Nu har Matti och hans flickor åkt hem – semestern är slut. Men i morgon kommr Kerstin och hennes barn

22 juli 2019 17:09 | Deckare, Film, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Matti avslutade sin semester med tre dar i barndomslandet, Öregrund. Han och Karin hade tillsammans med sina småflickor, Ella och Sofia, lyckats få det sista lediga utrymmet på Ankargården, och där startade man också dagen med frukostbuffé.

Matti kan ju Öregrund med omnejd utan och innan, och i programmet ingick självfallet bad i Tallparken, men eftersom han har körkort och numera egen bil, var de till exempel en dag till Norrskedika, där det var bakluckeloppis. Och såna är ju som de är: Något som Karin nyss hade erbjudis köpa för dyra pengar, kunde hon strax därefter i precis lika gott skick handla för en spottstyver.

Eftersom umgänget med oss därmed blev begränsat, kom de sen hem till oss först när det vankades middag, men både Matti och Karin hjälpte Birgitta med grillning och annan matlagning. Enda problemet med det här var väl att minstingen, Sofia, hade hunnit bli trött redan av allt det andra roliga och intressanta som hade fyllt dagen.

Men med Mattis hjälp hittade småtjejerna mogna bigarråer att ta med hem i en plastpåse.

När sonen och hans familj hade åkt, satte oss jag och Birgitta framför TVn för att se ”Mord i Paradiset”, men jag blev strax avbruten av kvällens utsände från hemsjukvården, den som befriar mig från min faraoniska fotbeklädnad, men när jag sen också var färdig med resten av kvällsbestyret, hade redan en mycket stor del av kvällens TV-tid gått åt. Ändå kunde jag nu se större delen av ”Morden i Midsomer.”

Men om jag kunde begripa varför mina ögon när jag ser på TV inte längre uppfattar färgfilm som sådan utan som något svart-vitt, ibland med enstaka färgklickar som ingrediens.

I natt kom ett välbehövligt regn och trädgården fick det den behövde, men i dag är det sol från en blå himmel igen.

Det senare unnar jag gärna Kerstin och hennes båda barn, Viggo som redan är gymnasist och Klara som är i slutet av högstadiet. Vi känner också Viggo och Klara bättre än något av de andra barnbarnen, detta eftersom de efter Kerstins separation från deras pappa under sammanlagt ganska lång tid bodde hemma hos oss på Idrottsgatan i Uppsala.

Nu har Kerstin lyckats köpa en bostadsrätt inte särskilt långt från vår bostad i Svartbäcken, och vilket hem präglat av god smak och stilkänsla det här nya hemmet har blivit. Titta gärna in hos henne, Kerstin Kokk, på Instagram.

Och en och annan bild från vår trädgård i Öregrund och från andra delar av vår lilla roslagsstad kommer det nog också att bli.

”I stället för blommor tänk på Pelle Svanslös vänner”!

16 juli 2019 22:04 | Barnkultur, Deckare, Media, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I Upsala Nya Tidning läser jag minnesord över Lilian Fredriksson, född 1942 i Vilhelmina, död 2019 i Uppsala, hennes hemstad liksom min sedan många år. Och ändå har jag veterligen aldrig personligen träffat henne.

Inte heller lärde jag någonsin känna hennes 2015 avlidne man Karl G Fredriksson, född 1941 i det som alltså 1959 kom att bli även min hemstad. Han förblev staden vid Fyrisån trogen ända fram till sin död 2015.

Den som tror att denne Karl Fredriksson är identisk med en nestor i den socialdemokratiska pressen, under namnet Nordens Karlsson en känd politisk kåsör i Social-Demokraten, Morgon-Tidningen (s) och Stockholms-Tidningen (när den blev s) far emellertid vill. Den här äldre skribenten, som jag började läsa när han skrev i MT var född 1895 och dog 1963.

Hans yngre namne, han som alltså var gift med den nu avlidna Lilian, var liksom hon verksam i förlagsvärlden men inte i den del av den som arbetarrörelsen nu har förskingrat. Jag har ett par pocketböcker redigerade av dem, men det rör sig om en deckarantologi och en antologi med viktorianska spökhistorier, och det faktum att båda har utgivits av En bok för alla, ”13 lektioner i brott” översatt och samredigerad av Lilian och Karl G Fredriksson, och ”Den öppna dörren” helt redigerad av Karl G Fredriksson men översatt tillsammans med hustrun, är båda pocketantologier, utgivna av ett av de förlag som en gång var delar av arbetarrörelsens bildningsprojekt. Märk att det här inte ska tolkas som kritik av ett förlag som ändå fortsätter att tillhandahålla kvalitetsantologier av det här slaget!

