Ellery Queen

27 augusti 2018 22:50 | Deckare | 2 kommentarer

De amerikanska kusinerna Manfred B Lee (1905-1971) och Frederic Dannay (1906-1982) kallade sig, när de tillsammans skrev närmare 50 deckare, för Ellery Queen och lyckades ganska länge hålla hemligt, vilka som dolde sig bakom den här pseudonymen. Deras böcker, där också deckaren heter Ellery Queen, hör till de bästa bland pusseldeckarna, där läsaren med hjälp av utlagda ledtrådar ges chansen att själv lösa Who did it?-gåtan.

Bland det andra som också utmärker Ellery Queen-deckarna finns meddelanden från den mördade.

Under perioden tidigt 1930-tal till tidigt 1980-tal av 24 Ellery Queen-deckare ut på svenska – jag ska strax återkomma till några av dem.

Men först vill jag nämna att det nya förlaget Deckarhyllan nu har återupptagit publiceringen av Ellery Queen-deckare genom att för första gången på svenska 2015 ge ut Ellery Queens ”Kungen är död” med deckarförfattaren Ellery Queen och hans far, kommissarie Richard Queen, i huvudrollerna. Jag har relativt nyligen (25 maj 2018) skrivit om boken, så jag vill här bara poängtera att den här deckaren är ett typiskt exempel på det som i deckargenren brukar kallas för det slutna rummets gåta. I original hette den här boken ”The King Is Dead” (1952). Översättningen har gjorts av Håkan Andersson.

Bland det jag tidigare har läst av Ellery Queen finns ytterligare 12 böcker.

Utgivna på Bonniers är
Katt med många svansar” (1934, i Delfin-serien 1965), översättning Hans Ullberg, i original ”Cat of Many Tails”, 1949
Konsthandlarens kista” (1933, i Delfin-serien 1963), översättning Dagny Henschen och Ivar Harrie, i original ”The Greek Coffin Mystery”, 1932
och på åttonde dagen…” (1966), översättning Susanne och Nils P Sundgren, i original ”And the Eight Day”, 1964
Triangelns fjärde sida” (1967), översättning Marianne Gerland-Ekeroth), i original ”The Fourth Side of the Triangle”, 1965

Utgivna av Akacia förlag är
Mr Queen har otur” (1990), översättning Göran Salander), ursprungligen utgiven av Bonniers 1943,i Bonniers Folkbibliotek 1964, i original ”Calamity Town”, 1942
Roten till det onda” (1990), översättning Carl Sandell , ursprungligen utgiven på Bonniers 1953, i original ”The Origin of Evil”, 1951
Spel mot en okänd” (1990), översättning Mons Mossner, ursprungligen utgiven på Bonniers 1965,i original ”The Player On the Other Side”, 1963

Utgivna i Bra Böckers serie Bra Deckare är
Håll i hatten” (1981), översättning Jan Järnebrand, i original ”The Roman Hat Mystery”, 1929

Utgiven i Jan Brobergs serie Spektras deckar-ess är
Rebus i rött” (1974), översättning Lars Ekegren. Den innehåller två historier, dels långnovellen ”The Lamp of God”, 1935, dels deckaren ”Face To Face”, 1967. Ellery Queen förekommer i båda berättelserna.

Utgivna i Rabén & Sjögrens Tema pocket är
Det egyptiska korsmysteriet” (1968), översättning Majken Johansson, i original ”The Egyptian Cross Mystery”, 1932
De tolv julklapparna” (1968), översättning Gull Brunius, i original ”The Finishing Stroke”, 1958.
Hjärter fyra” (1968), översättning Olle Moberg, i original ”The Four of Hearts”, 1938)

Utgiven i Gebers deckarpocket är
Barnaby Ross (annan pseudonym för samma författarpar): ”X-tragedin”, översättning D Fåhræus (1964, tidigare på samma förlag 1934), i original ”The Tragedy of X”, 1932

Bra Böckers serie Bra Deckare innehåller också
den av Ellery Queen redigerade samlingsvolymen ”Inbjudan från en okänd” och andra japanska kriminalnoveller (1980), översättning Elna Hansel (och i ett fall Kerstin Gustafsson). Ellery Queen har också skrivit förordet.
I Jan Brobergs antologi ”En fråga om motiv” (1986) finns deckarnoveller översatta av Pelle Fritz-Crone, bland annat ”Fallet Carroll” av Ellery Queen, i original ”The Case Against Carroll (1958)
I Jan Brobergs antologi ”Pusselbitar” (1982) finns deckarnoveller översatta av Boo Cassel, bland annat ”Mörka husets mysterium” av Ellery Queen, i original ”The Adventure of the House of Darkness” (1935)

I min ägo har jag också nummer 2-8 av Ellery Queen’s Kriminal-Pocket, samtliga utgivna 1968. Bland de utvalda författarna finns flera mycket kända och lästa deckarförfattare men inte Ellery Queen själv.

