Blek sol över ett höstligt Öregrund

31 oktober 2010 14:42 | Barnkultur, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Oktober går mot sitt slut. I natt blev det vintertid.

Ute skiner solen från en kyligt blå himmel. De gula löven i biggaråträdet utanför fönstret lyser, men jag vet ju att den här milda dagen bara är ett bedrägligt undantag.

Jag promenerar till Konsum för att köpa dagens tidningar, inget annat – eftersom vi inte kommer tillbaka till huset i Öregrund förrän i mellandagarna, gäller det att inte lämna något onödigt i kylskåpet. Vi kommer visserligen tillbaka till Öregrund redan på torsdag kväll men stannar då bara över kvällen; vi ska i rådhussalen berätta om de estniska flyktingar – bland dem jag – som kom hit i slutet av andra världskriget.

Jag har varit uppe på vinden och lagt ut råttgift. Vi har nu vid ett par tillfällen haft påhälsning av en mus i köksavfallsskåpet under diskbänken, så även där lägger jag råttgift. Vinden är full av bjälkar och svårforcerade gluggar, så det tar på mina usla krafter att göra det här. Jag passar också på att inför vintern sätta på ett litet stödelement i det slutna rum varmvattenberedaren är placerad i. Nere i huset drar vi förstås ner värmen till ett minimum, så pass att rören där inte fryser.

Birgitta, som är i bättre fysiskt skick än jag, sliter ute med att plocka in saker i förvaringsutrymmena. Några av de tyngre sakerna fick hon hjälp med i går av Roger, som också har lovat att med vår snöslunga göra gång från grinden upp till huset, om det skulle behövas inför vår ankomst i mellandagarna. Han hjälper också Birgitta med att täcka glastaket till växthuset med presenningar – förra året krossades det här taket av snön.

I morse var Bosse Andersson här med räkningen för restaureringen av Birgittas rabatt ner mot gatan och min släntrabatt. Det var ingen blodig räkning, men jag är glad över att vår ekonomi tillåter oss att ta hjälp med tunga saker, som våra åldrande kroppar inte längre orkar med.

Vi har varit här ända sen i torsdags för att göra de sista nödvändiga sakerna inför vinterpausen. Det vill säga, det mesta har gjorts av Birgitta. I går städade hon huset. I förrgår eldade hon, på den vanliga platsen utanför vår tallgrind, upp stora mängder kvistar, ja också några fällda träd. Det gäller att passa på när marken är våt och det inte blåser.

Birgitta fick snart sällskap och assistans av Filip, fyra, och Adrian, fem – Adrian hämtade till och med en egen såg för att kunna hjälpa till.

Adrian bor i ett hus ganska nära vårt, liksom vårt med tomtgräns mot Floraparken. Adrians mamma kom över till Birgittas brasa för att se till sonen och hans dagiskompis, och det visade sig då att hon är gift med en son till vår vän Inga-Lill, vars begravning vi var på för inte så längesen och som jag har skrivit om.

Smågrabbarna har varit tillbaka vid vår tallgrind, så jag tror att Birgitta har fått ett par nya små kompisar här i Öregrund. Någon ny spännande eldning blir det nog inte på ett tag, men vi har ju gunga och piltavla och en del annat, som är avsett för våra barnbarn, så vi kan nog tänka oss att ställa upp tallgrinden för besök också av små och vänligt sinnade andra besökare.

Melodikrysset nummer 43 2010

30 oktober 2010 11:55 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 37 kommentarer

Anders Eldeman har en säregen känsla för timing. I dag spelade han ”Alla fåglar kommit re’n”. Några kommer väl till fågelborden utanför fönstren till huset här i Öregrund, men ”vårens glada gäster” lär vi nog få vänta länge på.

Annars gissar jag att rätt många melodikrysslösare kan ha haft problem med dagens kryss.

I och för sig började det enkelt, först med ”Snälla, snälla”, som Caroline af Ugglas kom tvåa med i Melodifestivalen 2009, sen med ”Comme d’habitude”, mer känd i Paul Ankas amerikanska version ”My Way”, insjungen av Frank Sinatra.

Men sen kom det en operafråga, och den var kanske inte lika lätt för flertalet. Själv har jag sett rätt många operaföreställningar, också Giacomo Puccinis ”La Bohème”, men det tog ändå en stund innan jag lyckades identifiera den. Själv har jag i yngre dar sjungit den då populära refrängen i Povel Ramels ”Köp inte en zebra”, men yngre krysslösare kan säkert ha haft problem med den frågan.

Dean Martin hör man ju inte heller så ofta numera, men det var honom som vi – trots att han är död – hörde sjunga duett med Joss Stone i ”I Can’t Believe”.

Björn J:son Lind klarade jag omedelbart, eftersom jag kände igen hans ”Brusa högre lilla å”, men sen berättade ju Eldeman i snabbgenomgången vad låten hette, så det här klarade väl de flesta genom att googla.

