Olof Palme-priset 2009 till Carsten Jensen

31 januari 2010 16:07 | Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Carsten Jensen är en skribent jag alltid läser, när jag hittar artiklar av honom; här i Sverige publiceras han då och då i Dagens Nyheter. Jag har gett hans två senaste romaner, ”Vi, de drunknade” och ”Sista resan”, åt Birgitta, och när vi i fredags deltog i utdelandet av Olof Palme-priset – det var Carsten Jensen som fick det – sa Birgitta till honom hur mycket hon uppskattade de här böckerna, också det han står för i sin egenskap av samhällsdebattör. Det här priset utdelas sedan 1987 årligen till personer som har gjort insatser i Olof Palmes anda. Bland pristagarna finns Cyril Ramaphosa, Václav Havel, Hanan Ashrawi, Anna Politskaja, Aung San Sun Kyi, Kofi Annan och Parvin Ardalan – Ardalan, som 2007 av regimen i Iran hindrades att lämna landet för att hämta priset, var för övrigt närvarande vid fredagens ceremoni; hon satt bredvid Lisbet Palme, som var den som lämnade över årets pris till Carsten Jensen.

Olof Palme-priset, för närvarande 75.000 dollar (cirka 546.000 kronor) delas alltså ut för insatser i Olof Palmes anda. Motiveringen till att ge årets pris till Carsten Jensen är följande:

”I en tid då solidaritet och medmänsklighet sätts under tryck är behovet av modiga, aktiva och envetna försvarare av människovärdet som störst.

Carsten Jensen har vid sidan om sitt framgångrika författarskap varit en både kompromisslös och kunnig försvarare av alla människors lika värde. I ord och handling har han tagit ställning för de utsattas position i det egna samhället och i världen.

Carsten Jensens engagemang för förföljda och förtryckta har fört honom till krigets Balkan, Burma och Afghanistan, liksom till kyrkor och torg i sitt eget hemland där han försvarat asylsökande flyktingars mänskliga rättigheter.

Carsten Jensen riktar ljuset mot vår självtillräcklighet och trångsynthet. Han bjuder oss att stå upp för humanism, förnuft och framtidstro.”

Carsten Jensens kritiserade i sitt tacktal uttryckligen den inriktning flykting- och invandringspolitiken i Danmark har fått under intryck av Pia Kjaersgaards valframgångar, och i det efterföljande estradsamtalet, som leddes av Luciano Astudillo, kritiserade han både de regerande borgerliga partierna och Socialdemokratiet för deras anpasslighet; det framgick att han inte hade särskilt höga tankar om dansk socialdemokrati efter Svend Auken.

Det här betyder ingalunda att prisceremonin kom att få en ensidig udd mot Danmark. De båda svenska deltagarna i estradsamtalet, Anna-Lena Lodenius och Mustafa Can, synade självkritiskt också svenska attityder i de här frågorna.

Programmet, som leddes av Palmefondens ordförande Pierre Schori och som också innehöll ett par sånger av och med Ane Bruun, fortsatte sedan med mingel i sammanbindningsbanan – prisutdelningen skedde i Riksdagens andrakammarsal.

Vi hade redan tidigare hälsat på Lisbet Palme och hennes och Olofs söner, och nu fick vi tillfälle att träffa många gamla bekanta från vår aktiva tid i partiet.

Den här prisutdelningen, i fredags kringgärdad av pinande vinterväder och trasslande kommunikationer, samlar väldigt många människor som man faktiskt väldigt gärna vill träffa igen. Hela ceremonin är ett starkt vittnesbörd om att det politiska arvet efter Olof Palme, trots att man ibland kan ha sina tvivel, fortfarande lever.

Priset till just Carsten Jensen var i sig ett vittnesbörd om att arvet efter Palme fortfarande lever i socialdemokratin.

Melodikrysset nummer 4 2010

30 januari 2010 12:04 | Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

När jag öppnade bloggen i morse, hittade jag detta, som jag gärna vill vidarebefordra till mina läsare:

Hej.
Jag brukar läsa i din blogg när jag inte lyckas med krysset. Och även när jag klarat det. Tycker om att läsa hur du tänkt.
Imorgon kanske jag inte gör krysset för jag ligger på sjukhus med min son som har cancer. Under snart ett år har Gustav varit sjuk och under hösten gjordes en benmärgstransplantation. Allt såg bra ut och så sent som för en vecka sedan var vi alla rätt trygga i att han snart skulle börja skolan och orka leva lite mer som vanligt. Men så kom tumören tillbaka och den växer snabbt och Gustav har inte många dagar kvar att leva. Gustav startade en insamling till Barncancerfonden och jag vill att han ska få se att målet uppnås före han dör. Jag vet att många läser din blogg och ber dig att länka till Barncancerfonden och Gustavs insamling. http://www.barncancerfonden.se/4711
Tack.

