Pressgrodor

31 mars 2011 12:50 | Citat | 1 kommentar

hittade via Journalisten nummer 4 2011:

Torbjörn Juholt föreslås
som ny partiledare för S

Rubrik i Länstidningen Östersund

Salas kommunalråd
hörde
hur det small i Turkiet

SALAALLEHANDA.COM

Tennessee Williams-pjäs i sevärd filmatisering

30 mars 2011 16:49 | Film | Inga kommentarer

Joseph L Mankiewicz gjorde 1959 en sevärd filmatisering av Tennessee Williams‘ pjäs från 1958 ”Suddenly, Last Summer”; på svenska kallades den här filmen ”Plötsligt i somras”.

Pjäsen bearbetades för film av Gore Vidal. Williams var uppenbarligen inte helt förtjust i resultatet; han kritiserade framför allt valet av Elisabeth Taylor för rollen som Catherine Holly. Vidal var för sin del kritisk mot att Mankiewicz hade ändrat på slutet i historien.

För egen del är jag, nu när filmen med anledning av Taylors död har repriserats i TV, glad över att ha fått se den här filmatiseringen – filmen undgick mig av någon anledning under en period i mitt liv, då jag annars såg nästan allt sevärt på bio. Det är, i denna tid fylld av action, befriande att se en film, vars spänning mest ligger på det psykologiska planet. (Också de förklarande scenerna mot slutet med dess hungriga pojk-kannibaler, för övrigt besläktade med liknande scener i filmatiseringen av William GoldingsFlugornas herre”, är mer antydande än explicita.)

Dramatiken i filmen bygger på att den som förefaller vara galen, den på ett av nunnor drivet sjukhus inspärrade Catherine Holly (Elisabeth Taylor) snarare lider av en traumatisk chock med åtföljande minnesförlust – huruvida detta är realistiskt skildrat vet jag inte, eftersom jag inte är fackutbildad. Däremot framstår det ganska snart som sannolikt att modern till Catherines nu döde kusin Sebastian (han som är död, mördad, men till att börja med vet vi inte detta och framför allt inte hur och varför), den stenrika Violet Venable (Katharine Hepburn) nog inte är vid sina sinnens fulla bruk.

Att Mrs Venables relation till den nu döde sonen har haft något sjukt i sig uppenbaras gradvis, också genom Hepburns skickliga spel. Men varför vill hon ha Catherine lobotomerad av psydoktorn och kirurgen John Cukrowicz (Montgomery Clift)? Hon är så angelägen att hon är beredd att donera en mycket stor summa till det på pengar svältfödda sjukhuset där Cukrowicz arbetar. Mrs Venable lockar till och med Catherines mor och bror med pengar, villkorade med att de i den här operationen står på hennes dida.

Som tur är, för Catherine, faller inte doktorn omedelbart för pengafrestelsen – han styrs här av lagom portioner av yrkesetik och ett växande egoistiskt intresse för patienten. Med hans hjälp och envetna grävande i Catherines förträngda minnen uppdagas sanningen, inte bara hur Sebastian dog (alltså inte på grund av Catherine) utan också ytterligare en mörk botten till det som hände: Sebastian utnyttjade unga fattiga pojkar sexuellt och använde, som en väg att nå dit han ville, Catherine som lockfågel. Och inte bara Catherine – dess förinnan hade han på samma sätt använt sig av sin mamma.

När detta senare avslöjas, med alla relevanta personer som åhörare, blir det vi redan visste fullkomligt klart: Den verkligt sjuka människan i den här historien är Violet Venable.

Med reservation för att jag saknar psykiatriker- eller psykologutbildning tycker jag att det här fortfarande är en film väl värd att se.

Borgerlig skrämselpropaganda om vänstervridning

29 mars 2011 13:01 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 37 kommentarer

I Dagens Nyheter publicerar i dag (29 mars 2011) tidningens förre chefredaktör Hans Bergström en debattartikel, ”Juholt (S+V)”, som är fullkomligt vettlös och just därför intressant. Du hittar artikeln här.

