Sommar i P1 med Anders Wijkman

31 juli 2012 15:14 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Musikaliskt hörde Anders Wijkmans Sommar-program till de allra bästa under den här säsongen. Låtvalet skvallrade om både bredd och djup i hans umgänge med musiken. Ofta brukar sommarpratarna, lite pliktskyldigt, ta med något klassiskt stycke, men när Wijkman spelade Schumann, Bach, Mozart, Verdi och Beethoven, förstod man, att det han hade valt ut var sådant han både var bekant med och tyckte om. Och mycket av det han i övrigt spelade stod också mitt hjärta nära: Suzanne Vega, Björn Eidsvåg, Bob Dylan, John Fogerty, Van Morrison, Ane Brun och ytterligare annat.

Wijkmans politiska bana kan, vilket han också berättade om i sitt program, knappast ses som spikrak. Jag kan, åtminstone intellektuellt, förstå den oppositionslusta som en gång i världen förde honom till Ungmoderaterna, och jag kan också begripa, att hans växande miljöengagemang fick honom att begripa, att Moderaterna då kanske inte var rätt parti för honom – när han så småningom av sitt parti tillfrågades om ifall han kunde tänka sig att bli partiledare, tackade han nej. Han hann för övrigt också bli tillfrågad om samma sak av Folkpartiet innan han till slut – ganska obegripligt för mig – tackade ja till ett bud från Kristdemokraterna om att kandidera för dem till EU-parlamentet. Kanske finns det ett kulturkonservativt drag hos honom, men om det gav han oss inte någon vägledning i sitt program. Däremot berättade han att han i miljöfrågorna hade fått tämligen fria tyglar i EU-parlamentet, vilket höll ända till dess att han förstod att han stod rätt ensam i sin parlamentsgrupp. Numera hade han, berättade han, inte kvar sitt partimedlemskap i Kristdemokraterna utan agerade som en fri miljödebattör, ibland tillsammans med partipolitiskt obundna miljöorganisationer.

Mitt intryck, både av det här programmet och i allmänhet, är att Anders Wijkmans miljöengagemang är äkta och i ett antal frågor radikalt.

Den invändning mot hans Sommar-program jag har, har alltså inte med detta att göra – ändå kunde jag, när jag lyssnade, önska mig mer av engagemang i framställningen, mer glöd i formuleringarna.

Kerstin är här igen och dokumenterar öregrundssommaren

30 juli 2012 20:49 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Vår dotter Kerstin är här igen tillsammans med barnen, Viggo och Klara. Hon vill nog ge också dem minnen för livet av somrarna i Öregrund.

Liksom Kerstin själv en gång i världen får hennes barn åka buss till Öregrund – bilder från bussfärden och ankomsten till morfars och mormors trädgård finns här.

Kerstin passade genast på att ta kronblad från en blommande Rosa Alba Maiden’s Blush att senare användas i en tårta, här.

Kerstin är här bland annat för att göra en del förberedelser till vårt 75-årskalas ganska snart. Men självfallet har hon också gjort badturer till Tallparken, här och här. Det är varmt i vattnet nu!

Morfar har stekt falukorv till middag, och efter maten var han med barnen ute i Tallparken – barnen ville plocka blåbär, och vi hittade också sådana.

Och just i änden på det som förr också hörde till vår tomt men nu alltså är kommunal parkmark såg vi en koja under uppförande: stege till en plattform mellan några träd och början till en vägg. En gång i världen byggde jag en koja till våra egna barn alldeles i närheten.

Sommar i P1 med Sara Bergmark Elfgren

30 juli 2012 15:22 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har inte bara läst J R R Tolkien och hela J K Rowlings Harry Potter-serie utan också en del annat i fantasygenren. Jag försvarade den faktiskt redan på 1970-talet då annars andra vindar blåste genom barn- och ungdomslitteraturen. Det betyder nu inte att jag är nörd på det sätt som författaren Sara Bergmark Elfgren framställde sig själv i dagens Sommar-program. Jag har ännu inte läst hennes och Mats Strandbergs prisade ”Cirkeln” och ”Eld”, men efter att ha läst recensionerna har jag haft i tankarna att både läsa de här båda böckerna (och den tredje planerade delen i den här trilogin) själv och ge dem i present åt en mycket yngre person, som just nu är uppslukad av Harry Potter. Böckerna verkar vara inte bara spännande utan också, vilket Sara Bergmark Elfgren var inne på i sitt Sommar-program, med i huvudsak unga häxor som agerande, ha en, jämfört med genren i stort, intressant – uppvägande – könsbalans.

