Melodikrysset nummer 16 2013

Jag tycker det är kul när Anders Eldeman blandar genrer hej vilt. Det ger utmaningar, olika för olika kategorier av lyssnare/melodikrysslösare.

De som lätt känner igen den musik av Franz Schubert som Hasse och Tage använde i sin ”Spader madame” – i dag ”Du går an” med Tage Danielsson och Grynet Mollvig – är kanske till exempel inte lika slängda på John Fogerty.

Det är nämligen han och inte Status Quo som är upphovet till ”Rockin’ All Over the World”, som vi i dag dessutom fick höra med en finsk grupp.

Melodifestivalkunskap brukar det däremot finnas bland melodikrysslösarna. I dag fick vi höra några av de musikaliskt bättre bidragen från senare år: ”Underbrt” med Kalle Moraeus (2010) och ”Spring för livet” med Sara Varga (2011) – och kanske får man räkna också ”Samba Sambero” med Anna Book (2007) till de bättre bidragen.

Själv gillar jag inslaget av äldre musik i Melodikrysset. ”Säg det i toner”, ur filmen med samma namn från 1929, är en schlagerhöjdare, signerad paret Jules Sylvain och Karl Ewert. Och dansken Jacob Gades ”Tango Jalousie” är praktiskt taget outslitlig.

Men jag gillar mycket av den nutida musiken också. Det gäller till exempel Annika Norlin och Säkert, som vi i dag hörde i ”Vi kommer att dö samtidigt du och jag”.

TV-serier brukar inte vara min grej – sålunda har jag aldrig sett på ”Rederiet”, som i dag skulle ge oss ordet färja. Men ”Helgonet” med Roger Moore brukade jag se på. Och ”Den tatuerade änkan” med musik av Ted Ström älskade jag. Jag gillade över huvud taget Lars Molins filmer – Molin lärde jag förresten känna en smula: Jag mötte honom först på en socialdemokratisk kulturarbetarkonferens, och han hade också kommunalt uppdrag för (s) i Östhammars kommun, i vilken vårt Öregrund ingår. Jag har träffat honom i Öregrund också i samband med inspelningen av ”Baddjävlar”.

Jag har mycket Jacques Brel på skiva, men jag gissar att många i dag blev överraskade över att han också är upphovsman till ”Seasons In the Sun”. ”Moribond” heter den i hans original.

Det kanske vackraste som spelades i dagens kryss var nog ”Nu grönskar det i dalens famn” – vi hörde visserligen bara melodin, men också texten är underbar.

Underbart – för att åter igen anknyta till Kalle Moraeus – vore det också, om vårens grönska snart kunde ta över i vår trädgård i Öregrund. Jag återvänder dit i natt, efter kvällens OD-konsert.

Det är förbannat mycket snö i sommarlandet

Vi brukar alltid flytta ut till sommarhuset i Öregrund i veckan före påsk. Av flera skäl passade det oss bäst att göra det söndagen före påsk, och eftersom vi hade födelsedagskalas för barnbarnen Klara och Ella i lördags, packade vi dess förinnan, för min del i huvudsak i fredags.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

Visit på bokrean

Vi har redan så många böcker att fler är svåra att härbärgera, men bokrean lockar som alltid. Så tidigare i veckan gjorde jag en räd på Akademibokhandeln/Lundeq och fyllde en jättelik axelväska med böcker. Dess förinnan hade personalen, som känner mig, ilat fram med en vagn åt mig att stapla alla böckerna på.

Ändå köper jag inte så mycket åt mig själv numera – jag har till exempel undan för undan byggt upp ett rätt så omfattande klassikerbibliotek, och både Birgitta och jag köper kontinuerligt intressanta nya böcker, bland annat till varandras födelsedagar och i julklapp. Vi är en ständigt läsande familj.

Men några nytillskott blev det ändå: Roberto Bolaños ”Amulett”, Horace Engdahls ”Cigaretten efteråt”, Göran Greiders ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”, Isabel Allendes ”Zarités frihet” och så ytterlgiare en Michael Connelly-deckare.

