Åland ansöker inte om fullt medlemskap i Nordiska rådet, åtminstone inte just nu

De självstyrande områdena i Norden – Åland som en del av Finland samt Grønland och Føroyar som delar av Danmark – deltar med egna representanter i Nordiska rådets plena och utskottsarbete men är inte självständiga medlemmar av rådet, är alltså inte helt jämställda med medlemsländerna Finland, Danmark, Ísland, Sverige och Norge.

Politiska krafter på Åland har velat ansöka om medlemsstatus för ön, men nu har landskapsregeringen genom kansliminister Nina Fellman (s) – Socialdemokraterna är en del av den koalitionsregering som styr på Åland – meddelat. att landskapsregeringen åtminstone för närvarande inte finner det meningsfullt att väcka frågan om fullt medlemskap. Hennes argument är att det skulle kosta mer än det smakar att framför allt skicka tjänstemän till rådets olika beredningar. Åland deltar nu i elva ministerråd, och redan det är kostsamt, argumenterade Fellman, som fick mothugg av representanter för Centern och Ålands Framtid.

En liknande debatt pågår på Føroyar.

Finland: Centern åter störst

I Taloustutkimus’ marsmätning för YLE är Centern åter största parti.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta, har i den här mätningen ökat, nu till 21,7 procent, en ökning med 1 procentenhet. Centern ligger därmed aningen över sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 20,3 procent, vilket är en minskning sen förra mätningen med 2,6 procentenheter. Jag har än så länge inte sett någon förklaring till att partiets nu länge uppåtgående kurva har brutits.

Centerns koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17.1 procent, vilket är ungefär samma nivå som i förra mätningen. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har nu under lång tid i massor övergett det parti de har röstat på, men i den aktuella mätningen går partiet upp en halv procentenhet och får nu stöd av 9,5 procent. Därmed är partiet fortfarande femte plats.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu stöd av 12,5 procent, vilket innebär en ökning med nästan 2 procentenheter..

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, får även i den här mätningen 8,3 procent. Det betyder att partiet nu backar med 0,6 procentenheter.

Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, stöds i den här mätningen av 4,7 procent, en ökning på 0,2 procentenheter.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent, stöds nu av 3,6 procent, vilket är en minskning med 0,3 procentenheter om man jämför med förra mätningen i den här serien.

2.914 personer intervjuades under mars månad. Av dessa kunde 58 procent ange sin aktuella politiska ståndpunkt. Det senare betyder, att en mycket hög andel av de intervjuade längre fram, i ett förändrat politiskt läge, där de känner sig mer säkra, kan ändra den partisympatifördelning, som redovisas ovan.

När Kerstin Thorvall illustrerade i Aktuellt i politiken (s)

På min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) (1974-1983) var tidningen något helt annat än det politiska nyhetsblad (s) den är i dag. Den tidning jag gjorde hade som redaktionell idé att både vara ett politiskt magasin (s) med ledare, fakta och argument i aktuella politiska stridsfrågor, intervjuer med partiföreträdare, artiklar om ideologi och dagspolitik och annat sådant och samtidigt också en socialdemokratisk familjetidning i gamla Folket i Bilds anda, således med noveller, följetonger, serier och allmänreportage. Läsarna gillade det här, och upplagan var uppe i över 140.000 exemplar som bäst. Intressant nog tillkom det nya läsare, som inte hade värvats via partiorganisationerna.

Jag valde själv ut novellerna, beställde dem ofta av kända författare. Och jag försökte också hitta kongeniala illustratörer till texterna i fråga.

Nyss har en mycket uppmärksammad dramaserie, byggd på Kerstin Thorvall ”Det mest förbjudna” visats i TV. Den tar sig vissa friheter i förhållande till Kerstin Thorvalls verkliga liv, men min egen invändning mot den är lite udda: Eftersom jag har träffat Kerstin Thorvall, störs jag av att Cilla Thorell som spelar henne inte är tillräckligt lik henne. Vilket inte betyder att jag inte tycker att hon i övrigt gör en bra rolltolkning.