Det betyder nu inte att jag tycker att det här programmet som helhet var tillräckligt bra – därtill var det för ensidigt inriktat på sitt alltså ganska nördiga tema, och man fick heller inte nycklar till dörrar som därmed öppnades mot den värld fantasylitteraturen skildrar.

Sara Bergmark Elfgrens musikval hade i någon del – ”Gollum’s Song”, temat ur ”Star Wars” – anknytning till hennes ämne, men jag noterade, att hon i ganska få fall – Annika Norlin är ett exempel – spelade sådant som jag brukar lyssna på. Det ska inte tolkas som ett avståndstagande eller en distansering – flera av artisterna hon spelade skulle jag nog kunna lyssna på om jag kände till dem bättre.

Sommar i P1 med Lars Lerin

29 juli 2012 15:36 | Konst & museum, Media, Musik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Lars Lerin är en av Sveriges främsta akvarellmålare. Jag har bara besökt Sandgrund i Karlstad på den tiden det var dansrestaurang där, men jag vet att det numera inrymmer ett Lars Lerin-museum och har noterat, att hans utställning på Waldemarsudde i Stockholm hade mer än 100.000 besökare.

Vägen till de här framgångarna var milt sagt krokig, och han berättade själv i sitt Sommar-program i dag om sitt knepiga förhållande till konststudierna i Göteborg.

Under en stor del av sitt liv har han, berättade han, också plågats av social fobi – människor, situationer och miljöer har fått honom att fly. Dels i fysisk mening, som när han omedelbart åkte hem igen när han som ung fältbiolog hade följt med på en resa till Island. Dels med hjälp av läkemedel och alkohol – han berättade både om detta och om hur han till slut, med hjälp av behandling, lyckades bryta sitt drogberoende.

Det som främst stack ut i hans program var dock berättelsen om hans homosexualitet – en enda kyss hade han fått av en kvinna, Monica Zetterlund, men det var en kompiskyss; han hade till och med försökt förhindra den genom att försäkra att han inte var intresserad av kvinnor. Den här berättelsen började, utan förklaringar, med hur han, efter tips från och förmedling av en vän, träffade sin blivande man, den brasilianske dansaren Manoel ”Junior” Marques – till det säregna med det här mötet, på en flygplats här, hörde att Lerin inte talade portugisiska och Junior inte svenska. I sitt program berättade Lerin om hur han flera gånger i sitt liv har tvärbackat från relationer, och även i det här fallet tog det tid innan det ville sig. Junior fick åka fram och tillbaka flera gånger innan det blev förlovning och till slut äktenskap av.

Först så småningom la Lars Lerin fler klargörande pusselbitar till sitt livs sexuella sida: berättade om tidig lust att klä ut sig till flicka och om hur han tillsammans med en ung pojkkompis, uppenbarligen med samma läggning, med hjälp av gummibollar som bröst lurade gubbar på ålderdomshemmet.

Men ska jag vara alldeles uppriktig tycker jag nog ändå inte att jag riktigt fick grepp om personen Lars Lerin, varken hans fobier eller sexuella preferenser. Och inte tyckte jag att jag kom honom närmare genom berättelserna om besöken i Juniors hemland, Brasilien: färgrika som gjorda av en målare (och det är ju Lerin) men med bilder av en verklighet som jag delvis tycker är motbjudande.

Hans musikval rymde både sådant som inte står mitt hjärta nära – Queen, Diana Ross, Pretenders – och annat som jag gärna lyssnar på: Ruben Nilsson (”Sjukbesök”), John Lennon, Chet Baker med flera, George Harrison, Bob Marley och så Värmlands lingonris i ett cocktailglas, Monica Zetterlund.

Sommar i P1 med Jan Scherman

28 juli 2012 15:32 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det märktes att det var ett journalistproffs och inte en amatör som gjorde dagens Sommar-program. Jan Scherman är visserligen direktör hos Bonniers numera, men han har ett gediget mediaförflutet, senast som chef inom TV 4. Till det sympatiska med hans Sommar-program hörde, att han inte drog sig för att berätta om egna tillkortakommanden i början av sin etermediakarriär.

