Melodikrysset nummer 3 2019

19 januari 2019 22:51 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dag ska jag börja mitt lördagskåseri med en sångtext som jag 2002 publicerade i Laboremus’ 100-årsjubileumsbok ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002):

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek
men ändå inte uppgivenhet:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

”Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Jag hör för egen del till de socialdemokrater som inte tycker att metoden att på begäran av två högerliberala mittenpartier sälja ut så mycket av vårt partis vänsterinriktade politik – vägen att återerövra socialdemokratins forna styrka går nog dess värre via en tid i opposition.

* * *

När jag nu ändå är förbannad, vill jag starta med att skälla på Anders Eldeman för det även i dag upprepade tilltaget att göra en dubbelfråga vars beståndsdelar inte har med varann att göra: Cleo Lane – hur många av krysslösarna har över huvud taget hört talas om henne? – sjöng 1976 in sin version av ”Eleanor Rigby”. Jag har alla skivor med The Beatles, så jag hörde förstås genast vad det var för låt, men det var ju inte låttiteln som efterfrågades. Den andra brittiska artist vi skulle identifiera var Dusty Springfield. Det var hon som 1969 sjöng in ”Son of a Preacher Man”.

När vi nu ändå är inne på brittisk musik, kan vi ju också ta Roxy Music, en grupp med Bryan Ferry som ledande medlem. Den här gruppen sjöng 1975 in ”Love Is the Drug” på ”Siren”.

Elvis Presley sjöng 1969 in ”Are You Lonesome Tonight”, men den fick vi i dag i instrumental version.

Amerikanskt ursprung har också den av Lill-Babs 1961 insjungna ”Mina kärleksbrev dom vill jag ha igen” – 1959 hade den sjungits in av The Isley Brothers. Fast här fick vi höra den på finska med Pirkko Mannola, och så skulle vi dessutom svara på vad den svenska texten egentligen handlar om. Jo, om en fnurra på tråden.

Amerikansk till ursprunget är också filmen ”La La Land” från 2016. I den sjunger Ellinor Stone ”Audition (The Fools Who Dream)”.

Två låtar som spelades var hämtade från ”Så mycket bättre” i TV.

Kikki Danielsson sjöng ”Varför är kärleken röd” redan i Melodifestivalen 1983, men den förekom också i ”Så mycket bättre” 2017, fast nu med Sabina Ddumba.

Och Charlotte Perrelli sjöng ”Kommer du tro på mig” i ”Så mycket bättre” 2018, men den hade Eric Gadd sjungit in redan 1991, fast då under titeln ”Do You Believe In Me”.

Barnmaterialet var också dubbelt:

Jag har massor av barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, har också träffat honom personligen vid en middag med kulturtema, anordnad av min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. Eftersom han satt bredvid värdinnan, som höll välkomsttal, kontrade Hellsing med att genast, alltså före maten, hålla sitt tacktal. Hur som helst blev det en mycket trevlig middag. I dag fick vi höra Hellsings ”Dinkeli, dunkeli doja” i en insjunbgning av Rolf Lassgård 2009.

Lennart Palm spela signaturmelodin till ”Ville, Valle och Viktor” som sändes i TV 1970 och 1972. Ville spelades där av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren. För regin stod Gunilla Ambjörnsson.

Ytterligare en Viktor förekom i det här krysset, han i paret Samir och Viktor. Det här paret gjorde tillsammans ”Shuffla” 2018.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men hennes version från 1961 av Gösta Rybrants (text) och Jules Sylvains (musik) ”Sång om syrsor” är alldeles underbar.

Och då är det väl alldeles lagom att sluta med PepsPer – Persson i ”Alldeles lagom” från 2005.

* * *

Varför det har tagit sån tid att skriva och lägga ut den här texten?

Farfar och farmor har haft de två yngsta barnbarnen, Sofia och Ella på besök tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och sin mamma, Karin. Birgitta hade lagat en jättegod eftermiddagsgryta, och sen lekte barnen tills de blev hungriga igen.

