Helga Henschen i Sundbyberg

31 mars 2009 20:14 | Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Helga Henschens Vänner, som jag var med och startade och vars styrelse jag tillhörde de första åren, fortsätter att ge ut böcker om Helga, den här gången i samarbete med Sundbybergs stad. Den aktuella boken, ”Helga Henschen i Sundbyberg” (redaktör Barbro Werkmäster, 2009), har som utgångspunkt att Helga från 1976 och fram till sin död 2002 bodde i en villa i och hade sin ateljé i Duvbo, Sundbyberg, närmare bestämt på Björkhagsvägen 42. Och vad som är viktigare: kommunens förfogar – bland annat som resultat av en donation från Helgas sida – över in emot 40 representativa verk av Helga (målningar, reliefer, skulpturer, affischer med mera), placerade bland annat i Duvboskolan och biblioteket, numera också Helga Henschen-rummetKulturcentrum i Hallonbergens centrum.

Boken, på 68 sidor och vackert formgiven av Jerk Werkmäster, innehåller ett generöst urval färgreproduktioner av olika konstverk, naturligtvis med viss tyngpunkt på de konstverk som finns i Sundbyberg men ändå mycket representativa för Helga. Barbro Werkmäster, ordförande i Helga Henschens Vänner och konstvetare, sätter i sitt kapitel, ”Konstnär och Rebell(a)”, in den del av Helgas konstnärliga skapande, som finns i Sundbyberg, i det större sammanhang som omfattar hela Helgas konstnärliga skapande.

Mer av lokalhistoriskt perspektiv finns i Bertil Nelssons personigt hållna kapitel ”Helga och Duvbo”. Dess förinnan får man läsa några fina Helga-texter om Sundbyberg och speciellt Duvbo.

Det lokala perspektivet saknas inte heller i kapitlet ”Liv och författarskap”, skrivet av Berit Skogsberg, vän och förläggare under många år. Men hon lyckas samtidigt i sin relativt korta text också ge en helhetsbild av Helga som författare och bokkonstnär.

Lucas Lundh har intervjuat några vänner och släktingar om Helga. Systerdottern Laila Nygren ger livfulla bilder av Helgas barndom och av hennes äktenskap med Peter Weiss. Vänner och grannar (Siri Melcher, Roger Kindwall) berättar mer om Helgas liv i Duvbo och Lars Rydquist om bildandet av Helga Henschens Vänner. För viktiga inslag i intervjuavsnittet står Helgas politiska meningsfränder och kamrater från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), Rolf och Maj Britt Theorin samt Lennart Svensson. Helgas politiska aktivitet fanns helt naturligt till stor del i KSF plus den kristna Broderskapsrörelsen, men just i den här boken framhålls dessutom helt naturligt Helgas sundbybergsanknytning specifikt: på omslagets baksida finns en valaffisch Helga gjorde åt Socialdemokraterna i Sundbyberg.

Jag ber att få avsluta med en dikt, som återges i boken; ursprungligen publicerades den i ”Kom älva kom skälva kom häxa”, 1969, men den återkom också i ”Helgas flygblad”, 1982:

Signal

Samla ihop fjädrarna från våra indianlekar
nånstans finns dom kvar under våra tråkiga frisyrer
låt oss pryda oss med dom röda fjädrarna
och gå opp i bergen
och sluta oss till gerillan
låt oss spana från furorna över landet
och hoa högt och utstöta blåa lockrop
jag struntar i väderleksprognosen

det enda jag bryr mej om
är dom röda fjädrarna

Helga Henschen

Social ensamvarg

30 mars 2009 19:09 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

När det gäller lärande och arbete, har jag alltid varit ensamvarg. När jag tillägnar mig något, gör jag det på mitt sätt, vill ogärna göra det i grupp. När jag försöker åstadkomma något svårt, litar jag främst på min egen förmåga och kan lägga ner nästan hur mycket arbete som helst på att nå dit jag vill.