Jag gillade också hans professionella fasthållande vid journalistens roll som oberoende granskare. Alla minns väl ”Kalla faktas” granskning av Walther Sommerlaths agerande under andra världskriget, och rent mänskligt kan det te sig begripligt att drottning Silvia försökte påverka Scherman och TV 4. Betydligt mer anmärkningsvärt är det som Scherman nu avslöjade, nämligen att en medlem i ägarfamiljen till TV 4, Bonniers, till lika medlem av TV 4s styrelse, Hans-Jacob ”Nisse” Bonnier, försökte påverka Scherman i det här ärendet – den här Nisse är god vän med kung Carl XVI Gustaf.

Fast mest berörande i Jan Schermans Sommar-program tyckte jag själv var avsnittet om fadern, både det han berättade om faderns judiska bakgrund och de följder denna fick i hans studentexamen och de närmast omänskligt stränga krav fadern sedan ställde på sonens skolresultat: missade denne högsta vitsord i terminsbetyget, om så bara fick AB+ i ett enda ämne, dög inte betyget.

Musikaliskt har jag inte så mycket till övers för de par dansbandsinslag som förekom – men för all del, han gillade ju uppenbart den här musiken, och dragningen till den musiken kan ju knappast ha gjort det svårare för honom att arbeta inom TV 4-sfären. Annat i hans musikval gillade jag för egen del mera: Paul McCartney, Juliette Gréco, Bob Dylan, Joan Baez, Ella Fitzgerald, Cornelis Vreeswijk.

Melodikrysset nummer 30 2012

28 juli 2012 11:08 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt. Svaret på den allra sista frågan gissade jag rent av innan den hade ställts. Som jag anade skulle vi få höra ”Jag mår illa” med Magnus Uggla.

Allt beror ju på vad man brukar lyssna på, men dagens ljudillustrationer fanns praktiskt taget till hundra procent inom ramen för det jag gillar. Till och med veckans melodifestivalare hör till de bättre: ”Se på mig” från 1995. Jan Johansson vann den svenska Melodifestivalen med den och kom sedan på en välförtjänt tredjeplats med den i Eurovision Song Contest.

Också dagens andra låt, Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, förtjänar en plats i den svenska evergreenhimlen.

Ännu äldre bland eviga svenska schlager är ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som vi minns med Tutta Rolf.

Ni som regelbundet läser min blogg vet att Evert Taube har en plats i mitt hjärta och att jag nu i sommar har skrivit om en hel CD-serie med taubematerial – den avslutande texten i den serien publicerade jag i går. Gå gärna upp under Kulturspegeln, Musik, Taube, och läs mer, och ett antal särskilt minnesvärda taubetexter går att hitta under Kulturspegeln, Sångtexter. Så fattas bara att jag inte skulle känna igen ”Rosa på bal” – jag började genast sjunga med: ”Tänk att jag dansar med Andersson…”.

Cornelis Vreeswijk kom lite senare, men det är ingen tvekan om att han var en visdiktare i Taubes klass. Med socialt engagemang också: sådant finns till exempel i hans ”Somliga går i trasiga skor”.

Till Brasilien förde oss också Svante Thuresson och Lisa Nilsson med sin ”Solen i maj”. Upphovsmannen till den är nämligen Jobim; i original heter den ”Agua De Marco”.

Varma vindar blåste också i Per Dunsös och Ola Ströms TV-serie från 1985, ”Solstollarna”. Ur den hörde vi ”Ett vykort hem till dig”.

I dag var Anders Eldeman återhållsam med repriser, men ”She”, i original med Charles Aznavour, har vi bestämt hört tidigare. I dag skulle vi översätta titeln till svenska, ”Hon”.

En speciell ”hon” – eller ”han” – brukar stå i fokus när man hör Mendelssohns bröllopsmarsch – kompositören heter Felix Mendelssohn Bartholdy, om man ska vara noga, men åtminstone brudpar brukar ju ha annat i huvudet.

Såg ni liksom jag TV-programmet om Marlene Dietrich nyligen? Vi tänker ju på henne som en bejublad stjärna, kanske också som antinazist, men slutet av hennes liv var verkligen inte avundsvärt. I dag hörde vi henne i ”Auf der Mundharmonika”, ”På munspel” för att översätta till svenska.

