Sommar med Freddie Wadling
10 juli 2011 14:59 | Media, Musik | 5 kommentarerJag skulle inte bli förvånad om den så kallade folkstormen kastade sig på telefonerna så snart Sommar-programmet med Freddie Wadling tog slut.
Och visst var han utmanande: Han talade associativt och vindlande, som om han saknade manus. Han skrattade ofta åt det han berättade i stället för att överlåta det åt radiolyssnarna. Han använde sig irriterande ofta av talspråkliga fraser som ”om man säger så”.
Men programmet hade en röd tråd, och den var musiken.
Jag hör till dem som har en försvarlig bunt skivor med Wadling och Fläskkvartetten i mina skivhyllor, och jag gillar dem. De skivor han hade valt att spela var lite i samma anda, och jag gissar att även de kändes utmanande, ibland mycket utmanande för den stora radiopubliken. Ett och annat – som The Beach Boys och Chet Baker – kan nog tänkas ha behagat flertalets öron, och kanske tyckte somliga att det var kul att höra förlagan till Cornelis Vreeswijks ”Brev från kolonien”, Allan Shermans ”Hello Muddah, Hello Fadduh”. (Och jag kan hjälpa Wadling med att båda hade lånat melodin från Amilcare Ponchiellis ”Timmarnas dans”.)
Men mycket av det andra, spännande även det enligt mig, kan ha utmanat alla dem som vill ha frid och harmoni i sin hängmatta: Pere Ubu, The Residents, Devil’s Anvil, Procol Harum, Rupert Hine och Phil Palmer, Max Wall, The Holy Modal Rounders, Doctor John och Stephen Lynch.
Roligt att någon vågar utmana den musikaliska konventionalism som oftast härskar i Sommar-programmen!
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^