Det betyder inte att jag är asocial. Jag samarbetar gärna med likasinnade om att nå gemensamma mål. Och jag är starkt beroende av att ha nära och kära och vänner omkring mig.

Birgitta har varit borta hemifrån i åtta långa dagar. Hon gav sig i väg tidigt lördag morgon för en vecka sen och kom hem nu i lördags kväll. Hon har många uppdrag, och den här gången reste hon till Albanien tillsammans med en delegation från svenska UNICEF, vars ordförande hon är. Albanien är ett av Europas fattigaste länder, och självfallet finns det oändligt mycket att göra där för denna FNs hjälporganisation. Av hela mitt hjärta stöder jag de insatser UNICEF gör där.

Under Birgittas bortovaro tar ensamvargen i mig kommandot: jag läser, lyssnar på musik, skriver, deltar i sammanträden, städar bokhyllorna i sovrummet där alla på rean inköpta nya Strindberg-volymer ska in. Jag får mycket gjort, men det är inte roligt att vara ensam hemma. Inte ens premiären på Stadsteatern, den som jag nyss skrev så uppskattande om, blir, rent subjektivt, lika rolig som om jag hade haft sällskap av Birgitta.

På lördag kväll kommer hon så, äntligen. Jag fixar fram middag – hon har nästan inte fått något att äta på hela dagen – plus något gott att dricka. Och så sitter då det sammanvuxna gamla paret och pratar en stund, med levande ljus tända. Vi deltar självfallet i den timslånga nedsläckningen av elljuset.

Nästa dag, söndag, är det familjekalas för Klara, som under veckans lopp har fyllt fyra år. Klara har dess värre feber, men kalaset vill hon ju inte missa, så vi kommer nästan allihopa: morfar och mormor, morbror Matti, moster Anna med dottern Sara; farmor och farfar kom ner från Sollefteå redan i fredags.

Av morfar får Klara undervåning till sitt Lundby-dockskåp och så möbler till det, dessutom böcker, filmer och ett pussel. Mormor ger henne bland annat ett i Albanien inköpt skrin med snäckor på locket. Inte heller glömmer vi bort storebror Viggo. Är man sex år, vill man nog gärna också få något, även om det är lillasyrrans födelsedag.

Kerstin har dukat upp. Vi får en god laxsoppa och härligt hembakt bröd till lunch, och sen får de som kan äta sådant (inte jag som är diabetiker) tårta och kakor och bullar. Se själva här, så förstår ni att jag är en man med karaktär.

Presenter och tårta är ju ett måste på födelsedagskalas, men det finaste med de här familjeträffarna är sammanhållningen och värmen. Farfar Olle är ganska mycket med barnbarnen, som han ju inte har samma möjligheter som jag att träffa ofta, och en stund sitter jag hos Klara i hennes rum, när hon håller på att möblera sitt nya dockhusetage. Farmor Kristina vill ha tips av mig inför sin allra första resa till Tallinn, och när Matti anländer, visar det sig att även han och hans Karin har bokat en resa dit, fast inte samtidigt som Kristina och hennes väninna. Matti gör förresten stor succé hos Klara med sin födelsedagspresent: av honom får hon ett lasersvärd!

Sen måste Birgitta och jag bryta upp. Vi tar Upptåget till Upplands Väsby, där Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel möter oss i bil för att skjutsa oss till syskonmiddag i Vallentuna. Fast vi ska inte vara hemma hos dem utan hos Birgittas syster Karin och hennes man Hans. Där finns också Birgittas bror Gunnar med hustru Annica.

Middagen var inte bara god utan minnesvärd: till förrätt silltårta på mörkt bröd och till huvudrätt fläskfilé med blodriska, champinjoner och schalottenlök samt potatis- och palsternacksmos och så sallader, bland annat en som innehöll granatäpple och slätbladig persilja.