Anna i Umeå

Just genom Melodikrysset vet jag att jag når väldigt många människor runt om i landet. Och jag tror inte att ni misstycker att jag på det här sättet vädjar till er att, liksom jag har gjort medan jag löste dagens kryss, tänka på lille Gustav, kanske också sätta in en slant på hans fond.

Från det kan steget tyckas vara långt till Melodikrysset. Men krysset slutade faktiskt i dag med ett stycke tragedi från förr i världen, Povel Ramels fantastiska text ”Varför är det ingen is till punschen?”, som här skulle ge is. Gå gärna in på Kulturspegeln, Sångtexter, om ni vill ta del av hela den svarta texten till den sången.

Ett fornt Stockholm utgjorde också fonden till en annan, men muntrare, tidsskildring, ”Kväsarvalsen”, i vilken en kvanting träder i salen in. Svaret skulle skrivas i pluralis, kvantingar.

Och för att fortsätta på linjen från förr i tiden, fast med miljön i stället förlagd till landet: Ulf Peder Olrog var det som skrev ”Resultat av plöjningstävlan”.

Till avdelningen jordbruk och trädgårdsskötsel, fast på sydligare nejder, får man väl också hänföra ”Yes We Have No Bananas”. Här efterlystes den restprodukt som blir kvar efter konsumtionen, nämligen skal.

På den antimodernistiska linjen var det också att spela ett stycke rag.

Å andra sidan förekom det även pinfärskt material i Melodikrysset – det är ju blandningen av gammalt och nytt som är utmärkande för krysset. Jag tänker nu främst på den lite mer än vanligt uppopade Magnus Carlsson, som vi i dag hörde i ”This Is Disco”.

På den ändan av låturvalsskalan hittade man i dag också Nina Persson och The Cardigans i ”Don’t Blame Your Daughter”.

Ett par melodifestivallåtar hade Anders Eldeman som vanligt tagit med i krysset.

”My Love” med Sofia Källgren från Melodifetivalen 2003 satte inga djupa spår i mitt melodiminne; jag mindes den knappast när jag nu hörde den.

Det lustiga är att jag faktiskt minns Frida med ”Upp o hoppa” i 2008 års festival. Inte för att den skulle vara musikaliskt bättre men kanske för att Frida framförde den med ett slags kroppslig utlevelse, som är svår att glömma.

Det var många svenska artister i dag, flera av dem redan nämnda.

Krysset började med att Robert Broberg sjöng sin ”Maria-Therese”, enligt min mening kanske inte någon av hans allra bästa låtar. Nå, det som efterfrågades var vad Robert sysslar med utöver att komponera, spela och sjunga: han målar också.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” hör väl heller inte till det allra bästa gruppen har gjort. Men här illustrerade låten åtminstone den fråga Eldeman ställde, vad som är den kvinnliga varianten av yrket i fråga: lärarinna.

En betydligt bättre låt är då Lisa Ekdals ”Vem vet?”. Inte du, inte jag stämde nog inte i det här fallet – jag tror det här var en låt som fastnade i musikminnet på de flesta av oss.

Och så slutar vi väl med en låt som kan sägas spegla min syn på den rådande årstiden: ”Jag tror, jag tror på sommaren”. Jag instämmer med Stig Olin.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Spöket på Canterville hemsöker oss igen

28 januari 2010 12:20 | Barnkultur, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Oscar Wilde (1854-1900) är en författare som jag av och till har läst genom livet. När jag i mycket unga år först läste hans ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, först utgiven 1887), visste jag ingenting om författaren, allra minst hans homosexualitet, landsflykt och mycket tidiga död.

Nej, på den tiden lockades jag att läsa allt jag kom över: indianböcker, Jan Fridegård, kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning, Fjodor Dostojevskij, Alibi-magasinet och så alltså ”Spöket på Canterville”, inköpt i Nilssons kiosk i Juniskär.

”Spöket på Canterville” läste jag som en spökhistoria, kanske inte precis skriven för pojkar i min ringa ålder – men vad brydde jag, en litterär allätare, mig om det!

Mitt då inköpta exemplar försvann, vart vet jag inte, men 1972 hittade jag ”Spöket på Canterville” igen, nu som en av tre berättesler av Oscar Wilde i pocketurvalet ”Lord Arthur Saviles brott och andra berättelser” (Prisma, 1962, översättning Gösta Åberg).

Nu har jag fått ”Spöket på Canterville” igen, den här gången av Birgitta, i ny översättning av Rune Olausson (Rabén & Sjögren, 2009, kongenialt illustrerad av Maria Nilsson Thore). Att den är utgiven på KFs ungdomsbokförlag är ett vittnesbörd om att den, nu liksom när jag var mycket ung, med behållning kan läsas också av unga läsare. Detta gäller för övrigt många av de böcker, som förr gick under beteckningen ungdomsklassiker – frågan är bara varför Rabén & Sjögren har lagt ner sin separata och förnämliga serie för sådana. Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” kunde mycket väl ha platsat i en sådan serie.

