Septembersöndag två veckor före valet

Vädret är grått. Tidigare i dag regnade det. Hösten är obönhörligt här.

Det är lite ensamt i huset – tidigt i morse åkte Birgitta till Arlanda för att ta flyget till New York. Där stannar hon nästan hela den kommande veckan; hon har UNICEF-möte i FN-skrapan. Hon har också letat på nätet efter musikbegivenheter att gå på på kvällarna, men alla de stora institutionerna är ännu sommarstängda.

Jag har lagat lax- och torskburgare till lunch, och till i kväll har jag kvar av den lördagsmiddag jag lagade: pepparrotskött med färskpotatis samt kokt blomkål och kokta morötter. Just nu är jag lite inne på att laga gammaldags husmanskost. Jag har till exempel lagat laxpudding. Kalops blir det nog också snart.

I går var vädret bättre, så jag var flera vändor ute i trädgården: tog in tvätt från strecket, tog upp potatis, plockade plommon av ett par sorter som hade hunnit mogna, samlade upp nerfallna augustipäron från gräsmattan.

Mitt flera årtionden långa arbete för socialdemokratin gör förstås att jag med stort intresse följer valrörelsen i tidningar och TV. Min långa erfarenhet av att verka mitt i stormens öga gör att jag mycket väl förstår att raden av för socialdemokratin ogynnsamma opinionsundersökningar kan stämma ner modet på partiets valarbetare. Det är i själva verket det farligaste med dem. Det är två veckor kvar till valet, och under dem kan mycket hända.

De äldre socialdemokratiska statsmän (?) som nu hjälper borgarna med att så tvivel om Mona Sahlin visar en häpnadsväckande illojalitet mot sitt eget parti – är det det faktum att Sahlin nu, äntligen, har börjat tala om jämlikhet och citera Marx (se dagens Aftonbladet) som har skrämt upp herrarna till den grad? Skulle det ändå gå åt helvete i valet, får vi ta den debatten då, men där är vi långt ifrån ännu.

Att opinionen ännu kan hinna svänga över i de rödgrönas favör är valstrategerna i allianspartierna också väl medvetna om. Fredrik Reinfeldt gjorde en fullkomligt katastrofal utfrågning i TV här om kvällen, fastän man inte låtsas om det i borgerligt dominerade – det vill säga nästan alla – media. För att rädda det som räddas kan har man fått i gång en fullkomligt absurd debatt om det faktum att den strokedrabbade och av Försäkringskassan helt sanslöst behandlade läkaren Jörg Teichert, som bringade Reinfeldt på fall i TV-utfrågningen, också har ställt upp i en presskonferens med Socialdemokraterna.

Av den uppståndelse som sedan följde på den borgerliga kanten kunde man tro att Socialdemokraterna på något illistigt sätt hade lyckats få med en av sina egna i TVs utfrågning av Reinfeldt. Men av en nyhetsartikel i DN (4 september) framgår att historien om fallet Teichert först publicerades i borgerliga Falu-Kuriren, där alltså både TVs utfrågare och Socialdemokraterna hittade den.

Teichert är inte medlem i Socialdemokraterna (eller något annat parti), och det finns väl inget konstigt med att han – så uppenbart omänskligt behandlad som han var – ställde upp där han kunde få maximal uppmärksamhet, i TV. Inte heller är det väl något konstigt med att han ställer upp tillsammans med ett stort oppositionsparti, som faktiskt, om de röd-gröna vinner valet, vill se till att fall som hans inte upprepas.

I kväll ska jag fortsätta att följa valrörelsen via TV: se utfrågningen av Lars Ohly (V) och också kolla Agenda.

Kryptiskt krypto

Kryptot i Aftonbladet Kryss & Quiz innehåller märkligheter vecka efter vecka. I grunden är det enkelt, för enkelt, men för att få till helheten tvingas konstruktören, Gudrun Pettersson, också att använda sig av förkortningar, som nu senast IG. Jag kan inte heller tänka mig att det finns några andra anledningar än konstruktörens svårigheter att få till det på slutet, att veckans krypto i nedre högra hörnet använder ett så ovanligt ord som MACH. Jag är, tror jag, en hyggligt allmänbildad person, men jag fick slå upp det här ordet: Mach, även Machs tal eller machtal, förkortas M eller Ma. Machtalet är kvoten mellan hastigheten hos ett föremål och ljudhastigheten i dess omgivande medium, för att citera vad jag hittade på Google.

Men vad som är värre är att kryptot, som så många gånger förr, innehåller ett fel. 12 i kryptot är den här gången i andra fall lika med X, vilket leder till att det andra översta lodräta ordet kommer att bli ASSOCIATIOX och det vågräta ord som korsar detta längst ner kommer att bli BAXALT.