Jag har berättat förut om de här dahlska syskonmiddagarna. Naturligtvis blir det mycket snack av privat natur, om de närvarande och deras barn och barnbarn. Men till traditionen hör också politiska diskussioner, där åsikterna kan skära sig ordentligt – Karin och Hasse är liksom jag och Birgitta aktiva socialdemokrater, Gunnel och Ragge har uppdrag för Folkpartiet och Gunnar och Annica är moderater. Söndagens debatt gällde energipolitiken, närmare bestämt den åter aktuella kärnkraftsfrågan. Vi på den socialdemokratiska kanten är här inte bara partiföreträdare utan också övertygade kärnkraftsmotståndare. Birgittas båda bröder argumenterade lika hårt i den motsatta riktningen. Men jag la märke till att Gunnel, så folkpartist hon är, föreföll luta över åt vårt håll.

Nästa gång när vi träffas allihop, blir det en större tillställning, faktiskt också då hemma hos Karin och Hasse. Karin fyller nämligen 70 år den 6 augusti.

Soundtrack of Your Life

30 mars 2009 13:14 | Musik, Politik, Teater | Inga kommentarer

Uppsala stadsteater har under Linus Tunströms ledning utvecklats till teater när den är som bäst: både klassiskt och nytt, både svårt och roande på repertoaren.

Roande på ett sätt som borde träffa den breda uppsalapubliken rakt i hjärtat (och musikminnet) är ”Soundtrack of Your Life”, som hade premiär i lördags. Pjäsen bygger på uppsalabornas musikminnen, insamlade med hjälp av Radio Uppland: en låt som man förknippar med en avgörande händelse i sitt liv – rolig, tragisk, dramatisk.

18 bidrag valdes ut till föreställningen, som regisseras av teaterchefen Linus Tunström, från början med visst bistånd av Tomas Alfredson. Säkert har också dramaturgen, Armin Kerber, haft ett ord i laget när det gäller vilka låtar och minnen som skulle göra sig på scen.

Jag känner två av bidragsgivarna, såg dem också på Stadsteatern i lördags. Gunilla Lindberg hade valt ”Ovan regnbågen” (Judy Garlands succé ”Over the Rainbow” i ”Trollkarlen från Oz”) och Lasse Eriksson, som för övrigt satt i stolen framför mig, John Cages4:33”. Det senare var ett 4:33 minuter långt stycke tystnad, till vilket man på scenen fick bevittna en sons komplicerade förhållande till sin mamma.

Om de flesta övriga låtarna lät det desto mer. Musikerna, Trio X förstärkt till kvintett, plus skådespelarna – Emil Almén, Viveca Dahlén, Lolo Elwin, Robin Keller, Gustav Levin, Julia Marko-Nord, Fredrik Meyer. David Mjönes och Shima Niavarani – exekverade skickligt allt från Tomas Ledin och Per Gessle till Beethoven.

Som man kan ana rymmer ”Soundtrack of Your Life” en del förväntat, som kärlekshistorier och nostalgiska minnen, vilket jag alls inte därmed vill avfärda.

Men ibland lyfter de här snabbt förbiilande historierna till något mer, till teater.

Ett fruktansvärt roligt exempel är det minne Eva Hallor berättar om ”In the Summertime” (med Mungo Jerry, kommer jag ihåg): Eva var 1971 kär i en kille, som hon efter att ha varit bortrest längtade efter att få ligga med. Men eftersom de hörde ”In the Summertime” i bakgrunden, gick det helt enkelt inte att synkronisera samlagsrörelserna med rytmen i låten, så det hela slutade med ett gapflabb. Och jag försäkrar: vi i publiken hade lika roligt!

Leif Ove Åman är busschaufför i Uppsala, dessutom också, med den ären, gitarrist och sångare – vi fick ett exempel på filmduken på scenen. Hans bidrag till pjäsen, illustrerat av ”Flickorna på TV2”, handlade om hur han bokstavligen höll på att ta livet av Per Gessle: Flickorna i Parken var bara intresserade av Gessle, inte av honom, så han slängde en flaska som tog rakt i skallen på Gessle. Här skildras alltsammans med humor och distans.