Dess tes är att vi nu har ”två partier med samma inrikesprogram”. Mot hans resonemang kan man göra flera relevanta invändningar. Bergström drar av vissa inslag i Håkan Juholts linjetal långtgående slutsatser på områden, som Juholt över huvud taget inte tog upp.

Man kan inte utesluta att det bakom den här artikeln finns reaktioner som har sin rot i renegatens förtvivlan över att andra inte drar samma slutsatser som man själv – så vitt jag vet kommer Bergström från ett socialdemokratiskt hem i Värmland. Men vida viktigare är den aktuella avsikten: att skrämma de lättrörliga DN-prenumererande medelklassväljarna i Storstockholm med att socialdemokraterna under sin nya ledning nu nästan har blivit kommunister.

Jag var med under hela den socialdemokratiska partikongressen, är dessutom en av detta partis främsta kommunistbekämpare i modern tid. Och jag har – i egenskap av tidigare mångårig huvudsekreterare i mitt partis programkommission, det organ som lägger fast partiets principiella kurs – dessutom mycket god kunskap om mitt partis ideologi både historiskt och i nutid.

Jag har tidigare om den nya sammansättningen av partiledningen sagt att partiet, om den väljer denna ledning, tar ett lätt steg åt vänster, och jag står för det. Men denna måttfulla kursändring innebär ju egentligen bara att socialdemokratin återvänder till sin klassiska kurs, den som Håkan Juholt i sitt linjetal gång på gång kallade för ”social demokrati”. Om Vänsterpartiet i dag också vill stå för en reformistisk i stället för revolutionär socialism, innebär detta historiskt sett ett erkännande av att reformisterna hade rätt. Skulle vi som alltid har varit reformister av detta då behöva dra den mycket märkliga slutsatsen, att vi nu måste distansera oss och i stället bli socialliberaler?

Jag är en socialdemokrat av klassiskt snitt, och jag ska oförbehållsamt erkänna att Håkan Juholts linjetal rörde mig i djupet av mitt hjärta, det som slår till vänster.

Han överraskade alla – även mig – med att inleda detta sitt allra viktigaste tal med att tala om en kulturpolitik, ”som utrustar människor med vingar, som uppmuntar till eget skapande genom hela livet”, om kulturpolitiken som skapare av demokratiska rum utanför den kommersiella världen: ”här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast”.

Med avstamp hos Olof Palme talade han därefter om partiet som en levande folkrörelse, som varken är ett börsnoterat företag, någon reklambyrå eller lett av någon enväldig partiledare.

I sitt linjetal liksom i sitt avslutningstal gav Håkan Juholt uttryck för en radikal reformvilja, en vilja att ändra kurs jämfört både med alliansregeringens politik och en del av de politiska förändringar socialdemokratin själv har genomfört eller tvingats genomföra.

Den växande barnfattigdomen, denna skam för ett civiliserat samhälle, ska utrotas genom ett brett åtgärdsprogram som löper över flera år.

Pensionssystemet ska ses över; det är ju helt uppenbart att det finns, och kommer att finnas ännu flera, pensionärer som inte kan leva ett rimligt liv med hjälp av den pension de får. (På den här punkten var hans invit till löntagarorganisationerna för slarvigt formulerad, men ambitionen att nå en ny, bred och hållbar pensionsuppgörelse är det inget fel på.)

Han gick till storms mot avregleringarna på områden som väl egentligen skulle skötas bäst i form av offentliga monopol, det senare min anmärkning. Elmarknaden och tågtrafiken är ett par exempel.

