Tillfälligt avbrott – på partikongress (S) resten av veckan. Inget melodikryss på lördag

28 oktober 2009 8:24 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag åker jag på Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Det blir inget bloggande på några dagar – jag samlar intryck, antecknar och skriver sedan.

Eftersom kongressen avslutas först på söndag, blir det heller inget melodikryss för min del på lördag. Senast på måndag återkommer jag med både kryss och intryck.

Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika” i Ingmar Bergmans version

27 oktober 2009 19:26 | Film, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Per Anders Fogelström (1917-1998) var en författare jag läste mycket i yngre år, så småningom också kom att träffa och själv publicera. Allt han skrev kommer väl inte att gå till den svenska litteraturhistorien, men hans Stad-serie – ”Mina drömmars stad”, 1960, ”Barn av sin stad”, 1962, ”Minns du den stad”, 1964, ”I en förvandlad stad”, 1966, och ”Stad i världen”, 1968 – har en given plats både i vår arbetarlitteratur och bland stockholmsskildringarna. Hemkänslan på Stockholms Söder finns i flera av hans böcker. Han satt för övrigt i Namnberedningen för gatunamn i Stockholm 1961-1988 (från 1983 ordförande) och var medförfattare till ”Stockholms gatunamn”.

Han var pacifist, bland annat opinionsbildare mot svenska atomvapen; 1963-1977 var han ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Han var också engagerad i Svenska kommittén för Vietnam. Politiskt var han socialdemokrat på vänsterkanten.

1947-1958 var han andre redaktör för Folket i Bild, där han bland annat var redaktör för klipp- och skämtteckningssidan Razzia. Sina böcker publicerade han i original på Bonniers, men de brukade också publiceras som följetonger i Folket i Bild och i billighetsupplaga i serien FiBs folkböcker. Jag var under den här perioden inte bara FiB-läsare utan också ombud för både Folket i Bild och FiBs folkböcker, och jag kan därför vittna om den breda popularitet hans böcker hade. Säkert bidrog just följetongerna och billigboksupplagorna till att hans popularitet växte ännu mer.

En utvikning: Många år senare kom jag till slut att träffa Fogelström personligen; jag har till och med varit hemma hos honom. Han gillade uppenbarligen den omläggning i gamla Folket i Bilds anda jag gjorde av partiorganet Aktuellt i politiken (S), och när jag bad honom om skönlitterär medverkan, lät han mig publicera två (eller egentligen tre) berättelser som följetonger: ”Hattmakarens dotter”, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 7-9 1977, och så Ung i gammalt sekel: ”Läraren i Maria skola” respektive ”De starka och de svaga”, publicerade i Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1977-7 1978. Som illustratör lyckades jag få den gamle FiB-tecknaren Stig Södersten.

Per Anders Fogelströms stora publika genomslag hade kommit långt tidigare, med ”Sommaren med Monika” (1951). Sin riktigt stora framgång fick den här boken 1953, då den dels gick som följetong i Folket i Bild – illustratör var där Eric Palmquist – dels filmades av Ingmar Bergman. Själv läste jag den både som följetong och såg den på bio – jag var 15 år då och fick alltså tillträde till den här erotiskt kittlande och därmed barnförbjudna filmen.

Till det hos Fogelström som fångade inte minst en ung publik hörde inte bara den erotiska frispråkigheten utan också skildringen av ungdomar sådana de var: med sina egna drömmar men också tillkortakommanden. Ett exempel är ”Ligister” (1949), filmad under namnet ”Medan staden sover”, som också blev titeln, när boken 1955 kom ut i FiBs folkbokserie. Och självklart ger även ”Sommaren med Monika” och ”Tack vare Iris” (1959) exempel på samma sak. Fogelström skildrar här ungdomar på ett sätt som ligger långt från både det klämkäcka och det romantiska, egenskaper som präglade ungdomsböckerna respektive veckotidningarnas noveller under den här perioden.

Det som finns i Fogelströms bok – både drömmarna och verkligheten – har Ingmar Bergman skickligt lyckats föra över till sin film från 1953 ”Sommaren med Monika”. Filmhistoriskt är den här filmatiseringen intressant bland annat för att den uppenbart har satt spår hos dem som i slutet av samma årtionde skapade den franska nya vågen: Jean-Luc Godard och inte minst den svart-vita miljöskildringen hos François Truffaut. Den stockholmsskildring som inleder filmversionen av ”Sommaren med Monika” påminner starkt om den man, ett antal år senare, kan hitta i franska filmer. Fast då bör man kanske också tillägga, att Bergman i sin tur inte var helt opåverkad av de italienska neorealisterna.

Socialt är både Fogelströms roman och Bergmans film realistiska på ett sätt som fick den tidens publik, inte minst unga publik, att känna igen sig. Det gäller 19-årige Harrys (Lars Ekborg) jobb som lagerbiträde och springsjas i en glas- ooh porslinsfirma, där den ständigt grälande Johan (Sigge Fürst) är lagerbas. Det gäller den 17-åriga Monikas (Harriet Andersson) jobb på ett grönsakslager – tjejer i den tidens arbetsliv fick räkna med att bli nypta i baken och ibland mer än så. Också familjeinteriörerna från tidens trångbodda hyreshus, särskilt Monikas familj med yngre syskon plus en flaskbrukande far på en alltför liten yta, känns på pricken. Inget av det här omsveps av något som helst romantiskt skimmer.