Uppsala är ju också en av Sveriges främsta invandrarstäder. En av våra iranier, Laleh Maghonaki, berättade, lite à la Marjane Satrapi (hon med serieromanen ”Persepolis”), om hur iranska ungdomar kringgår mullornas islamistiska censur: Här ser vi en bil, proppfull med ungdomar som spelar en kassett med rockmusik för full volym, men som varje gång bilen hejdas för kontroll av revolutionspolisen (och det sker ofta) byter ut den kassetten mot en som innehåller godkänd musik.

Och det här går faktiskt att göra som sevärd teater, vilket man också måste tacka den hittills inte nämnda scenografen, Ulla Kassius, för.

Slutresultatet är kanske inte samtidens främsta teater men ändå väl värt att se. Jag gissar att uppsalapubliken, när ryktet om föreställningen väl har hunnit spridas, kommer att besöka sin stadsteater i stora skaror. Till detta bidrar också föreställningens många konkreta knytningar till staden, Uppsala. Föreställningen slutar för övrigt med filmbilder av uppsalagator och med att ensemblen cyklar in och ut på scenen. Uppsala – cykelstaden!

Den som vill kan efter den paus som följer pjäsens slut återvända till salongen och delta i sing-a-long med de insända låtar som inte kom med i föreställningen. Jag valde, efter en stunds vacklan, att inte göra så, detta eftersom jag inte hade sällskap. Mitt sällskap skulle dessutom komma hem om ett tag från sin UNICEF-resa till Albanien. Så jag tog i stället bussen hem och väntade på henne.

Finsk skinka

30 mars 2009 10:55 | Citat | Inga kommentarer

Från ICA Supermarket vid Torbjörnstorg får jag ett reklamblad, enligt vilket man där kan köpa HELGSINKA billigt.

Dom måste vara finnar dom där på ICA, tänker jag, som för egen del handlar på Konsum vägg i vägg.

Sälj inte apoteken!

29 mars 2009 10:03 | Politik | 3 kommentarer

På nätet pågår nu namninsamlingen ”Sälj inte apoteken!”. Jag har skrivit på den.
Insamlingen hade, när jag hade gjort det, 1537 underskrifter:

”Apoteken är viktiga för servicen!

Svensk kassaservice är ett exempel på en privatisering som lett till sämre tillgänglighet. Gör inte om detta misstag när det gäller våra apotek.

Apoteken är viktiga för att hålla priserna på medicin nere! Sverige har mycket låga priser om man jämför med andra länder. Gör inte om Norges misstag, där en utförsäljning leder till sämre kontroll och högre priser.

Sälj inte apoteken! Apoteket har en viktig roll som rådgivare och för att skapa trygghet, inte minst för äldre.

Jag vill att du som socialminister skrotar förslaget om att sälja ut apoteken!”

Det sista är förstås riktat till Göran Hägglund, KD.

Skriv på du också. Du hittar namninsamlingen här.

Melodikrysset nr 13 2009

28 mars 2009 11:59 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 17 kommentarer

I dag har jag gått bet på en fråga, märkligt nog den som efterlyste första ordet i en Taube-visa. Jag har nämligen allt Evert Taube har gett ut på skiva plus en hel binge sångböcker med hans texter. Den här melodin kände jag inte spontant igen, och jag skulle förstås, om jag ägnade tid åt att leta, till slut kunna knäcka den här frågan. Men jag har inte tid – i eftermiddag ska jag på premiär på Uppsala stadsteater, och i kväll kommer Birgitta hem från en veckolång UNICEF-resa till Albanien, så jag har massor av annat att göra. Så jag får nöja mig med att gissa. Det sökta ordet börjar på N och har två bokstäver. Det mest troliga svaret är nu (men det skulle också kunna vara ni eller nå eller rent av ny). /Taube-sången heter ”Morgonsång på Baggensfjärden”, påminner mig genast två av mina läsare. Och den börjar med ”nu”, så jag har inte vilselett någon. Tack!/

I dag spelade Eldeman även en ny trubadur, som jag inte kan, men ledbokstäverna ledde mig till Björn Rosenström, som mycket riktigt har gjort en låt med den märkliga titeln ”Splitter nya blåa glänsande sockiplast”.