De viktorianska spökhistorierna i ”Den öppna dörren” (En bok för alla, 1998) hör inte till det slag av litteratur jag aktivt har sökt mig till, men bland de ingående texterna finns en text av Edith Nesbit (1858-1924). Henne läste jag i engelskt original redan under läroverkstiden på 1950-talet, och jag har senare samlat på mig en hyggligt stor samling av hennes barn- och ungdomsböcker, mycket läsvärda.

Deckarantologin ”13 lektioner i brott” (En bok för alla, 2002) är en guldgruva för deckarälskare. I den här samlingen hittar man texter av författare som jag har sträckläst och har i stor mängd i mina bokhylla, till exempel G K Chesterton, Agatha Christie, Carter Dickson, Dashiel Hammet, Georges Simenon, ja även P G Woodhouse, men långt fler kunde nämnas.

Roligt att se de här storheterna locka ny publik. De här författarna och ytterligare andra i genren borde hållas ständigt tillgängliga för nya grupper av läsare.

Med anledning av Lilian Fredrikssons död har minnesrunor publicerats, skrivna av ett par av andra verksamma inom genren. Fast den bästa sista hälsningen hittar jag på nätet:

I stället för blommor tänk på Pelle Svanslös vänner.

Melodikrysset nummer 13 2019

30 mars 2019 23:53 | Barnkultur, Deckare, Film, Politik, Ur dagboken | 24 kommentarer

Mitt liv har blivit allt mer fyllt av plågsamma kroppsliga funktionsnedsättningar: Jag har råkat ut för fallolyckor, har till exempel en stor sårskorpa på vänster knä och är nu på väg att få nödvändiga transporter i Uppsala, Öregrund och Stockholm – det är sonen och de yngsta barnbarnen som bor i huvudstaden – med bil. Problemen förvärras av nedsatt syn och hörsel, men jag har fått remiss till öronmottagning där jag kan få någon typ av hörsnäckor. Jag var under den förra veckohelgen i Örebro på partikongress (s) men kunde inte uppfatta mer än en liten del av det som sas från scenen.

Kongressbesöket i Örebro – jag var inbjuden gäst – innebar också att den nyproducerade skivan med arbetarrörelsemusik – jag ska separat skriva om den – presenterades för kongressdeltagarna, och under kongressfesten var jag och Birgitta tillsammans med andra medverkande uppe på scenen för en sånglig presentation. Men eftersom jag då var tvungen att ta mig upp på scenen via en trappa utan räcke att hålla mig i, fick jag assistans av ett par tre av de andra som medverkade både på vägen upp på scenen och sen ner igen.

Hörseln funkar i alla fall fortfarande på nära håll, så i dag har jag ostört kunnat ägna mig åt att lyssna på och lösa Melodikrysset.

Jag kan ju då inleda med att konstatera, att Benny Andersson, i vars studio – han var själv också med när vi spelade in vår skiva; jag fick också möjlighet att samtala med honom – inte var med vid skivinspelningen – inte var med vid lanseringen på partikongressen. Anders Eldeman spelade varken honom eller något annat med ABBA-anknytning i dagens kryss.

Bland de återkommande klassiska kryssgästerna fanns däremot Evert Taube. Fast inte personligen. Det var nämligen inte Evert som framförde sin klassiska ”Flickan i Peru”. Men faktum är ju att Taube i det här fallet har skrivit bara den svenska texten. I original heter den här låten, om vi ska vara noga, ”Darling Nelly Gray”.

Två melodifestivallåtar bjöd Eldeman på i dag:

Dagens allra första mellolåt sjöngs av Jessica Andersson 2018. Hon kom då tvåa med ”Party Vera”.

I årets Mello tävlade Andreas Johnson med ”Any of Us”.

Men inte kan någon av dem tävla med stora klassiska schlager som den av flera olika artister insjungna ”En gång jag seglar i hamn”, skriven av Stig Olin 1954.

Alf Robertson lyckades också ibland med enskilda låtar, även om den av Tone Norum 2011 på ”Till Alf Robertson med kärlek” insjungna ”Om du har hjärta” inte riktigt håller måttet.

Bättre är då Lisa Ekdal i ”När alla vägar leder hem” från 2017. Det säger jag inte för att Lisa en gång i världen ställde upp i en valfilm (S). Jag vet ingenting om hennes nuvarande politiska ståndpunkt. Men det skulle förvåna mig om hon numera fanns på den politiska högerkanten.

Eldeman upprepar sitt ganska enkla trick att försöka dölja en amerikansk originalinspelning med hjälp av en svensk coverinspelning, men så lättlurad är jag inte att jag inte genast skulle känna igen en höjdarlåt med Paul Simon och Art Garfunkel som är upphovsmännen till ”Mrs Robinson”, som jag förstås har i min näst intill kompletta skivsamling med de här båda – dessutom har jag också sett filmen ”Mandomsprovet” (1967), där den förekommer.