Själv fick jag googla för att komma på vad rockmusikalen hette: ”De tre musketörerna”, en titel folk i min ålder förknippar med Dumas. Fast när jag hade fått fram svaret, kom jag faktiskt i håg att jag har läst om den här föreställningen på pigga och mångsidiga Stockholms stadsteater. Men en av läsarna, Ida, säger att jag har fel i det här fallet: musiken var hämtad ur Queen-musikalen ”We Will Rock You”. Jag har inte sett någon av de här föreställningarna, så jag vet inte.

”De tre musketörerna”, för att återvända till den, läste min generation i pojkboksåldern. För ännu yngre åldrar gjorde Walt Disney sin ”Snövit och de sju dvärgarna”, där sången ”En dag är prinsen här” ingår.

Ringlekar var väl ursprungligen inte tänkta exklusivt för barn, men när jag varje midsommar beskådar stångresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund, dominerar barnen i ringen, och de flesta vuxna är föräldrar till de mindre barnen. Chansen att någon av de dansande heter Andersson och Pettersson och Lundström är nog rätt stor, men jag brukar, i motsats till jaget i vistexten, för egen del inte delta. Huruvida där finns någon ”jungfru skär” undandrar sig mitt bedömande.

Annars var väl dagens kryss en blandning av både gammalt och nytt. ”Korsväg” hörde till det nya, men Nordman känner man ju lätt igen. ”Adios Amigo” med Jim Reeves har väl däremot spelats förr i krysset?

Hur det är med Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You” minns jag inte, men nog borde den ha varit med tidigare.

Dags att ta adjöss för i dag, men nog vore det kul om några av er tusentals läsare berättade vad just ni tyckte var svårt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Människor på och vid en älv

29 oktober 2010 9:07 | Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Också Birger NormansSista natten på Nordstjernan” (Rabén & Sjögren, 1978) har jag skrivit en kortrecension av tidigare, i Aktuellt i politiken (s). Flera av de bästa novellerna i den fanns sedan också med i urvalsvolymen ”Noveller 1969-1978” (Rabén & Sjögren, 1980), som jag skrev om här om dan – ”Harjakten”, ”Sångboksköpet” och ”Hemligheten” – och det finns ju ingen anledning för mig att nu upprepa vad jag för bara ett dygn sedan publicerade. Ytterligare en novell med en stark social nerv, ”Två fingrar”, en berättelse om den farliga arbetsmiljön på sågverken och ännu mer om hur lite de anställda och deras kroppsdelar betydde för dem som ägde och bestämde, finns med i båda böckerna. I båda böckerna hittar man också stormberättelsen ”På kusten”, som är ett starkt vittnesbörd om att Birger Norman kan älv- och kustsjöfarten.

Men det finns också några noveller, som bara finns i ”Sista natten på Nordstjernan” men som de som blir intresserade av Normans författarskap borde ta sig tid att läsa. ”Yttersta dagen” ger en fruktansvärt rolig bild av den ångermanländska gudligheten, den där pastorns helvetespredikan kommer till korta medan de som håller sig till anden i flaskan klarar sig bättre den där dagen som verkar vara tidpunkten för yttersta domen.

Liksom en annan stark ångermanlandsberättare, Erik Nylén, skildrar även Birger Norman inte bara den religiöst extrema Ådalen utan också det revolutionärt röda Ådalen. Marskalken från det finska inbördeskriget är i novellen ”Marskalken” ytterst nära ett enmansmyteri, när han ska fraktas upp med båt från Sundsvall.

En ytterst läsvärd novell, i det här fallet om kärlek mellan en mogen kvinna och en till åldern alltför ung man, är också ”Pråmsommar” med dess dramatiska och hejdlöst roliga upptakt. Den här novellens handling tilldrar sig inte på Ångermanälven utan på Rhen och kan därför tyckas intryckt med skohorn i just den här sjöstöveln.

För att det ska gå, och för att det ska finnas ett sammanhang mellan bokens olika berättelser, har Birger Norman här tillgripit ett grepp som jag fann tveksamt när jag först läste boken och som jag fortfarande finner tveksamt: Han binder samman bokens olika historien med att den lilla besättningen på Norstjernan tillbringar en sista natt på båten, som ska skrotas, med att äta och dricka och berätta minnen; det är deras minnen som är bokens noveller.

Novellerna i sig står sig, som väl redan har framgått, mycket bättre än ramberättelsen. Men låt inte det här avskräcka er från att läsa novellerna!