Rosenström har jag själv inte lyssnat på. Däremot har jag hört en hel del barbershop singing – bland annat hade jag under en period en sekreterare som utövade sådan, bland annat vid några personalfester, givetvis då inte ensam, vilket inte går i barbershop.

Gioacchino Rossini (1792-1868) är mig också mer bekant än nämnde Rosenström, detta eftersom jag genom åren har varit en ganska flitig gäst på Operan.

Numera deltar ju till och med operasångerskor (och vinner!) Melodifestivalen, men det var inte Malena Ernman vi hörde i någon av dagens två melodifestivalfrågor. För min del mindes jag varken Carolas ”Evighet” från 2004 eller ”Visst finns mirakel” från 2008 med Suzzie Tapper utan att stödgoogla.

Då är jag bättre på äldre schlager, sådana där som för evighet fäster sig i melodiminnet. Ett exempel från dagens melodikryss är ”Isabella” där man får åka på en bicycle gjord för två.

Men Melodikrysset skulle inte vara Melodikrysset om där inte också serverades färskare varor, både ”Bang Bang” med Marit Bergman och ”The Party Pleaser” med Per Gessle. Tiden får väl utvisa hur länge de lever.

En som har trotsat tidens tand väl är den jubilerande Owe Thörnqvist; jag brukar träffa honom på landshövdingens hedersupplänningsmiddagar, eftersom min hustru också tillhör skaran av hedersupplänningar. Och visst är många av Owes skapelser, bland dem den i dag spelade ”Rumba i Engelska parken”, still going strong.

En annan kär gammal bekanting är ”I natt jag drömde”, Cornelis Vreeswijks svenska version av kanadensaren Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream”, som här skulle ge kryssordet dröm. Du kan läsa mer om Cornelis ovan under Kulturspegeln, Musik. Texterna finns under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Pekka Langer hade för övrigt starka och långvariga band till Socialdemokraterna. Hans tidningsbana före radiotiden omfattade bland annat Folkbladet (s) i Norrköping och salig Afton-Tidningen, AT, i Stockholm. Han ställde också upp i socialdemokratiska valannonser. Här efterlystes dock, med hjälp av signaturmelodin, Mel Powell i ”Anything Goes”, hans legendariska radioprogram ”Natttuppen” med tre t i rad. Under min skoltid i Sundsvall satt jag som klistrad vid radion hemma i Juniskär, när Natttuppen sändes.

Ännu tidigare under min levnad i Juniskär brukade vi ungar ofta sjunga ”Min hatt den har tre kanter”, den som i tyskt original heter ”Mein Hut der hat drei Ecken” (fast det visste vi inte då).

Kvar att redovisa då är dagens TV-serie, ”The Saint”, på svenska ”Helgonet”. Den följde jag verkligen så ofta jag kunde. Min dotter Kerstin har nyligen köpt den i DVD-box, så jag ska fråga henne, om den fortfarande håller.

Galago åter i stort format

27 mars 2009 12:46 | Serier | 2 kommentarer

Jag har, serieälskare som jag är, följt Galago nästan från början. För svenskt serieskapande, det som inte främst drivs av kommersiella motiv, har tidskriften varit ett forum, vars värde inte nog kan uppskattas.

Sedan Ordfront tog över utgivningen av Galago och dess albumutgivning, har tidskriften haft både toppar och vågdalar. Man har också experimenterat med format. Under den senaste perioden har Galago utkommit i pocketform, detta vad jag förstår för att kunna säljas också på pocketförsäljningsställena. Det ytmässigt relativt begränsade pocketformatet har dock inte riktigt lämpat sig för serier, där det finns bilder som fordrar en stor yta.

Med nummer 1 2009 (nummer 95 räknat från starten) är Galago tillbaka i större format. Omslag och mittensektion trycks i fyrfärg, resten i svart-vitt, sammanlagt 102 sidor. Det är klart att alla serier inte måste publiceras i fyrfärg, men det finns serier där färg är ett måste. Ett exempel i det aktuella numret är John AnderssonsMånen & silverslanten”. (Jo, titeln är knyckt från W Somerset Maugham.) En annan känd serieskapare, Sara Granér, har också ett par, som vanligt pricksäkra, teckningar i färgsektionen.