I fråga om vården och skolan vände han sig främst mot vinstuttag, att i princip skattepengar används till att berika aktieägare i stället för till personal och annan verksamhet. (”När skolkoncerner och vårdbolag delar ut skattebetalarnas pengar till sina ägare i stället för att använda dem till lärarlön, en vårdanställd som kan hålla en gammal och sjuk i handen som är rädd och har ont eller till ett besök i simhallen.”) Enligt min mening är det här en god början – men jag skulle för egen del gärna se att man gick ännu längre, i princip till offentliga monopol. (Argumenten för det senare fanns redan i Juholts tal: ”Elever har blivit kunder på en marknad. Skolverket varnar för att segregationen växer. Den sammanhållna skolan håller på att brytas upp.”)

Juholt tog också upp de problem som är förenade med a-kassan, i princip en omställningsförsäkring, men avvisade en bortre parentes.

När det gäller jobben talade han om en stor satsning på utbildning och kompetensutveckling, också om industriella branschprogram, exportstöd och investeringar i järnvägar, vägar och miljöteknik. Särskilda åtgärder måste sättas in mot ungdomsarbetslösheten.

I fråga om skattesystemet hade han av allt att döma inte tänkt färdigt – han vill se en samlad översyn. Vi kan uppenbarligen främst vänta oss en del omfördelningar; Juholt talade till exempel om att skapa mer konkurrenskraftiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt i näringslivet. Helt klart är dock att Juholt inte tänker sig att, som Moderaterna, köpa röster med hjälp av löften om skattesänkningar.

Det här är naturligtvis inte en komplett sammanfattning av allt som Håkan Juholt sa till S-kongressen; den som är intresserad kan på nätet ta del av de fullständiga talmanuskripten.

Det som man inte kan få del av den vägen är mycket viktig också det: värmen i hans sätt att tala, och humorn. I Håkan Juholt har socialdemokratin fått en ledare som talar både till hjärnan och till hjärtat.

Och bara den som var där, i kongresshallen, kan – tror jag – fullt ut förstå den massiva uppbackning Håkan Juholt har i sitt parti, och då tänker jag inte främst på applåderna. Från talarstolen kunde jag höra så många andra tala i samma anda.

Socialdemokratin är enad igen. Därmed besitter den en väldig kraft.

För första gången på länge sjöng jag vid en kongressavslutning, med ogrumlad glädje, ”Intenationalen”. När vi stod där och höll varandras händer, kände man, att det dånade i rättens krater. Unisont sjöng här nu ett åter igen enat parti:

Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.”

Melodikrysset nummer 12 2011

28 mars 2011 15:46 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag var ju, på grund av att jag i egenskap av partiveteran deltog i den socialdemokratiska partikongressen, förhindrad att som vanligt lösa Melodikrysset under direktsändning. För övrigt var det ganska kul att också under kongressen – från så väl gamla bekanta som för mig tidigare helt okända – få vänliga kommentarer om mitt melodikryssande på lördagarna. Till dem bland lösarna som inte hör hemma i mitt parti vill jag dock säga att alla är lika välkomna att titta in på min blogg, gärna också kommentera det jag skriver.

Jag har, både av kommentarer jag redan har fått och av antalet besökare i lördags, förstått att lördagens kryss inte hörde till de allra svåraste, och när jag nu har lyssnat på det på nätet och löst det, är jag beredd att hålla med.

Jag ska ärligt bekänna att Lady Gaga (egentligen Stefani Joanne Angelina Germanetta) inte hör till de artister jag brukar lyssna på, men med hjälp av hjälpbokstäverna jag hade fått ihop var det ju inte våldsamt svårt att lista ut att det var hon som sjöng ”Alejandro”.

Katy Perry har vi tidigare – 2010 – hört i Melodikrysset med ”I Kissed a Girl”, men den här gången skulle vi namnge en av upphovsmännen, Max Martin, egentligen Karl Martin Sandberg och således svensk.

Idol-stjärnor blir sällan mina favoriter ens om de deltar i Melodifestivalen, som jag ändå ser/lyssnar på. E.M.D, som ska uttydas Erik Mattias Danny (med efternamnen Segerstedt, Andréasson och Saucédo) förekom i Melodifestivalen år 2009.