Därefter har Birgitta och jag sett ”Morden i Midsomer”, och först nu har jag haft möjlighet att korrekturläsa och lägga ut texten om krysset.

Fast jag har fortfarande en del disk kvar.

Svansjön ytterligare en gång

18 januari 2019 1:23 | Mat & dryck, Musik, Teater | Inga kommentarer

Min hustru har genom åren sett till att vi tillsammans har tagit del av mängder av mycket hörvärda framträdanden på olika scener, inte bara här i Sverige. Jag har jag tillsammans med henne sett och hört Pjotr Tjajkovskijs balett ”Svansjön” (”Лебединое Озеро, Lebedinoje ozero”, 1877) på Operan i Stockholm. Vi har nu tillsammans sett ”Svansjön” för andra gången gången med Den ryska nationalbaletten. Och nej, det var inte i Ryssland – baletten i fråga gavs för andra gången i vårt Musikens hus här i Uppsala, och jag fick biljett i julklapp.

Alltså fanns det likheter med den föregående uppsättningen, till exempel att medlemmar av Bolsjoj-teaterns ensemble fanns bland dem som agerade på scenen, men flertalet av dem som gjorde föreställningen och dansade i den vara andra än förra gången.

För koreografin stod även nu Marius Petipa och Lew Iwanov. För librettot stod Vladimir Begichev och Vasily Geltser. Musiken klarade man med hjälp av band – det hade inte gått att härbärgera både den stora dansensemblen och en stor orkester på den här scenen, som saknar orkesterdike, men visst hade det blivit bättre, om dansarna hade backats upp med levande musik. Eftersom jag tidigare inte kände till de här dansarna vill jag bara allmänt intyga att de skötte sitt värv med teknisk skicklighet och nämna några av dem som hade de ledande rollerna vid namn: Dubbelrollen som Odette/Odile spelades av Yelysaveta Barkolova, prins Siegfried av Mykhailo Tkachuk, trollkarlen Rothbon, som höll Odette fången, av Albert Salimov. Särskilt sevärd var Edilar Marat Uulu i rollen som narr.

Handlingen, i fyra akter, är naturligtvis den vanliga, och den fanns också i programmet, bland annat på svenska. Platsen är slottet, där prinsens födelsedag firas. Drottningen kommer för att gratulera men också för att tjata på prinsen om att gifta sig, så att han kan ta över efter sin döde far. Prinsens informator berättar för gästerna om prinsessan Odette, som har blivit förvandlad till svan av en trollkarl. När sedan prinsen ser en flock svanar, följer han efter den för att hitta den förtrollade prinsessan.

I nästa akt är det midnatt, och prinsen ser svanarna förvandlas till människor igen. Bland dem finns prinsessan Odette, och de förälskar sig i varann – Odette berättar också om sin förtrollning och att den bara kan brytas om hon finner någon som älskar henne. Prinsen svär henne trohet, men trollkarlen skiljer dem åt eftersom en ny dag bryter in och Odette då åter blir svan.

I tredje akten är det bal på slottet. Skälet är att drottningen har bjudit in giftaslystna prinsessor, bland vilka prinsen ska välja sin brud. De dansar och svansar alla för honom, men han faller inte för någon av dem. Då anländer, objudna, trollkarlen och hans dotter Odile, den senare förvillande lik den förtrollade Odette. Prinsen tror förstås att det är hon och faller för henne – tills den riktiga Odette i en syn visar sig för honom. Prinsen förstår att han har gjort ett misstag och störtar i väg för att söka Odette.