Jag har sett mycket film genom åren, flertalet Beck-filmer faktiskt flera gånger, verkligen inte bara för att jag trots åldersskillnaden känner en av manusförfattarna, Harald Hamrell – vi kände hans föräldrar, och han var under gymnasietiden kompis med vår Anna. Men ska jag vara ärlig, tog det ändå en stund innan jag kopplade ihop den musik som spelades med Beck-filmerna.

Trots att jag ofta gillar de Elton John-låtar jag hör, är det inte så att jag för den skull har många av hans skivor i skivhyllorna. Ändå finns det ofta i hans låtar, till exempel den i dag spelade ”Sad Songs (Say So Much)”, något som informerar lyssnaren om att det här är en av hans sånger. Den här skapade han 1984, så jag har med all säkerhet hört den förut, men det är ändå inte det som gör att jag nu känner igen den.

Britney Spears har jag däremot aldrig gillat, och jag är lika sval som tidigare mot henne och hennes låtar, när jag i dag i krysset får höra ”Make Me”.

Astrid Lindgrens ”Madicken” från 1960 plus uppföljaren från 1976 läste jag med stor glädje, och jag har med sympati tagit del av filmatiseringarna – det är ingen tvekan om var Astrid politiska hörde hemma; hon manifesterade sina värderingar genom skildringen både av Madickens pappa och av Madicken själv. Astrid kom ju i krakel med socialdemokratin och dess kanske inte i alla stycken genomtänkta skattepolitik, men själv har jag aldrig förtalat henne utan i stället försökt gjuta olja på stormvågorna. Jag skrev vänligt om henne och hennes böcker i partiorganet Aktuellt i politiken (s).

Sen är det bara en ljudillustration kvar att känna igen, ”Träumerei”, skriven 1838 av Robert Schumann.

Och därefter är det läggdags även för krysslösaren.

Fast jag ska kanske tala om att jag inte har behövt så här lång tid för att lösa och skriva om det här krysset. Men jag har gjort en lång paus för att äta lördagsmiddag med Birgitta, se nyheter i TV och sen ”Poirot” och även ”Smartare än en femteklassare” och ”Tror du att jag ljuger?”.

Nu ska jag diska innan jag får sova.

Ellery Queen

27 augusti 2018 22:50 | Deckare | 2 kommentarer

De amerikanska kusinerna Manfred B Lee (1905-1971) och Frederic Dannay (1906-1982) kallade sig, när de tillsammans skrev närmare 50 deckare, för Ellery Queen och lyckades ganska länge hålla hemligt, vilka som dolde sig bakom den här pseudonymen. Deras böcker, där också deckaren heter Ellery Queen, hör till de bästa bland pusseldeckarna, där läsaren med hjälp av utlagda ledtrådar ges chansen att själv lösa Who did it?-gåtan.

Bland det andra som också utmärker Ellery Queen-deckarna finns meddelanden från den mördade.

Under perioden tidigt 1930-tal till tidigt 1980-tal av 24 Ellery Queen-deckare ut på svenska – jag ska strax återkomma till några av dem.

Men först vill jag nämna att det nya förlaget Deckarhyllan nu har återupptagit publiceringen av Ellery Queen-deckare genom att för första gången på svenska 2015 ge ut Ellery Queens ”Kungen är död” med deckarförfattaren Ellery Queen och hans far, kommissarie Richard Queen, i huvudrollerna. Jag har relativt nyligen (25 maj 2018) skrivit om boken, så jag vill här bara poängtera att den här deckaren är ett typiskt exempel på det som i deckargenren brukar kallas för det slutna rummets gåta. I original hette den här boken ”The King Is Dead” (1952). Översättningen har gjorts av Håkan Andersson.

Bland det jag tidigare har läst av Ellery Queen finns ytterligare 12 böcker.

Utgivna på Bonniers är
Katt med många svansar” (1934, i Delfin-serien 1965), översättning Hans Ullberg, i original ”Cat of Many Tails”, 1949
Konsthandlarens kista” (1933, i Delfin-serien 1963), översättning Dagny Henschen och Ivar Harrie, i original ”The Greek Coffin Mystery”, 1932
och på åttonde dagen…” (1966), översättning Susanne och Nils P Sundgren, i original ”And the Eight Day”, 1964
Triangelns fjärde sida” (1967), översättning Marianne Gerland-Ekeroth), i original ”The Fourth Side of the Triangle”, 1965

Utgivna av Akacia förlag är
Mr Queen har otur” (1990), översättning Göran Salander), ursprungligen utgiven av Bonniers 1943,i Bonniers Folkbibliotek 1964, i original ”Calamity Town”, 1942
Roten till det onda” (1990), översättning Carl Sandell , ursprungligen utgiven på Bonniers 1953, i original ”The Origin of Evil”, 1951
Spel mot en okänd” (1990), översättning Mons Mossner, ursprungligen utgiven på Bonniers 1965,i original ”The Player On the Other Side”, 1963