Frågar ni mig står Eric Clapton för dagens mest hörvärda ljudillustration, ”Nobody Knows You When You’re Down And Out”.

Men låt inte den titeln dra ner humöret. Ha en bra lördag!

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sånger från de sju haven och så en serenad från Prästgatan i Stockholm

27 juli 2012 18:13 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Också på CD 8 i den norska Evert Taube-utgåvan ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) finns ett par alternativa inspelningar av låtar som vi har mött tidigare i den här samlingen: ”Brevet från Lillan” och ”Jag är fri, jag har sonat”.

Men där finns också ”Byssan lull”, en visa ur Evert Taubes allra första vissamling, ”Sju sjömansvisor och Byssan lull” (1919). Taube sjöng dock in den på skiva först 1936, på Columbia DS 963.

”Byssan lull” är ett exempel på att Taube inte så sällan lånade och bearbetade förefintligt vismaterial. Orden har en traditionell förlaga, och melodin är en variant av ”Ro, ro till fiskeskär”.

Byssan lull

Text: Evert Taube, 1919 (bearbetning av traditionell text)
Musik: Trad, en variant av ”Ro, ro till fiskeskär

Byssan lull, koka kittelen full,
där kommer tre vandringsmän på vägen,
byssan lull, koka kittelen full,
där kommer tre vandringsmän på vägen.
Den ene, ack så halt,
den andre, o, så blind,
den tredje han säger alls ingenting.

Byssan lull, koka kittelen full,
på himmelen vandra tre stjärnor,
byssan lull, koka kittelen full.
på himmelen vandra tre stjärnor,
Den ene är så vit,
den andra är så röd,
den tredje är månen den gula.

Byssan lull, koka kittelen full,
där blåser tre vindar på haven,
byssan lull, koka kittelen full,
där blåser tre vindar på haven.
på Stora Ocean,
på Lilla Skagerack
och långt upp i Bottniska viken.

Byssan lull, koka kittelen full,
där segla tre skutor på vågen,
byssan lull, koka kittelen full,
där segla tre skutor på vågen.
Den första är en bark,
den andra är en brigg,
den tredje har så trasiga segel.

Byssan lull, koka kittelen full,
sjökistan har trenne figurer,
byssan lull, koka kittelen full,
sjökistan har trenne figurer.
Den första är vår tro,
den andra är vårt hopp,
den tredje är kärleken den röda.

Byssan lull, koka kittelen full,
tre äro tingen de goda,
byssan lull, koka kittelen full,
tre äro tingen de goda.
Den förste är Gud Far,
den andre är hans Son,
den tredje är god Jungfru Maria.

1936 spelade Evert Taube in också ”Balladen om Ernst Georg Johansson” (Columbia DS 104, ibland kallad ”Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla” – fast även om nu Ernst Georg Johansson kom från Bohuslän, utspelas inte handlingen där utan i det Argentina där ju både Evert Taube och hans alter ego Fritiof Andersson, med på ett hörn öven i den här visan, också hade vistats.

Balladen om Ernst Georg Johansson

Text och musik: Evert Taube, 1936

Vi kom från blå Atlanten, från havets majestät
och mötte gula strömmen, som går ut från River Plate,
där, bakom skrov och master på flodens södra strand,
låg staden Buenos Aires, där vi gick nu i land.
Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn,
den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym,
som pampasvinden blandar med doft av feberträn,
men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.

Nu gällde det att dricka, att röka, spela kort
och även spela tärning på denna fjärran ort.
I minnet hör jag ännu hur tärningarna slå
och falla mellan borden, där mörka flickor gå.
Det var helt nära hamnen på krogen Ultra Mar,
jag mötte där en timmerman, som efterseglad var,
han knogade som stallknekt på stadens hippodrom,
han var en uddevallare, Ernst Georg Johansson.

Där låg en skjuten ridhäst i rännsten utanför,
vår krogvärd han var mördare och kyparn soutenör,
men allt var här så billigt, och allting fanns att få
från argentinskt Mendozavin till äkta fransk Bordeaux,
och in genom dörren, som ständigt öppen stod,
kom fjärilar, kom flickor av mörkt och blandat blod.
Vid gallerfönstret såg jag, hur Södra Korset brann,
och timme efter timme på denna krog förrann.

