Lång intervju med Birgitta Dahl i P1 på söndag morgon

29 september 2018 23:47 | Media, Politik | 24 kommentarer

Klockan 08.05 på söndag morgon sänds Söndagsintervjun i P1. I 50 minuter, alltså fram till 08.55, intervjuas Birgitta Dahl, under många år riksdagsledamot (S), miljö- och energiminister och slutligen Riksdagens talman.

Lyssna gärna!

PS Det ges en ny chans att höra intervjun – som jag själv tyckte blev mycket bra – i kväll, söndag, klockan 21.03 i P 1.-

Melodikrysset nummer 39 2018

29 september 2018 18:22 | Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss var i det stora hela inte särskilt svårt. Men några knepigheter innehöll det som vanligt.

”I Don’t Let the Sun Go Down On Me”, skriven och insjungen 1984 av Nik Kershaw har jag inget minne av att ha hört förut.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men jag har nog åtminstone hört hans ”Listen To Your Heart”, fast i dag försökte Anders Eldeman göra frågan svårare genom att spela en insjungning gjord av en sångerska som jag inte ens har hört talas om, Inez (DJ och med efternamnet Pettersson).

Mellon brukar jag ju lyssna på, likaså ESC, och naturligtvis har jag lyssnat mycket på Sanna Nielsen, särskilt då i egenskap av programledare i ”Allsång på Skansen”. Men hennes bidrag i Mellon 2001 (som gav svarsordet ett), ”I går, i dag”, mindes jag faktiskt inte, trots att hon kom trea.

Då var det mycket lättare att komma i håg Roger Pontare med ”När vindarna viskar ditt namn” från Mellon 2000, där han vann – men han hamnade först på sjunde plats i ESC, där han sjöng låten på engelska: ”When Spirits Are Calling My Name”. Det var den engelska versionen som spelades i dagens kryss.

Den allra första frågan i dag hade jag lite problem med – inte för att jag inte kände igen ”Gröna granna sköna sanna sommar”, som Lill-Babs sjöng in 1956. Men eftersom jag minns texten, kom jag också i håg att hon sjöng ”Välkommen gröna granna sköna sanna sommar” och jag trodde alltså att också ”välkommen” ingick i titeln. Stikkan Andersson skrev den svenska texten, men egentligen var den här låten tysk. Fast vida mer känd är den under sin engelska titel, ”Those Lazy-Hazy-Crazy Days of Summer”. Själv minns jag den i Nat King Coles insjungning från 1963.

Svenska ABBA är ju kända överallt – själv har jag bland annat sett föreställningen med deras låtar på Broadway. Och självfallet känner jag igen Björns och Bennys och samme Stikkans ”SOS” från 1975.

Med lite möda – förorsakad av att Lennart Palm gjorde sitt bästa för att vilseleda oss – gick det att också identifiera Agnetha Fältskogs ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Tårar av guld kunde å andra sidan locka ”Den tjuvaktiga skatan”. ”La gazza ladra” skrevs 1817 av Gioacchino Rossini.

Och från guld är steget inte långt till smaragder. Jag hör till en årgång som under folkskoletiden fick sjunga

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Melodin är mycket gammal, men sångtexten till ”Vi gå över daggstänkta berg”, skrevs 1906 av Olof Thunman. Thunman föddes 1879 i det nu rivna Imperfectum vid Västra Ågatan i Uppsala, alltså nära Fyrisån, och hans grav – han dog 1944 – finns på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Ännu äldre är melodin till ”Gubben Noak”, först publicerad 1791 som n:o 35 i ”Fredmans sånger” men skriven tidigare av Carl Michael Bellman. Fast i dag hörde vi bara melodin, nu brukad av Povel Ramel till en ganska märklig text, ”Fulvia fästing”, publicerad i ”Djur i bur”, 2001. Jag har den på skiva också.

Här väljer jag att först återge de tre första stroferna i ”Gubben Noak”:

Gubben Noak, gubben Noak
var en hedersman.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.

Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.

Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.

Och sen får ni läsa slutet av Povel Ramels ”Fulvia fästing”, i dag exekverad av hans son Mikael Ramel:

Nej,
Fulvia fästing,
Fulvia fästing
hennes fröjd blev kort.
Julias pappa, läkarn,
fann en tång av lämplig sort.

Förde fästingflickan
till brinnande tändstickan,
satt sig sedan
ned och skrev en
lugnande rapport,
om att Julia
slapp borelia,
och att Fulvia just gått bort.

Jag vet inte om fästingar också kan dränkas i havet, för då hade läkarn som begravningspsalm kunnat sjunga Charles Trenets ”La mer”, första gången på skiva med en annan 1945, 1946 insjungen av Trenet själv. På engelska kallas den här sången ”Beyond the Sea”, och bland många skivinspelningar väljer jag att nämna den med Bobby Darin från 1960.

Kvar då är, lite av en slump, ”Pretty Belinda” från 1969. Eldeman ville veta vad Belinda var – jo söt, vilket knyter an till Ola Håkanssons svenska version från 1970, ”Söta Belinda”. Fast i dag fick vi höra låten på dragspel med Roland Cedermark.