Utgivna i Bra Böckers serie Bra Deckare är
Håll i hatten” (1981), översättning Jan Järnebrand, i original ”The Roman Hat Mystery”, 1929

Utgiven i Jan Brobergs serie Spektras deckar-ess är
Rebus i rött” (1974), översättning Lars Ekegren. Den innehåller två historier, dels långnovellen ”The Lamp of God”, 1935, dels deckaren ”Face To Face”, 1967. Ellery Queen förekommer i båda berättelserna.

Utgivna i Rabén & Sjögrens Tema pocket är
Det egyptiska korsmysteriet” (1968), översättning Majken Johansson, i original ”The Egyptian Cross Mystery”, 1932
De tolv julklapparna” (1968), översättning Gull Brunius, i original ”The Finishing Stroke”, 1958.
Hjärter fyra” (1968), översättning Olle Moberg, i original ”The Four of Hearts”, 1938)

Utgiven i Gebers deckarpocket är
Barnaby Ross (annan pseudonym för samma författarpar): ”X-tragedin”, översättning D Fåhræus (1964, tidigare på samma förlag 1934), i original ”The Tragedy of X”, 1932

Bra Böckers serie Bra Deckare innehåller också
den av Ellery Queen redigerade samlingsvolymen ”Inbjudan från en okänd” och andra japanska kriminalnoveller (1980), översättning Elna Hansel (och i ett fall Kerstin Gustafsson). Ellery Queen har också skrivit förordet.
I Jan Brobergs antologi ”En fråga om motiv” (1986) finns deckarnoveller översatta av Pelle Fritz-Crone, bland annat ”Fallet Carroll” av Ellery Queen, i original ”The Case Against Carroll (1958)
I Jan Brobergs antologi ”Pusselbitar” (1982) finns deckarnoveller översatta av Boo Cassel, bland annat ”Mörka husets mysterium” av Ellery Queen, i original ”The Adventure of the House of Darkness” (1935)

I min ägo har jag också nummer 2-8 av Ellery Queen’s Kriminal-Pocket, samtliga utgivna 1968. Bland de utvalda författarna finns flera mycket kända och lästa deckarförfattare men inte Ellery Queen själv.

Perry Mason på svenska

23 augusti 2018 0:28 | Deckare | Kommentering avstängd

Ibland är minnet kort.

I min recension av Erle Stanley Gardners av Deckarhyllan 2015 utgivna ”Perry Mason och den anklagade advokaten” (översättning Håkan Andsersson och Lennart Guldbrandsson, i amerikanskt original ”The Case of the Irate Witness”, 1953) mindes jag inte, vilka titlar av Gardner jag tidigare hade läst.

Korkat nog gick jag då inte till de deckarhyllor där jag sparar böcker av läsvärda deckarförfattare. Där finns nämligen ytterligare sju deckare av Gardner:
Bonniers Folkbibliotek gav i sin deckarserie ut ”Fallet med den skrikande kvinnan” (översättning 1960 av Sven Bergström, i original ”The Case of the Screaming Woman”, 1957).

Tidens förlag gav i sin Tempusserien 1962 ut ”Distriktsåklagaren tar hem spelet”, som inte ingår i Perry Mason-serien. Den heter i original ”The D. A. Calls a Turn”, och översättningen är gjord av Lisa och Gösta Högelin.
Tidens bokklubb gav samma år ut också en annan bok i samma serie av Gardner: ”Distriktsåklagaren och gåtan med den mördade prästen” (Tidens bokklubb, 1962, i original ”The D. A. Calls It Murder”, översättning Christina Strandberg.

Rabén & Sjögren gav under första halvan av 1960-talet ut följande Perry Mason-deckare, samtliga nya översättningar och utgivna i pocket i Temaserien:
Brydsam brunett” (översättning Olof Hoffsten, 1966, i original ”The Case of the Borrowed Brunette”).
Den kidnappade guldfisken” (översättning Olle Moberg, 1966, i original ”The Case of the Golddigger’s Purse”).
Den halvsovande hustrun”, översättning Gull Brunius, 1967, i original ”The Case of the Half-Wakened Wife”, 1949.)
Den late älskaren”, (översättning Claes Gripenberg, 1967, i original ”The Case of the Lazy Lover”, 1947).

Perry Masons första fall

22 augusti 2018 20:59 | Deckare | 3 kommentarer

Under min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen och Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var, roade jag mig och mina arbetskamrater bland annat med att skriva deckare med mig själv och andra på partiexpeditionen som agerande. De här deckarna skrevs och distribuerades i portioner.

