Melodikrysset nummer 52 2011

31 december 2011 12:14 | Barnkultur, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 28 kommentarer

Årets sista melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste, men en del små knepigheter fanns där väl ändå. Fast vad som är knepigt kan ju variera från person till person.

Äldre lyssnare kan till exempel ha haft svårigheter med en sångerska som Adele, vars ”Rolling In the Deep” vi fick höra i dag.

Medan yngre sådana kanske inte automatiskt kommer på att det var Edith Piaf – Édith, om vi ska vara noggranna, men det här är ju ett korsord – som sjöng ”Milord”. Det gjorde hon 1959; texten var av Georges Moustaki och musiken av Marguerite Monnot.

Här vill jag gärna göra en utvikning: Jag tycker att det är sorgligt att franskspråkig sång nästan inte alls verkar finnas i nutidens svenska populärmusikvärld. Tänk på alla franska och belgiska visor Lars Forssell översatte och som var jättepopulära på 1950-talet! För egen del har jag också fullt av franskspråkiga visor i min skivsamling – alla skivorna med Georges Brassens är bara ett exempel.

Man kan för den delen också fundera över vart många verkligt stora engelskspråkiga artister har tagit vägen – i vart fall hör man dem sällan spelas i radio. Själv har jag förstås skivor med Harry Belafonte, och naturligtvis känner jag omedelbart igen hans ”Island In the Sun” – den som skulle leda oss till det eftersökta ordet, i pluralis, öar – men han är ju faktiskt värd att spelas i radio också i dag.

Mina tankar leder han, inte minst en regnig vinter som denna, till återbesök på karibiska öar som Jamaica, S:t Martin och Saint-Barthélemy.

För här hemma ter sig Felix Körlings visa ”Nej, se det snöar” närmast som en besvärjelse.

Och eftersom jag under det här årsskiftet är kvar i stan, lär jag heller inte få någon anledning att sjunga ”Ekorrn satt i granen”.

Den skrevs av Alice Tegnér och publicerades i första delen av ”Sjung med oss, mamma”, 1892.

Ännu äldre, från 1500-talet, är den vackra engelska julsången ”We Wish You a Merry Christmas”, den som i dag skulle ge oss ordet önskar.

Och som för att, retroaktivt, ytterligare elda under julstämningen, fick vi i dag också höra Charlie Norman i julsvängen.

Men det hann bli nyårsafton, åtminstone brittisk sådan, i det här programmet också. Vi fick nämligen höra ”Old Lang Syne”, om än i en version med svenska The Spotnicks.

När jag var tonåring på 1950-talet, var det nästan ett måste att gå på annandagspremiär på bio. Sen dess har jag sett mycket film på bio, så visst känner jag igen SF-signaturen. Bland årets julklappar fanns också biobiljetter, så snart kommer jag och hustrun att välja ut någon lämplig film att se.

Hustrun – för min del alltid och evigt densamma – och jag har också sett ABBA-musikalen ”Mamma Mia” på Broadway. I den ingick förstås den ABBA-låt som inledde dagens kryss, ”Dancing Queen”. I det här fallet efterlyste Eldeman även drottningens manliga motsvarighet på engelska: king.

ABBA har ju också besjungit ”Money, Money, Money”, men de som i dag sjöng ”Money” var Pink Floyd, 2008 välförtjänt belönade med Polar-priset.

Då återstår tre frågor att redovisa, vars svar är tre utmärkta svenska sångerskor.

Jag hörde till dem som genast föll för Sara Varga, när hon i Melodifestivalen sjöng ”Spring för livet”. Framgångar senare på bland annat Svensktoppen har visat att jag inte var ensam om min uppskattning.

Jag gillar också Rebecca Törnqvist, och verkligen inte på grund av hennes bakgrund i min egen stad, Uppsala. Nej, hon är en begåvad sångerska, värd sitt Ulla Billquist-stipendium. I dag fick vi höra henne i ”Good Thing”.

Och så återstår en av mina långvariga favoriter att redovisa, Louise Hoffsten. Henne har jag allt av på skiva, har också läst hennes självbiografi. I dag fick vi visserligen inte höra henne i något riktigt typiskt för henne själv, men det var verkligen inget fel heller på det gamla Alice Babs-numret ”Jitterbug från Söder”. Fast uttalar ni ”jitterbug” på engelskt vis som Eldeman gjorde? Det gör i alla fall inte jag, och jag gissar att de allra flesta här i landet liksom jag uttalar det ”bugg” på svenskt vis.