Akademibokhandeln/Lundeq har en filmavdelning också, så jag fyllde på även förrådet av DVD-filmer: Kristina Lindströms och Maud Nycanders färska ”Palme”, Woody Allens ”Förälskad i Rom” och Robert Weides Woody Allen-dokumentär ”Manhattan, Movies & Me”, Stanley Kubricks ”Classic Collection” (”Ärans väg”, ”Spelet är förlorat” och ”Killer’s Kiss”). David och Stéphanie Foenkinos‘ ”Nathalie” och så en film jag har blivit tipsad om av en bloggbekant, Michel Hazanavicius‘ – efternamnet skvallrar om litauiskt påbrå – stumfilmscover ”The Artist”.

Klara har snart födelsedag, så till henne köpte jag Sven Nordqvists ”Minus och stora världen” om ”Mumins mystiska pysselbok”.

Och då måste ju brorsan Viggo få något också, så till honom köpte jag Dan Höjers ”Spökhistorier” med medföljande CD-skiva plus Bertil Almqvists klassiker ”Barna Hedenhös i världsrymden”.

Men den jag köpte allra mest åt är lilla Ella, som ju fyller ett år om ett tag. Hon kommer naturligtvis inte att kunna läsa på länge än, men det kommer inte att dröja så länge till dess att hon kommer att vilja få småbarnsböcker lästa för sig. Och så är hon det av barnbarnen, som ännu inte har något eget bokförråd att tala om, och jag hör, som ni förstår, till dem som anser att barn ska växa upp bland böcker.

Och nu råkade det vara så att det på årets bokrea till ganska humant pris fanns att köpa en mängd klassiker i nytryck, böcker som borde finnas i varje barnkammare Så jag köpte inte bara bild/visboken ”Lille Katt” av Astrid Lindgren utan också några Lindgren-klassiker som hon kommer att ha glädje av när hon blir lite större: ”Ingen rövare finns i skogen”, ”Emil och Ida i Lönneberga” och ”Madicken och Lisabet på Junibacken”. Lennart Hellsings ”Summa summarum” och ”Bananbok”, Inger och Lasse Sandbergs ”Var är lilla Annas hund?”, Åke Löfgrens ”Historien om någon”, Alf Prøysens ”Göta Petter, sa teskedsgumman” och Barbro Lindgrens ”Nöff nöff Benny” är också självklara i en välutrustad barnkammare. Och ur senare års barnboksutgivning plockade jag ut Pija Lindenbaums ”Gittan och älgbrorsorna” och Catarina Kruusvals ”Ellens bok” samt även Lena Anderssons visbok med bilder ”Lilla Kotten sjunger”.

Det här blev tungt, men böcker är något jag gärna bär.

Bokpool i stället för bokbål

I en huvudledare i Dagens Nyheter 1 mars 2013 läser jag om bibliotekens fortgående utrensningar, som ibland genomförs på så sätt att man eldar upp äldre och sällan lånade böcker.

Målet för detta är inte, som i Ray Bradburys ”Fahrenheit 451”, att utplåna alla böcker utan att bereda plats i hyllorna för nya.

Det låter ju i förstone rimligt, men när det sen visar sig, att det bland de utrensade och brända böckerna i Backe, Strömsunds kommun, finns verk av nobelpristagare som Ernest Hemingway och Isaac Bashevis Singer, känner man sig som bokälskare mycket sorgsen. Dessutom är det kulturarv biblioteken är satta att förvalta betydligt bredare än så.

Ett problem i sammanhanget är att nyutgivningen – i klassikerserier eller i pocket – av äldre litteratur är mycket mindre i dag än den var, säg, på sextiotalet. Äldre arbetarförfattare, för att ta en helt annan genre, masspridda i till exempel FiBs folkbokserie under 1950-talet, återutges i dag i ganska liten utsträckning. Exemplen kunde mångfaldigas.

Folkbiblioteken har ett bildningsuppdrag som inte begränsar sig till det de kommersiella förlagen behagar nyutge, och här finns kärnan till det problem vi diskuterar. Biblioteken har ett begränsat hyllutrymme till sitt förfogande och kan naturligtvis inte härbärgera hur många böcker som helst, men den nödvändiga förnyelsen av bokbeståndet riskerar genom den process jag ovan har beskrivit, vare sig denna tar sig uttryck i bokbål eller gåvor eller utförsäljning, att gradvis utarma boksbeståndet.