Kerstin Thorvall (1925-2010) hade en lång karriär på delvis skilda banor. Hon var journalist, skrev länge för damtidningar jag aldrig läste. Hon var författare till en rad skönlitterära böcker: Några skandalomsusade kom ut under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), men när hon 1993 inledde sin självbiografiska serie med ”När man skjuter arbetare” och därmed breddade sitt författarskap, hade jag för länge sen lämnat tidningen. Men jag ska kanske också nämna henne som barnboksförfattare och illustratör till barnböcker, framför allt Astrid Lindgrens ”Kalle Blomkvist och Rasmus”.

Hon var också utbildad modetecknare, och det var i hennes egenskap av tecknare jag kontaktade henne: jag ville be henne illustrera en novell. Och hon accepterade. Vi betalade bra, men jag minns inte att hon ens skulle ha frågat om arvodet, innan hon åtog sig uppdraget.

När hon sen kom upp på redaktionen på översta våningen på Sveavägen 68 för att lämna över resultatet, tittade hon nyfiket på mig och sa:

– Varför valde du mig?

Jag kunde ha nämnt flera skäl men angav bara det viktigaste. Jag hade som så ofta kollat Illustratörcentrums katalog med arbetsprover och funnit att hennes tecknarstil föreföll passa bra till den aktuella novellen.

Tidningsredaktörer var hon ju mycket bekant med, så jag tror att hon ögonblickligen förstod, att precis det var mitt huvudskäl.

Med tanke på Jessica Kempes kolumn i kulturdelen av dagens DN om den nyss sända TV-serien ”Det mest förbjudna”, ”Varför får inte Kerstin Thorvalls tecknande plats?”, har åtminstone jag nu gjort min plikt.

Och med tanke på vad som också ligger bakom den frågan, det faktum att Kerstin Thorvall hade ett rikt förgrenat sexliv, är det bäst att tillägga, att jag bara har träffat henne en gång, på en tidningsredaktion och i vittnens närvaro.

En film som gräver i Polens mörka förflutna, därför ytterst aktuell i dag

”Ida” (2013) är mycket sevärd film om Polens mörka nära förflutna, därför ytterst aktuell just i dag. Pawel Pawlikowski står för regi samt tillsammans med Rebecca Lenkiewicz även manus. ”Ida” utsågs till bästa icke-engelskspråkiga film vid Oscarsgalan, och när jag nu har sett den, förstår jag varför de styrande i dagens Polen värjer sig mot den. Den drar sig nämligen inte för att visa mycket obehagliga saker inte bara de tyska ockupanterna under andra världskriget utan också polacker gjorde, i det här fallet med landets judar.

Öppenheten i det polska kulturlivet har under perioder varit stor – minns till exempel Andrzej Wajdas fantastiska ”Aska och diamanter” från 1958 – jag kommer ganska osökt att tänka på den, när jag ser ”Ida”, vars handling utspelas under tidigt 1960-tal.

Estetiskt är ”Ida”, med sitt svart-vita foto, släkt med filmer ur den franska nya vågen – även den rymde ju lysande svart-vita filmer som François Truffauts ”Jules och Jim” (1961).

Ideologiskt rymmer ”Ida” stora delar av Polens efterkrigshistoria och de skuggor först den nazityska erövringen, sen kommunismen, momentant mer tolerant men i perioder brutalt förtryckande, kastade över det här samhället och hur de här regimerna påverkade också alltför många polackers sinnen och beteenden.

I centrum för handlingen i filmen – dess tid är 1962 – finns sjuttonåriga Anna (Agata Trzebuchowska), uppvuxen och uppfostrad i ett katolskt kloster; katolicismen är en mycket viktig del av polsk kultur, var det även då. Hon är hängiven sin tro och beredd att avge sitt nunnelöfte. Men abbedissan låter henne först åka för att möta moster Wanda (Agata Kuleza), den enda av Agatas släktingar som finns kvar i livet.

Och genom henne rullas Annas, egentligen Ida Lebensteins, mörka familjehistoria upp. Hennes föräldrar var judar som mördades under andra världskriget. Men vad hände, och finns deras grav någonstans?

Vägen dit – kanske finns svaret i deras gamla hemby – formas filmiskt till en svart Road Movie.