Och så går det som det går: När Monika och Harry båda hamnar i konflikter på sina respektive jobb och mer eller mindre tvingas sluta och Harrys ensamstående far samtidigt åker in på sjukhus, fattar de här ungdomarna beslutet att, precis före midsommar, tillsammans ge sig i väg i Harrys pappas båt. Det här har lite av ”Mälarpirater” över sig, men färden går här ut i Stockholms skärgård.

Till att börja med är Harrys och Monikas sommarflykt från jobb och plikter också förförande vackert skildrad. Fokus flyttas nu också mer på Monika, inte bara i den där nakenscenen som alla vi tonårskillar väntade på. När så sommaren glider över mot höst, regnen avlöser varann och matförrådet och pengarna tryter, är det hon som i det längsta upprätthåller den eskapistiska attityden, vill hålla sig borta från stan och grottekvarnen om det så ska ske till priset att man måste stjäla i en sommarstuga, som tyvärr inte var så tom som man hade hoppats.

Men så är det det där att Monika förstås har blivit med barn. Till slut finns det inget val: båten måste återvända till sin plats i Stockholm. Och i Stockholm föds då June, ”Lill-Monika” – Lars Ekborg spelar med stor inlevelse Harrys tafatta besök på BB hos Monika och deras nyfödda dotter.

Harry är beredd att ta sitt ansvar: Han hittar ett nytt jobb, och de får en liten bostad tillsammans. Assisterad av sin faster ansöker han också om att han och Monika, trots att de inte har lagstadgad ålder, ska få gifta sig. På kvällarna pluggar han för att kunna ta ingenjörsexamen, så att de ska kunna få det bättre.

Redan tidigare i filmen har Monika skildrats som den mindre mogna av de båda. Hennes kalviga ungdom skildrar Bergman till och med när han låter henne, storstadstjejen, hoppa omkring på klipporna ute i skärgården. Nu visar det sig att hon i sin utveckling fortfarande är långt ifrån att kunna ta modersansvaret: På nätterna är det Harry som får gå upp när babyn skriker. Pengarna som hon har fått till hyra går till ny kappa och biobiljetter. Det värsta av allt: hon skaffar sig sällskap vid sidan om Harry – det är roligare med kravlös sex och med nöjen än med den strävsamme Harry. Och så går det förstås som det går: Harry kommer hem ett dygn för tidigt, och efter en häftig uppgörelse sjappar Monika.

Harry, den hygglige Harry, blir ensam kvar med barnet. Men man anar att han inte kommer att bli lämnad helt ensam i världen med sitt barn. Faster, spelad av Dagmar Ebbesen, har ju hela tiden funnits där, handlingskraftig och samtidigt hygglig. Också verkmästaren på jobbet (Åke Grönberg) är en kille av den där genomhyggliga sorten, som man ofta hittar i Per Anders Fogelströms böcker. Till slut kommer det nog ändå att ordna sig för Harry och hans dotter.

* * *

Bergmans fokus på Monika under den flyktsommar han skildrar i filmen kan ju också ha utomfilmsliga orsaker. 1953 följde Harriet Andersson med Ingmar Bergman till Malmö stadsteater, och det är känt att de båda hade ett förhållande, ett av Bergmans många. Detta inte sagt i förringande mening: Bergman gav henne intressanta roller i flera av sina filmer (och även pjäsuppsättningar), och hon spelade dem bra.

Värt att notera är vidare att ”Sommaren med Monika” bland de svenska filmkritikerna inte riktigt blev den framgång den blev publikmässigt.

Last chorus: Olle Dahl

26 oktober 2009 22:23 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Som andra i min ålder bevistar jag allt fler begravningar. Fast i och för sig är det ju helt normalt att man dör när man har uppnått 86 års ålder. Det gjorde Birgittas farbror Olle Dahl (1923-1909).

Jag har träffat Olle ganska många gånger – i familjen Dahl ses man inte bara vid begravningar – men släkten Dahl är myllrande stor, och det är många man ska hinna prata med när den ses. Jag har uppfattat Olle som en man med rationalistiska principer, och jag antog därför att han kanske heller inte tillhörde de religiösa i släkten – den stora och vittförgrenade familjen Dahl rymmer förvisso även religiösa människor, men särskilt Olles mycket envetna och ständigt återkommande plädering för aktiv dödshjälp (en ståndpunkt som jag för övrigt inte delade med honom) fick mig inte att tro att han skulle vara religiös. Jag bör kanske tillägga, att Olle dog en helt naturlig död.

Dagens begravningsgudstjänst i Hoppets kapellSkogskyrkogården i Stockholm var dock en eftertrycklig dementi av mina slutsatser. Allt fanns på plats där: psalmer, Herrens bön, bibeltexter, välsignelsen. Dessutom också BachsSarabande” plus ”Allt under Himmelens fäste” framförda på violin av ytterligare en i Dahl-släkten, violinisten Ylva Magnusson. Att Olle hade bett Ylva spela på sin begravning är ett av många exempel på att släktband upprätthålls också i sådana här sammanhang. Intressantare utifrån det perspektiv jag har anlagt är emellertid, att den utpräglat religiösa begravningen också i övrigt tycks ha planerats av Olle själv. Jag upplevde visserligen Olle som en person som vill ha full kontroll – det finns flera sådana i familjen Dahl – men om man väljer inte bara officiant utan också psalmer till sin egen begravning, måste där ju också finnas en tro bakom.

Efteråt samlades vi på Värdshuset Ulla Winblad för lunch. En mycket stor del av dem som var med i kapellet var med där också. Och mot slutet av den här delen av sammankomsten kom minnesorden, vittnesbörd som i bästa fall – och så var det i dag – gör bilden av den avlidne mer detaljerad och därmed intressant. Så där var det också den här gången. Själv lärde jag mig åtskilligt mer om Olles liv, bland annat om hans mångåriga jobb på nykterhetsrörelsens försäkrignsbolag Ansvar.

