Black, Brown and White Blues

29 februari 2008 12:17 | Musik, Politik | 2 kommentarer

William ”Big Bill” Broonzy (1893-1958) var en mycket fin bluessångare och gitarrist, som på 1930- och 1940-talen slog igenom bland annat som företrädare för chicagobluesen men också som blues- och folksångare i New York. På 1950-talet turnerade han mycket i Europa, delvis för att han inte stod ut med rasismen hemma i USA. I den här låten, som de stora skivbolagen vägrade ge ut, ger han uttryck för sin frustration:

Black, Brown and White Blues

Amerikansk text och musik: Big Bill Broonzy, 1951

This little song that I’m singin’ about,
People, you know it’s true.
If you´re Black and gotta work for a living,
This is what they’ll say to you.

Chorus:
They says, “If you was White, you’d be all right,
If you was Brown, stick around,
But as you’s Black, oh brother, get back, get back, get back.”

I was in a place one night.
They was all having fun.
They was all buyin’ beer and wine,
But they would not sell me none.

Chorus

I went to the employment office,
Got a number and I got in line.
They called everybody’s number,
But they never did call mine.

Chorus

Me and a man was workin’ side by side.
This is what I meant –
They was paying him a dollar an hour,
And they was paying me fifty cent.

Chorus

I helped build this country,
And I fought for it too.
Now I guess that you can see
What a black man has to do.

Chorus

I helped win sweet victory
With my plough and hoe.
Now I want you to tell me, brother,
What you gonna do about the old Jim Crow.

Chorus

Låten hittar du på Big Bill Broonzys CD ”Trouble in Mind” (Smithsonian Folkways 2000, återutgivning av inspelning från Folkways, 1956). Där finns också en talad introduktion av Broonzy.

Nej till nytt kommersiellt centrum i Östra Fullerö!

28 februari 2008 15:31 | Politik | 2 kommentarer

I Östra Fullerö, beläget i Fyrisåns dalgång, vill privata entreprenörer bygga Uppsalas fjärde köpcentrum med dagligvaruihandel och fackhandel, temapark, idrottsanläggning och bensinstation. E 4ans nya sträckning har fått ett gäng kommersiella exploatörer att känna om inte morgonluft så i alla fall vittringen av pengar.

Trafikmiljöproblemen i Uppsala är stora nog redan nu, utarmningen av cityhandeln och av lokala köpcentra ute i stadsdelarna kännbar även den; den planerade anläggnigen skulle slå hårt inte bara mot det närbelägna Storvreta. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har följaktligen häftigt motsatt sig det här projektet.

Till oppositionens stora glädje har den borgerliga majoriteten i kulturnämnden anslutit sig till denna kritiska hållning. Vid dagens sammanträde med kulturnämnden tog nämnden enhälligt (!) ett yttrande, som bland annat innehåller följande text:

”Att etablera ett nytt externt köpcentrum i den omfattning som föreslås strider mot gällande översiktsplan. Det strider även mot kommunens ambitioner inom projektet ’Den goda staden’ att skapa en tät och mångfunktionell stad med kortare resvägar och minskad klimatbelastning. När beslut om en utbyggnad i denna storleksordning ska fattas krävs därför en omfattande belysning av effekterna för kommunen som helhet.

Kulturnämnden vill understryka betydelsen av en levande stadskärna och levande förortscentra för en god kulturmiljö i bred bemärkelse. Den europeiska stadskulturen bygger på att det finns platser där människor möts. En utveckling i riktning mot att allt mer av handel flyttar utanför städerna får en lång rad konsekvenser för kommunikationsmönstren i kommunen och för aktiviteten i stadskärna och förortscentra.

Med hänsyn till det anförda och i avvaktan på en fördjupad analys av bland annat den pågående planeringen av Storvreta avstyrker kulturnämnden det föreliggande förslaget till program för Östra Fullerö.”

De två första styckena har formulerats av oppositionsgruppens ledare, vice ordföranden i kulturnämnden Peter Gustavsson (s), slutklämmen av den moderate ledamoten Bertil Norbelie.