För egen del känner jag allt mer av mina ålderskrämpor. Inför torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala åkte jag till Uppsala tidigare för att hinna klara av också en rad ärenden: betala några barnböcker genom Forex, ta ut mer kontanter på Handelsbanken och gå till Apoteket för att komplettera medicinförrådet. Jag fick med viss möda ner medicinpåsen i min axelväska, men då blev den så tung att jag bara orkade gå några meter i taget, och jag gick allt mer snedlutad med den där väskan hängande på höger axel. Det blev allt mer besvärligt, men till slut tog jag mig i alla fall till övergångsstället över Kungsgatan.

När det blev grönt lyckades jag bara ta mig till mittenrefugen, innan det blev rött igen; dessutom regnade det. På andra sidan, vid Stadshuset, följde jag ett byggplank en liten bit, men sen måste jag ta stöd av planket – orkade helt enkelt inte gå mer. Från andra hållet kom då en ung och vänlig dam, som frågade hur det var fatt, och när jag berättade hur det var, tog hon mig under armen och stöttade mig några meter i taget ända till en bänk, där hon föreslog att jag skulle vila mig ett tag. Själv hade hon en tid att passa och måste vända om mot centrum.

Jag satt på bänken ett bra tag men fortsatte sen att gå och kom snart till trappan upp till Sivias innergård, i vars andra ände restaurang Lucullus finns och där jag skulle äta tillsammans med Birgitta och de andra som ingår i vårt lilla sällskap av konserthusabonnenter. Men hur i helvete skulle jag komma dit? Krafterna var totalt slut efter det att jag hade lyckats komma upp för trappan, och jag var tvungen att hålla i en butiksvägg för att ens orka hålla mig upprätt. Till slut kom det fram en dam igen och frågade hur det var fatt, och jag berättade. Hon tog mig då under armen, men jg var vid det laget så utmattad, att jag inte var till någon som helst hjälp. Men då kom det fram en herre också, och när hon hade förklarat vad det handlade om, tog han mig under andra armen, och så baxade de mig tillsammans över innetorget och sen in på Lucullus och följde mig ända fram till bordet längst in, där de övriga allt mer oroliga satt och väntade på mig. Vad skulle man ta sig till, om det inte fanns snälla och hjälpsamma medmänniskor? Och jag vet ju inte ens vad de heter.

Med lite mat i magen, för min del jugoslavisk Cevapcici, grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil och stark paprikasås, serverat med pressad potatis, ljusnade livet lite, och sen gick vi över torget till Musikens hus för kvällens konsert.

När Peter lärde sig vissla

28 september 2018 23:56 | Barnkultur | Inga kommentarer

Ezra Jack Keats (1916-1983) levde och verkade i New York, men hans föräldrar var judiska immigranter från Polen. Pappans efternamn var Katz, men sonen gav det en mer engelskklingande form och brukade i stället Keats som efternamn.

Ezra Jack Keats kom att bli en framgångsrik barnboksförfattare och -illustratör, och som illustratör använde han sig av collageteknik. Det senare ser man till exempel i ”Whistle For Willie” från 1964, översatt till svenska av Marianne Eriksson med titeln ”Hurra jag kan vissla!” (utgiven 1960 på Rabén & Sjögren men 2018 nyutgiven av En bok för alla).

Den här boken var mycket ovanlig när den publicerades 1964: den hade nämligen en liten afroamerikansk pojke som huvudfigur, och han skildrades som vilken amerikansk liten pojke som helst – märk att europeiska judar som Katz/Keats är lika ljusa i skinnet som de flesta amerikaner av europeiskt ursprung. Och den lille grabbens, Peters, bekymmer i den här historien är inte hans hudfärg utan att han inte kan vissla.

Han har sett en annan grabb vissla på sin hund, och då kom genast hunden springande till sin lille husse. ”Om jag bara kunde vissla!” tänkte Peter, som också hade en hund, Bobby. så även Peter försökte vissla, men det gick inget vidare – inte kom det någon Bobby.

Sedan kommer det en rad episoder, då Peter fortsätter att försöka lära sig vissla. Till exempel iförd sin pappas hatt och stående framför spegeln, och när mamma kommer, låtsas han vara pappa.

Väl ute igen hittar han en kartong, och den kryper han in under och fortsätter att träna sig på att vissla. Och till slut lyckas han: det kommer en riktig vissling.

Bobby är en bit därifrån, och när han hör visslingen, stannar han tvärt och kollar varifrån visslingen kommer. Från mig, ropar Peter och ställer sig upp med kartongen över huvudet. Och Bobby kommer rusande rakt mot honom.

Sen springer Peter hem och visar pappa och mamma, vad han har lärt sig, och de tycker att han visslar mycket bra. Och det tycker Bobby också.

Så när mamma ber Bobby gå till affären och handla åt henne, går Bobby med honom, och han visslar hela vägen dit och hela vägen hem igen.

Det är hela historien, men jag vill särskilt nämna att de bilder Keats har försett sin berättelse med är helt underbara: den tröja den mörkhyade lille pojken har på sig är vit med rosa sicksackmönster, när Peter är ute och snurrar runt, runt, börjar allting snurra runt och han blir så yr att han själv och gatan först lutar åt ena, sen åt andra hållet. Eller ta som exempel när han försöker springa ifrån sin egen skugga.

Det här är en ljuvlig bok att titta på också.

När storebror kanin passade sin lillasyster

28 september 2018 17:36 | Barnkultur | Inga kommentarer

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) hör till Sveriges allra skickligaste barnboksskapare. Tillsammans gjorde de 1983 ”Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen” (Bonnier Carlsen, 2011 och på nytt 2018, återutgiven av En bok för alla).