Men ursprungligen var den, av författaren själv, knappast tänkt som en ungdomsbok. Visserligen har den bland sina figurer ett ungt tvillingpar som utsätter det stackars spöket på Canterville för mängder av råa hyss. Men historien är skriven med ironisk distans, ett förhållningssätt som knappast är utmärkande för just mycket unga läsare. Rolig är den i alla fall, snarare än hemsk. Dock beskrivs där hemskheter, som kanske inte gör en man i min ålder uppskakad men som måhända får det att ila längs ryggraden på yngre läsare.

Litterärt är den en studie i skillnaderna mellan brittiskt och amerikanskt kynne. Det hemsökta slottet Canterville inköps nämligen av den amerikanske ambassadören i Storbritannien Hiram B Otis med familj. Och medlemmarna i den låter sig inte uppskakas av det spöke, som nu under 400 år har skrämt generation efter generation av dem som har bott i slottet.

De amerikanska nyinflyttades, särskilt tvillingpojkarnas, coola attityd till spöket och alla deras motdrag mot ”Den huvudlöse hertigen” och andra hemska gestalter han antar leder till slut till att spöket totalt tappar geisten.

Så långt kunde det vara lite av ett farsartat pojkboksäventyr, men Wilde ger sin spökhistoria ett allvarligare slut. Den femtonåriga dottern i familjen Otis, Virginia, ser hela tragedin i spökets 400-åriga historia som spöke, och hennes insikt och böner för honom får honom – förstås kanske också på grund av alla de påfrestningar han utsätts för av medlemmar i familjen Otis – till slut att begära försoning och låta sig ledas till gravens vila.

För egen del är jag kanske inte så imponead av den här mer seriösa delen av handlingen, men jag gläds, nu när jag läser om boken, desto mer åt den eleganta lekfullheten i skildringen av kampen mellan spöket och familjen, som för oss dit.

Röda bönor – sånger om och av kvinnor

27 januari 2010 18:39 | Musik, Politik | Inga kommentarer

När jag genom åren har gjort program om politisk musik, har jag ofta spelat ”Det ska bli slut på rumban” med Röda bönor, ett härligt och fräckt inlägg i kvinnosaksdebatten:

Det ska bli slut på rumban

Text: Louise Waldén, bearbetad av Röda bönor, 1976
Musik: Kaya Ålander, 1976

Caesar kastar tärningen vid Rubicon
Hustrun ligger hemma, föder son efter son
När Caesar står och kastar tärningen vid en flod
Då står hans hustru för ett annat hjältemod

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia – HA?
Stod dom och putsa’ på hans gloria VA?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Napoleon tågar mot Rysslands tsar
Mamma med flera lämnar han kvar
Alla stora pojkar dom ska ut i krig
Alla stackars flickor ska be Gud bevara sig

– Vad gjorde kvinnorna när männen dog i strid?
Stanna’ dom hemma och blev våldtagna därvid?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Shakespeare skriver nåt som heter Trettondagsafton
Systern ska bli bortgift med en änkeman från Shaffron
William får arbeta med pjäser och teater
Syrran får dras med gamla gubbar som har later

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev världslitteratur?
Höll barnen borta från hans middagslur?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Rembrandt målar sin kökspiga
Döttrarna lär han niga och tiga
Rembrandt är en riktig målarkludd
Frun kommer efter med en tavelsudd

– Vad gjorde kvinnorna när männen måla’ damporträtt?
Lät svetten drypa i hans älsklingsrätt?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Beethoven skriver en ödessymfoni
Husan tvättar huset med största energi
Ludwig är duktig och han komponerar
Och det är husan också som aldrig protesterar

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Freud står och begrundar sin avundsvärda kuk
Frun ligger ensam och blir älskogssjuk
Freud blir berömd för en fin teori
Men sin egen hustru henne skiter han i

– Vad gjorde kvinnorna när männen ejakulerade?
Låg dom trånande ostimulerade?
– Vad gjorde kvinnorna när männen toppresterande?
Låg som blånande och stimulerade?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Genius at work och kvinnorna vid dörren
Själv kan hon aldrig tänkas komma innanför den
Därinne diktar han om Cleopatra och LadyMacbeth
Men verklighetens kvinna har han aldrig nånsin sett

– Det har blott kvinnorna och när dom inser det
Då är det också slut med manssamhället
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Röda bönor, en grupp från Lund, gjorde stor succé i mitten av 1970-talet. Gruppen bestod av
Charlotte Adlercreutz-Carlsson, tvärflöjt
Mona Eklund, dragspel, piano, syntheziser, trummor
Marianne Giselsson, gitarr, trummor, tal
Annbritt Kronlund, fiol, tal
Kjerstin Norén, blockflöjt, gitarr, tal
Gunilla Szemenkár, trummor, trumpet
Eva Wahlne, trummor
Eva Westerberg, gitarr
Kaya Ålander, bas, gitarr, mandolin, trummor
Samtliga sjöng och hanterade alla tänkbara slag av rytminstrument.

