Melodikrysset nummer 38 2018

22 september 2018 23:03 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi flyttade ut till sommarhuset i Öregrund veckan före påsk och har knappt besökt lägenheten i Uppsala sedan dess, planerar inte att flytta tillbaka till Uppsala än på ett tag. Men just nu är vi tillfälligt i vårt vinterviste i stan av en särskild och trevlig anledning: Birgitta, vår dotter Kerstin och hennes son Viggo fyller alla år med bara kort mellanrum, och det firar vi med gemensam födelsedagsfest för den trängre familjekretsen.

Birgitta hade lagat en synnerligen god födelsedagsmiddag, och sen hade vi presentutdelning. Det vill säga jag hade firat Birgitta med smörgåstårta och presenter redan på hennes riktiga födelsedag, 20nde september, i Öregrund, och firar hemma gör också Kerstin och Viggo, fast hos sig i Uppsala. Det viktigaste med det här är att träffas under trevliga former, och så avslutade vi med Kerstins tårta och hallon från hennes kolonilott; Viggos syster Klara hade hjälpt Kerstin med bakningen. Jag tänker inte räkna upp alla presenter, men jag kan ju nämna att både Birgitta och Kerstin fick blomsterlök av mig.

I går när jag kom in till lägenheten i Uppsala trodde jag att det var kört med Melodikrysset i dag: Bildskärmen på min dator blockerades av ett pop-up-meddelande, som inte gick att ta bort, och även Birgitta sa, att hennes dator inte fungerade. I morse gjorde jag i alla fall ett försök att få ordning på hennes dator, och si, det fungerade, och som tack fick jag låna hennes dator under Melodikrysset. Senare har jag också rensat min dator från blockeringen genom att svara nej på alla (många) kommersiella frågor, samtliga med syftet att komplettera programmet med en rad nya funktioner.

Själva krysset var inte särskilt svårt, men som vanligt fanns det åtminstone några frågor som jag inte kunde spontant.

”Vadå?”, 2007 med Linnea Henriksson, har jag nog aldrig hört.

Idol har jag aldrig lyssnat på, men eftersom Anna Bergendahl också har vunnit Melodifestivalen 2018, har jag åtminstone hört henne, även om hennes ”We Were Never Ment To Be Heroes” inte har fäst sig i melodiminnet. Sen gick det ju heller inte så våldsamt bra i ESC.

”Hej hej, hemskt mycket hej” från 1986 kommer jag mycket väl i håg, dock inte att den sjöngs av Hemliga byrån, det vill säga författarduon Anders Jacobsson och Sören Olsson (som jag däremot känner till som författare till böckerna om Bert.

Så spelade Eldeman ”On the Sunny Side of the Street”, som jag förstås har hört otaliga gånger, även med Svend Asmussen. Men i dag ville Eldeman veta vem som har skrivit låten, som är från 1930. Det har varit omstritt, men kompositör var Jimmy McHugh.

”Take My Breath Away” har jag förstås också hört, men jag har faktiskt aldrig hört den i filmen den spelades i, ”Top Gun” från 1986. Men Google hjälper: Huvudrollen i den spelades av Tom Cruise.

Däremot minns jag att ”Lilla fågel blå” (1993) sjöngs av Staffan Hellsrand.

Bang a Boomerang” sjöngs 1975 in av Svenne (Hedlund) och Lotta (då gift med honom – de har senare skilts, men var då en duo). Lite senare samma år kom låten också med ABBA, gruppen där upphovsmännen Björn och Benny fanns.

Lisa Nilsson sjöng 1992 in ”Himlen runt hörnet”. Men den skrevs av Mauro Scocco.

Lite lättfärdigare är ”Flickor bak i bilen” med Siw Malmkvist (1956). Den här turen gjordes således i bil.

Ta mig till havet” sjöngs 1986 in av Peter Lundblad, men själv minns jag den av ett annat och mer privat skäl. Min kusin Kreete, bosatt nere i Skåne, älskade den här låten, och när hon dog – hon var äldre än jag – sjöng en sonson den à capella vid begravningen. Lite senare, när jag var på besök i min och även Kreetes forna hemby, Juminda I Estland, stötte jag där ihop med hennes söner, som hade kommit dit för att uppfylla hennes sista önskan: att hennes aska skulle spridas i havet, Finska viken, utanför vår gamla hemby.

Men vi avslutar krysset med en låt, som jag inte blir lika tårögd av, ”Blommig falukorv”. Här sjöngs den på engelska av Claes Jansson. som jag känner och som jag senast hörde vid Socialdemokraternas Första maj-möte i Uppsala. Men den svenska originaltexten är skriven och insjungen på skiva av Hans Alfredson som tillsammans med Tage Danielsson var med i Socialdemokraternas valkampanj 1968 – jag hade då personligen kontakt med Tage om hans ”En soffliggares dagbok”. Fast senare blev de båda kritiskt inställda till socialdemokratin, dock aldrig borgerliga.

Birgitta och jag avslutade lördagskvällen framför TVn, och för att inte missa ”Morden i Midsomer”, i dag närmast en klassisk deckare med många misstänkta, gjorde jag ett uppehåll i melodikryssredovisningen. Vi åt också middag framför TVn, och det blev inte blommig falukorv.

Nu ska jag diska.

Melodikrysset nummer 36 2018

8 september 2018 16:02 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Som vanligt hade Anders Eldeman en rad frågor som förutsätter att krysslösarna ser både film och TV.