Det här för honom tillbaka till Svansjön i skogen, där Odette just berättar för de andra svanarna om sin olycka i kärlek. Till att börja med hjälper det inte att prinsen bedyrar henne sin kärlek – förtrollningen bryts inte. Det här ändar i en kamp mellan prinsen och trollkarlen, och till en början ser trollkarlen ut att vinna. Men kärleken övervinner allt, heter det ju, och prinsen besegrar till sist trollkarlen. När trollkarlen dör, bryts förtrollningen, och Odette förvandlas åter från svan till ung kvinna. Och som det står i programbladet: ”Det luckliga (!) paret vandrar tillsammans mot soluppgången.”

* * *

Före föreställningen bjöd mig Birgitta på middag, den här gången på Dryck & mat, som vi aldrig har besökt, ganska långt ner i den gamla stationsbyggnaden (Olof Palmes plats 2). Vi valde att äta renlägg, serverad tillsammans med mycket gottpotatismos gjort av mandelpotatis. Renläggen, serverad tillsammans med tillbehör i en aningen söt sås, var inte alldeles lättäten med de bestick vi fick och lite för söt för min smak – jag lagar själv gärna renskav men kryddar då med svart- och vitpeppar plus enbär.

Men det var ett intressant ställe, och jag går gärna dit igen.

Melodikrysset nummer 2 2018

12 januari 2019 16:16 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag är ganska frustrerad över utgången i regeringsförhandlingarna, men det ska jag skriva om separat. I dag är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Och för att genast hitta en lämplig övergång: ”We Are All the Winners” gäller nog inte riktigt resultatet för Socialdemokraterna i den segdragna process som i går ändade i en överenskommelse om regeringsprogram och budget – mitt parti fick visserligen behålla regeringsmakten men fick betala ett mycket högt pris för att få det. Nick Borgens bidrag till Mellon 1993 backades upp av en kvinnlig trio i vilken bland andra Maria Akraka ingick.

Den kryssfrågan var ju inte särskilt svår, men Melodikrysset i dag innehöll låtar som var betydligt svårare att klara, för mig i alla fall.

”Private Emotion”, ett samarbete 1999 mellan Meja och Ricky Martin, hade jag till exempel aldrig hört tidigare, fastän jag förstås känner till båda.

Ed Sheeran har över huvud taget inte fäst sig i mitt musikminne, och ”Be Mine Forever” från 2014 är ett exempel.

Och jag har ju tidigare bekänt att TV-serier inte riktigt är mitt bord. Så vitt jag minns har jag aldrig någonsin sett TV-serien ”Skenet bedrar”, vilket är den svenska titeln på en engelsk serie som sändes 1990-1995, ”Keeping Up Appearances”.

Äldre svenska schlager är normalt något jag behärskar, och när jag kom till Sverige i slutet av andra världskriget spelades ofta Sven-Olof Sandberg i radio. Men ”Lyssna till mig i kväll, lilla mor” har inte fastnat i mitt melodiminne, och kanske beror det på att SOS sjöng in den så tidigt som 1928, alltså drygt tio år innan jag föddes.

När jag, med lite åldersfördröjning, fick börja i svensk skola, var Alice Tegnérs sånger ständigt närvarande. Hon var den som skrev den mest använda svenska texten till en engelsk barnklassiker, ”Baa, Baa, Black Sheep”: ”Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?”.

Jag hade en mamma, som i hela sitt liv läste kopiösa mängder av skönlitteratur, och bland det hon köpte till sin egen bokhylla fanns BFB-utgåvan av Margaret Mitchells ”Borta med vinden”, som i amerikanskt original (från 1936) hette ”Gone With the Wind”. Den filmades också, år 1939.

Och för att då fortsätta på USA-spåret: Dolly Parton har jag faktiskt skivor med, dock inte countrylåten ”Blue Smoke” från 2013.

Country kan vara OK ibland, så också enstaka dansbandslåtar, men ”Sträck ut din hand” med Carina Jarnek är faktiskt inte tillräckligt bra. Jag förstår motivet att inte spela den med upphovsmannen, Lasse Berghagen – det hade blivit för lätt – men lite fånigt var det också att konstra till det genom att fråga efter hans riktiga förnamn, Lars. Berghagen har jag för övrigt inte mött bara genom Allsång på Skansen. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm, blev hustrun och jag inbjudna till en middag hos Ulf och Lena, och bland de övriga gästerna fanns bland annat Lasse Berghagen.

