Ja nu är Birgitta 80. Och jag känner av att jag också är det

22 september 2017 18:16 | Deckare, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har ägnar den senaste tiden åt att förbereda, genomföra och sen städa upp efter det stora födelsedagskalaset. Över 50 personer kom hem till oss under födelsedagsfirandet, och jag tror att Kerstins syskon håller med mig, när jag säger, att den här stora festen inte skulle ha blivit vad den blev utan Kerstins organisationsförmåga, goda humör och befäl över köket och övriga av henne valda serveringsställen.

De sist nämnda arbetsmomenten föll naturligt på henne, eftersom maten levererades av det företag där hon arbetar, Trillers. Hon hade redan tidigare, med hjälp av Anna som har bil, köpt och fraktat hem till oss alla de drycker, samtliga alkoholfria eller näst intill, som serverades. Kvar åt mig att handla blev mest stora mängder färsk frukt och så lite annat som Kerstin ansåg borde finnas hemma.

Jag vill prisa den varierade och rikligt tilltagna maten, allra mest för att den var så god. Många av gästerna frågade särskilt om varifrån maten kom, detta helt enkelt för att de tyckte att den var så läcker. Punktligheten var också perfekt, både när det gällde leveranstiden och hämtningen av tomma kärl samt använda tallrikar, fat och bestick dagen därpå.

Trillers hade också levererat det färdigbryggda kaffet och de av allt att döma läckra tårtorna – jag själv som är diabetiker får ju inte äta sådana.

Dessutom hade Trillers gjort den smörgåstårta som serverades vid familjens eget födelsedagsfirande av Birgitta ett par timmar före den stora invasionen. Av barn och barnbarn fick Birgitta delar till vår Arabia/Flora-servis i Öregrund, pengar till trädgården där, abonnemang till konserterna med Uppsala kammarsolister, hjälp med trädgårdsarbete och en Eden-mugg från Rörstrand.

Klockan 14.00 började det välla in folk. Anna och hennes Amanda hjälptes åt med att slussa in gästerna i vardagsrummet, där Birgitta stod och tog emot, och Annas yngsta dotter, Ella, antecknade alla gästerna. Många hade med sig vackra buketter, men vi hade förberett oss genom att ha vattenfyllda vaser i beredskap. Det kom också blommor och hälsningar från vänner som bor utanför det område vi själva hade bjudit in gamla kompisar från, dessutom också från till exempel partisekreteraren och partikassören. Några av gästerna hade valt att ta med sig krukväxter, bland annat orkidéer, och från ett par gamla, nära vänner fick Birgitta en stor levande gren av Känguruäpple med frön under utveckling, lämpliga att plantera i trädgården i Öregrund.

En mycket stor del av gästerna hade följt Birgittas önskemål om penninggåvor till Läkare utan gränser, Vi-skogen och Svenska UNICEF eller till Birgitta själv för inköp till trädgården i Öregrund.

Men det förekom också andra, av givarna självvalda (i ett fall en egensmyckad prydnadskudde) presenter, sådant som gardiner, sockor, björnbärssylt, vimpel till flaggstången i Öregrund, böcker, honung, landskapsthe och ytterligare annat.

För egen del hade jag tjuvstartat 80-årsfirandet redan medan vi var kvar i Öregrund – där fick Birgitta det som ändå skulle dit: en hel rullväska med blomsterlök, i ganska många fall nya sorter för i år.

Och så fick hon, som alltid, flera paket med böcker: Johan Svedjedals Karin Boye-biografi och så böcker av Lion Feuchtwänger, Kjell Eriksson, Torbjörn Flygt, Kjell Westö (2 stycken), Sofi Oksanen och Per Anders Fogelström (hans hittills outgivna debutförsök) samt även deckare av Georges Simenon (ytterligare tre nyutgivna) och Alexander Call-Smith. Några av de gäster som inte tidigare hade varit hemma hos oss var märkbart lite tagna av mängden av böcker och bokhyllor samt skivor och skivhyllor – någon var särskilt tagen av det faktum att de är sorterade efter ämne respektive förvarade i bokstavsordning.

Jag har också lovat köpa teaterbiljetter och sen bjuda på middag på restaurang.

Slutligen har jag åt Birgitta gett två Marimekko-designade porslinskarotter. Vi är mycket för finsk design i den här familjen.

Birgitta rörde sig ganska systematiskt mellan grupperna av gäster i olika rum och runt olika bord. Jag rörde mig ganska fritt mellan gästerna och de olika rum de satt i men fastnade i lite längre samtal om bland annat politik – vad annars bland gäster som i så hög grad är politiskt intresserade och engagerade. Med de gamla laboremuskompisarna Agneta Guillemot och Irma Ridbäck om valet av politiska samarbetspartners och möjligheten av ett blocköverskridande samarbete i det politiska dödläge som nu råder. Och med Peter Gustavsson (i dag Uppsala arbetarekommuns ordförande, men också gammal kompis) samt SSU-distriktets ordförande Asal Gohari om Laboremus’ storhetstid under tidigt 1960-tal.

När sen till slut de sista gästerna hade gått, stannade Kerstin kvar och röjde undan det tyngsta, allt medan hennes barn, Viggo och Klara, tålmodigt väntade på henne. Och medan det här pågick, kom sig den allt tröttare far i huset till slut äntligen på att också för egen del smaka på förplägnaden. Tidigare hade jag varit alltför mätt efter först min egen morgonuppvaktning av Birgitta med danska smørrebröød och strax därefter en jättebit av den smörgåstårta Kerstin hade med sig till familjekalaset före den stora mottagningen.