Filmmusik brukar jag ha svårt med, men den filmmusik som i dag spelades ledde tankarna till Skottland, där Lasse Åbergs ”Den ofrivillige goilfaren” från 1991 utspelar sig. Och för att knyta an till Anders Eldemans fråga: denna folkkära komedi handlar ju om en viss sport, nämligen golf. Lasse Åberg brukar jag för övrigt träffa vid middagarna för så kallade hedersupplänningar på Uppsala slott, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi i ett av julnumren en lång intervju med Lasse Åberg, som också har i hög grad samhällstillvända sidor.

Mitt socialdemokratiska familjemagasin hade för övrigt också en valvisetävling, där jag lyckades få Cornelis Vreeswijk med i juryn. Cornelis var ju en mycket politisk trubadur, vilket till exempel hans ”Somliga går med trasiga skor” vittnar om – i dag hörde vi den på hans modersmål, holländska.

Vår mycket äldre nationalskald Carl Michael Bellman, vars ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång numero 64, vi hörde i dag, hade ju även han öga för de fattiga och deras usla förhållanden, även om just den här sången inte hör till den kategorin.

Och för att fullborda genomgången av våra stora stora trubadurer och deras verk: Evert Taubes visor har många sidor: allt från den idylliska och mycket vackra ”Nocturne” / ”Sov på min arm” (där viloplatsen alltså är armen) till den mycket miljöengagerade ”Änglamark”.

Jag har märkt att ljudillustrationerna och svaren i Melodikrysset som ovan ofta går att gruppera.

I slutet av 1960-talet besjöng till exempel Anna-Lena Löfgren länge på Svensktoppen ”Lyckliga gatan”.

Och mycket riktigt spelades också ”On the Sunny Side of the Street” med Frank Sinatra, här med härligt komp av ett storband under ledning av Billy May.

Två barnvisor fick vi också höra.

Vi äro musikanter” brukar jag varje midsommarafton få höra, inte i Skaraborg men väl runt midsommarstången i Öregrund.

”Sov du lilla videung”, egentligen med titeln ”Videvisan”, med text av Zacharias Topelius och musik av Alice Tegnér, är en annan välkänd barnklassiker. Den här sången, som alltså handlar om vide, hörde vi ofta när barnen var små på skiva med Alice Babs, dottern Titti och Torsten Tegnér: LPn hette ”Sjung med oss, mamma”.

Vilket i sin tur leder oss över till den inledande frågan, med ”Swing it, magistern” som ljudillustration. Den som sjöng var förstås den då fortfarande mycket unga Alice Babs. Sången, som verkligen slog, ingick i filmen med samma namn från 1940, och det är nästan komiskt att i dag, när man hör den här låten, föreställa sig hur mycket den upprörde den tidens konservativa. Filmens regissör var Schamyl Bauman, och eftersom jag nyligen har sett (och skrivit om) hans film ”Karriär”, som handlar om kvinnors rätt att ha en egen yrkeskarriär, anar jag att Bauman nog kanske var en för sin tid radikal banbrytare.

En låt och fråga kvar att redovisa, och också den har en åtminstone för mig politisk anknytning. Ja, inte själva låten, Benny Anderssons ”Vår sista dans”, som vi normalt brukar höra med BAO och Helen Sjöholm. Men i dag hörde vi den i en instrumentalversion med Svenssons Treo och Monika Bring på saxofon. Den här saxofonen är vit, men jag har sett och hört henne spela på den med glöd på ett rött socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Livskraft som tema för torsdagens konsert

27 mars 2011 20:38 | Mat & dryck, Musik, Politik | 2 kommentarer

Jag brukar ju skriva om abonnemangskonserterna i Musikens hus med Uppsala kammarorkester, men torsdagens konsert fick jag inte tillfälle att skriva om, eftersom vi på fredag morgon åkte till Stockholm för socialdemokratisk partikongress. Några retroaktiva anmärkningar dock:

Temat för kvällens ganska blandade program var ”Livskraft”. Kammarorkestern leddes denna kväll av den kraftfullt – också rent kroppsligt – agerande Mats Rondin, och i de sinsemellan ganska olika två styckena som spelades före pausen sjöng mezzosopranen Katarina Böhm.