I samband med MNWs 40-årsjubileum 2009 gavs deras debut-LP från 1976 ”Röda bönor” ut på nytt på CD, nu tillsammans med fyra bonusspår från uppföljaren ”Sköna skrönor”, 1978 – nyutgåvan, på MNW, har skivnummer MNWCDJ 74. Jag har med stor glädje återhört det här materialet, men eftersom jag har recenserat båda plattorna i original, passar jag på att återpublicera mina ursprungliga bedömingar.

Recensionsplattan av debutalbumet inflöt på avdelningen Apropå i Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1977 (8 september), lite senteftersom jag då fortfarande inte hade hunnit inrätta min egen recensionsavdelning Spegeln; den publicerades där inom ramen för en samlingsrecension med rubriken

Tjejer

Röda bönor heter en musikgrupp från Lund, som debuterar med en urbra LP, ”Röda bönor” (MNW 74P, SAMdistribution). Tjejerna står själva för (nästan all) text och musik och allt spel – stilar och arrangemang anpassas fint till texternas skiftande karaktär. De handlar alla om socialistisk kvinnokamp men innehåller befriande lite av slagord och schabloner. Plattan börjar med ett lustmord på ”Oh Carol”. Där finns en utmärkt inspelning av den italienska ”La lega”. Höjdpunkten på skivan är nog ”Det ska bli slut på rumban” med text av Louise Waldén och musik av Kaya Åhlander:

Beethoven skriver en ödessymfoni
Husan tvättar huset med största energi
Ludwig är duktig och han komponerar
Och det är husan också som aldrig protesterar

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

* * *

När jag nu på nytt lyssnar till den här skivan, skulle jag vilja nämna ytterligare hörvärda spår, till exempel ”Sången om familjen”, som har bluesform, och ”Denna karl”.

* * *

Nästa platta, som utkom 1978, recenserade jag i nummer 4 1979 (22 februari) av Aktuellt i politiken (s), nu på recensionsavdelningen Spegeln:

Röda bönor

Röda bönor, en tjejgrupp från Skåne, hör till det bästa nya inom musikröreelsen. Deras adnra LP ”Sköna skrönor” (MNW 89P, SAMdistribution) kommer inte förhoppningarna på skam, De har utvecklats, är mer samsjungna än på debutplattan. Även om deras LP rymmer en del kvinnopolitiskt allmängods (”Du och jag”, ”Arga katter”), så finns det tillräckligt mycket som har bra budskap, poesi, egenart och, inte minst, humor. ”P-operan”, vars innehåll framgår av titeln, slutar till exempel med följande knorr: ”och för att spermierna ej ska komma ut. slå på kuken en knut!”.

Några bra låtar: ”Marianne” (som är en fri översättning av Malvina Reunolds’Rosie Jane”, ”Smutstvätten” (av det utmärkta paret Gunilla Szamenkár och Kaya Ålander) där texct och musik ingår en fin förening, ”Hemmafruvals” med dess komplicerade och oregelbundna rytm och sist men inte minst rocklåten ”Lyckokarusellen”.

* * *

Tilläggas bör att både ”Arga katter” och ”Marianne” finns bland bonusspåren på CD-nyutgåvan av ”Röda bönor”.

* * *

Jag har, på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (1 juni), skrivit om ytterlgiare en LP, där Röda bönor fanns med på ett hörn:

Kvinnokultur

Sånger och musik från kvinnokulturfestivalen i gamla riksdagshuset finns nu på skiva: ”Kvinnokulturfestivalen# (Silence SRS 4647. SAMdistribution). Den här LPn dokumenterar att det finns en musikalisk kvinnokultur (om nu någon trodde något annat) och att den har både bredd och toppar.

Likväl är inte ”Kvinnokulturfestivalen” någon helgjutet bra skiva. Röda bönor och andra som medverkar har gjort bättre ifrån sig när de har fått jobba fram en hel, sammanhängande och medvetet planerad egen skiva. Nu är det så uppenbart att proffsen (Monica Törnell, Lena Granhagen med flera) är bäst. Och det var kanske inte meningen med skrivan?

* * *

Bildtext: På skivan från kvinnofestivalen i gamla riksdagshuset medverkar Rut Hermansson, Eva Blomquist och Sabina Kristensen, Frankie Armstrong, Monika Lundin, Marie Selander, Gunnel Dahlberg, Margareta Brodin, Elise Einarsdotter, Katarina Fritzén, Inger Jonsson-Smith, Lena Granhagen, Andra Bullar, Lavs, Ulla Bendrik-Johansson, Turid Lundqvist, Margareta Söderberg, Monica Törnell, Cyndee Peters och Röda bönor.