Det här kommer att bli en dag att minnas. Hur länge får man se – man vet ju inte så mycket om framtiden och hur länge livet varar, när man är 80 år.

Melodikrysset nummer 35 2015

2 september 2017 13:30 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens kryss klarade jag ganska lätt, i det stora hela utan att ens behöva söka hjälp på nätet.

Ted Gärdestad var en artist vars sånger också har fastnat i mitt melodiminne, så till exempel den andra i en dubbelfråga om namnen på låtarna, ”Sol, vind och vatten”. Betydligt svårare var det att komma i håg titeln på den först spelade låten. Men eftersom det bara var första bokstaven av tre som fattades borde det sökta ordet bli ”den”, och låten som spelades var alltså ”I den stora sorgens famn”.

Håkan Hellström hör också till dem jag gärna lyssnar på, vilket gör att jag känner igen hans röst, vilket var till hjälp när Anders Eldeman i dag spelade en låt från en ny hellströmskiva som jag ännu inte har lyssnat på. Låten heter ”I sprickorna kommer ljuset in”.

Jag är tillräckligt gammal för att redan när den fortfarande var relativt ny ha hört den melodi som Lennart Palm spelade, ”Då tar vi tagelskjortan på”, den som skulle ge oss det av Eldeman efterlysta materialet, tagel. Bland dem som framförde den i Caasino-revyn fanns Carl-Gustaf Lindstedt, som aldrig tvekade om att offentligt deklarera att han politiskt hörde hemma i socialdemokratin. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi för övrigt ett personligt porträtt av honom med frågor också om politiska värderingar – Carl-Gustaf lyftes fram som omslagsbild till det aktuellta numret av tidskriften.

Cornelis Vreeswijk förekom på omslaget till min tidning när han ställde upp som medlem i juryn för den valvisetävling vi anordnade – han var organiserad sosse redan när han gick på Sopis, var en tid under de rödaste åren i Sverige vänsterpartist men återkom sedan till socialdemokratin, valturnerade bland annat med min hustru. Bland det Cornelis gjorde med stor framgång var att skriva svensk text till en karibisk melodi, insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys, ”Sloop John B”, som när han och Ann-Louise Hansson sjöng in den på svenska fick heta ”Jag hade en gång en båt”, och av texten som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter framgår också att båten hade segel och ruff och köl.

Också Tage Danielsson var under senare delen av 1960-talet socialdemokrat; inför publiceringen av hans ”En soffliggares dagbok”, en underfundig valpamflett (s) inför valet 1968, hade jag personlig kontakt med honom om lanseringen – jag var då nyanställd på socialdemokratiska partistyrelsen. När Tages ”Herkules Jonssons storverk” sändes som TVs julkalender 1969 såg jag naturligtvis också den, detta eftersom Birgittas dotter Anna följde den. I dag hörde vi signaturmelodin till den här serien, med musik av Gunnar Svensson.

Därmed har vi halkat in på barnkultur, där Eldeman i dag spelade musik ur två Disney-filmer.

Disneyversionen av ”Alice i Underlandet” har jag förstå sett – i dag fick vi som ledtråd höra Sanna Nielsen sjunga ”I den värld som är min”, hämtad från en omdubbning.

Lättast av de disneyanknutna låtarna var att identifiera den av de filmer som förekom i dagens kryss med hjälp av Loa Falkmans insjungning av ”Bella Notte”: ”Lady och Lufsen”. En bit ur den visas ju varje julafton, så den biten ser jag år efter år. Men jag har förstås sett hela filmen.

I TV har jag förresten också sett ”Macken” med Galenskaparna & After Shave – i dag spelades ”Man ska ha husvagn”.

Att ta med sig husvagn ”Genom gatorna på Söder” eller, som i Ralph McTells original, på ”Streets of London” är kanske inte så lätt, men det är annars en trevlig låt.

Amy Diamond har väl aldrig hört till mina personliga favoriter, men ”Forgive” med henne lät faktiskt riktigt hyggligt.

Östen med resten har jag hört mycket mer av och med. ”Grilla, grilla” är en ganska kul sammanfattning av det vi alla gör så länge sommaren varar.

Den fråga som då har blivit kvar sist i det här melodikrysskåseriet handlade om att identifiera en hitchcockfilm. Jag har väl sett i stort sett alla filmer, signerade Alfred Hitchcock – anser faktiskt att några av dem är riktiga mästerverk. Till dem hör dock inte hans allra sista film, ”Arvet” (”Family Pot”) från 1976. Den som är intresserad kan gå upp under Kulturspegeln, Film och där läsa den ganska utförliga recension jag har skrivit.

Sommar i P1 med Stina Ekblad

20 augusti 2017 23:16 | Deckare, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Stina Ekblad avslutade årets serie av Sommar-program, och hon gjorde det på ett sätt som fick åtminstone mig att förlåta Sveriges Radio raden av halvdana program i den här serien i sommar. Jag tyckte att det hon berättade om sitt eget liv, sitt arbete som skådespelare och sitt förhållande till litteratur (alltså inte bara dramer) var intressant, oavbrutet hörvärt.

Själv har jag sett henne framträda live, men jag har förstås också sett henne i TV, i scenroller men liksom oerhört många andra också i en rad Beck-filmer.

Den mångsidighet, skicklighet att spela mycket olikartade roller, hon har tror jag får sin förklaring i ett parti av hennes sommarprogram: Hennes tes (och erfarenhet) är att i det ögonblick man står på scen bli just den rollgestalt man ska föreställa. Det är inte sig själv man ska visa upp. När sedan föreställningen är slut blir man åter sitt vanliga jag. Det är det som är skådespeleri, det som i de bästa fallen blir scenkonst.