Gott nytt år till er alla från en estländare i den svenska förskingringen. Eller snarare ett bättre nytt år, ett rödare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kokk om restauranger

30 december 2011 12:32 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Efter det att vi blev pensionärer, men inte dess förinnan, har jag blivit hyggligt bekant med kroglivet i Uppsala. Birgitta och jag är båda intresserade av teater och musik, också av god mat, och det har fallit sig naturligt att kombinera besök på Musikens hus respektive Stadsteatern med middag på restaurang. På det här sättet har vi hittat några restauranger som tillfredsställer vårt krav på god mat i trevlig miljö. Jag har också brukat skriva om mina krogbedömningar här på bloggen som vägledning åt andra.

På den tiden då vi båda arbetade i Stockholm, kom vi av naturliga skäl att bli mycket mer bekanta med huvudstadens krogliv. I mitt eget fall innebar årtiondens jobb med partiexpeditionen på Sveavägen 68 som nav till att börja med att jag dagligen åt lunch ute, oftast förstås på lunchrestauranger runt arbetsplatsen, men i stunder av leda och behov av omväxling kunde det bli längre utflykter, ibland tillsammans med redaktionen till ställen vi hade läst om, ibland i egen regi. Jämna födelsedagar brukade också innebära, att man tillsamamns med kamraterna på avdelningen gick ut och åt en bättre middag på en krog som man fick välja själv.

I de positioner jag har haft har jag förstås kunnat arrangera bjudluncher och bjudmiddagar, till exempel för utländska gäster. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), ordnade vi varje år också en ganska påkostad jullunch ute på någon bra krog för tidningens många fasta frilansmedarbetare.

Också hustrun och jag gick ibland, i samband med till exempel teater- och operabesök, ut och åt, och jag följde på den tiden noga det som skrevs om till exempel nya restauranger.

Det här skriver jag närmast därför att Dagens Nyheters På stan i dag har en helsida, ”Äta ute”, om Krogkommissionens bedömningar av Stockholms restauranger 2011.

I den här artikeln hittar man drygt 30 krogar, betygsatta från 5 till 2. För egen del slås jag av att jag över huvud taget inte känner till flertalet av de här restaurangerna, långt mindre vet var de ligger.

Mäster Anders (4) har jag varit, men det var väl på den tiden då det fortfarande var en SARA-krog.

På två av trepoängarna – Villa Godthem och PA & Co – har jag också varit, på den första i hygglig nutid och på den andra för mycket längesen.

Resten är helt okänd mark för mig.

Min kännedom om Stockholms krogliv säger mig att detta har sin grund i att utbudet ständigt förnyas och i att jag gick i pension från mitt jobb i Stockholm vid årsskiftet 2002-2003.

Jag är, mitt namn till trots, inte längre någon pålitlig guide till Stockholms restauranger.

Drottningen

29 december 2011 18:18 | Film, Media, Politik | Inga kommentarer

I Stephen Frears’ (regi) och Peter Morgans (manus), men framför allt Helen Mirrens (i rollen som drottning Elisabeth II), film ”The Queen” (2006) förvandlas prinsessan Dianas död och det som sedan hände till något som är mer än en nog så dramatisk långfilm – jag vet inte hur dokumentär den är i sina olika detaljer, men en lysande dramadokumentär är den i sin skildring av de människor som bebor maktens boningar.

Diana, frånskild från prins Charles och död i en bilolycka, som jagande paparazzis bidrog till, finns med i filmen genom inklippta journalfilmer, men det drama som är filmens och som hennes död utlöser utspelas mellan tre poler: drottning Elisabeth II, den nyligen (samma år, 1997) tillträdde premiärministern och Labour-ledaren Tony Blair (Michael Sheen) och brittiska folket/allmänna opinionen.

Lite förenklat uttryckt bygger filmens dramatik på att drottningens första och länge bestående hållning är att kungahuset över huvud taget imte ska lägga sig i Dianas begravning – den får vara en angelägeneht för hennes familj. Det visar sig dock att en mycket stor del av brittiska folket älskar sin frånskilda och nu döda prinsessa och hyllar henne med ett ständigt växande blomsterhav utanför Buckingham Palace. Samtidigt växer folkets antipati mot drottningen och kungahuset för deras känslokyla.