* * *

Strax innan jag för gott lämnade mitt medarbetarskap i Aktuellt i politiken (s) och avdelningen Spegeln därmed las ner, återvände jag, i nummer 8 1984 (26 april) till Röda bönor. Jag recenserade nämligen en 1983 utgiven kvinnosångbok, redigerad av Kjerstin Norén:

Kvinnosångboken” (Hammarström & Åberg), sammanställd av Kjerstin Norén, är en fin sångbok inte minst genom sin bredd och sitt okonventionella urval. Den börjar med Carl Michael BellmansGlimmande nymf” och Erik Axel KarlfeldtsJungfru Maria”. Här finns Louise Waldéns (Röda bönor) ”Historisk tango”, Leif NylénsTörnrosa” och gamla ”Gubben och gumman”. Här finns sånger av Elisabet Hermodsson, Tant Strul, Turid Lundqvist, Susanne Osten, Monica Törnell, Trille, Margareta Garpe, Marie Bergman och, inte minst, Bo Granhammars underbara text till en Emil Norlander-revy, ”Kata Dalström”. Boken innehåller genomgående noter till texterna.

Medan kaffet kallnar

26 januari 2010 12:23 | Media, Politik, Teater | 6 kommentarer

Medan förmiddagskaffet kallnar, försjunker jag i en utdragen och njutningsfull tidningsläsning. I dag (26 januari 2010) är det Dagens Nyheters kulturdel som bjuder på den ena intressanta artikeln efter den andra.

Min gamle vän Björn Kumm har i dagens tidning publicerat ”Förlåt Haiti!”, en artikel som fördjupar bilden av Haitis tragedi till att omfatta också det lidandets historia bortom den katastrof vi nu ser bilder från i TV och i kvällstidningarna. Det finns nu också en länk till artikeln.

Björn hör till dem som ibland hörs av per mejl, till exempel med tips om något intressant att läsa, men det händer också att han skriver kommentarer till texter här på bloggen.

En annan gammal journalistvän, Staffan Skott, numera tillsammans med sin hustru bosatt i Storbritannien, erkänner oförbehållsamt att han inte vet hur man skriver kommentarer på bloggen. Det gjorde han senast i ett långt mejl, som innehöll åtskilligt som skulle ha platsat som kommentarer till olika saker jag har skrivit.

I dagens DN fanns en essä av honom, ”Rysslands historia”, som jag gärna vill puffa för – tyvärr finns det inte någon länk i det fallet. Skott är en rysslandskännare av rang och har själv skrivit en rad intressanta böcker om både Ryssland och kommunismen, men i det här fallet refererar han, med många drabbande detaljer, ett tvåbandsverk i ämnet skrivet av 45 ryska historiker.

Den tredje artikeln jag vill puffa för handlar om något jag själv alldeles nyligen skrev om, pjäsen om Hannah Arendt och Martin HeideggerUppsala stadsteater. Leif Zerns recension, ”Kärleken som filosofisk gåta”, publicerades först i dag, men eftersom den, utifrån samma positiva grundvärdering som min, ytterligare belyser poängerna med den här teateruppsättningen, vill jag gärna leda mina läsare vidare dit. Och det går – läs själva här!

Bellman i Uppsala

25 januari 2010 16:57 | Musik | Inga kommentarer

Lars Hedberg samarbetade jag ofta med förr i världen: Tillsammans gjorde vi ABF-kurser åt Socialdemokraterna runt omkring i Uppsala län. Med mig som introduktör och med Lars på gitarr lärde vi partivänner att sjunga gamla och nya arbetarsånger och andra politiska sånger. Ett sådant sångprogram resulterade till och med i ett kassettband, insjunget av Lars och utgivet av ABF i Uppsala län 1982, ”Allihop, allihop!”.

Under senare år har vi bara stött på varann med ytterst ojämna intervall och oftast långa uppehåll. Men så i höstas fick jag ett trevligt livstecken från Lars: en gemensam vän förmedlade en CD med honom till mig, ”Bellman i Uppsala. Ack! ack! lustiga tider” (Nature Always Wins NAWCD011, 2008).

”Bellman i Uppsala” är naturligtvis att ta i. Visst sjungs Bellman i studentsammanhang. Ett exempel är måltidssången ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21, och den finns förstås med på den här skivan. Men egentligen har bara en av sångerna på CDn direkt anknytning till Uppsala, ”Movitz skulle bli student”, Fredmans sång nummer 28. Movitz’ studier vid universitetet bli dock, liksom Bellmans egna, mycket kortvariga. Men det är i alla fall kul att få höra den här lite udda sången.

Lars Hedberg har annars med ganska många kända epistlar och sånger ur Carl Michael Bellmans repertoar och tar därmed en risk, eftersom han sjunger i en lite äldre bellmantradition. För det är klart att när han sjunger ”Nå skrufva fiolen”, Fredmans epistel nummer 2, så är det svårt för en bellmanälskare och berllmansamlare att inte minnas Fred Åkerströms insjungning. I andra fall, till exempel i ”Märk hur vår skugga”, Fredmans epistel nummer 81, har han att tävla med Cornelis Vreeswijk. Fler sådana exempel kunde ges – märk dock att Lars Hedbergs versioner för den skull inte ska avfärdas som dåliga; vad jag talar om är att några svenska bellmantolkare har gjort konstnärligt djärva och absolut nyskapande versioner av de här bellmantitlarna.