Den är, både textmässigt och bildmässigt, en historia lite i den engelska barnbokstraditionen.

Kaninerna lever, tillsammans med andra djur, till exempel de farliga rävarna, i sin egen lantliga värld med kullar, lummiga träd och underjordiska kaninhålor. Fast i dag är inte pappa och mamma kanin hemma; de är ute och provianterar. Så deras son, bokens kaninjag, har fått i uppdrag att passa sin lillasyster, på grund av sin kroppshydda och sitt sätt att låta kallad Den Feta Näktergalen: mata henne, läsa för henne, hålla henne undan rävarna.

Det är en rar berättelse, vars snällhet ytterligare understryks av Eva Erikssons bilder. Egentligen händer inget mer dramatiskt än att lillasyster kanin tappar skorna när storebror räddar henne undan rävarna.

Storebror kanin klarar sin barnvaktssyssla med glans ända fram till dess att pappa och mamma kanin kommer hem med en stor säck morötter och tar över. En riktig myssaga!

Bland gastar och monster

26 september 2018 23:13 | Barnkultur | Inga kommentarer

Andreas Palmaer (text) och Per Gustavsson (bild) gav 2009 ut ”Sopnedgasten och andra moderna monster” (Natur & Kultur, ny upplaga 2018 på En bok för alla).

Redan den skruvat vitsiga titeln gör mig konfunderad: Boken sägs rikta sig till barn 3-6 år, men i så fall måste den i de flesta fall läsas för barnet av en vuxen, vilket nog också är nödvändigt med hänsyn till både illustrationer och textinnehåll. Redan på omslagsbilden spanar Sopnedgasten ut ur sopnedkastet, och man ser en liten flicka förskräckt kika ut genom lägenhetsdörren. Där ute i trapphallen ser man också skuggor av en skrämmande varelse.

Det finns inget monster under sängen, men på andra sidan väggen lurar det gröna jättemonstret El-ak.

Barnen bör akta sig också för brödrosten – ett minimonster med vassa tänder gömmer sig i den.

Och törs man sätta sig på toalettstolen? I den huserar nämligen Ola Tola.

Så där håller det på, med kulmen på Halloween.

Fast dagen efter är också monstren snälla, så passa på att ha kul då!

För snart skrämmer monstren livet ur barnen igen.

Den här boken är faktiskt inte riktigt lämplig att läsa för alla mindre barn. Föräldrar och andra vuxna, som känner den eller dem man ska läsa för, gör klokt i att fundera vilka som inte blir skrämda och mörkrädda av dess innehåll, och om man högläser den, bör man nog helst läsa den med humor och distans, inte så skrämmande röst som möjligt.

Talman, inte talisman

24 september 2018 23:25 | Politik | 6 kommentarer

Ted Ström skrev en gång en fantastisk sång om det här landet, bland annat om ”frusna drömmar uti monarkin”. Den heter visserligen ”Vintersaga”, men dess refräng speglar perfekt både det människor av mitt slag känner inför det politiska spel som pågår i Riksdagen och det väder som råder, bland annat här i Öregrund:

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström skrev ”Vintersaga” 1984, och samma år kom den ultimata insjungningen av den, den med Monica Törnell. Men Jerry Williams‘ version av den från 1990 är också mycket hörvärd. Jag talar om de sångliga prestationerna, men kanske spelade det också en roll, att de nämnda alla hade hjärtat till vänster.

Jag har, allt sedan mycket unga år, definierat mig själv som demokratisk socialist, en beteckning som i sitt andra led betonar strävan efter ett mer jämlikt samhälle, i sitt första anger att jag accepterar att andra har andra värderingar och har rätt att rösta efter sina övertygelser.

Men jag fordrar av dessa andra att också de är demokrater och även accepterar valutslag, som går emot deras personliga intressen.

I den andan har jag använt stora delar av mitt liv till att bekämpa kommunister och även de rester av nazism och fascism som fanns kvar efter de bruna och svarta diktaturernas fall i slutet av andra världskriget.

Jag ser det som en seger att till exempel det forna kommunistpartiet i Sverige numera är ett vänstersocialistiskt parti som bekänner sig till demokratin.

Men i dag finns det på den andra politiska kanten ett parti, ironiskt nog med namnet Sverigedemokraterna, som alla demokratiska partier från vänster till höger borde hålla på minst armlängds avstånd, och jag talar nu verkligen inte bara om dem som har varit så glappkäftade att partiledningen har känt sig tvungen att utesluta dem.

De rödgröna partierna fick i valet ett mandats övervikt över de fyra borgerliga partierna, men de senare har med röststöd av Sverigedemokraterna nu förhindrat valet av en socialdemokrat till posten som talman och i stället valt en moderat sådan. Sedan snuvades SD på konfekten – de fick inte sin kandidat vald ens till en vice-post.

Det sista har jag verkligen inget att invända mot (och så inte heller min hustru, den tidigare talmannen Birgitta Dahl, som i morgonekot intervjuades om valet av talmän men inte fick någon fråga om just det). Personer som har åsikter av det slag SD-kandidaten har gett uttryck för ska inte ges förtroendeuppdrag som demokratins främsta företrädare.