Perry Mason på svenska

23 augusti 2018 0:28 | Deckare | Inga kommentarer

Ibland är minnet kort.

I min recension av Erle Stanley Gardners av Deckarhyllan 2015 utgivna ”Perry Mason och den anklagade advokaten” (översättning Håkan Andsersson och Lennart Guldbrandsson, i amerikanskt original ”The Case of the Irate Witness”, 1953) mindes jag inte, vilka titlar av Gardner jag tidigare hade läst.

Korkat nog gick jag då inte till de deckarhyllor där jag sparar böcker av läsvärda deckarförfattare. Där finns nämligen ytterligare sju deckare av Gardner:
Bonniers Folkbibliotek gav i sin deckarserie ut ”Fallet med den skrikande kvinnan” (översättning 1960 av Sven Bergström, i original ”The Case of the Screaming Woman”, 1957).

Tidens förlag gav i sin Tempusserien 1962 ut ”Distriktsåklagaren tar hem spelet”, som inte ingår i Perry Mason-serien. Den heter i original ”The D. A. Calls a Turn”, och översättningen är gjord av Lisa och Gösta Högelin.
Tidens bokklubb gav samma år ut också en annan bok i samma serie av Gardner: ”Distriktsåklagaren och gåtan med den mördade prästen” (Tidens bokklubb, 1962, i original ”The D. A. Calls It Murder”, översättning Christina Strandberg.

Rabén & Sjögren gav under första halvan av 1960-talet ut följande Perry Mason-deckare, samtliga nya översättningar och utgivna i pocket i Temaserien:
Brydsam brunett” (översättning Olof Hoffsten, 1966, i original ”The Case of the Borrowed Brunette”).
Den kidnappade guldfisken” (översättning Olle Moberg, 1966, i original ”The Case of the Golddigger’s Purse”).
Den halvsovande hustrun”, översättning Gull Brunius, 1967, i original ”The Case of the Half-Wakened Wife”, 1949.)
Den late älskaren”, (översättning Claes Gripenberg, 1967, i original ”The Case of the Lazy Lover”, 1947).

Perry Masons första fall

22 augusti 2018 20:59 | Deckare | Inga kommentarer

Under min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen och Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var, roade jag mig och mina arbetskamrater bland annat med att skriva deckare med mig själv och andra på partiexpeditionen som agerande. De här deckarna skrevs och distribuerades i portioner.

En av deckarna hette ”Arbiska nätter och handlade om en ombudsmannaresa till Malta, och i inledningen till den här deckaren sitter vi på flyget till Malta. Jag är djupt försjunken i en Perry Mason-deckare och så inne i handlingen att jag vänder mig bakåt mot en kvinnlig kollega som sitter bakom mig – hon fanns i verkligheten, och vi var goda vänner – ger henne ett papper och säger: ”Kan du skriva ut det här, Della Street.”

Della Street var den då mycket kände Perry Masons sekreterare, och i TV gick en serie som nästan alla såg och där Perry Mason spelades av Raymond Burr och Della Street av Barbara Hale.

Perry Mason, till yrket advokat, dök upp i en serie deckare, skrivna av Erle Stanley Gardner, som på sin tid var en av världens mest lästa författare (150 böcker i sammanlagt 300 miljoner exemplar – ungefär 45 Perry Mason-deckare finns översatta till svenska. Jag kan ha läst några av dem under 1950-, 1960- och 1970-talen, men jag minns faktiskt inte vilka det i så fall var. Däremot dyker bilden av Raymond Burr upp i minnet, så fort jag påminns om Perry Mason.

Den senast översatta Perry Mason-deckaren heter ”Perry Mason och fallet med den anklagade advokaten” (Deckarhyllan, 2015, översättning Håkan Andersson och Lennart Guldbrandsson). Den här boken, som i original heter ”The Case of the Velvet Claws” och kom ut 1933, har aldrig tidigare getts ut på svenska.

Jag vill genast säga, att ni som aldrig har läst Perry Mason-deckarna eller i TV sett filmatiseringarna, kommer att ha god nytta av de korta beskrivningarna i början av boken av personerna i den i den ordning de dyker upp i handlingen.

Handlingen i den här boken är effektivt befriad från miljöskildringar och mycket rappt berättad, ofta i form av dialog. En annan, nog både tidstypisk och amerikansk egenhet är dess kyska hållning mellan till exempel men inte bara Perry Mason och Della Street. Förhållanden förekom förstås även förr i tiden och i USA, men tidens sexualmoral tillät inte realistiska skildringar.

Också i den här boken utgörs en viktig del av handlingen av utomäktenskapliga sexuella relationer, men naturligtvis har också begäret till pengar en roll i den ganska intrikata historien. Och för att ytterligare visa den här deckarens komplicerade intrig: Perry Mason, som engageras av en kvinnlig klient, anklagas snart av henne för att ha mördat hennes rike make.