Vad också Lars Hedberg förmår åstadkomma märks tydligast där även han vågar avvika från den gängse bellmanmallen. Han spelar själv utmärkt gitarr (lyssna till exempel på inledningen till ”Fader Bergström, stäm up och klinga”, Fredmans epistel nummer 63), och andra musiker med andra instrument har med god känsla lagts in beroende på musikens karaktär. Men på CDns andra låt, ”Ach vad för en usel koja”, Fredmans epistel nummer 34, till Movitz när elden var lös i hans Quarter uti Kolmätargränden, finns i den ackompanjerande musiken en avvikande ton av klezmermusik, som plötsligt gör det hela musikaliskt intressant. Och jo, när jag kollar, ser jag att man bland de mesverkande musikerna hittar klezmerbandet ”Den flygande bokrullen”.

Redan den gör att jag med glädje fogar den här CDn till min ganska stora bellmansamling.

Den banala ondskan och den banala kärleken

24 januari 2010 17:05 | Mat & dryck, Politik, Teater | 1 kommentar

Hannah Arendt (1906-1975) var tysk judinna. Hon studerade filosofi med Martin Heidegger (1889-1976) som lärare men kom enligt egen utsago att arbeta mer med politisk teori än med filosofi. Arendt inte bara påverkades av Heideggers sätt att tänka. De här båda blev också, trots åldersskillnaden och lärar/elev-relationen, ett kärlekspar. Nå, sådant har väl hänt också andra personer, men i det här fallet tillkommer ett extra spänningsmoment: Heidegger gick efter Hitlers maktövertagande 1933 med i nazistpartiet och var medlem fram till 1945. Arendt, som alltså var judinna, flydde Tyskland 1933 och kom, efter en tids uppehåll i Paris, att bosätta sig i och verka i USA.

Den israeliske dramatikern Savyon Liebrechts (född 1948) pjäs ”Den banala kärleken” (översättning Yael Feiler), som handlar om de här båda och deras relation, hade i lördags premiär på Uppsala stadsteater i regi av Vuola Kereklidou. Jag vill inte påstå att den kastar nytt ljus över Heideggers inte särskilt lättillgängliga filosofi, om vilken respektabla och mycket mer sakkunniga (än jag) bedömare verkar vara oense; Heideggers filosofi har utövat lockelse inte bara på Hannah Arendt. I pausen hörde jag en bekant sucka över att det fanns lätt docerande partier i pjäsen, som tröttade ut honom och andra i publiken – men det är knappast de här partierna som utgör pjäsens nerv. För det här dramat har nerv och engagerar!

Det börjar med att Hannah Arendt 1975 i Köpenhamn tar emot och håller tacktal för ett prestigefyllt pris, och så ser vi plötsligt Janna Holmstedts scenbild rämna som minnet av ett liv. Kvar på scenen finns sedan både den åldrade och reflekterande Hannah Arendt i skepnad av Anna Carlsson och den blott 18-åriga filosofistudenten Hannah Arendt, spelad av Sofia Berg-Böhm, vars lockande unga kvinnlighet ytterligare framhävs med hjälp av Janna Holmstedts kostym. Martin Heidegger spelas av Bengt Nilsson. Som en brygga mellan då och nu fungerar Robin Keller, som dels spelar Hannas ungdomlige judiske beundrare Rafael, dels spelar rollen som Rafaels son Michael, uppvuxen och bosatt i Israel.

Mikael har lyckats få till stånd ett möte med Hannah Arendt förebärande att han vill intervjua henne om Adolf Eichmann, som Hannah Arendt hade skrivit en kontroversiell bok om, ”Den banala ondskan”. Fast i själva verket är det hans avsikt att använda tillfället till att också föra samtalet in på ett ämne som Hannah Arendt inte vill tala om, förhållandet mellan henne och Martin Heidegger, om man så vill den banala kärleken. Men bara banal var den knappast. Det fanns inte bara ett fysiskt utan också ett intellektuellt spänningsförhållande dem emellan.

Uppsala stadsteater har just fått ett stort pris från de svenska teaterkritikerna, och den här uppsättningen är ytterligare ett bevis på att teatern är värd en sådan utmärkelse. Stadsteatern i Uppsala utmärker sig under Linus Tunströms ledning för nyskapande, sevärd teaterkonst.

* * *

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag till restaurang Lingon på Svartbäcksgatan 30. Jag hade beställt bord där, för första gången på kvällstid – sommartid har jag ätit lunch där i deras utomhusservering. Restaurangen uppe på övervåningen visade sig vara ombonad och trevlig, och menyn var lockande. En vinterkväll som denna kändes det helt rätt att välja ytterfilé av älg med potatispaket, brysselkål och lingonsirap – den senare måste en diabetiker som jag dock vara försiktig med. Till det drack vi ett rött bourgognevin.