Konserten inleddes med tre sånger av Gustav Mahler (1860-1911), av vilka väl främst den första, ”Frühlingsmorgen” med dess vårmorgonstema knöt an till temat för kvällens program.

Både Mahler och det som sedan följde efter pausen hör ju hemma i en mer klassisk musiktradition, men betydligt modernare är ”Stalingrad Madonna”, skriven 2008 av Kent Olofsson, född 1962. Det här är Olofssons symfoni nummer 2, uruppförd i Finland 2009; det här var första gången den framfördes i Sverige.

”Stalingrad Madonna” består av fem satser, bland dem alltså några med sångliga inslag. Jag hör inte till dem som har problem med att lyssna på modern symfonisk musik, och jag hade utbyte av det här verket. Lite svårare har jag att förhålla mig till dess sångliga/intellektuella innehåll: ”Stalingrad Madonna” är en målning, skapad av en tysk löjtnant, även läkare och präst just under slaget om Stalingrad 1942-1943, Kurt Reuber. Jag har förståelse för det lidande för de tyska soldaterna som beskrivs i sångtexterna, men jag har ganska svårt att se detta i det religiösa perspektiv som finns i sångerna – det finns ju väl så intressanta politiska aspekter på det krig slaget om Stalingrad var en del av.

Ytterligare en symfoni fick vi höra efter pausen, Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni i C-dur nummer 8”, kallade den stora, från 1825-1826. Att orkestern gillade att spela det här verket märktes tydligt, och min hustru var också ganska förtjust i resultatet. Själv tyckte jag också att det lät bra, men jag var kanske inte riktigt lika begeistrad.

* * *

Vi hade för övrigt inlett kvällen med att äta middag ute, den här gången på Amazing Thai, som har flyttat runt hörnet och nu finns i nya lokaler på Daragarbrunnsgatan 17. Det blev Bad kaprao Bed, wokad anka med stark basilika, babymajs, långbönor och gul lök.

Det här triggade inte bara smaklökarna utan också övriga sinnen inför konserten.

Partikongress i stället för melodikryss

25 mars 2011 8:50 | Musik, Politik, Ur dagboken | 18 kommentarer

Fredag-lördag-söndag befinner jag mig på Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Jag är i egenskap av partiveteran inbjuden som gäst, och det är klart att jag vill veta vem som blir ny partiledare och vilka som väljs in i den partiledning som tillsammans med honom ska lägga fast partiets fortsatta kurs.

Jag kommer att blogga om mina upplevelser, fast inte under själva kongressen.

På motsvarande sätt hoppar jag över direktlösning av lördagens melodikryss. I den frågan återkommer jag på måndag, om någon då fortfarande är intresserad,

Om viktiga ting som sodavatten till whiskyn

24 mars 2011 13:57 | Mat & dryck, Ur dagboken | 23 kommentarer

Det händer att jag dricker whisky on the rocks. Men oftast vill jag ha min whisky med soda.

På flera månader har det inte funnits sodavatten att köpa på vårt Konsum. Flera i personalen som jag har frågat har inte vetat varför; en ung man visste uppenbarligen inte ens vad sodavatten är för något, långt mindre vad det används till.

I går kom jag i håg att fråga föreståndaren, som då själv stod i kassan, om det här. Kärnpunkten i hans förklaring var att flertalet konsumbutiker inte bryr sig om att ta hem sodavatten, eftersom så få efterfrågar det, i deras fall enligt honom bara vi och ett par till. Sodavattnet säljs dessutom i små 33-centilitersreturflaskor, en förpackningsmodell som butiksfolket vill fasa ut. Men vår konsumföreståndare är serviceminded, så han lovade försöka få hem sodavatten igen.