Av de svart-vita serierna uppskattar jag särskilt Lars SjunnessonsÅke Jävel”. Tyvärr har det aktuella avsnittet, ”Statsministerns lista”, råkat ut för något som måste vara ett ombrytningsfel.

Förgäves spanar jag dock efter nya stjärnskott på seriehimlen; för att vara en nylansering är numret förvånansvärt tamt. Men det kanske kommer överraskningar i kommande nummer.

Galago är rimligen för att i längden kunna överleva beroende av nya prenumeranter, men till min förvåning hittar jag inga aktuella uppgifter om periodicitet och prenumerationspris. I redaktionsrutan hänvisas i stället (för prenumerationsärenden) till hemsidan, www.galago.se. Går man dit, hittar man uppgifterna: tre nummer à 202 sidor per år för 349 kronor, 249 kronor om man är under 25 år. För det här priset får man då också en bok eller en T-shirt.

Hans Hergin, en bortglömd arbetarförfattare

26 mars 2009 17:12 | Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Med dagens post fick jag ett på Tradera inköpt nummer av gamla Folket i Bild, nummer 14 1936.

Där hittade jag, under vinjetten Arbetardiktare, novellen ”Mas-Anna”, skriven av Hans Håkansson. Hans Håkansson kände jag inte till, men när jag läste författarpresentationen, såg jag, att hans debutbok från 1935 var ”Tack – det reder sig”.

Den fanns i mitt barndomshem. Min bokälskande mamma hade köpt den 1953 (jag har ärvt boken efter henne) – men som författare angavs då Hans Hergin.

För mig gick det efter denna upptäckt genast upp ett ljus: Hans Hergin, som under 1940- och 1950-talen ofta publicerades i FiBs folkbokserie och i Tidens bokklubb (senare blev hans förlag Rabén & Sjögren), hade startat sin bana som Hans Håkansson.

Hans Hergin, som jag väljer att kalla honom, föddes 1910 i Döderhults socken i Kalmar län och dog 1988. Vid 14 års ålder började han arbeta som stenhuggare. Men hans håg stod till att skriva. Han arbetade senare bland annat som lokalredaktör i Vimmerby för den socialdemokratiska tidningen Östra Småland och gav också redan 1930 ut en roman på ett lokalt förlag. Det skönlitterära genombrottet kom 1935 med den nämnda ”Tack – det reder sig”. I serien FiBs folkböcker nådde han också stora upplagor: 1947 med ”Henne fick jag aldrig möta” (70.000 exemplar) och 1949 ”När natten är slut” (95.000 exemplar) – den senare äger jag själv i FiB-utgåva.

Det kanske största genomslaget fick han emellertid med sin roman om stenarbetare i Småland, ”Hård klang”, som ursprungligen gavs ut 1937 men som nådde nya stora läsarskaror, när den 1952 återutgavs i Tidens bokklubb. Den här återutgivningen hade ett samband med att boken filmades samma år med Edvin Adolphson i en av rollerna. Regissör var Arne Mattson, och filmen gjordes av arbetarrörelsens eget filmbolag Nordisk Tonefilm. Veckotidningen Folket i Bild publicerade boken som följetong, förstås illustrerad med bilder ur filmen.

I dag är Hans Hergin en bortglömd författare. Möjligen känner någon till att han var gift med Astrid Lindgrens syster Stina, således med giftasnamnet Hergin. Här anar jag ett outrett samband: Astrids Madicken hade som far en socialistisk tidningsredaktör. Märk dock att paret Hergin aldrig fick några egna barn!

Hans Hergins boksamling, både egna böcker (inklusive några i manuskriptform) och dedikerade förstaupplagor av andra arbetarförfattares böcker, finns i dag på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Hans Hergins arkiv på ARAB omfattar 23 volymer och rymmer bland annat manus till dramatik, tidningsartiklar och noveller samt föredrag, också recensionsklipp och manus till flera opublicerade romaner.