Själv har jag genom åren sett få TV-såpor, och ”Skärgårdsdoktorn” från 1997 utgör inget undantag. Dock gillar jag Stefan Nilsson som har skrivit musiken till den här serien.

Inte heller är jag våldsamt förtjust i Per Gessle och Gyllene Tider, men visst minns jag deras hit från 1979, i dag spelad av Lennart Palm: ”Flickorna på TV 2″ – fast här skulle 2 skrivas med bokstäver, två.

I dagens kryss spelades vidare Art Garfunkels insjungning från 1998 av ”Always Look On the Bright Side of Life”, som ursprungligen skrevs 1979 av Eric Idle för Monty Pytons ”Life of Brian”.

Jan Guillou har aldrig som författare fångat mig, och det har väl bidragit till att jag inte heller har sett någon film med Arn som hjälte. Däremot gillar jag Laleh, som gjorde musik till Arn-filmen ”Tempelriddaren” från 2007.

Jag skulle väl inte säga, att Malmö symfoniorkester är den bästa tänkbara uttolkaren av ”Fattig bonddräng”, skriven av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Den förekom först i filmen ”Emil i Lönneberga” från 1972 men då i en instrumentalversion.

Klas Klättermus (och de andra djuren i Hackebackeskogen)” (1954) har en norsk förlaga i ”Klatremus og de andre dyrene i Hakkebakkeskogen”, en barnbok från 1954 skriven och illustrerad av Thorbjørn Egner.

Vi kan väl avrunda det här avsnittet med Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita hästen” från 1930.

En norsk barnboksförfattare är redan nämnd. Cornelis Vreeswijk hörde till de svenska artister som sökte lyssnare och skivköpare också i vårt grannland i väster och har till och med skrivit en egen låt , ”Turistens klagan” från 1978. Den börjar så här: ”Det sjunger några ungar på Karl Johan”. Och vet ni det inte själva, är Karl Johan paradgatan i huvudstaden Oslo. För egen del har jag varit otalig gånger i Oslo, också promenerat längs Karl Johan.

Jag älskar också Sverige, även om jag är försiktig med etiketteringar som ”Bäst”, för att citera en Oskar Linnros-titel från 2017. Fast det kan bli mycket värre i det här landet, om de borgerliga partierna vinner i valet och kommer till makten med villkorat stöd från Sverigedemokraterna.

Får partier av den typen allt mer makt i de västliga demokratierna, får väl vi andra göra Eros Ramazzottis sång från 2015, ”Alla fine del Mondo” till vår speciella< kampsång.

Helst vill jag instämma i det Tom Jones sjöng om 1967 i "Green Green Grass of Home”. Fast den drömmen ska finnas här och nu, inte som i den svenska version, skriven av Stikkan Andersson samma år och som Jan Malmsjö låg på Svenskoppen med i 33 veckor, ”En sång en gång för länge sen”. Min vision hämtar förvisso inspiration från tidigare genomförda reformer, men jag vill utveckla, inte avveckla dem. Min gröna dröm är röd, som min gamla, nu döda partikamrat och personliga vän, författaren och konstnären Helga Henschen uttryckte saken.

”Kärleken kommer och kärleken går” sjöng i dag Lotta Engberg, och det må gälla i hennes eget fall. Men nu ville Eldeman testa om vi visste vem som har skrivit texten. Jo, Nils Ferlin.

I folkviseton

Text: Nils Ferlin (i diktsamlingen ”Från mitt ekorrhjul”, 1957)
Musik: Torgny Björk (1970)

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Det här är en underbar dikt om kärlek, och den blir ännu bättre i Torgny Björks tonsättning. Själv förknippar jag den här sången med ett bröllop: I trädgården till det hus i Vallentuna, där Birgittas syster Karin och hennes blivande man, Hasse, redan bodde, ägde vigseln rum, och den finaste delen av ceremonin var att Karin, stående mitt bland gästerna i trädgården, sjöng ”Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt”.

Och sen har hon och Hasse följt varann vinter som vår och ser ut att fortsätta med det i alla sin levnads dagar.

Melodikrysset nummer 35 2018

1 september 2018 16:30 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Som vanligt klarade jag de flesta frågorna i Melodikrysset hyggligt lätt, fast sen tar det ju sin tid att kolla utgivningsår, stavningar och annat sådant. Och naturligtvis spelade Anders Eldeman en del både låtar och inspelningar som ligger utanför det just jag har lyssnat på.

Leo Sayer, i dag med ”When I Need You” från 1976, minns jag inte att jag någonsin har hört.

Detsamma gäller nog också Micke Muster med ”Still”, den som Galenskaparna & After Shave 1998 gjorde om till ”Sill”. Fast sen ville ju Eldeman ha svar på hur man fångar sill. Eldeman ville ha svaret trålar, men eftersom jag är son till en man som först var yrkesfiskare, sen fortsatte att fiska på fritiden, vet jag, att det finns fler metoder, till exempel med rev, och själv fick jag i pojkåren hjälpa farsan med notdragning.

När vi hade köpt det sommarställe i Öregrund vi fortfarande har kvar, hade vi sommaren 1970 boende hos oss en flicka Birgittas far och hans nya fru hade adopterat, och hon och vår Anna satt dagarna i ända på berget utanför sovrumsfönstret och spelade ”In the Summertime” med Mungo Jerry på batterigrammofon, så nog minns jag den låten som den lät 1970. Men i dag spelade Eldeman en instrumental version, som man knappt kunde identifiera som den nämnda låten.