Naturligtvis förstår jag, att svaren egentligen ska bli ASSOCIATION respektive BANALT. Men i så fall borde det ha stått 2 i stället för 12 i den ruta som förorsakar felet.

Och fortfarande undrar jag, varför Gudrun Petterssons krypton är så felbemängda.

Mona Sahlin gjorde mycket bra ifrån sig i kvällens TV-utfrågning

Mona Sahlin gjorde en mycket fin insats i utfrågningen i TV i kväll. Hon argumenterade väl och kunnigt i svaren på alla frågor hon fick och lyckades också räta ut en del frågetecken i det utrikes- och säkerhetspolitiska avsnittet. Alla intrikata frågor – samt även Henrik Dorsins provokativa visa om hennes tobleroneaffärer – klarade hon med bibehållet lugn, rent av leende.

Nej, den här TV-utfrågningen fick henne inte i gungning, långt mindre ur balans.

Och svaren om RUT-avdraget antydde att hon har mer krut att komma med, om några dagar då det gemensamma röd-gröna valmanifestet ska redovisas.

Att hon för ögonblicket inte kunde påminna sig den exakta storleken på ersättningsnivåerna i de röd-grönas förslag om arbetslöshetsförsäkringen tror jag bara var bra – det är långt ifrån säkert att väljarna mest uppskattar politiker som liknar robotar med datamaskin i stället för hjärna. För egen del tror jag att väljarna mer uppskattar politiker med hjärta.

Och hjärtat, det sitter till vänster.

Politiska ställningstaganden kan ibland finnas där man inte väntade sig sådana

Lars-Erik Larsson (1908-1986) var och är en med rätta högt ansedd svensk 1900-talstonsättare. Hans orkestermusik och kammarmusik tilltalar många, och han har också nått en bred publik genom att skriva till exempel filmmusik. Han var född i och återvände så småningom till Skåne, men han verkade länge i Stockholm, var också 1961-1965 director musices vid Uppsala universitet.

Bland hans tidiga verk finns ”De nakna trädens sånger” från 1932, ursprungligen en diktsvit från 1906-1907 av Sigfrid Siwertz (1882-1972, han med ”Mälarpirater”). De här sångerna med melodier som speglar de olika trädens karaktär finns inspelade från 1978 med uppsalakören Orphei Drängar under ledning av Eric Ericson.

Redan 1957 spelade Eric Ericsons kammarkör in Lars-Erik Larssons ”Missa Brevis” från 1954.

Båda de här verken hittar man på CDn ”Förklädd gud” (Swedish Society / Discofil, SCD 1096, 1998), som alltså har fått sitt namn efter ett av Lars-Erik Larssons viktigaste verk. Här möter vi ett verk av Larsson, fullbordat ödesåret 1940, med ett textinnehåll hämtat från den grekiska mytologin och skrivet av Hjalmar Gullberg 1933, dock med ett intressant tillgägg, som jag ska återkomma till, gjort 1939.

Musikaliskt består ”Förklädd gud” omväxlande av kör-, solo- och recitationspartier. För recitationen står Lars Ekborg. För musiken står Stockholms radioorkester och för körpartierna Martin Lidstams vokalensemble; dirigent är Stig Westerberg. Sångsolister är Erik Saedén, baryton, och Elisabeth Söderström, sopran. Det här är mycket hörvärt i den inspelning från 1957 som finns på CDn, kan jag lova, men jag vill här främst fästa läsarnas uppmärksamhet på det faktum att ”Förklädd gud” med sina motiv och agerande, hämtade från de grekiska gudasagorna, inför uruppförandet i radio 1940 av Hjalmar Gullberg försågs med ett tillägg, som var en kommentar till det som då hände i Europa:

Ej för de starka i världen, men de svaga
Ej för krigare men bönder, som ha plöjt
sin jordbit utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga.

Hjalmar Gullberg (1898-1961) var inte bara den idyll- och kärleksskildrande poet en del vill reducera honom till. Den här klassiskt bildade författaren visade politiskt kurage många gånger under andra världskriget, när han var anställd på Sveriges radio. Den 9 april 1940 såg han till exempel till att Esaias Tegnérs ”Det eviga” lästes som Dagens dikt.

Thomas Östros vann den första stora valdebatten i TV

I kväll sändes, från Umeå, den första stora valdebatten i TV, den om ekonomi. Efter en lite trevande och småputtrig inledning fick den här debatten nerv och blev intressant.