Det där att sodavatten inte tycks finnas i stora petflaskor tyder onekligen också på att konsumtionen av den här varan är måttlig.

Erfarenheter av barerna på Uppsala slott – jag talar om ODs middagar – och några studentnationer säger mig också att en del av de studenter som serverar där inte vet vad sodavatten är för något. Det har inte så sällan dessutom hänt att barpersonalen inte har hittat något sodavatten.

Är whisky och soda sålunda en kombination på utdöende bland unga människor?

Fast ska jag vara rättvis, har jag stött på samma slags okunskap även bland äldre människor. För ett antal år sen, när jag var hembjuden till ett par som var ännu äldre än jag, frågade mannen i huset efter middagen om jag ville ha en whisky, och jag tackade ja.

In kom då – utan att jag hann hejda honom – hygglig whisky blandad med en rejäl dos Pommac.

Det smakade jävligt, men jag drack upp. Man är väl artig.

Jag är en gammal man som läser tidningarna eftertänksamt och länge

23 mars 2011 12:27 | Media, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Allt sedan unga år är jag tidningsälskare. Förr, när jag jobbade i Stockholm, läste jag tidningarna på tåget. Nu när jag är gammal sitter jag varje förmiddag länge med morgontidningarna, allt medan jag dricker kaffe.

Det här tar sin tid – och får ta den tid det tar. Vi prenumererar på tre morgontidningar, och det skulle inte falla mig in att skumma någon av dem.

Det växlar vilken av de här tidningarna som mest fångar mitt intresse, men i dag innehöll Dagens Nyheter ovanligt många läsvärda artiklar.

DNs ledarsida framför sällan åsikter som jag delar, men i dag fanns där en artikel av tidningens oberoende kolumnist Göran Rosenberg, ”Ett moraliskt val”, ”om varför kärnkraften klyver oss”.

Det här är en tänkvärd artikel, hårtslående i sin stillsamt resonerande ton. Slutet är magnifikt:

Själv skulle jag vilja se en global frist för ny kärnkraft till dess vi bättre vet hur vi ska hantera avfallet från den gamla. Halveringstiden för plutonium, ett av världens farligaste ämnen och en komponent i delar av det bränsle och bränsleavfall som hotar att läcka ut i Fukushima, är 24 000 år.

Längre frist än så tror jag inte vi behöver.

Du hittar Göran Rosenbergs artikel här.

* * *

Att ledarsidan i DN plötsligt skulle börja backa upp den nye S-ledaren Håkan Juholt är det väl just ingen som väntar sig.

Nästan lika oväntat är det att Maciej Zaremba på tidningens kultursidor gör det, men Zaremba är en skribent som ibland skriver överraskande saker.

I dag minns han – själv polack – en händelse i den polska frihetskampen: från 1987 minns han en konferens i Warszawa med deltagare både polska Frihet och fred och västliga fredsorganisationer.

Bland de senare fanns Arbetarrörelsens fredsforum, en organisation uppbackad av Socialdemokraterna. Dess representant, en man med yvig (nästan polsk) mustasch och iförd vit kostym, var Håkan Juholt.

Zaremba: ”Om jag minns rätt begärde han att få träffa andra oppositionella och for sedan kors och tvärs genom staden mellan hemliga möten. Jag vet inte vilka budskap han framförde, men misstänker att de var uppmuntrande.

Må omdömet och fantasin inte svika honom nu heller.”

* * *

Vidare till Namn och Nytt, och vad hittar jag där om inte ett kåseri av Hanna Hellquist. Av DNs kåsörer gillar jag henne allra bäst. Om jag säger att hon också har sidor som jag känner mig främmande för, törs jag väl också säga att hon har en ung – hon är född 1980 – kvinnlig charm utan att för den skull behöva misstänkas för gubbsjuka.