Fast det som gjorde att jag har dröjt så länge med att publicera svaren på dagens kryss är den allra sista ljudillustrationen, den vars svar rimligen måste vara Irma Schultz. Jag har tidigare lyssnat på både Irma Schultz och hennes syster Idde Schultz, så själva namnfrågan var inget problem, när man redan hade tre av fyra bokstäver i förnamnet. Men hur jag än googlade, lyckades jag inte para ihop Irma Schultz, Michael Saxell (som jag uppfattade det) och den låttitel jag trodde det var. Vet någon säkert vilken låt det här var och på vilken skiva Irma har spelat in den tillsammans med Michael Saxell (om han nu heter så)?

Resten av krysset klarade jag relativt lätt, till exempel de två som handlade om klassisk musik:

Dels Guiseppe Verdis opera ”Aida” från 1868. Jag har för övrigt sett och hört den på scen.

Dels ”De fyra årstiderna”, skriven kring 1725 av Antonio Vivaldi. Vi har det här verket på en hel rad skivor i lägenheten i Uppsala.

Och då är det förstås lämpligt att fortsätta med en klassiker av annat slag, ”Kristina från Duvemåla”, av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Birgitta fick för övrigt en personlig inbjudan att se föreställningen 1995, med bland annat Helen Sjöholm i rollen som Kristina.

Själv har jag både tillsammans med barnen sett en mängd disneyfilmer och lyssnat på låtarna i dem på skiva. Och bland våra videor finns förstås alla de klassiska disneyfilmerna, till exempel ”Djungelboken” från 1968, så visst känner jag igen ”Jag vill va som du”. (Det skulle ju vara tredje ordet i titeln, men är den möjligen lite ett ord längre: ”Jag vill ju va som du”?

TV-serier är normalt inte mitt bord, men den australiska ”Mot alla vindar”, i original ”Against the Wind”, kände jag igen med hjälp av signaturmelodin. Serien gjordes 1978 och visades i Sverige 1980.

Linda Bengtzings ”Jag ljuger så bra” minns jag fortfarande; hon kom sjua med den i Mellon 2006.

Men 1940 gjorde Evert Taube en betydligt bättre låt, ”Sjösala vals”, där han (och efter honom alla vi) sjunger om gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol”.

Sen finns det bara en fråga kvar, men det är dess värre en dubbelfråga, där de ingående båda delarna inte har något med varann att göra. Jag blir sur av det här greppet, alltså inte av delfrågorna i sig. I dag fick vi höra ”Sträck ut din hand” i en tysk version med Wikinger, och att jag inte blev ännu mera sur har väl att göra med att Vikingarna sjunger en låt av Lasse Berghagen (från 1993). Den andra låten i den här dubbelfrågan var ”Kostervalsen” från 1907, och den börjar: ”Kom i kostervals, slå din runda arm om min hals”. Den minns jag framför allt i Harry Brandelius’ version från 1946.

Är det lika bra att sluta drömma? Går det åt helvete i alla fall?

30 augusti 2018 20:12 | Media, Musik, Politik | 14 kommentarer

Det är lika bra att sluta drömma.
Det går åt helvete i alla fall.
För om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
lik förbannat i Hudiksvall.

Reginateatern på Trädgårdsgatan i Uppsala lyssnade jag och Birgitta en kväll för nu ganska länge sen (2013) på Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” hette den show han turnerade då med.

Ronny Eriksson var inte ensam men dominerade med sina sånger och de mellanliggande monologerna scenen. Till att börja med såg vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märktes på idiomet – men på scenen framtädde gradvis en man som hade både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis fick både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kom undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han visste vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsade till Birgitta som stod i garderobskön, så när jag efter föreställningen köpte hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågade han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar var att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag hade kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglades den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klädde i den här scenshowen av centerledaren, så det inte blev ett Lööf kvar.

Fast medan Reinfeldt har tvingats avgå, har Lööf inte bara suttit kvar på partiledarposten utan också gjort om det forna landsbygds- och småfolkspartiet till ett parti som attraherar även forna moderatväljare i städerna.

Men åter till sången ovan. Dess namn, ”Pessimistkonsulten”, antyder att texten kanske ändå inte ska tas alltför bokstavligt.

För egen del är jag nu 81 år gammal och klarar med alla mina krämpor, som jag har berättat om här på bloggen, inte längre att delta i några valrörelseaktiviteter, men jag kommer aldrig att överge det parti jag har röstat på i samtliga val allt sedan jag fick rösträtt – ja, jag blev socialdemokrat redan i mycket unga år.

Inte för att jag har arbetat för socialdemokratin i hela mitt yrkesliv – som kommunalpolitiker, som ledar- och kulturskribent i ett antal socialdemokratiska tidningar, som anställd på partistyrelsen, som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) – utan för att jag i djupet av mitt röda hjärta är demokratisk socialist. Jag har mycket riktigt också, med start under Olof Palmes partiledarskap, varit huvudsekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen.

Det senare innebär också att jag är väl förtrogen med socialdemokratins idéhistoria och politiska praktik allt ifrån partiets grundande.

Självfallet har jag sett ledande personer i mitt eget parti svika grundläggande värderingar i partiets ideologi. Ett exempel är jämlikheten, som jag var med om att skriva ett av partikongressen antaget programdokument om – Alva Myrdal ledde den för partiet och LO gemensamma jämlikhetsgruppen – men jag har senare upplevt tider då ordet jämlikhet knappast alls ingick i ledande socialdemokraters vokabulär.

I årets valrörelse har företrädarna för socialdemokratin åter ökad jämlikhet som ett mycket tydligt budskap, och över huvud taget präglas partiets valbudskap av paroller, välkända för oss som kan partiets historia. Partiets valmanifest är på klassiskt sätt reforminriktat.