Filmiskt är den här långsamt framrullande (i bil) historien, med sina mörka skyar över en lantlig grusväg, en väg in i oändligheten, estetiskt remarkabel. Vårt agerande par gör också uppehåll på hotell, ett ställe där det i restaurangen anordnas dans till tidstypisk polsk jazzinfluerad musik.

Moster Wanda, som även hon bär på smärtsamma upplevelser, dövar sin ångest med sprit och sex. Hon lyckades under kriget undkomma förintelsen, deltog också i gerillans kamp mot det nazistiska väldet. Som många andra med den bakgrunden startade hon med att, i egenskap av jurist, delta i den nya regimens utrensningar och bestraffningar efter kriget – bland annat dömde hon, berättar hon nu, en del människor till döden. Men nu är hon en desillusionerad människa med ryggen vänd mot den kommunistiska samhällsapparaten. Sin livsångest bekämpar hon även med drastiska skämt. Och i motsats till Ida är hon ateist, således också utan den tro som var och är de flesta judars.

Tillsammans kommer Wanda och Ida till slut till den av alla gudar förgätna by, där Idas familj en gång bodde. Som man kan vänta sig möter de till slut i det som Wanda pekar ut som familjens hus en man som förnekar all kännedom om den judiska familjens öde. Men när han förstår att de här oväntade besökarna kan göra anspråk på det hus där han bor – de söker bland annat upp hans sjuke och sängliggande och knappt talbare far – faller han till föga och leder dem till ett ställe i skogen där han med en medförd spade gräver upp deras grav. Den här grävscenen i skogen känns mycket hotfull och ångestladdad, men den grävande mannen lämnar över skelettdelar, bekänner att det var han själv som sköt dem men ber dem som gentjänst att få behålla gården. Lilla Ida, som då var för liten för att senare minnas något, lämnade han över till ett barnhem.

Och Ida och Wanda åker därifrån med skelettdelarna i bagageutrymmet.

Efter de här omskakande händelserna vacklar också Ida i sin fromt katolska tro. Hon dricker för första gången i livet vodka, mycket vodka, och hon provar ett engångligg med en av musikerna i bandet på hotellet, Szymon (Jerzy Zela), som hon redan första kvällen på hotellet kände dragning till och som för övrigt säger sig vara av zigenarsläkt.

Men innan han har vaknat, smyger hon upp, klär på sig, och återvänder till klostret.

Orkla Foods rationaliserar i Norge – en del produktion flyttas till Sverige

Norska Orkla Foods växer gradvis till ett allt större företag, bland annat inom livsmedelsproduktion och då inte bara i närområdet Norden och Baltikum.

Inom tillverkningssektorer, där man äger snarlika företag i närliggande länder, gör man kostnadsbesparande rationaliseringar: lägger ner tillverkning i ett av de berörda länderna och koncentrerar den till anläggningar i närliggande områden. Ett ännu inte avgjort sådant fall är den nedläggning av chipstillverkningen på Åland jag tidigare har skrivit om – nedläggningar berör inte bara då friställd personal utan riskerar också att väcka aggressioner på den berörda lokala marknaden.

Nu aviserar Orkla Foods två sådana rationaliseringsåtgärder, som åtminstone visar, att man inte speciellt skyddar sina tillverkningsenheter i Norge.

Verksamheten i Grimsøy Kloster i Skien föreslås bli nedlagd, och all dryckesproduktion – främst Fun Light och Tomtegløgg – föreslås flyttas till Kumla i Sverige, medan pulver till energidrycker och olika essenser flyttas till andra tillverkningsenheter inom koncernen. Orkla Foods har för närvarande 14 fabriker i Norge. Den nedläggningshotade fabriken har 24 anställda.

Orkla Foods två tillverkningsenheter i Rygge i Østfold, Idun och Nora med tillsammans 80 anställda, slås samman, och i samband med det flyttas det mesta av Orklas ketchup-, senaps- och dressingproduktion till Fågelmara i Sverige, där Orkla tidigare tillverkar bland annat Felix ketchup. Produktionen av grönsaksprodukter, främst surkål och olika slags gurka, blir kvar i Rygge.