Lill Lindfors har jag däremot aldrig träffat personligen. Men naturligtvis har jag mängder av gånger hört henne sjunga ”Du är den ende” (1967). Den svenska texten skrevs av poeten Bo Setterlind. Musiken, ”Romance”, är spansk och äldre. Fast i dag hörde vi den i en instrumental version.

Kul ar det också att åter få höra ”Snabbköpskassörskan”. Jag minns den från 1985 med gotländska ”Di sma under jårdi”, där Göran Ringbom var sammanhållande kraft och var den som var kund. Fast upphovet till den här succén är Tomas Ledin – visste ni det?

Jag har varit på Gotland ganska många gånger, så också i Finland, och min ganska stora sibeliusavdelning i skivhyllorna innehåller förstås också ”Finlandia”. Jean Sibelius skrev den redan 1899, och den är fortfarande ett av hans mest hörvärda verk.

Efter att ha hört ”Finlandia” en gång till, dessutom strax efter att ha läst om det sakpolitiska resultatet av regeringsförhandlingarna, känns det underbart att få möta något som både är något bestående och ett känslomässigt lyft.

Spricka i Centern?

9 januari 2019 23:03 | Politik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om Centerns förändring från småfolksparti med tyngdpunkt bland småbrukare vars levnadsvillkor mycket liknade de i industrin verksamma arbetarnas.

I dag finns det slaget av små jordbruk nästan inte kvar. Dagens betydligt färre bönder är mycket mer av företagare och känner ingen naturlig samhörighet med arbetare i LO eller med socialdemokratin. Och de nya centerpartisterna, de som bor i städerna, framför allt de större städerna, är i motsats till de forna bondeförbundarna borgerliga – partiets styrande klick är till och med nyliberaler.

Ett viktigt mål för Annie Lööf & co i rådande parlamentariska situation har varit att förödmjuka socialdemokratin genom att tvinga den att acceptera politiska förändringar av det slag den nutida Centern förespråkar – en politik som LO och traditionella sossar inte skulle ha drömt om att se Socialdemokratin genomföra. Och för att de påtvingade socialdemokratiska eftergifterna ska få full effekt, en ännu mer försvagad socialdemokrati, hade Centern uppenbart inga planer på att för egen del ingå i regeringen.

Den första påtagliga effekten blev för Centerns del dock ett par saker, som Annie Lööf nog inte hade väntat sig: Centern tappade väljare, både högerut – en del av de mest borgerliga tål inte något som helst samarbete med Socialdemokratin – och, kanske intressantare, till Socialdemokraterna. I det senare fallet bör det rimligen röra sig om äldre centerpartister av folkrörelseslaget och kanske, som i fallet Östhammar (där Centern efter senaste valet valde att fortsätta styra kommunen tillsammans med Socialdemokraterna) om att man har goda erfarenheter av att kunna komma överens.

På riksplanet verkar en sådan lösning inte riktigt lika möjlig, om nu syftet inte bara är att pressa Löfven till ännu fler reträtter, oacceptabla för socialdemokratiska kärnväljare. Centerns usla siffror i opinionsmätningarna kan naturligtvis ha pressat Centern till att inta en mer kompromissvillig hållning – både ta och ge – men för egen del vågar jag inte riktigt lita på dagens centerparti. Hittills har bara två centerpartister i Riksdagen uttryckligen sagt, att de vill ha en uppgörelse med Socialdemokratin.

Liberalerna är mycket mer för en uppgörelse med Socialdemokratin men inbördes djupt splittrade. Det finns en falang som för död och pina inte vill ha någon politisk samverkan med (S). Å andra sidan finns det också kända och namnkunniga liberaler, som förordar ett samarbete med Socialdemokraterna, till exempel Lotta Edholm plus två liberaler som jag personligen känner, EU-parlamentarikern Cecilia Wikström och så Anna Starbrink som jag lärde känna då hon var chef för tjänstemännen i Kulturnämnden i Uppsala; jag var själv ledamot i nämnden.