Valmanifestet är fortfarande så nytt, att det inte har hunnit slå igenom bland väljarna, men det presenterades också mycket sent och har därefter skrivits ner i rader av stora och små borgerliga tidningar; dessutom har Sverigedemokraterna kontrat med ännu mer löften till de ganska många, framför allt manliga LO-förbundsmedlemmar, som i dag sympatiserar med Sverigedemokraterna. I bästa fall handlar det senare om att ge sossarna en spark i baken, men det kan också vara så att delar av arbetarklassen, som förr troget i val efter val stödde socialdemokratin, nu känner sig politiskt hemlösa, och eftersom de som lokalt och regionalt leder och har uppdrag för partiet i så hög grad bor i villaområden på annat håll, har de som bor kvar i arbetarstadsdelarna så få att prata med om politik, att de lätt faller offer för SDs demagogi. (Jag har just fått SDs valtidning och slagits av i vilken stor utsträckning budskapet är riktat till just socialdemokrater, som har börjat tvivla på sitt partis vilja och förmåga.) Det här är jättefarligt, eftersom de på kuppen då också blir itutade att alla problem i samhället är invandrarnas fel. Med det sista menar jag inte, att det inte bland dem som har kommit hit i inte minst den senaste stora flyktingvågen finns människor som aldrig borde ha släppts in i landet – jag gillar inte ens att media i så stor utsträckning avstår från att publicera namn på dem som är skyldiga till brott – och jag hör definitivt till dem som håller med om att, vilket krävdes när min estniska familj kom hit som flyktingar, för att få svenskt medborgarskap, man åtminstone något så när bör ha lärt sig förstå och tala svenska.

När jag 1960 blev medlem i Laboremus i Uppsala och därmed partimedlem (S), var det svenska kommunistpartiet reducerat till en liten sekt, och den nämnda socialdemokratiska studentföreningen tillämpade regeln, att laboremiter inte samtidigt fick vara medlemmar i Clarté. Jag hörde aldrig heller till dem som kring symbolåret 1968 attraherades av den revolutionära vänstern, och när jag, i början av just detta symbolår, värvades till ett jobb (som pressekreterare) på Socialdemokraternas centrala partiexpedition, kom jag mycket snart att bli ansvarig för program- och ideologifrågor och även en av partiets legendariska ”kommunistdödare”.

Det finns de som, alldeles grundlöst, senare har försökt stämpla mig som halvkommunist eller åtminstone från demokratisk utgångspunkt opålitlig, men detta är nonsens! Jag har i hela mitt politiskt medvetna liv varit röd och radikal, men jag är också en hängiven demokrat.

Jag har, i både 1975 års och 1990 års partiprogram, lyckats få in formuleringar om jämlikhet (även jämställdhet!) och marxismens historiematerialistiska samhällssyn. 1990 års partiprogram är – med formuleringar hämtade från den dåvarande miljö- och energiministern och hennes närmaste medarbetare – det mest rödgröna programmet i partiets historia.

Om partiet mer konsekvent hade hållit fast vid ståndpunkterna i de två nämnda programmen, hade det sluppit mycket av senare års elände, vilket också inbegriper marknaden för både dagens Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ.

Riktigt alla röster dessa partier får kan vi naturligtvis inte få, men kanske skulle vi också med hjälp av reformer, medvetet riktade till den del av arbetarklassen, som inte kan lyftas med hjälp av dagens patentmedicin, utbildning, kunna återerövra en del av dem som proteströstar på Sverigedemokaterna.

Går det åt helvete i valet, finns risken för en ny partigir åt höger.

Men vad ni än gör i partiledningen: Håll fast vid vänsterkursen. Det är enda vägen, om partiet vill komma på fötter igen.

* * *

Under de senaste dagarna har Carsten Jensen, för övrigt en mycket läsvärd skönlitterär författare, i Dagens Nyheter publicerat två mycket läsvärda artiklar som belyser det jag skriver om men också SDs danska motsvarighet Dansk Folkeparti och danska Socialdemokratiets obehagliga anpassning till det förstnämnda partiets inställning till invandrare och flyktingar:
Lär av oss danskar – kapitulera inte för SD!” (DN 28 augusti)
Så förrådde S sina egna väljare” (DN 30 augusti)

Melodikrysset nummer 34 2018

25 augusti 2018 14:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har under vissa perioder i mitt liv sett nästan alla sevärda filmer och tror nog att jag också har sinne för filmers kvalité. Så fort ”Semestersabotören” med och av Jaques Tati visades i Sverige såg jag den på bio, och senare har jag skaffat mig en box med Tatis samtliga filmer. Fast ”Quel temps fait-il a Paris au jour d’hui” förekommer i ”Semestersabotören”.

SFs jubileumsfilm ”1939” såg hustrun och jag i Stockholm 1989 – vi var inbjudna till premiärvisningen. Och även om den här filmen inte var något mästerverk, var den värd att se. Så visst minns jag filmens musikaliska ledmotiv, ”Min arm omkring din hals”, en riktig tryckare, i filmen framförd av Zenya Hamilton men i dag spelad av Nils Landgren på trombon.