En medmänniska och hennes liv på jorden

Jag är ju i den åldern då den ene efter den andra av ens gamla vänner dör. När jag kan, går jag på deras begravningar, skriver också några minnesrader om dem under vinjetten Last Chorus.

Både därför och av andra skäl har jag för vana att kolla dödsannonserna i de tre tidningar vi prenumererar på.

Ibland, som i dagens DN, glider min blick in på en dödsannons över någon jag aldrig har träffat, heller aldrig har hört talas om:

”Vår älskade Mamma
och Farmor

Selma
Bengtsson

f. Friedman
* 24 juli 1922

har i natt stilla insomnat.

Sörjd och saknad av oss
släktingar och vänner.”

Ovanför detta fanns den judiska davidsstjärnan, men det som grep mig var framför allt den text som ersatte det som i dödsannonser ofta utgörs av några rader ur någon dikt:

”Din väg på jorden:
Frankfurt am Main, Lodz,
Auschwitz, Berlin,
Ravensbruck, Lia,
Varberg, Göteborg.”

Påskbesök av sonen och hans familj

Sonen, Matti, har tillsammans med sin familj varit och hälsat på oss i Öregrund. De kom på påskdagen och åkte i dag.

Öregrund var Mattis sommarlovsland under barndomen, så det är ganska naturligt, att han då och då kommer hit och hälsar på oss tillsammans med sin Karin och deras två barn, Ella och Sofia. Vi har hyggligt med utrymme – Ella, tre år, snart fyra, har tagit över sin pappas gamla rum och säng, så det är i det rummet vi också har placerat de från Uppsala medtagna leksakslådorna.

Efter lite inledande avvaktan visar hon snabbt, att hon känner sig hemma här hos oss och gör också turer ut på tomten. Hon minns också annat från tidigare besök i Öregrund och följer med farmor till Konsum och till lekparken som ligger på vägen dit och längre utflykter med pappa och mamma till klipporna runt fyrskeppet och till den större lekplatsen nere på stan. När hon i pappas sällskap är tillbaka på Konsum just när jag är där och handlar, hittar jag henne ensam vid det roterande DVD-filmstället. Jag frågar henne, om det är någon film hon gärna skulle vilja ha, och då plockar hon raskt ut en Sune-film. När jag undrar om den verkligen är för hennes ålder, säger hon, att hon redan har sett den (vilket senare bekräftas av hennes pappa). Så jag köper den åt henne, och fastän vi har travar av barnfilmer, ser hon den här om Sune tre gånger på video.

Så småningom står jag också hyggligt högt i kurs, när hon upptäcker det jättepåskägg jag har köpt på Konsum och sen fyllt med flera påsar noggrant utvalt godis.

Hennes lillasyster Sofia är än så länge så liten, att hon till att börja med håller sig till mammas eller pappas trygga famn. Men som alla små barn lockas hon av att ta på alla saker, även fönstret när hon befinner sig i kökssoffan. Hennes ordförråd är fortfarande begränsat till det mest näraliggande, sådant som mamma och pappa, men snart börjar hon kommunicera med farfar och farmor genom ljud och leenden. Och strax innan Matti och hans familj ska åkta hem till Stockholm igen och när jag sitter i gungstolen på glasverandan, får jag, utan att det kommer några protester alls, hålla henne en lång stund – det börjar med att vi tillsammans gungar i gungstolen.

Matti har också hjälpt Birgitta med att inför den planerade ommålningen av huset ta ner klängväxter och spaljéer från väggarna och sen frakta undan dem.

Men eftersom han inte var i sin vanliga fysiska form, avstod vi tills vidare från att kånka upp kartongerna med månadsmagasin och serietidningar på vinden. Det får vi lösa på något annat sätt.

Däremot gjorde han en annan insats. Han har lokaliserat och ställt in en annan TV4-sändare i stället för den vi tidigare hade i TVn, den som var försvunnen när vi flyttade ut för sommaren.