Sextio- och sjuttiotalsnoveller av Birger Norman

28 oktober 2010 10:36 | Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Den 22 november ska jag medverka i ett seminarium om Birger Norman (1914-1995) på ABF-huset i Stockholm. Han har varit en litterär följeslagare ända sedan jag 1957 som medlem av FiBs lyrikklubb köpte och läste dikturvalet ”Våg under vinden” – ja, jag hade väl läst ett och annat av honom redan dess förinnan, men då tog jag honom verkligen till mitt hjärta.

I bokhyllorna finns ett femtontal böcker av honom, alla lästa, några tummade. Dem håller jag på att läsa om nu. Jag ska också passa på att skriva om några av dem, även om jag – som nu i fallet ”Noveller 1969-1978” (Rabén & Sjögren, 1980) – kort har skrivit om dem tidigare i Aktuellt i politiken (s).

De här novellerna hör till hans bättre och har tidigare varit publicerade i andra samlingar, ”Mannen i backspegeln” (1969), ”Löken” (1972) och ”Sista natten på Nordstjernan” (1978).

Norman var bland annat folkbildare och som sådan också en betydande rörelseintellektuell, socialdemokrat men inte partigängare. Han hade sidor som inte var eller är mina – han var troende kristen – men den här religiositeten yttrade sig inte på sådana sätt att den lockade oss yngre rabulister att kasta oss i polemik med honom. Jag har för all del varit i debatt med honom men då om för mig mer näraliggande ämnen som 1960 års partiprogram – det var för övrigt i den debatten jag först etablerade mig i den stockholmska mediavärlden.

Ett par av novellerna i urvalet från 1969-1978 har för övrigt religiösa temata men är för den skull mycket både tankeväckande och nöjsam läsning även för oss irreligiösa.

I ”Hemligheten” möter vi de två gamla arbetskaraterna Järnström och Tungel, den förre troende. den andre icke. Den här novellen handlar om trons mirakler, närmare bestämt att Jesus lyckades gå på vattnet. Jag kan väl avslöja att Järnström misslyckas med att gå på Ångermanälven och räddas av Tungel men att detta ändå inte av Norman skildras som otrons seger över tron. En underbar historia är också ”Sångboksköpet”, som leder medlemmen i missionsförsamlingen Jonas Brännmark till att under en upphandlingsresa till ett sommarhett Härnösand på hemvägen dricka öl i gamla och syndigare vänners lag och med dem förenas i extatisk psalmsång ur de nyförvärvade böckerna. Den här novellen avslutas i en veritabel gudsbrottning på sågen hemma, där Guds representant pastorn hindrar den ångerfulle (och bakfulle) syndaren att ta sitt liv med hjälp av en sågklinga.

Den novellen är allvarligare menad än ni kanske nu tror, men samlingen rymmer en ännu roligare skildring av vad som kan hända också efter döden. ”J. E.”, en riktig rörelsepatriark i kommunalpolitiken, väcker uppståndelse genom att gå igen: han infinner sig en viss tid varje dag i A-salen i Folkets hus. Till slut kommer en annan ledande rörelseidkare på skälet: J. E. dog där, vid podiebordet i A-salen, utan att hinna avsluta mötet! Så vice ordföranden, Blenda Runfors, tillkallas och klubbar av mötet – varefter J. E. äntligen får frid i sin grav.

Just det skröneaktiga, dock alltid med en botten av realistisk skildring av människor och natur, hör till det som gör Normans novellkonst så njutbar. I ”Harjakten” sitter till exempel den minimala besättningen på Njord och firar lördagskvällen med kaffe och Kron, när – i mörkret strax före läggdags – ett bud dyker upp om att Konsuln kommer med morgontåget till Härnösand – han ska jaga hare och måste hämtas där. En mödosam färd påbörjas utför älven, men när man i gryningen tror sig vara i Härnösand, visar det sig, att ingen hade gjort loss båten, eftersom hoppilandkallen hade ledigt.

Det finns ett par dåtida samtidssatiriska noveller i den här antologin, som jag kanske inte tycker håller Birger Normans normala mått, men ”Bilkön”, som visar sig vara en modern Första maj-demonstration, är faktiskt rolig och pricksaäker.

Men generellt tycker jag att Birger Normans noveller är bättre, när de rotas i den avfolkningsbygd han ju också återvände till i sina diktsamlingar på ångermanländska – dem ska jag senare skriva om. Ett exempel är inledningsnovellen ”Teamet”, som handlar om ett TV-team som vill intervjua det enda kvarboende paret i byn, ni vet av den där typen som inte vill åka därifrån och som sista personer vara de som definitivt släcker lyset.

Fast allra mest älskar jag den här boken för allt det ångermanländska – jag är uppvuxen i den närbelägna sundsvallstrakten, har tillbringat somrar i Berghamn (som nämns i en av novellerna i boken) på ångermanlandskusten, har gjort lumpen i Sollefteå och så vidare – och för skildringarna av ett arbetarsverige som till stor del har skattat åt förgängelsen både där och på de flesta andra håll.