Uppsala Konsert & Kongress – ett välbesökt hus med musik för alla smakriktningar

27 februari 2008 22:30 | Musik, Teater | Kommentering avstängd

Tillsammans med andra ledamöter i kulturnämnden i Uppsala träffade jag i kväll VDn för Uppsala Konsert & Kongress (Musikens hus), Magnus Bäckström. Magnus berättade för oss, hur det hade gått under 2007, de första månaderna när huset var i gång:

Från den 31 augusti till den 21 december genomfördes 158 konserter och föreställningar. Antalet besökare var 67.590. Räknar man in siffrorna också för Öppet hus och för Kulturnatten, alltså gratisevenemangen, blir publiksiffran över 83.000. På scenerna medverkade 2.210 musiker med flera.

Sammansättningen av programmet är mycket varierad. 38 av de 158 evenemangen (24 procent) bestod av västerländsk klassisk musik. En lika stor andel utgjordes av nöjes- och underhållningskonserter. Programmen för yngre publik av typen electronica, hiphop och indiepop var 28 (18 procent); 12 program bestod av övrig pop- och rockmusik (= 8 procent). 25 program (16 procent) innehöll folk- och världsmusik, 10 procent (16 program) jazz. Publiken kunde ta del av 13 dansframträdanden (= 8 procent). 18 barnkonserter framfördes (= 11 procent). 16 av programmen (10 procent) kategoriserade Magnus som övrigt.

Jag och Birgitta har fortfarande ett antal konserter med Uppsala kammarorkester kvar att gå på – vi har säsongsabonnemang. Den 11 mars ska vi gå och lyssna på Mikael Wiehe och Åge Aleksandersen. Den 20 mars ska vi gå på den stora folkmusikgalan med Väsen, Lena Willemark och internationella gäster. Den 19 april är det dags för ODs vårkonsert.

OD kan man lyssna på även den 20 april. Här några ytterligare glimtar av vårens återstående program: Babben Larsson, Lennie Norman och Adde Malmberg (9 mars), Henrik Schyffert (11 mars), Björn Skifs (15 mars), Sveriges Radios symfoniorkester (10 april), Cesaria Evoria (12 april), Rigmor Gustafsson (23 april), Anne-Lie Rydé (25 april)…

Huset där allt detta (och mycket mer) äger rum ligger vid Vaksala torg 1, ett stenkast från Uppsala C; det är urenkelt för stockholmare att gå på konsert i Uppsala och sen hinna hem igen.

Gå in på www.ukk.se och kolla hela programmet!

Sia går i graven

26 februari 2008 14:44 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

Jag är uppvuxen med fackförbundspressen. Min pappa växlade mellan olika yrken, och vi fick i olika omgångar hem Sia, Fabriksarbetaren och Metallarbetaren. Vår hyresvärd var murare, så jag läste också regelbundet Byggnadsarbetaren. I alla de här tidningarna fördes en intressant samhällsdebatt. De hade mycket läsvärda kolumnister. Några innehöll också regelbundet bra noveller.

Metallarbetaren och Fabriksarbetaren har, efter en facklig fusion, gått upp i den 1997 startade fackförbundstidskriften Dagens Arbete.

Den 22 februari upphörde också Sia, Skogsindustriarbetaren, att utkomma. I fortsättningen blir Dagens Arbete, som därmed får en upplaga om 520.000 exemplar, även skogs- och trä- och pappersindustriarbetarnas fackliga organ.

Sia, som startades 1936, var en fin facklig tidning, läsvärd inte bara för de fackförbundsmedlemmar som fick den. Tidningen publicerade regelbundet noveller. Stig Claesson skrev fram till sin död nyligen kolumner åt tidningen.

Jag lärde känna två av redaktörerna hyggligt väl, Sigurd Klockare och hans efterträdare Sive Hallgren. Av Sive Hallgren publicerade jag åtminstone någon novell i Aktuellt i politiken (s). Av Sigurd Klockare har jag läst flera böcker – jag vill särskilt nämna ”Svenska revolutionen 1917-1918” (Prisma, 1967).

Begåvade redaktörer gör ofta begåvade tidningar, och det gäller de här båda. De drar också till sig intressanta utomstående skribenter, i fallet Sia till exempel Erik Goland, Stig Sjödin (signaturen Abrik) och den skarpsinnige utrikeskommentatorn Caleb J Andersson, som Olof Palme alltid nämnde med stor uppskattning.