Här börjar den opinionskänslige Blair agera, och han kan också i sina kontakter med hovet och drottningen personligen anföra substantiella opinionsskäl för att dessa, framför allt drottningen, måste ändra uppfattning. Och drottningen, sedan mycket unga år drillad att hålla tillbaka sina egna känslor, byter om inte uppfattning så i alla fall beteende – och ser ut att på kuppen återvinna britternas förtroende.

Allt det här är rasande skickligt genomfört, framför allt skickligt (och till och med porträttlikt) spelat av Helen Mirren i rollen som Elisabeth II.

Trots, eller kanske på grund av, filmens starka illusion av att vara i det närmaste en dokumentär, har jag svårt att uppleva den som just spelfilm; dess drag av reality känns för starka för det.

Men det betyder förstås inte att jag inte skulle ha haft stort utbyte av att se den. För mig blir den sevärd främst för att den blottlägger maktmänniskor och maktstrukturer som också jag har fått se på nära håll, även om det inte var i just Storbritannien.

Romantisk film från ett svunnet Sverige

28 december 2011 17:27 | Film, Musik, Politik | Inga kommentarer

Jag kan inte hjälpa det, men jag ser med viss förtjusning TV-repriser av gamla svenska långfilmer som ”Jungfrun på Jungfrusund”. Inte så att Ragnar Arvedsons (regi och manus) film från 1949, en ganska enkel kärlekshistoria med förväxlingsinslag, är något mästerverk – det är den långt ifrån – men det är en ganska rar film med helyllemoral, och filmen är en skildring av det Sverige jag då relativt nyligen hade anlänt till och under den aktuella perioden just höll på att rota mig i.

Det Sverige filmen skildrar är både en idyll och har klasskillnader som lever kvar. En stor del av filmens handling är förlagd till ett hus i Jungfrusund, där ägaren till ortens konservfabrik, Valdus Kron (Ludde Gentzel) bor tillsammans med två kvinnliga anställda, hembiträdet Ingrid (Sickan Carlsson) och kokerskan Hedda (Emy Hagman). Fabrikören har enkel bakgrund och behandlar sina båda anställda i hemmet som människor. Hem efter lång tid, närmast från Paris, kommer också fabrikörens dotter Eva (Inger Juel), förr skolkamrat till Ingrid men nu med markerad distans och full av överklassfasoner. I det här stycket är den här filmen ett propagandanummer för Per Albins och efterföljaren Erlanders folkhem. Det politiskt intressanta med handlingen i filmen är att Valdus Kron otvetydigt tar parti för den anställda Ingrid och mot sin egen dotter Eva: Med den direktörs- och fadersauktoritet han har, får han de båda damerna, Eva för att hon ska lära sig en läxa, att byta roller under en vecka.

Också filmens kärlekshistoria skildras mot bakgrund av verkliga och inbillade klasskillnader. Under veckan då de unga damerna har bytt roller lägger en minsvepare till vid Jungfrusund, och befälet, bland dem löjtnant Bertil Torell (Sven Lindberg), bjuds på middag hemma hos fabrikören, medan korpral Fridolf Ruda (Åke Söderblom) får agera som assistent åt flickorna i köket, en av dessa nu alltså fabrikörens dotter.

Löjtnant Bertil blir förtjust i Ingrid (och vice versa) och Ingrid bjuds också med på en tur på minsveparen men Ingrid är samtidigt ängslig för att löjtnanten har fallit för henne i hennes förmodade position som fabrikörens dotter. Det här, plus det faktum att Eva Kron intrigerar och själv försöker fånga löjtnanten, trasslar till det en smula, men det är klart att Ingrid och Bertil till slut får varann.

Fabrikören lovar bjuda sitt hembiträde plus hennes löjtnant (som själv visar sig vara av fattig familj) på bröllopet, och som detta inte vore nog ser det ut att bli bröllop också för hans dotter. Dessutom verkar det bli ett äkta par också av korpral Ruda och fabrikörens kokerska Hedda. Mot slutet står alla idyllmarkörerna som spön i backen.

Samtidigt måste jag för egen del erkänna att det här Fyrtiotalssverige med sina grusvägar och sina vikar med blänkande vatten, ja även det folkhemska samförstånd den här filmen predikar (hembiträdet räddar kvar ortens konservfabrik!) rör vid den sentimentala delen av mitt jag. Allt var verkligen inte bättre förr, men i vissa avseenden har det land vi lever i blivit hårdare och kallare.