Jag älskar de här novellernas realistiska detaljrikedom – att man måste vara försiktig när man kliver på en korkmatta, om man har snö på skorna; annars kan man halka – och deras naturskildringar, till exempel bilderna av ”vitsipper och nattådag runt kåkarna oppe på berget”. (Styvmorsviol kallades natt och dag också i mitt gamla Juniskär utanför Sundsvall.) En novell som ”Pingstmorgon” får mig nästan att gråta av längtan efter ett svunnet Sverige.

Och så vill jag avsluta med att citera en obotlig reformist, en människa politiskt släkt med mig, som till en ung kvinnlig sjuttiotalsrevolutionär i novellen ”Vinterpromenad i parken” säger:

– Ett socialistiskt samhälle kan inte organiseras. Det kan bara uppstå i ett samspel av yttre och inre. Politik och poesi om du vill. Oskiljaktigt förenade i den varelse vi kallar människa. Lika oskiljaktigt gestaltade i samhället. Socialismen behöver tid.

Och det här:

– Hur mycket socialist man är, sa han, det visar sig till slut i hur pass man vågar tro på avvikelsernas betydelse för helheten.

Joe Hill om kvinnofrågan

27 oktober 2010 10:28 | Musik, Politik | 9 kommentarer

Den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelse, IWW, Joe Hill (1879-1915) tillhörde och arbetade för som sångare, var väl, lika lite som arbetarrörelsen i gemen på den tiden världen över, något mönster, när det gällde att arbeta för kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden. Men Joe Hill inspirerades åtminstone av sina kontakter med Elizabeth Gurley Flynn att besjunga också kvinnors insatser i klasskampen. Det mest kända exemplet är hans ”The Rebel Girl” från 1915 (i Jacob Brantings svenska översättning från 1969 ”Rebellflickan”).

Senare – för egen del hittade jag uppgifter om den i Ingvar Söderströms bok ”En sång kan inte arkebuseras. Berättelsen om Joe Hill” (Bäckströms, 2002) – har man hittat en tidigare sång, från 1913, där Joe Hill på ett mindre heroiserande och mer realistiskt sätt beskriver kvinnors ställning i arbetslivet:

The Girl Question

Amerikansk text: Joe Hill, 1913
Musik (och originaltext): Charles M Filmore (”Tell Mother I’ll Be There”, en gospel från 1898)

A little girl was working in a big department store,
Her little wage for food was spent; her dress was old and tore.
She asked the foreman for a raise, so humbly and so shy,
And this is what the foreman did reply:

CHORUS:
Why don’t you get a beau?
Some nice old man, you know!
He’ll give you money if you treat him right.
If he has lots of gold,
Don’t mind if he is old.
Go! Get some nice old gentleman tonight.

The little girl then went to see the owner of the store,
She told the story that he’d heard so many times before.
The owner cried: ”You are discharged! Oh, my, that big disgrace,
A ragged thing like you around my placel”

The little girl she said: ”I know a man that can’t be wrong,
I’ll go and see the preacher in the church where I belong.”
She told him she was down and out and had no place to stay.
And this is what the holy man did say:

CHORUS

Next day while walking round she saw a sign inside a hall,
It read: THE ONE BIG UNION WILL GIVE LIBERTY TO ALL.
She said: I’ll join that union, and I’ll surely do my best,
And now she’s gaily singing with the rest:

FINAL CHORUS:
Oh, Workers do unite!
To crush the tyrant’s might,
The ONE BIG UNION BANNER IS UNFURLED —
Come slaves from every land,
Come join this fighting band,
It’s named INDUSTRIAL WORKERS OF THE WORLD.

Den här sången tycks aldrig ha publicerats i IWWs ”The Little Red Song Book”.

Men den finns numera i svensk översättning av Lucas Stark, på hans CD ”Strejk i paradiset. Lucas Stark sjunger Joe Hill” (Kakafon KAKACD 003, 2010, distribution Naxos):

Om kvinnofrågan

Svensk text: Lucas Stark med hjälp av Jimmy Ginsby i sista refrängen, 2010
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913 (”The Girl Question”)
Musik: Charles M Fillmore, 1898 (”Tell Mother I’ll Be There”)

Det var en gång en tjej som jobba i en flott butik.
och den lilla lön hon tjänade, ja den gjorde ägarn rik.
När hon frågade en av cheferna om högre lön en dag,
så luta han sig lugnt tillbaks och skrattade sen och sa:

Bli nåns älskarinna, du som är en vacker kvinna,
till nån som ger dig stålar titt och tätt.
Ja, ta nån som är rik, inget gräl i vår butik!
Det finns män som står i kö för en brunett.

Hon gick då upp till direktörn och bad om en minut.
Men han sa kort att denna visa har jag hört förut.
Han puffa på cigarren och gorma och gick på.
– Om det är så illa, varsågod och packa hop och gå!