Men Perry Mason, som vägrar att lämna fallet, lyckas hålla sig undan polisen och löser, med hjälp av Della Street och viss hjälp av privatdeckaren Paul Drake (som sedan blir en stående figur i Perry Mason-deckarna) fallet.

Jag tänker inte avslöja hela intrigen, men den är skickligt konstruerad som de ryska gummorna (babushkorna): När man som läsare tror sig ha fått lösningen, finner man en ny gumma och innanför henne ytterligare en ny gumma och så vidare.

* * *

I samma volym får man också en Perry Mason-novell, ”Perry Mason och fallet med det vresiga vittnet” (”The Case of the Irate Witness”, 1953).

PS: Böckerna från Deckarhyllan – tre utgivna, två till kommer i höst – har av okänd anledning inte tagits in i de stora bokhandelskedjornas sortiment, men jag har fått Akademibokhandeln/Lundeq att beställa dem åt mig. Vill man inte göra så, finns det möjlighet att få hem dem via beställning på nätet.

Melodikrysset nummer 31 2018

4 augusti 2018 12:42 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

I dag fick vi faktiskt ett melodikryss utan dubbelfrågor där de ingående delarna inte har något logiskt samband med varann. Tack, herr Eldeman!

Däremot fick vi en trippelfråga, där de ingående svarsorden bildade en filmtitel, ”Mordet på Orientexpressen”, som bygger på en klassisk deckare med samma titel av Agatha Christie.

Den har filmats tidigare, men i dag utgick Eldeman från den senaste versionen, och ur den hade Eldeman hämtat ytterligare en ljudillustration. Frågan här var, vem som sjöng. Jo, Michelle Pfeiffer.

En variant av dubbelfråga men med gemensamt svar förekom dock. Dels spelades ”When I’m Sixty-four” med The Beatles. Dels spelades ”One!” ur ”The Chorus Line”. Som man kan se innehåller de båda titlarna ett tal.

Därmed är vi redan inne på frågor med anknytning till film- och scenvärlden, men det kom mer sådant.

Jag har själv inga egentliga minnen av ”Beverly Hills”, men jag vet att den här serien har sänts i svensk TV.

”Dr. Snuggles” har jag däremot sett i TV tillsammans med barnen när de var små.

”Det regnar kor” kunde man ju också tro var gjord för barn, men den gotländska gruppen Smaklösa hade gjort en svensk variant av ”It’s Raining Men” med The Weather Girls.

Någonstans där uppe utspelar sig också ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som jag minns med Karl Gerhard. Fast i dag fick vi höra en finsk version med Matti Jurva.

Strax före den hörde vi ”The Humming” med Enya. Så det var hygglig spridning i tid, vilket väl också ytterligare en låt vittnar om:

”Säg mitt namn” med Eva Dahlgren.

Ytterligare ett exempel på spridning i tid och rum är ”(Mr. Paganini) You’ll Have To Swing It” med Mills Brothers. Just den här låten minns jag inte, men jag minns tydligt Mills Brothers från efterkrigstidens ångradio.

Min egen favoritlåt i dag var dock av senare datum, ”Oh boy” med Peps Persson. Honom har jag många skivor med i mina skivhyllor.

I dag har jag försökt vara kort – jag ska snart lyssna på dagens sommarpratare.

Melodikrysset nummer 26 2018

30 juni 2018 17:58 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har, när det gäller kroppsliga besvär, rent ut sagt haft ett helvete under den senaste tiden. Jag har nästan konstant varit kissnödig – för ett par dar sen måste jag åtta gånger i rad störta i väg till toaletten – och då och då, ofta vid olämpliga tillfällen, har jag läckt och behövt byta byxor dagligen. Det här har lett till att jag helst inte har lämnat tomten, och ännu mindre har jag vågat åka buss in till Uppsala.

Jag nämner det här därför att jag själv har lyckats lösa problemet. Under det att jag plågades av det här, har jag förstås grubblat över vad som har drabbat mig, alltså utöver de många andra kroppsliga besvär som också plågar mig och som jag tar olika mediciner för att mota. Och plötsligt kom jag på svaret: Bland de mediciner jag sen länge tar en tablett av varje morgon finns det urindrivande medlet Furix, men nyligen ville min läkare på hjärtkliniken att jag skulle dubbla intaget till två tabletter, och helt uppenbart är det den här dosen jag inte tål.

Så jag gick alltså tillbaka till entablettsdosen, och si – det här hjälpte med detsamma. Jag kunde gå den ganska långa vägen till apoteket (för att köpa nya sprutspetsar) och sen på hemvägen helghandla på Coop utan att plågas av att ständigt vara kissnödig.

Så plötsligt blev livet ljust igen. Den unga damen i Coops kassa gav mig beröm för något, och när jag då i riktning mot kön bakom mig ursäktade mig för att det för mig, gamle man, gick lite långsamt, kom mannen som stod närmast bakom mig fram till mig när jag packade varor och sa några uppmuntrande ord plus att vi faktiskt hade ett par saker gemensamt: dels handlade även han på Coop, dels hade vi setts på OD-tillställningar hemma i Uppsala.