Jag tror att jag ser allt det här tydligare i dag än vad de ganska onådiga kritikerna gjorde 1949. Därmed alltså inte sagt att ”Jungfrun på Jungfrusund” hör hemma i den svenska filmhistoriens övre skikt.

Julkalas med barn och barnbarn

27 december 2011 20:55 | Mat & dryck, Ur dagboken | 4 kommentarer

Varje år brukar vi ha julkalas för barn och barnbarn här hemma. Vår familj är inte våldsamt stor, men det blir ändå trångt i vardagsrummet vid julklappsutdelningen.

Viktigast är julklapparna förstås för de yngsta barnbarnen, men vi i generationerna där över ger varann också presenter. Vi i den äldsta generationen behöver ju inte längre så mycket, men det var trevligt att Kerstins present till oss, egenhändigt tillagade läckerheter, innehöll ett estniskt surbröd.

Mer än förr blir de här julkalasen numera lite av knytkalas. En del av läckerheterna – som Annas inlagda strömming och Mattis kumminbröd – mumsade vi i oss av, medan Kerstins hemlagade godis och Mattis och Karins från Frankrike hemförda godsaker av annat slag ska avnjutas lite senare.

Birgitta hade lagat rostbiff med hasselbackspotatis, skinka och sillsallad, och jag bidrog med min estniska julsylta plus kalkon enligt ett kaukasiskt recept, där ris med aprikoser, russin och skållad mandel lagas tillsammans med kalkonen i ugnen. Till maten drack vi lättöl, läsk o0h julmust. Efteråt fick vi Birgittas mandelmusslor med vispgrädde och sylt plus kaffe/te.

Nu har alla åkt, så det känns lite tomt.

Men strax ska det gamla paret se en ny svensk TV-deckare.

Den ensamme pianisten

26 december 2011 13:57 | Deckare, Film | 2 kommentarer

Francois Truffaut (1932-1984) slog igenom stort redan med debutfilmen ”De 400 slagen” från 1959, och hans ställning som en av de största i den franska nya vågen besfästes med ”Jules och Jim” från 1961.

Däremellan hade han också skrivit manus till Jean-Luc GodardsTill sista andetaget” (1959) och gjort ytterligare en helt egen film, ”Skjut på pianisten” (”Tirez sur le pianiste”, 1960), som dock gjorde publiken mer förbryllad.

Truffaut har bekänt sin kärlek till amerikansk gangsterfilm, och underlaget till den här filmen har han hämtat från en amerikansk gangsterroman, ”Down There” av David Goodis.

Det som så utpräglat utmärker den här filmen är dess lek med identiteter och roller. Namnet på filmens barpianist, Charlie Koller, låter amerikanskt, men han har ett förflutet som konsertpianist och hette då Edouard Saroyan. Saroyan, fast då med förnamnet William, är en mycket läsvärd amerikansk författare av armenisk börd, och den här dubbelrollen spelas av sångaren Charles (!) Aznavour, armenier även han och egentligen döpt till Varenagh Aznavourian.

Filmens handling kryssar elegant mellan schabloner, och de öden den skildrar är, trots att här också finns komik, så svarta som de ska vara i en film noir – här finns både falskspel och ond bråd död.

Tidigare har filmens pianist haft en framgångsrik karriär som konsertpianist, men det visar sig att han har fått den här chansen genom att kvinnan han älskade låg med impressarion.

Men i filmens nutid är han alltså pianist på en bar, där Léna (Marie Dubois) arbetar som servitris, och henne får han – efter lite inledande turer – ihop det med.

En gangsterhistoria blir det av det här genom att Charlies bror Chico och en annan gangster blåser två andra gangsters på deras andel av ett gemensamt byte. De båda blåsta försöker komma åt Chico genom att först kidnappa Charlie och Léna – de senares motdrag som ändar i att de under närvro av polis kan promenera sin väg är mycket roligt – därefter i stället Charlies lillebror Fido.

Charlie och Léna åker till den stuga där Chico och hans kumpan gömmer sig, av all snön att döma någonstans i de franska alperna, men Charlie skickar i väg Léna och fortsätter ensam.

Sen blir det gangsterfilm i ordets riktiga bemärkelse av det här: klassisk eldstrid mellan kontrahenterna. Lille Fido har visserligen hunnit smita, men Léna, som har dykt upp igen, blir skjuten och ses förblöda i den vita snön, alltsammans skildrat i svart-vitt.