En av deckarna hette ”Arbiska nätter och handlade om en ombudsmannaresa till Malta, och i inledningen till den här deckaren sitter vi på flyget till Malta. Jag är djupt försjunken i en Perry Mason-deckare och så inne i handlingen att jag vänder mig bakåt mot en kvinnlig kollega som sitter bakom mig – hon fanns i verkligheten, och vi var goda vänner – ger henne ett papper och säger: ”Kan du skriva ut det här, Della Street.”

Della Street var den då mycket kände Perry Masons sekreterare, och i TV gick en serie som nästan alla såg och där Perry Mason spelades av Raymond Burr och Della Street av Barbara Hale.

Perry Mason, till yrket advokat, dök upp i en serie deckare, skrivna av Erle Stanley Gardner, som på sin tid var en av världens mest lästa författare (150 böcker i sammanlagt 300 miljoner exemplar – ungefär 45 Perry Mason-deckare finns översatta till svenska. Jag kan ha läst några av dem under 1950-, 1960- och 1970-talen, men jag minns faktiskt inte vilka det i så fall var. Däremot dyker bilden av Raymond Burr upp i minnet, så fort jag påminns om Perry Mason.

Den senast översatta Perry Mason-deckaren heter ”Perry Mason och fallet med den anklagade advokaten” (Deckarhyllan, 2015, översättning Håkan Andersson och Lennart Guldbrandsson). Den här boken, som i original heter ”The Case of the Velvet Claws” och kom ut 1933, har aldrig tidigare getts ut på svenska.

Jag vill genast säga, att ni som aldrig har läst Perry Mason-deckarna eller i TV sett filmatiseringarna, kommer att ha god nytta av de korta beskrivningarna i början av boken av personerna i den i den ordning de dyker upp i handlingen.

Handlingen i den här boken är effektivt befriad från miljöskildringar och mycket rappt berättad, ofta i form av dialog. En annan, nog både tidstypisk och amerikansk egenhet är dess kyska hållning mellan till exempel men inte bara Perry Mason och Della Street. Förhållanden förekom förstås även förr i tiden och i USA, men tidens sexualmoral tillät inte realistiska skildringar.

Också i den här boken utgörs en viktig del av handlingen av utomäktenskapliga sexuella relationer, men naturligtvis har också begäret till pengar en roll i den ganska intrikata historien. Och för att ytterligare visa den här deckarens komplicerade intrig: Perry Mason, som engageras av en kvinnlig klient, anklagas snart av henne för att ha mördat hennes rike make.

Men Perry Mason, som vägrar att lämna fallet, lyckas hålla sig undan polisen och löser, med hjälp av Della Street och viss hjälp av privatdeckaren Paul Drake (som sedan blir en stående figur i Perry Mason-deckarna) fallet.

Jag tänker inte avslöja hela intrigen, men den är skickligt konstruerad som de ryska gummorna (babushkorna): När man som läsare tror sig ha fått lösningen, finner man en ny gumma och innanför henne ytterligare en ny gumma och så vidare.

* * *

I samma volym får man också en Perry Mason-novell, ”Perry Mason och fallet med det vresiga vittnet” (”The Case of the Irate Witness”, 1953).

PS: Böckerna från Deckarhyllan – tre utgivna, två till kommer i höst – har av okänd anledning inte tagits in i de stora bokhandelskedjornas sortiment, men jag har fått Akademibokhandeln/Lundeq att beställa dem åt mig. Vill man inte göra så, finns det möjlighet att få hem dem via beställning på nätet.

Melodikrysset nummer 31 2018

4 augusti 2018 12:42 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

I dag fick vi faktiskt ett melodikryss utan dubbelfrågor där de ingående delarna inte har något logiskt samband med varann. Tack, herr Eldeman!

Däremot fick vi en trippelfråga, där de ingående svarsorden bildade en filmtitel, ”Mordet på Orientexpressen”, som bygger på en klassisk deckare med samma titel av Agatha Christie.

Den har filmats tidigare, men i dag utgick Eldeman från den senaste versionen, och ur den hade Eldeman hämtat ytterligare en ljudillustration. Frågan här var, vem som sjöng. Jo, Michelle Pfeiffer.

En variant av dubbelfråga men med gemensamt svar förekom dock. Dels spelades ”When I’m Sixty-four” med The Beatles. Dels spelades ”One!” ur ”The Chorus Line”. Som man kan se innehåller de båda titlarna ett tal.

Därmed är vi redan inne på frågor med anknytning till film- och scenvärlden, men det kom mer sådant.

Jag har själv inga egentliga minnen av ”Beverly Hills”, men jag vet att den här serien har sänts i svensk TV.

”Dr. Snuggles” har jag däremot sett i TV tillsammans med barnen när de var små.