Thomas Östros (S), som tidigare inte alltid har haft det alldeles lätt att tas med den självsäkre Anders Borg (M), vann med god marginal matchen mot finansministern i alliansregeringen, och fick dessutom god och pricksäker assistans av två kvinnor, Mikaela Valtersson (Mp), som täckte inte bara de gröna frågorna utan också stod upp för en välfärdspolitik med social profil, och så vänsteryttern Ulla Andersson, som bidrog med rättvisepatos och en del nödvändigt jävlaranamma. Bäst i hela debatten var Thomas Östros’ offensiva och klargörande svar på de blå regeringsföreträdarnas grillfrågor, vilket ytterligare förstärktes av att Östros avlevererade sina svar med både säkerhet och gott humör.

Min bedömning är att den enda fråga där allianssidan av applåderna att döma hade lite flyt var frågan om bensinkostnaderna. Men här ska man komma i håg att den applåderande publiken fanns i Umeå, inte i Soho på Söder i Stockholm där Miljöpartiet i dag hotar Socialdemokraternas ställning som största parti på den rödgröna sidan. I den här frågan blev de rödgröna långt ifrån svarslösa i TV, men argumentationen behöver ytterligarfe finslipas så att den går att använda i landsändar med så vitt skilda förutsättningar som de nämnda.

En intressant iakttagelse från debatten var att de rödgröna så framgångsrikt gång på gång lyckades ställa regeringens skattesänkningar mot jobb och nödvändig välfärd, inte bara den ”välfärdens kärna” Borg, Reinfeldt & co vill begränsa sig till.

Jag skulle tro att humöret hittills, efter en rad nedslående opinionsundersökningar, inte har varit det allra bästa bland de rödgröna valarbetarna, men kvällens debatt måste rimligen ha fått dem att repa nytt mod: Fortsätter valrörelsen som kvällens TV-debatt, ligger ett regeringsskifte klart inom räckhåll.

Nu gäller det bland annat att övertyga den stora skaran av fortfarande osäkra.

Saknade bloggvänner

Som de som regelbundet läser min blogg väl har lagt märke till, gör jag relativt sällan ändringar i min blogroll. Det beror inte på slentrian eller slöhet. De som har hamnat på min blogroll-lista har valts ut efter noggrant övervägande: Jag ska verkligen ha lust att kontinuerligt läsa just deras bloggar för att de ska hamna där, och de ska veta att jag – även om jag inte kommenterar så ofta – verkligen läser deras bloggar.

När jag i dag försökte öppna Anna Ardins blogg, upptäckte jag att hon har privatiserat den – man måste få nyckel för att komma in på den. Visserligen finns hon fortfarande på Rebella-bloggen, men jag tycker att det är tråkigt att hon själv inte längre finns fritt tillgänglig på nätet – varför vet jag inte. (Jag har nu fått ett förslag till varför, men eftersom jag inte vill bidra till att sprida obekräftade uppgifter, har jag valt att ta bort den här kommentaren.)

Ett par andra läsvärda bloggar, Danielssons lakejer och Morgan Johanssons blogg, uppdateras med alltför långa mellanrum.

Kajsa Borgnäs, som jag trodde skulle få mer tid att blogga när hon avgick som studentförbundsordförande, har i själva verket inte skrivit en rad efter sin avgång.

Min vän Peter Gustavsson i Uppsala har, sedan han var med om att få i gång ETC/UppsalaDemokraten och började skriva där, knappast alls längre ägnat sig åt sin tidigare så läsvärda blogg.

Victoria Harnesk, tidigare arbetskamrat på 68an, numera mest verksam med samiska intressefrågor, har en blogg som just nu verkar ha havererat tekniskt.

Samtliga alltså röster som jag saknar.

Jag gör ingen utrensning just nu, men i längden kan jag ju inte ha en rad bloggroll-länkar som inte leder någonstans.

Min tystnad berodde på datorhaveri

I dag när jag på Konsum i Öregrund träffade Marina, som just har återvänt till jobbet efter semestern, frågade hon varför jag inte hade skrivit något på bloggen på flera dagar. Fler kan ha undrat detsamma.

Förklaringen är att vi har råkat ut för datorhaveri. Det började med att man, när man klickade på sitt namn – här i sommarhuset delar jag dator med Birgitta och Viggo – fick upp en bakgrundsbild utan ikoner. Ganska snart därefter blev skärmen helt svart. Försök att koppla ur datorn och sen starta om den hjälpte inte.

Så det var bara att ringa servicefirman i Östhammar och tillkalla hjälp. Reparatören kunde ingenting göra utan tog datorn och skärmen med sig till verkstan. Per telefon fick vi sedan veta att den här datorn nog hade gjort sitt – man kan säga att den hade dött av ålderdomssvaghet.

Så det blev att beställa en ny.

I dag kom den, en ny och modernare med större kapacitet och större bildskärm.

Därmed är jag fit for fight igen.

Melodikrysslösningen i mitt fall fördröjd av familjefest

Ibland, ytterst sällan i mitt fall, händer det att jag inte kan lösa Melodikrysset när det direktsänds.