Vid det här laget är jag helt övertygad om att jag gjorde rätt, när jag gick tillbaka till den Furix-dos jag nu har tillämpat länge, och jag tänker hålla fast vid det, vad än min hjärtläkare säger.

Dagens kryss tyckte jag på det hela taget var lätt att lösa, kanske för att det innehöll så mycket musik som gamla gubbar som jag har haft möjlighet att lyssna på.

Den enda fråga jag egentligen fick jobba lite med var trippelfrågan om ett TV 4-program – jag brukar nämligen inte se på ” mycket bättre”. Det artistpar Anders Eldeman ville ha identifierade var Ison och Fille, som var med 2015, men eftersom jag åtminstone känner till dem, klarade jag deras namn. Men vem hade skrivit låten de framförde, ”Tänd ett ljus”? Jo, Niklas Strömstedt.

Vikingarna förekom två gånger.

Först instrumentalt i ”Lilla vackra Anna”. Den kom till redan 1824, men den som framför allt gjorde den känd 1955, var Alf Prøysen. Under mina år som Socialdemokraternas nordiske sekreterare finkammade jag skivbutikerna i Oslo på allt de hade med Prøysen, men han var förr lika känd i Sverige som i hemlandet Norge, både för skivor och för sina barnböcker. Han sjöng också in mycket på svenska, bland annat den i dag spelade låten, och ”Lilla vackra Anna” fanns bland de skivor Birgittas dotter Anna hade med sig till sitt andra hem.

Vikingarna spelade också in ”Till mitt eget blue Hawaii”, men det var inte deras version Eldeman spelade utan en med Gubbstrutt med Gunnel, som jag inte minns att jag någonsin har hört. För en yngre generation kan det vara kul att få höra hur stor hawaiimusiken en gång var också i Sverige – den ledande artisten i genren hette för övrigt Yngve Stoor. Och då kan jag ju passa på att berätta, att jag själv just nu läser en deckare med Hawaii som miljö, ”Huset som saknade nyckel” av Earl Derr Biggers.

Nå, jag är en person med stor spännvidd i mitt musiklyssnande, som också innefattar ganska unga artister.

Jag hade för all del tidigare inte hört just ”Undanflykter”, men visst känner jag till Molly Sandén.

Ola Salo har jag hört live, däremot inte Kent, i dag med ”Andromeda”, och jag har dem i min skivsamling. Men Kent har ju lagt av, så jag lär aldrig få höra dem live.

Jag framhärdar i att lyssna på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest trots att allt mindre där innehåller bidrag som har utsikter att bli evergreens.

Men som tur är spelade Eldeman i dag två låtar, som har utsikter att bli hågkomna också framöver.

Den första var ”En dag”, Tommy Nilssons bidrag 1984.

Den andra, ”Lyssna till ditt hjärta” sjöngs 2001 av Friends, det vill säga Nina (Inhammar) och Kim (Kärnfalk). Men jag tror att det var en av upphovsmännen, Alexander Bard, som borde få credit.

I min stora skivsamling finns plattor med Lena Willemark, en del soloplattor, en del där hon ingår i olika artistkonstellationer. Jag har också hört henne live i vårt fina konserthus i Uppsala. I dag fick vi exempel på att hon också sjunger sånger från Älvdalen – hon behärskar och sjunger också på den mycket särpräglade dialekt som talas där.

Då är det tre frågor kvar med anknytning till film.

Många känner till Roger Moore på grund av hans roll som agent 007, men redan tidigare har han haft den ledande rollen i TV-serien ”Helgonet” från tidigt 1960-tal.

Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” från 1873 är en pärla bland klassiska äventyrsberättelser. Själv tyckte jag också att filmatiseringen 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg blev bra, och jag minns fortfarande musiktemat. Det här var inget svårt, men Eldemans fråga var lite konstigt konstruerad: Han ville ha första siffran i titeln, det vill säga åtta, men ska vi ta det med bokstäver, blir ju titelsiffran egentligen åttio.

Kai Gullmars (egentligen Gurli Bergströms) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, i dag exekverad av Roland Cedermark, blev förvisso en schlagersuccé, men den skrevs för och blev känd genom filmen ”På kryss med Albertina” (1924).

Dagens Evert Taube har jag sparat till sist. Vi fick höra hans ”Linnéa”, också från 1924. I handlingen nämns – för att citera Eldeman – en ”vattensamling”, nämligen Atlanten. Själv har jag allt av Taube på skivor och i sångböcker, så jag kan väl bjuda läsarna på texten och ge skivtips:

”Linnéa” är en enkel och vacker kärleksförklaring:

Linnéa

Text & musik: Evert Taube, 1924

Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.

Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.

Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.

Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.

I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

(HMV X 2017,1924)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i form av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.