Två minnestal grep mig särskilt. Båda hölls av kvinnor, en gammal och en ung.

Olles syster, Birgittas faster Karin Dahl, 89 år den 8 november och en av de främsta bärarna av den radikalism som också lever i den här släkten, höll ett både ömsint och inkännande tal till sin döde bror.

Och så blev vi, alla tror jag, starkt berörda av de personliga barndomsminnen Olles dotterdotter Malin berättade om sin morfar. Plötsligt såg vi Olle med barnbarnets ögon, helt utan yrkesroller och skyddsmasker och hårt slipade argument. Vi såg människan!

Kommunister

25 oktober 2009 18:28 | Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

När jag och Birgitta tidigare i höstas invigde en utställning om de estniska båtflyktingarna, som i slutet av andra världskriget kom till Sverige – jag var själv en av dem, då sju år – var många i publiken på museet själva estniska flyktingar. I samband med det här kom ordföranden i Estniska föreningen i Uppsala, Uppsala Eesti Selts, Kaljo Kalm, fram till mig och frågade om jag inte hade lust att också komma till föreningen och göra ett progam. Han hade hört talas om min stora samling av politisk musik på skiva och undrade nu om jag inte kunde komma över en kväll, spela skivor och berätta om dem.

Jag sa ja och fick dessutom nästan genast en idé om temat för detta program.

Estniska föreningen i Uppsala har ända sen 1956 haft en källarlokal med flera rum på Geijersgatan 12. Jag har varit där fast för mycket länge sen, under mina första år som student i Uppsala, 1959-1960 eller så. Då, innan jag helt uppslukades av politisk verksamhet inom den svenska socialdemokratin, var jag med på några möten i de här lokalerna med den estniska studentföreningen – de estniska studenterna var på den tiden så många i Uppsala, att de kunde upprätthålla en verksamhet som på många sätt liknade studentnationernas. Jag var dessutom också medlem i den estniska studentföreningen Raimla, med rötter i universitetet i Tartu.

I Sverige verkade vidare ett estniskt socialdemokratiskt parti i exil, med Johannes Mihkelson och Raimond Kolk som drivande krafter. Jag var för egen del aldrig aktiv i detta parti, vars centrum fanns i Stockholm, men jag medverkade ganska många gånger med artiklar i partiets tidskrift Side (på svenska ungefär Förbindelse, Band).

I början av 1960-talet skrev jag också lite för – satt till och med i redaktionsrådet för – den frihetligt socialistiska estniska tidskriften Vaba Eesti (Fritt Estland). År 2000 omtrycktes i boken ”Vaba Eesti tähistel” (redaktörer Peeter Tõnus, Hellar Grabbi, Ivo Iliste och Vahur Linnuste, Tallinn 2000) min essä i Vaba Eesti nummer 1 1963 om partier och ideologier, ”Poliitilised parteid kontra ideoloogiad”.

Som man kan förstå av detta talar jag och läser estniska, men eftersom jag aldrig har gått i estnisk skola, finns det brister i min grammatik och ibland även stavning, när jag försöker skriva på estniska, men uppbackande vänner har då alltid bisträckt mig.

Mitt myckna resande i mitt gamla hemland under övergångsåren från sovjetvälde till ny självständighet – jag var då de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare – lärde mig bland mycket annat också att läsa och tala en mycket mer modern estniska än den jag genom familjen hade lärt mig som barn. Bland annat har jag fått lov att hålla anföranden på estniska, och fastän det här nu var för ett antal år sen, märkte jag, när jag satte mig ner för att göra mitt program för Estniska föreningen i Uppsala, att det gick märkvärdigt lätt.

Som tema för mitt program med politisk musik valde jag något för sammanhanget passande, kommunister. Inte så att det skulle ha funnits kommunister bland mina åhörare – nå, jag har ju inte kontrollerat, men jag finner det högst osannliket. Dock borde ju ämnet intressera med tanke på att Estland slöks av Sovjetunionen och under alltför många år var en del av en kommunistdiktatur.

Jag öppnade mjukt med att spela Margareta Söderbergs fina insjungning av Bo Granhammars (det vill säga Fritz Gustaf Sundelöfs) revyvisa ”Kata Dalström” – du kan läsa mer om den här.

Kata var ju en av de socialdemorkater som gick över till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som lite senare blev Sveriges kommunistiska parti.

Efter en brygga över de många dogmatiska år som sen följde – jag citerade bland annat kommunistpartisången från DDR, ”Die Partei, die Partei, sie hat immer recht” – introducerade jag Vienna Midnight Cabaret och paret Helmut Qualtinger och Gerhard Bronner som skildrade avstaliniseringen i sin fantastiska ”Der Dialektiskche Materialismus-Rock”. Läs gärna mer här!

De svenska kommunisternas tilltagande svårigheter i denna nya tid illustrerade jag med att låta TidningsTeatern (Michael och Thomas Segerström, Bo Rehnberg med flera) framföra radiosketchen ”Werner i strid med kungahuset”.

Och då måste jag ju också ta med ett par av VPKs vänsterutmanare under sjuttiotalet. KFML/SKP fick representeras av Arbetets söner och döttrar, som klämde i med ”Hälsa alla herrarna” med musik lånad från Hjort Anders. Läs mer här! Och när det gällde KFMLr, var valet lika givet: ”Lär av historien” framförd av Knutna nävar (tidigare Love Explosion) till musik av John Fogerty. Läs mer här!