I mina bokhyllor finns praktiskt taget allt skrivet av Astrid Lindgren och i filmhyllorna hittar man filmatiseringarna av hennes barnböcker, bland annat ”Emil i Lönneberga” från 1972. I filmversionerna finns sånger med text av Astrid Lindgren, ofta tonsatta av Georg Riedel, som jag för egen del har haft nöjet att lyssna på live på samlingen efter en gemensam väns begravning. Där spelade förstås Riedel inte sina tonsättningar av Lindgrens barnvisor, till exempel ”Lille katt” ur den nyss nämnda filmen. Men här efterlyste Eldeman något som katter har fyra stycken av (tassar), fast sen skulle svaret ologiskt nog anges i singularis = tass.

Som en övergång från djurvärlden till den mänskliga kan vi sen använda ”Vingar” av och med Eric Gadd.

Både CaisaStina Åkerström och hennes far, Fred Åkerström – den senare medverkade för övrigt i konsertlanseringen 1970 på Folkets Hus i Stockholm av min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp!” – hörde jag för inte så länge sen i det ”Sommar” Cornelis’ son Jack Vreeswijk gjorde i radions P1. I dag fick vi höra CaisaStina sjunga sin fars ”Oslo”, som ursprungligen fanns med på faderns LP från 1972, ”Två tungor”.

Alla Beatles’ skivor har jag likaledes i min skivsamling, så visst känner jag igen deras ”Come Together”, från 1969. Det gjordes mycket bra musik på 1960- och 1970-talen.

Två melodifestivallåtar förekom i dagens kryss.

Anna Bergendahl vann mellon 2010 med ”This Is My Life”, men trots att det gick halvhyggligt i European Song Contest, försvann hon sedan för lång tid. Vad jag förstår har den här sångerskan, som kom fram via Idol, inte alldeles lätt med den scenskräck hon också har.

Och egentligen är väl E.M.D., det vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andersson och Danny Saucedo, snäppet bättre i sin mellolåt från 2009 ”Baby Goodbye”.

Max Fenders och ännu mer deras ”En som du” har jag inget förhållande till, så naturligtvis vet jag inte heller vad den nämnda låten har som förlaga. Men Google hjälper: Dess utländska förlaga har titeln ”Red Red Wine”, och det måste vi klara för att klara Eldemans färgfråga. Svaret är röd.

Frank Sinatra förekom även i dagens kryss, fast i dag tillsammans med dottern Nancy Sinatra. Det märkligaste med den här frågan var att efternamnet Sinatra skulle skrivas in på två olika ställen i krysset. De båda sinatrorna sjöng tillsammans in ”Something Stupid” 1967.

Nina Simone, som jag faktiskt uppskattar som sångerska, förekom också i krysset, i dag med ””My Baby Just Cares For Me” från 2009, ursprungligen från 1982.

Louis Armstrong slutligen har jag massor av skivor med. I dag spelades ”What a Wonderful World” från 1967, men själv började jag lyssna på honom långt tidigare, under min skoltid i Sundsvall. Jag har till och med övat dans till Armstrongs musik på den tiden då jag gick danskurs.

Tyvärr är mina ben inte längre i skick för dans.

Sommar i P1 med Rennie Mirro

20 augusti 2018 3:47 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens sommarpratare, Rennie Mirro, har jag faktiskt hört och sett (han är både sångare och dansare) live två gånger, båda gångerna som parhäst med Karl Dyall. Jag har sett de här båda dels i en scenversion 2011 på Oscars av ”Singing In the Rain”, dels som gäster vid en OD-Caprice i Uppsala 2016.

Rennie Mirro, som alltså bor och arbetar i Sverige, är född i New York och tillbringade sina tidiga år där, i en mångkulturell miljö. I den fanns också olika religioner: Medan morfar bar kippa och var jude, bekände sig hans mamma inte till någon religion, och hans uppväxtmiljö var Bronx med många mörkhyade människor. Lite senare hamnade familjen Mirro i närheten av Central Park.

Rennie Mirros mamma jobbade under revoltåret 1968 som lärare på en skola, som eleverna förstås ockuperade. Hon fick i uppdrag av skolledningen att förhandla med ockupanterna, och dessa företräddes då av en kille, som hon senare skulle flytta ihop med och få barn med, Eric Bibb. Att det var han som ledde det här elevupproret förvånar mig inte ett dugg: Hans pappa, Leon Bibb, var en amerikansk radikal, nära vän till Pete Seeger, och en annan känd vänsterman, Paul Robeson, blev gudfar till Eric. Eric Bibb, som för övrigt under lång tid har bott i Stockholm, har gett ut en stor mängd hörvärda bluesskivor – jag har ett antal av dem.

Eric och Rennies mamma flyttade senare till Sverige, som hade rykte om sig att vara progressivt, och trots att Rennie egentligen inte alls ville lämna New York, fick han följa med hit. Här fick han mycket riktigt språk- och anpassningsproblem, och det här förstärktes förstås när pappan lämnade mamman och flyttade till ett annat land, där han hittade en ny kvinna att slå sig samman med.

Mamman gjorde ett försök att flytta tillbaka till New York, men det funkade inte, inte heller för Rennie som nu inte längre sågs som en riktig amerikan, trots att de hade nära släktingar kvar där. Så de flyttade tillbaka till Sverige: bodde i kollektiv, deltog i vietnamdemonstrationer och annat tidstypiskt, åt till exempel alternativ mat. Mamman träffade också en ny man, en engelsman bosatt i Stockholm, vilket ledde till att Rennie fick nya halvsyskon, bland annat Sarah Dawn Finer.

Renie Mirros liv, där ingenting har varit bestående, har säkert bidragit till att han har bytt partner flera gånger. (Mest känd bland dem är Petra Nielsen.) Med den senaste har han fått barn, så vi får hoppas att den förälskelse han redovisar blir bestående.