Därför har jag ett förslag, som bättre rimmar med bibliotekens folkbildningsmål:

Rensa bara ut böcker som är mycket slitna eller skadade, dessutom också böcker som finns i nyutgåvor och alltså kan ersättas av dessa. Övriga sällan utlånade böcker deponeras i ett kommunalt bokförråd till exempel i en rymlig källarlokal med kompakthyllor.

Men ska detta ha någon annan motivering än den sentimentala, måste de här böckerna också göras tillgängliga. Inte alla på en gång – det går ju inte. Men inrätta i varje bibliotek åtminstone en sektion för böcker ur den här sällanlånsdepån – ett omväxlande urval men ibland med fokus på en bestämd äldre författare vars verk är värda att lyfta fram, ibland med fokus på en bestämd tidsepok, ibland med fokus på ett bestämt tema (arbetarförfattare, äldre kvinnliga författare, deckarförfattare från förr och liknande).

Äldre litteratur går att få att leva igen, inte bara genom förlagens alltför nyckfulla och sparsamma nyutgivning.

Det privata livet och det samhälleliga

Jag hade egentligen tänkt se om ”Vänd dem inte ryggen” (”Blackboard Jungle”) i eftermiddags – jag såg den när den var ny 1956, och sen dess har jag bland annat läst praktiskt taget allt av Ed McBain, som var manusförfattare. På det skulle det i sedvanlig ordning ha följt en filmartikel här på bloggen.

Men så ringde den barnledige sonen, Matti, från Stockholm och ville komma till oss och hälsa på tillsammans med lilla dottern, Ella. Och det tog förstås över både agendan och engagemanget.

Ella är ännu inte ett år men en nyfiken och orädd krabat. Hon känner sig uppenbart trygg med farfar och farmor även när pappa Matti försvinner ur rummet. Hon pratar oupphörligt, även om bara ett par av de ord hon återkommer till med lite god vilja kan tydas. Hon är jättenyfiken och undersökande, så vi tvingas för första gången på nu många år att lyfta undan ömtåliga prydnadssaker från bokhyllornas underskåp. Hon leker med de småbarnsleksaker vi plockar fram ur leksaksförrådet. Hon äter med god aptit, och hon vill absolut inte sova middag – miljön i vår lägenhet är uppenbart alldeles för intressant för det.

På eftermiddagen kommer Kerstin hem från sitt jobb och blir överraskad och glad över brorsans oaviserade besök. Sen ringer hon till skolan för att göra Viggo och Klara uppmärksamma på att lilla kusin Ella är hemma hos oss och hälsar på – och barnen kommer rusande hem, snabbare än de har gjort på länge.

Det är faktiskt en fröjd att sedan se dem sitta på golvet och leka med Ella – Ella accepterar dem genast som lekkamrater, och så här roligt tror jag inte att de större barnen heller har haft på mycket länge.

Matti beslutr sig för att tillsammans med Ella stanna också över middag – jag har tidigare bjudit på hemgjord pyttipanna och stekt ägg till lunch – så Kerstin snor ihop en kycklingmiddag på kort tid. Birgitta och jag ska nämligen gå på S-föreningens möte. Så vi hinner avsluta samvaron hemma med gemensam middag med barn och barnbarn.

Sen kilar jag och Birgitta i väg till ett möte med Svartbäckens socialdemokratiska förening, årsmöte dessutom. Det hålls i en källarlokal inte långt från vårt hus, så vi hinner fram precis i tid.

Själva årsmötesförhandlingarna genomförs snabbt och effektivt och utan några konflikter, och om dem finns inte mycket att förtälja. I stället är det två andra frågor som väcker vår diskussionslust.

Inbjuden gästtalare är Johan Pelling, som skärskådar bostadspolitiken, allmänt men med tyngdpunkt i Uppsala. Det blir en livlig och bra diskussion om bostadsbrist, hyresnivåer, segregation och annat – både jag och Birgitta deltar i debatten.

Och under Övriga frågor informerar Inger Grandell om det hot om eventuell nedläggning av vår konsumbutik som uppenbart finns men som kringgärdas av hemlighetsmakeri.

Någon nedläggning ska i alla fall inte få ske bakom ryggen på trogna konsummedlemmar som Enn Kokk och Birgitta Dahl. Räkna med ett jävla liv, om det skulle vara sant! Lördagen den 2 mars klockan 12.00-15.00 finns både butiksföreståndaren och en representant för distriktsstyrelsen i butiken för en medlemsaktivitet, och då tänker vi se till att det blir en sådan.