Bli nåns älskarinna…
(Här: inget gnäll i min butik)

Men flickan sa – jag vet nån som alltid finns för mig,
och hon gick sen bort till kyrkan där hon brukat bikta sig.
Där tala hon med prästen om allt som hade hänt.
Och han korsa sig och och skänkte henne sitt predikament.

Bli nåns älskarinna…
(Här: inget gnäll i nåns butik)

Men nästa dag så fick hon ett flygblad av en tjej,
som sa att facket finns för våran skull och slåss för dig och mig.
Ja, där vill jag bli medlem och ge all kraft jag har,
och nu sjunger hon med stämma hög och klar!

Kom förena dig med oss! Mot förtrycket ska vi slåss!
Se vinden i vårt fackförbunds baner!
Kom knegare och slav! Låt oss slåss för våra krav.
och världens orättvisor riva ner!

Joe Hill lever!

26 oktober 2010 12:40 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Från Lucas Stark i Göteborg har jag tillsammans med en vänlig hälsning fått hans CD ”Strejk i paradiset. Lucas Stark sjunger Joe Hill” (Kakafon Records KAKACD 003, 2010, distribution Naxos). Det handlar om en mycket välgjord CD, och inte minst dess nya musikaliska arrangemang med smak av ”blues, jazz, country, rock, wienervals och svensk folkpark”, för att citera CD-häftet, kommr utan tvekan att locka nya generationer till fenomenet Joe Hill. Joe Hill lever fortfarande.

Samtidigt kan jag se ett litet problem med det här. Också Joe Hill lånade musikaliska uttryck från många olika håll – schlager, psalmer, revyvisor, ballader – men hans ambition var alltid att sångerna skulle kunna sjungas inte bara av en soloartist utan också av publiken; Joe Hills sånger var, liksom allt annat i IWWs lilla röda sångbok, tänkta att användas för unison sång. En del tidigare svenska Joe Hill-tolkare – Finn Zetterholm och andra – har både lagt sig närmare de lånade ursprungsmelodierna och, framför allt, gjort sångversioner som lockade lyssnarna att sjunga med åtminstone i refrängen.

Men det här ska inte tas som en grav anmärkning. Jag tror nog att de som av Lucas Stark lockas att ta till sig Joe Hills sånger också kommer att kunna lära sig sjunga sångerna unisont, om de känner för det.

Och med detta sagt vill jag gärna vidimera att just många av de mest kända Joe Hill-sångerna av Lucas Stark och hans medmusiker har fått ett medryckande musikaliskt uttryck: ”Halleluja, gå och driv” med sitt rockiga komp, ”Prästen och slaven” (här med Ture Nermans text som egentligen hette ”Svarta präster”) med stänk av valsklang, ”Luffaren” med dragspel och förändrad rytm, ”Ta-ra-ra-bom-ta-ra” i en musikaliskt kul ny version och så vidare är alla trevliga att lyssna på.

Men också den avslutande ”Närmare jobb till dig”, som har fått behålla sin psalmton och där Lucas Stark sjunger stämsång med Maud Lindström, är fin.

De flesta svenska textversioner som används är de av Jacob Branting och Rune Lindström som jag hade med i min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969). I några fall har Stark dock gjort avvikalser: ”Snodd” (”Stung Right”) använder sig av Jacob Brantings text men med en liten ändring: ”Snodd” har blivit ”Lurad”. Brantings ”Det är lång väg (ner) till soppkön” har delvis fått ny text och Rune Lindströms ”Mister Block” en, för övrigt utmärkt, ny text av Lucas Stark.

Starks främsta insats som textförfattare är emellertid att han har översatt och sjungit in två Joe Hill-sånger, som jag inte hade tillgång till när jag gjorde min Joe Hill-sångbok. De finns – utan återgivande av text – omnämnda i Ingvar SöderströmsEn sång kan inte arkebuseras. Berättelsen om Joe Hill” (Bäckströms, 2002), och det är nu roligt att också de har fått goda svenska textversioner. Den ena är ”Om kvinnofrågan” (”The Girl Question”, 1913, till Charles M Fillmores melodi ”Tell Mother I’ll Be There”. Den andra, som jag ska uppehålla mig utförligare vid, känner jag genast igen som ”Varför skola människor strida?”.

Den svenska sång jag associerar till är emellertid inte alls någon översättning av originalet, ”Silver Threads Among the Gold” från 1873, vars text skrevs av Eben E Rexford och musik av Hart Pease Danks. Danks’ melodi fick sin svenska text av journalisten och revyförfattaren Emil Norlander. Denne utgick dock inte alls från Rexfords engelska text utan skrev i stället en appell mot krig och för människors lika värde. Den första versen på svenska lyder:

Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod.
Varför skall så många lida
blott för någras yvesmod.
||:Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi.:||

Texten bearbetades senare (1915) av Valdemar Dalquist, vilken på vissa skivutgåvor angives som ensam svensk upphovsman.