Det här innebär förstås också att man ibland kan misslyckas. Hon kan ta kritik och också medge misslyckanden – ett fiasko är ett fiasko. Bara vid enstaka tillfällen – hon nämner en artikel i Expressen – kan tryckta omdömen, i det nämnda fallet med sårande formuleringar, hänga kvar i åratal, kanske aldrig förträngas ur minnet.

För egen del är hon uppvuxen i finländska Österbotten, i en lantlig miljö och i en familj där kulturyttringar som teater och klassisk musik inte fanns tillgängliga. Men hon beskriver målande den österbottniska förvåren med bruna åkrar men även ljusets och storspovens återkomst, sedan tiden då syrenerna blommar och fåglarna kvittrar… Och mamma som sjöng falskt när hon var glad.

Men hon gör också mer abstrakta men för den skull inte mindre sanna utsagor om det här: Skönhet har mycket med balans att göra.

Hon för också in religiösa aspekter på vårt sätt att värdera estetiska fenomen i våra liv: Om Gud finns och har ett språk är det musik. Jag är ju inte själv religiös, men det här är en vacker bild. Och oavsett detta har väl många av oss ett behov av att nå bortom den begränsade (och begränsande) verklighet som omger oss.

Hon själv började tidigt spela improviserad teater tillsammans med sina syskon: Hon hittade på ett tema och gav dem roller – själv spelade hon alltid huvudrollen.

Till annat hon drömde om att får göra redan i sin tidiga lantliga miljö hörde att få spela piano och dansa balett. Men hur skulle det gå till?

Den klassiska musiken, helt okänd i hennes miljö, mötte hon första gången genom att familjen började prenumerera på Det Bästa och då fick en skiva med verk av Beethoven, Grieg med flera i prenumerationspremium. Hon lyssnade och fängslades. Sedan fick hon också möjlighet att förena skolgången med att delta i musikundervisning, där till en början pojkarna fick spela på blåsinstrument, medan flickorna hänvisades till stråkinstrument. Hon och en kvinnlig kompis var inte nöjda med det och fick faktiskt byta, i hennes fall till slut klarinett. Det blev lite av en triumf när hon sen inför publik fick spela soloklarinett i Mozarts klarinettkonsert. Jo, hon har också senare i livet spelat klarinett på scen.

Fast till slut var det alltså skådespelare hon blev. Den som är intresserad av hennes roller i mängder av pjäser för Dramaten och Stockholms stadsteater kan gå till den förteckning som finns på Wikipedia.

Självfallet är hon förtrogen med och citerar ur dramer av August Strindberg, men man märker – till exempel genom hennes förtrogenhet med Cora Sandels Alberte-serie och hennes kärlek till Edith Södergrans diktning – vilken bredd och beläsenhet hon har.

I sitt sommarprogram sätter hon punkt genom att, efter att ha talat om sonens födelse och sin egen pappas död, beskriva vår tillvaro som ett kretslopp, där döden är en del av livet, livets syster. Förr eller senare ställs vi inför faktum: ”Det är tid att gå.” Livet ger oss människor rörlighet, passioner, möten, och när vi sen inte orkar mer, kan vi ändå minnas det som var vackert. Men till slut är det ändå dags att säga ”Tack för lånet!” till livet.

Stina Ekblads musikval har ett mycket nära samband med det hon talar om i sitt ”Sommar”, men är möjligen lite ensidigt klassiskt, fast det har att göra med att klassisk musik är det hon oftast lyssnar på och kan. Och med tanke på att sådan musik över huvud taget inte har förekommit i rader av andra sommarprogram, förlåter jag henne gärna.

Det mest populärmusikaliska hon spelar är ”Sunnanvindsvalsen” med Anders Börje. ”Min nye kjole” med Mathilde har den danska författarinnan Tove Ditlevsen (mycket läsvärd!) som textansvarig, och Frida Hyvönen, här med ”Fredag morgon”, hör heller inte till de mer lättfärdiga låtskaparna.

I övrigt spelar hon musik av till exempel Edward Elgar, Robert Schumann (med text av Heinrich Heine), Edvard GriegsPeer Gynt-svit” med Berliner Philharmoniker under ledning av Herbert Von Karajan, Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert med Martin Fröst, en tonsättning av Rainer Maria RilkesIch will du sein” och så Franz SchubertsKvintett för två violiner, viola och två violonceller”.

Kjell Eriksson på visit

3 juli 2017 22:56 | Deckare, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I min deckarhylla har jag Kjell Erikssons alla böcker om Ann Lindell. Den här polisen hamnar också vid något tillfälle på Gräsö, nära vårt sommarviste i Öregrund. Serien om Ann Lindell är något ganska ovanligt i deckargenren – den som är road kan ju gå upp under Kulturspegeln, Deckare och kolla.

Jag blev personligt bekant, man kan nog säga kompis, med Kjell, genom att hamna i styrelsen för Ordfront i Uppsala, vars ordförande han var. Trots sin egen bakgrund i yttervänstern ville han aktivt ha mig med i föreningen, och jag blev bland annat dess kassör. Kjell gav för övrigt ut sina egna böcker på Ordfront, och där placerade jag själv laboremusantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (2002).

Jag har varit hemma hos honom på styrelsesammanträden (och han hemma hos mig på andra sådana), men så försvann han från Uppsala, flyttade till Brasilien. Han har sedan hämtat bokmiljöer därifrån, liksom från andra delar av de delar av världen som vi européer ofta inte vet så mycket om, men Kjell gör alltid grundlig research. Det gäller för övrigt också den bok han har skrivit med spanska inbördeskriget som verklig bakgrund.