Kvällens program avrundade jag med Musikteatergruppen Oktober, som i ”Revolutionärernas paradis” berättar, vad det blev av Lenin, Stalin och alla dom andra när dom dog. Jo, dom bor alla numera i ett kollektiv i en nedlagd skola i Småland:

Revolutionärernas paradis

Text: Henric Holmberg och Ninne Olsson, 1977
Musik: Jan Lindell, 1977

Det finns en sak där man ändå gjort en miss
i historiematerialismen annars heltäckande skiss,
det kanske är en lapsus, nå’t man undvikit berätta.
Det jag tänker på är nämligen: LIVET EFTER DETTA.

Jomen tänk hörni själva, vilken festlig idé,
vilken syn för gudar det vore att få se
alla stora marxister från Marx till onkel Ho
samlade på ett ställe i himmelsk ro.

Ni tror dom sitter på molnen och plingar
på harpor i linnen med änglavingar?
Nej, inte alls, det är högst materiellt.
Här följer svaret på den fråga jag ställt:

Dom har hittat sitt paradis – ja, vet ni var?
I Småland, i en nedlagd skola som finns kvar!
Där bor dom alla i kollektiv
med odlingar och verkstad och en katt som heter Siv.

I köket står Marx och lagar spagetti,
Engels tar fram tallrikar och glas med servett i,
de lyssnar förstrött på melodiradioskvalet
och tänker på en fjärde del av Kapitalet.

”Engels, kom och smaka, är köttsåsen för svag?”
”Du borde använt lite mera kryddor tycker jag.”
”Oreganon är slut” – ”man får ta vad som ges,
av salvia och timjan blir en god syntes.”

”MIDDAG”, ropar Engels, ”ta in några tomater!”
Från alla håll och kanter strömmar hungriga kamrater,
från biblioteket däruppe i överbyggnaden
tittar Lukacs förvirrad: ”Är det mat nu igen?”

”Först kommer käket, sedan moralen”
upplyser Brecht. ”Skicka peppar, men malen!
Varför kommer inte Trotskij? Han som alltid är så kvick.”
Alla ser på Stalin med frågande blick.

Stalin ser i brodet och tystnaden är kall.
Då hörs en munter röst: ”Tjena, fint, va ball!”
In kommer Trotskij ”Förlåt om man är sen,
men jag har vatt och omvänt några polare igen.

Och vi har världens projekt som vi ska dra igång,
vi ska helt enkelt öppna en frisersalong!”
”Jag har väntat”, säger Stalin, ”att just du tar den funktionen,
du som faktiskt tänkte permanenta revolutionen.”

Man käkar spagetti och stämningen är glad,
efter middan går man på promenad.
Marx tar på stövlar: ”Jag ska gå och fiska,
ska du me’ Rosa Luxemburg, det är Stalins tur att diska.”

På kvällen har man stormöte i kolonin.
På dagordningen står frågan om ekonomin,
hushållskassan tryter trots att allas löner
går till kooperativet ”Marx & söner”.

Lenin säjer först: ”Vi måste stifta nya lagar,
så vi får tjäna egna pengar vissa dagar”,
men Kollotaj varnar för detta sätt att bli rik:
”Nu kommer han dragandes med sin NEP-politik.”

”Alexandra, du gör mej så rysligt besviken,
att du inte vågar lita på dialektiken!”
Diskussionen blir het av den polemiska lågan,
eniga blir man blott om att bordlägga frågan.

Under ”Övrigt” får Ho Chi Minh ordet till slut:
”Kamrater! En nykomling väntas hit ut.
vi borde ge honom nå’t – det är Mao Tse-tung,
jag föreslår nå’t som kan hålla honom ung.”

Idéerna haglar, fantasin sej svingar,
det är hopprep och hantlar och romerska ringar,
men ett förslag får plötsligt allas poäng:
Vi gräver i trädgår’n en simbassäng!

Håll med om att tanken behövts vissa stunder,
visst vore det skönt för en marxist att tro på under
och veta att mästarna samsas i en kåk
i denna den splittrade vänsterns epok.

Men vi måste ju leva som vår insikt lär
och tro på våra krafter nu och här.
Det gäller att förvalta denna goda gåvan
och inte tro på några krafter ifrån ovan.

Den här pärlan finns på LPn ”För släkt och vänner” med Musikteatergruppen Oktober (Amalthea AM 1, 1977).

Och sen slutar jag väl som jag slutade på Estniska föreningen i lördags: ”Jah, see oli kõik, seltsimehed.” (Ja, det var allt, kamrater.)

Melodikrysset nummer 43 2009

24 oktober 2009 12:12 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 21 kommentarer

Egentligen var det väl bara en ljudillustration, den allra sista, som vållade mig lite besvär i dagens kryss. 80-talsmusiken är jag inte särskilt hemma i, och ”Dolce Vita” med Ryan Paris har jag nog aldrig hört. Men som tur är finns ju Google.

Veckans klassiker är jag desto mer bekant med.

”Nu blåser havets friska vind” sjöng Jussi Björling i Gustaf Nordqvists ”Till havs”.

Och Gioacchino Rossinis och Cesare Sterbinis ”Barberaren i Sevilla” (1816) såg jag senast delar av i samband med Riksdagens högtidliga öppnande nu i höstas.

Till avdelningen klassiker får man väl också räkna skådespelerskan Dagmar Ebbesen; henne ser vi då och då i TV-repriserade gamla svenska långfilmer. I dagens kryss hörde vi henne för omväxlings skull sjunga.