Men dagens omröstningsprocess är knappast någon slutgiltig moderat och borgerlig seger. Känner jag Jimmie Åkesson & co rätt, kommer de att ge igen, när ett lämpligt tillfälle uppenbarar sig. Och då kommer det att visa sig att talman inte är någon synonym för talisman.

Melodikrysset nummer 38 2018

22 september 2018 23:03 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vi flyttade ut till sommarhuset i Öregrund veckan före påsk och har knappt besökt lägenheten i Uppsala sedan dess, planerar inte att flytta tillbaka till Uppsala än på ett tag. Men just nu är vi tillfälligt i vårt vinterviste i stan av en särskild och trevlig anledning: Birgitta, vår dotter Kerstin och hennes son Viggo fyller alla år med bara kort mellanrum, och det firar vi med gemensam födelsedagsfest för den trängre familjekretsen.

Birgitta hade lagat en synnerligen god födelsedagsmiddag, och sen hade vi presentutdelning. Det vill säga jag hade firat Birgitta med smörgåstårta och presenter redan på hennes riktiga födelsedag, 20nde september, i Öregrund, och firar hemma gör också Kerstin och Viggo, fast hos sig i Uppsala. Det viktigaste med det här är att träffas under trevliga former, och så avslutade vi med Kerstins tårta och hallon från hennes kolonilott; Viggos syster Klara hade hjälpt Kerstin med bakningen. Jag tänker inte räkna upp alla presenter, men jag kan ju nämna att både Birgitta och Kerstin fick blomsterlök av mig.

I går när jag kom in till lägenheten i Uppsala trodde jag att det var kört med Melodikrysset i dag: Bildskärmen på min dator blockerades av ett pop-up-meddelande, som inte gick att ta bort, och även Birgitta sa, att hennes dator inte fungerade. I morse gjorde jag i alla fall ett försök att få ordning på hennes dator, och si, det fungerade, och som tack fick jag låna hennes dator under Melodikrysset. Senare har jag också rensat min dator från blockeringen genom att svara nej på alla (många) kommersiella frågor, samtliga med syftet att komplettera programmet med en rad nya funktioner.

Själva krysset var inte särskilt svårt, men som vanligt fanns det åtminstone några frågor som jag inte kunde spontant.

”Vadå?”, 2007 med Linnea Henriksson, har jag nog aldrig hört.

Idol har jag aldrig lyssnat på, men eftersom Anna Bergendahl också har vunnit Melodifestivalen 2010, har jag åtminstone hört henne, även om hennes ”We Were Never Ment To Be Heroes” inte har fäst sig i melodiminnet. Sen gick det ju heller inte så våldsamt bra i ESC.

”Hej hej, hemskt mycket hej” från 1986 kommer jag mycket väl i håg, dock inte att den sjöngs av Hemliga byrån, det vill säga författarduon Anders Jacobsson och Sören Olsson (som jag däremot känner till som författare till böckerna om Bert.

Så spelade Eldeman ”On the Sunny Side of the Street”, som jag förstås har hört otaliga gånger, även med Svend Asmussen. Men i dag ville Eldeman veta vem som har skrivit låten, som är från 1930. Det har varit omstritt, men kompositör var Jimmy McHugh.

”Take My Breath Away” har jag förstås också hört, men jag har faktiskt aldrig hört den i filmen den spelades i, ”Top Gun” från 1986. Men Google hjälper: Huvudrollen i den spelades av Tom Cruise.

Däremot minns jag att ”Lilla fågel blå” (1993) sjöngs av Staffan Hellsrand.

Bang a Boomerang” sjöngs 1975 in av Svenne (Hedlund) och Lotta (då gift med honom – de har senare skilts, men var då en duo). Lite senare samma år kom låten också med ABBA, gruppen där upphovsmännen Björn och Benny fanns.

Lisa Nilsson sjöng 1992 in ”Himlen runt hörnet”. Men den skrevs av Mauro Scocco.

Lite lättfärdigare är ”Flickor bak i bilen” med Siw Malmkvist (1956). Den här turen gjordes således i bil.

Ta mig till havet” sjöngs 1986 in av Peter Lundblad, men själv minns jag den av ett annat och mer privat skäl. Min kusin Kreete, bosatt nere i Skåne, älskade den här låten, och när hon dog – hon var äldre än jag – sjöng en sonson den à capella vid begravningen. Lite senare, när jag var på besök i min och även Kreetes forna hemby, Juminda I Estland, stötte jag där ihop med hennes söner, som hade kommit dit för att uppfylla hennes sista önskan: att hennes aska skulle spridas i havet, Finska viken, utanför vår gamla hemby.

Men vi avslutar krysset med en låt, som jag inte blir lika tårögd av, ”Blommig falukorv”. Här sjöngs den på engelska av Claes Jansson. som jag känner och som jag senast hörde vid Socialdemokraternas Första maj-möte i Uppsala. Men den svenska originaltexten är skriven och insjungen på skiva av Hans Alfredson som tillsammans med Tage Danielsson var med i Socialdemokraternas valkampanj 1968 – jag hade då personligen kontakt med Tage om hans ”En soffliggares dagbok”. Fast senare blev de båda kritiskt inställda till socialdemokratin, dock aldrig borgerliga.

Birgitta och jag avslutade lördagskvällen framför TVn, och för att inte missa ”Morden i Midsomer”, i dag närmast en klassisk deckare med många misstänkta, gjorde jag ett uppehåll i melodikryssredovisningen. Vi åt också middag framför TVn, och det blev inte blommig falukorv.