Men det finns också en annan källa till hans själsliga oro. I tre år, när han var mellan 10 och 13, utnyttjades han sexuellt av en homosexuell man, och det har lett till djupa själsliga sår hos honom. Jag hör inte till dem som fördömer homosexualitet, men för dem som förgriper sig sexuellt mot barn har jag ingen förståelse. Modigt av Mirro att berätta det här i ett radioprogram med mycket stor publik. Och något ovanligt i ”Sommar”.

Också i ett annat avseende var Mirros sommarprogram avvikande: Han sjöng själv i samtliga musikinslag och gjorde det live med stöd av ett hyggligt stort band.

Tyvärr presenterade han inte de olika sångnumren, men flera av låtarna är kända bland musikintresserade lyssnare, och annat blev intressant genom att han i några fall hade fått personer, nämnda ovan, att sjunga tillsammans med honom: Vi hörde honom sjunga tillsammans med Sarah Dawn Finer och hennes syster Zoe Kim Finer, och som avslutning hörde vi honom tillsammans med sin pappa, Eric Bibb, sjunga ”Don’t Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down”.

Bland det han i övrigt sjöng fanns Leonard BernsteinsSomething Is Coming”, Cole PortersI Happen To Like New York”, Charlie ChaplinsSmile” och så förstås ”Singing In the Rain”.

Sommar i P1 med Sara Danius

18 augusti 2018 23:46 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Eftersom jag är gift med Birgitta Dahl, under lång tid Riksdagens talman, deltog vi – jag i egenskap av make – under lång tid i arrangemang som hade med utdelningen av nobelprisen att göra: litteraturpristagarnas nobelföreläsningar, prisutdelningarna i Konserthuset, den efterföljande nobelfesten i Stadshuset, kungens middag på slottet för pristagarna.

Det fanns medlemmar i Svenska akademien vi av olika skäl kände sen tidigare och hade läst i stor utsträckning – Torgny Lindgren och Per Wästberg är ett par exempel – så flera av ledamöterna kände till att vi båda var starkt litteraturintresserade; vi blev rent av vid något tillfälle inbjudna att delta i en informell eftersits med akademien.

Sara Danius kom till akademien lite senare, så henne har vi aldrig träffat. Däremot har vi flera gånger, även i andra sammanhang, träffat Horace Engdahl och hans dåvarande fru, Ebba Witt-Brattström, och jag har då fått bra kontakt med Ebba, kanske för att jag är est och även hon har familjerötter i mitt gamla hemland.

Jag har läst ganska mycket av Katarina Frostenson, däremot aldrig träffat hennes man Jean-Claude Arnault, den så kallade kulturprofilen. I början trodde jag, när alla vittnesmålen om hans vidlyftiga umgänge med mängder av andra kvinnor avslöjades, att Frostenson inte kände till makens affärer med andra kvinnor, men sen dess har jag tvingats revidera min tidigare uppfattning. Frostenson har också varit delägare i den kulturklubb maken drev och varit med om att bevilja honom stöd för detta från akademien.

Sara Danius berättade i sitt ”Sommar” i dag, att Arnault har gått långt utöver det man över huvud taget kan acceptera när det gäller en make eller maka till en akademiledamot. Det mesta tyder ju på att han av sin hustru har fått veta vem som skulle komma att få årets litteraturpris, men i dagens ”Sommar” berättade Danius också att han även i andra fall har uppträtt som vore det på akademiens uppdrag. Hon tillfrågades två gånger av Arnault om han fick lov att föreslå henne som ny ledamot i akademien, och sen dröjde det inte länge innan hon fick samma fråga den formella vägen.

Man kan väl säga att DNs artikel om kulturprofilens sexuella aptit (18 kvinnor ställde upp, några av dem med angivande av namn) slog ner som en bomb. Sara Danius blev chockad men ringde ändå hem till ledamoten Frostenson för att kolla vad som var sant. Hon överlämnade då telefonen till maken, som förnekade allt.

Men Danius gav sig inte utan ville med hjälp av utomstående och inte inblandade krafter utreda hela den här historien och såg också till att akademiens mycket tvivelaktiga stöd till Arnaults och Frostensons klubb stoppades – i fortsättningen skulle man sätta stopp för anslag som gynnade någon av de enskilda akademiledamöterna.

Det intressanta var att hon fick fullt stöd för allt detta. Horace Engdahl hördes också av från Gyllene Freden och tyckte då att hon hade skött det här ärendet mycket bra.

Sedan hände något – hon vet inte vad – under jul- och nyårshelgerna, för vid första sammanträdet under det nya året hade Horace svängt. Endahl gick också i en otidig artikel i Expressen till våldsamt angrepp mot henne – nu var hon inte vatten värd. Och nu skulle den oberoende utredningen inte offentliggöras. När akademien sedan, den 28 mars, röstade om uteslutning av Frostenson, visade det sig att motståndarna till den uteslutningen hade majoritet. Och av Anders Olsson, engdahllinjens frontman, fick hon veta, att kungen, akademiens beskyddare, skulle ha markerat att han gärna ville se lösningen att Danius avgick som ständig sekreterare.

Vilket hovet senare dementerade – men Danius såg ingen annan utväg än att inte bara lämna sekreterarposten utan akademien.

Också andra har lämnat akademien, så nu är den inte längre beslutsför. Det kan med andra ord dröja innan nobelpriset i litteratur åter kan delas ut.