Joe Hill skrev sin version av den här gamla schlagern år 1913. Enligt Ingvar Söderström har sången aldrig publicerats i bokform, men på nätet finns en uppgift om att den ingick i 1913 års upplaga av ”The Little Red Song Book”:

The Old Toiler’s Message

Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913
Musik: Hart Pease Danks, 1873 (”Silver Threads Among the Gold”)

”Darling I am growing old” —
So the toiler told his wife —
”Father Time the days have tolled
Of my usefulness in life.
Just tonight my master told me
He can’t use me any more.
Oh, my darling, do not scold me,
When the wolf comes to our door.”

CHORUS:
To the scrap heap we are going
When we’re overworked and old —
When our weary heads are showing
Silver threads among the gold.
”Darling, I am growing old –”
He once more his wife did tell —
”All my labor pow’r I’ve sold
I have nothing more to sell.
Though I’m dying from starvation
I shall shout with all my might
To the coming generation.
I shall shout with all my might –”

Och här finns nu alltså en svensk översättning:

Den gamle knegarns sista sång

Svensk text: Lucas Stark, 2010
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913 (”The Old Toiler’s Message”)
Musik: Hart Pease Danks, 1873 (”Silver Threads Among the Gold”)

Älskling, jag är trött och långsam, viska knegarn till sin fru.
Tiden har med mig gått hårt fram. Jag tror jag är färdig nu.

I dag kom chefen fram och sade: Stick! Du jobbar ej som förr.
Men älskling minns de goda åren, nu när hungern knackar på vår dörr.

På en skräphög blir vi slängda, när vi en gång tjänat ut.
När våra hjässor blir gråsprängda, då tar allting plötsligt slut.

Älskling, jag är trött och sliten, viskade han med raspig röst.
Jag har gnott sen jag var liten, från unga dar till ålderns höst.

Men trots att svälten står runt knuten, ska jag sjunga ”Upp till kamp!”.
För er som sliter och som jobbar, och för direktör och pamp.

På en skräphög blir vi slängda, när vi en gång tjänat ut.
När våra hjässor blir gråsprängda, då tar allting plötsligt slut.

Från krigets kaos i en liten fiskebåt

25 oktober 2010 14:38 | Konst & museum, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

För lite drygt ett år sedan invigde jag och Birgitta tillsammans Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”. Den här utställningen blev en stor publiksuccé, och museet anordnade sedan i anslutning till utställningen en hel rad träffar med både ester och svenskar som föredragshållare.

Många av de estniska flyktingarna – sammanlagt in emot 30.000 personer – kom i land på upplandskusten, inte minst till den lilla kuststad där vi nu sedan årtionden har tillbringat först semestrar och veckohelger; numera bor vi halva året i Öregrund. Själv kom jag, sju år gammal, via Finland till Sverige, närmare bestämt till fiskeläget Löran eller Lörudden söder om Sundsvall, men jag har självfallet under åren i Öregrund träffat både ester och estlandssvenskar samt deras ättlingar – många blev kvar här ute på kusten och ute på öarna nära det gamla hemlandet.

Ganska logiskt har biblioteken i Öregrund och Östhammar därför hakat på Upplandsmuseets utställning, och jag och Birgitta har därför ombetts hålla föredrag på båda ställena. I går, söndag, hade vi sålunda lovat att tala på biblioteket i Östhammar, men när vi hade kommit dit, var det redan så mycket folk i lokalen, att de och nya tillströmmande dirigerades om till en betydligt större lokal i Missionskyrkan.

Jag berättade om den här flyktingvågen med tonvikt på egna minnen av vad vår familj råkade ut för och varför vi gav oss i väg, och jag kände att jag fick stark respons – många i publiken hade egna minnen av den här flyktingvågen, och det fanns också ester i publiken; några kom fram efteråt och pratade estniska med mig. Bland dem jag talade med fanns en äldre kvinna som kom från ett grannsamhälle till min hemby Juminda, Leesi, den ort där butiken fanns och där även jumindaborna handlade.

Birgitta fyllde sedan på med egna minnen av hur det under hennes skoltid – vi är jämnåriga, båda födda 1937 – alltid gick estniska och ibland lettiska skolbarn i klassen eller i åtminstone skolan, och sen berättade hon om våra gemensamma resor på plats före, under och efter de baltiska staternas frigörelse.

En stor artikel, nästan en helsida med bilder, finns i dagens Upsala Nya Tidning, ”Från krigets kaos i en liten fiskebåt”. Under dagen har det dykt upp en länk till UNT Östhmmar, här. Den som är intresserad av vad jag sa kan ju också gå till den bloggtext jag la ut när vi för drygt ett år sen invigde utställningen på Upplandsmuseet. Jag använde nämligen i grova drag samma uppläggning redan då. Du hittar referatet av mitt ursprungliga föredrag här.