Jag kan förstå argumenten för en facklig kraftsamling på tidningssidan, men även om träfacken får en egen sektion i Dagens Arbete, blir DA för varje sådan här fusion samtidigt allt mindre en tidning med tydlig facklig identitet. Man ska inte underskatta den hemhörighets- och identitetskänsla mer specialiserade fackliga organ skapar, i varje fall om de är så bra som Sia.

Och vad som är sorgligast: Det blir mindre kulturmaterial i den sammanslagna tidningen. Dagens Arbete publicerar till exempel inga noveller.

Detta är allvarligt nog i en tid, då LO-arbetarna, jämfört med hur det var förr, läser allt färre skönlitterära böcker.

Små nära ting

25 februari 2008 23:04 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 21 kommentarer

Folket i Bilds julaftonsnummer 1945 (nummer 53, den 23 december) har på sidan 2 en dikt av Arne Paasche Aasen:

Nysnö

Nysnö faller… Dype dyner
dekker vang og mo og fjell.
Og av andens hvite veld
stiger milde skjönne syner
inn mot mörkret i deg selv.

Stjerner flimrer. Natten tier
og ditt hjerte tier med
og er bristetungt av fred.
Men på sinnets dunkle stier
kneler sorgen stille ned.

Hvitt der oppe – hvitt der nede
skyer, snödriv – evighet,
det er alt du ser och vet.
Hva er sorg og hva er glede
i så dyp en ensomhet?

Hva er livet? spor du stille
op mot hvelvets hvite vei.
Hvem er du og hvem er jeg?
Alt du vet er snöens milde
favn av fred som löfter deg…

(vang = äng; kneler = knäböjer – annars går det här nog att förstå för svenska läsare. Stavningen, med ö i stället för ø, är Folket i Bilds.)

Vid juletid det första fredsåret, 1945, alltså en norrman. Vem var Arne Paasche Aasen? Och varför publicerades han i just Folket i Bild?

Innan vi går närmare in på Arne Paasche Aasen: I Norge hade Folket i Bild en systertidning i Magasinet for alle, liksom Folket i Bild startad av kommunister (1927, i början under namnet Arbeidermagasinet) men senare, fram till tidningens död 1970, ett radikalt magasin någonstans i närheten av av socialdemokratin, i det norska fallet Arbeiderpartiet.

Redaktör 1927-1970 var författaren Nils Johan Rud. Han var god vän med FiBs redaktör Ivar Öhman, som ofta och gärna publicerade noveller av Rud i Folket i Bild. Böcker av Rud och av andra medarbetare i Magasinet for alle (Arthur Omre, Alf Prøysen, Aksel Sandemose och andra) översattes till svenska och publicerades i serien FiBs folkböcker.

Det här var en mycket viktig kanal för kulturutbytet mellan Norge och Sverige, och Ivar Öhman ändade mycket riktigt sin yrkeskarriär (efter det att Folket i Bild hade sålts till Bonniers) med att vara kulturattaché på svenska ambassaden i Oslo.

Det fanns gamla och djupa förbindelser mellan svenska och norska radikaler, och sympatierna för de norska meningsfränderna ökade ännu mer under krigsåren, då Norge var ockuperat av tyskarna.

Arne Paasche Aasen (1901-1978) var en av de norska författare, som upprepade gånger publicerades i Folket i Bild under 1940-talet.

Paasche Aasen stod både politiskt och som diktare Arbeiderpartiet mycket nära. Han medarbetade (liksom Prøysen) i Arbeiderpartiets huvudorgan Arbeiderbladet (i dag Dagsavisen) och fick på sin 70-årsdag 1971 ett hedersstipendium från Arbeiderpartiet, norska LO och Tiden Norsk Forlag. Paasche Aasen blev redan 1915 personlig vän med Einar Gerhardsen och var sedan hans politiska bundsförvant, sosialdemokrat som det skrivs i Norge. Legendaren Martin Tranmæl blev hans gudfar.

Paasche Aasen drogs för mycket till agitationsdikten för att bli en riktigt stor lyriker. Det är väl skälet till att svenska läsare inte känner till honom som författare.

Men han är ändå känd här i Sverige, för åtminstone två saker.