Och så avslutade vi med var sin irish coffee. Deras irish coffee visade sig till min glädje inte vara så sötad som irish coffee ofta är.

Melodikrysset nummer 3 2010

23 januari 2010 12:21 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 16 kommentarer

I dag har jag råkat ut för en ordentlig blackout – jag talar nu om V6 + V7. Jag kom inte i håg titeln på låten som spelades, men jag tror det var en ABBA-låt. I så fall heter en av upphovsmännen Benny Andersson. Den andra delen av fråga förstod jag inte riktigt, men vad jag kunde begripa efterlystes en engelsk grupp, vars namn i direkt översättning blir ett ”fenomen”. The Shadows går in, och i så fall skulle svaret bli skuggor. Dess värre vet jag inte om de har spelat in något av ABBA. /Låten var hämtad ur Chess och har spelats in av The Shadows, så de svar jag angav blev ändå korrekta./

Veckans Evert Taube identifierade jag också, först utan att komma på vistiteln. Men det måste ha varit ”Himlajord”, eftersom landet som efterlystes måste bli Australien.

Dansband ligger utanför det jag brukar lyssna på, men det började i dag med ett sådant, Arvingarna, som spelade ”Kärlek överallt”. Det bästa med Arvingarna var att gruppnamnet gav en massa ledbokstäver.

Det hjälpte mig till exempel att komma på att den som sjöng ”Have You Ever Really Loved a Woman” var Bryan Adams. Fast det hade jag nog klarat ändå.

Ännu lättare för mig var det att klara frågan intill, lite av en lustifikation från Anders Eldemans sida: TV-signaturen vi fick lyssna på hörde nämligen till ”Familjen Adams”.

Då tyckte jag den andra TV-frågan var svårare. Den svenska serien, med bland andra Nalle Knutsson, har jag nämligen aldrig sett. Men Google hjälper: den hette ”Club Goa”.

I TV gick också den barn-TV-serie vars signatur vi hörde, ”Fablernas värld”, där en av de centrala figurerna var en uggla. Den minns jag; jag hade barn i tittaråldern på den tiden.

Och nog har jag också sjungit ”Sov du lilla videung” för mina barn, minns den också från Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?” som vi använde i småskolan.

Jag hör till den kategori som gärna ser ”Allsång på Skansen” i TV. Men vad hette den grupp som backade upp Lasse Berghagen? Lili Öst hjälpte mig på traven: Avec var det!

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men redan innan Anders Eldeman hade meddelat filmtiteln, hade jag kommit på att kompositören till filmmusiken var Francis Lai.

Gamla psalmer kan jag sen folkskoletiden, men jag har luckor i min kunskap om den frireligiösa repertoaren. Den sång av Pelle Karlsson vi hörde måste dock ha varit ”När du går över floden”.

Slutligen ett par frågor där jag var på helt säker mark.

Ulf Lundell har jag allt av, däribland CDn ”Omaha”, där man hittar ”Lilla kärleken”.

Han liksom Nina Simone har en omisskännlig röst. Henne hörde vi sist i dag, med ”My Baby Just Cares For Me”.

Det senare gäller också i mitt fall.

* * *

På jakt efter något svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller meed att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kjell Eriksson sätter punkt

22 januari 2010 17:59 | Deckare, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Tio böcker har det blivit om Ann Lindell vid uppsalapolisen, Kjell Erikssons ganska alldagliga hjältinna. När Eriksson nu sätter punkt, får vi, efter ett långt uppehåll, se henne återvända till Gräsö, den här gången till gamla Violas sjuksäng och sen till hennes begravning. Men med Edvard, som hon svek och sen många gånger har längtat efter, blir det inget, trots att han numera är den som vill.

Annars spelar Ann Lindell själv, och över huvud taget polisen, bara en bakgrundsroll i den avslutande boken om Ann Lindell, ”Öppen grav” (Ordfront, 2009). En intressant sak med den här boken är att den, trots att den kallas ”kriminalroman”, blir det först på slutet. Snarare är den ett exempel på uppvisning av det slags akademiska borgerlighet, i det här fallet i Kåbo i Uppsala, som man mer förknippar med författare som Gösta Gustaf-Jansson och Olle Hedberg än med Kjell Eriksson, som ju i grunden är en arbetarförfattare.

Jo, klassföraktet och klasshatet finns där också, med familjen von Ohler på den ena sidan av scenen, systrarna Anna, Greta och Agnes – i tur och ordning hushållerskor hos von Ohlers – från Gräsö å den andra. De agerande är få, utöver professor Bertram von Ohler, som just har fått nobelpriset i medicin, hans dotter Birgitta och hennes partner Liisa och så några akademiska grannar och konkurrenter. Och så finns där på granntomten den mystiske Karsten Haller, trädgårdsanläggare liksom författaren själv. Vem är han, och varför hatar han Bertram von Ohler?