Kanske är det det där att hon då och då skriver om sin avlidna pappa som särskilt får mig att älska hennes kåserier. Där finns en kärlek till pappan, men också en distans som bottnar i den helt egna personligheten.

I dag skriver hon om det halvfärdiga, storslaget drömda hus i Värmland hon ärvde efter pappan och nu använder som sommarstuga.

”Gudarna ska veta att det är svårt att förvalta storslagna drömmar. Det är svårt över huvud taget att ta hand om ett halvfärdigt hus på 250 kvadratmeter. Överallt dessa grandiosa spår, dessa ruiner över vad som kunde ha blivit om inte allt hade gått åt helvete. Och förväntningarna i dem. Att jag ska fullborda någon annan livsverk. Men jag vill inte ha någon djungel. Jag vill ha fest. Som pappa kan komma på.”

Alla har vi – även jag – våra drömmar. En del av de här drömmarna hinner vi inte fullborda innan livet tar slut.

Men jag håller med Hanna. Mina egna barn ska inte känna pressen att förverkliga några andra drömmar än sina egna.

Tidig film om mäns respektive kvinnors yrkeskarriärer

22 mars 2011 16:32 | Film, Politik | 1 kommentar

TV visar ofta äldre svenska spelfilmer, och i dag fick vi se Schamyl Baumans (född 1893 och trots det märkliga förnamnet född i Småland, död 1966) ”Karriär” från 1938.

Ingmar Bergman har listat den på en förteckning över de mest intressanta och sevärda svenska långfilmerna, och redan det är naturligtvis ett skäl att se den.

I de ledande rollerna finns Signe Hasso (Monica Hall, ung framåtsträvande skådespelerska), Sture Lagerwall (Erik Norrby, stålverksarbetare som jobbar för att bli ingenjör), den magnifika Tollie Zellman (Nanna Högfelt, skådespelerska) och Carl Barcklind (Ferdinand Sund, verkmästare på stålverket med uppfinnartalanger), och bland de övriga medverkande finns flera skådespelare som har varit kända långt därefter, till exempel Olof Widgren, Ludde Gentzel, Sigge Fürst och Douglas Håge.

Håge spelar Teodor Rydman, chef för Rydmans turnerande teatersällskap, och det är i skärningspunkten mellan den kringflackande ensemblens turnéliv och det mer inrutade livet på en svensk bruksort med stålverk – de här delarna av filmen är inspelade i Sandviken – som filmens drama utspelar sig. Filmen startar också ganska konventionellt med att truppens yngsta skådespelerska, Monika Hall/Signe Hasso, träffar en trevlig ung man, Erik Norrby/Sture Lagerwall, konventionell också i bemärkelsen att den här pojke- möter-flicka-kontakten enligt tidens pryda filmsed inte leder till något annat än ganska återhållet skildrade kyssar.

Vida mer intressant är då att flickan, i kontrast mot tidens kutym, inte genast ger upp teaterkarriären in spe och i stället gifter sig med sin blivande ingenjör. Den här flickan är till och med så tänd på sitt arbete inom teatern – märk filmtiteln ”Karriär” – att hon för att värja sig skarvar lite om sin betydelse inom den lilla ensemblen. Detta avslöjas också, men först efter det att hon har lyckats få göra ett succéartat inhopp som Julia i ”Romeo och Julia” och då av avundsjuka medtävlare i ensemblen.

Hela historien, med fjärmanden och nya försök, med Monikas slit med att slå igenom och därmed skapa en balans gent emot Eriks framgång med att nå sitt livs mål, att bli ingenjör, tänkte jag inte återberätta här. Komplikation till den här kärlekshistorien skapar också Tollie Zellmans Nanna, som fungerar som mentor åt Monika men som själv visar upp mindre yrkessporrande sidor genom att ha scenångest och dränka ångesten med alkohol.