Hans Hergin var inte någon av de största arbetarförfattarna, men han förtjänar heller inte att bli totalt bortglömd. Funnes det i dag något förlag som vore intresserat av att på nytt ge ut ett urval böcker av typen ”Arbetarberättare” eller ”Folkböcker”, så borde också Hans Hergin vara representerad där.

Marita Ulvskog om EU hos Onsdagsklubben

25 mars 2009 21:39 | Helga Henschens Vänner, Politik, Ur dagboken | 17 kommentarer

I dag var jag på min gamla arbetsplats, 68an, igen. I konferensvåningen i gatuplanet samlades den stockholmska (S)-veteranklubben Onsdagsklubben för årsmöte. Innan mötet började, drack jag kaffe och pratade med min gamle arbetskamrat Leif Karlsson (Sofia Karlssons pappa), Annie Marie Sundbom och Anna-Greta Leijon; den senare valde vi senare in i styrelsen.

Av Lennart Svensson, som jag i går kväll träffade på Socialdemokratiska pressföreningen, köpte jag för 150 kronor en fin bok, ”Helga Henschen i Sundbyberg” (Sundbybergs stad och Helga Henschens Vänner, 2009, redaktör Barbro Werkmäster), och jag såg att Lennart sålde ganska många exemplar till S-veteranerna, som älskar Helga och hennes konst.

Den här föreningen, där jag känner väldigt många av de aktiva, går mot strömmen när det gäller medlemsantal. Klubben hade vid förra årets slut 354 medlemmar, den största anslutningen sedan starten. Av dessa var 33 nytillkomna under 2008, men det talet är inte ett netto – när medlemmarna är i den här åldern, får man räkna med svinn.

Jag påminner mig ett tillfälle när jag som journalist bevakade en centerstämma. Just det här inträffade medan Gunnar Hedlund fortfarande var partiledare, och när det var pressträff för oss journalister, hade någon av mina kolleger i verksamhetsberättelsen hittat data som alla tydde på att Centern förlorade medlemmar. Kollegan rabblade siffror och frågade sen Hedlund vad medlemsminskningen berodde på.

Hedlund sa på sitt vanliga, lakoniska sätt det som alldeles säkert var sanningen om hans åldrande parti:

– Dom har nog dött.

Att medlemmar dör när de alla är i pensionsåldern får man räkna med, men Onsdagsklubben är verkligen ingen död förening. Aktiviteten är mycket hög och arrangemangen mycket välbesökta. Vid årsmötet i dag fylldes den ganska stora möteslokalen snabbt, och man fick bära in extrastolar.

Dagens gästtalare var Marita Ulvskog och hennes ämne förstås det förestående EU-valet – Marita toppar ju Socialdemokraternas valsedel och har redan avverkat en mycket intensiv kampanjinledning i Dalarna. Inte för att dagens publik behövde övertygas att rösta och att rösta (S), men Onsdagsklubbens medlemmar är mycket aktiva också som opinionsbildare, så mötet användes närmast för argumenttrimning.

Och det behövs ju med tanke på det hittills anmärkningsvärt låga deltagandet i EU-valen, inte minst bland dem som i de övriga valen brukar rösta på Socialdemokraterna. Bland de (S)-väljare som inte röstar alls finns förstås många som – i likhet med mig och Marita – har röstat nej till EU-anslutning och senare också till EMU. Andra har, därför att de främst är antifederalister, valt att rösta på till exempel Junilistan.

Här om dagen fick jag ett brev från en gammal vän, som i de båda EU-relaterade folkomröstningarna, alltså i motsats till både mig och Marita, har röstat ja. Han har nu problem med Maritas placering på första plats på EU-valsedeln, säger sig aldrig för sitt liv kunna tänka sig att rösta på henne.