För det första är texten till en av den svenska arbetarrörelsens mest kända och älskade sånger, ”Vi bygger landet”, så nära Arne Paasche Aasens norska förlaga med samma namn, att den i långa stycken är en nästan ordagrann övesättning:

Vi bygger landet

Norsk text: Arne Paasche Aasen, 1934
Musik: Samuil Jakovlevitj (Lakovlevich) Pokrass (1894-1939)
Rysk originaltext: P Grigoriev (1920)

Originalet är en mycket känd rysk rödgardistsång. Men till Sverige kom sången via Österrike och Norge. I Österrike förekom den i en socialdemokratisk valfilm, ”Historien om nr 17”, där den användes till sången “Wir sind die Arbeiter von Wien” (1934). Den översattes genast till norska av Arne Paasche Aasen (1901-1978) och, via norskan, till svenska av Karl Fredriksson (signaturen Nordens Karlsson i Socialdemokraten/Morgon-Tidningen, 1934).

Vi er fabrikkens kvinner og menn.
vi er de mange fra gard og fra grend.
Vi brøyter jorda med hakke og med plog,
vi svinger øksa og hogger i skog.

Vi er de tusener som bygger landet.
Det ble oss kjært i dagens strid.
Vi bar det fremad i savn og armod.
Nå bygger vi den nye tid.

Vi står i bølgenes skumhvile brus,
vi berger rikdom fra havet i hus.
Heimen i dalen og hytta på fjell
ryddet vi plass til, og reiste vi selv.

Vi er de tusener…

Vi er de kvinner som elsket det frem
gjennom vår gjerning i tusener hjem.
Vi river ned hver en stigende mur,
vi reiser brorskapets frie kultur.

Vi er de tusener…

Lytt da til hjulenes virvlende gang!
Lytt da til samholdets jublende sang!
Hør Norge! – Hør de forløsende ord:
Arbeid og velstand for alle på jord!

Vi er de tusener…

Karl Fredrikssons svenska bearbetning av Paasche Aasens norska text hittar du här.

Men i Sverige blev ett annat verk av Arne Paasche Aasen minst lika känt. Han skrev nämligen något som i Kurt Foss’ och Reidar Bøes tonsättning skulle komma att bli en mycket stor schlager, både i Norge och här i Sverige:

De nære ting

Text: Arne Paasche Aasen
Musik: Kurt Foss och Reidar Bøe

Ditt sinn monne flyve så vide omkring.
Det er som du glemmer de nære ting.
Det er som du aldri en time har fred,
du lengter bestandig et annet sted

Du syns dine dager er usle og grå.
Hva er det du søker? Hva venter du på?
Når aldri du unner deg rast eller ro,
kan ingenting vokse og intet gro.

Gå inn i din stue, hvor liten den er,
så rommer den noe ditt hjerte har kjær.
På ropet i skogen skal ingen få svar.
Finn vegen tilbake til det du har.

Den lykken du søker bak blånende fjell,
kan hende du alltid har eiet den selv.
Du skal ikke jage i hvileløs ring,
men lære deg elske de nære ting.

Den här sången, på 1950-talet en mycket stor schlager i Sverige, har översatts till svenska av den gamle kommunisten, senare socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969).

Små nära ting

Svensk text: Ture Nerman
Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Musik: Kurt Foss och Reidar Bøe

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Jag tror mig minnas, att det var Anna-Lena Löfgren som gjorde den inspelning, som först gjorde den så stor på svenska. Men hon fick många efterföljare genom årtiondena: Delta Rythm Boys, Trio me’ Bumba, Hotenanny Singers, Roland Cedermark, Vikingarna

Den som vill ha Ture Nerman i helfigur (den här låten liksom hans översättning av Joe HillsSvarta präster”, ”Den vackraste visan”, ”Första maj”, revyvisor han skrev åt Ernst Rolf) rekommenderar jag att försöka få tag på LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979). Trots att jag själv har skrivit mapptexten törs jag hävda, att den vore värd en återutgivning på CD.

En mödosam väg tillbaka

25 februari 2008 16:27 | Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag har tidigare berättat om mitt långvariga ischiaselände. Tar man med pacemakeroperationen och den efterföljande lunginflammationen (med påföljande konvalescens), var hela andra halvåret 2007 ett utdraget elände. I månader tvingades jag till fysisk passivitet.

Efter nyår har åtminstone gångförmågan kommit tillbaka. Ischiasen yttrar sig fortfarande som en lätt domning i fötterna, men jag kan äntligen gå igen!