Sara Danius sträckte i sitt sommarprogram ut en hand till försoning och återinträde, vilket skulle öppna för en nyrekrytering av nya ledamöter med hennes inställning, men det är svårt att se att detta skulle kunna ske utan att Engdahl och Frostenson lämnade akademien.

Danius’ verbala dom över Engdahl i det här radioprogrammet var också sådan, att de här två nog inte bör placeras i samma rum.

Lyssna gärna själva på det här sommarprogrammet, gärna också på delarna om knytblusar och annat jag inte har hunnit gå in på.

Sara Danius’ musikval var intressant, inte bara för att hon hyllade den nyss döda Aretha Franklin och spelade hennes ”Respect”.

Ganska mycket av den musik hon spelar verkar vara vald som ett slags kommentarer till den kris hon talar om: ”What a Difference a Day Makes” (Dinah Washington), ”It’s a Man’s Man’s Man’s World” (James Brown), ”Cry Me a River” (Ella Fitzgerald), ”I’m Every Woman” (Whitney Houston), ”Changes” (David Bowie), ”All of Me” (Billie Holiday).

Men där finns mycket annat också, som Franz SchubertsAve Maria” med Anne Sofie von Otter och ”Take Five” med Dave Brubeck Quartet.

Sommar i P1 med Olof Röhlander

18 augusti 2018 18:27 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det nästan enda som gör mig en smula intresserad av Olof Röhlander är att han ursprungligen kommer från min barndoms och ungdoms hemlandskap, Medelpad. Han är född i Sundsvall och uppvuxen i Matfors. Fast numera bor han i Stockholm.

Det gick hyggligt för honom när han spelade bordtennis, men han fick aldrig stjärnstatus. Något skolljus var han heller aldrig, så det kan ha bidragit till att han valde att arbeta i ett eget företag i stället för att tävla med andra och mer meriterade på arbetsmarknaden. Men eget företag är ju inte liktydigt med succé, så han var snart, berättar han, nära att gå i konkurs.

Men till slut hittade han en egen nisch, att tala om hur man lyckas i affärer.

Det har ju gått ganska bra, även ekonomiskt, men själv förstår jag inte riktigt varför han har lyckats samla så många åhörare, dessutom betalande.

Ett och annat av det han säger, också i sitt sommarprogram, låter för all del förnuftigt, men varför kan de som kommer för att lyssna på honom, inte själva dra förnuftiga slutsatser av det de upplever och ser omkring sig i verkligheten? För mig får de gärna betala för att lyssna på Röhlander, men jag känner mig inte trygg med att personer med funktioner i arbetslivet måste lyssna på gurus av Röhlanders typ.

Naturligtvis har han också sidor som är sympatiska, till exempel attityden att peppa andra, alltså inte bara glädjas åt egna framgångar, men som helhet får hans ”Sommar” prägel av upprepning.

Egentligen är hans musikval i programmet bättre än snackdelen, och jag noterar att flera av de artister han spelar hör hemma på den politiska vänsterkanten i vid mening: Ulf Lundell (”Älskling”), Bruce Springsteen (”Badlands”) och Eldkvarn med Plura Jonsson (”Nånstans gick vi sönder”), även om just det de sjunger i programmet inte utgör tydliga exempel på det.

Men helt klart är att han spelar bra artister, sådana som Veronica Maggio (”Storma tills vi dör”), Lucienne Boyer (”Parlez moi d’amour”), David Bowie (”Word On a Wing”), Pelle Karlsson (”Han är min sång och min glädje” – jo, jag menar det) och så Patti Smiths misslyckande på nobelfesten med Bob DylansA Hard Rain’s Gonna Fall”.

Melodikrysset nummer 33 2018

18 augusti 2018 16:51 | Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag klarar knappt att gå längre, men mitt liv är bitvis mer hektiskt än någonsin. På grund av en resa till trädgårdsmål i Gästrikland och Västmanland kom jag efter med de dagliga recensionerna av ”Sommar”, men nu har jag bara kvar en oredovisad lyssning. På den nyss nämnda resan hittade jag i en herrgårdspark med viss försäljning av fruktträd två äppelträd med ursprung i mitt forna hemland Estland, och i går fick jag professionell hjälp att plantera dem – de fick förstås vatten, men sen kom dessutom ett störtregn. Under kvällens lopp skrev jag om ytterligare två sommarprogram, och Birgitta och jag såg också Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.

Och i dag upp igen klockan 07.00 för att klara morgonsysslorna inför Melodikrysset.

Jag börjar med det som var svårt för mig, väl medveten om att andra kan ha tyckt att något helt annat var knepigt.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har hört talas om Arctic Monkeys och lyssnat på deras ”One Point Perspective”.

Dansband undviker jag aktivt, och jag skulle aldrig komma på idén att lyssna på, ännu mindre dansa till Vikingarna med Christer Sjögren som sångsolist. Sannolikheten för att jag skulle känna till något med Die Wikinger är närmast noll. I dag spelade Eldeman deras ”Deine Liebe tut so gut” och efterlyste den svenska originaltiteln. Jag klarar allt sedan realskolan tyska, men vad hjälper det, när man på nätet inte hittar någon svensk titel, som kunde tänkas vara det svenska originalet. Jag såg att andra duktiga krysslösare här hade samma problem, men sen hade Kyrkoherden kommit på – hur vet jag inte – att det svenska originalet heter ”Var det nånting som jag sa”, och ”det” – jag hade redan första och sista bokstaven – går ju in.

”Either” hade jag heller inte hört, men nog var det Zara Larsson som sjöng.

”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men här var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och så skulle vi veta att Alexander nämndes i titeln.