Melodikrysset nummer 21 2018

26 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag gick upp sju i morse och startade med att gå ner till brevlådan och hämta dagens morgontidningar. Vilken underbar sommardag, varm redan då! Och de blommande syrenerna och fruktträden plus alla blommorna i rabatterna får mitt gammalmanshjärta att slå av lycka och glädje.

Somrigast av låtarna i dagens melodikryss var ”En gång jag seglar i hamn”, även om Stig Olins text från 1954 ju egentligen handlar om det som nästan alla schlager handlar om, kärlek. Fast i dag hörde vi en instrumental version med Pajala-Hasse.

Som vanligt användes mellolåtar också i dagens kryss.

Det började redan med allra första låten, ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän – den var med i Melodifestivalen 2010.

Han slogs då ut av Jessica Andersson, som även hon var med i dagens kryss men med den låt hon tävlade i årets Mello, ”Party Voice”. Den skrev hon tillsammans med bland andra Fredrik Kempe.

Ur årets melodifestival hade Anders Eldeman också hämtat ”For You” med Mariette – som artist kallar hon sig bara så, men naturligtvis har även hon ett efternamn, Hansson.

För egen del har jag inga problem med att minnas låtar också ur den äldre schlagerrepertoaren.

Gösta Ekman den äldre sjöng ”En herre i frack”, skriven 1935 av Hasse Ekman och Johnny Bode.

Ännu äldre, från 1927, är ”I’m Looking Over a Four Leaf Clover”. Fast i dag fick vi höra den med en saxofongrupp, The Rolling Phones.

Det här ska ni inte tolka som att jag bara gillar äldre schlager. Visserligen skäller jag på mycket av det som förekommer i dagens melodifestivaler, men det jag vänder mig emot är att så mycket där numera aldrig kommer att bli schlager, detta för att låtarna i fråga aldrig kommer att bli memorer- och sångbara för normal publik.

Och det finns mycket även i dagens populärmusik som jag gillar, även om det inte funkar just som schlager. ”Skylight” med Elin Lanto är ett exempel.

Inte heller ”Harrys sång” med Galenskaparna och After Shave blev någon schlager, men det hindrar inte, att jag tyckte det var roligt att få se deras ”Stinsen brinner” i TV.

Jag är gammal operavän, och jag har bland mycket i genren sett också ”Barberaren i Sevilla”, skriven av Gioacchino Rossini.

Och eftersom jag, inte utan nöje, har sett Rosa Pantern-filmer i TV, känner jag förstås igen även Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”.

Efter Rosa Pantern känns det naturligt att fortsätta med lejon. I dag fick vi höra en karaokeversion av ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen” från 1994.

Dess musikaliska upphovsman, Elton John, blev adlad 1998, vilket bland annat innebär att han därefter titulerades Sir.

Detsamma, fast från 2006, gäller Tom Jones, således en adlad tjur från Wales, och även en tjur kan tydligen tituleras Sir.

Och i morgon ska vi fira alla Ladies.

En tidig men först nu översatt deckare av Ellery Queen

25 maj 2018 0:39 | Deckare | 2 kommentarer

Jag har allt sedan unga år läst deckare och har också en egen samling av klassiska och läsvärda deckare.

Till dem räknar jag Ellery Queens böcker – Ellery Queen var en pseudonym för kusinerna Fred Dannay och Manfred B Lee, mycket produktiva under många år men nu båda döda.

I min deckarhylla har jag 14 Ellery Queen-deckare, och möjligen har jag läst ännu fler, och till det kommer sex volymer av Ellery Queens kriminalpocket, i original Ellery Queen’s Mystery Magazine. 2015 har ytterligare en Ellery Queen-deckare, en tidig sådan, ”Kungen är död” (”The King Is Dead”, 1952) getts ut på svenska i översättning och med förord av Håkan Andersson. Förlaget, värt att hålla ögonen på, även om jag har några smärre invändningar mot detaljer i översättningen, heter Deckarhyllan. Du hittar förlaget på nätet – trots att det ger ut deckarpärlor, har de stora bokhandelskedjorna inte tagit in dem i sortimentet. Så gör gärna som jag: Jag gick till Akademibokhandeln/Lundeq i Uppsala och fick dem att ta hem de hittills utgivna deckarna i serien åt mig.

Låt er inte avskräckas av att historien om hotet mot, sen mordet på den stenrike vapenhandlaren King Bendigo, får fart först en bit in i boken. King Bendigo döptes egentligen till Kain Bendigo, vilket denne sen lyckades förvandla till Kane Bendigo. Fadern i familjen har fullföljt denna märkliga namngivning genom att döpa de senare födda bröderna till Juda och Abel.

Ellery Queen, som också är namnet på privatdetektiven i böckerna av Ellery Queen, och hans far, kriminalkommissarie Richard Queen, blir en morgon uppvaktade hemma av Abel Bendigo, åtföljd av beväpnade vakter. Abel Bendigo vill få hjälp med att avslöja, vem som, med hotelsebrev om en kommande avrättning, hotar storebror Kane/King, egentligen alltså Kain Bendigo.