Men Liberalernas stöd räcker inte för att klara en riksdagsmajoritet ens om alla riksdagsledamöter (L) i slutändan skulle rösta för en (S)-, (MP)- och eventuellt alltså (L)-koalition. Sverigedemokraternas röstningsbeteende i Riksdagen är ju fullkomligt omöjligt att förutse, och om Sverige fick en (M)-(KD)-regering, skulle ju propositioner och budgetar, som stöddes av (C), kunna få majoritet, om de också fick SDs stöd.

Om vi antar att (C) i normala fall skulle stödja till exempel en (M) + (KD)-regerings budgetförslag, skulle de tre partierna tillsammans (om alla röstade likadant) ha 31 + 70 + 22 = 123 mandat, men om de då också fick stöd av SD (62 mandat i valet), skulle majoriteten bli förkrossande, 185 mandat mot Socialdemokraternas 100, Liberalernas 20 och Miljöpartiets 16 = 136 mandat. Skulle Vänsterpartiet välja att i ett sådant här läge också stödja (S), (MP) och (FP), skulle de samverkande vänster-mitten-partierna få ytterligare 28 röster, vilket ger slutsumman 164 mandat.

Redan Centerns hittills framförda krav på Löfven och hans regering är, för att knyta an till partiets förflutna som främst bondeförbund, svinaktiga.

Och jag anar alltså att förhandlingstaktiken från Lööf & Co är att ytterligare sänka socialdemokratins opinionsstöd.

För vad bekymrar det Lööf att Vänsterpartiet, av både henne och Jan Björklund fortfarande stämplat som kommunistiskt, om Löfven gjorde allt som hon och hennes anhängare kräver, med största sannolikhet skulle ta över en mängd väljare som aldrig har varit annat än socialdemokrater.

Men Stefan Löfven och partiledningen har naturligtvis ett alternativ. En regering ledd av Ulf Kristersson kommer förr eller senare att falla. Och i det nyval som sedan följer kommer socialdemokratin att ytterligare stärka sin ställning.

Pressgrodor

8 januari 2019 0:02 | Citat | Inga kommentarer

hittade via Journalisten nummer 15 2018:

Alla överlevde drunkningsolycka

Upsala Nya Tidning

* * *

Ridgalan inleds med tölptävling

Land

* * *

Cissi var orolig de tolv första månaderna av graviditeten

Mama.se

Melodikrysset nummer 1 2019

5 januari 2019 13:32 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag trodde inte att jag skulle hinna lägga ut bloggtexten om dagens melodikryss, men ett omkastat dagsschema har nu gjort det möjligt. Fast lite bråttom har jag, så jag lägger ut svaren i den ordning Anders Eldeman ställde frågorna.

Krysset började med Edvard Grieg och ”Anitras dans”, som jag under min skoltid hörde i Charlie Normans utmärkta tappning. I början av andra ring i gymnasiet var jag för övrigt i Norge – det var en stipendieresa – och vi besökte bland annat Griegs Troldhaugen.

Sen fortsatte det med ”My Love Is Not Blind” med Magnus Carlsson och Weeping Willows. Kanske inte någon av deras allra bästa men klart hörvärd.

James Last har väl aldrig hört till mina favoriter, och inte tycker jag att Beatles vinner på att göras av honom och hans orkester.

Carl Michael Bellman har jag allt av på skiva, också i olika svenska sångares versioner. Detsamma gäller Lars Winnerbäck, som även han har tolkat Bellman. Och givetvis har jag Bellmans ”Fredmans epistlar” i musikbokhyllan. Där finns också ”Fredmans sånger”.