”Det regnar kor” kunde man ju också tro var gjord för barn, men den gotländska gruppen Smaklösa hade gjort en svensk variant av ”It’s Raining Men” med The Weather Girls.

Någonstans där uppe utspelar sig också ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som jag minns med Karl Gerhard. Fast i dag fick vi höra en finsk version med Matti Jurva.

Strax före den hörde vi ”The Humming” med Enya. Så det var hygglig spridning i tid, vilket väl också ytterligare en låt vittnar om:

”Säg mitt namn” med Eva Dahlgren.

Ytterligare ett exempel på spridning i tid och rum är ”(Mr. Paganini) You’ll Have To Swing It” med Mills Brothers. Just den här låten minns jag inte, men jag minns tydligt Mills Brothers från efterkrigstidens ångradio.

Min egen favoritlåt i dag var dock av senare datum, ”Oh boy” med Peps Persson. Honom har jag många skivor med i mina skivhyllor.

I dag har jag försökt vara kort – jag ska snart lyssna på dagens sommarpratare.

Melodikrysset nummer 26 2018

30 juni 2018 17:58 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har, när det gäller kroppsliga besvär, rent ut sagt haft ett helvete under den senaste tiden. Jag har nästan konstant varit kissnödig – för ett par dar sen måste jag åtta gånger i rad störta i väg till toaletten – och då och då, ofta vid olämpliga tillfällen, har jag läckt och behövt byta byxor dagligen. Det här har lett till att jag helst inte har lämnat tomten, och ännu mindre har jag vågat åka buss in till Uppsala.

Jag nämner det här därför att jag själv har lyckats lösa problemet. Under det att jag plågades av det här, har jag förstås grubblat över vad som har drabbat mig, alltså utöver de många andra kroppsliga besvär som också plågar mig och som jag tar olika mediciner för att mota. Och plötsligt kom jag på svaret: Bland de mediciner jag sen länge tar en tablett av varje morgon finns det urindrivande medlet Furix, men nyligen ville min läkare på hjärtkliniken att jag skulle dubbla intaget till två tabletter, och helt uppenbart är det den här dosen jag inte tål.

Så jag gick alltså tillbaka till entablettsdosen, och si – det här hjälpte med detsamma. Jag kunde gå den ganska långa vägen till apoteket (för att köpa nya sprutspetsar) och sen på hemvägen helghandla på Coop utan att plågas av att ständigt vara kissnödig.

Så plötsligt blev livet ljust igen. Den unga damen i Coops kassa gav mig beröm för något, och när jag då i riktning mot kön bakom mig ursäktade mig för att det för mig, gamle man, gick lite långsamt, kom mannen som stod närmast bakom mig fram till mig när jag packade varor och sa några uppmuntrande ord plus att vi faktiskt hade ett par saker gemensamt: dels handlade även han på Coop, dels hade vi setts på OD-tillställningar hemma i Uppsala.

Vid det här laget är jag helt övertygad om att jag gjorde rätt, när jag gick tillbaka till den Furix-dos jag nu har tillämpat länge, och jag tänker hålla fast vid det, vad än min hjärtläkare säger.

Dagens kryss tyckte jag på det hela taget var lätt att lösa, kanske för att det innehöll så mycket musik som gamla gubbar som jag har haft möjlighet att lyssna på.

Den enda fråga jag egentligen fick jobba lite med var trippelfrågan om ett TV 4-program – jag brukar nämligen inte se på ” mycket bättre”. Det artistpar Anders Eldeman ville ha identifierade var Ison och Fille, som var med 2015, men eftersom jag åtminstone känner till dem, klarade jag deras namn. Men vem hade skrivit låten de framförde, ”Tänd ett ljus”? Jo, Niklas Strömstedt.

Vikingarna förekom två gånger.

Först instrumentalt i ”Lilla vackra Anna”. Den kom till redan 1824, men den som framför allt gjorde den känd 1955, var Alf Prøysen. Under mina år som Socialdemokraternas nordiske sekreterare finkammade jag skivbutikerna i Oslo på allt de hade med Prøysen, men han var förr lika känd i Sverige som i hemlandet Norge, både för skivor och för sina barnböcker. Han sjöng också in mycket på svenska, bland annat den i dag spelade låten, och ”Lilla vackra Anna” fanns bland de skivor Birgittas dotter Anna hade med sig till sitt andra hem.

Vikingarna spelade också in ”Till mitt eget blue Hawaii”, men det var inte deras version Eldeman spelade utan en med Gubbstrutt med Gunnel, som jag inte minns att jag någonsin har hört. För en yngre generation kan det vara kul att få höra hur stor hawaiimusiken en gång var också i Sverige – den ledande artisten i genren hette för övrigt Yngve Stoor. Och då kan jag ju passa på att berätta, att jag själv just nu läser en deckare med Hawaii som miljö, ”Huset som saknade nyckel” av Earl Derr Biggers.