Det hela ändar i att de båda Queen i ett flygplan med täckta fönster flygs till en ö i havet, där den här klanen styr över sitt miljardimperium för vapenhandel, där hus och anläggningar är dolda och kamouflerade och där de styr över beväpnad och lojalt lydande personal.

Historien ändar likväl med att King Bendigo skjuts i ett slutet och bevakat rum och med ogenomträngliga väggar. Där inne är han ensam och inlåst tillsammans med hustrun Karla. Inget vapen hittas där inne, och sen kommer det märkligaste av allt: Juda, som befann sig utanför, hävdade att det var han som hade skjutit brodern – han till och med lämnade över en tom pistol.

Far och son Queen står inför ett som det verkar olösligt mysterium, som de inte lyckas lösa ens när de får vidgad rörelsefrihet på ön och King Bendigo rent av börjar repa sig.

Ellery löser sen fallet men först efter en lång tur till bröderna Bendigos födelse- och uppväxtstad, där han intervjuar mängder av människor som kan ge upplysningar om bröderna Bendigo. Men det detta och hans egen slutledningsförmåga leder honom fram till vill jag inte avslöja – det vore att förstöra en intrikat historia. Fast jag kan ju ändå avslöja att King Bendigo inte undkommer döden.

Till den här historien har den svenska utgivaren lagt en novell, ursprungligen publicerad i Ellery Queen’s Mystery Magazine nummer 9 1967, ”Bröllopsdagen” (”Wedding Anniversary”). I den återvänder Ellery Queen till bröderna Bendigos gamla hemstad, men annars har den här historien inget konkret samband med den i boken.

Melodikrysset nummer 15 2018

14 april 2018 14:08 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Nu har jag varit hos min husläkare i Svartbäcken i Uppsala för besiktning och ordination. Revbensskadan kan hon ju inte göra något åt, men hon kollade värden och ändrade medicinering, och så fick jag ta ännu ett prov. Och så har jag varit på Apoteket och fyllt på medicinförrådet.

På fredag eftermiddag kom också Birgitta till Uppsala, och jag mötte henne vid Stadsteatern där hon hämtade biljetter till kvällens premiär på William Shakespeares ”Richard III”, en ganska avvikande föreställning, visade det sig – jag återkommer till den.

Före föreställningen gick vi till den kinesisk-japanska restaurangen på hörnet och åt middag.

Sent på kvällen åkte vi till Öregrund igen, och det är där jag har lyssnat på och löst Melodikysset.

Två av dagens dubbelfrågor hade knytning till fyra olika TV-serier, vilket nog är i mesta laget.

I den första av dem spelades signaturmelodierna till Hans Rosenfeldts dansk-svenska ”Bron”, som jag faktiskt har sett. På den följde sen en serie, signerad Steven Bochko och med namnet ”Lagens änglar”, i original ” L. A. Law”. Den fick jag gräva länge i minnet för att komma på namnet till, men sen mindes jag att jag har sett avsnitt av den och att den utspelar sig i Los Angeles, där jag faktiskt har varit – Birgitta och jag stannade till där i samband med en resa till tre söderhavsöar på den australiska sidan.

Ännu mindre naturligt samband finns mellan delfrågorna i nästa dubbelfråga. Där spelades signaturmelodierna till ”Dynastin” (som jag själv aldrig har sett) och ”Dallas” (som jag åtminstone såg i början men snart slutade följa).

Näst sist i programmet kom det sen ytterligare en dubbelfråga, där Eldeman mot all logik efterfrågade en stad respektive en yrkesgrupp. Svaret på första delfrågan skulle bli Stockholm, eftersom det var ”Stockholm i mitt hjärta” vi fick höra. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm var hustrun och jag bjudna på middag hos paret Adelsohn, och jag minns från den bland annat att Lasse Berghagen också fanns bland middagsgästerna, vilket kan ha att göra med att Adelsohn var den som bad Berghagen skriva en ny sång om huvudstaden – och resultatet blev ”Stockholm i mitt hjärta”. (En läsare hävdar att det i stället var Evert Taubes ”En stockholmsmelodi” som spelades. Det ändrar ju inte i och för sig svaret, men jag begriper inte, hur jag kunde göra ett sådant fel – jag har hört den många gånger, har den själv på skiva med Taube och kan rent av delar av texten utantill, även om det här var en instrumental version. Den enda förklaring jag kan komma på är att jag just nu har vaxpropp i båda öronen.) Den här sången hade Eldeman kopplat ihop med en känd barnvisa, ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den sjöng vi i småskolan på 1940-talet, men den är ännu äldre, från slutet av 1800-talet.

Krysset började i dag också med en barnvisa, ”Opp och ner” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Hade Eldeman i stället spelat något ur Pippi Långstrump, hade det funnits möjlighet att göra en hästkoppling, för en sådan fanns det i dagens sista fråga, där vi hörde Malin Baryard sjunga ”Do You Wanna Ride”, för jag tror inte det är maken och medförfattaren till sången, Henrik Johnsson, hon vänder sig till i det här fallet.