Den numera nästan obligatoriska dubbelfrågan med två frågor som inte har något att göra med varann fanns med också i dag. Först hörde vi ”Allt detta och himlen därtill”. Och sen spelades ”Ute blåser sommarvind”. Särskilt den sista är mycket fin, men själva frågekonstruktionen förstör upplevelsen.

Jag gillar också Zara Larsson, även att hennes ”Either” inte föstes ihop med något annat på samma sätt.

Jag går gärna på opera, men operett är jag inte lika begeistrad i. Fast ”Fågelhandlaren” har jag förstås hört tidigare. Kompositören, Carl Zeller, kom jag dock inte ihåg namnet på – i det fallet var jag tvungen att googla.

Byte av genre till klassisk rockmusik: I dag fick vi höra Chuck Berrys ”Roll Over, Beethoven”. Låttiteln skulle ge oss första ordet i svensk översättning, rulla.

Monica Zetterlund har jag det mesta av på skiva, och jag har också sett henne på scen, både i Hasses och Tages revyer och på fullkomligt gigantiska socialdemokratisk valmöten. Jag gillar också Edda Magnasons fina tolkningar av Monicas gamla succéer, till exempel ”Sakta vi gå genom stan”.

Och Don McLeans ”American Pie” är inte dum den heller.

Däremot är jag ingen vän av ”Så mycket bättre”. Agnes må vilja ha ”Allt ljus på mig”, men nog var Bo Kaspers Orkester mycket bättre.

Det slutade i alla fall OK med Smokie i ”Needles And Pins”.

Själv sitter jag på nålar – vi ska på trettondagskonsert i ”Musikens hus”.

Om vinterhelgerna

2 januari 2019 1:35 | Mat & dryck, Media, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Ingenting är längre som förut. Livet rör sig obönhörligt mot sitt slut.

I år blev det i ganska stor utsträckning penninggåvor för angivna ändamål i julklapp till ganska många, men jag lyckades ändå några gånger ta mig till centrum för inköp av presenter, och i några fall hjälpte mig Birgitta att handla det jag ville köpa från de önskelistor vi skickar till andra i familjen – hon hjälpte mig att köpa en Rörstrands-tekanna och en bok om Uppsala-Ekeby till Kerstin. Till Matti klarade jag att själv köpa en avancerad ljudgrej till hans gitarrer och så Iittala-glas, men Matti hjälpte mig i sin tur att handla några saker till sina småtjejer, saker som var lättast att få tag på i Stockholm, där han och hans familj bor och arbetar.

Kerstins barn, Viggo och Klara, båda nu stora och starka, hjälpte Birgitta att bära julgranen från Torbjörns torg och hem till oss. De bar också upp julgransprydnaderna och andra julsaker upp i vår lägenhet.

Men som vanligt blev det min lott att på kvällen före julafton och natten mot julafton klä granen. Birgitta var med så långt som till att lägga ut sin egenhändigt broderade julgransmatta framför dörren mellan vardagsrummet och köket och hjälpte mig också att sätta julgransljusen på plats – sen övergick hon till att julpynta lägenheten, lägga på juldukar och annat sådant. Själv startade jag med att försöka fästa en vacker men – visade det sig – lealös halmstjärna i toppen, men till slut fick jag den ändå, med stöd av ett glitterband, att sitta som den skulle. Sen blev det både fler glitterband och därefter allt fler av de traditionella julprydnaderna i vår gran: ”hängda prästen” omgiven av änglar och två svarta katter, alla fåglarna, en speciell serie julgranskulor, en italiensk julgranskaramell, gåva från en journalistvän, istappar av glas (av ett slag vi också hade i min svenska barndoms hem i Juniskär) och en hel del annat. Jag höll aldrig på att bli färdig, men då hjälpte Birgitta till igen och använde då också andra typer av prydnader än dem jag väljer i första hand.