Och så vill jag passa på att berätta, att jag och Birgitta framträder även i Öregrund, där man kan se utställningen på biblioteket och i den anslutande rådhussalen. Vårt framträdande där äger rum torsdagen den 4 november klockan 19.00.

Mer av Pärt på Konserthuset i Uppsala

24 oktober 2010 18:04 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

I torsdags kväll besökte vi för andra gången den veckan Musikens hus: Det var dags för ytterligare en abbonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester.

Den här gången förlade vi middagen till restaurangen i husets bottenvåning och valde där att äta en plockmiddag bestående av olika kalla smårätter, och det visade sig att där fanns åtskilligt som var gott. Ett fräscht och välsmakande frukt- och ostfat ingick i priset.

Konsertens tema var ”Musikaliska hyllningar” och de olika styckena och deras kompositörer presenterades kunnigt och spirituellt av kvällens dirigent, britten Charles Hazlewood. Han visade sig vara både en god pedagog och en ledare som kunde locka det allra bästa ur musikerna i uppsalaorkestern. Dessutom hade han satt ihop ett musikaliskt intressant program.

Medan de följande verken alla utmärktes av att vara musikaliska hyllningar till andra mästare, fann jag ingen sådan tydlig koppling till andras verk i amerikanen Samuel Barbers (1910-1981) ”Violinkonsert”, opus 14, från 1939. Detta ska dock inte läsas som någon invändning – Barbers verk, som jag tidigare inte hade hört, hade ett rikt varierat tonspråk, och dess skönhet förhöjdes ytterligare av Klara Hallgren på soloviolin.

Rubrikens huvudspår blev desto tydligare i Alfred Schnittkes (1934-1998; Schnittke var volgatysk och verkade i Sovjetunionen) ”Mozart à la Haydn”, där vi fick höra två violinister, Nils-Erik Sparf och Bernt Lysell, i en musikalisk lek, där kammarorkestern var musikaliskt uppdelad i två stråkorkestrar. Den musikaliska leken framhävdes ytterligare av att framförandet både startades och avslutades från en mörk scen.

Efter pausen var det, för andra gången den här veckan, dags för den geniale estniske tonsättaren Arvo Pärt (född 1935). Av honom fick vi höra två korta stycken, båda med musikalisk utgångspunkt hos Johann Sebastian Bach. ”Wenn Bach Bienen gezüchtet hätte” (Om Bach hade varit biodlare) innehåller märkliga och skickligt utförda biljud (i meningen ljudhärmande, inte störande) men ändar som en Bach-koral. Det här verket, komponerat 1976, påminner i sin ljudbild om den samtida ”Für Alina”, som jag valde att spelas vid min bror Mattis begravning. Mycket tidigare, från 1964, också i valet av tonspråk, är ”Collage sur B.A.C.H.”, där Pärt både leker med Bachs eget tonspråk och använder sig av de toner som ingår i hans efternamnnamn.

Konserten avslutades med Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) orkestersvit nummer 4, opus 61, från 1887, ”Mozartiana”. Här är mozartanknytningen både tydlig och utsagd – och att det går att direkt peka ut utifrån vilka verk av Mozart Tjajkovskij har skapat de fyra ingående satserna gör verkligen inte Tjajkovskijs musik till något osjälvständigt, tvärt om! I den här konsertavslutningen måste man särskilt nämna inte bara violinisten Nils-Erik Sparf utan också Lena Jonhäll på klarinett.

Melodikrysset nummer 42 2010

23 oktober 2010 11:56 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Jag befinner mig i ett höstligt Öregrund; i morse var det frost på gräsmattan. I går hann jag inte skriva någonting på bloggen – använde den ljusa delen av dagen för att sätta nyanlända rosor (Yorks vita ros, den märkliga blandformen York and Lancaster och så dockrosor, Rosa nitida) plus Triumph-tulpaner i min restaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Birgitta är ute nu för att sätta sina nylevererade rosor, bland annat nya exemplar av Lancasters röda ros, även känd som apoteksrosen.

Själv har jag i dag som vanligt lyssnat på och, tror jag, löst Melodikrysset, som innehöll både lätta och svåra frågor. Vi kan ta filmfrågorna som exempel. Av dem tyckte jag Ingmar Nordström-mixen av två filmmelodier var lättast, förmodligen för att jag har sett och till och med skrivit om filmerna i fråga – läs ovan under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur. Och så gillade jag dessutom både ”Trollkarlen från Oz” och ”Aldrig på en söndag”, som skulle få oss att tänka på Aten. ”Kärleksexpressen” från 1932 har jag aldrig sett, men visst har jag många gånger hört filmmelodin ”Någonting att äta, någonting att dricka” av Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström). ABBAs ”Dancing Queen” har jag visserligen inte sett i filmversionen men väl i teaterversionen av ”Mamma Mia”. Men sen spelades det en melodi ur en film jag aldrig har sett. Den militära miljön och några ledbokstäver leder mig dock till att gissa att den här filmmusiken var hämtad ur ”Top Gun”.