Håkan Östlundh går över till att skriva underhållningslitteratur

Jag gillade Håkan Östlundhs deckare i hans sommarmiljö, Gotland.

Med ”Jag ska fånga en ängel” (2010) byter han miljö, till Sollentuna (och en smula Stockholm) men också genre: boken handlar i och för sig delvis om ett kriminalfall, men den kallas på omslaget roman. Tyvärr är ”Jag ska fånga en ängel” mest en underhållningsroman, och följaktligen har han nu också sökt sig till ett passande förlag, Forum.

Dess kriminalhistoria, med våld av unga mot andra unga, lyckas aldrig riktigt fånga min uppmärksamhet, och dess kärlekshistoria mellan polisen, frånskild, och en förläggare, gift, gör mig trots sina erotiska detaljer inte det minsta upphetsad. Så det har tagit en fullkomligt osannolik tid för mig att läsa ut den boken.

In i det sista hoppades jag hitta något försonande med den här historien. Men alla sådana förhoppningar kom på skam. I det här fallet hjälper det inte, att språket är välvårdat och att Östlundh strör in välvalda miljödetaljer i storyn. Det är själva storyn som inte håller.

Besök i Vilda västern

Några av er som har kommit i kontakt med den här bloggen och läst det jag har skrivit om litteratur, film och musik kanske tror att jag bara intresserar mig för kvalitativt högstående kulturyttringar. Men så är det inte. Jag har alltid också haft en dragning till det man brukar kalla populärkultur. Det syns väl tydligast när jag skriver om fenomen som Melodikrysset och Melodifestivalen.

Men jag har alltid också dragits till till exempel schablonartade deckare i bokform, kriminalare i TV och annat som just har schabloner som uttryckssätt. Tecknade serier läser jag nästan urskillningslöst.

I eftermiddags fördrev jag en dryg timme med att i TV se ”Cimarron Strip: Sound of a Dream”, en amerikansk västernfilm från 1968. Den är nummer 19 i en serie om 23, och även om den är hyggligt välgjord i sin genre, finns det ju knappast någon anledning för en gammal cineast att recensera den i vanlig mening.

Många av de förväntade schablonerna – det är ju delvis just för dem man ser filmer som den här – finns där förstås: maktkamp, attraktion mellan pojke-flicka, boskapsstjälande indianer, en saloon dit man inte går för att hålla sig nykter, en avgörande pistolduell. Och lite överraskande är den ändå i det att den upproriske sergeant som vi först tror är hjälten med moralen visar sig vara något annat.

Men sen slås jag också av att styrkan, manifesterad i publiksiffror, hos åtminstone de hyggligt välgjorda filmerna i den här genren och likande genrer är att de lockar stor publik genom att ha en tydlig och begriplig handling.

Det senare saknar jag hos många av de TV-deckare som produceras i dag, också här i Sverige.

Deckare i politisk miljö

Deckare kan skrivas på många olika sätt. Vi som är förtrogna med genren vet att det också finns en nisch av samhällskritiska, om man så vill politiska deckare – i Sverige har sådana skrivits av till exempel Maj Sjöwall & Per Wahlöö samt Henning Mankell.

Mycket långt från dem, både politiskt och när det gäller infallsvinklar, befann sig Bo Balderson, som på sjuttiotalet sålde deckare i stora upplagor. På sin tid gav den här pseudonymen, för det var fråga om en sådan, upphov till en gissningslek i kvällstidningarna om vem som dolde sig bakom namnet Balderson, vilket väl bidrog till att höja upplagorna. Många kända personer, en del av dem med politisk anknytning, pekades ut, men i själva verket var Balderson, om jag minns rätt, en till Irland avflyttad svensk gymnasielärare.

Till och med jag har fått frågan, om jag var Balderson, och jag förstår den på ett sätt: Jag läser deckare, och till mina egenskaper hör att jag kan se även de komiska sidorna av politiken, men den där teorin föll i mitt fall redan på att jag var mycket mer hemmastadd i maktens labyrinter än vad Balderson uppenbarligen var.