Nå, jag är en person med stor spännvidd i mitt musiklyssnande, som också innefattar ganska unga artister.

Jag hade för all del tidigare inte hört just ”Undanflykter”, men visst känner jag till Molly Sandén.

Ola Salo har jag hört live, däremot inte Kent, i dag med ”Andromeda”, och jag har dem i min skivsamling. Men Kent har ju lagt av, så jag lär aldrig få höra dem live.

Jag framhärdar i att lyssna på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest trots att allt mindre där innehåller bidrag som har utsikter att bli evergreens.

Men som tur är spelade Eldeman i dag två låtar, som har utsikter att bli hågkomna också framöver.

Den första var ”En dag”, Tommy Nilssons bidrag 1984.

Den andra, ”Lyssna till ditt hjärta” sjöngs 2001 av Friends, det vill säga Nina (Inhammar) och Kim (Kärnfalk). Men jag tror att det var en av upphovsmännen, Alexander Bard, som borde få credit.

I min stora skivsamling finns plattor med Lena Willemark, en del soloplattor, en del där hon ingår i olika artistkonstellationer. Jag har också hört henne live i vårt fina konserthus i Uppsala. I dag fick vi exempel på att hon också sjunger sånger från Älvdalen – hon behärskar och sjunger också på den mycket särpräglade dialekt som talas där.

Då är det tre frågor kvar med anknytning till film.

Många känner till Roger Moore på grund av hans roll som agent 007, men redan tidigare har han haft den ledande rollen i TV-serien ”Helgonet” från tidigt 1960-tal.

Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” från 1873 är en pärla bland klassiska äventyrsberättelser. Själv tyckte jag också att filmatiseringen 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg blev bra, och jag minns fortfarande musiktemat. Det här var inget svårt, men Eldemans fråga var lite konstigt konstruerad: Han ville ha första siffran i titeln, det vill säga åtta, men ska vi ta det med bokstäver, blir ju titelsiffran egentligen åttio.

Kai Gullmars (egentligen Gurli Bergströms) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, i dag exekverad av Roland Cedermark, blev förvisso en schlagersuccé, men den skrevs för och blev känd genom filmen ”På kryss med Albertina” (1924).

Dagens Evert Taube har jag sparat till sist. Vi fick höra hans ”Linnéa”, också från 1924. I handlingen nämns – för att citera Eldeman – en ”vattensamling”, nämligen Atlanten. Själv har jag allt av Taube på skivor och i sångböcker, så jag kan väl bjuda läsarna på texten och ge skivtips:

”Linnéa” är en enkel och vacker kärleksförklaring:

Linnéa

Text & musik: Evert Taube, 1924

Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.

Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.

Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.

Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.

I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

(HMV X 2017,1924)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i form av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.

Melodikrysset nummer 21 2018

26 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag gick upp sju i morse och startade med att gå ner till brevlådan och hämta dagens morgontidningar. Vilken underbar sommardag, varm redan då! Och de blommande syrenerna och fruktträden plus alla blommorna i rabatterna får mitt gammalmanshjärta att slå av lycka och glädje.

Somrigast av låtarna i dagens melodikryss var ”En gång jag seglar i hamn”, även om Stig Olins text från 1954 ju egentligen handlar om det som nästan alla schlager handlar om, kärlek. Fast i dag hörde vi en instrumental version med Pajala-Hasse.

Som vanligt användes mellolåtar också i dagens kryss.

Det började redan med allra första låten, ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän – den var med i Melodifestivalen 2010.

Han slogs då ut av Jessica Andersson, som även hon var med i dagens kryss men med den låt hon tävlade i årets Mello, ”Party Voice”. Den skrev hon tillsammans med bland andra Fredrik Kempe.

Ur årets melodifestival hade Anders Eldeman också hämtat ”For You” med Mariette – som artist kallar hon sig bara så, men naturligtvis har även hon ett efternamn, Hansson.

För egen del har jag inga problem med att minnas låtar också ur den äldre schlagerrepertoaren.

Gösta Ekman den äldre sjöng ”En herre i frack”, skriven 1935 av Hasse Ekman och Johnny Bode.

Ännu äldre, från 1927, är ”I’m Looking Over a Four Leaf Clover”. Fast i dag fick vi höra den med en saxofongrupp, The Rolling Phones.

Det här ska ni inte tolka som att jag bara gillar äldre schlager. Visserligen skäller jag på mycket av det som förekommer i dagens melodifestivaler, men det jag vänder mig emot är att så mycket där numera aldrig kommer att bli schlager, detta för att låtarna i fråga aldrig kommer att bli memorer- och sångbara för normal publik.