Nu ska jag diska.

Till slut fick vi valresultatet – men vad händer sen?

18 september 2018 1:13 | Politik | 3 kommentarer

Jag och Birgitta var inbjudna gäster på Socialdemokraternas centrala valvaka i söndags, och vi var kvar där tills det förelåg ett åtminstone preliminärt valresultat. Vi var också där när Stefan Löfven kommenterade valutgången från scenen (men vi hade träffat honom och hans hustru tidigare på kvällen), och jag begriper fuller väl hans poäng med att inte avgå från statsministerposten, och då syftar jag inte bara på det faktum att Socialdemokraterna blev överlägset största parti utan också på att de röd-gröna, om än med knapp övervikt, fick mandatövervikt över de fyra samverkande borgerliga partierna – det här har ju sen också bekräftats i det slutliga valresultatet:

Socialdemokraterna 28,26 procent (31,01 2014), vilket gav 100 mandat (113 2014)
Vänsterpartiet 8,00 procent (5,72 2014), vilket gav 28 mandat (21 2014)
Miljöpartiet 4,41 procent (6,89 2014), vilket gav 16 mandat (25 2014)
Det här gav sammantaget de rödgröna 144 mandat (mot 149 2014)

Moderaterna 19,84 procent (23,33 procent 2014), vilket gav 70 mandat (mot 84 mandat 2014)
Centerpartiet 8,61 procent (6,11 2014), vilket gav 31 mandat (22 2014)
Kristdemokraterna 6,32 procent (4,57 2014), vilket gav 22 mandat (16 2014)
Liberalerna 5,49 procent (5,42 2014), vilket gav 20 mandat (19 2014)
Det här gav sammantaget den borgerliga fyrpartialliansen 143 mandat (mot 141 2014)

Sverigedemokraterna 17,53 procent (12,86 procent 2014), vilket gav 62 mandat (mot 49 2014)

Inget parti på den rödgröna sidan är berett att i den ena eller den andra formen samverka med Sverigedemokraterna, men samtliga partier i den borgerliga fyrpartialliansen måste för att kunna hävda att de bör få ta över regeringsmakten acceptera åtminstone ett parlamentariskt stöd från SD för att kunna hävda, att de och inte de rödgröna ska bilda ny regering, och i vart fall Moderaterna och Kristdemokraterna ser inte det politiskt problematiska med ett sådant samarbete.

Låt oss sedan, parti för parti, granska deras valresultat och handlingsalternativ, i det senare fallet tillsammans med en bedömning av vad de kan tänkas göra.

Socialdemokraterna gjorde ett bättre val än många, bland dem ett antal opinionsmätningsinstitut och ledarsidor, hade förutspått men hamnade ändå bara i trakten av sitt inte särskilt lysande valresultat i förra riksdagsvalet. En del av dem som historiskt hörde hemma i partivänstern har i det nu aktuella valet i stället röstat på Vänsterpartiet – uppenbarligen har de inte litat på att socialdemokratins mer vänsterpräglade kurs i vissa valfrågor var någon bestående kursändring, och skulle nu partiet i en blocköverskridande koalition tvingas retirera från de mer radikala förslagen, finns risken att de bestående identifierar sig som vänsterpartister.

Vänsterpartiet hörde till de partier som gick kraftigt framåt, men i grunden anser jag, att alla demokratiska vänsterväljare av olika schatteringar hör hemma i en icke-sekteristisk socialdemokrati. Jag är ju själv känd som en av socialdemokratins klassiska kommunistbekämpare och har inte ändrat uppfattning om den i dag ganska lilla gruppen av klassiska kommunister, i dag en liten minoritet, men varför skulle inte socialdemokratin kunna samarbeta med något som till stor del är dess egen gamla vänsterflygel? Ett problem här är att de två mittenpartier som till exempel Stefan Löfven vill locka in i en blocköverskridande regering båda är motståndare till samarbete med Vänsterpartiet och dessutom, för att det skulle kunna bli någon form av mittensamverkan, som utgångspunkt har att Socialdemokraterna då måste släppa sina mer radikala förslag från valkampanjen. Vilket senare förstås skulle få till följd att Vänsterpartiet växte ytterligare.

Miljöpartiet gick på en stjärnsmäll i valet, och hade inte vädrets makter i någon mån påverkat opinionen, kunde partiet ha hamnat under spärren i riksdagsvalet. Partiet har inte rätt om allt i miljöpolitiken, men på miljöområdet har partiet ändå en del beaktansvärda förslag. Och skulle de borgerliga partierna lyckas locka över Fridolin & co till sin sida, skulle MP med all säkerhet kräva ett högt pris i form av ett antal mycket märkbara miljöåtgärder – på andra politikområden tror jag inte att det för MP skulle vara våldsamt svårt att byta sida. Ett sådant sidbyte skulle dock innebära att det blev ännu svårare för regeringen att få stöd från miljöstollarna i SD. Det enda positiva med en sådan utveckling är att socialdemokratin åter skulle lockas att föra en röd-grön politik, och den skulle som sidoeffekt få att Miljöpartiet utplånades som riksdagsparti.