Kjell vet att vi under sommarhalvåret bor i Öregrund – han har till och med varit inne på att skriva en artikel om vår trädgård, men det har aldrig blivit av. Och självfallet har jag oavsett detta inbjudit honom att titta in, om han hade vägarna förbi.

I förmiddags knackade det på, och Birgitta gick och öppnade. Och där stod Kjell, efter att ha varit på Gräsö vad jag förstod. Så jag avbröt mitt skrivande, och Birgitta serverade kaffe och egna småkakor som fanns kvar efter mitt 80-årskalas.

Strax var samtalet i gång: Jag berättade att jag just hade fyllt 80 och han att han själv, visserligen inte riktigt lika gammal, plötsligt och oväntat – hans brasilianska kvinna är visserligen yngre än han men så pass gammal att hon inte längre trodde att hon kunde bli med barn – hade blivit far på nytt.

Under det här fikat pratade vi, även Birgitta, ivrigt om allt som vi kom på.

Sen tyckte jag att vi skulle visa Kjell, som har haft handelsträdgård, vår egen trädgård, och vi lät inte det regn som föll hindra oss. Kjell hämtade ett paraply i bilen och gav det åt Birgitta, och jag skyndade in och hämtade ett paraply åt Kjell och satte på mig själv en regnrock. Birgitta berättade om växterna i rabatterna, men den forne trädgårdsmästaren kunde själv identifiera de flesta rossorterna, visste till och med att det var ett japanskt Sakura-träd som vi har på husets baksida.

Och sen åkte han i sin bil.

Men mig förmanade han liksom förr: Du måste skriva dina memoarer!

I mina unga år hade jag Alibi-magasinet som en av favoriterna

31 maj 2017 23:18 | Deckare, Media | Inga kommentarer

Under mina pojkår i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet läste jag, med samma glupande aptit, allt som kom i min väg: pojkböcker men också flickböcker, tidens nya serietidningar, serier så väl som kärleksnoveller i mammas Hemmets Veckotidning, romaner av olika slag (Jan Fridegårds serie om trälen Holme, Fjodor Dostojevskij – jo, det är sant! – och Oscar WildesSpöket på Canterville”, många kärleksromaner av Sigge Stark), ja även tidens deckarhistorier, publicerade i Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet.

En stor del av de här deckarhäftena köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (i det numera med Sundsvall sammanslagna Njurunda kommun). Men mitt läsintresse tillfredsställdes också med hjälp av de pappersinsamlingar vi gjorde på uppdrag av skolan, Nylands skola: Innan jag fraktade buntarna med skänkta veckotidningar och liknande, gick jag alltid igenom dem i jakt på deckarmagasin. Sammanlagt fick jag ihop en jättesamling, som jag hade kvar till dess att jag i egenskap av ombud för gamla Folket i Bild och dess folkböcker intog en mer kritisk hållning till det som då kallades skräplitteratur. Den här kritiska hållningen ledde också till att jag gav bort min samling av inbundna deckare från B Wahlströms förlag till en kompis. Just det har jag senare ångrat, eftersom den här serien innehöll en del pärlor i deckargenren.

Hur som helst, i dag greps jag av intresse för vad det var som under de här åren gjorde, att jag föll för just Alibi-magasinet. Jag letade på nätet efter Alibi-magasinet och fann en text, där samtliga utgivna titlar fanns förtecknade; det visade sig, att Alibi-magasinet gavs ut under åren 1936-1957. Några författarnamn mindes jag: Øyulv Gran, Niels Meyn och Stein Riverton, den förste och den tredje norrmän, den andre dansk

Øyulv Gran (som egentligen hette Christian Haugen) levde 1902-1972. Hans deckarhjälte hette Harald Ask och var verksam i Oslo. Sammanlagt skrev han under åren 1946-1956 74 historier för svenska Alibi-magasinet. Till det jag hittar om honom på nätet hör att han under den tyska ockupationen av Norge hade nazisympatier; bland annat var han under kriget redaktör för en facklig tidskrift, som förstås då åsiktsmässigt företrädde Quisling-regimen. Men för Alibi-magasinet skrev han först efter kriget, och jag har inget minne av att hans Harald Ask-deckare skulle ha vittnat om det här.

Dansken Niels Meyn (1891-1957) skrev under 30 (!) olika pseudonymer, och utöver de deckarhistorier jag läste i Alibi-magasinet har jag säkert läst någon av hans ungdomsböcker. Det märkliga är att också han lierade sig med den tyska ockupationsmakten, även om detta som bakgrund tycks ha försörjningsskäl. Han vände hur som helst den bruna rörelsen ryggen före krigsslutet, men det hjälpte inte: I Danmark var han persona non grata också åren efter kriget. Men svenska Alibi-magasinet publicerade honom alltså.

Norrmannen Stein Riverton (egentligen Sven Elvestad, 1884-1934), skrev cirka 80 deckare under sin Riverton-pseudonym – hans hjälte hette Asbjørn Krag, och Riverton/Elvestad (märk likheten mellan efternamnen) är nog den mest drivne författaren av de här tre, även om han själv sa att han skrev mest för pengar. Riverton/Elvestad var inte nazist, men uttryckte ”nästan ultrareaktionära inställningar , föraktade parlamentarismen och beundrade Mussolini”, skriver Nils Nordberg i förordet till den bok jag ska avsluta med. Riverton/Elvestad levde ett hårt liv – han var alkoholiserad och homosexuell med dragning åt pedofili, läser jag, och han dog alltså bara 50 år gammal.