Men sen tyckte jag för min del att krysset var hyggligt lätt, kanske för att så många av frågorna gällde musik från 1950- och 1960-talen.

America” ur ”West Side Story” skrevs 1957 av Stephen Sondheim och Leonard Bernstein, och jag har förstås den här musikalen på skiva.

”Alexander’s Ragtime Band” skrevs av Irving Berlin 1911, men här var det musikstilen, ragtime, Eldeman ville ha. Och så skulle vi veta att Alexander nämndes i titeln.

Åke Wassing, både författare och låtmakare, tycks vara ganska bortglömd i dag, men jag minns honom väl, till exempel hans ”Se nu tittar lilla solen in igen” från 1951.

Jag minns också Sven Gösta Jonsson, kallad rockande samen, han som 1959 gjorde succé med ”Vid foten av fjället”, den som börjar med textraden ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Här skulle vi dock skriva ren i singularis.

Från nästa årtionde är ”Daydream”, från 1966 med Lovin’ Spoonful.

1967 gjordes James Bond-filmen ”You Only Live Twice”, på svenska ”Man lever bara två gånger”. Agent 007 spelades här av Sean Connery, och filmens musikaliska ledmotiv med samma namn som filmen sjöngs av Nancy Sinatra. När jag nu har googlat om den här filmen, har jag också lärt mig något nytt: Manusförfattare var Roald Dahl, den norskättade författaren som jag har mängder av böcker, också barnböcker, av i bokhyllorna.

1967 spelades också ”Strange Brew” in av den brittiska gruppen Cream. Cream fanns bara i några få år, men jag har inte bara skivor med dem utan också med Eric Clapton, som ingick i den. Clapton, en favorit, har jag hört/sett live i Globen i Stockholm.

Tio år senare, 1977, gjorde Cumulus en mycket fin insjungning av ”Höstvisa”, skriven av Tove Jansson och redan 1965 gjord av Erna Tauro. Det här är en av de vackraste och samtidigt vemodigaste kärleksvisor som finns, lika användbar för oss som inte som de båda upphovskvinnorna lever i ett samkönat parförhållande. I mitt fall – jag är nu 81 år – går den här textraden av Tove Jansson rakt in i hjärtat: ”Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.”

Och då passar det väl bra att avsluta med en annan, också mycket vacker sång om kärlek, en där tvåsamheten också beskrivs på ett sätt som inte blundar för de risker som finns även i den bästa av världar: ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (2007). Ibland blir skivinspelningar så bra att det är svårt att tänka sig att de kan överträffas.

Sommar i P1 med Sara Parkman och Samantha Olanders

17 augusti 2018 22:04 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Sara Parkman är vad jag förstår kusinbarn till Stefan Parkman, som jag lärde känna under min tid i kulturnämnden i Uppsala; Stefan är en känd och mycket duktig dirigent. Sara är musiker, kompositör och dramatiker, född i Sundsvall, bosatt i Stockholm. Saras parhäst i ”Sommar” och som folkmusiker , Samantha Olanders, är också kompositör och teatermusiker, född och uppvuxen i Järvsö men med amerikanska rötter.

Själv blev jag via mitt intresse för vänstervriden amerikansk musik via centralgestalter som Pete Seeger också bekant med amerikansk folkmusik och därmed – jag syftar på alla amerikanska lån – med dess europeiska rötter. Och sen var jag fast även för folkmusikgenren, inklusive den svenska. Folkmusikplattorna blev fler och fler i hyllorna, och det gavs ut och såldes mycket sådant under framför allt 1970-talet.

Alltså innehåller våra privata skivhyllor ganska mycket av det de här två relativt unga tjejerna spelar i sitt folkmusikpräglade sommarprogram: lockrop och vallåtar, Fleetwood Mac (här ”Everywhere”), Arbete och fritid med ”Gånglåt efter Lejsmo Per Larsson, Malung”, Ted Ströms gamla ”Vintersaga”, ”Vi sålde våra hemman” med Iris Viljanen och en del annat.

Dit hör också religiös musik, till exempel sådan med rötter hos Hildegard av Bingen. I min egen skivsamling ingår massor av amerikanska plattor med religiöst innehåll, till exempel gospels, men också musik till exempel av Arvo Pärt. Parkman och Olanders spelar ”When You Believe” med Mariah Carey.

Sara Parkman, Samantha Olanders och Ellika Frisell får vi höra i ”Gråtfolket”, de båda förstnämnda i ett fantastiskt fint tillägg till Ted Ströms text i ”Vintersaga”.

Parkman och Olanders berättar växelvis om sig själva och hur de av en slump träffades på folkhögskola i Malung i Dalarna. Sen har de hängt ihop, alltså musikaliskt – de är inte ett par i någon annan mening.

De är överens om att musiken, inte minst folkmusiken, är bärare av något större, men de delar verkligen inte Sverigedemokraternas vurm för genuint svensk kultur, vad det nu är för något – de tar själva musiken i Värmland respektive Skåne som exempel.

På den tiden då missväxten plågade fattiga arbetande människor och hungern dödade deras barn, gav de som kunde sig i väg till det hägrande Amerika, så de här två sommarvärdarna har full förståelse för att desperata människor i dag försöker ta sig norrut över Medelhavet. De gillar att enskilda människor trotsar de nya restriktionerna mot flyktingar, och själv förstår jag utan att generellt vara någon uppbackare av Annie Lööf på den här punkten deras lovsång till henne.

Och det känns skönt att lyssna på några som fortfarande vågar trotsa och tro. Deras sista sång heter ”Allt blir bra”.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^