Moderaterna blev största parti i det borgerliga fyrpartiblocket, men gjorde en rejäl både röst- och mandatförlust, om man jämför med förra valet – det har alltså inte hjälpt att byta partiledare. Partiet har tappat väljare åt två håll, dels till Sverigedemokraterna (vilket förklarar partiets försök att locka tillbaka dem som har gått till SD genom att skärpa hållningen i invandrarfrågor), dels till Centern (av väljare som ogillar den här ultrahögergiren). Partiledaren Ulf Kristersson försöker nu rädda det som räddas kan genom att hävda att det är han som ska bilda ny regering.

Centerpartiet ökade däremot kraftigt, som jag redan har varit inne på inte minst med hjälp av övergång från Moderaterna. Stefan Löfven verkar hoppas på en blocköverskridande regering i vilken främst Centern skulle lockas att gå med. Jag är ingen principiell motståndare till blocköverskridande samarbete, har även från min journalisttid minnen från forna centerstämmor och CUF-stämmor, där jag blev personlig vän med flera mycket kända centerpartister, och när jag till slut, på grund av jobbyte, inte kom till årets centerstämmor (i Umeå), fick jag ett jättelikt vi-saknar-dig-vykort, undertecknat inte bara av dåtida journalistkolleger utan också av ledande centerpartister, bland dem Karin Söder. Jag har för all del badat bastu (det var bara vi två) med Thorbjörn Fälldin, men under hans tid som partiledare inleddes en utveckling i antisocialdemokratisk riktning. Dagens centerledare, Annie Lööf, är en minst lika antisocialdemokratisk partiledare, skicklig i så måtto att hon har gjort Centern också till ett storstadsparti, men jag vill påminna om hur hon tillsammans med bland andra den nuvarande EU-parlamentarikern Fredrick Federlay var på vippen att ge det gamla småbonde- och landsbygdspartiet ett i långa stycken nyliberalt partiprogram.

Olof Palme gjorde under sin tid som partiledare (S) ett tappert försök att vinna Folkpartiets gillande genom att släppa igenom en folkpartiregering, ledd av Ola Ullsten. För egen del har jag glatts mer över att socialdemokratin har lyckats locka över ett antal bemärkta folkpartister; Carl Tham är inte bara det mest kända exemplet – han blev dessutom en radikal socialdemokrat. Dagens partiledare för Liberalerna, Jan Björklund, pekar stolt på sitt partis lilla framgång i årets val men verkar livrädd för samarbete med Löfven. Men om alternativet är Jimmie Åkesson?

Kristdemokraterna var nästan uträknade till dess att det i slutet av valrörelsen vände för dem. Och säkert har partiledaren, Ebba Busch Thor, en andel i detta – hon är grund och delvis politiskt okunnig, men hon är djärv och handlingskraftig. Hennes högerkurs har lockat en del högersinnade, som inte nödvändigtvis är särskilt religiösa. De ville rädda en borgerlig majoritet men känner sig inte nödvändigtvis som just kristdemokrater. Lätt fånget är lätt förgånget.

Egentligen är Sverigedemokraternas framgång i och för sig måttligare än vad partiet säkert hade hoppats, men SD utgör ett mer svåranalyserat och mångfacetterat problem än bara dess rötter i högerextremismen. Fast naturligtvis är det illa nog att ledande SDare då och då försäger sig – märk också att partiet fortfarande tvingas utesluta medlemmar, ofta med förtroendeuppdrag, som inte har varit taktiska nog att dölja sina åsikter. Men det finns en annan aspekt på SDs och andra liknande partiers tillväxt i Sverige och övriga Europa: Människor/väljare med annan klassbakgrund än partiledningens dras till de här högerrörelserna därför att de i dem hittar en kanal för att komma till tals. De jag här tänker på kommer från arbetarklass, saknar den formella utbildning alla, även socialdemokratin, i dag ser som nyckeln till jobb och hygglig inkomst, och är, även om de själva ännu inte är drabbade, rädda för att bli arbetslösa.

En gång i världen hörde de här människorna, som i dag känner sig stå utanför samhället, till kärntruppen i socialdemokratins väljarbas. Det skulle inte skada om partiet (S) kom på talefot med dem igen. En första åtgärd kunde ju vara, att ledande förtroendevalda (S) åter bosatte sig i de områden, där de proletära väljarna, i dag många av dem SD-röstande, bor.

* * *

Birgitta och jag var alltså inbjudna till Socialdemokraternas valvaka. Den hölls på Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1 i Stockholm.

Vi åkte buss och tåg till Stockholm och checkade först in på Continental, förr ett Reso-, nu ett Scandic-hotell. Om någon undrar: Vi betalade själva för hotellet. Valvakor brukar ju bli sena. Till valvakan på Färgfabriken åkte vi också i egenbetald taxi.

Vi anlände ganska tidigt och kände inte igen en käft på valvakan. Jo, mittåt: jag stötte ihop med min gamla arbetskamrat Mikael Romero, Mona Sahlins pressekreterare på sin tid. Inne i salen där valvakan hölls spelades larmande musik, så efter ett tag flydde vi ut till serveringen ute på gården. Jag noterade att inte mindre än tre personer vid det bord där vi slog oss ner för att äta berättade, att de brukar läsa min blogg. Där ute bland serveringsborden träffade jag också för första gången i livet Lena Rådström Baastad, den första partisekreteraren sen Sven Asplings tid som jag inte har lärt att känna personligen.