I sin serie ”Klassiska deckare” nyutgav förlaget Bra Böcker 1978 Stein Rivertons ”Järnvagnen” (i Ebba Atterboms översättning från 1910, lätt moderniserad). Det norska originalet, ”Jernvognen”, utkom 1909, men egentligen känns den här boken häpnadsväckande modern. Och miljön i just den här Asbjørn Krag-deckaren är inte norsk utan dansk.

Jag gav den här boken som present åt min mamma den 3 mars 1979, som tack för att hon – farmor – hade tagit hand om vår Kerstin under sportlovsveckan. När mamma dog 1994, tog jag den med mig hem till mig igen. Nu finns den i vår samling av klassiska deckare i Öregrund.

Jo, mor blev firad

30 maj 2017 13:29 | Deckare, Film, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

När jag var pojke, både när jag var liten och under tonåren, firade jag alltid min mamma på Mors dag. Jag plockade blommor åt henne, sådana som hade hunnit slå ut till Mors dag. Under min tonårstid gjorde jag ofta sådana här blomtervandringar, plockade blommor som jag gav mamma inte bara på hennes dag. I en åkerren nära huset där vi bodde växte det styvmorsviol (som jag först lärde mig kalla för natt och dag, som folk sa i Juniskär) och i Juni och Nyland fanns liljekonvalj, gullviva, midsommarblomster, vit- och blåsippa, smörboll (kullerkupp sa vi i min estniska barndom), tjärblomster och förstås törnros.

Det här har sen följt mig genom åren, också i min långa relation till Birgitta. Under den kalla delen av året köper jag fortfarande inför varje veckoslut ett par-tre utvalda blombuketter åt henne, och till Mors dag plockar jag fortfarande en bukett med liljekonvaljer och förgätmigej.

Vi har under alla år tillsammans alltid turats om att laga mat och diska, men på Mors dag behöver mor i huset aldrig ägna sig åt sådant. Jag går upp tidigt på morgonen och gör en väldig smörgåstårta, i år en skapelse med havets frukter. Och så brygger jag kaffe – själv dricker jag normalt kokkaffe, men den här dagen anpassar jag mig till Birgittas preferenser – och så dukar jag köksbordet för morsdagsfrukost med morsdagsbuketten framför Birgittas plats, vackra servetter och levande ljus.

När alltsammans är klart, väcks mor med sång, den här gången av Anna som är i Öregrund på morsdagsvisit.

Av mig får Birgitta tre bokpaket: ett innehåller Majgull AxelssonsDitt liv och mitt”, ett annat Elias CanettisFörbländningen” och Geir GulliksensBerättelse om ett äktenskap” och det tredje tre kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon. Och så får hon ytterligare en Alvar Aalto-vas från Iittala, den här gången i koboltblått glas.

Anna gratulerar sin mamma med två par trädgårdshandskar och så fina kryddväxter: fransk dragon och en väldig basilika.

Också Kerstin och Matti hörs av på Mors dag: Matti ringer och Kerstin mejlar. Mattis Karin måste ju firas av man och barn, och Kerstins båda barn kommer till henne på söndag – de hinner ta årets första utomhusdopp i Storvad.

På kvällen serverar jag morsdagsmiddag, rostbiff och potatis samt alkoholfritt rödvin. Efteråt, vid TVn, får damerna två wienerbröd var, och när vi sen ska avsluta Mors dag med kvällens Beck-deckare, tar jag fram druvorna, vita och blå.

Gubbliv

8 maj 2017 17:22 | Deckare, Film, Last chorus, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vårvädret försvann. I förmiddags, när jag var ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det isande kallt – jag frös trots att jag var fullt påklädd.

I någon mån kan det senare ha berott på att jag har sovit dåligt och för lite i natt.

Men låt oss börja från början.

Birgitta kom tillbaka till Öregrund efter att tillsammans med Helle KleinABF-huset i Stockholm ha inlett ett seminarium i regi av tidskriften Tiden och lett av Jesper Bengtsson.

Här väntade ett antal lådor med växter, främst rosor, beställd från och levererade av Eds Trädgård i Östhammar, så hon använde stora delar av den gångna helgen till plantering, kombinerad med rensning, grävning, jordförbättring och gödsling. Trädgården är annars präglad av att våren har dröjt med sin ankomst.

Men min hustru är inte den som ger sig, och en del tid hade hon också ägnat åt att förbereda en partiväns begravning, som har ägt rum i dag i Stillhetens kapell i Uppsala. Birgit Hedén, dotter till en legendar i uppsalapolitiken, Tycho Hedén, och själv under många år politiskt aktiv (s) i bland annat kommunfullmäktige och kulturnämnden, dog vid 93 års ålder men hade enligt den anförvant som kontaktade Birgitta uttryckt önskemål om att få Birgitta som begravningsförrättare. De som vill läsa mer om Birgit kan läsa Hans Alséns och Mary Erixons minnesord i dagens Upsala Nya Tidning.

För att allt skulle klaffa och hon själv kunna välja för en begravning lämpliga kläder tog Birgitta bussen in till Uppsala relativt tidigt i går kväll.

Dess förinnan bjöd jag på söndagsmiddag, tvärnöskinka med tomat och blandad sallad samt ungerskt bröd, och till det rött alkoholfritt vin. Och eftersom Birgitta inte ville komma allt för sent till Uppsala, åtog jag mig också att diska efter maten.

Helt naturligt hade jag sen, när Birgitta hade åkt, TVn på för att få reda på hur det gick i det franska presidentvalet.

Strax efter 20.00 presenterades en prognos, enligt vilken den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron skulle vinna över den nationella frontens tillfälligt avgångna ledare Marine Le Pen med 65 procent mot 35. (Vad jag förstår blev utfallet sedan 66,1-33,9.)