Fram mot morgonsidan av natten kom vi äntligen i säng, dock först efter att ha lagt ett par morgonpresenter åt varann på mattan under granen. Mitt ena paket till Birgitta innehöll Apotekets julsenap och julgodis, något alla för övrigt fick av mig på julkalaset på annandagen.

Före det hade jag också hunnit göra i ordning tomtegrottan, som jag ställde framför TVn till vänster om granen. Och eftersom granen var ovanlig yvig, sågade Birgitta av några grankvistar, som skymde halva TVn på grund av sin längd.

På bänken framför fönstret, ytterligare till vänster, hade hon dukat fram nötter, fikon, dadlar, frukt och så den jättelika danska chokladask jag hade köpt hem till jul, märk – jag är ju diabetiker – inte för egen konsumtion.

En stund före lunch på annandagen kom hela gänget: Matti, Karin, Ella och Sofia, Kerstin, Viggo och Klara, Anna, Sara och Amanda med Fritiof – Saras sambo samt Annas yngsta dotter Ella, som hade blivit sjuk, kunde inte komma. Men Annas pappa Bengt och hans hustru Inger kom. Med två iläggsskivor inlagda i middagsbordet fick vi faktiskt alla plats runt samma bord, och dessutom blev det här en av de trevligaste julmiddagar vi någonsin har haft. Alla verkade uppfyllda av god vilja.

Birgitta, som är mycket duktig i köket stod för det mesta, men våra barn bidrog också på olika sätt till att helheten blev så aptitlig. Jag tror inte att någon misstycker om jag inte redovisar alltsammans utan koncentrerar mig på det som berör just mig. Mitt bidrag till det här julbordet var egenhändigt lagad estnisk julsylta, och jag vågar nog säga, att årets upplaga av den sylta jag genom att hjälpa min mamma lärde mig laga blev en av de mest lyckade jag någonsin har åstadkommit. Anna hade till min glädje bakat estniskt surbröd (och gav mig dessutom estniskt konsthantverk som julklapp). Och Matti och Karin hade i Solna hittat en butik som säljer baltiska, bland annat estniska, matvaror, och jag fick en hel kasse med surgurka, blodkorv och annat som gläder en estländares både mage ock sinne.

* * *

Birgitta hade tid hos sin ögonläkare dan efter annandan och passade då också på att byta några böcker, som hon hade fått i julklapp men redan hade.

Men dagen därpå åkte vi till Öregrund. I bagaget hade vi, utöver kläder och några utvalda julklappsböcker, också ganska mycket julmat. sådant som sillsallad, julsylta och skinka.

Efter de fallolyckor jag har råkat ut för – jag har fortfarande sårskorpa på vänstra knäet och ont i vänstra armen – vill hon inte att jag ska gå ut och utsätta mig för nya risker. Eftersom hon hade förbeställt taxi till bussen är egentligen promenaden från grinden och upp till huset det enda jag har gjort utomhus.

Ute på tomten var det till att börja med alldeles vitt av snö, men efter gårdagskvällens regn har snön smält här och var.

På nyårsafton har det tidigare varit min uppgift att placera ut minst ett dussin marschaller och tända dem inför middagen, men eftersom marschallerna ska placeras ut runt huset i delvis svårbeträdd terräng, ville Birgitta inte låta mig göra det i år, och jag förstår henne. Så för första gången tog hon själv på sig den här uppgiften. Tyvärr var inte vädret nådigt, och några av marschallerna slocknade alltså tidigt.

Men Birgitta hade lagat en god nyårsaftonsmiddag, och sen såg vi, trots att vi för egen del inte dricker något starkare än lättöl och helt eller i stort sett alkoholfritt vin, tillsammans ”Grevinnan och betjänten” i TV. Vid det här laget har jag sett den så många gånger förut, att jag i stort sett kan replikerna utantill, men trots att jag numera är helnykter inte bara på nyårskvällen, tycker jag att den här filmen fortfarande är ett måste på nyårsafton.

Ett gott nytt år – gärna ett bättre – önskar jag er alla.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^