Nu var vi ju där för att följa valvakan, så vi gick in igen och lyckades ta oss fram till vänstra sidan av scenen, där vi hittade ett bord att luta oss mot. Stolar fanns inte, men helvetesmusiken fortsatte. Efter en lång tid kom i alla fall en kvinnlig funktionär och gav oss var sin pall att sitta på.

Det var här Stefan Löfven kom förbi, på väg in i partiledningens utrymmen bakom scenen – men när han passerade oss, såg han oss och kom tillsammans med sin hustru fram och hälsade.

Det här var nog den egendomligaste valvaka jag har bevistat. På tidigare valvakor har man kunnat följa både SvTs och TV4as valvakor, men här var det först mycket sent på kvällen helvetesmusiken ersattes av SvTs valrapportering.

Under kvällens lopp dök också en del politiker vi tidigare kände upp, och några av dem kom fram och hälsade. Jag förde inga anteckningar, men jag tror att jag såg Anna Ekström, Margot Wallström, Morgan Johansson, Helene Fritzon, Ann Linde, Annika Strandhäll, Sven-Erik Bucht och Ibrahim Baylan.

När sen Stefan Löfven hade gett sin valkommentar och tackat valarbetarna, tyckte vi att det var dags att ta oss tillbaka till hotellet. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Birgitta ringde i alla fall Stockholm taxi och utlovades en bil efter en stunds väntetid. Men gatan utanför var packad av folk, och ingen av de bilar som kom och som vi lyckades få kontakt med sa sig vara beställd av Birgitta Dahl. Till slut hittade vi ändå en ledig taxi, som kunde köra oss till Contan och en stunds nattvila.

Melodikrysset nummer 37 2018

15 september 2018 17:03 | Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll väl egentligen ingenting som jag inte klarade, men några av svaren klarade jag genom att utgå från någon detalj eller ledtråd, som inte var identisk med svaret.

”Pretend” har jag på 1950-talet hört med Nat King Cole, men här hörde vi den med Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, som sjöng in den 2011.

Eftersom jag gick på latinlinjen i gymnasiet på 1950-talet och dessutom har Erik Axel Karlfeldts samlade lyrik i en av bokhyllorna, kände jag genast igen ”Dina ögon äro eldar” – men vad var det här för melodi? Den nya tonsättningen sades vara gjord av Anna Ihlis 2018, och eftersom jag är en ärlig själ, vill jag bekänna, att jag aldrig tidigare har hört talas om henne. Men nätsökning ledde till att jag lärde mig att hon kommer från Gagnef i Dalarna, som ju också var Karlfeldts landskap. Och så en bekännelse till: Att det var Stefan Sundström som sjöng duett med henne förstod jag inte förrän Google avslöjade det. Detta trots att jag har en stor kollektion av CD med Stefan Sundström. Och hans egna skapelser låter ju ganska annorlunda…

Men dikten är vacker, så här sticker jag emellan med texten:

Dina ögon äro eldar

Text: Erik Axel Karlfeldt i ”Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim” (1901)

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull –
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – känner jag förstås också till, men deras ”Den andra kvinnan” från 2003 tror jag aldrig jag har hört förut.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är nästan ett stående inslag i Melodikrysset. men ”Chess”, deras skapelse 1986 tillsammans med Tim Rice och Richard Nelson, har jag faktiskt aldrig sett på scen.

Det senare gäller också Brasse Brännström och Magnus Härenstam, som vi i dag hörde i ”Tajta jeans, förbannade jeans” från 1975.

Lite svårare att identifiera var den som sjöng Ted och Kenneth Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”, först insjungen på engelska av Ted 1978. Fast här fick vi höra den med Kenneths svenska text från 1993, sjungen av Teds och Ann Zacharias’ dotter Sara Zacharias, som 2014 gjorde ett gästspel på Svensktoppen med den, en tolkning som inte gav mersmak. Men både text och musik vittnar om bröderna Gärdestads begåvning:

Himlen är oskyldigt blå

Text: Ted Gärdestad, 1978
Musik: Kenneth Gärdestad, 1978

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

När vi växte upp, lekte livet
Vi var evighetens hopp
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli
oförbrukat fri

Somrar svepte fram
Jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

Frusna på en strand
flög vi med drakar medans
tiden flöt iland
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
Himlen var så blå

Nu tar molnen mark
Jag var förblindad av att solen sken så stark
Men mina ögon kommer alltid le mot dig
Kan det begäras mer av mig

Himlen är oskyldigt blå
djupaste hav likaså
Att regndroppar faller som tårarna gör
det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

En melodi som genast fastnade i musikminnet har schlagern ”Volare”. Här hörde vi den instrumentalt, men vi som hörde den redan 1958 minns förstås åtminstone delar av refrängen på italienska, eftersom den ju kom från Italien: ”Volare oh, oh / Cantare oh, oh / Nel blu dipinto di blu” och så vidare. Ny aktualitet fick den här gamla schlagern 1987, när Luciano Pavarotti sjöng in den.

Jag gillar också franska visor – i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, har jag tagit med två sånger av Léo Ferré, både i original och i tolkningar av Lars Forssell, först i ”Snurra min jord och andra visor” (1958), sedan i ”Snurra min jord och nya visor” (1966). I de här vissamlingarna fanns både mer av Ferré och av andra franskspråkiga vispoeter, och i dag fick vi höra Ferré själv framföra ”Elle tourne la terre” (som i Forssells svenska tolkning heter ”Snurra min jord”).