Och det finns mycket även i dagens populärmusik som jag gillar, även om det inte funkar just som schlager. ”Skylight” med Elin Lanto är ett exempel.

Inte heller ”Harrys sång” med Galenskaparna och After Shave blev någon schlager, men det hindrar inte, att jag tyckte det var roligt att få se deras ”Stinsen brinner” i TV.

Jag är gammal operavän, och jag har bland mycket i genren sett också ”Barberaren i Sevilla”, skriven av Gioacchino Rossini.

Och eftersom jag, inte utan nöje, har sett Rosa Pantern-filmer i TV, känner jag förstås igen även Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”.

Efter Rosa Pantern känns det naturligt att fortsätta med lejon. I dag fick vi höra en karaokeversion av ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen” från 1994.

Dess musikaliska upphovsman, Elton John, blev adlad 1998, vilket bland annat innebär att han därefter titulerades Sir.

Detsamma, fast från 2006, gäller Tom Jones, således en adlad tjur från Wales, och även en tjur kan tydligen tituleras Sir.

Och i morgon ska vi fira alla Ladies.

En tidig men först nu översatt deckare av Ellery Queen

25 maj 2018 0:39 | Deckare | 2 kommentarer

Jag har allt sedan unga år läst deckare och har också en egen samling av klassiska och läsvärda deckare.

Till dem räknar jag Ellery Queens böcker – Ellery Queen var en pseudonym för kusinerna Fred Dannay och Manfred B Lee, mycket produktiva under många år men nu båda döda.

I min deckarhylla har jag 14 Ellery Queen-deckare, och möjligen har jag läst ännu fler, och till det kommer sex volymer av Ellery Queens kriminalpocket, i original Ellery Queen’s Mystery Magazine. 2015 har ytterligare en Ellery Queen-deckare, en tidig sådan, ”Kungen är död” (”The King Is Dead”, 1952) getts ut på svenska i översättning och med förord av Håkan Andersson. Förlaget, värt att hålla ögonen på, även om jag har några smärre invändningar mot detaljer i översättningen, heter Deckarhyllan. Du hittar förlaget på nätet – trots att det ger ut deckarpärlor, har de stora bokhandelskedjorna inte tagit in dem i sortimentet. Så gör gärna som jag: Jag gick till Akademibokhandeln/Lundeq i Uppsala och fick dem att ta hem de hittills utgivna deckarna i serien åt mig.

Låt er inte avskräckas av att historien om hotet mot, sen mordet på den stenrike vapenhandlaren King Bendigo, får fart först en bit in i boken. King Bendigo döptes egentligen till Kain Bendigo, vilket denne sen lyckades förvandla till Kane Bendigo. Fadern i familjen har fullföljt denna märkliga namngivning genom att döpa de senare födda bröderna till Juda och Abel.

Ellery Queen, som också är namnet på privatdetektiven i böckerna av Ellery Queen, och hans far, kriminalkommissarie Richard Queen, blir en morgon uppvaktade hemma av Abel Bendigo, åtföljd av beväpnade vakter. Abel Bendigo vill få hjälp med att avslöja, vem som, med hotelsebrev om en kommande avrättning, hotar storebror Kane/King, egentligen alltså Kain Bendigo.

Det hela ändar i att de båda Queen i ett flygplan med täckta fönster flygs till en ö i havet, där den här klanen styr över sitt miljardimperium för vapenhandel, där hus och anläggningar är dolda och kamouflerade och där de styr över beväpnad och lojalt lydande personal.

Historien ändar likväl med att King Bendigo skjuts i ett slutet och bevakat rum och med ogenomträngliga väggar. Där inne är han ensam och inlåst tillsammans med hustrun Karla. Inget vapen hittas där inne, och sen kommer det märkligaste av allt: Juda, som befann sig utanför, hävdade att det var han som hade skjutit brodern – han till och med lämnade över en tom pistol.

Far och son Queen står inför ett som det verkar olösligt mysterium, som de inte lyckas lösa ens när de får vidgad rörelsefrihet på ön och King Bendigo rent av börjar repa sig.

Ellery löser sen fallet men först efter en lång tur till bröderna Bendigos födelse- och uppväxtstad, där han intervjuar mängder av människor som kan ge upplysningar om bröderna Bendigo. Men det detta och hans egen slutledningsförmåga leder honom fram till vill jag inte avslöja – det vore att förstöra en intrikat historia. Fast jag kan ju ändå avslöja att King Bendigo inte undkommer döden.

Till den här historien har den svenska utgivaren lagt en novell, ursprungligen publicerad i Ellery Queen’s Mystery Magazine nummer 9 1967, ”Bröllopsdagen” (”Wedding Anniversary”). I den återvänder Ellery Queen till bröderna Bendigos gamla hemstad, men annars har den här historien inget konkret samband med den i boken.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^