Men med orken är det si och så efter all denna fysiska passivitet.

En orimligt stor del av våra banala vardagssysslor har under den här perioden legat på Birgitta, så nu tyckte jag, att jag äntligen borde kompensera lite – lovade alltså städa lägenheten i söndags.

Det är ett större jobb än det kanske låter. Vi bor i två sammanslagna lägenheter: sju rum, ett kök och ett pentry, en hall/korridor samt en minivariant av samma sort och så två badrum och en separat toalett. Så ut med alla mattor på balkongerna, plocka undan och dammtorka, dammsug och torka golven; jag är en sån där gammaldags typ som knäskurar alltihop.

Birgitta kunde under tiden gå till Fyrishov och simma.

Det här städjobbet har jag ju gjort i årtionden, ibland ensam, oftast ihop med Birgitta, men jag ska villigt erkänna, att det var mödosamt att komma i gång den här gången. Det handlade inte om psykiskt motstånd; städa måste man, om bostaden ska vara uthärdlig att vistas i. Men om orken. Jag upptäckte ganska snart, att kroppen inte orkade med så mycket, innan jag började känna mig trött.

I förmiddags, när jag gick till Konsum och handlade – det är min tur att laga mat i dag – bar jag med mig en back med tomflaskor – och kände åter igen, att flåset inte var vad det borde vara.

Så jag beslöt mig på gående fot att återuppta de promenader jag har ålagts av min diabetesdoktor men som jag av kända skäl nu har försummat i månader.

Så på eftermiddagen gick vi ut på långpromenad; Birgitta följde också med. Vi gick genom villakvarteren på andra sidan Svartbäcksgatan, såg snödroppar och vintergäck blomma i trädgårdarna och andades in vårluften.

Så småningom kom vi – avsiktligt från min sida – till Timmermansgatan, där min bror Matti, som dog i höstas, bodde. Kollade hans uteplats, varifrån vår dotter Kerstin och andra arvtagare har burit i väg rosor och andra perenner för en ny hemvist i deras trädgårdar. Det skulle Matti har gillat! Såg också att nya människor har flyttat in i den där lägenheten, dit jag väl aldrig mer kommer.

Det blev en rejäl promenad. Mot slutet kände jag åter, hur usel min kondis har blivit.

Men jag är en seg jävel. Nu när jag äntligen kan gå någorlunda normalt, tänker jag gå dagliga promenader, så att andhämtningen blir mer regelbunden igen.

Och till påsk flyttar vi ut till huset i Öregrund. Där, i trädgården, finns det en massa sysslor att utföra, som kommer att bidra till att jag får orken tillbaka.

Namnlösa

24 februari 2008 12:16 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Gunnar Ekelöf kritiserade ”de folkhemske” men var en mycket flitig medarbetare både i Folket i Bild och i fackförbundspressen. Det här exemplet är hämtat ur FiB nummer 28 1959:

Namnlösa

Uppgångna i arvsmassan
levande i oss
några namngivna
otaliga namnlösa!

Deras ouppfyllda lyckokrav
är över våra huvuden som kol.
Också deras liv lever vi
deras arv kräver vi
för deras skull är det
som några av oss vill stå upp ur namnlösheten.

Gengångare!
En plåga är ert liv i mig
av vankelmod och ovisshet:
På varje blad en maski, en mätarlarv
i tomma luften trevande efter fäste
krävande av det tomma:
Ge mig ett namn!

Höst i Roslagen

24 februari 2008 11:33 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

I Folket i Bild nummer 43 1937 finns en dikt av Emil Hagström med det Roslagen som miljö, där den sollefteåfödde skalden skulle komma att rota sig:

Höst i Roslagen

Vinden blåser vart den vill
– jag reste och du blev kvar
där Roslagens vårar och löften gro
i väntan på mognad och svar.
Hör, bränningen slår som en klocka
tungt, tungt då kvällen står röd,
en visa som vaknar och vandrar
mot en höst som vi kalla för död.

Dagen är kort och natten står
helt nära vad stunden gav.
Hör, bränningen utanför väggen slår
tungt, tungt över visa och grav.
Och hösten, som röd över Roslagen går,
den värker och blöder med många sår
och den kommer med jord över skymmande år
då vintern är nära.