Men Johansson blev uppsagd, och pengarna tog slut.
Då sa han: Följ mig Fritiof, vi far på Pampas ut!
Han hade lärt sig rida i sina unga dar
och nu med Georg Johansson på pampas ut jag far.
Vi reser oss från bordet på krogen Ultra Mar
och dricker sista droppen av vinet vi har kvar,
sen krossade vi glasen mot krogens tegelgolv
och lämnade kvarteret, när klockan den slog tolv.

Där gick två lösa hästar vid stadens västra gräns,
och barbacka vi red dem, det vet ni, hur det känns!
Estáncian La Posta – dit var det resan gick,
och där på femte dagen som cowboys jobb vi fick.
Men kvinnan, som är nyttig till månget ändamål,
hon frestar ofta ynglingen långt mera än han tål.
Värdinnans kammarjungfru hon bad mig stiga in
i rummet, där hon bodde, och spela mandolin.

Allt var ju så oskyldigt, det var en trevlig kväll,
men dagen efter blev jag utmanad på duell.
Gonzales hette mannen, som ville se mitt blod,
och med sin dolk i handen han frestade mitt mod.
Strax fick jag nu en rispa uppå min högra hand,
som ännu, när jag festar, syns rodna lätt ibland.
Då sprang min vän emellan och ropte: Atención!
Och kniven mitt i hjärtat fick Georg Johansson.

Nu flydde alla andra från trakten i galopp,
och ensam satt jag kvar vid kamratens fallna kropp.
– ”Har du ett budskap, Georg, till Sverige, till ditt hem?”
– ”Nej”, svarade han stilla, ”bekymra inte dem,
men tag min bästa häst, och de pengar, som jag har,
och lämna detta helvete, när jag ej mer är kvar,
och rid till Buenos Aires, det tar dig fyra dar,
och drick en skål för Johansson på krogen Ultra Mar.”

På skiva spelade Evert Taube in den här balladen 1936, på Columbia DS 1004.

Balladen om Gustav Blom”, även kallad ”Balladen om Gustav Blom från Borås”, publicerades i samlingen ”Ultra Mar”, 1936, men den lär ha tillkommit redan 1928, under Evert Taubes halvårslånga tjänstgöring på M/S Mirrabooka till Australien via Panama och Californien.

Så vitt jag förstår hävdade Taube att han i visans form återberättade en sann historia. Ännu mer intressant är att han låter Gustav Bloms historia ända i en antirasistisk sensmoral:

Balladen om Gustav Blom
Text och musik: Evert Taube, 1928, i publicerad form 1936 (i samlingen ”Ultra Mar”)

Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
vi låg uti San Pedro och lasta gasolin,
Där träffa jag i dockan på Texacos kontor
en man från San Fransisco, som hade mött min bror

Men det var inte detta jag skulle tala om,
det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom.
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós,
han var från Västergötland men uppfödd i Borås.

Han talte med polisen och flaskan den gick klar,
vi lämnade San Pedro och körde till en bar,
det var ett slags speak easy, men blomman var betrodd
i Wilmington, Los Angeles och själva Hollywood.

På nittitalet kom jag till New York som matros
på Clara, sade Blom, det var en bark från Mönsterås,
i Nordatlanten fick vi en snöstorm ifrån Nord,
kaptenen, styrman och vår däckslast, allt gick över bord

Som jag var äldst i skansen, så tog jag nu befäl
och segla på kompassen till New Foundland, allt gick väl,
och när vi kom till New York så blev där rättegång,
men jag gick klar och seglade som båtsman till Geelong.

Jag kom i själva rushen och reste för den skull
som digger ut till Narrow Mine, jag ville gräva gull.
Jag grävde och jag vaska och skötte min affär,
och när jag kom till Melbourne, ja, då var jag millionär.

Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav,
jag köpte mig en skonare, till Queensland mej begav,
Jag börja fiska pärlor, jag tappade mitt gull,
förlorade en halv million blott för en kvinnas skull.

Hon var från Fidji Island, jag föll i hennes garn,
och tvillingar hon fick, det var två nästan svarta barn.
Så kom den tredje pojken, men den, månntro, var vit
jag for till San Fransisco och tog pojken med mej dit.