Annat kan det vara svårt att undgå att kunna. Visserligen avstod jag för egen del från att gå på det där bröllopet, där kronprinsessan Victoria visserligen blev fru men för den skull inte fick efternamnet Westling – till och med den nyblivne maken, Daniel, tappade ju efternamnet. Men hur skulle jag kunnat undgå att någonstans ändå få höra Björn Skifs’ och Agnes’ bröllopshyllning ”When You Tell the World You’re Mine”?

Sen fick vi höra ”en känd son” i ”I Like It”, och det måste ju ha varit Enrique Iglesias.

Jag har visserligen inte varit i alperna och hört joddling på riktigt, men vi som lyssnade på radio på fyrtio- och femtiotalen fick ofta höra sångartister joddla.

Inte för att jag anser Anna Bergendahls ”This Is My Life” vara en särskilt minnesvärd sång, men så senildement är jag inte att jag redan skulle ha glömt att den kom etta i årets melodifestival – i Eurovision Song Contest gick det ju sen inte riktigt lika bra.

Östen Warnerbring var naturligtvis en mycket bättre sångartist, även om ”Förlåt lilla vän” knappast hör till det bästa han har gjort.

Och också Loa Falkman tål alltid att höra på, till exempel i ”Delilah”.

Staffan Percy hör kanske inte till det här landets största sångartister, men hans insjungning av ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind måste ändå anses ha gett honom en plats i den svenska sångskattens Hall of Fame.

Och så avslutar vi väl med en psalm som för tankarna till varmare och ljusare tider: ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid”.

Ack om det vore så!

En ung lesbisk flickas dagbok

21 oktober 2010 15:58 | Prosa & lyrik, Serier | Inga kommentarer

När jag ser en bild av Alison Bechdel på en av omslagsflikarna till ”Husfrid. En tragikomisk familjeberättelse” (Galago, 2010, i amerikanskt original ”Fun Home”, 2006), blir jag, trots hennes förnamn, först för ett ögonblick lite tveksam om hennes kön – hon har ett lätt pojaktigt utseende, inte minst en pojkaktig frisyr.

När jag köper boken, en serieroman, har jag ingen aning om dess innehåll eller könsmässiga perspektiv, men så snart jag har börjat läsa förstår jag att den till stor del kretsar kring sexuell identitet: den här memoarartade bokens unga Alison upptäcker så småningom att hon sexuellt dras till andra av sitt eget kön, dessutom att hennes egen far, trots att han är gift och har flera barn tillsammans med hennes mor, också har en homosexuell sida, som då och då tar överhanden.

Större delen av bokens handling äger rum i en småstad i Applacherna, och man behöver ju inte komma dragandes med amerikansk sexualmoralism – och det gör inte heller Allison Bechdel – för att ändå förstå att det är många lock som måste läggas på. Över huvud taget väjer hon för att bli övertydlig. När fadern dör, blir påkörd av en bil, lämnar hon öppet för om det bara var en tragisk olycka eller om han medvetet valde att avsluta sitt liv.

En intressant iakktagelse är att Bechdel behandlar också bokens huvudtema, homosexualiteten, så återhållsamt, detta trots att den är historiens röda tråd. Den skildras, även på bild, men att de här bilderna inte berör mig rent sexuellt tror jag inte har att göra med min egen helgjutet heterosexuella läggning. Dock, den här återhållsamheten i både bild och handling får som effekt att jag som läsare – inte som pornografisk tittare – dess värre oftast inte upplever de lidelser som måste ha drivit bokens både far och dotter.

Alison Bechdels berättelse om en familj är annars väl fångad i både text och bild, faktiskt en lång serieroman indelad i kapitel. Hennes tecknarstil är realistisk och konstnärligt väl utförd – i det stycket mycket överlägsen ett antal svenska serier i den självbiografiska genren – och storyn har litterära ambitioner. Påfallande ofta innehåller ”Husfrid” också litterära citat och inlån, från Camus, Faulkner, Scott Fitzgerald, Joyce, Homeros, Wilde och andra samt inte minst Marcel Proust. Vi befinner oss alltså mycket långt från de romantiska kärleksserier som i min ungdom lästes av unga tjejer, och jag vill, trots de invändningar jag har gjort, gärna vidimera att serieromanen med Alison Bechdels ”Husfrid” har tagit ett mycket stort kliv i riktning mot den vanliga textburna romanen med konstnärliga ambitioner.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^