Mahagonnysång

24 februari 2008 11:22 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

I Folket i Bild nummer 43 1937 hittar jag något som jag gärna vill vidarebefordra till mina läsare, en översättning till svenska av Bertolt Brechts ”Mahagonnysång”, gjord av Johannes Edfelt.

Edfelt, som för övrigt senare, 1969, blev ledamot av Svenska akademien, medarbetade relativt regelbundet med egna dikter i gamla Folket i Bild. Så här skrev han själv om den aktuella översättningen:

”’Mahagonnysånger’ kallar den tyske diktaren Bert Brecht en samling schlagermelodier erinrande dikter, skrivna i anslutning till ett satiriskt skådespel, Mahagonny, vari skildras, vad Paule Ackermann, en timmerhuggare från Alaska, och hans kamrater uppleva i den stad, som givit dramat dess titel. De förlustelser, som eftersträvas, äro just inte av himmelsk natur. Pjäsens tendens är tydlig nog. Den värld som skildras behärskas helt av Mammon. Endast för dem som ha pengar, öppna sig ’paradisen’. Penningen är det absoluta värdet: den betyder i den värld som skildras långt mer än heder och ära, rättvisa och moral. När till sist Paule Ackermann, dragen inför rätta och erbjuden att köpa sig fri med mutor, avrättas, sker det av ’brist på pengar – vilket är den största förbrytelsen som tänkas kan på jorden’.”

Mahagonnysång

Av Bert Brecht

Upp till Mahagonny!
Luften är frisk och sval.
Där vankas det häst- och kvinnokött,
whisky, poker och bal.

Vackra, gröna Mahagonnymåne,
lys du oss!
Ty idag vi alla ha
under skjortan sedlar, ja
du skall skratta åt oss med din
stora dumma mun!

Upp till Mahagonny!
Hör östanvindens ton.
Där finns det utmärkt sillsallat
och ingen direktion.

Vackra, gröna Mahagonnymåne,
lys du oss!
Ty idag vi alla ha
under skjortan sedlar, ja
du skall skratta åt oss med din
stora dumma mun!

Upp till Mahagonny!
Nu kastar skeppet loss.
Där får vi bot för krämporna,
som svårt ha plågat oss.

Vackra, gröna Mahagonnymåne,
lys du oss!
Ty idag vi alla ha
under skjortan sedlar, ja
du skall skratta åt oss med din
stora dumma mun!

Tolkning till svenska av Johannes Edfelt

Carl-Emil Englund, lyriker, prosaist, Boklotteriets skapare

23 februari 2008 17:03 | Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

I Folket i Bild nummer 28 1953 hittar jag två dikter av Carl-Emil Englund:

En orgelton av vita blommor

Den lättjefulla trädgården,
dagen doppad i sällhet,
svindlande vägar mot framtiden –
Här är lugn, här är stillhet,
behovslösheten gömmer sig i gräset.
Mörka violiner,
fågeln från det osägbara,
oron löses opp likt dimmorna i juli.

Denna stund av oberördhet –
borta är bekymren, borta är all ångest
en orgelton av vita blommor,
friden sitter någonstans i skymningen
och blåser sommar över pannan –

(Dikten publicerades senare också i Carl-Emil Englunds diktsamling ”Eko av sommaren”, 1955.)

En grotta av ömsint mörker

Vattenytan fångar molnen,
skuggan av en fågel,
ruinerna av solnedgången.
Skymningens mjuka kvast sopar och sopar,
tingen omformas, förvandlas, suddas ut i intet.
Morgonen ligger gömd på andra sidan de vita skogarna –
vinddrag från resorna du en gång drömde,
på en trappa av vittrat månsken sitter längtaren med sin dolk
och dricker dagar som aldrig kommer –
saknaden slår sig ned och sjunger sången om de hemlösa,
rimfrost över spiselvrån
snart är vi alla inspunna i en grotta av ömsint mörker –

I dag är Carl-Emil Englund (1903-1964) sannolikt en näst intill oläst författare. Jag kollar ett par stora moderna lyrikantologier: nej, hans finns inte med.