De unga tu får till slut varann, dock först efter det att Monika har nått stora framgångar på scenen. Om detta, år 1938, betydde att hon skulle fortstätta med sin karriär, lämnar filmen en smula öppet. De som då såg filmen kunde ju säkert tänka sig att den nu äntligen bekräftade kärleken kunde få ha sin för tiden naturliga gång, eftersom Erik ju nu var ingenjör. Men i bästa fall kunde nog den här filmen få förkrigstidens unga biobesökande par att diskutera saken.

Ett nytt lag tar över

21 mars 2011 17:18 | Politik | 22 kommentarer

Jag har tidigare välkomnat Håkan Juholt som ny partiordförande och Carin Jämtin som ny partisekreterare.

Draget av att socialdemokratin tar ett lätt steg åt vänster eller kanske snarare ett steg tillbaka i mer klassisk socialdemokratisk riktning förstärks av att nu även Leif Pagrotsky och Veronica Palm plockas in i VU-kretsen.

Jag har inget otalt med vare sig Thomas Östros eller Ylva Johansson. Jag är, i rent personliga termer, på god talefot med Thomas som är distriktsordförande här i Uppsala, och jag skrev till exempel väl om hans insats i TV före valet. Dock har naturligtvis en viss distansering efter valet till budskapet före valet påmint om hur nära förbunden han har varit med den nu avgående partiledaren Mona Sahlin – han fick ju sin post som ekonomisk-politisk talesman efter en ganska brutal offentlig avsättning av Per Nuder – så kanske är det, nyktert och osentimentalt sett, en logisk åtgärd av valberedningen att ersätta både honom och Ylva Johansson.

Jag ser av kommentarer både på S-bloggar och i vissa tidningar, att det finns spekulationer om att Mikael Dambergs upphöjelse till ordinarie ledamot i VU skulle innebära att han därmed är utsedd att bli ekonomisk-politisk talesman. Om detta vet varken jag eller någon annan tillräckligt mycket. Jag vet bara att det inte är partiets valberedning som utser någon till den här funktionen, och ytterst är det partiledaren som – om och när han blir statsminister – utser sina ministrar, inklusive finansminister.

Oavsett om nu Mikael Damberg har kompetens nog – och Juholt vill ha honom – så har han ett handikapp: jämfört med Anders Borg är han blek i debatten. Ur både kunskaps- och slagfärdighetssynpunkt vore Leif Pagrotsky ett mycket bättre val, om nu Pagrotsky med sina hjärtproblem tycker sig orka med detta. För egen del hoppas jag att Dambergs upphöjelse till ordinarie i VU därför mest ska ses som det det säkert också är: ett sätt att blidka stockholmslänarna och deras allierade, så att valberedningen kan avge ett enhälligt förslag.

Valberedningen har fortfarande inte fyllt en vakant suppleantplats i VU, en plats som rimligen bör gå till en kvinna. För egen del skulle jag gärna se att den platsen gick till Lena Sommestad. För det finns det flera skäl. Lena har som ingen annan inför den här kongressen samlat ett brett stöd i vårt parti men också bland sympatisörer utanför vårt parti, som när hon framfördes som kandidat till partiledarposten sa, att de med henne i ledningen också skulle bli partimedlemmar. Än viktigare tycker jag det är att i partiets högsta ledning ta till vara Lenas stora kompetens som miljöpolitiker och miljödebattör. Det här har också en annan sida: I det ögonblick då socialdemokratin åter på allvar av miljöengagerade människor betraktas som ett röd-grönt politiskt alternativ, kan vi också börja återerövringen av vänstersinnade miljöpartiväljare. Av det här skälet borde inte minst partiorganisationerna i Storstockholm satsa på att få in Lena i VU.

För Uppsalas och Uppsala läns del är det här förstås, mot bakgrund av vad som just har hänt med vår distriktsordförande, en delikat fråga. Men märk att Lena aldrig har ställts mot Thomas – det är inte i rollen av blivande finansminister jag och andra som på olika sätt har stött henne har sett henne.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^