Snurra min jord

Svensk text: Lars Forssell, 1958 (publicerad i ”Snurra min jord och andra visor”)
Musik och fransk originaltext (”Elle tourne la terre”), 1948

Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen

Du välver, min jord, omkring solen
Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Ja, lika lite som du
vet varför det blir som nu
Du är vad du bär
och hur det än är, min vän
Natten griper efter dagen

Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag

I dagens svenska musikvärld finns Lars Winnerbäck, som är en av de främsta i dag, när det gäller att skriva sånger med meningsfull text till musik långt över det medelmåttiga. Ofta blir de här låtarna ännu bättre, när han spelar in dem tillsammans med en kvinnlig sångpartner – ett lysande exempel är inspelningen av ”Om du lämnade mig nu” tillsammans med Miss Li. I dag fick vi lyssna till ett liknande samarbete, fast med Melissa Horn (som jag också gillar): ”Som jag hade dig förut” från 2008.

En svensk vispoet, som jag hade kontakt med när jag gav ut min första sångbok, ”Joe Hills sånger” (1969), var Mats Paulsson – han hade gett ut en Joe Hill-LP och ledde något han kallade för Joe Hill Society. Men han var också själv en mycket skicklig sångtextförfattare och vissångare. 1966 skapade han ”Visa vid vindens ängar”, som vi i dag tyvärr fick höra i Lars Roos’ version. Texten börjar ”Det går en vind över vindens ängar”:

Visa vid vindens ängar

Text och musik: Mats Paulsson, 1966

Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyggardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blommdoft i melodin.
Jag ville sjunga om Katarina,
till träklangsflöjter och alcymbal
men vindens toner blir sommarns sånger,
jag bara lyssnar i björklövssal.
Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blomdoft i melodin.

Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.
Jag skall skriva en liten visa
där ögonblick blir till evighet
men ord blir stumma och toner döda
och visans tanke blir hemlighet.
Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.

Sen är det bara ett kryssvar kvar att redovisa, också det ett träd – men nu handlar det inte om en aspelund utan om ett efternamn. I min ungdom fanns det en fantastisk dragspelare vid namn Nisse Lind, och han ledde något som i dagens öron måhända låter töntigt, Nisse Linds hot trio. Men Nisse Lind var en dragspelsvirtuos som behärskade sitt instrument till fulländning och dessutom hade stark känsla för det han spelade. Så tack, Anders Eldeman, för att vi åter fick höra honom, i dag i en fin tolkning av ”St. Louis Blues”, skriven av legendaren W C Handy 1914.

Det här är för övrigt en låt som har spelats in av många skickliga artister och orkestrar i sins emellan ganska olika versioner. Själv har jag roat mig med att på nätet lyssna på den med Dave Brubeck Quartet, Glenn Miller Orchestra, Louis Armstrong, Bessie Smith, Benny Goodman och, faktiskt, med W C Handy själv.

En konsert i backspegeln

14 september 2018 18:17 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det har ju varit val, och jag har själv inte bara röstat och deltagit i Socialdemokraternas centrala valvaka utan också sedan dag för dag, allt mer frustrerad, väntat på det slutliga valresultatet. Det ska jag skriva om och analysera, när det äntligen föreligger, men det myckna och detaljerade tidningsläsandet, radiolyssnandet och TV-tittandet har gjort, att jag har skjutit allt annat åt sidan.

Alltså har jag inte skrivit en rad om den konsert med Uppsala kammarorkester vi var på för en dryg vecka sedan, ”Mozart med Zacharias” i Musikens hus i Uppsala.

Fast kanske har min försumlighet också att göra med att jag inte var riktigt nöjd med höstens första abonnemangskonsert.

Låt mig då genast säga, att jag inte lastar kammarorkestern med Nils-Erik Sparf som konsertmästare. Den som rimligen är den ansvarige är kvällens dirigent, Christian Zacharias.

Jag håller normalt Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) för att vara en suverän klassisk kompositör, men hans ”Divertimento i D-dur” från 1772, den så kallade Salzburg-symfonin nummer 1, lät i alla fall inte i den här långsamma tappningen särskilt tändande.

Därefter fick vi lyssna på ”Pianokonsert nummer 24 i C-moll”, som samme Mozart skrev 1786, och här hade dirigenten rollen som pianist. Zacharias’ tolkning präglades av återhållsamhet.

Efter pausen fick vi lyssna på ett Haydn-inspirerat verk av Johannes Brahms (1833-1897), ”Variationer över ett tema av Joseph Haydn i B-dur” (1873). Jag gillar normalt Haydns musik bättre än Brahms’, men den senares inlån av musik, skriven av Haydn, fick mig trots att orkestern spelade mycket fint, ändå inte att bli riktigt entusiastisk.

Först kvällens sista verk, Joseph Haydns (1732-1809) ”Symfoni nummer 74” (1781) fick mig att förlika mig med den här konserten. Äntligen ett verk spelat på ett sätt som jag inte hade några invändningar mot! Det sista gäller även dirigentens insats.

* * *

Mina inledningsvis negativa reaktioner hade, om nu någon skulle tro det, inte som bakgrund att jag skulle ha varit på dåligt humör eller nedstämd. Tvärt om hade vårt lilla konserthussällskap före konserten strålat samman hemma hos Käthe Elmgren, som bjöd oss på en utsökt middag. Tack, Käthe!

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^