På 1950-talet var det annorlunda. 1951 utkom hans ”Minnet sliter i spindelväv”, prosalyrik snarare än noveller eller roman, ut i 65.000 exemplar i FiBs folkbokserie. 1955 fanns ett block dikter av honom med i Ivar Öhmans antologi ”Tolv moderna poeter”, utgiven av FiBs lyrikklubb i 25.000 exemplar.1959 kom ett urval poesi ur hans lyriksamlingar 1933-1955 ut i 4.000 exemplar i FiBs lyrikklubbs serie: ”Ord när hösten faller”. Jag räknar till ett femtontal böcker av honom, utgivna mellan 1925 och 1961; dessutom har det getts ut böcker – urval och efterlämnat – efter hans död.

Jag vill inte påstå att Carl-Emil Englund var någon av de största svenska lyrikerna, men han är klart intressant att läsa. I sitt förord till den lilla vackra urvalsvolymne ”Ord när hösten faller, med omslag av Stig Åsberg, skriver Stig Carlson:

”När man försöker beskriva Carl-Emil Englunds poesi faller begrepp som mjukord, viskningsstilla, vemodsslöja, skymningsandar lätt ut över papperet. Men de täcker naturligtvis, som alla formelförsök, bara en del av den komplicerade mångfalden som ryms i hans tolv hittills utgivna böcker. Det granskogsomsusade vemodet döljer ofta en tidsplågad nutidspoet, som lider av tomhetens ödsliga manifestationer i den verklighet vi skapat oss i vätebombens tidevarv. I Carl-Emil Englunds till synes trygga förankring i det jordnära och naturtrygga finns ett inslag av fruktan för att allt detta ska blåsas bort en dag och att människan ska stå där så ensam som hon var på skapelsens första dag – utlämnad åt en frysande tystnad medan ’fridens vita evangelium / strövar ensam kring med månen’.”

Liksom Dan Andersson föddes Carl-Emil Englund i Grangärde i Dalarna, men tillsammans med mamman flyttade han tidigt till mormor i Alfta finnskogar i Hälsingland.

Han växte upp under knappa förhållanden och hade, före sin litterära debut 1925, hunnit få en lång arbetserfarenhet, som han delade med andra proletärförfattare: han började arbeta vid tolv års ålder och arbetade som skogsarbetare, flottare, kolare, dikesgrävare och jordbruksarbetare, även som gårdfarihandlare. Under skogsarbete i Härjedalen fick han bud om att bli konsumbiträde i Dalfors, Ore socken i Dalarna.

Under den här perioden kom han vid ett Första maj-möte att lyssna till en syndikalistisk agitator, vilket ledde till att han började läsa Syndikalisten, Brand och Nya Folkviljan, snart nog också Naggen. Och så beställde han böcker från Axel Holmströms förlag. Det här ledde i sin tur till att han själv började skriva både artiklar och dikter för Brand och för Arbetaren, och 1925 publicerades hans debutbok ”Gryning” på Brands förlag.

Dess förinnan, 1922, hade han flyttat till Stockholm. Han blev föreståndare för Konsums bokförmedling.

Och det är just på litteraturspridningens område Carl-Emil Englund har gjort sin allra främsta insats. Englund satt 1948-1964 i styrelsen för Sveriges författarförening och satt som dess representant i den edenmanska bokutredningen från 1948. Det var den utredningen som ledde till att författarna började få biblioteksersättning för böcker utlånade på bibliotek. Samma år, 1948, startades på initiativ av Carl-Emil Englund Boklotteriet; Englund ledde själv Boklotteriet från starten och fram till sin död 1964. (1965 ombildades Boklotteriet till Litteraturfrämjandet. 1976 startade Litteraturfrämjandet med statligt stöd pocketbokutgivningen En bok för alla, den som den nuvarande regeringen nu gör sitt bästa för att ta kål på – men det är en annan historia.)

1953 instiftade Boklotteriet sitt stora pris, populärt kallat ”Lilla nobelpriset”, för att belöna stora svenska författarskap. Prissumman var 1953-1967 25.000 kronor, därefter och fram till nedläggningen 1989 50.000 kronor. Den förste pristagaren var Ivar Lo-Johansson och den sista Kerstin Ekman; i raden av pristagare där emellan fanns nästan alla av tidens riktigt betydande svenska författare.