Inga häftiga ändringar i dansk opinion

Vi startar som vanligt för jämförelsens skull med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 27 mars, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 7,4 procent
Venstre 17,2 procent
Dansk Folkeparti 20,7 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,2 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 6,6 procent
Venstre 17,6 procent
Dansk Folkeparti 20,5 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Inget av de enskilda resultaten i de senaste mätningarna innebär någon ny och överraskande trend, men man kan notera, dels att Socialdemokratiet nu, efter att i de senaste mätningarna ha närmat sig sitt valresultat, inte längre ökar, dels att det minoritetsregerande borgerliga Venstre fortsatt ligger under sitt inte särskilt lysande valresultat.

Finland: Inget stormande stöd för Paavo Väyrynens nya EU-kritiska parti

Helsingin Sanomat har bett Tutkimus undersöka finländarnas inställning till EU och samtidigt också deras benägenhet att rösta på Paavo Väyrynens nya parti, Kansallaispuolue (Medborgarpartiet).

På frågan om man i Finland på nytt borde rösta om landets EU-medlemskap svarar 50 procent nej och 43 procent ja – 8 procent kan inte ge något bestämt svar.

På frågan om hur man själv skulle rösta, om en sådan omröstning ändå kom till stånd, svarar 56 procent, att de skulle rösta för fortsatt medlemskap, 36 procent, att de skulle rösta på utträde, och 14 procent, att de inte kan svara.

Och så kommer en tredje fråga: Hur sannolikt är det att du kommer att rösta på Paavo Väyrönens Kansallaispuolue? Här svarar 2 procent mycket sannolikt och 4 procent troligen.

18 procent svarar troligen inte och 70 procent mycket osannolikt.

5 procent anser sig inte kunna svara.

Något stormande stöd för Paavo Väyrynen och hans nya EU-kritiska parti indikerar den här undersökningen inte, detta trots att långt fler finländare är kritiska till EU-medlemskapet.

Estland: Centern fortfarande störst, men ordförandestriden börjar sätta sina spår

Två nya partisympatiundersökningar har publicerats i Estland, dels en gjord av TNS Emor för nyhetsbyrån BNS, dels en gjord av Turu-uuringute AS för radion.

Enligt båda får Keskerakond (Centerpartiet) stöd av 25 procent och är därmed fortsatt landets största parti. I valet 2015 samlade Centern stöd av 24,8 procent. Men partiet har senare legat ännu högre, och den nuvarande nedgången kan vara en reaktion mot ledarstriden i partiet mellan Edgar Savisaar och hans utmanare Kadri Simson.

Det ledande regeringspartiet, det borgerliga, nyliberalt anstrukna Reformierakond (Reformpartiet), som i valet med 27,7 procent blev största parti, har sen åkt kana i opinionen men är nu ändå med 23 procent i båda mätningarna landets näst största parti.

Om platserna som tredje, fjärde och femte största parti tävlar tre i dag tre relativt jämnstora partier, ett av dem regeringsparti, två i opposition.

I trepartikoalitionen, som leds av Reformpartiet, ingår Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), som i valet fick 15,2 procent. Nu får partiet 14 procent hos TNS Emor och 15 procent hos Turuuringute AS.

Oppositionspartiet Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) fick i valet stöd av 8,1 procent men är nu uppe i 13 procent hos TNS Emor och 15 procent hos Turu-uuringute AS. Partiet, som är nytt i Riigikogu (Riksdagen), har växt när det började exploatera främlingsfientliga stämningar, riktade mot ökad flyktinginvandring.

Det andra av de två nya partier, som (i deras fall med stöd av 8,7 procent) tog sig in i Riigikogu i det senaste valet, var Vabaerakond (Fria partiet) – det har framför allt tagit sina röster från Reformpartiet och har därför av detta hållits utanför regeringskoalitionen. Enligt TNS Emors mätning är det med 14 procent lika stort som Socialdemokraterna; enligt Turu-uuringute AS stöds det av 12 procent.

Det tredje partiet i den sittande koalitionsregeringen, det konservativa, kristna och estnationalistiska IRL, Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderenslandet och Res Publika), är fortsatt i en djup vågdal. I valet fick det 13,7 procent men är nu enligt både TNS Emor och Turu-uuringute AS nere i 6 procent,