Så är det i dag. Vi har familjefest på Birgittas sida.

Jag återkommer när jag har hunnit lyssna på programmet på webben, förmodligen på söndag.

Återkom gärna då.

Åter fel i Aftonbladets krypto

Jag har just löst Gudrun Petterssons Kryptiskt i veckans Aftonbladet Kryss & Quiz. Och som vanligt hittat ett fel där.

Ungefär på mitten till vänster finns ett vågrätt ord som, om 10 som i övriga fall = V, blir BAVNRÖST. Lodrätt genom detta går då ordet PVATKVARN.

Nu undrar jag om Gudrun Pettersson är skånska och har svårt med r:en.

Fast ännu hellre skulle jag vilja veta varför det vecka efter vecka blir fel i Aftonbladets krypto.

I Sommar finns den där blandningen som är dagens Sverige

Bland ”Sommar”-värdarna hittar man numera människor med ganska varierande etnisk bakgrund, det som utmärker dagens Sverige.

De två senaste dagarna ger exempel på detta, fast med hjälp av människor som har sin bakgrund i flyktinggrupper som kom relativt tidigt till Sverige, under andra världskriget. Ja, jag tvivlar på att många av lyssnarna, innan de lyssnade på de här båda programmen, ens hade en aning om att det inte rörde sig om pursvenskar sedan många generationer.

Lena Olving har nyligen utnämnts till Sveriges mäktigaste kvinna inom näringslivet – hon är vice VD i SAABs försvarsgren och har dess förinnan arbetat inom Volvo. Hon har en far som har varit rektor på Chalmers – men han kom hit från Estland.

Hur har då Lena Olving lyckats ta sig så långt inom en samhällssektor, så totalt dominerad av män? Ja – framgick det av hennes sommarprogram – inte hade hon tagit öppen kamp med alla slipsförsedda kolleger i styrelserummen. I stället hade hon tyst för sig själv sjungit ”Lilla snigel, akta dig”. Mitt intryck av henne var att hon långsiktigt hade vunnit sina slag med hjälp av list och överlägsen smartness.

Den här taktiken hade förvisso hjälpt henne själv, men som hon själv konstaterade: med den takt som råder i dag kommer det att ta ytterligare 70 år innan kvinnor är lika ofta representerade som män i maktpositionerna inom näringslivet. Hennes råd till kvinnorna – jobba ännu hårdare – var i det här avseendet i lamaste laget. Nog skulle lite kvotering snabba på processen så att det gick mycket fortare.

Men hennes attityd var alltså mer gladlynt än präglad av stridslystenhet, vilket underströks av låtvalet.

Vanna Rosenbergs farföräldrar kom hit från Polen, var judiska flyktingar undan förintelsen. Hon berättade om detta i ett starkt avsnitt mot slutet av sitt sommarprogram, där också farmodern, Hala, fick medverka med en bandad sång. Över huvud taget fanns det flera känslostarka partier i programmet, till exempel det hon berättade om sin systers död i cancer och där Carola Häggkvist visade sig ha haft en berömvärd inlevelseförmåga i den situation ett barn som är tillräckligt stort för att förstå vad som hotar henne genom henne fick stöd och hjälp.

Carola hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på på skiva – då föredrar jag vida, för att knyta an till Vanna Rosenbergs musikval, till exempel Svante Thuresson, Rebecca Törnqvist och Django Reinhardt – men efter det Vanna berättade om Carolas uppställning för systern, som hon alltså från början inte ens var bekant med, är jag beredd att förlåta henne mycket.

Vanna Rosenberg har spelat ganska mycket på Uppsala stadsteater, till exempel i dramatiseringen av Elsie Johanssons ”Nancy Victoria”. Jag håller henne för att vara en god skådespelerska, men medan jag sedan länge känner Elsie känner jag inte alls Vanna.

Däremot känner jag hennes far, debattören och författaren Göran Rosenberg. Inte nära men vi har ändå haft viss kontakt genom åren. Han är en av dem som under de där politiskt kaotiska åren i början på sjuttiotalet hade en maoistisk period, men jag minns också när han under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s) en gång, helt utan att söka egen vinning, i ett brev till mig uttryckte sin uppskattning över det slags tidning – politik, kultur, reportage – jag gjorde. Politiskt skulle jag tro att vi i dag står varann ganska nära. Det grundar jag på ganska många av de debattartiklar av honom jag har läst i Dagens Nyheter – jag har för övrigt från bloggen lagt länkar till flera av dem. Och då tänker jag verkligen inte bara på vad han har gjort för att verka för sans och balans i israelfrågan utan ännu mer på vad han har skrivit om svensk inrikespolitik.