Men hade det varit så, kunde det ju ha varit naturligt att sen ta ”Välkommen till världen” med Lill-Babs och skriven av Björn och Benny. Den här sångens text startar ju på ett BB.

Från Björn och Benny, som ju skrev också ”Money, Money, Money”, finns däremot en naturlig övergång till ”Money” med Pink Floyd, ”Kosing” som Eldeman synonymt döpte den till i dag.

Nu hör jag i andanom hur mina läsare börjar stöna: ”Snälla, snälla”, och mycket riktigt fick vi höra Caroline af Ugglas’ för övrigt utmärkta bidrag till Melodifestivalen 2009.

Eftersom det bland dagens ljudillustrationer fanns fler melodifestivalanknutna låtar, tar vi nu dem också:

Alexander Bard gjorde till den 2005 ”Gone” med BWO, ”Bodies Without Organs”.

Och Anna Book sjöng 2007 ”Samba sombrero”.

Två utmärkta artister/grupper kvar att redovisa:

Dels hörde vi Zara Larsson i ”Uncover”.

Dels hörde vi Bo Kaspers orkester, med Bo Sundström som sångare, i ”En sländas andetag”.

Sist: Inte för att jag vill ha en body without organs, men det är inte särskilt många delar av kroppen som numera fungerar som de ska.

Påskdagen: påskalamm, påskekrim – och så en djupdykning i mitt förflutna

2 april 2018 0:52 | Deckare, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Som sig bör har vi firat påskdagen med sådant som hör påsken till: Vi har ätit lammstek, Birgitta har köpt en ny fin tulpanbukett på Coop och vi har avslutat TV-kvällen med påskekrim fra Norge, TV-serien ”Gränsland”.

Före deckaren såg vi också ”Babel”, och den här gången fångade speciellt en av gästerna, Jenny Jägerfelt, mitt intresse. Hon är författare men också psykolog, och jag vet att hon och vår son, Matti Dahl, också han psykolog, inte bara är ungefär jämnårigsa utan också känner varann.

Mycket i mitt liv kretsar kring den resa till Juniskär och Sundsvall Matti ska ta mig med på i början av juni.

Inför den gör jag nu research på nätet.

Bland annat har jag fått fram att det hus i Juniskär (på sjösidan av Junivägen), där jag bodde under delar av min barndom och sen under min realskole- och gymnasietid på femtiotalet, har bytt ägare igen – exakt när vet jag inte – och jag har på nätet rent av hittat en relativt färsk bild av huset, där pappa och ännu längre mamma bodde kvar tills de dog och där jag och mina bröder sen fortsatte att hälsa på hos ägaren, Kjell Nordin, ända tills även han dog 2007. Jag och mina två bröder ordnade Kjells begravning.

Huset, med adressen Junivägen 17 – på andra sidan vägen går Nätvägen upp – har som ny ägare fått Christoffer Johansson, som fyller 33 år den 30 maj – min egen son, Matti, han som skjutsar mig till Juniskär, är faktiskt 45, och eftersom han har tillbringat vinterlov och även sommarveckor hos farmor och farfar i Juniskär och också var med vid Kjells begravning, ordnar han den här resan också av eget intresse.

Fotot på internet visar att till exempel staketet mot Junivägen och det garage Kjell byggde finns kvar, men jag ser ju också förändringar av både hus och tomt. Det senare kan man ju se också över staketet och från sjösidan, men jag skulle vara glad om den nuvarande ägaren lät oss ta en titt också inomhus, om det går för sig också gärna ta några bilder. Jag är vid det här laget 80 år, snart 81 när vi kommer till Juniskär, och vi har bara vänliga avsikter, och vi kommer inte för att få någon form av traktering. Det här handlar bara om att en sista gång få se det som blev vårt första hem i Sverige – vi var alltså en estnisk flyktingfamilj som kom i land i Löran hösten 1944.

Under min tid i Juniskär kände jag i stort sett alla människor i Juniskär, Juni, Nyland (där jag gick i skola), Flintåsen och Döviksjön – jag var nämligen framgångsrik jultidningsförsäljare, sen ombud för gamla Folket i Bild och försäljare av FiBs folkböcker. Dessutom var jag från unga år springsjas och alltiallo i Berglunds handelsbod, och jag tror nog att jag skötte mig, eftersom mina båda yngre bröder sen fick samma jobb. Nu finns där Restaurang & Café Juniskär, men jag vet inte om det är i drift.

Problemet är att de vuxna från den tiden är döda och mina barndoms- och ungdomskompisar i flera fall också är det eller har flyttat. Men finns det några gamla vänner kvar i trakten, hör gärna ifrån er – och uppmärksamma gärna den nuvarande ägaren till huset på Junivägen 17 om att jag vill ha kontakt.