Hasses och Tages revyer har väl även de vid det här laget klassikerstatus. Deras ”Gula hund” – som här skulle ge gul hund – såg Birgitta och jag på Chinateatern 1964. I den sjöng Monica Zetterlund ”En bedårande sommarvals”.

Och apropå valser kan vi väl då ta ”Överbyvals” av Carl Anton (Axelsson):

Överbyvals

Text och musik: Carl Anton Axelsson (1962)

En sång som jag sjöng om sommaren
när ingenting fanns som tog
ifrån mig mitt skratt och längesen
jag sjöng så bra som då.
Jag ställde mig högst upp på vårat berg
högre än någonstans.
Man kan inte annat när fåglarna sjunger,
när färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna
uppe på Överbyberg.
Och Vindö stömmar blommar
av segel och båtar i färg.
Kom hit här bjuder mamma på blåbär
med socker och kylskåpskall fil.
Skogen syns långt idag
och vattnet minst ett par mil.

Mamma med inget puder alls,
men härligt brun ändå.
Och ungar med hår, som solen blekt
och fötter med ingenting på.
Dom kommer till mej på vårat berg
högre än någonstans.
Dom kan inte annat när fåglarna sjunger,
när färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna…

När sommarn är slut och vintern här –
vit och vacker men kall.
Då vänjer man sig också vid den,
man måste ju i alla fall.
Men rätt vad det är så blundar jag
och då kan man tänka sig,
att jag får höra hur fåglarna sjunger
och färgerna spelar upp och vindarna tar sig

en vals med alla måsarna…

Ack att det vore sommar i Öregrund igen… Den här årstiden citerar jag gärna Rolling Stones’ ”(I Cant Get No) Satisfaction”. I dag skulle dock gruppnamnet leda oss till något helt annat, ett naturmaterial, det vill säga sten.

Mer naturmaterial: Vi fick höra ”Guldet blev till sand” – guld alltså – ur Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla”.

Totta Näslund har jag väl allt av på skiva, allt från Nationalteatern till bluesskivorna och duetterna. Visst är Dan Hylanders ”En clown i mina kläder” en bra låt, inte minst med Totta?

Alf Robertson är inte så dum han heller. Här hörde vi honom i ”Han måste gå” (”Tala närmre, håll telefonen tätt intill din mun”), som i original gjordes av Jim Reeves och då hette ”He’ll Have To Go”.

Kul att höra igen var också de gamla rockrävarna Little Richard och Jerry Lee Lewis. Tillsammans gjorde de ”I Saw Her Standing There”.

En annan kvinna som väckte ömma känslor betecknades bara som ”She”, när Charles Aznavour sjöng om henne. Fast det var inte honom vi hörde i dag utan Gheorghe Zamfir.

”Leva livet”, i original ”It’s My Party”, kan man väl också spela, men jag vet inte om just Lotta Engberg har gjort den bästa versionen.

Och så slutar vi väl med en melodifestivalare: 2007 slog Marie Lindberg efter upprepade försök igenom med ”Trying To Recall”.

I kväll ska jag för egen del ägna mig åt en annan variant av trying to recall: För Estniska föreningen i Uppsala ska jag, på estniska, göra ett program om det i det sammanhanget ganska känsliga ämnet ”Kommunister”. Men det musikprogram jag ska göra – jag ska spela skivor och kåsera – är gjort med humor och satir som ledord. Som ett modest exempel på vad jag kommer att spela kan jag nämna Helmut Qualtingers ”Der Dialektische Materialismus-Rock”, med text om avstaliniseringen av Gerhard Bronner och musik som pendlar mellan rysk folkton och rock n’ roll.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Karins krig

23 oktober 2009 11:39 | Politik | 2 kommentarer

Anders Thunberg (född 1940) brukar ni då och då möta som kommentator här på bloggen. Han har en gedigen bakgrund som journalist, på Dagbladet i Sundsvall, på Nya Norrland i Sollefteå, på Aftonbladet och under många år på Sveriges radio (Ekots korre i Oslo och Rom bland annat). Han har också redigerat en bok om gruvstrejken i Norrbotten, ”Strejken” (Tema/Rabén & Sjögren, 1970).

Vi blev vänner under gymnasietiden i Sundsvall på 1950-talet: arbetade med elevrådet och med dess sidoverksamheter, bland annat en filmstudio och en studiecirkel i semantik. Fast det som kanske mest knöt oss samman var intellektuell nyfikenhet och intresse för kultur. Under en kort period i början av 1960-talet hyrde vi också var sitt rum i en lägenhet på Jumkilsgatan i Uppsala.

Därefter fortsatte kontakterna mer sporadiskt. Men Anders har intervjuat mig både under tiden på Aftonbladet och tiden på Ekot. Och så kan det väl sägas att min blogg har öppnat för en ny sorts och åter igen intensifierad kommunikation.

Vi har haft kontakt också utanför bloggen, bland annat via mejl. Anders, som redan länge har varit avtalspensionär, berättade i en sådan mejlväxling, att han höll på med ett bokprojekt, vars närmare innehåll jag fick lova att inte avslöja. Jag har också, som mejlbilagor, fått utkast till texter i den kommande boken med möjlighet att lämna synpunkter och kommentarer.

Jag vill på intet sätt förstora mina ringa insatser, men de är bakgrunden till att jag nu förekommer i källförteckningen till hans bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur & Kultur, 2009).

På kultursidan i en dagstidning skulle jag därmed vara diskvalificerad från att skriva en recension av den här boken, men min personliga integritet är stor också mot gamla vänner, och eftersom jag med stor aptit har sträckläst den här boken, drar jag mig inte för att delge läsarna av min blogg mina personliga reflektioner.