Där har jag nu min business, jag har ett slakteri,
butiken ville jag att pojken skullet stå uti.
Men han sov alla dagar och söp varenda natt.
Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen, den var svart.

Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik,
men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor.

Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem,
de är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem.
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting
nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!

På skiva sjöng Evert Taube in den här sången 1936 (Columbia DS 950).

Betydligt muntrare i tonen är sången om Calle Lång, ”Portugis”, även kallad ”Calle Lång dansar Portugis”:

Portugis

Text och musik: Evert Taube, 1928

Klart för Portugisen nu!
Pass på! Håll takten, kära du!
Och fram med vänstra foten!
Rak i ryggen!
Armen opp!
Akta glasen!
Byt nu fot!
Sväng nu åt höger –
dansa mot
och vifta nu med skörten i en kort galopp!
Framåt-nedåt böj!
På vänstra foten höj
och tro nu att du smyger efter flickan!
Händerna opp!
Akta brickan,
jag ber!
Krögarn ser,
fast han sitter där och ler.

Här dansar Calle, gamle Calle Lång!
Glasen de klirra och flaskorna klinga
och gafflarna hoppa på servisen!
Här dansar Calle, gamle Calle Lång!
Hur kan han irra och stirra och svinga
och svänga och sno i Portugisen!

Där gick glasen knall och fall!
Se, Calle dansar på kristall!
Hur skall väl detta sluta!
Se, han faller
i extas!
Ser för sina
ögon nu
en vacker portu-
gisisk fru!
Nu dansar han i Lissabon på stort kalas!
Ser markiserna
bland portugiserna
och hör båd’ kastanjett och mandoliner!
Märk vilken ståt, vlika miner!
Jag tror
du är stor
uti Portugal, min kära bror.

Här dansar Calle, gamle Calle Lång…

”Portugis” sjöngs in 1928 av Evert Taube på Columbia 8556.

Den här allra sista CDn i serien innehåller förstås också en del sånger med anknytning till Sverige, främst bland dem ”Serenaden i Prästgatan”, även kallad ”Blondin med de rosende kinder”:

Serenaden i Prästgatan

Text: Evert Taube, 1928
Musik: Trad i berarbetning av Evert Taube

Ah, ah, haha! mina bröder!
Ett fönster står öppet åt söder!
Undan gardin! Fram min blondin!
Skynda, mitt hjärta förblöder!
Stjärnan på himlen den höga
sig speglar förtjust i ditt öga!
Är hon blondin? Ja, hon är fin!
Dock solosång båtar oss föga.
Men stuprännan ger
en chans, kavaljer!
Jag klättrar opp och sedan ner!

Blondin med de rosende kinder
och gyllne böljande hår!
Med barm lätt beslöjad och trinder
du i ditt fönster står.
Prästinna i Prästgatans vimmel
låt upp din port och sal,
ty längs stuprännan upp till din himmel
är vägen allt för hal.

Ah, ah, haha! Vilken lycka
att henne i famnen få trycka!
Men, vad jag tror, stuprännan, bror,
skulle dig bringa en krycka.
Minst, käre bror – den kan brista
av tyngden – och sedan en kista
bleve det rum där du så stum
fick vila – och vi finge rista
på din sarkofag –
det är mitt förslag –
en sista strof ifrån vårt lag:

Blondin med de rosende kinder…

Min sköna, vi lyfta på hatten,
nu gå vi, nu ge vi er katten.
Livet är kort, lek det ej bort,
spara på ljuset om natten!
Gubbar, kvarteret är Venus!
Ja visst, men likväl blott ett stenhus
och poesi finns ej däri!
Här står jag som Hans Alenius
och kyligt här drar –
men flickan är rar,
jag stannar kvar, man är väl karl!

Blondin med de rosende kinder…

Evert Taube sjöng in den här 1928, under titeln ”Blondin med de rosende kinder”, på Columbia 8557.