Sonen och jag kommer att bo på Hotell Aina i Kvissle, och vi ska förstås också besöka kyrkogården i Mjösund och där familjen Kokks familjegrav och familjen Nordins dito. Och så ska vi titta på min ungdoms Sundsvall, där jag gick i Läroverket och tog studenten. Jag gör omfattande nätsökningar för att se vad som finns kvar av femtiotalets caféer, restauranger och affärer med mera. Säkert hittar vi också helt nya oaser.

Vi åker i bil från vårt hus i Öregrund – sonen övernattar där – på morgonen fredagen den 8 juni, och om jag tar med blommor till mina föräldrars (och numera även mina bröders) grav samt till Kjells grav, kan vi ju ta en sväng till kyrkogården i Mjösund redan på väg mot Kvissle på fredag. Vi är kvar hela lördagen och hela söndagen (9-10 juni) och anpassar gärna vårt besök efter de önskemål den nuvarande ägaren till min barndoms och ungdoms hem kan ha – men eftersom jag vill fotografera åtminstone tomten till huset, bör det ju helst vara under dagtid.

Jag saknar mejladress till den som bor där nu, så jag är tacksam om någon juniskärsbo som läser det här och kanske känner mig gör den nuvarande ägaren uppmärksam på mitt önskemål och ger honom adressen till min blogg, http://enn.kokk.se. Min egen mejladress är enn.kokk@telia.com.

Påskafton: äggmålning på estniskt vis, sillbord och sen TV-kväll

1 april 2018 0:11 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Ur dagboken | Inga kommentarer

Varje påskafton kokar och färgar vi ägg på det sätt jag lärde mig göra det i min estniska barndom.

På påskafton brukar jag gå ut på tomten för att hitta växtdelar att användas vid äggmålningen tillsammans med skal från gul lök, det senare huvudingrediensen i den äggmålning jag lärde mig i min barndoms Estland. Birgitta fick, när hon var på Coop och handlade, två plastpåsar med lökskal av gul lök, hopsamlade under löklådan av Marina, som för övrigt själv har estnisk mor. Bland det jag normalt brukar samla ihop finns blad från miniormbunkar, som inte färgar men, om man lägger dem närmast äggskalet, ger ett vackert ljusare bladmönser på påskäggen, som lökskalen ger en brunflammig färg. Liknande effekter kan man få av kronbladen till tidiga vårblommor som krokus. Albark färgar också. De fjädrar man använder i påskris färgar numera inte av sig men kan ge mönster, om de placeras närmast ägget. Här kan man experimentera, prova sig fram. Men i år ligger vår trädgård i Öregrund under snö, så vi har fått nöja oss med lökskal och fjädrar till påskris.

Varje sådant här ägg måste man göra ett separat litet paket av med hjälp av en liten trasa som sveps om alltsammans och sen viras med sytråd runt om för att hålla ihop – använder sen flera personer samtidigt samma kokgryta, är det ett bra knep att de som gör såna här små äggpaket använder tråd i var sin färg. Birgitta och jag använder oss av var sin stor gammal kastrull, eftersom vi gör i ordning så många ägg: Birgitta åtta, jag själv sex i år. Vår dotter Kerstin Kokk har för sin del har övergått till att i stället använda aluminiumfolie som kokhölje. Hur som helst: Man kokar upp vattnet i förväg och lägger sen försiktigt ner äggpaketen. Ska den här äggfärgningsmetoden funka, måste äggen sedan få koka i tio minuter eller mer.

I år tog Birgitta – under rinnande kallt vatten – upp sina äggpaket lite tidigare än jag, och det (plus att jag använde mer lökskal) bidrog till att hennes påskägg blev mer ljusfärgade än mina. Men bland bådas ägg fanns exemplar med vackra och överraskande mönster.

För egen del åt jag två av mina ägg tillsammans med sill till middag i dag. Jag brukar, när jag äter de här äggen, göra ett så litet hål som möjligt i skalet och sen spara det urätna skalet – de här äggskalen är mycket vackra att ha stående som prydnad i en skål.

Dottern, Kerstin, har lärt sig det här sättet att färga/koka av sin estniska pappa och naturfärgar, tillsammans med sina egna barn, Viggo och Klara, när de är hos henne över påsk, varje år påskäggen på estniskt vis. Kolla hennes instagrambilder och jag tror att ni genast förstår, att det här sättet att måla påskäggen har mycket som talar för sig.

Kvällen har vi tillbringat framför TVn. Efter ”Rapport” såg vi först ”Smartare än en femteklassare”, numera lett av Josefin Johansson som verkar vilja se ut som en påskkäring även när det inte är påsk. Fast som programledare funkar hon bra. Sen kom ett annat sevärt underhållningsprogram, ”Tror du jag ljuger?”. Och så avslutade vi TV-kvällen med första avsnittet av sex i den brittiska serien ”Unge Kommissarie Morse”. Det här var en ganska otäck historia, men märk att den är en sentida uppföljare till Colin Dexters – han är själv död – mycket spännande och välskrivna originaldeckare om kommissarie Morse.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^