I nummer 17 1975 (28 oktober) av Aktuellt i politiken (s) recenserade jag höstens Balderson:

Mord med talmansklubba

Höstens Bo Balderson heter ”Mord, herr talman” (Bonniers). Trots titeln utspelas den till en ringa del i maktens korridorer. Mordet med talmansklubban och mellanspelet i riksdagens utrymme för grovsopor förmår knappast ge boken så att säga politisk lokalfärg. Kapitlet om flygkaparen känns bara påklistrat och är dessutom reaktionärt på ett rent osmakligt sätt, vilket inte alltid kännetecknar Balderson.

Nej, Statsrådet lever ett eget liv, befriat från verkligheten.

Och som litterär figur har han onekligen sina poänger.

Baldersons styrka är det kåserande, ibland småreaktionära perpektivet på tillvaron, vilket kombineras med ett sinne för situationskomik, understundom slapstick. Historien om marmeladsmugglingen och rymningen från häktet gör till exempel att man är beredd att förlåta Balderson en och annan av hans åsikter.

Trenters ”Färjkarlen” som serie

Jag är deckarläsare men en ganska kräsen och selektiv sådan. En gång i världen upptäckte jag Stieg Trenter som en spänningsförfattare som hade det där lilla extra. Hans intriger fångade ens intresse, och så fanns där som återkommande ingredienser kärleksfullt skildrade stockholmsmiljöer och så beskrivningar av mat och dryck som fick det att vattnas i munnen.

Allt det här fanns också i Trenters deckare från 1961, ”Färjkarlen” (Bonniers). Dessutom hade bokens intrig sin utgångspunkt i något då mycket aktuellt, bärgningen av regalskeppet Vasa, som vi som inte fanns på plats också kunde följa genom rapporteringen i TV.

Trenter leker med tanken att en av dykarna i vraket hittar en skattkista och lyckas smussla undan den, fortfarande på havsbottnen, för att vid någon senare mer lämplig tidpunkt kunna återvända och själv lägga rabarber på den och dess innehåll.

Två år senare, i april 1961, är en ung dam, Kerstin Ahlmark, på sjukbesök hos en kollega, som bor på djurgårdssidan. När hon nästan är framme vid färjan, ser hon tre personer: en man och en kvinna som stöttar en tredje som möjligen är sjuk eller kraftigt berusad – de försvinner i en parkerad bil.

Själv går hon ombord på en färja, som just är på väg ut. Den är helt tom på övriga passagerare och byter plötsligt kurs – uppenbart är den inte på väg mot Slussen. Hon börjar söka efter personal men finner också styrhytten tom. När hon förvirrat letar vidare, dyker det plötsligt upp någon bakom henne och söver henne. Med tungt huvud och ännu mer förvirrad vaknar hon upp hemma i sängen. Håller hon också på att bli sjuk? Var alltsammans en feberdröm?

Men sen ser hon i tidningen en bild på den fulle eller sjuke. Han har hittats död, överkörd.

Den här inledningen har Jakob Nilsson lyckats tämligen väl med i sin serieversion av ”Färjkarlen” (Kartago, 2012).

Också huvuddragen i den övriga, ganska komplicerade historien, som jag inte ska återberätta i detalj, återges korrekt men kanske inte lika spännande av Nilsson. Den där ursprungliga bokspänningen vill inte riktigt infinna sig ens när Harry Friberg, efter det att även han har inträtt i handlingen, råkar illa ut: blir närapå dränkt vid ett tillfälle, sövs ner vid ett annat. Men innan dramat är över åker de skyldiga fast, och man förstår deras roll och motiv i den här historien. Vesper Jonsson, Harrys vän vid polisen, dyker upp i rätt ögonblick och sätter fast de skyldiga.

Vesper Jonsson förekommer relativt sparsamt i den här historien, men Jakob Nilsson missar förstås inte de tillfällen som ges att skildra hans fäbless för god mat och dryck – också några stockholmskrogar förekommer i handlingen.

Över huvud taget har Jakob Nilsson öga för de stockholmsmiljöer Trenter har skildrat med sådan kärlek. Här måste Nilsson ha använt sig av fotografier som förlagor – skildrar man Stockholm i början av 1960-talet, får där ju inte förekomma några modernistiska felsteg.

Nilsson är en utmärkt tecknare, som månar om detaljerna – i stilen påminner han ganska mycket om Hergé, Tintins skapare, vilket är menat som beröm. Dock är han inte riktigt lika bra på action.