1961 skapade Boklotteriet ”Stora romanpriset”: en särskilt intressant roman i föregående års utgivning belönades med 15.000 kronor. Den förste som fick priset var Lars Gyllensten för ”Kains memoarer”. Den siste som belönades, 1990, var Kjell Johansson för ”Gogols ansikte”.

Efter Englunds död hedrades han minne genom inrättandet av ett lyrikpris, det så kallade Carl-Emil Englund-priset, 1965-1976 15.000 kronor, 1977-1991 25.000 kronor. Den förste att få det var Lars Forssell; den siste som fick det var Bruno K Öijer.

Men tillbaka till Carl-Emil Englunds eget författarskap.

Stig Carlson pekar på att Englunds lyrik är befryndad med (men egentligen inte påverkad av) Artur Lundkvists, Nils Ferlins och Harry Martinsons diktning. Med en träffsäker formulering pekar han på Englunds släktskap ”med naturmystikern Martinson, med den öppna radikalismen hos Lundkvist och med visans inåtblickande Ferlin”.

Det martinsonska draget hittar man till exempel i

Akvarell om kvällen

Vinden snavar i Marie sänghalm,
kryper bort med fjärilar på pannan.
Översållad av frågor dröjer natten,
bäcken spelar i svårmod sin flöjt.
Sländan tröttnat, se moln på vingen,
sävsuset flyter som rök in mot land.
En förklädd saga väntar under träden,
tystnaden lyssnar, ser sig omkring.
Rymden läcker,
den halvskurna aftonsolen spiller vin över grenarna.
konvaljen flyr som skymningsregn i skogen.

Ur ”Ödslighet”, 1950

Det visaktiga ferlinska draget finns i till exempel

Spaniens barn

Sov, sov, döden är här,
trött han väntar vid trottoarn.
Bombplanen blommar bland Spaniens barn.
Sov! döden är här!

Frihet, Jämlikhet, Broderskap:
röda fåglar i Spaniens land.
Döden väntar med spökvit hand
tre fåglar i Spaniens land.

Så går våra öden mot glömska och mull.
Det är tryggt att få veta för den som är barn.
Barn som piskas av skräck till skarn,
barn som ej längre är barn.

Och dagarna bleknar som dagarna gör.
Järnfåglar leker i himmelens sky,
i himmelens sky med laster av bly.
Fåglar i himmelens sky.

Sov, sov, döden är här,
trött han väntar vid trottoarn.
Bombplanen blommar bland Spaniens barn.
Sov! döden är här!

Med Lundkvist delar Englund det radikala engagemanget snarare än det lyriska uttryckssättet:

Efter sista vätebomben

Allt är stilla,
evigheten lyssnar in i rymden,
ingen sommar väntar brev på posten.
Lugnt är lugnet, tyst är tystnaden,
den olärde gör inga felsteg,
de lärde stannat till i sina egna spår.
Ingen lånar längre ord till tröst,
lykta eller tro –
Tystnaden står i gatukorsningen och värmer händerna
med tomhet.
Regnet snubblar över öde städer,
sagan slocknat i den sista elden.
Stillhet stillhet –
ångesten och oron reste bort med människan.
Fridens vita evangelium
strövar ensam kring med månen.

Ur ”Det mörknar under träden”, 1951

Ytterligare några exempel på Carl-Emil Englunds poesi. I samma diktsamling finns denna nästan haiku-artade dikt:

Afton

Aftonvinden rör med ömhet
i det svala vita gräset,
flyr med fågeln in bland bergen,
växlar drömmens mynt med månen.

Den här dikten känns nästan profetisk, som om den handlade om Carl-Emil Englund själv:

Den glömde poeten

Ingen kände honom,
hans ord var få –
tuschstreck i en isig rymd
där död och mörker stämmer möte.
Men en mjuk sommardag
när svalans vinge snuddar in bland molnen
skall tystnaden sudda ut sig själv
och strö blommor över kyrkogården –

Ur ”Eko av sommaren”, 1955

Från krigsslutet och fram till sin död gav Carl-Emil Englund ut sina böcker, först på KFs förlag, sen på dess efterföljare, likaledes KF-ägda Rabén & Sjögren.

Vore det inte på sin plats att KF-ägda Norstedts, som förvaltar det här arvet vidare, gav ut en antologi, som gjorde Carl-Emil Englunds bästa dikter tillgängliga för nutida läsare?

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^