Till att börja med: Jag vet inte hur titeln slutgiltigt har kommit till, men jag kan tänka mig att förlaget gärna har velat locka läsare genom att döpa Karin Lannby till ”Ingmar Bergmans Mata Hari”. Den här titeln har viss täckning – Karin Lannby och Ingmar Bergman var under ett par år ett par, och relationen till Bergman (i vidare mening) är också en del av Karin Lannbys långt längre kärlek till (och verksamhet inom) teater och film. Själv minns jag dock det mer adekvata arbetsnamnet på boken, ”Karins krig” – Karin Lannby är nämligen den person, vars reflektioner och handlande Anders Thunberg vänder som en spegel mot politik, idéströmningar och kultur i 1930-talets och andra världskrigets Sverige och Europa.

Genom henne möter vi också ett anmärkningsvärt stort antal människor, personer som redan då var eller senare kom att bli ryktbara inom nämnda fält – Ingmar Bergman är bara ett exempel bland många. Karin Lannby tycks, utan att någonsin för egen del ha lyckats uppnå samma framgångar, ha haft både en intuitiv förmåga att lära känna intressanta personer och hamna i signifikanta situationer. På så sätt blir boken om henne en god tidsspegel. Låt mig som exempel nämna en rad personer som, direkt eller indirekt, spelar en roll i handlingen i den här boken: analytikern av utrikespolitik Caleb J Andersson, Kaj Björks bror Leif Björk, Willy Brandt, Berolt Brecht, Luis Buñuel (som värvade Karin som agent på den republikanska sidan i Spanien), Albert Camus och François Muriac (vilka båda vädjade för Karin när hon efter andra världskrigets slut hotades av utvisning från Frankrike), Jean Cocteau (skrev manus till en film Karin medverkade i), Stig Dagerman, Salvador Dalí, Bengt Häger (tydligen brunt anstucken som ung liksom den i boken också föekommande Christer Strömholm), poeten och marxisten Arnold Ljungdal (Karins älskare när hon bara var 16 år) och Elisabet Sjövall (Karins vän, samtidigt rival i den nämnda relationen, sedermera socialdemokratisk riksdagsledamot), den spanske av fascisterna avrättade dramatikern Federico García Lorca, Ture Nerman, författaren Peter Nisser, Gösta Rehn – personregistret omfattar sju sidor i dubbelspalt.

Anders Thunberg drar sig inte för att fördjupa tidsskildringen genom att, när det gäller de i boken figurerande personerna, göra klargörande utvikningar. Allt som rör Karins liv och reaktioner på det som skildras finns heller inte skriftligt dokumenterat, men då drar sig hennes biograf inte för att à la skönlitterära porträtt av verkliga människor, resonera om hur det kunde ha varit eller hängt ihop. Och jag har faktiskt på den punkten inga allvarliga invändningar – Thunbergs slutsatser förefaller rimliga mot bakgrund av det vi i övrigt vet.

Karin Lannby (född 1916, död 2007) kom från ett borgerligt stockholmshem – hennes far dog tidigt, och modern, som var sverigerepresentant för det amerikanska filmbolaget MGM, blev familjeförsörjare med ändå mycket hygglig inkomst. Karin var duktig i skolan men drogs redan i tonåren till Clarté och blev kommunist och fokuserade därefter inte på studierna. Så småningom lämnade hon kommunistpartiet – det stötte henne från sig – men bibehöll sin grundövertygelse. Själv tycker jag det är karaktäristiskt för hennes personlighetstyp att hon senare i sitt liv, när hon levde i Frankrike, levde ihop med en fransk arbetarpräst och kommunist och då själv blev katolik.

Hos Karin fanns, särskilt under en del av ungdomstiden när pressen på henne blev för stor, en psykisk labilitet; hon blev också intagen och behandlad på Långbro. Men också i andra skeden av hennes liv, som det tecknas av Anders Thunberg, visade hon prov på överspändhet. Detta plus det faktum att hon aldrig riktigt lyckades organisera sitt liv gjorde, att den obestridliga talang hon besatt – hon var en lysande språkbegåvning, hon publicerade lyrik, hon var, vilket vi ska återkomma till, en skarpsynt iakttagare – aldrig kom till sin fulla (och yrkesmässigt produktiva) rätt. Andra intellektuella människor såg hennes talang och charmades av henne, men hon lyckades inte arbetsmässigt ta sig upp på deras nivå. Sin fallenhet för språk använde hon till resor, till exempel till inbördeskrigets Spanien, till Italien (där hon träffade en siciliansk bandithövding) och upprepade gånger till Paris – därav raden av franska intellektuella i företeckningen ovan. I Paris kom hon sen att bo under en mycket stor del av sitt återstående liv.

Tyngdpunkten i Anders Thunbergs berättelse om Karin Lannbys liv ligger emellertid geografiskt och innehållsmässigt i Stockholm. Där är hennes liv tillsammans med Ingmar Bergman, vars far, prästen, avskydde den här fria relationen, och vars mor ständigt bekymrade sig för den, en av portarna in till det Mata Hari- eller Jane Horney-liv, som också var Karins.

I den här delen skildras nämligen Ingmar Bergmans dragning i unga år (dock lite senare än vad han själv har medgett) till Hitlertyskland, men sanningen är väl att Ingmar sannolikt mer såg det som hände som en suggererande teater, medan hans bror Dag faktiskt på riktigt fångades av de nazistiska idéerna.