Hitchcocks sista film

Alfred Hitchcock (1899-1980) gjorde sin allra sista film, ”Arvet” (”Family Plot”). 1976. Den fick sval kritik, och den hör förvisso inte till hans bästa filmer, men den innehåller ändå partier som påminner om hans storhetsdagar.

Filmen, baserad på ett manus av Ernest Lehman, har en del longörer, särskilt i början, då det också dröjer innan man får grepp om intrigen och de båda par, inget av dem något dygdemönster, som lite av en slump konfronteras med varann.

Det ena paret är dock bara småifflare jämfört med det andra. Hon, Blanche Tyler (Barbara Harris) har specialiserat sig på att, med viss (ande)hjälp av sin pojkvän George Lumley (Bruce Dern), lura av äldre arvtanter, i det aktuella fallet Julia Rainbird (Cathleen Nesbitt), pengar.

Den åldrande Julia har dåligt samvete för att hon aldrig har gjort något för sin systers, dock inte hennes mans, båda för länge sen döda, son. Alltså: lever han och var finns han i så fall? Inför utsikten att som hittelön få 10.000 dollar åtar hon sig genast att med hjälp av sina ”mediala gåvor” hitta den försvunne.

Under tiden, och här är filmen lite oklar, får vi stifta bekantskap med den försvunne utomäktenskaplige systersonen Arthur Adamson (William Devane), som visar sig vara en ännu mer avancerad skurk. Med hjälp av fästmön Fran (Karen Black) plus kidnapping lägger han rabarber på en jättestor diamant – han har för övrigt sin officiella försörjning som diamantahandlare.

Ett hitchcockskt mysterium blir den här historien först när Arthur besöker kyrkogården och mellan den avlidna systerns till den rika tanten och hennes mans gravar hittar en gravsten över den försvunne sonen men finner att det inte finns någa papper på att denne verkligen har dött.

Under jakten på systersonen råkar sedan George ut för det slags äventyr som vi förknippar med många av Hitchcocks filmer. Han spårar först upp Joseph P Maloney (Ed Lauter), en sjaskig mackföreståndare som tycks veta något om den försvunne arvingen. Maloney, som ibland används som underhuggare till Adamson, identisk med den försvunne Shoebridge, fifflar med George Lumleys bil – denne är taxichaufför – så att bromsarna inte tar på en starkt utförslutande och krokig väg med branter på sidorna. (Den här dödligt farliga bilfärden påminner om men är otäckare än den som förekommer i en annan och som helhet bättre hitchcockfilm, ”I sista minuten”.) George och Blanche kryper, kanske på grund av tur, kanske på grund av George’s manöverskicklighet, till slut i alla fall ur bilvraket, omskakade och med blessyrer men ändå vid liv. Men än har Maloney, som har följt efter dem i sin egen bil,inte gett upp. Han har vänt sin bil och försöker i full karriär köra över dem. De lyckas hoppa undan – men Maloney själv störtar med bil och allt utför ett stup vid vägkanten och omkommer.

Vid hans begravning avslöjar änkan, efter att ha utsatts för hårda påtryckningar, var man kan få tag på Arthur Adamson, alias Edward Shoebridge. Ett besök på hans begravningsbyrå – hans försörjningsfasad – leder Blanche vidare till hans villa. Ingen öppnar när hon ringer på dörrklockan,men när hon har skrivit ett meddelande och låtsas ha gått därifrån, kliver hon fram och försöker ta det hela från den vänliga sidan: ett stort arv väntar Arthur/Edward bara han ger sig till känna för sin moster. Men Arthur/Edward ser vid det här laget störe risker än möjligheter med att ge sig till känna, så Blanche tas till fånga, sövs och binds. Fran och Arthur/Edward ger sig i bil i väg för att fånga in även George.

Denne har under tdien tagit sig fram till deras villa och tar sig först in i garaget, där han hittar Blanches väska. Fylld av onda aningar tar han sig vidare in i huset. Han hittar henne, och hinner också befria henne – men under tiden har Fran och Arthur/Edward återvänt till sitt hus.

Det blir en dramatisk final där George på ett nästan mirakulöst sätt till slut lyckas låsa in Fran och Arthur/Edward.

Just innan han ska ringa polisen, hittar han den jättelika diamant paret i huset har tillskansat sig. Den låter han försvinna i sin egen ficka innan han fullföljer sina intentioner och ringer polisen.