppen behöver fysisk aktivitet. Men det kan man utöva också utan att gå på Friskis & Svettis. Själv har jag ägnat mig åt det till exempel genom trädgårdsarbete, sådant som gräsklippning och anläggningsarbete.

Men sen en dag, när jag var ute på tomten här i Öregrund för att sätta upp hönsnät runt fruktträden (som skydd mot rådjur och harar), klack det till i bröstet och jag befanns sedan, när jag hade tagit mig till doktorn, ha fått min första hjärtinfarkt. Trots förordad medicinering har jag aldrig blivit riktigt återställd – med åren har mina fysiska besvär bara blivit värre.

Så Johan Holmsäters recept, gympa, gympa och mer gympa, är nog lite tillrättalagt av en person som ser kroppsaktiviteter som närapå det enda saliggörande. Tjatigt blir det här programmet också genom att samma budskap framförs om och om igen.

Artistlistan – Harry Belafonte, ELO, Rod Stewart, Nina Simone, Stevie Wonder, Avicii, Bob Dylan med flera – låter mer imponerande än den var. Ganska många av de valda låtarna kunde ha spelats på Friskis & Svettis.

Finland: Gröna och Vänsterförbundet tar väljare från (S)

I Tutkimus’ senaste mätning för Helsingin Sanomat är genomförd 20 juni-17 juli. Det är erfarenhetsmässigt en vansklig period att göra opinionsmätningar på, men 2.421 personer har tillfrågats, varför resultatet borde vara hyggligt pålitligt

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta (Centern), får i den här mätningen 21,1 procent, detsamma som partiets valresultat 2015.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 19,7 procent, vilket innebär en viss nedgång men ändå ger partiet andraplatsen. SDP verkar ha tappat kvinnliga väljare till både Vihreä Liitto (Gröna förbundet) och Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), vilket kan ha att göra med den stora överströmningen av väljare till SDP (av främst manliga väljare) från det populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) – SDP har ju vunnit de här framgångarna genom en mer populistisk linje.

Centerns koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17,8 procent. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent. Vid kongressen tidigare i somras ersattes Alexander Stubb av Petteri Orpo som ordförande.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har nu under lång tid i massor övergett det parti de har röstat på, och i den aktuella mätningen får partiet stöd av 9,6 procent. Partiet ligger nu på delad femte plats, och motgångarna fortsätter: senast har en av partiets riksdagsledamöter gått över till Socialdemokraterna.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu stöds av 13,3 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, får i den här mätningen 9,6 procent, detsamma som Sannfinländarna.

Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, stöds i den här mätningen av detsamma.

Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent, stöds nu av 3,4 procent.