Självfallet välkomnar jag Macrons seger, skulle också ha röstat på honom om alternativet var Le Pen och jag hade haft rösträtt i det här valet. Men egentligen är Macron, trots att han har tillhört den socialistiska regeringen, för mittenbetonad/liberal utifrån mina politiska värderingar.

Själv skulle jag heller inte ha röstat på socialistpartiets kandidat utan troligen på vänsterkandidaten Jean-Luc Melanchon, också han förutvarande minister i samma regering, som han dock av politiska skäl lämnade 2014. Jag skriver det här trots att jag har invändningar också mot en del av hans program, till exempel medborgarlön.

Att rösta på Marine Le Pen ligger inte i min föreställningsvärld. Ändå kan jag förstå en del av skälen till att hon lockar en del människor i de samhällsskikt som tidigare med ryggmärgen har känt sig hemmahörande bland de franska socialist- och kommunistväljarna. När till exempel socialistpartiet styrs av människor med helt annan bakgrund och helt andra värderingar än de klassiska vänsterväljarna har och dessa inte längre kan rösta efter devisen ”ni där uppe, vi här nere” och många av dem som förr blev arbetarrörelsens ledare nu har klättrat socialt och flyttat till andra bostadsområden, griper många av dem som blev kvar där nere efter de halmstrån ytterhögern erbjuder.

Fram till nio följde jag ändå valrapporteringen från Frankrike, fastän utgången verkade klar, men sen slog jag om TVn till fyran och kvällens Beck-film.

Tyvärr var gårdagskvällens Beck-film inte någon av de bättre. Att de många morden hade sin bakgrund i det faktum att de måste ha begåtts av någon av de många i filmen som hade en skruv lös förstod man relativt tidigt, och filmen blev inte bättre av attraktions/missförstånds/bortstötningsrelationen mellan Beck och hans kvinnliga chef.

Efter filmen kollade jag franska valet lite igen och gick också igenom de sista av mina dagliga nordiska tidningar. Och sen gick jag, när klockan var ganska mycket, äntligen och la mig.

Bara för att finna att jag absolut inte kunde somna – när jag till slut äntligen somnade, var klockan runt 03.00. Jag har sen kommit på varför jag, som normalt har ganska lätt för att somna, inte gjorde det i natt. Förklaringen var med all säkerhet den cola jag drack under filmen, visserligen sockerfri men icke desto mindre uppiggande.

Och sen förflöt natten som den i mitt fall oftast brukar göra: Med cirka en och en halv timmes mellanrum måste jag gå till toaletten och kissa.

Fast i natt mådde jag dessutom dåligt av ett annat skäl. Två gånger hade jag, när jag vaknade och skulle gå på toan, också kramp i nedre delen av vänstra benet. Vid det ena av de här tillfällena gjorde det faktiskt mycket ont, och krampen ville inte ens släppa när jag travade runt i huset för att få tillbaka normal rörlighet. Så det slutade med att jag satt på sängkanten och löste färdigt ett krypto i Aftonbladet Kryss & Quiz. Vid det laget var det redan så ljust att jag inte behövde tända någon lampa.

Men när jag som vanligt vaknade runt 08.00 för att jag behövde gå på toa, återvände jag till sängen och sov – mot mina vanor – till 10.00.

Melodikrysset nummer 17 2017

29 april 2017 13:15 | Deckare, Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag bor alltså så här års i Öregrund. Det är en förträfflig liten stad, men numera finns här inte längre någon bank, något nödvändigt för mig som envisas med att göra alla mina penningtransaktioner med kontanter. Alltså tog jag i går förmiddags bussen till näraliggande Östhammar, där Handelsbanken fortfarande har ett kontor, som hanterar även reda pengar.

Dessutom behövde jag kemtvätta ett par kostymbyxor. Förr fanns i gränden ned mot hamnen i Öregrund en klädaffär, som också tog emot kemtvätt, men den har upphört, och något nytt inlämningsställe har inte dykt upp. Så jag tog med mig brallorna till Östhammar – åtminstone i kommunens centralort borde det ju finnas en kemtvätt, antog jag. Men tji vad jag bedrog mig. Efter att ha irrat runt på affärsgatorna i Östhammar utan att se någon kemtvätt gick jag in på Turistbyrån och frågade, där två mycket trevliga damer försökte hjälpa mig, dock utan att lyckas – det tycks inte finnas någon kemtvätt i Östhammar heller. De kom till slut fram till att det finns kemtvätt i Gimo och Alunda, båda knutna till en firma i Tierp, men eftersom jag inte har något annat ärende till någondera orten, får jag väl ta med mina kostymbyxor till Uppsala nästa gång jag ska dit. Men nu undrar jag: Finns det inga andra herrar i de här uppländska kuststäderna som använder kostymer som måste kemtvättas? Eller slänger de kostymen när den har blivit smutsig?

Vi lämnar det verkliga livets gåtor för att i stället besvara dem som ställdes av Anders Eldeman i dagens Melodikryss.

Syntpop har väl aldrig riktigt varit mitt bord, men Depeche Mode känner jag åtminstone till. Fast deras ”Heaven” (från 2013, tror jag) har jag nog aldrig tidigare hört.

Ace Wilder har jag hört i flera melodifestivaler – nu senast (2017) sjöng hon där ”Wild Child”. Fast varför måste Alice Gernandt kalla sig för Ace Wilder, och varför måste hon liksom nästan alla andra melodifestivaltävlande sjunga på engelska i stället för svenska?

Tage Danielsson, ett snille i svensk scenkonst, översatte ju utländska sångtexter till svenska – ett utmärkt exempel är ”Kaffe och bullar” ur ”Lådan” (1968).