Just det här senare är samtidigt en utmärkt ingång till det Stockholm och det Trettio- och Fyrtiotalssverige Thunberg skildrar. Beundran för Hitlers Tredje rike och den ideologi Nazityskland stod för var mycket mer utbredd än vad många, framför allt de som själva omfattade de här idéerna, sedan var beredda att medge – efter krigsslutet, med den utgång kriget fick, hade ju nästan alla varit demokrater under Europas bruna/svarta period.

Det intressanta var att Karin Lannby, som även efter det att hon hade brutit med det svenska kommunistpartiet nog betraktade sig som kommunist, själv ställde sig till förfogande som informatör åt Försvarsstabens underrättelseavdelning. Hon blev rapportör inte bara om svenska potentiella och faktiska landsförrädare. Hennes språkkunskaper och avsevärda sociala talang (märk att hon också var skådespelerska) gjorde att hon, bland annat genom ett omfattande uteliv (betalt av Försvarsstaben) på Stockholms restauranger och caféer, omfattande umgänge med diplomater, journalister och affärsmän – de två senare kategorierna inte så sällan täckmantlar för annan verksamhet – och genom anställningar hos dessa utländska aktörer, levererade häpnadsväckande långa och intressanta och namntäta rapporter åt den svenska militären.

Hon skrev under pseudonym, kallade sig Annette, och trots de labila drag som under delar av hennes liv gjorde sig gällande i hennes personlighet, lyckades hon hålla tyst om sitt uppdrag för Staben, också lugna dem som ibland var misstänksamma mot henne. Det här dubbellivet i ett Stockholm, som under andra världskriget var en häxkittel av spioner, inflytelseagenter och dubbelagenter, har Anders Thunberg lyckats omvandla till en politiskt fascinerande och mycket spännande skildring av Sveriges historia i en relativt nära tid.

Pressgrodor

22 oktober 2009 15:40 | Citat | Inga kommentarer

hittade via Journalisten nummer 12 2009:

=- Min mamma har gått bort tidigare. Det var andra gången, men det tror jag alla vet som varit i den situationen att det är inget man kan förbereda sig på.”

Sportbladet

Brandmän vill avveckla Iggesund helt

Rubrik i Sundsvalls Tidning

Manipulerar ICA priserna?

21 oktober 2009 20:49 | Politik | 8 kommentarer

ICA har åter igen fått dålig publicitet. Den här gången handlar publiciteten inte om ommärkning av gammal köttfärs utan om prissättning som verkar anpassad för att manipulera PROs prisundersökningar.

Det är DN som i dag toppar sin etta med den här nyheten.

Bakgrunden är att ICAs storbutiker, Maxi och Kvantum, har klarat sig bra i PROs matkasseundersökningar: det har sett ut att vara billigast att handla där.

Sen har DN gjort nya egna undersökningar som visar, att många av de här butikerna – så många att DN ser ett mönster – när PROs prisjämförelser väl har publicerats plötsligt har höjt sina priser, ganska mycket till och med. DN skriver att tidningens granskning pekar mot ”att många av butikerna ändrar priserna i samband med undersökningen”, alltså sänker dem tillfälligt, och att ”när placeringen är säkrad blir maten dyrare igen”. Ett exempel: PROs matkasse kostade 1.050 kronor när PRO gjorde sin prisundersökning på ICA Maxi i Norsborg. Efter PROs mätning har priset för varorna i samma kasse i samma butik gått upp till 1.290 kronor, vilket är + drygt 20 procent. Även om en del av de prisökningar DN har registrerat kan ha att göra med till exempel stigande råvarupriser, har tidningen ändå hittat ett nog så intressant mönster.

Man kan inte utesluta att butikschefer har ringt varann och varnat, när de första prisundersökarna från PRO har dykt upp. I TVs nyhetssändningar i kväll var det märkvärdigt många av de butikschefer man hade sökt som antingen inte var anträffbara eller ville kommentera.

Själv handlar jag alltid i Konsum.

Till en ny tid som aldrig riktigt blev verklighet

20 oktober 2009 20:34 | Musik, Politik | 5 kommentarer

Jag läser just nu Anders Thunbergs intressanta bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur & Kultur, 2009). I den finns bland annat det ménage à trois den då fortfarande mycket unga Karin Lannby hade med Elisabet Sjövall (senare under många år socialdemokratisk riksdagsledamot) och Arnold Ljungdal; de var alla under det tidiga 1930-talet aktiva i Clarté i Stockholm.

Arnold Ljungdal (1901-1969) var då bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek men också poet och, framför allt, en mycket beläst marxistisk intellektuell. Den som, i vår tid av kvalm och nöd, söker vägledning rekommenderar jag att läsa Ljungdals ”Marxismens världsbild” (1947), något av det allra bästa som på svenska har skrivits om marxismen. Senaste bokhandelsupplagan är, tror jag, pocketutgåvan från Pan/Norstedts 1967. Jag har själv – ett samarbete mellan Socialdemokraternas programkommission och Norstedts förlag, gett ut en print on demand-upplaga av den 1998, men jag vet inte, om den fortfarande går att få tag på – print on demand-tekniken möjliggör ju i princip evig återutgivning. Annars finns den väl hur som helst på bibliotek.

Jag nämnde att Arnold Ljungdal också var poet. En av hans dikter, ”Till den nya tiden”, publicerad 1926 i en diktsamling med samma namn, tonsattes i mitten av 1930-talet – jag saknar exakt årtal, men den gavs ut på stenkaka med sång av Gösta Kjellertz, och eftersom den här skivan också innehåller ”Sverige för folket”, vars original skrevs i Danmark 1934 (”Danmark för folket”) och som i Sverige var något av kampanjsång för Per-Albin och socialdemokratin i 1936 års val, förefaller det troligt att den tonsattes 1934 med sikte på publicering i ”Tidens sångbok”.