Däremot blir pianisten inte skjuten. Honom får vi i filmens slut åter igen höra på den där baren.

Där arbetar för övrigt nu en ny servitris.

I tingen och minnena lever alla jular

25 december 2011 12:44 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Julaftonen blir lugn och fridfull när det bara är ett gammalt par som bestämmer takten. Inga barn längre som stojar och glammar – men jag erkänner gärna att jag ibland längtar tillbaka till den tiden då barnens glädje lyste upp vintermörkret.

Den här julen känner jag den största glädjen över att Birgitta fick komma hem från sjukhuset, åtminstone över helgerna. Hjärtkonverteringen lyckades inte den här gången heller, och man hittade nya komplikationer, så hon kommer att bli inlagd igen för ny behandling. Det här gör att vi, för första gången på mycket länge, inte kommer att åka ut till vårt älskade sommarhus i Öregrund över nyår och trettonhelg. Men Birgittas hälsa är viktigare.

I vårt hem råder julefrid.

Allt det där som är specifikt för julen är avlagringar av ett långt liv tillsammans. På bordet i vardagsrummet ligger en blå linneduk som jag fick av Birgitta när vårt förhållande var nytt och jag fortfarande bodde i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan. På den står bland annat en tomte med en stickad luva neddragen ner på näsan, ett arv också från den där våningen, som jag delade med min bor Matti. Matti är död, men hans tomte – en likadan – finns nu på samma bord hemma hos oss.

Och i en hög vas – evigt samma blåa keramikvas – står en bukett högskaftade vita syrener, sju till antalet; det står också 7! på det medföljande kortet – tolka det som ni vill. Vita syrener köper jag varje jul till Birgitta.

I dörren mellan vardagsrummet och köket står julgranen, en riktig gran, som vanligt köpt vid blomsterhandeln uppe vid torget. När barnen var små, klädde jag den alltid natten till julafton – den skulle stå där och lysa, när ungarna på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, och under den – på julgransmattan som Birgitta har broderat – hittade de då var sina morgonklappar.

Också granen är klädd med avlagringar ur vårt liv: Överst, under toppstjärnan av halm, finns alltid en grupp som ursprungligen kom till i mitt och brorsans viste där på Linnégatan/Kungsgatan: en präst, upphängd i en sytråd, ”hängda prästen” i familjetraditionen, omgiven av två änglar och två svarta katter och så ett antal klockor i olika färger. År efter år hänger jag också upp en rund, flat rosa karamell, som min vän Anders Thunberg en gång hade med sig hem från Italien, där han var korre åt Sveriges radio. Karamellen har ett litet hack – en jul kunde en då mycket liten Anna inte låta bli att knapra lite på den. Och de senaste jularna har jag, tack vare vår dotter Kerstin, kunnat pryda granen med något som fanns i vår julgran i barndomens Juniskär: istappar av glas.

Nu när vi bara är två hemma större delen av julen, äter vi våra måltider vid köksbordet, som täcks av en duk som Birgitta har broderat och där hon har ställt upp ett med åren allt längre luciatåg.

Jag kan berätta att min estniska julsylta i år blev en av de läckraste jag någonsin har lagat. Birgittas julskinka, inköpt i en gårdsbutik med ekologiska produkter, blev också jättegod. En av julens mathöjdpunkter är att göra ett par hårdbrödmackor med julskinka och Apotekets julsenap och äta dem med ett glas Verum fettsnål hälsofil, ett glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött och ett par koppar nybryggt svart kaffe.

Jo, vi ger varann julklappar också. Det blir mycket böcker, skivor och filmer.

Själv fick jag dessutom en varm och skön morgonrock – Pelle Vävare – att ersätta min nu ganska utslitna med ute på landet. Den ska jag ha bland annat när jag på morgnarna går till brevlådan nere vid grinden för att hämta dagens tidningar och när jag och Birgitta badar bastu och sen sitter under plommonträden med var sitt glas dry martini.

Min lite snarlika present till Birgitta var ett Marimekko-nattlinne, långt och med långa ärmar. Den här damen är lite frusen av sig även i vanliga fall, och det här har accentuerats av de krämpor hon just nu lider av.

Hon har redan sovit en natt i sitt nya nattlinne.