Sommar i P1 med Marta Vieira da Silva

27 juli 2012 16:46 | Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Självfallet känner även jag, som annars inte är ett skvatt intresserad av idrott, till Marta, det vill säga den brasilianska fotbollsvirtuosen Marta Viera da Silva. Fast när jag hör hennes Sommar-program i dag, är det egentligen inte de delar som rör hennes triumfer på fotbollsplan som intresserar mig. Talangen hos henne att redan i mycket unga år kunna spela fotboll är naturligtvis en förutsättning för allt som senare hände, men jag är ännu mer imponerad av att hon bröt både köns- och klassbarriärer och vågade sig vidare till Rio de Janeiro – sedan låg världen öppen för henne.

Just det där modet att trots alla hinder våga beundrar jag hos människor som Marta. Kanske hjälpte det ibland att inte riktigt vara beredd på allt som sedan följde av det egna beslutet: Ganska rolig var hennes berättelse om hur hon lät sig lockas till ett Sverige som hon inte ens visste var det låg och om hur hon, mycket illa förberedd för det svenska vinterklimatet, särskilt när det gällde kläder, anlände till Umeå – men det hindrade henne inte från att snart visa framfötterna – eller vad man nu gör i fotboll – i stans också i övrigt mycket duktiga damfotbollslag.

Att hon har sitt hjärta kvar någon annanstans visade hon genom att berätta om vad hon hade gjort för mamman och för hemstaden och genom att våga hoppas på damfotbollsframgångar för sitt hemland, Brasilien.

Ett genomsympatiskt program, även om hon egentligen inte var särskilt självutlämnande, kanske delvis på grund av att hon uppenbarligen fortfarande kämpar med det svenska språket.

Melissa Horn, Lionel Richie och Per Gessle fanns med i hennes skivlista, men den dominerades annars kraftigt av brasiliansk musik, dessutom av färskare slag än den vi normalt har hört.

Sommar i P1 med Christer Björkman

26 juli 2012 15:11 | Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Christer Björkman vann Melodifestivalen 1992 med sången ”I morgon är en annan dag”, skriven av Niklas Strömstedt. Jag tycker nog att hans historia i dagens Sommar-program om hur ett antal betydligt mer framgångsrika kompisar i musikbranschen beslöt sig för att ge Christer skjuts in i den svenska finalen var betydligt roligare än själva låten – den vann visserligen den svenska uttagningen men hamnade sen på näst sista plats i Eurovision Song Contest.

Christer Björkman är ju en rutinerad programledare, och hans Sommar-program hade följaktligen flyt. En del av det han berättade, framför allt om sina yngre år, sådant som scendebuten vid fyra års ålder och casinolivet tillsammans med mamman, var roande, men man fick också intrycket att han hade halkat in i rätt mycket på ett bananskal.

Det var ju för oss lyssnare ingen nyhet att han är bög, men inte heller i det fallet ägnade han sig åt bakgrund eller analys: plötsligt, en festlig sommarnatt, hittade han bara sin första partner.

Eftersom han är Mr Schlager i Sverige hade jag väntat mig mer av den delen av hans program. Det han spelade, bortsett från enstaka undantag som Eva Dahlgren, var oftast glittrig men ganska ytlig musik.

Och att inte spela Salem Al Fakir och Loreen hade väl närmast varit tjänstefel.

Sommar i P1 med Marika Carlsson

25 juli 2012 15:14 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Marika Carlsson är komiker – själv har jag sett henne i Parlamentet. Sitt Sommar-program i dag ägnade hon dock åt allvarliga ting: sådant som hur det är att få ständiga frågor om sitt ursprung – den här damen är nämligen trots sitt namn påtagligt mörkhyad – och hennes första resa tillbaka till det land, Etiopien, varifrån hon vid två års ålder adopterades av svenska pingstvänner, som själva inte kunde få barn.

Den där resan, också ägnad åt att försöka spåra föräldrar och/eller släktingar, ställde henne inför en rad både nya och oväntade upplevelser, till exempel att etiopisk restaurangpersonal talade indirekt med henne via hennes vita svenska reskompis – hon talar och förstår inte etiopiska, och det hjälpte inte att hon, precis som väninnan, talade engelska. I sitt program talade hon också om både strapatser och kulturkrockar – väl i Etiopien var hon sin hudfärg till trots ohjälpligt en gästande främling.

Musiken, ganska gladlynt, pendlade mellan det som konstituerar hennes dubbla identitet: Sverige (Ola Salo, Joakim BergsSverige)” och Etiopien. Och så spelade hon förstås Daniel Lemma, liksom hon själv född i Etiopien.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^