Den tonsattes av den bland annat genom radio mycket kände kapellmästaren (för radions populärorkester) Sune Waldimir (1907-1967); Waldimir var också kompositör, repetitör på Operan med mera. ”Till den nya tiden” sjöngs ofta under senare delen av 1930-talet samt under 1940-talet och då särskilt inom SSU och på Brunnsviks folkhögskola. Den förekom i ”Tidens sångbok” från och med 1934 års upplaga, och där har första raden i andra strofen av sångbarhetsskäl ändrats till ”Sänd högt, ja sänd högt över torn och tak”.

Så här lyder den i Arnold Ljunddals ursprungliga version:

Till den nya tiden

Text: Arnold Ljungdal (i diktsamlingen ”Till den nya tiden”, 1926)
Musik: Sune Waldimir (troligen för ”Tidens sångbok”, 1934 års upplaga)

Jag hälsar dig, gryende, stolta tid,
som stiger ur kvalm och nöd
och lyfter för folken i dådlös frid
din fackla flammande röd!
I år av förnedring och fasa
vi bidar ditt heliga sken.
Låt det bli till en dånande brasa,
som bränner all världen ren!

Sänd högt, sänd högt över tinnar och tak
dina eldslågors tungor mot skyn!
Låt de vacklande murarna störta med brak
och allt murket begravas i dyn!
Ur en kullstörtad världs ruiner
vi resa, skimrande ny,
den stad, där rättfärdighet skiner
i glans av dagar som gry.

Den här sången finns insjungen med kör och orkester under ledning av Sigurd Ågren på den av Hans Hastes Pogo och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF 1976 utgivna dubbel-LPn ”Arbetarrörelsens sånger” (PogoPlattan 102-103). Den här dubbel-LPn, där Per Myrberg och Ulla Sjöblom medverkar som solister, borde återutges på CD av den arbetarrörelse som numera alltför sällan vårdar sig om sitt kulturarv och sin historia.

Året därpå, 1977, förekom den i ett öppningsspel med musik och dikt vid öppningen av Metalls kongress. Där sjöngs den av Musikhögskolans kammarkör till en ensemble ur Stockholms filharmoniker under ledning av Gunnar Hahn. Hela programmet, i vilket medverkar också bland andra Jan Malmsjö, Arja Saijonmaa och Håkan Serner, finns på LPn ”Om frihet, om kamp” (a disc BS 770911, 1977).

En sångversion finns med umeågruppen Eld och lågor på LPn ”Mot ljuset” (a disc BS 780317, 1978).

Text och noter hittar man, förutom i olika upplagor av ”Tidens sångbok”, dels i min egen gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), dels i Kjersti Bosdotters och Rune Nordins (redaktörer) kampsångsamling ”Vår röda fana” (Prisma, 1977), dels i Rune Nordins och Kjersti Bosdotters (redaktörer) till ABFs 75-årsjubileum 1987 utgivna sångbok ”Så stiger en sång” (Tidens förlag).

I höstrusket

19 oktober 2009 17:47 | Film, Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Vi har tagit oss några dagar i Öregrund igen – trädgården fordrar ständigt nya insatser innan det är dags att vinterstänga huset. Birgitta har nu under en ganska lång tid gjort det mesta av trädgårdsarbetet, framför allt det tunga arbetet utomhus – hon har till exempel skött gräsklippningen, som vi annars brukar turas om med.

Skälet är min skraltiga hälsa och min usla ork. Jag har en hosta som aldrig tycks gå över, och så har jag en remiss från läkaren på Vårdcentralen här i Öregrund till hjärtkliniken på Akademiska. Jag har fått tid där men tyvärr först om någon månad.

Under tiden vet jag ju inte riktigt vad jag vågar anstränga hjärtat med. I dag har jag i alla fall i höstrusket varit ute i trädgården och plockat fallfrukt, äpplen: sparat fin frukt i papperskassar och slängt skadad ute på allmänningen. I min nuvarande kondition är det här ett besvärligt arbete. Att gå upp från knäböjande till stående innebär en svår kraftansträngning.

Dess förinnan planterade jag bergenior längs kanten på mitt renoverade stenparti. Jag har nio plantor i jord nu men skulle ha behövt tre till för att täcka hela kanten mot den icke renoverade delen under det gamla äppelträdet, den som fortfarande innehåller knölklocka. Men jag ska komplettera till våren.

De nysatta stenpartiväxterna har tagit sig, så också de rosor jag planterade om där. Bara en av de nya växterna, tråkigt nog den vackra Lewisian, har mystiskt försvunnit. Trivdes den inte där? Eller gillar dom förbannade rådjuren den här blomman?

Eva-Lotta från Eds trädgård utanför Östhammar var här i förmiddags och levererade både mina bergenior och en hel binge växter, framför allt rosplantor, till Birgitta. Hon har använt eftermiddagen till att sätta dem i de rabatter där hon i förväg hade berett plats åt dem. Och sen, delvis när det redan hade börjat skymma, har hon satt alla sina födelsedagsblomsterlökar i jorden.

Hoppas man lever till våren och får se hela härligheten blomma.

Nu ska jag laga vardagsmiddag, falukorv, kokt potatis och vita bönor.

Efter TV-nyheterna ska vi se ytterligare en Poirot-film på DVD. Och sen, väl i säng, ska jag fortsätta läsa Anders Thunbergs nya bok om Karin Lannby, ”Ingmar Bergmans Mata Hari”. Jag fick den per post från förlaget – tack, Anders! Jag återkommer med recension.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^