Men ännu roligare ska det bli att få träffa och ge presenter åt barnbarnen – alla våra tre barn med familjer kommer hit tredjedag jul för årets julkalas.

Och då kan jag väl passa på att berätta att det också är ytterligare ett barnbarn på väg. Välkommen hit hon med, än så länge i sin mammas allt rundare mage.

Den här gången blir jag farfar för första gången.

Melodikrysset nummer 51 2011

24 december 2011 11:55 | Barnkultur, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Det speciella julkrysset sändes ju för en vecka sen, men även veckans kryss – sänt på själva julafton – innehöll en del julmelodier.

Bäst av dem var ”With Bells On” med Dolly Parton.

Detta med Art Garfunkels ”Come All Ye Faithful” som stark konkurrent.

Sämst, utan konkurrens, var ”Bjällerklang” med Anders Lundin.

Sten Nilsson är ju en av de långvarigt framgångsrika i svensk populärmusik, men inte tycker jag att hans ”Jungfru Maria” är någon riktig höjdare.

Fast jag tycker inte heller att ”Det är advent” av Nathan Söderblom, ärkebiskop, fredspristagare med mera, och Gustaf Nordqvist är något storverk i den här genren.

I smörigaste laget för min smak är ”Julens tid är här” med Molly Sanden och Magnus Carlsson.

Roy Orbison kan väl ofta vara OK, men ”Pretty Paper” hör kanske inte till det bästa med honom. Ett mysterium: jag tycker mig minnas ett ”pretty Christmas” ur texten jag hörde, men i den text jag har kontrollgooglat fram hittar jag inget sådant.

Fast jul och jul – vädret präglas mer av regn än av snö, så det var väl inte helt fel att spela Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet” i dag.

Och så plaskigt som det är, skulle det inte förvåna mig, om vi snart fick se små grodorna plaska omkring på gräsmattan, ni vet de där krabaterna som ”är lustiga att se”.

Och på tal om visor för barn: därefter spelade Anders Eldeman ”Min hatt den har tre kanter”, som i tyskt original heter ”Mein Hut, der hat drei Ecken”.

Kanske ska man också vara mer barnslig än jag är i min ålder för att riktigt uppskatta ”Runaway” med Darin (Zanyar).

Då ligger Anna Ternheim, i dag med ”Making It On My Own”, närmare det jag för egen del lyssnar på.

Anders Eldemans egen favorit är tydligen den danska TV-serien ”Matador”. Om den har jag ingen berättigd uppfattning. Jag har nämligen aldrig sett den.

Alla er som i likhet med mig tycker att det kan vara kul att lösa Melodikrysset till och med på julafton vill jag som avslutning tillönska en hjärtans god jul.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En Kokk

23 december 2011 15:14 | Musik | 8 kommentarer

Då och då brukar jag kritisera Aftonbladet Kryss & Quiz för något, ibland för all del också berömma den här tidningen för något – annars skulle jag ju inte framhärda i att köpa den.

Också mitt i julstöket tar jag ibland en liten vilopaus och löser det ena krysset efter det andra där. Nyss kom turen till Björn Lundkvists Naturkrysset, oftast inte alltför svårt.

En Kokk” – vad kan det bli? Svar på tre bokstäver.

Ja, inte särskilt svårt för mig i alla fall.

Svaret ser ni här ovan: ENN.

Pressgrodor

23 december 2011 11:50 | Citat | 2 kommentarer

hittade via Journalisten nummer 15 2011:

”Tränaren Dawn Brancheau, 40, drogs ner i vattnet och drunknade inför chockade åskådare under en föreställning med späckhuggaren Tilikum förra året. Nu uppträder han igen, inför 5000 besökare på Sea World i Florida.”

Aftonbladet

Pandapar ska ha älgskog i Skottland

Rubrik i Aftonbladet.se

”- Först visade instruktören, som jag satt fast i, hur jag skulle göra. Jag fick ligga som en banan, säger Laetitia.
Efter att ha glidit ur flygplanet väntade en riktig flygtur i luften, innan det åter var dags att inta fast mark.
– Det var superkul. När vi skulle landa så landade vi lite hårt, men det gjorde inget, säger Laetitia och det är ingen tvekan om att det var sista gången hon hoppade fallskärm.”

E14-tidningen

”Den gamla detaljplanen är från 1987. Den tillåter bara en byggnad på varje tomt som inte får vara större än 20 kvadratmeter.”

Nordvästra Skånes Tidningar/HD

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^