”Öppen grav” är, för att knyta an till medicinarspråk, en ganska otäck dissekering av borgerligheten när den är som sämst, klassföraktande, självrådig, girig, och tro nu inte att Kjell Eriksson har åstadkommit en nidbild; en och annan våldtäkt på tjänsteflickor och en och annan påtvingad abort har nog förekommit i fler fina familjer än familjen von Ohler. Som jag redan har antytt, knyter Kjell Eriksson skickligt an till den tradition av att skildra perverterad borgerlighet som har funnits hos betydligt mer borgerliga författare än vad han är.

Mycket länge skriver Eriksson i den här romanen i den traditionen utan att ”Öppen grav” ens känns som en kriminalroman. Och som i flera av Erikssons tidigare böcker får vi gradvis, genom de agerande själva, inte genom en polisundersökning, reda på allt mer om figurerna i romanen och deras motiv för att göra det ena efter det andra. När sen urladdningen kommer, mördas till och med en helt annan person än den man i början av handlingen tror ska mördas. Den vane deckarläsaren snos också på sina förväntningar om att man ska hitta liket och gripa mördaren – i vart fall fram till ett annat, antytt slut i bokens epilog.

Middagsouvertyr och sen saga, svit och symfoni

22 januari 2010 12:43 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Min förkylning släppte lagom till den hjärtkontroll jag hade kallats till på Akademiska. Resultaten av alla prover – även av dem jag tog på Vårdcentralen under midvinterbesöket i Öregrund – var fina, men jag passade förstås på att fråga läkaren om mina nattliga andningsbesvär. Han ville ogärna tro att de förorsakades av den kolesterolsänkande medicin jag skulle ta till natten, men jag fick lov att prova med att i stället ta den här tabletten på morgonen. Och se: de senaste nätterna har jag kunnat sova utan problem.

Med allt detta som bakgrund föreföll det inte helt fel att gå ut och äta en bätte middag som upptakt till torsdagskvällens konsert i Musikens hus. Vi hade läst om en ny och prisad restaurnag, Villa Anna, och beslöt oss för att pröva den,

Villa Anna, med adress Odinslund 3, ligger lite avsides, men vi letade oss dit, lite på känn. Det handlar om ett pyttelitet hotell med en ganska liten restaurangdel, vilket senare kompenseras med hög kvalitet och tillhörande höga priser. Miljön och bemötandet är trevliga och maten väl värd att pröva, så jag hoppas verkligen att fler hittar dit än vad som var fallet denna tidiga torsdagskväll.

Vi valde att bara äta huvudrätt men fick dess förinnan också torkade, salta rödbetsflarn och sen en liten hummersoppa. Vi hade valt fågel från Jenny på Hagby gård, vilket var lika med ungtupp och knaperstekt anklår med sås av röda och gula betor, bruna och vita bönor i hårdost från Eskesta och mörk anksky. Det här var mycket gott; jag ber att få tacka både Villa Anna och Birgitta som bjöd.

Från Odinslund vandrade vi sen, längs måttligt snöröjda trottoarer, till Musikens hus.

Kvällens konsert med Uppsala kammarorkester hade som tema ”Saga, svit och symfoni” och leddes, kompetent och lyhört, av en gästdirigent, tysken Roland Kluttig.

Programmet började med en konsertouvertyr, nummer 4, opus 32, till ”Sagan om den sköna Melusina” av Felix Mendelsohn (1809-1847). Den saga som berättas handlar om en kvinna vars underkropp varje lördag förvandlas till en sjöjungfrus stjärtparti, och musiken sägs därför innehålla böljande vågrörelser. Själv har jag svårt för det här slaget av tolkningar av musik – men vacker var musiken hur som helst.

Nästa kompositör var Béla Bartók (1881-1945), med Svit nummer 2 för liten orkester, opus 4. Det här är ett ungdomsverk, skrivet 1905-1907 i det övergångsskede då Bartók började ta upp element ur ungersk folkmusik i sina kompositioner. Femtonsskalan i den avslutande fjärde satsen har hämtat inspiration från transsylvanisk folkmusik; Transsylvanien med en stor ungersk befolkning var ju på den tiden en del av Ungern. Den här musiken innehåller både ovanliga och ljuvligt vackra klanger.

Efter pausen fick vi höra ytterligare en ouvertyr, nu till Gioacchino Rossinis (1792-1868) opera ”Italienskan i Alger”, skriven när Rossini var blott 21 år gammal. Jag har aldrig tidigare hört den här operan, men jag fångades genast av musikens variation och dramatik.

Konserten avslutades med Franz Schuberts (1797-1828) Symfoni nummer 3 i D-dur. Efter en långsam inledning följer tre satser som andas en lätt sinnesstämning. Schuberts musik har i den här symfonin en mycket ljus ton.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^