Jag har verkligen inte något emot att lyssna på sånger, framförda på andra språk, men jag talar då om originaltexter. ”American Pie” skrevs 1971 av Don McLean, men i dag spelades den i instrumental tappning av Hank Marvin. Tar jag inte fel, finns det också en film med samma titel.

När det gäller ”Om hundra år så kommer säkert våren” sjöngs den in redan 1934 av Isa Quensel, och även om inte heller det här var någon filmfråga, fick vi som hjälp av Anders Eldeman, att sångerskan även medverkade i ”Änglar finns dom?” från 1961, en bitvis banal men ändå roande sommarsaga.

Men dagens kryss rymde också mer uttalade filmfrågor.

Nino Rota förekommer då och då i Eldemans melodikryss, och i dag fick vi höra musik han skrev för ”Gudfadern” (1972).

Och veckans James Bond-tema var hämtat ur ”Live And Let Die” från 1973. Inget fel på Paul McCartneys musik, men är det Anders Eldemans plan att ta död på lyssnarna med hjälp av Agent 007?

Som film betraktad är Carol Reeds ”Den tredje mannen” överlägset bäst i dag. I dag fick Herb Alpert spela filmtemat, men nog föredrar jag för egen del ”Harry Lime’s Theme” i Anton Karas’ cittra-original. Orson Welles är suverän i den här filmen, och jag vill också gärna rekommendera Graham Greenes bok med samma titel som filmen.

För oss operafans spelade Anders Eldeman musik ur inte mindre än två olika verk.

Först Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” från 1858.

Och sen ”Nessun dorma!” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”. Här skulle svaret bli tre tenorer – de som åsyftas är Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti.

I den klassen var väl aldrig Carli Tornehave, men jag kommer faktiskt fortfarande i håg hans insjungning av ”Under ekars djupa grönska” från 1962.

Och sen är det bara veckans Evert Taube kvar: ”Så länge skutan kan gå”.

Den här skutan tuffar fortfarande på, så länge hjärtat kan gå. Men ”snart får du vila för eviga tider” tröstade Taube.

Melodikysset nummer 16 2017

22 april 2017 13:12 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har haft en period av allehanda kroppsligt elände. Före påsk, när vi hade flyttat ut till sommarhuset i Öregrund och tillsammans förpassade tomma väskor, bagar och kartonger upp på vinden, klev jag fel på vägen ner och skrapade ryggen mot vindsstegen. Inget ben brutet, men det gjorde jävligt ont i ryggen, vilket senare har lett till svullnad plus en stark blånad över nästan hela ryggen. I går hade jag tid hos min husläkare, och hon förklarade det senare främst med att det Waran jag dagligen tar påverkar blodet på det här sättet.

Under påsken fick jag sen hosta, särskilt besvärlig när jag går och lägger mig. Mot det fick jag recept på en kraftfull hostmedicin, men vad hjälpte det, när varken jag själv eller hustrun lyckades få upp medicinflaskans kapsyl. Men hustrun är på Apoteket just nu och ska då passa på att fråga personalen om hur man gör.

De ovan nämnda ryggbesvären dominerar just nu, men när jag var hos husläkaren, klagade jag också på att klismärtorna på ryggen inte har gått över trots att jag har använt de två föreskrivna tuberna av salva. Så nu har jag fått ett nytt recept.

När jag ändå var på Vårdcentralen, passade jag också på att lämna på grund av göteborgsutflykten till S-kongressen plus påskhelg med barn och barnbarn försenat prov till Akademiska för Waran-dosering.

Men jag ska inte bara klaga. Till gårdagens middag hade hustrun på ett närliggande kondis köpt danska smørrebrød. Kvällen avslutades med unge komissarie Morse i TV, ett riktigt välgjort och spännande avsnitt.

Och sen har jag, som alltid på lördagsmorgnarna, klivit upp tidigt, rakat mig, duschat, tagit mina morgonmediciner och ätit frukost, innan det blev dags för Melodikrysset.

För egen del tyckte jag det var ovanligt lätt i dag. Bara ett par frågor måste jag googla på.

Den ena illustrerades med en barnvisa som, märkligt nog, inte har kommit i min väg – men jag hade väl inga barn i rätt ålder när den kom, antar jag: ”Min tand är lös”. Men eftersom jag saknade bara vokalen, kunde jag ändå begripa, att det Lennart Palm spelade måste handla om en tand.

Både Lasse Holm och Lotta Engberg är mig välbekanta, men just låten de tillsammans gjorde, ”Det måste gå”, mindes jag inte.

Robin Bengtsson är inte en artist jag spontant skulle lyssna mycket på, men jag minns faktiskt hans ”I Can’t Go On” från senaste Melodifestivalen.

mycket bättre” i TV 4 brukar jag inte titta på, men dagens två artister hör till dem mina musiköron gillar. Vi hörde Little Jinder göra en egen version av Freddie Wadlings ”We Are the Freaks”.

Dolly Parton är faktiskt en sångerska med mycket större bredd än många tycks ha förstått – jag själv har CD med henne. I dag hörde vi henne i ”Blue Smoke”.

För egen del är jag hyggligt förtrogen också med opera. Man kan ha invändningar, även politiskt betingade sådana, mot Richard Wagner, men jag hör ändå till dem som finner hans fyra verk om Nibelungens ring fascinerande – på tyska är samlingsnamnet ”Der Ring des Nibelungen.

Men jag är som jag är. I unga år lärde jag mig att med Lasse Dahlquist sjunga ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, den som har titeln ”Oh boy oh boy oh boy”.