Nå, det behöver han ju heller inte göra. På listan finns fullt med kandidater, som liksom min gamle vän har röstat ja i de nämnda folkomröstningarna, och han kan alltså välja att kryssa någon av dessa.

Å andra sidan kan inte den mest EU-entusiastiske socialdemokrat komma förbi det faktum, att socialdemokratin har en väljarkår, vars stora majoritet röstade nej till EMU och som är djupt skeptisk till att öka inslaget av federalism i EU. I förra EU-valet fick vi ett exempel på detta: de EU-skeptiska (S)-väljarna lyfte upp den då nästan okända Anna Hedh från botten av listan till valbar plats.

Men sen ska man kanske ändå inte överdriva motsättningarna. Inför Onsdagsklubben markerade Marita Ulvskog på nytt sin antifederalistiska hållning och deklarerade, att hon – om det på nytt blev en folkomröstning om EMU – åter skulle rösta nej. Men i det stora hela förfäktade hon politiska ståndpunkter, som omfattas av samtliga kandidater (S) på EU-valsedeln och som finns i det socialdemokratiska EU-valsprogrammet. Till det som jag tror gladde alla som var med vid Onsdagsklubbens möte var att hon trodde sig ha hela socialistgruppens i EU-parlamentet stöd för att kollektivavtal ska respekteras och inte, som i Laval-fallet, kunna undermineras genom lönedumping.

Självfallet måste svenska, socialdemokratiska värderingar och ståndpunkter försvaras också i Bryssel och Strasbourg. Och det kan man inte åstadkomma genom att till exempel låta bli att rösta, var Marita Ulvskogs slutsats.

Katrine Kielos bland pensionerade journalister och folk ur PR-apparaten

24 mars 2009 22:35 | Media, Politik | 1 kommentar

Jag har varit på årsmöte med Socialdemokratiska pressföreningen. Årsmötet hölls på Sveavägen 68, och några av de journalister som genom åren har arbetat på min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) var där. Till ny ordförande i föreningen valdes förresten Eric Sundström, tidningens nuvarande chefredaktör.

Påfallande många av medlemmarna i den här föreningen är veteraner, verksamma som journalister under min egen aktiva journalisttid. Det finns förstås också yngre medlemmar, flera av dem med PR- eller informatörsjobb, en del av dem före detta journalister. Jag nämner inte detta med något avståndstagande – jag hade själv under slutet av min yrkesverksamma tid ett byråkratjobb på partistyrelsen – och frågan är ju också var politiskt engagerade eller rent av partianslutna journalister av det slag som fordom befolkade pressföreningen (chefredaktörer, ledarskribenter, politiska kolumnister med flera) skulle kunna få jobb i dagens mediavärld. Inte bara de socialdemokratiska tidningarna är färre, särskilt i Stockholm. Också fackförbundspressen har drabbats av sammanslagningar och glesare utgivning.

Årsmötets gästtalare, Katrine Kielos, var ett lysande undantag från den ganska dystra bild jag ger ovan. Hon är, trots att hon fortfarande är mycket ung, ledarskribent på Aftonbladet och var närmast dess förinnan verksam på nättidningen Dagens Arena.

I fokus för hennes inledning och den efterföljande diskussionen stod just publicitet i nya former, vilket Dagens Arena bara är ett exempel på. För mig som dagligen använder nätet bland annat i opinionsbildande syfte var det intressant att lyssna på den här diskussionen, även om inläggen pendlade mellan kunskap om nätmedia och, särskilt från några av de äldre deltagarna, inte alltför våldsam förtrogenhet med sådana.

Katrine Kielos var uppenbart själv fångad av de möjligheter till snabb kommunikation – i framtiden kanske till och med ännu mycket snabbare kommunikation – den nya tekniken medger.

Jag är, som mina läsare vet, verkligen ingen fiende till den nya tekniken, men jag tyckte samtidigt, att Katrine Kielos lite för lättvindigt släppte frågan om behovet av ”gammelmedia”, särskilt en på morgnarna utkommande papperstidning riktad till socialdemokrater och andra vänstersinnade i Stockholm med omnejd.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^