En annan av dagens havsanknutna låtar, ”Ta mig till havet” (ursprungligen med Peter Lundblad), har i mitt fall fått en mycket mer sorglig innebörd än den texten ger fog för: Den var min lite äldre kusin Kreetes älsklingsmelodi, och en sonson till henne sjöng den vid kistan på hennes begravning. Sen fick det här en alldeles speciell fortsättning. På sommaren det här hände besökte jag och Birgitta Estland, gjorde också en resa till min och Kreetes hemby vid Finska viken och fanns där Kreetes söner med en urna med hennes aska. Enligt hennes önskan tog sönerna henne tillbaka till hennes (och alltså mitt) forna hemvist och spred där hennes aska i havet utanför Juminda, som byn heter. Jag har ingen religiös tro, men det här återbördandet till ursprunget kändes alldeles rätt.

Så kan man hantera evigheten. Fast ibland handlar det om att kunna reagera fort, mycket fort. Ett exempel på detta är ”På minuten”, i sin forna glans ett mycket bättre program.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ofta återvänder till vissa artister, filmer och temata.

I dag avslutade han Melodikrysset med Lasse Berghagen och ”Inte bara drömmar”. Ibland har jag tyckt att det har blivit för mycket Berghagen – märk att jag inte alls har något horn i sidan till honom – men nu har det ju inte skett så ofta.

Jag är en varm Taube-vän – kolla Musik respektive Sångtexter under Kulturspegeln ovan – och tycks dela detta mitt intresse med Eldeman. I dag fick vi höra ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” fast med Ulrik och Mikael Neumann.

Och så går vi i mål med en James Bond-film, ytterligare en av Anders Eldemans specialiteter. Låten han spelade, ”Underneath the Mango Tree” med Count Basie, förekom i filmen ”Agent 007 med rätt att döda”, och där mötte vi Dr No. (”Dr. No” är för övrigt den engelska filmtiteln.)

För egen del kommer jag i kväll att få höra ganska mycket musik av helt annat slag. Birgitta och jag ska gå på ODs konsert.

Och efter konserten åker vi ut till huset i Öregrund igen.

Jo, jag var på bokrean i år också

22 februari 2017 22:29 | Barnkultur, Deckare, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Den som har varit hemma hos oss tycker nog, att vi har mer än nog av böcker – i alla rum finns det bokhyllor som svämmar över av böcker. Men hos mig är det en last att själv äga böcker, och eftersom även hustrun är en läsande människa, tar det här väl slut först när vi båda dör. Det kan ske fortare än man anar, under ett skred av böcker som bokstavligen begraver oss.

Som vanligt var jag på bokrean på Akademibokhandeln/Luneq. I år fick jag ihop en hel tantvagn full av böcker plus en extra kasse att bära. Det var inga slumpköp – jag hade noga gått igenom bokreakatalogen och prickat för de böcker jag ville köpa, och väl där fick jag låna en kundvagn – de känner mig – och hjälp att hitta böcker jag inte själv kunde hitta av ett par äldre damer som jobbar där och gärna hjälper en känd gammal bokälskare.

Jag fick faktiskt tag på allt jag hade tänkt köpa.

Tyngdpunkten i det här köpet ligger på nutida skönlitteratur och litterära klassiker.

Så jag köpte Lars AhlinsNoveller”, Susanna AlakoskisApril i anhörig-Sverige”, Lars AnderssonsDe våra”, Margaret AtwoodsMaddAddam”, Umberto EcosUpplaga noll”, Ian McEwansDomaren”, Peter HøegsEffekten av Susan”, Roy JacobsensDe osynliga”, Karl Ove KnausgårdsUt ur världen”, Arto PaasilinnasPå spaning efter farfar”, Agneta PleijelsSpådomen”, Philip RothsNemesis” och Stina StoorsBli som folk”.

Vårt klassikerbibliotek kompletterade jag med Nizami ‘AruzisFyra skrifter”, Charles Dickens‘ ”Historien om två städer”, George EliotsSilas Maner”, E M ForstersMaurice”, Hans FalladasPå livstid” och Niccolò MachiavellisFlorentinsk historia”.

Och så blev det tre böcker av lite olika slag i kategorin memoarer/biografier: Göran GreidersStäderna som minns Joe Hill”, Maja HagermansKäraste Herman” och Yvonne HirdmansMedan jag var ung”.

En enda deckare köpte jag, Michael ConnellysDet brinnande rummet”.

Till det stora musikbibliteket köpte jag Ingemar HahnesVåra käraste allsånger & örhängen” och så ”Evert Taube. 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube”.

Slutligen fyra barnböcker, avsedda för våra egna bokhyllor, alltså inte köpta till barnbarnen – men de kan ha glädje av dem vid besök: ”Elsa Beskows sagoskatt” plus, separat, hennes ”Hattstugan”, Barbro Lindgrens och Eva ErikssonsMax favoriter” och så Barbro LindgrensVi leker att vi är pippifåglar”.

Flera av de nämnda författarna har jag förstås läst tidigare, men jag slås av att jag i några fall också har träffat dem personligen. Göran Greider har jag inlett seminarier tillsammans med ett par gånger; jag har också en gång i världen engagerat honom att talar inför en socialdemokratisk partikongress. Roy Jacobsen har jag träffat under en norsk arbeiderpartikongress och haft ett långt och hjärtligt samtal med under en lunch arrangerad av dåvarande norske utrikesministern. Agneta Pleijel och jag plockades under vår gymnasietid ut för en stipendieresa till Norge, och vi hade sen brevkontakt under lång tid; vi har också träffats senare. Yvonne Hirdman har jag under min Ordfront-tid arrangerat ett möte med här i Uppsala.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^